Och en gång trodde jag att jag var död
och låg bredvid farfar.
Jag skulle just till att säga honom nånting,
så hade han gått sin väg,
och jag till att bli ängslig,
inte får man ju gå från graven tänkte jag

och jag börja säja åt barnen ”Gå nu efter honom,
försök få honom tillbaka”,
de var och hälsa på mej båda två,
det var söndag

Och jag tyckte att det var snö, på sjukhuset,
rummet var så vitt, barnen satt där mörkklädda
jag var så svag då, men jag lyfte lite på huvudet
och farfar var redan långt borta, på kyrkogårdsgången.

Bara den svarta ryggen syntes.

(Maila Pylkkönen. Översättning: Bengt Ahlfors)