Den obsoleta så kallade borgerligheten…

Anna Boander-Hallström

Jag tittade med intresse på kongressen i Karlstad i helgen (v). Och blev storligen förvånad. Där stod Jonas Sjöstedt upp och talade – men inte hörde jag honom längre tala om de förskräckliga vinsterna i vården som ju en majoritet av väljarna vill stävja, och som han nu drivit stenhårt det senaste året för att få bort. Vad hade hänt? Jag såg visserligen inte 100% av sändningarna, men det här var mycket märkligt. Varför i hela friden trumma på med urgamla klyschor som ”jämställdhet”, 6-timmars arbetsdag och feminism och socialism? Det ger inga nya väljare – det är mest gammal skåpmat för den trogna kärnan av sympatisörerna.  Nej detta var  en total återgång till gammal klassretorik och slagordsvokabulär som jag trodde v hade lämnat bakom sig, eller åtminstone omformulerat.

Sjöstedt målade nu in sig ordentligt i ett hörn genom att tjurigt deklarera att ”borgerliga partier” alltid kommer att vara omöjliga att samarbeta med i en regering. Ridå. Personligen stödjer jag helhjärtat tanken på att minska de farliga klyftorna i samhället som ökat oroväckande mycket de senaste 10-12 åren. För den skull vill jag varken stämpla mig själv som socialist eller feminist. Ekonomisk ”jämställdhet” – ok, ja det är väl en självklarhet. Där slår Sjöstedt bara in öppna dörrar. Sex-timmars arbetsdag har (v) haft på agendan i decennier nu, men varför denna fixering vid 6 timmar, när det naturliga är att först gå ned till 7 eller 7½?  Kongressen skapade undran och många frågetecken, istället för att ge en skjuts framåt inför vårens debatter. Positivt var dock att Ulla Andersson är tillbaka i viktiga uppgifter i ledningen. Hon lär behövas.

Media fortsätter att nagla fast svensk politik i förlegade begrepp som höger och vänster, och röda, gröna och blå etc. Men politik är ingen mello eller idrottstävling, och vi lever inte i slutet av 1700-talet. Vem är borgare eller borgerlig idag? Och vad är motsatsen – kyrkliga bönder? Eller socialistiska arbetare? Begreppet är helt enkelt stendött och borde skrotas både hos medias kommentatorer och av partiledare och andra opinionsbildare. Begreppet säger inte unga väljare ett smack – det är enbart kryptiskt, en utdöende viskning från en svunnen tid som upprepas för att ruska liv i en avsomnad kamp mellan obsoleta samhällsklasser. Kom igen Jonas – brush up your Swedish! Samtliga partiledare bör också träna upp sig på att svara ett kort och koncist JA eller NEJ ibland på någon enda fråga, istället för att på nästan varje fråga i studion hålla ett anförande. Värst att besvara frågor med haranger som om de ständigt stod i talarstolen, är dock broilerpolitikerna Lööf och Fridolin.

Socialdemokraterna är inte ett socialistiskt parti, och inte heller ett borgerligt, om jag har förstått saken rätt. Så vad är SAP – fortfarande ett arbetarparti? Ni hajar problemet…

Stort beröm åt arrangemanget och den maffiga inredningen i rött i Karlstad, och mycket välgörande att höra SvT:s Ted Wigrens utmärkta och engagerade intervjuer!

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Historia, Media, Politik, Press, Religion, sociologi, Språk och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.