Jag var aldrig någon av Dylans fans. Har aldrig ägt någon av hans plattor. Eller har jag? Fanns där inte en singel som hamnat i min samling utan att jag minns hur den hamnade där`? Jag går och tittar efter… och där ligger den, bakom Sinatras ”Swing Easy” – en 45-varvs singel på skivmärket CBS, med Positively 4th Street och From a Buick 6.
Den verkar helt ospelad, och jag kan inte minnas att jag någonsin har hört låtarna. Kan någon av mina yngre syskon ha skaffat den, eller har jag fått den eller bytt in den? Well, spelar mindre roll, där är den. Jag ser på Wikipedia att den släpptes 1965, och där finns mer att veta om både tillkomsten och texttolkningar:
”Positively 4th Street är en låt skriven av Bob Dylan, inspelad i New York den 29 juli 1965, och släppt i september samma år. Låten nådde sjunde plats på amerikanska topplistan och åttonde på den brittiska och blev därmed en av hans största hitsinglar. Trots att låten skrevs till albumet Highway 61 Revisited kom den först bara ut på singel med From a Buick 6 som b-sida. Första albumet den kom ut på var Bob Dylan’s Greatest Hits…”
Och visst hör jag melodin och orgelpålägget i min skalle när jag sedan ser texten. Jag har alltså säkert spelat den, men inte alltför många gånger av nyskicket att döma:
”You’ve got a lotta nerve, to say you are my friend
When I was down you just stood there grinnin’
You’ve got a lotta nerve to say you got a helping hand to lend
You just want to be on the side that’s winnin’
You say I let you down, ya know its not like that
If you’re so hurt, why then don’t you show it?
You say you’ve lost your faith, but that’s not where its at
You have no faith to lose, and ya know it...” Etc
Den där 4:e gatan kan vara den i Greenwich Village, eller i Minneapolis, skriver Dylantolkarna. Bob har i sina memoarer skrivit om den på sidan 63. Hur han äntligen kommer till Kalifornien, och uppträder i Santa Monica. Där träffar han en mängd artister som spelat in hans låtar:
”Av alla inspelade versioner av mina låtar var Johnny Rivers min favorit. Det var uppenbart att vi hade samma bakgrund, kunde åberopa samma texter, kom från samma musikaliska tradition och var av samma ull. När jag lyssnade till Johnnys version av Positively 4th Street gillade jag den bättre än min egen. Jag lyssnade till den om och om igen. De flesta cover-versioner av mina låtar hamnade helt snett, men Rivers hade träffat rätt – inställningen och känslan för melodin kompletterade och överträffade till och med vad jag hade lagt in i den. Men det borde inte ha överraskat mig. Han hade gjort samma sak med Maybellene och Memphis, två av Chuck Berrys låtar…”
Året 1965 hade jag själv avverkat min studentexamen sommaren -64, jobbat ett tag på SAS’ dataavdelning i Bromma, och på hösten börjat läsa på Stockholms Universitet. Efter ”proppen” i juridik hade jag valt matematik, vilket visade sig vara totalt fel. Jag hajade noll av föreläsningarna som var mördande trista. Jag tog då ett tillfälligt jobb i väntan på nästa termin, och sadlade om till statskunskap. Det var mera min grej, och efter 20 poäng där blev det under terminerna som följde 60 poäng i sociologi. Kurslitteraturen var förutom professor Boalts böcker och Skå-Edeby-Jonssons lunta om 222 Stockholmspojkar, till stor del amerikanska sociologer som Homan, Klapper, Merton och Blalock. Största avtrycken gjorde Klapper, Emile Durkheim och tyskarna Weber och Ferdinand Tönnies. En av de bättre kursböckerna var Seymour Martin Lipsets Political Man – The social bases of politics. En fet pocket. Den handlar om väljarbeteende och ligger i gränslandet mellan sociologi och statskunskap. Den kan säkert ha en viss bäring även på dagens Trumpism i USA, eller på nationalismens nyvaknande i Europa och Sverige. Efter tider av protektion kommer öppningsfaser, och när de tenderar att gå snett och skapar social oro, så kommer ny protektionism. Musslorna sluter sig igen.
Dylan är en political man. Jag köpte alltså hans memoarer nyligen av en ren slump, och blev mycket glatt överraskad. Inte nog med att han är mer beläst än de flesta och har ett suveränt minne – han skriver lika bra som sina landsmän Hemingway eller Faulkner. Hans analytiska kapacitet är imponerande. Han kunde lika gärna ha blivit en undervisande professor vid Princeton, där han nu är hedersdoktor. Man ligger vid läsningen av memoarerna med pennan och stryker under hans klokskap. Han tycks ha ett ockult sinne för att se mönster i samhällsutvecklingen, och kan sammanfatta det han varseblir i träffsäkra skisser. Resultatet blir en mycket speciell poetisk och politisk brygd.
Dylan beskriver i bokens början hur han anländer till New York med sin gitarr och börjar spela på varenda klubb i Greenwich Village han kan få lira på. Folkmusiken är hans track, och Woody Guthrie hans stora förebild. Även Joe Hill. Han bor på soffor hos vänner, och slukar deras digra bibliotek när han inte är ute och spelar. Hans vetgirighet är stor, och han processar allt till låttexter. Detta beskriver han i detalj. Hans texter porlar ur honom som fjärrskrift från andra sidan, som korskorrespondens. Han stuvar om, lägger till och drar ifrån. Han omformulerar. Han ger oss också insyn i hur hans sätt att sjunga gradvis förändras. Ett helt kapitel ägnas åt en dryg månads inspelning i New Orleans med Dan Lanois (Oh, Mercy!). Han bjuder oss god litteratur och samtidshistoria.
Men Dylan är också en family man. Personligen hade jag ingen aning om att han har vuxna barn, och att han levde en omtänksam faders liv med hustru och många barn. Han beskriver också den fruktansvärt påfrestande svansen av fans som ser honom som en ledarikon och inte lämnar familjen ifred. De tvingas flytta runt många gånger för att få vara ifred. Även uppväxten i Hibbing och gruvdistriket utanför Duluth i Minnesota tecknar han, liksom faderns poliosviter och downtoearth-filosofi, och moderns ömma omsorger.
Bob Dylan är av min egen generation. Han är född 1941 och jag 1944. Att läsa hans minnen, är som att läsa om min egen ungdom. Jag bodde i USA 1957. Därför underbart att läsa om vad han själv lyssnade på och spelade vid den tiden. Han blandar friskt sin läsning av Thukydides med Joe Hill och Spillane, och han ser filmer med Marilyn, James Dean och Brando. Boken är för rik att sammanfatta i ett blogginlägg som detta, men ta bara detta att Dylan gillade min egen första idol Ricky Nelson – det hade jag inte förväntat mig:
”En kväll var jag därinne och hällde upp Coke i ett glas från en mjölktillbringare när jag hörde en skön röst från radion. Ricky Nelson sjöng sin nya låt Travellin’ Man. Ricky hade en mjuk känsla när han sjöng i ett snabbt tempo med klangfull stämma. Han var inte som alla de andra tonårsidolerna, och hans gitarrist spelade som en blandning av honky-tonk-hjälte och logdansfelare. Nelson var ingen djärv nydanare, som de tidiga sångare som sjöng som om de navigerade brinnande fartyg. Han sjöng inte på ett desperat sätt, störde ingen och man skulle aldrig förväxla honom med en shaman. Jag kände aldrig att han prövades till det yttersta, men det spelade ingen roll. Han sjöng sina låtar lugnt och stabilt, som om han befann sig mitt i en storm där människor slungades omkring. Hans röst var på något sätt mystisk, och skapade en särskild känsla inom en. Jag hade varit stor Ricky-fan, men den sortens musik var på väg ut… Om några år skulle han spela in några av mina sånger och få dem att låta som om de var hans egna, som om han skrivit dem själv. Slutligen skrev han en själv och nämnde mitt namn i den…”.
Det bör också nämnas, att Mats Gellerfelts översättning är förnämlig, kongenial, på pricken.
Grön Horisont 2023 