Unga Astrid – höstens stora filmhändelse…

Kom just hem från en vecka i Kongliga hufvudstaden. Det var svårare än tidigare att få två nätter på raken på favorithotellet. Bökigt värre. Så andra natten sov vi på ett ställe uppe vid Tegnérlunden. Men vaf… det är ju inte så ofta jag är i min gamla hemstad. Priserna går inte ner, bara uppåt. Uppe vid Tegnérlunden sitter förresten en enorm August Strindberg i gudapose på sin kulle. Titanen kallad. Carl Eldh skapade honom: ”I Tegnérlundens östra del står den färdiga bronsskulpturen. Skulptören förevisade sin gipsmodell redan på Konstnärsförbundets utställning hos Liljevalchs 1916 men det skulle dröja till 1942 innan den kom på plats. Carl Eldh tillhörde August Strindbergs intima vänkrets och gjorde flera porträtt av författaren redan under hans livstid. Och i sin skulptur ville han framhäva August Strindberg som både tragisk trotsare och den orolige sökaren, en människa och titan i strid med onda och goda makter, utan frid och glädje, men en trots sin ensamhet stark och bjudande gestalt.” (Stockholmskällan)

Well, vi hann se två riktigt intressanta filmer. En italienare på ZITA om ung gosse i en avkrok där byborna levde som livegna under en cynisk adelsdam och hennes depraverade familj:  Lycklig som Lazzaro – av Alice Rohrwacher. Man lär inte glömma blicken hos denne moderne furst Mysjkin som tycktes oförmögen att förstå eller bli arg på sin elaka och oförstående omgivning, där nästan alla behandlade honom illa…

Går man ner från Tegnerlunden och viker in till höger på Drottninggatan så ligger Strindbergsmuseet i första porten. Vi tog hissen upp, och fick en mysig rundvandring i Augusts bostad. Endast damen i kassan och vi var där. Hon berättade dock att det kan vara betydligt värre drag när en hel skolklass stormar in, eller ett gäng kulturhungriga panchos från vischan. Ett besök kan absolut rekommenderas. Rika samlingar, och pedagogiska montrar med brev, böcker, hans målningar, fotografier och andra föremål. Och gamle August hörs hosta vid sitt skrivbord. I sovrummet har han dunkla gröna tapeter. Här låg han och var sjuk den sista tiden, när Fanny passade upp på honom och han jobbade och skrev in i det sista. Han dog 1912 efter några år på denna adress.

På kvällen fortsatte vi istället Tegnérgatan ända ner till GRAND på Sveavägen och såg filmen Unga Astrid av danska regissören Pernille Fischer Christensen. Och jag blev mäkta imponerad. Filmen är gripande. Alba August som unga Astrid kan väl inte undgå att få en guldbagge för sin prestation? I början hade jag problem med de skakiga handkamerbilderna (varför envisas dagens regissörer med detta amatörgrepp?). Jag blir bara yr i huvudet och tittar bort. Men det blev snart bättre, och berättelsen grep tag i mig. Det här är stor film, och de få som i recensioner småklagat över att föga finns med av Astrids märkliga gåva och karriär som författare, har satt sig ner i salongen med helt fel förväntningar. Filmer och böcker om hennes författargärning finns ju i mängder tidigare. Det här är berättelsen om just unga Astrid – i begynnelsen var ordet, föräldrarna och kampen för sonen Lars. Och den danske gossen som gör Lars är otrolig. Scenerna med mor och son när hon besöker honom i Danmark, och de första dygnen i Stockholm glömmer ni aldrig, om ni ser filmen. Punkt.

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Film, Kultur, Litteratur, Media och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.