Avenue Gambetta

Jag vet ingen författare som med några få meningar kan ge mig en så levande bild av gaturummet i en stad, som Georges Simenon. Det kan förstås vara en fördel om man själv har befunnit sig i det Paris han beskriver, men det funkar lika bra när han beskriver vädret på andra platser där Maigret råkar befinna sig, eller i Simenons hemstad Liège. Och det märkliga är att han i sina otaliga berättelser om kommissarie Maigret aldrig upprepar samma väderbeskrivning. Han varierar sina metaforer och innovativa adjektiv med lustfylld briljans. Man känner att han älskar att måla just det där ögonblicket påjust den där platsen. Och platserna är många. På så gott som varenda sida nämns en gata, en adress, där någonting just utspelar sig, eller har inträffat nyligen. Simenon ger oss inte bara vädret – han målar också snabbt upp situationen med färger, dofter, ljud – allt som väcker våra sinnen. Som här i början av Signé Picpus från 1944 (Maigret blir sannspådd) får han med både årstid, dofter, ljud, synintryck – och situationen i dess helhet:

”Paris i augusti. Det luktade asfalt på gatorna och genom de stora fönstren trängde stadens buller in i rummet som tjänstgjorde som utryckningsbilarnas hjärna. Nere på gården i högkvarteret stod två bilar fulla med polismän färdiga att rycka ut så fort larmet gick. En ljussignal igen, i 18:e arrondissementet den här gången. Korvsmörgåsen åt sidan, Proppen… – Hallå!…”

Fler exempel ur samma bok (översatt av Karin Jacobsson, Bonniers):

”Åtta minuter över fem! En strålande sol lyste över parisvimlet. Männen  gick i skjortärmarna och kvinnorna var nästan nakna under sina tunna klänningar…”

Batignolles

”Utanför badade Paris i den sena augustisolen, som sänkte sig i en purpurröd molnslöja, och vinden var sval och doftade som iskyld sorbet. Och de här människorna levde som i en gravkammare bara ett stenkast från en av världens livligaste gatukorsningar…”

”Livet ute på gatan föreföll honom overkligt. Mysteriet på Rue Caulaincourt tog honom långsamt i besittning. Gatlyktorna tändes. Människorna som gick förbi var bara blåa skuggor i den blekblå luften. – Quai des Orfévres!”

”Maigret suckade, betalade taxin och gick med tunga steg uppför trapporna. Portvakten, gamle Francois, hindrade honom från att gå in på tjänsterummet. – Herrarna vill tala med kommissarien. Han tittade på den madrasserade dörren till direktörens rum. Maigret förstod. Lampan med den gröna skärmen på skrivbordet var tänd, men gardinerna var inte fördragna utan fönstren  stod vidöppna ut mot kajen och det fläktade fuktigt och svalt…”

”Ungefär en gång i kvarten gjorde Maigret, jämrande och stönande, en kraftansträngning som gällde det att lyfta hela jordklotet. Ändå handlade det bara om att komma loss ur de fuktiga lakanen, vända sig på andra sidan och på nytt falla i sömn, en sömn där han plågades av mardrömmar. Varje gång vaknade madame Maigret. Hon hade svårt att somna om och låg länge och tittade på gardinen som buktades in i rummet av vinden likt en ballong. Natten var tyst och klar som kristall, så stilla att man ända till till Boulevard Richard-Lenoir tyckte sig höra det lilla tåget i Hallarna. I nummer 21 vid Place de Vosges stod också ett fönster öppet, men det fanns ingen i rummet. Ingen låg i sängen där portvakten hade tagit bort sängtäcket. I ett rum på Hotel-Dieu satt en en sjuksköterska med hästansikte och stickade vid Joseph Mascouvins huvudgärd. Hans ansikte var gömt under bandage. Ingen vakade över mademoiselle Jeanne i kylfacket på Rättsmedicinska institutet. På Boulevard des Batignolles alldeles intill ljusen på place Clichy, reste sig kriminalassistent Janvier emellanåt från sin bänk, gick fram och tillbaka under träden, tittade på månen som lyste mellan ett par reklampelare, och sedan på de mörka fönstren i nummer 17…”

”Turistbussar fulla med utlänningar rullade omkring på gatorna och guiderna skrek i sina högtalare. Termometern visade 35 grader i skuggan, och att få sig ett dopp i något utomhusbad var omöjligt, så tätt var de badande packade… Klockan slog tolv. Hundratusentals parisare var färdiga att störta iväg till havet eller ut på landet…”

”Det är svårt att säga vad det beror på, men det finns dager som kan tyckas representera en hel årstid, ett skede i ens liv, hela skalan av känslor. Den här natten mellan lördag och söndag, ja hela söndagsdygnet i Morsang, kom att för Maigret framstå som själva inbegreppet av sommar, sommar vid floden och en enkel, barnslig glädje åt livet. Mot slutet av middagen tände man lamporna under träden och i ljuset lyste lövverket mörkgrönt som på agmla gobelänger. Från Seines ständiga rörliga vattenyta steg en tunn, vitaktig dimma, vid de små borden hördes skratt och drömmande samtal mellan förälskade människor. Maigrets hade redan lagt sig när någon bar ut en grammofon på terrassen och de hörde länge den dämpade musiken och knastrandet av de dansandes fötter mot gruset… Månen gick upp. Grammofonen tystnade men ett ensamt par fick fortfarande gruset att knastra…”

”Maigret steg upp ovanligt sent denna morgon… Det var fortfarande svalt och behagligt i luften men solstrålarna som förgyllde husraderna, varslade om annalkande hetta. Maigret älskade att flanera på Paris gator när staden gjorde morgontoalett och han begav sig inte direkt från Boulevard Richard-Lenoir till Quai des Orfèvres utan gick en omväg via Place de la Republique…”

”En stormil sopade Boulevard des Batignolles, rörde upp virvlar av damm, som lyfte i höjd med fönstren på tredje våningen, och skakde mrkiserna över caféterrasserna. Plötsligt öppnades himlen och ett skyfall brakade lös, vattnet rann i strömmar längs trottoarerna, människorna sprang åt olika håll och bilarna förvandlades till båtar som plöjde sig fram med vattnet skummande runt fören…”

”Trots åskan var natten fortfarande varm och alla fönster i det stora brasseriet vid Boulevard de Clichy stod vidöppna. De hade slagit sig ner just vid gränsen mellan själva restaurangen och terrassen. Bakom dem var det ljust och varmt. Där rådde liv och röresle och uppassarna ilade fram och tillbaka bland grupper av upprymda gäster. Framför dem stod borden övergivna under markisen som bågnade av vatten. Två flickor satt kvar vid sina tomma glas och det regnade fortfarande, men det var inget skyfall som tidigare. På andra sidan den mörka gatan, där bilarna sudade fram över den våta asfalten, syntes ljusreklamerna på Place Blanche och Moulin Rouges upplysta vingar som outtröttligt gick runt. Varm fuktig luft växlade med friska vindar. Det varslade om att sommaren var slut och att parishösten närmade sig. De båda männen hade just ätit upp sin gratinerade löksoppa. Kyparen satte fram var sin tallrik med ‘choucroute garnie’ åt dem och bytte ut de tomma ölsejdlarna. Någonstans ifrån hördes musik. Gamlingen missade inte en munsbit, inte en doft, inte en sekund av denna saliga stund, och när han tittade på kommissarien var det som om han bad om ursäkt…”  * stopp *

Se där några målande exempel ur en enda berättelse, på hur Simenon tryfferar sina texter med dessa miljösensitiva och filosofiska inpass. De återkommer hela tiden med jämna mellanrum, och de lyfter hans berättelser till nånting mer än banala kriminalromaner. Människorna och staden blir själva essensen i historierna, som annars till mycket stor procent består av den vardagliga dialog som ger spänningen och skärpan. Det egentliga brottsutredandet och de skickligt flätade intrigerna, dramatiken och känsloutbrotten, blir snarast en förevändning för Simenon att gång på gång förklara sin kärlek till staden och dess människor. Som en forskare studerar han oss nyfiket, likt entomologen med sin lupp lutad över  myrorna i den stora stacken. /   (Bilderna kan medvetet vara softade)