Galaxy, Simak och Bradbury: Bortom universum

År 1957 som 13-åring började jag under en sjukhusvistelse i tre månader läsa tidskriften Galaxy. Den innehöll fascinerande noveller i den genre som allmänt kallas science fiction. Samma år i november sköt Sovjetunionen upp hunden Lajka i en rymdkapsel i en bana runt jorden. År 1961 var det dags för den första människan i rymden, Juri Gagarin. Jag samlade på frimärken vid den tiden, och köpte givetvis den ryska serien märken med Gagarin. Året därpå var förste amerikanen John Glenn också uppe i orbit, och rymdkapplöpningen mellan stormakterna var därmed i full gång. I Sverige fick vi snart en häftig debatt om svensk atomkraft under statsminister Erlanders tid, och 1963 sattes den första kommersiella atomreaktorn i drift i Ågesta utanför Stockholm (avställd 1974).

De där amerikanska sf-novellerna gav mersmak, och under sextiotalet och senare läste jag en hel del av den klassiska sf som fanns i svensk översättning. Den generationen sf-författare är än idag de stora, framför allt: engelske filosofen Olaf Stapledon (1886-1950) född i Cheshire, amerikanen Clifford D. Simak (1904-1988) från Michigan, Robert Heinlein (1907-1988) Missouri, Arthur C. Clarke (1917-1978) Somerset, Isaac Asimov (1920-1992) född Isaak Ozimov utanför Smolensk i Vitryssland, och svenskättade amerikanen Ray Bradbury (1920-2012) från illinois, vars mor kom från Dalarna. Nu är de alla borta.

Många av deras bästa romaner finns ännu kvar i mitt minne, och idag läses de av en ny generation sf-läsare. Clarke och Asimov fascinerar med teknologisk sense-of-wonder (Rendezvous with RamaAgainst the Fall of Night och Asimovs Foundation-serie t.ex). Robert Heinlein med de charmiga äventyren (Egen rymddräkt finnes och Stranger in a Strange Land). Kanske tyckte jag allra mest om Ray Bradburys poetiska sf – Dandelion Wine, The Martian Chronicles, Fahrenheit 451 och The Illustrated Man. Clifford Simaks humanism likaså: Bortom Universum, Tid och evighet, Time and Again, och Porten till stjärnorna. Också Olaf Stapledons breda epos Last and First Men: A Story of the Near and Far Future, som kom ut redan 1930. Ryssarna hade också många bra sf-författare, som på den tiden gavs ut på Delta förlag av Sam Lundevall. Zamjatins roman Vi är t.ex. en otäck dystopi i samma genre som Karin Boyes Kallocain och Orwells 1984. Man kunde nämna många andra bra sf-skribenter, men jag stoppar här med dem som gjorde störst avtryck i mitt minne – goda efterträdare till pionjärerna Jules Verne och Herbert George Wells.

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Litteratur och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.