Coronan kom 100 år efter Spanskan

Böhme, Henrik

Dr Henrik Böhme hemma i lyan i Söderhamn (Digital bild i Söderhamn, Dibis)

Spanska sjukan i Söderhamnsregionen anno 1918

Provinsialläkare Henrik Böhmes rapport till Medicinalstyrelsen

Inledningsvis får jag nämna att på grund av det stora antalet patienter det ej varit mig möjligt föra vidlyftiga anteckningar om dem alla. I regel har jag blott sett dem en eller annan gång, ofta blott rådfrågats genom ombud.
Uppgift över antal fall, som av Eder behandlats eller observerats (med möjligast noggrant angivande av det område, för vilket uppgiften gäller)
 Antalet fall inom distriktet har varit:
Augusti
72
September
112
Oktober
365
November
540
December
104
Januari
79
Februari
10
SUMMA
1282
Därtill kommer i staden omkr 250, således 1532, med 52 döda. Dödsfall hos av andra läkare behandlade 109, varför antalet fall kan uppskattas till omkr 4600. Därtill kommer ett stort antal, där läkare av skilda orsaker ej sökts, så att hela antalet sjuka torde överstiga 5000. 
Uppgifter angående tiden för epidemiens uppträdande särskilt med angivande av tiderna för   dess   framträdande   inom   skilda   delar   av   Edert   arbetsområde   samt  huruvida densamma efter tillfälligt avstannande åter uppflammat. 
Då utom mig minst åtta (8) läkare praktiserat i distriktet (av vilka blott en till mig lämnat någon uppgift) kan jag ej ge exakta meddelanden om sjukdomens fördelning i de olika socknarna eller när de allra första fallen inträffade. Sjukdomen tycks emellertid ha börjat i augusti ungefär samtidigt på vitt skilda ställen såsom i Skog, nära Holmsvedens station (först av mig kända fallet 13/8), Trönö (18/8), Norrala (27/8), och särskilt i Bergvik, där den blev allmänt gängse redan i augusti. Sedan den egentliga epidemin upphört, ha enstaka fall flerstädes uppträtt, men om något ‘uppflammande’ kan ej ännu talas.
Uppgift angående fallens fördelning efter ålder och kön.
 1467 fall om vilka anteckningar finnas, ha fördelats på följande sätt:
Ålder
Män
Kvinnor
Totalt
0-10 år
85
83
168
10-20 år
156
185
341
21-30 år
218
192
410
31-40 år
142
147
289
41-50 år
51
72
123
51-60 år
32
56
88
61-70 år
17
21
38
71-80 år
2
8
10
SUMMA
703
764
1467
Att så få fall under 10 år anmälts, torde bero på att sjukdomen hos barn tycks förlöpa lindrigt. Mina äldsta patienter ha varit en man och en kvinna 78 år.
Uppgift om förekomsten av komplikationer samt dessas frekvens inom olika åldrar och kön ävensom deras svårare eller lindrigare art. Närmare iakttagelser av intresse härutinnan torde särskilt angivas.
Symptomen synas ha varit desamma som på andra orter. Hastigt insjuknande med frysning, ofta så att klockslaget för sjukdomens början kunde angivas, hög feber ofta 40° och däröver, svår huvudvärk, särskilt över ögonen, värk i rygg och leder. Snuva tycks ej så ofta ha förekommit, men nästan konstant retsam hosta, stundom utan upphostning eller objektiva förändringar, ofta bronkit med talrika rassel samt bronkopneumonier, i en del fall pneumonier som kliniskt tett sig som ”orepösa” (inga sektioner gjorda) ehuru ofta utmärkande sig för långsam resolution , bronkialrespiration och hårda rassel i veckotal. I fyra fall empyem som krävde operation. Laryngit med svår andnöd simulerande krupp (glottisödem) förekom några gånger, även hos fullväxta. Näsblödning har varit nästan konstant symptom, rätt ofta mer eller mindre varig upphostning. Däremot har jag ej iakttagit något fall av tarmblödning, ej heller synes aborter efter influensa förekommit. Angina har varit vanlig, ehuru ej särdeles besvärande. Kväljningar och kräkningar ha varit rätt vanliga, stundom diarré första dagarna, oftast förstoppning. Intet fall av långvarig diarré, simulerande tyfoid, mig veterligt. Intet fall av meningit av mig  iakttaget, däremot en av annan läkare och ett dödsfall.
Efter sjukdomen har som regel långvarig kraftnedsättning följt. Ofta har klagats över håravfall (utan seborré). Egentliga följdsjukdomar ha varitsällsynta, några fall av psykos, mest yngre kvinnor, ett fall av dubbelsidig suppurativ (varig) parotit, stundom nedsatt hörsel utan inflammationssymptom. Efter 1889-90 års epidemi tyckte jag mig se en hel del fall av lungsot med mycket hastigt förlopp hos förr skenbart friska. Huruvida detta även nu upprepas torde framtiden utvisa.
Uppgift över antalet av sjukdomen förorsakade dödsfall och vilken komplikation eller annan omständighet (förefintlig lungtuberkulos, hjärtfel etc.), som med sannolikhet kan antagas vara orsak till den letala utgången; dödsfallens fördelning på ålder och kön.

Enligt prästerskapets dödslistor ha 161 dödsfall inträffat

(samt åtskilliga pneumonier som kanske höra hit) så fördelade:

Sept
Okt
Nov
Dec
Jan
Totalt
Norrala
0
4
12
1
3
20
Trönö
0
8
10
0
0
18
Rengsjö
1
1
5
2
0
9
Mo
0
7
1
1
1
10
Söderala
0
17
11
1
2
31
Bergvik
1
11
5
1
0
18
Skog och Lingbo
0
8
11
0
0
19
Hanebo
3
12
7
2
1
25
Segersta
0
10
1
0
0
11
Summa
5
78
63
8
7
161
Dödsfallen ha i regel orsakats av pneumoni; i ett fall (man f. 93) meningit; i två fall av lungtuberkulos har synts ovisst vilkendera sjukdomen varit huvuddödsorsak. Ett synnerligt ogynnsamt inflytande synes graviditet ha utövat; av kvinnor som förlöstes medan de voro influensasjuka, har mig veterligt blott en blivit vid liv.
Av 121 fall, 58 män och 63 kvinnor, har dödsåldern varit:
Ålder
Antal dödsfall
00-10 år
11
11-20 år
22
21-30 år
35
31-40 år
22
41-50 år
10
51-60 år
9
61-70 år
6
71-80 år
6
Summa
121
Föregående sjuklighet synes ej ha predisponerat, de flesta döda ha varit kraftigt ungt folk.”
Anteckningar angående andra anmärkningsvärda förhållanden: Iakttagelser rörande vägarna och sättet för sjukdomens spridning; förefintligheten av immunitet efter influensaepidemien 1889-90; i vad mån förefintliga dåliga hygieniska förhållanden, olika yrkens art o.s.v. synas ha inverkat på sjukdomsfallens anhopning, svåra förlopp etc.; terapeutiska rön av särskilt intresse, m.m.
Sjukdomen synes spritt sig genom direkt smitta, inkubationstiden kort, 1-2 dagar, såsom synts där personer rest för att besöka sjuka anhöriga. Hur sjukdomen kommit till de särskilda ställena var i flesta fall omöjligt att utröna. Då den redan visat sig här i staden i juli torde en del fall kunna härledas därifrån. Till Trönö kom den åtminstone delvis med personer,  som  bevistat  en marknad i Hudiksvall och hemkommo sjuka. Sannolikt synes av de insjuknades ålder att en 1889-1890 genomgången influensa åtminstone gett en relativ immunitet. Själv genomgick jag den i december 1889, och har denna gång trots otaliga tillfällen gått fri från sjukdomen (om man ej vill räkna dit två dagars lindrigt illamående med högst 37.7°). Då jag varit synnerligt mottaglig för den ”influensa” som sedan dess varit gängse och upprepade gånger däri insjuknat, synes antagligt att denna ej varit fullt identisk med 1889-1890 och 1918 års epidemier. Någon särskild inverkan av hygieniska förhållanden kan jag ej konstatera. Upprepade gånger har jag sett unga personer dö i de bästa yttre villkor, och samtidigt sett fall, då ett dussin personer, därav flera med pneumoni, legat samtidigt sjuka i ett par rum och alla tillfrisknat. Vad terapin beträffar har jag i början som regel gett alkohol i form av Sjokes? mixtur eller liknande, vid minsta misstanke på allvarlig bröstsjukdom kamfer och digitalis (mysken tog tyvärr snart slut). Däremot har jag endast i sällsynta fall gett ”pulver” (aspirin o.d.) då jag anser dem direkt skadliga. Calomel någon gång som laxans. Seroterapi har jag ej använt.”
Söderhamn 1 mars 1919
Henrik Böhme
prov.läkare

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, medicin, Söderhamn och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Coronan kom 100 år efter Spanskan

  1. DiJanneh skriver:

    Min mormor Emma fick Spanskan när hon var husa på Källskär. Men klarade sig förstås, gifte sig med morfar Ivar och födde min mor drygt ett år senare, i februari 1920 🙂

  2. Gabrielle RW skriver:

    Tack. Intressant. ”…de flesta döda ha varit kraftigt ungt folk”. Hm… Min morfar var 28 år och höll på att dö men överlevde till sist. Det var i Ulricehamn. Mormor brukade berätta att begravningsprocessionerna varje dag gick genom stan och man sjöng ”Vi gå mot döden vart vi gå”. Lagom roligt att lyssna på… Mormor ville bespara morfar det och satte sig vid pianot och dundrade på med glad musik.
    Det måste ha varit en hemsk tid. Men det är det nu också, tycker jag. Hemsk och sorglig. Och ingen vet hur länge eländet ska fortgå. Det är bara att kämpa på, ”karantäna sig” och tvätta händerna…

Kommentarsfältet är stängt.