Med Morfar Ginko på Europa-Film i Mariehäll hösten 1954

1955-morfar-ginko-och-parontradetNär jag började första klass i plugget så knallade jag varje morgon från Bällstavägen 18 uppför backen, förbi allén som till höger gick in mot Mariehälls Gård, förbi Bargisens frisersalong, färghandeln, fiskaffären, det gamla fiket och tobaksaffärn vid hörnet mot Mariehällsvägen. Utefter den långa backen låg sedan ett pittoreskt kråkslott uppe på den branta högersidan. Det stod tomt och övergivet, och där höll man till ibland fram till moppeåldern. Ödehus har sin fascinerande dragningskraft på unga gossar, då som nu. Kåken hade en gång säkert varit en fin bostad med sin stora förfallna trädgård. En lång stentrappa ledde dit upp.

På krönet av backen låg Konsum till vänster med sin kaklade mjölkbutik och en speceriavdelning. På högersidan kunde man vika in mot skomakarns och andra kåkar och nyare hyreshus. Vårt eget hus Bällstavägen 18, var nybyggt och ägdes av en ingejör Liljeroth. Vi hade flyttat dit från Uppsala 1946 när jag var två bast. Men större delen av Mariehäll var ännu en kåkstad, blandad med industrifastigheter som Rostfria Andersson, Diamantbergborrning och Philips.

Efter krönet började den branta nedförsbacken, med den bergiga och lummiga Troll-Ola-skogen på högersidan, och småkåkar och buskage på vänstersidan. Nedanför backen låg centrala Mariehäll med Posten, Församlingshuset och IP. Snart vidgade sig landskapet bortom tågtunneln. Bromma Flygplats bredde ut sig på vänstra sidan av vägen. Vid avtagsvägen till höger mot Solvalla Travbana, låg Bällstalunds Folkskola, målet för min morgonvandring. Där jag gick mina fyra första år. Gedigen gammal stenkåk byggd 1912 – samma år som olympiaden i Stockholm (1912 Axel Sjögren, 1930 Olof Ellner). Där fanns både en rejäl gymnastiksal och en 12-meters simbassäng i huset. Såna fantastiska skolor byggs väl knappast längre? Hur lång tid tog den där vandringen utefter Bällstavägen varje morgon? Jag skulle tippa en kvart, tjugo minuter…

2008-dec-ballstalunds-folkskola-nu-invandrarforlaggningJag fick de två första åren Fröken Olsson från Blekinge som lärarinna. Där fanns nog minst 3-4 lärare till: Björk, Rosenqvist, Hellström? Och en slöjdlärare Wanngård. Skolbänkarna hade bänklock och hål för bläckhorn på högersidan. Kulspetspennor – nää, det fanns inte då. Vi skrev och raspade med stålpennor som doppades i bläckhornet när man skulle lära sig skriva så kallad skrivstil. Men mest skrev man förstås med blyertspennor som vässades framme vid katedern. Det fanns en orgel på klassrummet också, som fröken lirade morgonpsalmer på. ”Bereden väg för Herran” och ”Min klara sol går åter upp, jag tackar dig min Gud” sitter som ett smeck i skallen än idag. Uppe på skolvinden fanns kartor, filmsal (!) och de där pedagogiska skolplanscherna med motiv ur bibeln som man idag ser på loppis ibland. I klass 3 och 4 fick jag Knut Schyberg till lärare. Fröken Olsson bodde i söderförort vid Liljeholmen, och Schyberg i Mariehäll.

Farsan min jobbade på Bromma flygplats som kontrollant i en av de stora hangarerna – tekniker på DC3 och DC4 åt ABA och SAS. Där fanns tyska  Junkers i början också. I luften kunde man ibland se militära Vampires från Barkarbyflottiljen rita vita strimmor på himlen. Det låg optimism och framtidstro över landet. Det eländiga kriget hade äntligen tagit slut.

Den tekniska utvecklingen gick bokstavligen med raketfart. Vi käkade till och med ”raket-ost”, minns ni den? Sverige byggde egna rea-plan. I närliggande Sumpan pressades 78-varvs grammofonskivor hos Alpha, och spelades in film på Råsunda Filmstaden. I Mariehäll fanns Europa-Films ateljéer nere vid Bällstaån. Det var som att växa upp mitt i Sveriges absoluta centrum där precis allting spännande hände. På Sundbybergssidan av Bällstaån låg Marabous Chokladfabrik. ”Bällan” var inte den renaste av vattendrag – där rann ut en hel del jox på den tiden. Den var bitvis full av vass, och där simmade framför allt gräsänder och sothönor. Bällan rann upp mot Solvalla där den smalnade av till något som mera liknade ett brett dike. Det gick vidare rakt in under travbanan och ut på andra sidan bort mot Bromsten. Åt andra hållet vidgade den sig till Bällstaviken…

Radion hade sparkat igång på 1920-talet, men fortfarande fanns bara en kanal. Men den var å andra sidan späckad med intressanta entusiastiska medarbetare och full av spännande program för en ung gosse eller flicka. Räkna med Bråk, Snurran, Hjälpsamme Herrn, Dagens Revy, Lilla Fridolf – ja det var gott om både underhållning, grammofonmusik och nyhetsprogram. Stig Järrel, Arne Källerud, Carl-Gustaf Lindstedt, Tage Danielssons figur Andersson i nedan, Roffe Bengtsson (vars föräldrar och båda systrar bodde granne med oss), Sickan Carlsson, Nils Poppe, Anna-Lisa Ericsson, Siw Ericks, John Botvid, Anders Börje, Bertil Boo – well, det var några av tidens nöjesprofiler. Botvid och Bertil Boo bodde i Sumpan förresten, om jag inte minns fel.

ginkored-jpgI oktober 1954 när jag var tio bast och bör ha gått i fjärde klass, behövde Europa-Film ett gäng barn vid en skivinspelning med radiofiguren Morfar Ginko. Denne Ginko var ett stående inslag i familjeunderhållningen Snurran i radio. ”Snurran var ett svenskt radioprogram för hela familjen, skapat av bland andra Ulf Peder Olrog och Georg Tuppen Eliasson, och med Rolf Bergström och Gösta Knutsson som programledare. Programmet, som sändes inför publik från Karlaplansstudion i Stockholm, med Jerry Högstedt som kapellmästare, hade premiär i oktober 1953 och sändes fram till och med våren 1958…” (Wikipedia). Det var nog på kvällstid det här, som klassen samlades nere vid Europa-Films studio vid Bällstaån, och slussades in i en av inspelningssalarna. Morfar och mormor Ginko stod nere på golvet 20-25 meter nedanför oss ungar som satt uppkrupna på nån slags läktare. Ginkos ploj var att han alltid gjorde bort sig – med dagens ögon skulle han väl klassas som smått dement kanske – och det var ju kul med en vuxen som gjorde bort sig hela tiden och fick bannor av mormor. De läste ur sina manuskript, och när Ginko frågade ”Eller hur barn?” för att få stöd av oss mot mormor, så skulle vi unisont svara ”Jaa-a!”. Well jag har nu i mogen ålder lyckats få tag på en av de där inspelningarna. Det blev min första och enda insats i grammofonkarriären, men visst är det ett kul minne så här över 60 år senare :-).

ginkoboken-2Först senare har jag upptäckt att Ginko fanns som barnbok också, utgiven av skotten A. Roy Alexander. Den betingar idag på antikvariat hela 500 pix och mera ibland, tro det eller ej. Nils Ohlin gjorde förresten Morfar Ginko och Anna-Lisa Baude mormor Ginko i svensk radio, och på de där grammofonskivorna. Europa-Film köptes sedermera upp av SONY, och 2008 försvann alla byggnaderna då nya stadsdelen Annedal byggdes med dagens höga bostadshus. Så kan det gå – från ursprungligen ett tegelbruk, till filmateljé – och idag bostäder.

Morfar Ginko och päronträdet, del 1 & 2 / Anna-Lisa Baude – Nils Ohlin / Talskiva / / Musica SA 3400
Morfar Ginko som brandsoldat, del 1 & 2 /  Baude – Ohlin / Talskiva / 27.10.1954 / Musica SA 3401 /

europafilm-ab

Men plugget då – hur gick det med Bällstalunds Folkskola – jag försvann ju till Blackebergs Läroverk efter 4:e klass. Joda, huset är still standing strong: ”Sedan 1987 har Maranata-församlingen funnits på adressen Bällstavägen 100 i Bromma. Före detta Bällstalundsskolan är numera Maranataförsamlingens i Stockholm. De har sitt ”högkvarter” mitt emot Bromma flygplats och bredvid Solvalla travbana i nordvästra delen av Stockholm. Den tidigare skolan är nu Bällsta Missions Center. Skolsalarna har inretts till fina hotellrum, och den gamla gymnastiksalen är omgjord till möteslokal.” (Wikipedia)

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Historia, Kultur, Litteratur, Media, Musik, Radio och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.