Siri von Essen i verkligheten

En av sommarens läsupplevelser är Maj Dahlbäcks biografi om August Strindbergs första hustru Sigrid ”Siri” von Essen. Siri var född 1850 i dåvarande Jakob och Johannes församling i Stockholm. Hon var dotter till stabskapten Karl Reinhold von Essen och hans hustru Elisabet Charlotta In de Betou. Men Siri växte upp på gården Jackarby öster om Borgå i Finland, och undervisades i hemmet av en fransktalande guvernant. När hon var 13 år reste familjen till Paris där hon gick några månader i klosterskola. Den godhjärtade fadern lämnade det militära vid 28 års ålder, och efter att ha måst sälja Jackarby flyttade familjen till Stockholm 1868. Där gifte sig Siri med Carl Gustaf Wrangel (1872–1876). Därefter skild och omgift med August Strindberg 1877. Äktenskapet med August varade fram till 1891. De fick tre barn som nådde vuxen ålder…

Maj Dahlbäck (1918-2004) författare och journalist från Lidköping, började efter sin pensionering forska, och kom 1989 ut med biografin Siri von Essen i verkligheten. Jag har under åren läst en hel del av och om Strindberg och om hans tre äktenskap, och även en hel del av hans otaliga brev som finns tryckta. Dahlbäcks bok ger ett helt nytt perspektiv. Här blir hustrun Siri inte bara en av alla planeter i den dominerande författarens eget solsystem – här betraktas maken ur Siris perspektiv. Läsaren kommer både Siri och August mycket nära in på skinnet. Förklaringen finns i Dahlbäcks källforskning, redovisat i bokens förord:

”År 1984 gjorde jag en reportageresa genom Europa i Strindbergs fotspår. Före den läste jag Gunnar Brandell, Olof Lagercrantz och de andra stora Strindbergsforskarna. Ingen hade sett det strindbergska äktenskapet ur den kvinnliga partens synvinkel. Mitt möte på resan med de miljöer där familjen bott, väckte min beundran för Siri von Essen, och jag beslöt att ta reda på vem hon egentligen var. Jag lade ”de stora” åt sidan. Strindberg själv beslöt jag också att undvika, särskilt de självbiografiska böckerna, och en En dåres försvarstal harjag inte öppnat. Allt för att undvika polemik. Min bok grundar sig på originalmaterial såsom brev, samtida tidningsartiklar, kassaböcker, recensioner, teateraffischer – de fick på den tiden ersätta program – kyrkböcker och protokoll från rättegångar och kyrko- och skolrådssammanträden m.m., samt vad jag erfarit vid mina besök på alla de platser där Siri von Essen bott. Förvånansvärt många av husen finns kvar. Där har jag också fått del av de minnen som lever hos ättlingar till dem som träffade Strindbergs. Liksom fru Elisabeth Linsenmeyer i Lindau, dotter till Emil Haug, Strindbergs då trettonåreige trogne springpojke och son i huset på Eichbühl, tillhör de oftast ”barn- och barnbarnsgenerationen” och måste därför värdesättas därefter. Del III fram till sekelskiftet har som underlag haft det opublicerade manuskriptet till Karin Smirnoffs tredje bok om sina föräldrar, ”Strindbergs finländska familj”, också detta kompletterat och kontrollerat mot källmatreialet.”

I den här boken får vi alltså se Strindberg med Siris, barnens, vännernas och andra samtidas ögon – alla som kom i kontakt med honom på ett eller annat sätt. Att han var en mycket komplicerad person är ett understatement. Fram tonar bilden av en redan från barndomen hyperkänslig och överspänd gosse. I relationen med Siri framstår han som tämligen manisk. Han pendlar kraftigt i humöret. Rastlöst kommenderar han familjen från den ena platsen till nästa. De bor redan de första åren på flera olika adresser i Stockholm, och när han retat upp tillräckligt många på den svenska parnassen med sina böcker och artiklar, flyr han Sverige med Siri och de mycket små barnen för ett vagabondliv på pensionat runt om i Europa. Siris påbörjade karriär som skådespelare på Dramaten, hennes livsdröm, krossas snart både av graviditeter och makens många projekt i exilen. Idéerna, projekten och fantasierna sprutar ur skallen på maken, dygnet runt. Det nya för mig är hans hårda supande i vänners lag, hans sjukliga misstänksamhet – allt resulterar till slut i hustrumisshandel, förtal och lögner om hustrun i breven till hans vänner och deras bekanta. Hans sexfixering och råa formuleringar om könslivet hade jag tidigare mött framför allt i hans många brev.

Siri fick stå ut med mycket, men de första åren var tämligen lyckliga. Problemen uppstod successivt under åren utomlands, med festande och ständiga penningbekymmer. August fick ett allt större kontrollbehov i kombination med ökande misstänksamhet och svartsjuka på hennes få nära väninnor. Således det gamla vanliga mönstret, tryfferat med stort hävdelsebegär, och skryt av megalomana drag. Han brukade också regelbundet kaliumbromid mot sina nervproblem. (Kaliumbromid är ett vattenlösligt salt som användes under 1800- och 1900-talet som kramplösande och lugnande. Idag används den huvudsakligen inom veterinärmedicin.)

Det bör sägas, att August naturligtvis även hade goda sidor. Boken är ingen ultrafeministisk nidbild av honom. Myterna om honom som ”kvinnohatare” etc. är grovt missvisande. Han stöttade hennes teaterambitioner de första åren, så länge de inte kolliderade med hans egna planer. Han månade också mycket om sina barn, undervisade och lekte med dem. När de blev tonåringar och tog Siris parti så blev han dock arg, föraktfull, och bröt med dem i perioder. Dottern Greta arrangerade en försoning i Stockholm hemma hos henne 1911, då alla hans och Siris tre barn träffade honom innan han dog (bild nedan). August dog 1912. Samma år dog också Siri i Helsingfors, och dottern Greta i en tågolycka i Malmslätt (hennes make Henry von Philp överlevde). Sonen Hans (kallad Putte) avled 1917. Dottern Karin i mitten nedan, gift Smirnoff, har utgivit flera böcker om familjens liv. Hon avled 1973 vid hög ålder. / jeh

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Historia, Kultur, Litteratur och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.