Rya efter målning av kubisten Franz Kupka

Jag läser i senaste numret av Miljömagasinet, att riksdagsledamot Lillemets från Linköping, i en motion till Mp:s partikongress 2017, föreslår tillsättning av en svensk fredsminister kopplad till UD, att avlasta utrikesministern och ge departemntet mera muskler i fredsarbetet. Det är en sympatisk tanke, att ”sända en signal till omvärlden”, som hon själv skriver. Men det skulle tyvärr inte bli mycket mera än en signal. Och hur den skulle uppfattas i andra länder, kan var och en kanske föreställa sig. De redan frälsta, dvs de fredsälskande nationerna som liknar vår egen, skulle applådera. Andra skulle förmodligen le i mjugg. ”Dessa svenskar…”. Men huvudskälet att avstå från förslaget, är ett annat. En försvarsminister behövs för att vi måste kunna organisera ett försvar för vår egen plats på jorden. En fredsminister skapar ingen fred av egen kraft. Fredskapande vid eget skrivbord och egen verkstad är ren hybris. Den måste skapas betydligt mera långsiktigt i samarbete med många andra parter, i de organ som redan finns sedan länge. Vi är aktiva i FN och dess organ, det forskas oförtrutet i SIPRI, och vi verkar för fred och utveckling via våra hjälp- och biståndsorgan, och i ideella organisationer som Svenska Freds m.fl. Det räcker gott för att driva uppdraget. Bättre än en fredsminister, vore att stärka de befintliga organen, att knyta ett ännu bredare nätverk med andra fredsälskande nationer. Vi bör framför allt börja sopa framför egen dörr, och ge sjutton i att exportera dödande vapenssystem till nationer i uppenbar konflikt, eller med obskyra och långt ifrån demokratiska samhällssystem. Där kan vi bli mycket bättre.

I en annan motion till kongressen föreslår Walter Mutt och Rebwar Hassan, att vi bör ha en folkomröstning om vårt medlemskap i Europaunionen. De menar att Sveriges självständighet steg för steg minskar på grund av medlemskapet. De pekar på många exempel. Och de har rätt. Men lösningen ligger inte i en SWEXIT, och den ska i så fall inte beslutas av svajiga folkomröstningar som kan manipuleras av de grupper som har mest pengar och störst megafon att dupera väljarna. Nu bör vi avvakta Brexit och vilka konsekvenser det får för Europa. Först därefter kan vi börja diskutera att trappa ned medlemskapet och hur, för det lär bli aktuellt. Men det skall då ske genom en eftertänksam offentlig debatt med en ordentlig genomlysning av konsekvenserna för och emot, dvs en demokratisk process som får ta litet tid. Här finns ingen plats för halvmesyrer och impulsiva beslut som skedde i Englands folkomröstning. Vem vet hur utslaget skulle bli, om samma omröstning gjordes om idag? Eller om en månad. Comme ci, comme ça! Folkopinioner idag tenderar att svänga nästan lika snabbt som Mr Trump byter skjorta…

Dagens Industri rapporterar förresten idag om medlemsläget inom Miljöpartiet: ”Di rapporterade tidigare på onsdagen att Miljöpartiet tappade mer än 3.000 medlemmar förra året och att MP vid årsskiftet 2016/17 hade 13.689 medlemmar….  Partisekreteraren Amanda Lind: ‘- En del är en naturlig fluktuation, vi ser att vi vanligtvis går ned under den här perioden. Men visst är det så att vi haft ett större procentuellt tapp än vanligt förra året’, säger hon. Medlemstappet är dramatiskt om man jämför med rekordåret 2014, då MP hade 20.214 medlemmar. Det ger en nedgång på hela 32 procent på bara två år….”