Fukta din aska: Bellman över bräddarna…

Några romaner av Ernst Brunner hade jag ju läst förut. Kocksgatan och någon mer. De var välskrivna och levande texter om livet på Södermalm i Stockholm då det begav sig. Kul för mig som länge knappt hade satt min fot på Söder under alla år, trots att jag levt hela min barndom och ungdom i Stockholm, men i dess västra environger, i Bromma församling. Söder var mig länge lika främmande som Långtbortistan. De talade annorlunda, och hade nog en lite annan attityd till livet. En egen stad i staden, en stadsdel med en helt egen kultur och mytologi.

När Brunner började skriva biografier om berömda svenske män ur vår historia, så var det Bellman och Swedenborg jag av olika anledningar så småningom blev intresserad av. Först i år 2017 kom jag till skott. Jag började med Emanuel Swedenborg eftersom dennes Nya Kyrka hade dykt upp i mitt eget utforskande av en viss Nils Hedin – en av de över ett tusen anhängare som följde profeten Erik Jansson till Bishop Hill i Amerika. Hedin blev i slutet av sitt liv swedenborgare borta i Kansas (se min bok ”Profetens kurir”). Om Swedenborg (född Swedberg) var en märkligt svår gestalt att få grepp om via Brunners biografi, så var det kanske för att hans liv var så tämligen fritt från personliga skandaler och närhet. Bellman däremot var sannerligen ingen tråkmåns. Den biografiska romanen Fukta din aska är ett hisnande fyrverkeri av utlevelse i Stockholm på 1700-talet. Carl Michael Bellman växte upp i Maria församling på Söder. Morfadern var kyrkoherde där, och farfadern hade varit professor i Uppsala. Brunner använder första person, så vi får höra Bellman själv berätta om sin födelse som äldst av de många barnen i familjen. Tjugoen gånger blev modern gravid.

Läsaren kan inte undgå att bli imponerad av den oerhörda detaljrikedom med vilken Brunner beskriver kvarter, byggnader, inredning, kläder, dofter och andra fenomen som präglar Bellmans liv. Han måste antingen ha ett fotografiskt minne av alla de fakta han plöjt igenom under sin research inför boken, eller också har han en vidunderlig fantasi på gränsen till clairvoyance. Många har reagerat på Brunners återkommande fascination för dofter, dunster, kroppsvätskor och stank i flera av hans böcker, och i den här beskrivningen av 1700-talets Stockholm får han verkligen chansen att briljera i det avseendet. Hans beskrivningar kan nästan beskrivas som en ”stankens poesi”. Så ymnigt broderar han med detaljer att man till slut storknar och inte vill läsa mera. Förlaget borde för övrigt ha strukit ner boken till större koncentration. Det kändes som en prestation att ha orkat läsa alla 480 sidorna. Det hade gott räckt med 300. Ändå är slutintrycket att jag inte riktigt kommer nära Bellman som person. Det finns scener där hans generositet mot sina vänner och hans kärlek till barnen kommer fram, det är sant. Ett bra exempel är scenen då han besöker sin döende syster Lovisa som har lungsot och har sin säng ute i stallet bland djuren. Hon gläds åt broderns besök och det vackra ur han skänker henne, och hon vill höra honom berätta allt om alla festerna han är med om. Till slut somnar hon och Bellman kryper då en stund ned under täcket för att värma henne i råkylan med sin kropp, och huskatten hoppar då ned till dem och släpps också in under täcket.

Mot slutet av livet plågades Bellman både av gikt och bröstsjuka. Han var svårt skuldsatt och jagades av fordringsägare, och han tvingades med hustrun och barnen fly till allt sämre bostäder, trots att goda vänner gång på gång räddade honom från konkurs och gäldstuga:

Ernst Brunner

”Just denna vecka skulle vi förpassas till boendets botten. En sista gång placerades vår lösa egendom i kistor och överfördes till en flyttvagn. Hovurmakare Bourdillons fastighet uthyrdes till stadens fattigaste. Gård fanns ej, varför stenmuren mot Munklägersgatan nyttjades till vägg för ett ofantligt upplag av latrin och sopor. Brunnsvattnet var träckförgiftat. Då rummet hade fönstret mot Klaraviken trängde stanken in från all orenlighet under Blekholmsbron och från sjövattnet som var igenslammat. Tjärbodarna luktade. Det kom lukt av skämt fiskrens från de stora spjämärdarna vilka låg bottenfasta på båda sidor av viken. På gatan trögflöt en trång ränna orenlighet. I rummen, som ej var större än Maria kyrkas benhus, sammanpackades arbetskarlar, tobaksarbetare, luder. Länge hölls jag vaken av de svarta husråttorna som dunkade sina bakändar och smällde sina fjällringade svansar i skafferidörren som om de levde i träburar och slogs om utrymmet. Jag hölls vaken för att vägglössen risslade in som hagel bakom tapeterna. Jag hölls även i spänd vaka av urmakare Bourdillons fickur, konsolur, bordspendyler, väggpendyler, golvur vilka uppfyllde butiken så att i alla väggar ett tickande hördes liksom ville visarna snabbt snurra slut på mitt liv, rotera allt hastigare för att slutligen låta det stora tickdånet utlösas över mig…”. I skildringar lik denna, är Brunner oslagbart suggestiv.

Stockholmskällan: ”Våren 1794 bysattes den då 54-årige skalden Carl Michael Bellman för obetalda skulder till krigsfiskalen Enoch Nobelius. Bysättningstiden ledde så småningom fram till en konkursprocess för Bellman. Den inleddes med en så kallad inställelsedag (proklamadag) för konkursboets samtliga borgenärer (de som lånat ut pengar till honom) den 12 januari 1795. Bellman dog dock en knapp månad senare den 11 februari 1795. Konkursen avslutades året därpå. Bellman och hans hustru och barn bodde vid den här tiden i hörnet av Lilla Munklägersgatan och Gamla Brogatan i kvarteret Braxen. Konkursen handlades vid stadens rådhus som var beläget i Bondeska palatset vid Riddarhustorget…. Texten är handskriven och svårläst men hela konkursen finns detaljerat beskriven i Marianne Nyström, Lovisa Bellman född Grönlund. En bok om Carl Michael Bellmans hustru, Stockholmia Förlag, Stockholm 1995, s. 198-219…”