Stardust by Brunner: Stoft av ett stoftkorn

”Där han nu hamnat
ser han sin andedräkt stiga mot himlen.
Himlen saknar slut.
Det blommar upp till natt.
Han drar efter luft, hör djupt ner i munnen
hur bröstkorgen knakar och fylls.

Vad ska han finna för ord med en gapande mun?
Vad ska han finna för ord
för den gnistrande växt som uppfyller rymden?

Han har suttit i bastuhettan
och sedan gått genom snön ner till vaken.
Det tillhör arbetsgången
att han tar sig ur vattnet in under brygglanternan
där det syns i skenet hur kroppen ångar efter badet
och pyr som en glödande stock.
Mannen känner sig demonisk av att stå
utan skor i snö och ryka medan stjärnorna
vältrar sig uppåt mot noll, utåt mot intet.

Nu var det sagt.
Inget mer ska finnas någonsin.
Det bär hans skuggkonturer och är helt enkelt allt.
Han har varit i vaken.
En liten smal stig leder hit. Långa stråk
av köld kommer ner från de gula kullarna.
I denna stund borde var och en gå ut ur sitt hus
och söka sig upp dit, se från kullarna
hur allting fått mognadens rundning
att det fälls som frukt vid minsta stöt.
Ska han förråda sig själv, ska han
förråda den stilla extasen och falla till marken
med huvudet spaltat som frukt?

Ångan kring kroppen tätnar.
Det är kyffigt under lampan som i en rökfylld bar.

Ute finns träd och hus, jorden finns där, de levande.
Natten ligger öppen i bred tystnad.
Himlen immas som om han andades i ett glas.
Mörkret är inget varsel utan underbart mörkt.
Det glittrar som en flod
när mannen flyter ut i det
glömsk av sig själv
öde bland öden.”

(Stjärnorna ur Stoft av ett stoftkorn, Samlade dikter 1979-1999 av Ernst Brunner. Foto: Rymdstyrelsen)

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Astronomi, Kultur, Litteratur och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.