”Det som driver världen framåt ligger nog inte precis i dess centrum” – så börjar blivande nobelpristagaren Eyvind Johnson en artikel från sina resor i Europa på tjugotalet. Han reste mycket. Intressant är att följa honom på tågresorna och vandringar i Paris och Berlin som det såg ut i mitten av 20-talet, d.v.s för snart hundra år sedan. De slutsatser han drar av det han ser och de människor han möter, har delvis bäring även på vår situation än idag, t.ex. på relationen innerstad-förort och stad-land, och hur olika sociala strata klumpar ihop sig i olika miljöer. Han fortsätter:
”Nej, nej, även om den rättrognaste av alla borgerliga turister lägger två fingrar på de rikas bibel, bankboken, och svär att det goda som ligger mellan hans händer har kommit från City eller Bankkvarteret i Paris, New York eller London – han svär i alla fall falskt. Ty, det må vi vara ense om, det som finns av industriella eller pekuniära världen, det kommer från – förstäderna!
En resande turist, en vanlig genomsnittsmänniska, vars enda strävan är att ordna sitt liv så bekvämt som möjligt och vid sidan av det idka populärfilosofi, idka sport med vackra och klangfulla ord, han ser aldrig förstäderna när han kommer till en stor stad. Han ser staden, och den har han ju kommit för att se. Förstäderna, javisst! I förstäderna finns fabrikerna, över förstäderna ligger den svarta röken och ur dem stiger det där maskinbullret som Ludwig Nordström är så rasande förtjust i. I förstäderna finns de mörka och osunda proletärbostäderna och i förstäderna finns slutligen det där folket ni har hört talas om, det där folket som arbetar från tidig morgon till sen kväll, bara för att få så mycket i sig, att det kan fortsätta att leva och arbeta…
Man kan häpna och tjusas av Paris glans och härlighet och njuta av det kaotiska virrvarret, det rörliga livet på boulevarder och restauranger, teatrar och nattlokaler. Man kan gå vecka efter vecka, månad efter månad och tycka sig ha det utmärkt och bra, fint och trevligt, det finns så lite av vanlig grå svensk vardag över staden att man tycker sig ha kommit på ett annat klot eller i en annan tidsålder. Och plötsligt en dag inställer sig tanken: Men var i herrans namn kommer då allt detta ifrån? Paris har ju inga stora nyttighetsindustrier inom sina murar, Paris producerar ju själv ingenting? Nej Paris lever av sina förstäder och inte av landsbygden: varor för yttre och ‘inre’ behov kommer utifrån, staden själv har endast ett att göra, och det gör den under olika former: konsumera. Ute i förstäderna lever ett annat släkte än det man ser på boulevardernas högglansiga asfalt eller på guldkrogarnas parkett. Om man tänker sig att tillförseln utifrån skulle stannas – endast för några dagar – kan man vara övertygad om att ingen bankbok i hela världen skulle hjälpa upp situationen det minsta; staden fick lov att vänta och pinas till dess trafiken blev regelmässig igen.
Utåt Columbes ligger ett av de nordströmska paradisen. Här ute har de stora maskinfirmorna sina fabriker, bland annat har världsfirman L.M.Ericsson ett större etablissemang förlagt hit ut. Här växer fabriksskorstenarna ur jorden nästan lika tätt som i Berlins utkanter, här ser manen skymt av världens rätta ansikte, vilket knappast är vackert. Och här ser man den där röken alla industrientusiaster så varmt dyrkar. om morgnarna leder ett oändligt långt led av arbetare ut till Columbes, tåg efter tåg lämnar sin last av produktiva muskler, spårvagnarna är överfulla, omnibussarna likaså. Det är de arbetare som bor i själva Paris, men har sin verksamhet här, och de måste upp tidigt på morgonen för att vara vid sitt arbete till den föreskrivna tiden. I den tunga rök som ständigt likt ett dok av elände ligger över landskapet, har en stad av arbete och arbetare vuxit upp. Columbes har något tiotusental arbetare, och de flesta av dem är på ett eller annat sätt sysselsatta inom de olika verkstäderna. Här är det proletariatet som har satt prägeln på stadslivet; restauranger, kaféer och andra i ett samhälle så oundgängliga företeelser, har alla ett stänk av tillvarons sot och fattigdom. Husen själva är inga palats, men däremot har den av de industrialistiska populärfilosoferna så mycket prisade kasernstilen börjat bryta igenom, och det är ju ett tecken å att världen går framåt – fast den nog går åt fel håll!
Andra arbetarförstäder är Kremlin-Bicetre, där för övrigt Paris ‘judegetto’ av någon slump förlagts, Les Lilas, samt österut Vincennes. Så fort man från kyrkogården Père Lachaise beger sig nedåt Place de la Nation börjar staden allt mer förfalla, människorna allt sämre klädda, affärerna antar allt mer prägel av gottköpsaffärer och lumpbodar. Fabriker sträcker sina bolmande spröt mot den förut tunga himlen, väldiga portar visar var det tjugonde århundradets paradis har sin ingång, kolossala lastautos dundrar och bullrar fram utefter gatorna på vägen till och från… Och kommer man väl utanför stadstullen, åt Vincennes till, då börjar den riktiga proletärförstaden. Allt är sotigt, allt är tungt och beklämmande. Hela vägen ut till La Raincy bär prägel av industri, och om man följer med spårvagnen ända till dess slutstation, så följer man också vägen till rikedomarnas ursprung… Städernas proletariat vandrar utåt förstäderna, fyller dem med sitt elände och lämnar plats för lyxen inne i själva staden. Två strömmar rinner alltid jämnt ut ur de stora städerna: proletariatet som söker sig ut till arbetsplatserna, och överklassen som söker sig ut till landet och landsluften. Överklassen skapar åt sig särskilda förstäder, vilka en gång för alla fastslår deras ställning i samhället, deras skenbara oberoende av de fattigare klasserna och deras okränkbarhet; och underklassen, särskilt industriproletariatet, tvingas att dra sig samman kring de rökiga industriplatserna för att spara, för att kunna leva.
Och sannerligen, det som växer fram ur den sotmängda luften i arbetarnas förstäder, inte bara i Paris uran överallt där människor samlats i större massa, är inte bara rikedomar utan också hat!Hur skulle det kunna vara annorlunda? Solen går visserligen upp för onda och goda, fattiga och rika, men när den stiger fram för den fattiges blick, har den alltid vänt den sotiga sidan till. Och därför måste det bli de skapandes uppgift att vända den, eller också putsa den så ordentligt att den lyser lika klart för alla som bor på denna konstiga jord”.
Daterat ”Paris, hösten 1925” och publicerat den 23/11 1925 i tidningen Arbetaren.
Eyvind var uppenbarligen riktigt irriterad på författaren Lubbe Nordström och tidens överdrivet naiva framtidsoptimister och futuristerna. Ironien är sylvass. Röken, sotet och skorstenarna tryfferar textens beskrivning av ”proletärernas paradis”. Han hade läst sin Marx, och säkert även Victor Rydberg och H.G.Wells’ skräckdystopier från sekelskiftet. Han målar i svart och vitt, någon medelklass nämns inte – den fanns förstås även då, men var inte alls lika stor som idag. Samma år som Eyvind skrev detta hade han också sett den stora utställningen i Paris, där han bl.a. förskräcktes över den italienska paviljongens gravlika futuristiska stenbunker (en försmak av Bauhaus, Le Corbusiers råa arkitektur, och funktionalismen på 30-talet), och den ryska paviljongens monstruösa personkult av Lenin med ett sjukt antal porträtt av denne.
Grön Horisont 2023 