Roger Mamelin och Liége 1903-1919

Rue Leopold (3)

Rue Leopold, Liége då det begav sig…

”Roger suger på en karamell, läser berättelsen om ‘Onésime Pourceau, sportsman’ som varje vecka upptar de två mittsidorna i Petit Illustré. Han känner lukten av tomatsoppan och gläder sig åt att få gå ner till middagen hoppande på ett ben medan han håller sig i ledstången. Varje minut är skön och ändå undrar han om han kommer att ha ont i knät länge till eller om han kan gå ut och leka lite på gatan. Klockan är redan elva. En spårvagn kör förbi på Rue Jean-d’Outremeuse, Elise dukar, man hör skramlet av av tallrikarna, en vindstöt slår igen köksdörren med en skräll, mademoiselle Frida sitter och läser i sitt rum med fönstret och dörren öppna, vänd mot den vita muren på gården där sedan några dar en kolonn myror vandrar fram fast de har hällt kokhett vatten i deras bo. Vem kan ana att denna fridfulla ordning kommer att slås sönder? Känner Elise själv på sig att den ängsliga frenesi som driver henne framåt plötsligt kommer att finna sin orgelpunkt? Ytterdörren öppnas. Elise tittar genom rutan i köksdörren. Jaså, det är monsieur Bernard som kommer för tidigt. Men vad är det med honom? Han ropar: – Krig, madame Mamelin! Det är krig! Tyskarna har gått in i Belgien! De slåss kring Visé. I Visé dit de brukar fara ibland på söndagarna och äta våfflor tillsammans med Louisa och hennes barn? Elise ler misstroget.  – Det är inte möjligt, monsieur Bernard!

Under en himmel som är så blå och klar att man från Saint-Nicolas torn nästan skulle kunna se den gröna slätten kring Visé där Meuse blir bredare! Mademoisell Frida står stel och rak på tröskeln till sitt rum.  – Vet ni om det fortfarande går några tåg? Från den stunden är allt en enda röra…”

Vi har 2017 nu, och för hundra år sedan pågick det Första världskriget 1914-1918. Många har kanske läst Remarques ”På västfronten intet nytt” om det sega skyttegravskriget. På senare år har läsarna fått flera nya skildringar av detta krig, som skördade oerhört många liv också på grund av den svåra influensaepidemi som bröt ut i skyttegravarna – den s.k. Spanska sjukan. Peter Englunds sammanställning av ögonvittnesberättelser fick berättigad uppmärksamhet när den kom för ett par år sedan. Men hur levdes vardagen före kriget? Själv minns jag framför allt läsningen av exilryssen Ilja Ehrenburgs memoarer från konstnärslivet i Paris på 1910-talet. När jag nyligen fick Georges Simenons självbiografiska roman om uppväxten i Liége vid samma tid, så blev det en spännade resa tillbaka i tiden till en för mig ny och hittills obekant miljö.

Simenon hos morsan

En fika hos morsan

Simenon började 1945 skriva anteckningar om sin barndom för att hans son skulle kunna läsa det senare. Själv var han just då sjuk och visste inte om han skulle leva så länge till (men det skulle ju visa sig att han omsider tillfrisknade). Vännen André Gide uppmanade Simenon att skapa en roman i tredje person av det hela, så intressant var det. Och visst – detta är en fantastisk berättelse om två släkter i Liége – familjen Peters, flamländare från landet – och den vallonska familjen Mamelin, där farfadern är hattmakare i staden, och fadern kontorist. Här vimlar av mostrar, morbröder, fastrar och farbröder i gossen Rogers släkt. Roger är enda barnet till den trygge, kolugne och storvuxne fadern, och den ängsliga energiska modern som öppnar pensionat för att få dagarna att bli mera innehållsrika. Gästerna på pensionatet är studenter från det oroliga östeuropa. Simenon ger oss det småborgerliga ängsliga livet, klassklyftorna i staden, fabrikerna, fattigdomskvarteren, de vuxnas sjukdomar, alkoholen, fnasken, jesuitskolan, hyckleriet. Men vi får genom Rogers registrerande ögon och öron också besöka släkten på landsbygden, och pensionatsgästernas udda karaktärer, och höra om moderns framfall, de jobbiga tonåren och läroverket – och slutligen krigets ankomst. Modern önskar se Roger som präst, men han hamnar till slut efter skolan i en bokhandel. Och där börjar han sin vuxna bana. Boken om hans barndom och ungdom heter Pedigree (Paris, 1957). På svenska kom den hos Bonniers 1969, med den något yxiga titeln Stamtavla. Den är oerhört rik, en bred fresk med myllrande detaljer, fullt i klass med det bästa av Zola och Victor Hugo.

Andre Gide fick Nobelpriset 1947, Mauriac 1952, Camus 1957, Perse 1960, Sartre 1964 och Claude Simon 1985. Georges Simenon (1903-1989) borde också ha fått det.

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Historia, Kultur, Litteratur, Politik, Religion och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Roger Mamelin och Liége 1903-1919

  1. DiJanneh skriver:

    Maurice Maeterlinck 1911, who?

Kommentarsfältet är stängt.