Att se dessa partiledarintervjuer inför svenska riksdagsval kan man ju inte låta bli. Trots att det ofta är frustrerande. Yxiga frågor och svepande svar. Både utfrågare och ”offret” känner att tiden är knapp. Och även om man hinner beta av ett antal förvalda frågor, så blir många viktiga ämnen aldrig belysta. Löfvén slapp t.ex. viktiga frågor om försvaret, NATO, energin, pensionerna, äldreomsorgen m.m. Om jag inte råkade gå ifrån just då…

Irriterande är att många partiledare ofta, inte alltid, undviker att svara rakt och bestämt på den ställda frågan. De tar sats och börjar lägga ut ett resonemang, går som katten kring het gröt, börjar antydan till ett litet valtal. Utfrågarna blir otåliga, avbryter, och kan då upplevas som tjatiga. Men frågorna är också väl simpla ibland, när de t.ex. insinuerade att det finns ett enkelt samband mellan antalet miljarder till vården och vårdköernas längd. Löfvén gjorde ett tappert försök att försöka nyansera frågan, men utfrågarna malde på i sin egen föreställning att ett enkelt samband skulle finnas. Det var pinsamt.

Det vore alltså välgörande om svaren blev rappare och kortare. Någon gång borde det väl räcka med ett JA eller NEJ. Löfvén satte ner foten med åtminstone ett nej. Gamle Gunnar Hedlund kunde konsten att knipa av med ett kort svar. Palme i viss mån också. Idag är nästan alla ledarna uppenbart ängsliga att stöta sig med den egoistiska delen av den stora medelklassen. De grupper som maniskt vägrar acceptera några åtstramningar från Moder Svea i sin egen välmående privatekonomi. Rör inte våra jobbskatteavdrag, typ.

När det gäller vårdköerna så hade det varit bra om man före frågorna hade visat oss intervjuer med vårdfacken och Läkarförbundet, och kanske även talat om att det finns skillnader mellan de olika landstingen. Det är ju faktiskt inte regeringen som driver sjukhus och vårdcentraler. Den kan bara dra i olika snören.

Helhetsintrycket ikväll blev ändå klart godkänt för Löfvén.