Leonard Cohens älsklingslek…

COHEN UNGJag skaffade nyligen Leonard Cohens ungdomsroman The favourite game från 1963. Han var knappt trettio år då den kom ut. I min svenska upplaga från Norstedts 1988 heter den Älsklingsleken. Det här var en bok som bjöd ett ganska segt motstånd de första hundra sidorna. Ung judisk grabb i Montreals medelklasskvarter som diskuterar livet och flickorna med sin nära vän Krantz. Synnerligen tjatig mor som kväver honom med förebråelser och självömkan över sitt eget misslyckade liv och äktenskap. Men när den unge Breavman träffar Tamara börjar det bli intressant. Medan han upptäcker sig själv ser jag min egen bild av Cohen steg för steg förtydligas. Alla dessa sånger och poem han skrev framträder i en tydligare relief mot den bakgrund han tecknar i ungdomens Montreal, med klasskillnaderna och skillnaderna mellan de fransktalande ungdomarna och hans egen engelsktalande krets. Skilda världar, skilda kvarter – i samma stad. Den gnatande, frustrerade modern påminner mig om den förmanande modern i filmen Next stop Greenwick Village som desperat vägrar släppa taget om sin son. Förhållandet till flickorna blir intensivt och komplicerat.

”I tre års tid var Tamara hans älskarinna, tills han var tjugu… Breavman och Tamara var grymma mot varandra. De använde otroheten som ett vapen att tillfoga smärta med och ett retmedel för lustan. Och de återvände till sängen på Stanley Street och det egendomliga ljuset som tycktes återställa deras kroppars oskuld. Där kunde de bli liggande i timmar, ur stånd att röra vid varandra eller tala. Ibland hände det att han lyckades trösta henne och hon honom… Han minns fruktansvärda stunder av tystnad och gråt som han inte kunde komma åt. Det fanns inget han förmådde göra, minst av allt klä på sig och gå sin väg. Han hatade sig själv för att han gjorde henne illa, och han hatade henne därför att hon förkvävde honom. Han skulle ha rusat vidare den där ljusa morgonen. Hon gjorde honom hjälplös. De gjorde varandra hjälplösa.”

B. talar om demonerna på sina axlar. ”De skildes vid ett bord inne på ett café. Man kunde få vin i tekoppar om man kände innehavarinnan och frågade på franska. Hela tiden hade han förstått att han aldrig hade lärt känna henne och aldrig skulle göra det. Lårdyrkan räcker inte. Han hade aldrig brytt sig om vad Tamara var, bara vad hon representerade. Det bekände han för henne, och de pratades vid i tre timmar. ‘Det gör mig ont Tamara. Men jag vill kunna röra vid människor som en trollkarl, förändra dem eller såra dem, lämna mitt märke, göra dem sköna. Jag vill vara hypnotisören som aldrig tar risken att själv falla i sömn. Jag vill kyssas med ena ögat öppet. Eller det är vad jag har velat. Jag vill det inte längre… Jag vet att jag aldrig har sett dig. Jag suddar till alla människor i min privata vision. Jag uppfångar aldrig deras egen musik’. Efter en tid ansåg hennes psykiatriker att det var bäst att hon inte träffade honom mer.”

B. träffar till slut Shell, som skiljer sig och lämnar ett stendött äktenskap. De nya tu blir mycket lyckliga… men efter ruset kommer flyktreflexen tillbaka hos B. Han skriver febrilt om sina känslor om nätterna, om sina iakttagelser – som en själens kirurg med sin skalpell. ”En natt när han betraktade henne bestämde han sig för att han skulle ge sig av morgonen därpå. Annars skulle han bli kvar vid hennes sida för alltid, sysselsatt med att betrakta henne”. Hans skönhetslidelse är hans plåga. Köttets råa lust förblir enbart sakral ceremoni, ordlös tillbedjan – och den manifesteras i sångerna till skönheten. Han är och förblir ensam. Cohen är den evige älskaren, den ensamme gudsroparen, tillbedjaren i blodet. Han skildrar kärleksakten som religion. Hela hans författarskap och alla hans sångtexter bär detta signum – dyrkan av skönheten som en religion. Det måste vara därför vi tycker om honom.

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Film, Litteratur, Musik, Religion och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.