Mozart skriver brev…

mozartpainting1Mozarts brev må läsas i stilla doser. De är eruptioner av känslor, intryck och uttryck, ofta kryddade med massor av fakta om vad som timat sen sist, vad han har gjort, vad han har skrivit, och vad han håller på att skriva, och har för avsikt att skriva. Jag råkade av en slump komma över Franzens tjocka lunta ”Mozarts brev” för 22 pix på Erikshjälpen nyligen, och det blev förstås en läsarutmaning (häpp). Många brev är långa, många är korta ock så… Det som tidigt slår mig är hur de påminner om John Lennons smått galna texter till fans och bekanta. Där finns välvilja och snällhet, och en enorm självironi, men båda två är också hela tiden klart medvetna om sin speciella begåvning. Mozart har sina trygga kärnfamilj omkring sig redan från start, och han skriver flitigt till systern Nannerl och modern när han reser till Italien med fadern, och då komponerar sin första opera. Lennon från vår egen tid – med ett stort annorlunda umgänge. Men båda tycks ha varit tidigt trygga i sitt konstnärsskap. Här ett kort exempel på den ton läsaren ofta hittar i Mozarts brev. Det är skrivet i Milano den 17 februari 1770 hem till systern Nannerl i Salzburg. Mozart var fjorton år och på sin första resa:

”Här är jag nu, du har mig fast. Du min kära Mariandel, det fröjdar mig ända från ändan att du har haft så förfärligt roligt. Hälsa Urschel, jag menar barnfröken med den kalla baken, att jag fortfarande hävdar att jag har skickat tillbaka alla sångerna till henne, men om jag i värsta fall ändå har fått dem med mig hit till Italien, på grund av mitt försjunkande i djupa och viktiga tankar, så skall jag inte underlåta att, om jag finner dem, stoppa in dem i ett brev. Addio, mina barn, må så gott, jag kysser Mamma tusen gånger på handen, och du får hundra pussar, stora och små, på ditt underbara hästansikte. Till sist är jag (här slutar brevet). ”

Fjortonåringen skrev i Italien operan Mitridate med 21 arior, och erhöll därför 100 dukater. Den repades med full orkester 60 pers i december, och italienarna var stumma av beundran. Premiären ägde rum Annandag jul. I mars var Mozarts tillbaka i Salzburg, och nya beställningar rullade in…

Fadern Leopold sammanfattade sin syn på på sonen 1782, då Mozart var tjugosex:

”Jag skulle känna mig helt lugn om jag inte hade upptäckt hans största karaktärsfel, nämligen att han är alldeles för tålmodig, eller snarare loj och håglös, alltför bekväm av sig, kanske mången gång alltför stolt, eller hur man sammantaget vill kalla allt sådant som gör en människa overksam. Eller också är han alltför otålig, alltför hetsig, han kan inte se tiden an. Två motstridiga sidor behärskar hans väsen: för mycket eller för lite, och ingen medelväg. När det inte saknas honom någonting är han nöjd och belåten och blir bekväm och overksam. Men om han måste gripa sig an med något, då känner han sitt värde och tror på omedelbara framgångar. Ingenting får då stå i vägen för honom.”

(Mozarts brev. Översättning och kommentarer: Nils-Olof Franzén, 1991)

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Italien, Kultur, Litteratur, Musik, Resor och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.