Presidenter med för stor makt…

valentin-serov-portrait-of-tsar-st-nikolai-aleksandrovich-1900En gång i världen när jag läste statskunskap på Stockholms Universitet lärde man sig att de flesta kejsardömena var ett minne blott, att monarkier ännu fanns kvar märkligt nog, men att ”modernare” länder var republiker som valde presidenter. Det var på den tiden Wilhelm Moberg och Republikanska Klubben agiterade för republik även i Sverige. Men det var skillnad på presidenter och presidenter. Många tilldelades lika lite makt som vår egen kung. Andra hade obegripligt mycket makt. Men ingen ärvde sitt ämbete – de valdes, och ämbetsperioden kunde variera. Det kändes ju rätt och riktigt. Men många monarkier består ännu – traditionens makt är stor, det vet vi som fortfarande har en hyfsat stabil monarki.

Från Frankrike på den tiden, minns jag förstås framför allt Charles de Gaulle, Pompidou och Mitterand, i Finland Kekkonen och Koivisto, och i USA Eisenhower och Kennedy. Även Tyskland och Ryssland hade presidenter, men eftersom de hade föga makt, så hörde man sällan talas om dem. Där låg makten hos förbundskanslern respektive förste sekreteraren i kommunistpartiet. De Gaulle, Kekkonen och Kennedy – starka ledarefigurer med mycken makt koncentrerad till deras person, även om de hade valda folkförsamlingar som kunde parera deras värsta stolligheter.

Men hur ser det ut idag? Har världens stora nationer lärt av misstagen, har deras på papperet demokratiska statsskick och folkvalda parlament frambringat de goda och altruistiska ledare med folkets bästa för ögonen, som vi kunde förvänta oss? Knappast. Bilden är för närvarande mer oroande än på länge. I det allt mäktigare Kina med över en miljard invånare har man nu en ledning som koncentrerar allt större makt i en persons händer, medan yttrandefrihet och andra demokratiska rättigheter snävas in. Det tycks gå åt fel håll. Mönstret är detsamma i Ryssland. Efter kommunismens fall fanns tecken på perestrojka och glasnost, men auktoritära mönster synes djupt rotade ännu, och även där har yttrandefrihet minskat, massmedia motarbetats och journalister försvunnit. Det tycks gå åt fel håll även där. Inte nog med det. I USA som säkert ännu betraktar sig som en demokrati, har man fått en ledare som till det yttersta utmanar både massmedia och folkvalda i både sitt eget parti och motståndarnas. Det går käpprätt åt fel håll både med nedrustning, miljöarbetet och det internationella samförståndet. Och ledarna i den muslimska världen ger inte mycket bättre vibrationer…

Finns det hopp ändå? Joda, det samarbetas på många olika plan – inom kultur, idrott, utbildning, rymdprojekt och annan forskning. Världen har blivit öppnare, det är svårare för diktatorer att i längden kunna hålla sitt folk isolerat med våld eller hot. Utbildning, hälsa, välstånd och kvinnlig frigörelse går åt rätt håll. Det kan komma tillfälliga bakslag, men framåt går det. Stollarnas tid rinner alltid ut. (Bild: Den siste tsaren Nikolaj Alexandrovitj, målad av Valentin Serov, 1900)

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Arkeologi, Astronomi, FoU Vetenskap, Historia, Kultur, Media, Miljö, Politik, Press, Radio, sociologi, Statistik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.