Mediabruset är starkt nu. Så mycket tycks ställt på huvudet här hemma och där ute i världen. Somligt oroväckande, annat ganska lovande – ja, positivt. Jag ska inte kommentera #Metoo, Svenska akademins kris eller Trumps krumsprång. Nej, jag vill notera att den sista vettiga gammelgröne kämpen idag meddelar att han inte kandiderar till riksdagen nästa höst. Statsvetaren Jabar Amin i Umeå, en av de fyra sista som tappert kämpat mot karriäristerna i Miljöpartiet, och sett hur skutan totalt har tappat kompassen, väljer nu att stiga iland. Mp driver idag bara två frågor, klimathotet och asylfrågorna. I ett antal kärnfrågor har partiet sålt sig billigt – atomkraftens skrotning, brunkolsaffären, NATO-avtalet, struntandet i 1½ miljon pensionärer t.ex. när det gäller den skamlösa beskattningen av pensionerna, och partiets likgiltiga dövöra inför det galna med vinsterna i vården och skolan.

Mp anklagades på 80-talet för att vara ett Enfrågeparti. Det var orättvist då, för vi hade ett brett reformprogram, och i opposition drev vi länge många och bra framtidsfrågor. Men när vi tog plats i riksdagen började många utomstående se partiet som en fin trampolin in i nya karriärvägar – det där med miljö lät ju ändå som en bra framtidsgrej som kunde öppna dörrar. Många nya ansikten dök därför upp i de lokala avdelningarna. Och det behövdes. Många var kompetenta, men andra tyvärr bara sugna på gemenskap eller makt. Domeijs liknelse med den herelösa hunden var på pricken. Det var ont om villigt folk till mandaten ute i bygderna, och därmed en lätt match för folk som snabbt ville få ta ansvar och få bestämma, även om de inte hade en susning om hur en kommun styrs, eller beslutsgång och gällande lagstiftning. Snart började de vassa armbågarna ta över, och när man tittade på de ”hjärtefrågor” som partiets riksdagskandidater stolt nämner numera, så är det rena papegojeffekten. Alla älskar att jobba för Klimat, Jämställdhet och Integration. Plus Fridolins egen baby Skolan då, där han kan prata i timmar om sina hemsnickrade käpphästar. Därefter noll. Inte ett pip om att få stopp på kvarvarande atomreaktorer som bara fortsatt att tufffa på, ingen bekymrad min över privatiseringsmanin inom vården och skolan. Och inte en grön groda i sikte som tycks medveten om den orättvisa beskattningen av våra pensioner. Skygglapp på!

Nu är utrensningen avklarad. Schlyter, Amin, Mutt och Lillemets har kapitulerat, och partikadern av rättrogna karriärryttare kan dunka varandra i ryggen och andas ut en stund. Men lyckan kan bli kort, som vi sett i opinionsmätningarna. Sufflén kan pösa ihop efter valet när man hamnar utanför grindarna. Kanske kommer då den kranka blekheten på rosig kind. Med Amins lämnande ryker ytterligare ett antal sympatisörer från Mp… Det tar sin tribut att tanklöst tära på sitt förtroendekapital: