Vi ser och hör det i massmedia varenda dag nu – överdrifterna och superlativen. Och samtidigt, alla halvsanningar och ogenerade lögner. Som en mental epidemi som satts i rullning, och späds på med nytt bränsle hela tiden. En sann hjordförgiftning, som den brittiske filosofen Aldous Huxley så träffande skrev redan för länge sedan.
Vad tyder det på? En frustrerad samtid, där alltför många har tappat fotfästet och tron på framtiden? Vi hör det från statschefer, opinionsbildare och mediafolk: Stressen, opportunismen och de bitande angreppen. Och vi hör superlativen malas om och om igen, i journalisternas devota hyllningar av penningjagande idrottshjältar och de ständigt nya ”megastjärnorna” inom musiken. Media bär ett stort ansvar. Kan det kanske finnas ett samband med den kris som nu sveper över tidningsvärlden, där sociala media har knaprat åt sig alltmera av informationsutrymmet? Det tycks i alla fall smitta, från media – till politikerna – som ju alltmer lever i symbios med media. Och tillbaka….
Best in show. Högsta övergångssumman. Värsta Oscarsbucklan, guldbaggar och kristaller. Konkurrenssamhällets hysteriska baksida. Allt ljus på mig. Bra eller dåligt spelar mindre roll. Exponeringstiden fäller avgörandet – både inom galavärlden och politiken.
Om du som partiledare är osynlig en månad så finns du knappt, och opinionssiffrorna dalar. Strunt samma vad du säger, bara du säger nått rappt och får rubriker och bilder. Jag syns i media – alltså finns jag. Se exemplet Trump. Han slänger ut dagliga twitterprovokationer som en hoper testballonger, bara för att se hur omvärlden reagerar. Några dagar senare har han känt av vinden och kan vid behov lägga om kursen kapitalt. Ena dagen si, andra så. Kunskap behövs inte. Jag har ju makten i hela fyra år framöver. Let’s play the game, and play it cool.
Vindflöjelpolitiken tycks alltså kommen för att stanna ett tag. Herbert Tingsten skrev tidigt om ideologiernas död – är den döden här nu? Å nej, ideologierna har bara letat sig fram i nya rännilar, som måste döpas om med nya namn. Vi lever i kameleonternas tid. Nästan ingenting är längre vad det ger sig ut för att vara. Den stora Maskeradbalen rullar…
Någon har gjort en halvdålig text och sjunger som en kråka, men har fått en ”monsterhit”. Någon vinner lite överraskande en tävling, och är plötsligt dubbad till ”superstjärna”. Någon lägger ut egotrippat joll på YouTube, och får 100.000 följare. Samma mönster inom både politik, idrott och nöjesvärlden. Fantastiskt, otroooligt, sjukt bra. Historiskt, klassiskt, megastort. Televisionens programledare låter allt mer hysteriska, precis som i min barndoms Kalle Anka med 10.000-kronorsfrågan. Eller ta den plirande och moraliserande Doktor Phil som jag såg häromdan pressa en stackars stalker att kräla i stoftet, utan att Dr Feel visade att han förstått ett smack av vad hon sa. Tills han blev nöjd, och storsint erbjöd henne hjälp att bättra sig – en hjälp som hon då förmodligen inte längre behövde. Hon hade redan förvärvat insikt. Han som hade examen, hade inte hajat nånting av vad hon tydligt och klart berättade om sin ånger. Vecka efter vecka kan vi se detta doktorsorakel göra teater och show av samtidens plågade själar. Underhållning, politik, psykiatri och konsumism är sammansmält till en enda cirkus. Det är lärorikt att se ett dussin avsnitt av denne Dr Phil. Det lär oss en del om vår samtid.
Det är förresten nästan tokroligt att bläddra igenom en enda av våra egna dagstidningar, och häpna över alla superlativer som staplas över oss. Men det är inte sunt. När ska vi alla äntligen landa på fötterna igen? Plötsligt pajar väl motorn, och vi störtar alla i gräsmattan. Gomorron Världen – vad hände…
Tagga ner nu. Är nånting bra, så är det – bra. Inte otroligt bra. Inte fantastiskt bra. Bara bra, fint – alla tiders. Jag tror bestämt den där Al Pitcher har sett nånting intressant: ”Nämen! Fy,fan, Sverige!”
Grön Horisont 2023 