För första gången i mitt liv upplever jag att svensk politik, efter valet och den utdragna regeringskrisen, har hamnat i en obehaglig låsning. Jag hörde härom dagen i radions P1 en diskussion om den politiska situa-tionen i Tyskland, där det nu också råder en viss bestämd osäkerhet om framtiden, med gamla partier som tappat kompassen, och nya som snabbt växer i styrka. Väljarna både i Sverige och Europa har blivit allt rörligare. Stabiliserande faktorer som förr borgat för en lagom tröghet i opinionen, är nu borta med vinden, vilket plötsligt har öppnat för stora omgrupperingar. Allt tycks kunna hända framöver. Att den förlamande blockpolitiken, som media länge anammat, är väck – det är befriande. Den uttjatade Alliansen är verkligen död. Men det som kan komma istället kan bli tusan så obehagligt. Eller får vi en tabula rasa som kan föda någonting riktigt bra? En viss ambivalens infinner sig …

Oroande är den opportunism som bäddat för nuvarande läge. Vi ser alltmer av försiktigt manövrerande. Vi ser regeringar som inte på länge vågat lägga rejäla reformförslag, för att en mäktig medelklass och dess språkrör har obstruerat alla reformer som kunnat nagga deras erövrade förmåner i kanten. En däst egoism ligger som ett kvävande täcke över debatten. Symtomatiskt är de fjuttiga utspelen, de tandlösa lagförslagen. Med symbolpolitik försöker man ge sken av handlingskraft. Det gäller inte bara i Sverige. Även i EU. Förbjud sugrör av plast! Lysande. Det kan symbolisera attityden. I svenska valet i höstas gjordes en oändligt blygsam flygskatt till en jättefråga, utan att ge väljarna hela det aktuella miljöpanoramat med uranbrytning, kärnavfall, oljeraff, kemikalieexplosionen m.m. Låt oss slippa politiker som silar mygg och sväljer kameler. Där står de och lägger pannan i veck angående bönestunder på jobbet, slopad preskriptionstid för våldtäkter, tiggeri eller inte, och vem som skall regera med vem om 3-4 år. Istället för att resolut säga NEJ till atomvapen, nej till amerikansk militär på svenskt territorium, nej till vinstjägarna i vården, nej till konsultgamarna på Karolinska, och nej till skolk i skolan.

Vill vi ha företagsledare som Trump, Berlusconi och Macron att leda världen? Blir det kanske Bezos nästa gång, efter Boris Johnson? Eller vill vi ha populära skådisar och komiker som i Italien, Ukraina och USA? Javisst, många väljare har redan valt. De ser gärna en rolig demagog i toppen, lite mera action, lite teater – politik som tävling och underhållning.

I Tyskland är man inte rädd för konflikter i politiken, sa någon i det där radioprogrammet. Man vågar ta tag även i de svåra frågorna. I Sverige har den svenska konsensusnojan landat i passivitet. Man hytter lamt med lilla hartassen. Samförstånd är nog bra, men innan man kommer dit måste man bryta lans med varandra. Pseudopolitik med en lame duck som sopar alla ”utmaningar” under mattan eller begraver de akuta samhällsproblemen i utredningar trots att det är bråttom med tuffa beslut – DET vill vi inte ha.