Bio-trio: Binoche, The Square och Menashe…

Under dagar på hotell i Stockholm nyligen, passade jag på att beta av tre av de många intressanta filmer som bjuds just nu i kongliga hufvudstaden. Jag började med Juliette Binoche på biografen Sture i ”mina” kvarter: Un beau soleil intérieur på Annandagen. Biografen öppnade förresten redan 1920 och hette då Olympia. I många år gick jag där på Olympia. Sture låg då längre ner som många av er säkert minns – nästan vid Stureplan förstås. På nuvarande Sture är det 3 salonger med totalt 351 platser. Filmen har redan prisats i Cannes, och får över lag 4 stjärnor av 5 i recensionerna, som här i The Guardian. Varför filmen i Sverige kallas Let the sunshine in, är mig fortfarande ett mysterium. Men strunt i det. Visst, kvinnan i filmen behöver nog både öppna sitt fönster och släppa in lite luft och solsken. Det blev i alla fall en bra start efter julen. Binoche som är född i Paris 1964 har nu passerat de femtio och har hunnit med en imponerande rad sevärda filmer. Jag såg henne nog första gången i Kunderas filmade bok Varats olidliga lätthet – med Lena Olin, Stellan Skarsgård, Erland Josephson och Daniel Day-Lewis. Och vem minns inte Chocolat  av Lasse Hallström med Binoche, Olin och Peter Stormare? För sin roll i Den engelske patienten fick hon en Oscar, och hon har under sin karriär sopat hem en ansenlig mängd priser alltsedan starten. Om filmens bakgrund och regissören Claire Denis kan ni läsa t.ex. här.

SvD kallar den sorglustig, och visst. Frustrerad konstnären Isabelle har kört fast med kärleken. När vi kommer in i hennes liv är hon ihop med en riktigt osympatisk lönnfet bankdirektör. Han skulle kunna heta Harvey Mogulen, men heter nånting annat. När Isabelle inser att hon tappat både glädje och självrespekt blir han äntligen dumpad och vi andas ut. Hon agnar friskt bland nya män som dyker upp, men karusellen snurrar för fort och hon tappar snart intresset för gossarna. I en nyckelscen med en väninna biktar hon sina egna tankar kring männen och hennes egen spleen. Gillar ni lyckliga slut? Nä, sånt sysslar bara Hollywood med, och jag minns faktiskt inte exakt hur den slutade. Europeisk film speglar våra liv, och därför kan de ge oss nya tankar och insikter, inte bara tröst och kortvarig, tillrättalagd och gråtmild lycka. Lady och Lufsen bor inte i Europa, ej heller i Japan, Syd-Korea eller Ryssland. Det tackar åtminstone jag för. ”God bless America”…

Jag såg dagen därpå Ruben Östlunds firade The Square. Också på Sture. Den har fått både fyra och fem stjärnor, och det kan nog motiveras. Jag hade aldrig tråkigt, för Östlund är en man i tiden och älskar uppenbarligen att provocera samtidens mest frekventa stolligheter. Han gör det med finess och bravur. Filmen är full av symboliska scener, men inte behöver vi förstå allting. Lika litet som när vi står framför en bra målning med dunkla budskap. Den är både rolig, tänkvärd och överraskande. Ta bara gossarna som skall göra en reklamfilm för det moderna Museets nya utställning. Eller flickan i wc-kön, och mannen i publiken med Tourettes syndrom. Jag hade svårt att ta till mig Östlunds Turist, men kanske stängde jag av den för tidigt på teven? Den hade longörer, och familjen föreföll mig som en extremt osannolik replik på en familj ur Lasse Åbergs Sällskapsresan.

Jag valde sedan Menashe på Zita. Om livet i Brooklyn. Men inte vilket amerikanskt liv som helst. Menashe lever i ortodoxt judiska kvarter som styrs av kvarterets egen moral och rabbinska ledare. Han är änkling och knegar på lagret i en liten judisk butik. Arbetsgivaren är en trist snåljåp, och rabbinen pressar stackars Menashe att han måste ragga upp en ny hustru. Den 11-årige sonen kan ju inte växa upp utan en kvinna i det torftiga hushållet… Om Menashe inte tar sig i kragen så bör släktingar ta över gossens uppfostran. Bara så han vet. Men Menashe är inte redo för nya kvinnor i sitt liv, trots att det går att ordna… ”Det här är regissören Joshua Z Weinsteins (inte släkt med Harvey) dramadebut. Att han tidigare gjort dokumentärfilm märks, och det finns också dokumentära drag i filmen. Storyn bygger på Menashe Lustigs liv, och Weinstein har berättat att han närmade sig de chassidiska judarna i New York för att han visste att han ville skildra den delen av samhället, inte för att han ville göra just den här filmen. Men det ska vi vara glada att han gjorde. Med överexponerat ljus i den varma Brooklynsommaren är Menashe en lågmäld och poetisk film om livets vardagliga sorglighet. Skådespeleriet är utmärkt, de många amatörerna i rollistan gör utomordentliga prestationer…. (SvT).

Där var fler intressanta rullar jag velat se, som Woody Allens nya, och Ljubov – kärlek på ryska (på Zita). ”Under flera år reste nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj runt i Ryssland och Vitryssland för att undersöka den ryska folksjälens förhållande till kärlek. En, som hon menar, akut bristvara i dagens samhälle. Dokumentärfilmaren Staffan Julén fanns vid hennes sida och skildrar en arbetsprocess driven av lika delar politiska, konstnärliga och humanistiska drivkrafter…”. Hoppas ny chans dyker upp att se den. Kanske ville SvT fixa det?

 

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Barn, Film, Konst, Kultur, Litteratur, Miljö, Press, sociologi och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Bio-trio: Binoche, The Square och Menashe…

  1. DiJanneh skriver:

    Excellent choice, Johnny! / Hjalmar Lingonstrand

Kommentarsfältet är stängt.