Nog är det märkligt. Från drömmar om tredje största parti kring 15% – till dykning under 4%. Och ändå, en partisekreterare som strålar av tillförsikt och stolthet, och två språkrör som ordrikt målar upp varje uppnått litet framsteg i den Enda frågan som tycks betyda någonting för partiet. Klimatet. Halleluja. Språkrören omvalda utan en endaste motkandidat. All opposition negligerad, åthutad. Man får obehagliga vibrationer…

Partiets trosbekännelse till Klimatfrågan genomsyrar kongressen så till den grad. Trots ett ruttet läge i opinionen. Ingenting annat tycks existera. Jo men ändå, många ombud pläderade för enklare och enhetligare taxor inom landets kollektivtrafik – en sympatisk idé som vore värd att driva i riksdag och media. Men för övrigt bara motioner som tröskats tidigare på otaliga kongresser, utan alltför märkbara resultat. Var fanns t.ex. upprördheten över den vård och skola som nu har lämnats vind för våg till vinstlystna spekulanter, och pensionsbeskattandet, och främmande trupp som snart skall öva på svensk mark? Inte ett knyst. Det är som om vardagsfrågorna inte existerar längre för Mp. Jag ser en väckelserörelse trängd av omvärldens avståndstagande och förundran och löje – och en sekt som sluter sina led. Man stöter ut sina klentrogna, och håller upp sin katekes. Kärnverksamheten är allt. Ballasten överbord. Det är vi som har rätt, och vänta så skall ni få se…

Och medias representanter på plats är inte mycket roligare i sin analys. De tragglar sin egen fördomsfulla syn och sina favoritvinklar på fenomenet Miljöpartiet. Hur ska de få igenom sin syn på de ensamkommande och asylrätten? Och hur ska det bli med förhållandet till s. Jösses vad man saknar lite friskare analyser som inte bara skrapar på den redan ärrade och knaggliga ytan…