Guldbaggar, Bong och Hilma af Klint

Förr kunde man bli adlad eller få medalj om man presterade nånting extraordinärt som gav eko. Det skulle vara nånting berömvärt förstås. Och medaljer kan man fortfarande sopa hem i många olika sammanhang. I media regnar medaljerna som bekant varje vecka över våra ”stjärnor” inom idrottsvärlden. Inga namn, men det finns ju slitvargar som kan rada upp hyllvis med metallskrot från sina bedrifter.

Kulturvärlden har också sina utmärkelser och pengapriser, och igår premierades 2019 års bästa svenska filmer. Jag skall inte bedöma utfallet eftersom jag är en av alla dem som inte sett någon enda av dessa filmer som vann. Jag var dock på bio senast i mellandagarna och såg då två intressanta filmer av helt olika slag. Koreansk film är numera ofta av bästa märke, så jag valde först Parasit i regi av Bong Joon-ho (bilden).

”Bong Joon-ho (f. 1969) är känd för en rad genrefilmer fyllda av bitsk humor och underfundig samhällskritik. Han debuterade 2000 med Peullandaseu-ui Gae och genombrottet kom 2006 genom monsterfilmen The Host. Han har sedan cementerat sitt rykte som en av Sydkoreas mest intressanta regissörer via filmer som Snowpiercer (2013) och Okja (2017). Parasit (2019) belönades med Guldpalmen på Cannes filmfestival 2019. (Tri-Art.se)

Parasit höll vad Cannes och Oscarsnomineringen lovade, om man bortser från det spektakulära slutet. Det kändes som en påklistrad eftergift för att möjligen blidka en ungdomlig publik van vid bloddrypande effekter. Jag kunde ha lämnat salongen där om jag vetat vad som skulle komma…

Bortom det synliga – filmen om Hilma af Klint

Betydligt vilsammare var filmen om non-figurativa svenska målarpionjären Hilma af Klint. Född på Karlbergs Slott i Stockholm. Dotter till kommendör Fredrik Victor af Klint och Mathilda Sontag. Det fjärde barnet av fem syskon. Har man som jag försökt sig på att måla själv i unga år i diverse olika tekniker, så var det bara att sitta och njuta av berättelsen och titta på hennes märkliga dukar. Det dröjde länge innan Hilmas namn började fylla våra kultursidor, men nu är hon väl ändå insorterad i vår konsthistoria, och självskriven i kommande böcker om våra nyskapande konstnärer. Dokumentären jag såg var gjord av Halina Dyrschka och hade premiär i oktober 2019.

”Hilma af Klint (1862-1944) debuterade på den internationella konstarenan med utställningen The Spiritual in Art – Abstract Paintings 1890 – 1985, som hölls på Los Angeles County Museum of Art under vintern 1986. Vandringsutställningen visades vidare i USA i Chicago och avslutades i Haag i Nederländerna, och innebar början på Hilma af Klints internationella erkännande … Hon blev antagen vid Kungl. Konstakademien vid tjugo års ålder … verkade i sin ateljé på Hamngatan fram t.o.m. 1908, när hon måste byta lokal för att bättre kunna ta hand om sin blinda mor. Hilma af Klint kom att plikttroget uppoffra sin frihet och oberoende i flera år för att vårda sin sjuka mor.  Som ung lär hon ha haft en förälskelse med en viss doktor Helleday, men eftersom det inte blev något av det förhållandet, beslöt hon att förbli ogift. 1917 tog Hilma af Klint i bruk sin nybyggda ateljé på Munsö, nära släktgården Hanmora på Adelsö i Mälaren. Efter att modern avlidit 1920, flyttade hon till Helsingborg. Från och med 1935 bodde hon i Lund. Nio år senare, då över 80 år gammal, flyttade Hilma af Klint tillbaka till Stockholm, där hon bodde hos sin kusin Hedvig af Klint i Ösby, Djursholm. ” http://www.hilmaafklint.se

Foto: Isabell Höjman (SR)

 

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Film, Kultur, Media och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.