Min far hette Runo. Själv skriver jag runor – hälsingerunor. Kanske är det med andra ord ingen slump. Jag har vänt mig om, och sett sju generationer av män leva sina liv i samma älvdal, utefter stränderna vid Ljusnan. Dagar och nätter, i ljus och mörker, glädje och sorg. Med sina kvinnor och barn. Men jag ristar inte mina runor i sten som de avlägsna, förkristna generationerna. Inte heller i trä eller ben som förr. Jag fyller papper med mina runor, och inte raspar jag ens papperet längre. Den nya tidens diskret anonyma medhjälpare överför mina tankar blixtsnabbt, lyder minsta knapptryckning. Jag ser avtrycken efter mina sju generationer förfäder vid älven – från Napoleontiden och in på 1900-talet. I arkiverade handlingar, kontrakt och fotografier. Först år 1928 lämnade vi Arbrås bruk och sågverk. År 1939 lämnade farsan och morsan Väster på Söderhamn, och 1959 gick farfar i pension hos Marma-Långrör. Där var det slut. Farmor höll ut längst innan hon också kilade vidare till de sälla jaktmarkerna på 1970-talet, som det stod i min ungdoms äventyrsberättelser. Därmed var vår närvaro i bygden finito. Tystnaden lägrade sig. En hel generation vilade nu på Söderalas vackra kyrkogård: Farfar Erik, farmor Anna, farmors mor Elin, morfar Ivar, mormor Emma, morfars far och mor, morfars syster och hans bröder Olle och Josef, mormors mor, och moster och morbröder.

Nästan alla männen på svärdsidan hette Olof eller Erik. Farsan blev den förste att heta Runo. Knut Erik Runo. Inte hade väl min farfar drängen, stabbläggaren och sulfatmassaarbetaren läst så mycket svensk historia, men präktiga nordiska kunganamn gav han och farmor sin äldste son när gossen föddes i Lottefors 1916. Knut som den danske vikingakungen Knut Svensson – Knut den Store – sonen till Sven Tveskägg som regerade en del av England på 1000-talet under många spännande år. Erik som Erik den Helige, Erik av Pommern och Erik XIV av Vasaätten.

Varför valde de även Runo? Därom vet jag inget, och lär aldrig få veta. Som ofta kan det vara en tillfällighet. Någon de kände till och gillade som hette så? Antagligen. Namnet var inte så ovanligt i Norrland. Men ingen hette så i släkten tidigare. Jag har koll. Idag sommaren 2020 är det knappt ett tusen här i landet som bär förnamnet Runo och bor i Sverige, och bara 238 som kallas så. Och medelåldern är hög – 73 år. Min far skulle ha varit 103 år nu, om han levat.

Nå, de fyra första på vår svärdslinje, som alla levde i Arbrå på 1800-talet, hette Olof. Bara Olof, inga fler förnamn. Så det blev många Olsson i efternamn, och därmed flera Olof Olsson. Fortfarande ett av våra tio vanligaste efternamn. Bondesamhällets patronymikon raderas inte ut så lätt. Men Anderssons är fortfarande flest, strax före Johanssons. Olof kallas 14.000 män och pojkar idag. Det är alltså hyfsat vanligt fortfarande. Men min farfar född 1892 fick heta Erik som den förstfödde sonen i den familjen, där bröts den olof-trenden. Hans yngre bror vagabonden fick axla traditionen och kallades Olle.

Knut kallas idag åtminstone 4.500, och det är lite på uppgång. Erik är stadigt populärt både som tilltal och dopnamn, och går alltid in på topp-tio-listorna. Över 60.000 kallas så, och över 300.000 bär namnet. Men heter man och kallas för Runo som en av de 238, så är det ganska exklusivt ännu 🙂