”Jag tyckte om allt. Jag blev bara ledsen när jag inte fick tycka om allt, när andra påpekade min dåliga smak. Jag var ännu ett barn och hade ingen smak, inget omdöme, allt var lika underbart. Och omvärlden kom och anklagade mig, skulle slå ned mig, skulle mörda glädjen inom mig. Så har det alltid varit och så är det än idag, även om dom lyckats mörda mig till en del, resten har jag lärt mig gömma så att den är onåbar och evig. Genom det som idag heter mobbing hade jag som liten för min tjockhets skull blivit slagen ut ur den första gemenskapen. Sedan kom stamningen. Stamning och tjockhet är gemenskapens fiender. Stamning och tjockhet betyder rädsla och främlingskap, det betyder avstånd och försjunkenhet. Men det betyder också kunskap och det betyder ensamhet, högmodig om man så vill, men full av insikter, en känslighet inför andra människors övergivenhet… En människa som hindras att komma nära det hon åtrår, upplever det inte bara som en stor olycka med allt vad det innebär av orättvisa, ångest, ondska och gåtfullhet, hon upplever också hur hon skapar sig en egen värld av tröster, seglande äventyr och glädje från oväntat håll. Då kastar sig livet över henne med makalös främmande kraft och omvärlden ser rodnande häpet på och ofta misstolkas mycket – blygheten tas för arrogans, längtan för avund, glädje för vulgaritet och generositet för slösaktighet.” (Ur Beppe Wolgers’ Mina memoarer del 3 (1972)