”Jag var hemma i min mors tvårummare  Athen. Det var söndagsmorgon, folk i hyreshusen runt omkring hade inte vaknat än. Solen hade gått upp och dagen skulle bli varm. Min mor och jag hade vaknat tidigt och drack kaffe ute på balkongen. Hon talade om  den senaste skandalen i det grekiska livet, d.v.s. vissa rivaliserande biskopar vilkas stridigheter hade flyttat ut på gatorna. Deras respektive anhängare kastade stenar och ruttna tomater på varandra.

Jag hörde hennes röst, jag uppfattade allt hon sade. Ändå kunde jag fortsätta skriva på min dator och jag insåg plötsligt att jag hela livet hade drömt om detta. Detta var min djupaste bild av kärleken. Min kvinna skulle sitta mitt emot mig, hon skulle leva och andas och tala och jag skulle kunna skriva mitt i hennes liv utan att för en minut bli störd, irriterad eller frånvarande. Jag skulle finnas samtidigt i mitt liv, det vill säga i mitt skrivande, och i hennes liv och hon i mitt. Det var en sådan stund denna söndagsmorgon i Athen, när jag satt mitt emot min åttioåriga mor, som hade behållit glansen i blicken liksom oförmågan att berätta en historia utan att själv brista i skratt innan hon kom fram till poängen…” (Theodor Kallifatides: Afrodites tårar)