Erland Josephsons vita sanningar…

Ur Tarkovskijs vackra film The Sacrifice

Jag vet få svenska självbiografiska författare som är så befriande självironiska och underhållande som Erland Josephson. Det skulle möjligen vara Jörn Donner och Harry Schein. Skillnaden är att Erland är konstant rolig, och så uppenbart har roligt själv när han formulerar sig. Självbiografi? Nej, men en mosaik av memoarer är den handfull böcker med minnen han gav ut under nittiotalet. Lustiga och fulla av iakttagelser. Josephson tycks ha ägt en extraordinär social sensibilitet att registrera allting i sin närhet, som en svensk Turgenev. Om svårigheten att vara verkligt elak har han förresten resonerat i flera av bokens kärnfullt korta och spirituella kapitel. Elakt är det aldrig, men ögat är skarpt med särskild blick för det löjliga, inställsamma, bullriga eller ängsliga. Han blandar högt och lågt. Om kollegor, episoder och livets alla fasor och fadäser – från barndomens polyper till filminspelningarna med världens stora – Tarkovskij, Theo Angelopoulos, Peter Brook och István Szabó. Vita sanningar (1995) är nog den tredje eller fjärde boken jag läser med dessa hans minnen. Ett smörgåsbord av svensk och internationell teater- och filmhistoria. Han var över sjuttio år när han skrev den här boken, men hade många aktiva år kvar.

Finns det någon annan svensk författande skådespelare av samma sofistiska kaliber? Här finns mycket som får mig att tänka på Oscar Wilde. The importance of being Erland..? Extra förtjust är han i paradoxer, i det paradoxala. Han återkommer ständigt till dessa livets paradoxer. Bokens titel ger anslaget. I Vita Sanningar finns också många fina episoder om föräldrahemmet och uppväxten på Kungsholmen – i kvarteren kring Fridhemsplan och den älskade Kronobergsparken. Men jag vill nedan citera ett stycke ur kapitel 36 om hans litterära försök, och dess stundom ängsliga konsekvenser:

”Samma säsong som jag blev yrkesskådespelare, det vill säga att jag skulle göra vad jag hade gjort i några år men nu mot betalning, gav jag ut min första bok. Det var en diktsamling som hette Cirkel och den kom ut på Bonniers. Det fanns dikter i boken som jag hade skrivit när jag var sjutton år. Jag red på en debutantvåg. Förlagen jagade nya författare att investera i. En novellsamling och två romaner senare kom jag med en andra bok med poesi. Det var 1949. Nån gång i slutet på sextiotalet fick jag en diktsamling refuserad. Sedan dess har jag skrivit en hel del lyrik men aldrig försökt publicera något. Jag skriver fortfarande dikter, jag känner mig väl till mods när jag gör det. Det är ett slags hemsnickeri med språk och känsligheter som ger stor lättnad, glädje och tillfredsställelse. Ibland präglas dikterna av ett ungdomligt vemod, en gammal kontakt som jag odlar. Det gör mig nästan lycklig.

Jag har skrivit hela mitt liv. Jag har publicerats, recenserats, spelats. För varje gång jag ger ut något på ena eller andra sättet spänns mina nerver hårdare. Jag vill helst rymma landet, långt bort dit inte svenska tidningar når, där det är naturligt att ingen ringer och dit ingen vet att skicka brev. Jag har haft det så några gånger, till exempel i Lissabon. Jag har då kastat mig på telefonen nästan innan Dagens Nyheter hunnit dimpa ner i någon brevlåda hemma i Stockholm. Är jag recenserad? Står det något? Är det bra eller dåligt? Nej läs inte upp! Säg bara om det är bra eller dåligt! Bra, säger du, å vad skönt! Är det storartat? Men bra då? Nej det är inte alls bättre att du läser opp! Är det många reservationer? Fint. Men det låter på dig som om det är nånting på slutet. Vad menas med underhållande? Att jag är ytlig? Nej, nej, jag tycker inte det är fult att vara underhållande. Bråka inte med mig!

Likadant efter en premiär. Har den varit på teatern är flykt från orten en omöjlighet. Jag störtar upp när jag hör dunsen i brevlådan. Jag tar tidningen och slänger den ifrån mig på ett bord som om den skulle kunna börja brinna mellan händerna på mig. Så sneglar jag efter eventuella rubriker på första sidan. Så slår jag upp teatersidan. Där finns en rubrik som ger mig lättnad, kval eller tvivel. Sedan tittar jag efter mitt namn. Det är genant, jag blir generad till och med inför mig själv. Jag måste väl läsa om allt det andra också. Men jag läser ju inte om mig själv heller, jag tittar bara efter att jag finns. Jag finns inte! Jo där finns jag ju! Erland Josephson. Jaha. Pålitlig. Vad menas med det? Pålitlig? Fy fan! Hur i helvete skall jag kunna glädja mig åt att jag inte är opålitlig. Jag kryper ner i sängen. Jag drar täcket över huvudet. Det är mörkt och tyst. Jag försvinner in i en odelbar ensamhet. – – – Så viskar jag till mig själv att jag skriver ju dikter också.”

https://no.wikipedia.org/wiki/Erland_Josephson
http://dictionnaire.sensagent.leparisien.fr/Erland_Josephson/sv-sv/
Erland Josephson (1923-2012)

Offret m Erland (3)

Erland Josephson och regissören Andrej Tarkovskij

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Film, Kultur, Litteratur och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Erland Josephsons vita sanningar…

  1. Julianna Weiss skriver:

    Tack, Janne för denna recention av denna bok som inte skrevs i år men som ger mersmak!
    Jag minns honom i Tarkovskijs film, där han går fram och tillbaka i en tom bassäng med ett ljus i handen. Jag somnade av filmens otroliga långsamhet och tyckte jag sovit en bra stund när jag öppnade ögonen. Men Erland gick fortfarande i bassängen med det tända ljuset i handen.
    Jag har förresten bokad denna bok på mitt bibliotek på Hornsbruksgatan.
    /Julianna

Kommentarsfältet är stängt.