Gå kräftgången: Folkpartiet (L)

En gång för längesen i min gröna ungdom – eller låt oss säga på det blå 50-talet – var Folkpartiet lärarnas, advokaternas och läkarnas parti. En legering av nykterister, frikyrkofolk och liberaler med Gladstone och John Stewart Mill som ledfyrar i ett fjärran England. Och visst hade vi även i den svenska parlamentarismens historia haft framstående liberaler som kreerat viktiga roller för att bygga vår demokratiska utveckling. Den förste arbetaren att ta plats i riksdagen kom in på ett liberalt mandat i Stockholm på 1890-talet. Det var långt innan alla män hade fått rösträtt. Liberale prästsonen Adolf Hedin var en drivande politiker i många decennier kring förra sekelskiftet, som envist kämpade för arbetarskyddslagstiftning, vidgad rösträtt, Norges rätt att lämna unionen med Sverige, och ett helt batteri av andra sociala reformer. Han var frankofil och påläst som attan när det gällde den politiska utvecklingen i Europa utanför Sverige. Vi här hemma var sannerligen inte den nation som bröt isen, utan skyndade lååångsamt…

De svenska Lantmannapartierna hade dominerat svensk politik ända sedan 2-kammarriksdagens tillkomst på 1860-talet fram till sekelskiftet, tack vare att bönderna hade rösträtt men inte arbetarna. Adelns och prästernas makt i den gamla ståndsriksdagen, ja den var då bruten. Efter Hedins död 1905 blev stockholmaren Karl Staaff liberalernas hopp ett tag, men när slutligen svenska kvinnor äntligen fick rösträtt så var det med liberalen och historieprofessorn Nils Edéns regering 1917-1920 som det äntligen kunde genomföras tillsammans med socialdemokraterna. Edén var från Piteå. Sen har det mest varit balansgång på slak lina för alla de liberala fraktioner som till slut kunde samlas under beteckningen Folkpartiet 1934. Wedén och Helén, Ohlin och Wibble – inga folktribuner som Adolf Hedin inte. Och om vi nu raskt hoppar till vår tid så har major Björklund suttit alldeles för länge. Han har pratat och pratat vältaligt, om skolan, och skolan, och NATO… Men ingen kan med bästa vilja i världen påstå att hans karriär i kommun och riksdag har varit nån succé. Skolan har varit ett sorgekapitel. Det är inte bara hans fel, men efter decennier av floppministrar som experimenterat där är det skönt att vi äntligen har fått en skolminister som verkar veta vad hon snackar om. 

Plötsligt har det 2018-2019 börjat pratas om liberaler och liberal politik igen. Men vad de menar begriper de väl knappt själva? Gladstone kan man visserligen höra på en av världens äldsta fonografinspelningar, men karln är ju död sen länge, och hans tid och idéer har inte längre någon bäring vare sig för Björklund, Lööf, tyska eller engelska liberaler. Möjligen för Uncle Donald. Kvar är bara begreppet, men skalet är tomt. Det enda som möjligen kan trösta de sista 3 procenten i Sverige är blåklinten. Var rädd om den. Och hämta ny glöd från Adolf Hedin!

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i England, Frankrike, Historia, Litteratur, Media, Politik, Skolan, sociologi och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.