Sommarläsningen 2018: Där går han…

Brunner3jpgDet finns författare man gärna återvänder till. För att de har nån essens man vill åt, som berättar nånting man gärna vill ha mera av. Moberg var en sådan i min ungdom. Senare blev det Heinrich Böll och Milan Kundera. Det är nu ganska längesen jag läste Kocksgatan – inte direkt när den kom ut 1991, nej betydligt senare. Vägen in till hans författarskap gick för min del först via mitt intresse för Edith Södergrans unika poesi. Brunner hade 1985 skrivit Till fots genom solsystemen. En studie i Edith Södergrans expressionism, och kom sedan också med en roman om hennes liv 1992, Edith. Se där – en man till som gillade Södergran, det var intressant! Senare har jag förstått att vi är ganska många. Kanske fler män som fastnat för Södergrans röda och vita mystik och schmerz, än Boye, som än idag tycks vara många unga flickors ljusgestalt.

Efter boken om Edith släppte jag Brunner under många år, tills en pocket kom i min hand – Passionata. Jag gillade den å’, som vi säger i Helsingland. Det gick några år, och jag började forska om Erikjansarna, den första stora gruppen svenskar som emigrerade till Amerika 1846. De for av religiösa skäl, och grundade Bishop Hill drygt tjugo mil väster om Chicago. En av de ledande erikjansarna hette Nils Jonsson Hedin. Han var skräddare, född i Långå i Härjedalen. Det är en annan historia, men denne Hedin blev efter en flytt till Kansas anhängare av Emanuel Swedenborgs samfund där borta, och jag skaffade då Brunners biografi Darra om Swedenborgs liv. Vid samma tid skaffade jag även Brunners biografi om Bellman, som jag länge hade haft på min måste-läsa-lista. Jag har tidigare recenserat den här i bloggen. Båda dessa biografier var stora läsupplevelser.

Stilen i Där går han (del 3) börjar ungefär när Kocksgatan gav honom ett brakande genombrott. Och stilen är lätt igenkänd. Brunner är alltid Brunner, och ibland raljerar han om sig själv i tredje person. Han är en makalös berättare med en frustande vitalitet som nästan tar andan ur en. Jag får i den här boken bilden av författaren som en vandrande scanner, med ett minne för detaljer som ter sig minst sagt extraordinärt. Hur kan han lagra allt detta, och varför kan han inte låta bli att fylla sina böcker med alla dessa ofta mindre nödvändiga fakta? Det liknar onekligen en besatthet, ett tvångsmässigt dokumenterande. Var det Aldous Huxley som i Kontrapunkt talade om en professor som ”a walking vacuum cleaner”? En person som suger in allting i sin väg och lagrar det rent automatiskt, utan någon särskild avsikt. Ungefär sådan tycks mig Brunner. Han kan bara inte låta bli. Men, och det är ju slutintrycket av denna digra skildring av Sverige under 1990-talet och millenieskiftet – boken är oavbrutet intressant. Ernst Brunner är djävligt bra, en av våra bästa nu levande. Sen får feministerna som envist sågat honom säga vad dom vill. Det är svensk och stockholmsk kulturhistoria.

Jens Liljestrand i Expressen har dock svårt för att dölja sin aversion. Brunner har blivit omodern och passé. Som exempel letar han fram stycken ur memoarerna som skall spegla schablonbilden som Brunner tidigt fick sig pådyvlad. Jag ämnar inte dra den här, den är orättfärdig och tröttsamt fel. Hallands Nyheter kallar den katalogaria och gnällsaga 🙂 Det är ju roligt. Att Brunner blottar sina känslor både inför litteraturens deckarmaniska utveckling och privatlivets sorger, är i mina ögon inslag som känns lika ärliga och befogade som Lundells. Han blandar och ger – både poetiskt vackra avsnitt med rabulism, gyckel och snytingar mot det akademiska kotteri som vi i dagarna sett med brallorna nere. Han serverar oss vår intellektuella samtid på några timmar. Man tackar.

Monika Tunbäck i GP är å andra sidan klart positiv och kapitulerar till slut trots att Brunner bombarderar henne med detaljer kring symposier, föredrag, fester och översvallande recensioner. Rosorna är klart fler än riset.

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Kultur, Litteratur, Media, Politik, Press, Radio, sociologi och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.