Många är de kvinnor som sjunger fado så det känns i hjärterötterna. Amalia satte en gång ribban för många av dagens efterföljare – men den första jag själv såg live i Sverige var Katia Guerreiro på Södra Teatern vid Mosebacke. Hon är bra. Mest berörd blir jag av Aldina Duarte. Hennes cd Contos de fados är helgjuten rakt igenom. Jag spelar den gärna på nattkröken när jag bäddar mitt läger för natten. Av alla sånger man kan hitta med henne på YouTube är en svartvit live-upptagning av Ai Meu Amor Se Bastasse den jag återvänder oftast till. Ingen tjusig konsertscen med glittrande stjärna i rampljus. Skakig kamera, man skymtar en till synes enkel sylta, en rygg på gitarristen, och Aldina som närmar sig över golvet, och bär fram sin saudade så att det inte råder minsta tvivel… Joda, hon är tillräckligt bra!