Askesta sågverk i Helsingland och svensk polarforskning

 

Collage på Askesta Sågverk i Nordiska Taflor, Del 5 (Alb Bonniers, 1873)

När Askesta sågverk vid sjön Marmen år 1858 stod färdigt att tas i bruk var det en följd av många samverkande faktorer i tiden. Plötsligt fanns kapitalismens alla grundvillkor uppfyllda – överskott på billig arbetskraft, nästan obegränsad tillgång till billig råvara, och framför allt en exportmarknad som tycktes omättlig. Även lättnader i lagstiftningen när det gällde nyetableringar, och en mera expansiv penningmarknad bidrog starkt till utvecklingen av sågverksindustrin vid den här tiden. Den nya aktiebolagslagen från 1848 kom också att spela en viktig roll.

En ökad efterfrågan från utlandet var otvivelaktigt motorn i hela processen. Efter långa tider av krig hade Europa börjat njuta en längre period av fred. Det betydde att industriproduktionen utvecklades snabbt. Ångmaskinerna började komma till användning i allt fler sammanhang – i fabrikerna, i fartygen och på järnvägen. Efterfrågan på virke till byggande och gruvindustrin nådde nya toppar. Sverige sögs med i den europeiska konjunkturen, och vi ser hur i synnerhet engelska intressenter gick direkt in och och satsade pengar i svensk industri. När vi passerar mitten av seklet sveper plötsligt en våg av industriella nyetableringar över Hälsingland. Sågverken i länet som tidigare hade varit många men små och mestadels inriktade på husbehovssågning i anslutning till jordbruket, kompletterades nu med större anläggningar, huvudsakligen inriktade på export. Och intresset riktas inte minst mot Ljusnans dalgång.

Sågverken kring nedre Ljusnan

Nyetableringarna kommer slag i slag. Redan 1849 hade Voxna Bruk med grosshandlare Wilhelm Kempe i spetsen, anlagt en vattensåg med 4 sågramar i Ljusne nere vid kusten, där järnbruk sedan länge bedrivits på södra sidan av älven. Sågen på norrsidan byggdes senare ut med fler ramar. 1861 ombyggdes och utökades sågverket för första gången, och 1877 utökades det ytterligare så att det kom att bestå av åtta sågramar som drevs med vattenkraft och åtta ramar som drevs med ångkraft. År 1881 revs den gamla sågen och ersattes av en modern ångsåg bestående av 16 sågramar och med en årskapacitet av 26 000 standards. En bit längre upp i Ljusnan, i sjön Marmen, byggde Marma Sågverks AB år 1855 en ångsåg, och i Bergvik byggde nya ägare i Bergviks Sågverks AB ut vattensågen där, samtidigt som de lät anlägga en ångsåg i Ala ute vid kusten. Medan dessa bolag kom igång med sina anläggningar, hade ytterligare en aktör noga förberett sin entré – Firma James Dickson & Co med huvudkontor i Göteborg. Dicksons uppdykande i skogarna kring Ljusnan hängde inte bara ihop med exportkonjunkturerna. Där fanns också ett samband med utvecklingen i en annan del av Sverige – i Värmland. Och det fordrar att vi gör en kort titt bakåt i tiden …

En av de främsta aktörerna i Värmland under 1820-talet och fram till mitten av seklet var James Dickson från Montrose i Skottland. Han hade tillsammans med brodern Robert tjänat bra på handeln över Nordsjön under Napoleonkrigen i början av artonhundratalet, och så småningom etablerat sig och bildat familj i Göteborg. Bröderna bedrev import av kolonialvaror, och exporterade trä och järn. Man investerade också i skeppsvarv och rederiverksamhet. Dicksons började efter hand köpa upp skog och sågverk utefter Klarälven i Värmland för export på England och Frankrike. Kulmen på deras framgångar i Värmland blev köpet av Edsvalla Bruk år 1844. Redan då hade koncernchefen och kommerserådet James Dickson förstått att också vända blickarna mot de oändliga skogarna i Norrland, och sålunda förvärvat vattensågar i Matfors och Baggböle. Verksamheten i Baggböle vid Umeälven byggdes ut och skulle sedermera bli riksbekant för de mycket omskrivna rättsliga processerna där Dicksons anklagades och dömdes för att utöver sina egna förvärvade avverkningsrätter ha avverkat en del av kronans skog (begreppet baggböleri myntades). Både Matfors vid Ljungan och Baggböle vid Umeälven kompletterades med stora lastageplatser nere vid kusten i Svartvik respektive Holmsund, där också sågverk med ångdrift uppfördes. År 1846 köpte Dicksons även Husums sågverk och Gideå bruk i Örnsköldsviks kommun i Ångermanland.

Chef för den expanderande norrlandsverksamheten inom koncernen blir år 1850 den unge Oscar Dickson, son till grundaren James Dickson. Den välutbildade arvtagaren till dynastin startar raskt med uppgiften att etablera firman även vid Ljusnan i Hälsingland. Oscar Dickson ser alla problemen och konkurrenterna som redan är på plats, men också de möjligheter som ännu inte har utnyttjats. Det berättas mycket om denne Dicksonkoncernens mest framgångsrike representant. Han lär personligen ha rekognoscerat utefter Ljusnan ända nerifrån kusten och upp till källorna i Härjedalen. Han köper mark utefter älven, men framför allt avverkningsrätter som skall gälla i femtio år framåt. Han köper mycket och han köper billigt av bönderna. Han sluter också avtal med de arga konkurrenterna i Bergviksbolaget om uppdelning av intressesfärer sinsemellan utmed älven.

Men var ska han ta upp virket ur Ljusnan, och var såga det? Oscar Dickson överväger olika transportlösningar, och alternativa lokaliseringar av själva sågen. År 1852 köps en rejäl bit mark i Sandarne vid kusten av Söderhamns stad. Därifrån skall skeppningen utgå. Ett kanalprojekt överges, och han beslutar djärvt att satsa på en järnväg den en mil långa sträckan från Sandarne och in mot Ljusnans lopp genom sjön Marmen (länge kallad Marman). När Dickson väljer platsen för sågen lär han ha kommit i roddbåt på Marmen och pekat ut viken vid Askesta som den plats där sågverket skulle uppföras.

James Dicksons död år 1855

Firmans grundare kommerserådet James Dickson d.ä. (född 1784), som hade kommit till Göteborg i unga år och gift sig med grosshandlardottern Margareta Eleonora Bagge, avled i Göteborg 1855. Sonen Oscar Dickson (bilden) tog då definitivt över kommandot i firman. Han koncentrerade snart verksamheten till Norrland och avvecklade anläggningarna i både Edsvalla och Dejefors i Värmland. Köpare av Edsvalla Bruk var en konstellation under ledning av brukspatron Wall på Rottneros. Så startades 1856 bygget av sågen i Askesta, och i november samma år provkörde man på den halvfärdiga banan i Sandarne två lok som hade köpts från England. Allt tycktes ske med febril beslutsamhet. När bygget av sågen var igång vid Marmen hann Oscar Dickson också med att gifta sig 1857. Bröllopet stod i Stockholm och bruden hette Marika von Rosen. De bosatte sig i Göteborg. Trettiotreårige Oscar Dickson var i början av en makalös karriär, och Askesta-Sandarneprojektet skall bli hans mest framgångsrika industriella satsning. Men också inom andra områden skulle han vinna stora lagrar.

Vilka var då männen som Dickson samlade i Askesta för att bygga och driva den nya sågen? Man kunde kanske tro att det nu gavs ett lysande tillfälle för traktens unga män att söka sig till den nya sågen som ett spännande alternativ till de traditionella sysslorna i jordbruket. Men så blev inte alls fallet – åtminstone inte till att börja med. Arbetsstyrkan under de första decennierna av sågens historia dominerades inte av hälsingar över huvud taget. Istället rekryterades folk från många olika håll i landet. Forskning har visat att de människor som kallades för att sköta driften vid de nya större sågverken kring Ljusnan var folk med tidigare erfarenhet av skogsindustrin. Värmlänningar var erkänt skickliga och hade den nödvändiga erfarenheten. Hälsingland och landskapet kring Ljusnan var dessutom påfallande likt deras egen hembygd med djupa skogar och vackra älvdalar. Så den klart dominerande gruppen som de första viktiga åren kom till Askesta Sågverk var just värmlänningar. Det var naturligtvis ingen slump med tanke på familjen Dicksons tidigare historia. Man handplockade sågare och flottare direkt från Värmland, medan klampare och förmän hämtades från firmans brädgårdar i Göteborg. Under några hektiska år växte vid Marmens strand fram en ny värld formad av dessa långväga vandrare. Samtidigt fortsatte livet i byarna och på gårdarna sin gilla gång. Byborna höll sig till sitt. De två kulturerna skulle inte mötas ännu på ett bra tag. På liknande sätt importerade Dicksons en del finländare till Svartvik vid Ljungan.

Sågfolket kring nedre Ljusnan

En större ström av värmlänningar som skriver sig i Söderala socken kommer redan 1853 till industrierna i Bergvik och Ljusnefors. Bergviks vattensåg hade bytt ägare och blivit aktiebolag med brittiskt kapital i ryggen (Bergviks Sågverks AB). De flesta av värmlänningarna är från socknarna Råda och Ekshärad. Det handlar om både yrkeserfarna sågare med familjer, och ensamstående unga drängar med mindre erfarenhet. Året därpå kommer ett 60-tal personer till anläggningarna i Bergvik – gästrikar från Hamrånge och Hille, upplänningar och dalkarlar. I Ala startar bygget av ångsågen, och dit kommer ett 50-tal i slutet av detta år, de flesta från Hamrånge och Hille. Till Ljusnefors kommer ytterligare ett 40-tal arbetare från Råda, Ekshärad, Dejefors och Ullerud. I Söderala-Myskje bildas Marma Sågverks AB av Brolin, Widmark och Schönning som köper in fastigheten Myskje nr 5. Lugnare inflyttning är det 1855, men då startar de nya sågverken i Ala och Marma. Till Marma kommer den legendariske f.d. bonden Jonas Weng med fru och två barn från Bollnäs (han var från Wengsbo). Anlitad för sina ingenjörskonster fraktar han två stora ångpannor dragna av tjugo hästar via Mokorset ner till sjön Vojen där de vräks ner i vattnet och flottas till sågen i Marma. Ala får över fyrtio nya invånare vid sin ångsåg.

Den 1 nov 1855 lades grunden till sågbyggnaden i Askesta och på våren året därpå startades bygget av sågen. Det året hittar vi kyrkskrivningen av folk vid ”Askesta Såg” i Söderala socken. Den första stora gruppen kommer enligt inflyttningslängden från Edsvalla i Nors socken, där Dicksons just sålt både sågverket och stångjärnstillverkningen. De är ett sextiotal personer inklusive barnen, och de noteras i november månad detta år. Nio man bär titeln sågare: Jan Jonasson, Lars Andreasson, Sven Petter Rudqvist, Anders Olsson, Lars Kjersell, August Jansson, Jan Jakob Fisk, Karl Johansson och Anders Andersson.  De är alla gifta karlar med hustrur och sammanlagt 27 barn. Jan Jonasson tycks med sina fyrtio år och fem barn med makan Kajsa vara något av en ledare för gruppen. Alla är mellan 30 och 40 år utom yngste sågaren August Jansson som är 25. I övrigt är det sju drängar och fem pigor, och lustigt nog en ”polisconstapel” Niklas Larsson.

Byggandet av sågen var inte utan problem, och arbetet sinkades  i samband med anläggandet av Marma-Sandarne jvg och hindrades delvis på grund av sjukdomar hos arbetspersonalen, som hann genomlida såväl en skörbjuggs- som en nervfeberepidemi innan sågningen i mars 1858 kunde börja. Långt ifrån alla stannade någon längre tid i Askesta. Redan på hösten 1857, innan sågen ännu var färdig och igång, flyttade två av familjerna och tre av ungkarlarna därifrån. Lars Andreasson som hade tre barn förlorade sin yngsta dotter redan i november 1856, och flyttade efter ett år tillbaka till Karlstad. De andra återvände till Edsvalla. Det var August Jansson med familj, och drängarna Jan Petter Nilsson, Emanuel Jonasson och August Andersson. Sågen i Edsvalla hade av de nya ägarna byggts ut kraftigt, och lockade många att återvända till hembygden. Men nya värmlänningar kom till Askesta istället. Av ett fyrtiotal nykomlingar som kom till sågen från andra socknar 1857, var de flesta från Värmland. Där syntes flera familjer från Ransäter (Åmbergs, Warg, Persson), Jon Olssons från Östmark, Carl Kullander från Fryksände, och Lennart Fisk med familj från Grums. Där syntes också enstaka karlar från uppländska bruk, en inspektor Aspholm från Söderhamn och Anders Lundgren från Mo. En karl som inte heller kom så långväga ifrån, var Stut Hans Ersson med makan Anna och femårige sonen Erik. De kom närmast från Sunnanå på andra sidan sjön Marmen. Denne Stut Hans var min morfars farfar.

Stut Hans Ersson från Ore – dräng, järnbruksarbetare och sågare

Man trodde länge i min mors släkt i Askesta hade sina rötter i Åre. Det visade sig vid närmare undersökning att det var en av dessa vaga förvanskningar som släktforskare inte sällan råkar ut för. I själva verket kom de från Ore i Dalarna. Men kopplingen till Jämtland var kanske ändå ingen slump, för denne Stut Hans hade inte kommit raka vägen från Dalarna till Hälsingland. Han hade under en femårsperiod också arbetat vid järnbruket Rönnöfors i Jämtland. Stut Hans Ersson, som i Hälsingland så småningom kallas Hans Eriksson, föddes år 1829 på gården Arfvet No.2 i Ore socken – inte långt från bruksmiljön i Furudal. Han kan vara längst ut stående i skärmmössan till höger på bilden av bomskrädarna i Askesta. Han är i alla fall lik min morfar (hans sonson). Ore ligger idag i Rättviks kommun. Föräldrarna hette Stut Erik Andersson och Anna Olsdotter. Unge Hans började som dräng, men eftersom han inte var den äldste sonen i familjen bröt han upp från hembygden och sökte sig 1849 till det relativt unga järnbruket i Rönnöfors i Offerdals socken. Masugnen och bruket i Rönnöfors hade haft initiala svårigheter och gått i konkurs några gånger, men började under bruksdisponenten Thomees tid på 1850-talet gå bättre. Man tillverkade tackjärn, yxor och spishällar av myrmalm. En stor del av handeln riktades över gränsen mot Norge, men även ner mot Hälsingland. Stut Hans gifte sig snart med 17-åriga Anna Ersdotter från Svärdsjö, och de fick sonen Erik 1852 i Rönnöfors. Men vid tjugosex års ålder lämnade han Jämtland med sin lilla familj för arbete på sågverket i Bergvik i Hälsingland. Där lärde han sig yrket som sågare. Bara något år senare beslöt han 1857 att flytta vidare till bygget i Askesta tvärs över sjön Marmen. Vi vet inte hur han tänkte och varför han valde att flytta ännu en gång, men Firma James Dicksons bygge i Askesta var naturligtvis allmänt känt runt Bergviken och Marmen, och kanske lockade Dicksons helt enkelt med bättre lön. Det skulle dock bli den sista flytten för familjen från Sunnanå till Askesta. De blev därefter kvar i Askesta i flera generationer och ättlingar finns kvar där än idag.

Hans och Anna skulle få flera barn. När Erik är sex år i april 1858 när sågen närmar sig starten, får han en lillebror som döps till Anders Johan. Bröderna hinner vara tillsammans i tre år men i maj 1861 dör den lille i strypsjukan, vilket var den tidens realistiska beskrivning på krupp. Bara några dagar före hans död hade en eldare Ersson i Askesta förlorat sin treåriga dotter Märta i samma sjukdom. Äkta krupp är en form av difteri som slår sig på struphuvudet och gör att barnen inte kan andas. År 1862 i april fick Erik en syster. Han var då tio år. Hon döptes till Anna Kajsa. Det året hade antalet sågverk i Hälsingland på bara ett decennium ökat till ofattbara 38 stycken – därav fem ångsågar – och bland dessa fanns Askesta. Det året fick hela Sverige också en kommunallag som stöpte om organisationen ute i socknarna, där kyrkans makt och ansvar för vardagslivet begränsades betydligt. Men detta märkte kanske vanligt folk inte så mycket av. Sågaren (Stut) Hans Eriksson har fått en mun till att mätta några år. Hans är byvakt och tar sin nattvard tvenne gånger som han förväntas. Men med kuslig precision dör även Anna dotter Anna Kajsa efter tre år i april 1865. Den här gången var dödsorsaken scharlakansfeber – en vanlig dödsorsak för mindre barn på den tiden. Ett tiotal andra barn under sju års ålder dör i samma diagnos under loppet av någon månad i Söderhamnsbygden, däribland ett par tvillingar och ytterligare ett syskonpar. Det blev alltså en prövande uppväxt för unge Erik att se två små syskon förlora livet i sjukdomar. Emellertid föds ännu en dotter kort därefter. Hon får som ofta var brukligt, samma namn som den nyss avlidna flickan Anna Kajsa. Familjen skulle få ytterligare två flickor – Maria och Matilda. När Matilda kommer till världen är brodern Erik redan en ung man och nyligen gift. Han skulle bli far till inte mindre än elva barn!

Stannare och flyttare

Många sågverksarbetare vid anläggningarna kring Ljusnan var inte bofasta på orten. Så mycket som halva arbetsstyrkan kunde vara bestå av säsongarbetare. Stora skaror kom vandrande på våren långväga ifrån, och försvann igen inför vintern när sågningen avstannade. Det var dåtidens sätt att anpassa arbetskraften efter säsongvariationerna, och det passade naturligtvis arbetsgivarna som därmed kunde maximera produktivitet och vinst. Även om viss verksamhet fortsatte vid ångsågarna vintert, så var arbetsstyrkan då betydligt mindre. Flyttlängderna speglar alltså inte den totala bilden av arbetsstyrkans förändringar över tiden. Men de berättar ändå mycket av intresse.

Invandringen av utsocknes som låter skriva sig vid Askesta Sågverk är förstås som intensivast under byggåren 1856-1858, då antalet var 50-60 per år, för att perioden 1859-1862 sjunka till 33-26-12-17. I de siffrorna syns då inte inflyttare till sågverket från andra byar inom Söderala socken, och dessa tenderade att öka allt eftersom tiden gick. Det var en logisk utveckling. Omsättningen på folk de första åren var extremt stor inte bara på de flyktiga säsongarbetarna som aldrig skrev sig vid sågen, utan även bland de som stannade över vintern, skrev sig på orten och kanske tänkte sig att stanna för gott. Av de 22 hushåll som anlände från Edsvalla 1856 och finns inskrivna i inflyttningslängen för Söderala församling, försvann sex efter ett år, och sex till året därpå. Efter tio år fanns bara lagbasen Jan Jonassons familj, och sågaren Jan Jakob Fisks kvar. Resten hade successivt flyttat vidare. Även Jonasson skulle flytta 1871 till Timrå med sin familj (han avled 1877). Av de tjugo nya hushåll som kom år 1857 utsocknes ifrån, var efter tio år Jon Olssons från Östmark kvar, Lennart Fisks från Grums, Jonas Erlandsson Wargs från Ransäter, Carl Kullanders från Fryksände och möjligen någon till. Värmlänningar alla. Övriga utsocknes hade dragit vidare. Men med tiden sjönk förstås andelen värmlänningar ändå så sakteliga. Sågfolk och järnvägspersonal, arbetsledare, bokhållare, mamseller och handelsidkare m.fl. strömmade till från andra landskap och andra hälsingesocknar, och ända nedifrån Stockholm rentav.

Kvar vid sågverket stannade min morfars farfar, sågaren Stut Hans Ersson och hans familj. Av de nya som kom år 1858 då sågen dunkade igång märker vi bland stannarna Henrik Magnusson med maka och tre pojkar från Norra Råda, Olof Arwidsson med maka och två flickor från Fryksände, och Henrik Plantare med familj från Umeå. Av de som relativt snabbt flyttade vidare från Askesta var, förutom de många Edsvallaborna, ett stort antal som begav sig norrut till Forsa socken där den då största ångsågen i landskapet restes i Hamre. Byggandet av slussar och kanaler i Hamre – Näsviken hade påbörjats 1857, och en flottled från Södra Dellen till havet skapades. Hösten 1857 började man bygga ”Forssa Ångsåg”. Slussen i Näsviken var klar 1858, och mot slutet av året anställdes femton sågare från Askesta vid Forsa ångsåg trots att sågen ännu inte var riktigt klar, men i augusti 1859 invigdes den. Ägarna ville liksom Dicksons i Askesta ha en viss framförhållning med kunnigt folk tidigt på plats. De var konkurrens om duktigt sågfolk.

Notiser om Askesta i lokaltidningen år 1856

Den 14 mars 1856 hittar jag i nr 11 av lokaltidningen Helsi i Söderhamn under ”Inrikes, Söderhamn” följande notis: ”Vårmarknaden som igår slutade var någorlunda besökt. Krögare och brännvinsminutörerna voro de enda som hade någon åtgång, vilket bäst bevisas därigenom att slagsmål uppstått i nästan varje gathörn. Bland orosstiftarne voro herrar Dicksons på Sandarne förlagde arbetare (norrmän) de värsta, vadan ett stort antal av dessa blevo arresterade.” Bygget var alltså igång, men att folk från Norge utmärkte sig i Dicksons arbetslag var lite överraskande! I samma vårnummer meddelas flera intressanta järnvägsnyheter i bygden: ”K.Majestät har bifallit en av handelsbolaget James Dickson & Co i Göteborg gjord ansökan att få före innevarande års slut tullfritt till riket införa lokomotiver, med flere för den av ett bolag tillämnade järnvägsanläggningen mellan sjön Marmen och Sandarne lastageplats vid Bottniska viken erforderliga effekter… I onsdags öppnades den första svenska järnbanan för lokomotiv, den mellan Örebro och Nora. Det första vagntåget avgick från Örebro till Nora med 100 passagerare och några lastvagnar. Vägen som utgör 3 mil tillryggalades på 1 timme och 5 minuter.”

Ja sådant var järnvägsläget i Sverige, och apropos kommunikationer läser vi samma år 1856 också att en telegrafstation har öppnats i Söderhamn i september. Ville man ta ångbåten utefter norrlandskusten från Stockholm så kunde man anlita capitaine August Fries på ångfartyget Berzelius som gick en gång i veckan i maj och två gånger i veckan i juni – med uppehåll i Öregrund, Gefle, Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall, Härnösand, Örnsköldsvik, Umeå, Ratan, Skellefteå, Piteå, Luleå och Haparanda.

Året 1857

Den 5 januari 1857 läser jag följande tänkvärda annons från en brädgårdsarbetare: ”Tjenstsökande. En klampare, som har kondition vid en lastageplats, önskar sig en dylik emploi; skulle det vara någon som fäster avseende härav, torde anmäla sig i förseglad biljett, der denna tidning utgives.” I februari samma år kom en ambulerande fotograf till Söderhamn – en dansk som stannade några veckor: “DAGUERREOTYP-PORTRÄTTER och Familje-grupper aftages hos herr Repslagar Westman, dagligen från kl. 10 till 2, så väl i mulet som klart väder, men icke i regn, snö och storm. Priset för ett Porträtt med vacker infattning är efter dess storlek och personernes antal, från 6 till 15 Rdr rgs. Mitt vistande härstädes blifver till slutet af denna månad. Söderhamn den 2 Feb 1857. A. Hviid, Daguerreotypist från Danmark” (Helsi).

Dansken Anders Hviid (1802-1882) var dock långt ifrån den förste att i Söderhamn erbjuda fotogafering. Den allra förste kan ha dykt upp redan två år efter att de så kallade erik-jansarna hade emigrerat från Söderala sommaren och hösten 1846. Fotografen hette då Carl Johan Berggrén (1814-1851) från Stockholm. Han hade bott utomlands i många år, och då antagligen lärt sig att fotografera i Frankrike. Han förannonserade den 2 juni 1848 sitt kommande besök i Söderhamn. Han anlände med ångfartyg den 27 juli och tog direkt emot beställningar. Detta besök var förmodligen den första gången som Söderhamn fick besök av en daguerreotypist. Han fortsatte sin turné norrut till Hudiksvall och Sundsvall m.fl. platser. (Stefan Hammar: “C. J. Berggrén”). Nå, det var en parentes. År 1857 gick tidningen Helsi i konkurs, men utgivningen fortsattes i ny regi av Anton Landin,  och den bytte också namn till Helsingen. Nummer 13 i juni 1857 av Helsi är samtidigt nr 1 1857 av Helsingen. En helårsprenumeration kostade fyra riksdaler riksmynt. Det är en märklig sommar på flera sätt. En segelslup kantrar i Stugsund och två unga män drunknar i slutet av juli – en styrman Trapp och en repslagarlärling Lundgren.

Den 24 juli 1857 läser vi också: ”Enligt underrättelser från norra socknarna af länet har där i början av denna månad fallit ända till halft kvarter djup snö. En dylik tilldragelse vid denna årstid har i mannaminne ej inträffat.” I augusti skrev tidnngen Helsingen om det planerade järnvägsbygget mellan Söderhamn och Bergvik, och konstaterar:

”Härigenom motses nu med glädjande visshet att denna ort får tvenne järnvägar löpande ungefär parallellt på ungefär 3/4 mils avstånd från varandra, nämligen den Dicksonska som är nära nog färdig emellan havskusten vad Sannarne (jo, det står så) och sjön Marmen, samt den här ifrågavarande (Söderhamn-Bergvik), att befordra den livliga rörelse som på de senaste åren utvecklat sig emellan kusten vid Söderhamn och Ljusnes utlopp, till de västerut belägna socknarna av Helsingland.” 

En söndag i september 1857 passerar genom Söderhamn 86 man från Kongliga Helsinge regemente under kapten Envalls befäl för att med ångfartyget Thule resa till Stockholm. De skall tjänstgöra på Långholmen och Waxholmen. Annars är det propellerfartyget Söderhamn som regelbundet går med passagerare mellan Söderhamn och Stockholm. Hon gör sin sista avgång för säsongen från Söderhamn den 21 november. Lokaltrafiken mellan Söderhamn-Stugsund-Långrör-Sandarne sköts av ångfartyget Christian IV. I oktober tar kronprinsen Carl över riksstyrelsen efter sin far som ligger sjuk: ”Kronprinsen har efter i statsrådet avlagd ed, övertagit regeringen över de förenade rikena” (dvs Sverige och Norge), läser vi den 2 oktober i Helsingen.

I Askesta har det till synes varit lugnt under byggtiden, men den 23 oktober 1857 kommer så den första notisen som direkt handlar om Askesta, och det handlar inte oväntat om en grasserande sjukdom: ”En ganska betänklig nervfeber har från slutet av sommaren varit gängse i Söderala, i synnerhet på Askesta sågplats; även i närgränsande by hava flere insjuknat. Flera dödsfall hava timat, så att allmänheten börjar bliva ganska bekymrad. En stor del av de främmande arbetarna hava dock nu begivit sig hem, så att man kan hoppas farsotens avtagande.”

Kron-Kalles besök i Sandarne och Askesta år 1858

Det förtjänar att nämnas några ord om tillståndet i Sverige 1858. Kung Oscar I (bilden, son till den första bernadotten Karl XIV Johan) låg till sängs döende av en hjärntumör. Han hade varit krasslig en stor del av 1850-talet, men blev vid den här tiden oförmögen att styra landet. Äldste sonen kronprins Carl (XV) var i praktiken redan regent. Det var denne trettioåring som söndagen den 25 juli steg iland i Sandarne för ett besök. Vi kan tänka oss uppståndelsen. Inför besöket kunde man läsa följande annons i tidningen Helsingen på fredagen:

”Med anledning av HKH Kronprinsen-regentens hitkomst avgår ångfartyget Christian IV nästkommande söndag den 25 dennes kl 5 förmiddagen till Sandarne, och återvänder efter ett kort uppehåll därstädes. Vidare kl. 7 f.m. och återvänder samtidigt med HKH:s uppresa till staden. Samt sedermera kl. 12 på middagen åter till Sandarne, och återvänder efter ett kort uppehåll därstädes. Avgår åter från Vändningen samtidigt med HKH Kronprinsen-regentens avresa. Fartyget kommer sedermera att på eftermiddagen göra resor fram och åter mellan Sandarne och Vändningen. Passageraravgiften är 36 sk. rgs för fram- och återresa.”

Här kan vi tala om tät pendeltrafik, ångfartyget Christian IV och dess besättning fick jobba hårt. Men fartyget gick även till vardags flera turer om dan – mellan Söderhamn och Stugsund och Ljusne. Den gick varje vardag klockan 6 på morgonen till Stugsund. Klockan 10 från staden till Stugsund och Sandarne. Kl 4 på e.m. till Stugsund och Sandarne, och direkt tillbaka till stan. Tisdagar och onsdagar gick 10-båten även ner till Ljusne. Tyvärr är Helsingen ganska kortfattad med detaljer från besöket. Vi vet i alla fall att regenten den här dagen besökte både Sandarne, Askesta och Söderhamn vid sin landstigning. I nr 30 av Helsingen fredagen den 30 juli 1858 står följande reportage från besöket att läsa:

”Sistlidne söndag var en högtidsdag för vår stad, som då hade glädjen se Hkh Kronprinsen-regenten inom dess område. Sedan Hkh klockan 3/4 till 8 på morgonen stigit i land vid lastageplatsen Sandarne, samt på därvarande järnväg begivit sig till Askesta sågverk och besett detsamma, lade han vid återkomsten till förstnämnda ställe grundstenen till en kyrka som snart kommer att uppbyggas där på platsen. Därefter avgick Hkh med ångfartyget Söderhamn, varå utsedde deputerade befunno sig, till landstigningsplatsen Vändningen varest en äreport var smakfullt anordnad. Under det talrikt församlade folkets hurrarop åkte Hkh upp till den för hans emottagande av herr grosshandlaren J.G. Brolin benäget upplåtna våning, där presentation försiggick av borgerskap, militär och ståndspersoner. Hkh gjorde sedan en promenad genom staden och besåg Telje-Ålsjöns grävningsbolags arbeten. Efter intagen subskriberad frukost, varunder skålar för Hans Majestät Konungen, Hkh Kronprinsen-regenten, kungliga husets anförvanter, Söderhamns stads välgång m.fl. druckos under hurrarop och sång, avreste Hkh till ångfartyget Walkyrian som ankrat i hamnen vid Sandarne. Lika som Hkh vid uppkomsten emottogs med salut och flaggning från såväl de vid Stugsundet ankrade fartygen, som av de på inre redden liggande segelsluparne jämte salut från Faxeholmen, lika högtidligt ock var hans avresa. Å den mitt emot landningsplatsen liggande briggen Fortuna såg man jämväl blå och vitklädda manna rå. Den hela dagen rådande vackra väderleken och nöjet att få se Hkh Kronprinsen-regenten hade lockat en mängd personer från landet in till staden, som ej sedan 1835 haft besök av en kunglig person.”  

Besöket i Askesta-Sandarne ingick som ett kort stopp i en stort upplagd norrländsk resplan som regenten genomförde sommaren 1858.

Annons ur Helsingen våren 1858:

Vintern 1859 hände ett första missöde i Askesta, då taket till såghuset rasade in på grund av snö och is. Och inte nog med det – den 8 juli dog kung Oscar I efter lång tids sjukdom pga sin hjärntumör, och kronprinsen Carl blev även formellt ”Sveriges, Norriges, Göthes och Wendes konung”. Carl XIV:s valspråk blev ”Land skall med lag byggas”.

1860-talet

Sockenskräddaren Olof Söderholm i Kingsta tog 1860 över handelsboden i Askesta efter Londberg & Persson, och Söderholm ökade ut verksamheten. I hela Söderala socken fanns vid den här tiden, enligt länsman Landéns statistik, fyra handlande: Hansson vid Sandarne, Mörck vid Ljusne, Lars Persson i Vedtjära och Hans Severin i Lynäs. Det fanns tolv skomakare, sex skräddare och tre glasmästare i socknen. När järnvägarna nu byggdes ut så blev det slutet för många gästgiverier. Åtal för baggböleri vid Dicksons anläggningar vid Umeälven startade, och ansvariga hos Dicksons dömdes efter långt processande till böter. Det skulle bli fler processer – först 1868 upphörde tvisterna kring avverkningen av kronans skog. Men det var som sagt längre norrut.

År 1861 uppfördes timmeruppfordringsverket i Askesta. Man fick samma år problem med gnistbildning i skorstenen som då måste byggas om. Det gjordes åren 1861-63. Inne i Söderhamn öppnades i mars järnväg på sträckan Söderhamn-Bergvik. Den officiella starten för allmän trafik ägde rum i september. Banan var smalspårig. Från Bergvik fick man åka vidare med hästbana mot Bollnäs. När järnvägen senare förlängdes fram till Kilafors fick Söderhamn kontakt med norra stambanan. Enligt kyrkolängderna fanns detta år vid Bergviks Sågverk 73 arbetare och tjänstemän, vid Askesta Sågwerk 51, vid Ljusne Sågverk 47, vid Marma sågverk 13.

År 1862 blev ett viktigt år i Sveriges historia, då en ny kommunallag började gälla. Kyrkans inflytande i kommunerna minskar avsevärt, då det inte längre blir självklart att kyrkoherden skall leda kommunens väl och ve. Sockenstämman ersätts som beslutande organ av kommunalstämman, som skall ledas av en vald ordförande. De nya organen för lokala världsliga affärer, kommunalstämman och dess nämnder, tar över ansvaret bl.a. för fattigvården. Kyrkan sköter fortsatt sina egna angelägenheter i kyrkostämma och kyrkoråd. Komminister E.G. Östberg blir den nyinrättade kommunalnämndens i Söderala första ordförande (1863-1865). Östberg blir senare kyrkoherde i Söderhamn.

År 1863 när Alfred Nobel uppfann dynamiten, stod Herrgården i Askesta till slut färdig. I Stockholm togs beslut om allmän näringsfrihet och det innebar bland annat rättighet att fritt anlägga salusågar. Avregleringen nådde därmed nya höjder. Regelbundna ångbåtsturer startade mellan Söderhamn-Stugsund-Sandarne, och ogifta kvinnor blev myndiga detta år. Bara en sån sak!

År 1864 bildades en bönhusförening i Askesta, och i Söderala bildades en skarpskyttekår i tidens tecken. Söderhamn fick en mekanisk verkstad med skeppsvarv i Stenåker. Året därpå föreslår skolrådet i Söderala att de 627 skolbarnen i socknen skall delas upp på ett antal skolområden. De 35 skolbarnen vid Askesta Såg förs till mellersta skolområdet: ”Att för mellersta skolområdets östra del skulle uppföras tvenne skolhus, ett på norra och ett på södra sidan om Ålsjön, nämligen för Ina, Sund och Östansjö byar särskilt, och särskilt för Ellne, Askesta, Siggesta, Renskalla, Mossne, Åsbo och Askesta Såg, vartdera försett med 1 tunnland jord till tomt, lekplats och planteringsland. ” Den 18 juli 1865 hände en otäck olycka när drängen Martin Eriksson blev överkörd av lokomotivet på Askesta-Sandarnebanan. Han var född 1843 i Gunnarskog i Värmland.

År 1866 gick smittkopporna i Söderala socken. Alla var ännu inte vaccinerade. Sågverken anmodades att dra försorg om sina insjuknade. Detta är året då den ålderdomliga svenska ståndsriksdagen äntligen avskaffades – en viktig milstolpe i svensk historia. Sverige fick en tvåkammarriksdag. De första politiska partierna började formeras. Landet leddes av en ministär under Louis de Geer. Han var mannen som lyckades lotsa igenom förslaget med den moderniserade riksdagen. När Carl XV funderade de sista dygnen före avgörandet på hur han personligen skulle ställa sig, var Oscar Dickson och Louis de Geer hans mest förtrogna, och besökte kungen flitigt. Oscar Dickson var för reformen, liksom de Geer. Adeln som hade tvekat in i det sista, röstade efter fyra dagars debatt också ja med god marginal (361-294). August Strindberg har i ”Det nya riket” givit en vass skildring av de många krystade invändningar som under debatten vädrades. Statsminister De Geers ”Minnen” ger annars en god sammanfattning av hela den utdragna processen under många år, innan kungen, adeln och prästerskapet var mogna att acceptera förändringen. Den engelska importtullen på trä upphävdes och en verklig sågverksboom startade. Utländskt kapital flödade in i framför allt norra Sveriges skogar. Ångsågarna växte som svampar ur jorden!

År 1867 ”gillades och antogs av länsbyggmästaren Runer upprättade ritningar till skolhusen vid Bergvik (för 100 barn), vid Kingsta (för 80 barn), vid Ellne (för 100 barn) och för skolorna i Östansjö och Ljusne masugn (vardera för 50 barn).” Sandarne kyrka invigdes 13 januari detta år, alltså många år efter kronprinsbesöket. I oktober månad anställdes kapellpredikanten Strandell. Samma år invigdes också den s.k. gamla kyrkogården i Sandarne. Det blev svält i stora delar av övre Norrland pga kyla och missväxt – det s.k. storsvagåret. Bark blandades i brödet (se Olle Hägers bok: ”Ett satans år”). Begreppet baggböleri myntades av tidningen Fäderneslandet den 14 augusti just det här året. Bakgrunden var de virkesanskaffnings-metoder som praktiserades av Dicksons folk vid sågen i Baggböle. Okorrumperade och envetna tjänstemän vid kronan startade processen vid Lycksele Tingsrätt.

Vi har sett hur byggandet av nya och större sågverk tog en våldsam fart. Under sextiotalet fortsatte produktionsökningarna, om än i ojämna steg. År 1869 blev det tvärstopp i produktionen när sågen i Askesta brann ner till grunden. Dicksons trodde trots motgången på Askesta, och en ny och större såg  byggdes med 12 enkla ramar och fyra kantverk. Det var en klok bedömning, för sjuttiotalet blev det verkliga genombrottet för ångsågarna i länet. Vid utgången av decenniet fanns inte mindre än elva ångsågar bara på sträckan mellan Söderhamn och Ljusne. Totalt i Hälsingland fanns tjugosex ångsågar och ännu fler vattensågar – en smått otrolig koncentration jämfört med läget idag. Nedan ser av resterna av vagnverkstaden och i fonden uppfordringen i Askesta:

Produktionen i Askesta hade från starten legat i storleksordningen 5.000 kubikmeter per år, vilket var relativt mycket för den tiden. Arbetsstyrkans första 50 bofasta vid starten, var på sjuttiotalet mångdubblad. Om man räknar med säsongarbetarna så var man sommaren 1876 närmare 500 i arbete, en enorm siffra som kan vara svår att föreställa sig när man idag ser det stilla livet i samhället.

Vinsterna i Dicksonföretagen sammantaget var goda. Idag skulle vinsterna ha delats ut till aktieägarna och plöjts ner i nya projekt och och investeringar, men Oscar Dickson hade också andra aspirationer. Det fanns i Europa under senare delen av artonhundratalet en mycket speciell euforisk stämning av utveckling och optimism liknande den vi finner i fransmannen Jules Vernes fantastieggande framtidsromaner och de utopiska berättelser som skrevs av engelsmannen Herbert George Wells vid samma tid. Världen låg plötsligt öppen att upptäckas av den som hade resurser och kunskaper. Forskare och uppfinnare inom skilda gebit firade ständigt nya triumfer.

Oscar Dickson rycktes med i allt detta, och ville gärna skapa sig en plats som den välvillige mecenaten. Stora delar av vinsterna från Askesta-Sandarne och övriga anläggningar inom familjens företag, kom således att satsas på forskning, utveckling och välgörenhet. I slutet av 1860-talet går Dickson in och satsar pengar i Nordenskiölds expedition till Spetsbergen, och 1870 står han som ensam finansiär till densammes första expedition till Grönland. Den stora triumfen i samarbetet med Adolf Erik Nordenskiöld skulle bli projekt Nordostpassagen 1878-1880 med det ombyggda valfångstfartyget Vega, en spektakulär prestation som gav ära och berömmelse över hela världen. Oscar Dickson umgicks redan då i kretsarna kring hovet och stod samman med konung Oscar II och den ryske mecenaten och polarforskaren Aleksander Michajlovitj Sibirjakov bakom hela projektet. Fartyget Vega lämnade Tromsø den 21 juli 1878 och passerade Kap Tjeljuskin den 19 augusti, men den 26 september frös det fast. I tio månader satt fartyget fast i packisen. Tiden utnyttjades till forskning och kontakter med tjuktjerna i trakten. Den 18 juli 1879 kom fartyget äntligen loss och kunde segla de sista 100 sjömilen till Berings sund. Vega fullbordade sin resa till Stilla havet med alla resenärer i behåll. Den 2 september kunde man telegrafera från Yokohama om den lyckade färden. Vegaexpeditionens enorma framgång ledde till att både Oscar Dickson och skeppets befälhavare Louis Palander från Karlskrona av kung Oscar adlades. År 1885 erhöll Dickson även status som friherre. Första delen av Nordenskiölds bok ”Vegas färd kring Asien och Europa” utkom redan 1880, och så småningom utkom hela expeditionens äventyr och rön i fem band.

Oscar Dicksons besök i Askesta-Sandarne år 1885

”Baron Oscar Dickson anlände i förgår eftermidag kl 5 till Sandarne med Svartviksångaren Ellen direkt från Holmsund. —- Vid landstigningen i Sandarne helsades baron Dickson med flaggning och kanonsalut. Baron Dicksons familj, nemligen grefvinnan  Dickson, trenne  döttrar och tvenne söner, jemte blifande mågen, grefe Göran Gustfsson Posse, anlände i går afton från Stockholm till staden med bantåget och mottogs vid stationen af baron Dickson. Nattlogis togs i stadshotellet, der åtta rum voro beställda. Idag på morgonen afresa samtliga till Sandarne, der vidlyftiga anordningarträffats för ett festligt mottagande med anledning deraf att grefvinnan Dickson nu för första gången besöker Sandarne. Vid kajen äro flaggstänger uppsatta. Ej långt derifrån höja sig tvenne granrisklädda pyramider, från hvilka flaggstänger utskjuta, behängda med skotska och grekiska flaggorna, häntydande på baron Dicksons skotska  och grefvinnans grekiska härkomst – hennes moder var infödd grekiska. Derefter vidtager en allé af flaggstänger, mellan hvilka små björkträd äro placerade. Den har sin slutpunkt i en storartad äreport. Å dess öfre parti ser man en friherrlig krona, öfver hvilken tre flaggstänger skjuta upp. Nedanför den samma äro anbragta baron Dicksons, grefvinnans född von Rosen, samt grefve Posses vapensköldar, synnerligen väl målade af hr Rantz vid Sandarne. Mellan och omkring dem hänga flaggor i vexlande färger. På hvardera sidan derombilda förgylda kronor en vacker brytning mot de å äreporten draperade, mörka lingonris-girlanderna. Det hela tar sig synnerligen smakfult ut, och länder arrangören, målaremästare G. Larsson härstädes, till all heder.

Askesta kommer äfven att besökas (bilden ovan). Äfven der äro festliga anordningar vidtagna. Bron är klädd med granris och öfver den samma äro placerade kolossala vapensköldar, omgifna av näckrosor, det hela erbjudande en vacker och imponerande anblick. Vid dervarande station är en prydlig äreport upprest som likaledes prydes af vapensöldar, under hvilka initialerna till baron Dicksons, grefvinnans, deras dotters och blifvande mågs namn äro inflätade, den förstnämndes med gula, den senares med hvita näckrosblommor. De resande återvända i afton till Söderhamn. I morgon  bevista de gudstjensten i Sandarne kapell. Middag intages derpå hos källarmästare Andersson herstädes, hvarefter afresan sker med 4.45-tåget till Bollnäs, der natten tillbringas. På måndagen fortsättes resan till Svartvik, och efter ett par dagars vistelse der till baron Dicksons jagtställe Säter nära Enafors station i Jemtland. Helsingen av den 4/8 1885 vet också att berätta ’Grefvinnan gjorde sig noga underrättad om alla förhållanden wid werken och hördes isynerhet intressera sig för personalens trefnad och wälbefinnande’. Och vidare: ’I söndags öfwerwar familjen gudstjensten i Sandarne kapell, som war öfverfullt af menniskor, och wid affärden från Sandarne, kl 1 samma dag, woro å kajen och bryggan samlade så mycket menniskor som derå möjligen kunde rymmas, alla hjertligt helsande patronen och hans familj. Sedan båten lagt ut, höjdes af det församlade folket ett ljudeligt lefwe herrskapet Dickson, följdt af trefaldigt hurra, hvilket med helsningar och wiftningar från ångbåten af herrskapet wänligt beswarades.” (Söderhamns Tidning)

Med ingenjör Andrée mot Nordpolen

Om satsningen på polarforskningen till en början gick galant i många stycken, så slutade det så mycket värre för Oscar Dicksons allra sista vetenskapliga satsning. Han hade väl inte undgått att höra talas om en viss Salomon August Andrée (född 1854 i Gränna) vid dåvarande Patentverket i Stockholm, och dennes fantastiska planer på en bemannad ballongflygning in över Nordpolen. Andrée hade deltagit i en expedition till Spetsbergen 1882-1883. Efter några år som lärare på KTH fick han 1885 en tjänst som överingenjör vid Patentbyrån, och funderade under många år över olika egna uppfinningar, men framför allt om man inte borde kunna flyga med en stor luftballong upp över Nordpolen. Idén fanns redan hos andra entusiaster i Frankrike och England, och tillverkare av stora luftballonger fanns i Frankrike. Den 21 augusti 1892 fick Andrée chansen att medfölja italienaren Cetti vid flera uppstigningar under dennes turné i Sverige. Det gav blodad tand, och nu samlade Andrée ihop medel så att han kunde beställa en egen ballong i Paris. Den döptes till Svea, och med den gjorde han åren 1893-95 inte mindre än 25 uppstigningar, därav 9 så kallade friflygningar utan förankring på marken. Fyra avgick från Stockholm, och fem från Göteborg. Vindar är nyckfulla, och det gällde att inte hamna sjön eller i trädtopparna! Flygningarna varade oftast ett par timmar, men en färd på 40 mil från Göteborg till Fröjel på Gotland varade i hela fem timmar. Han lärde sig snart att fyra huvudkrav måste uppfyllas om man skulle kunna nå Nordpolen, och sedan landa i Sibirien eller Alaska. Ballongen måste vara tillräckligt stor för att bära 3 personer, livsmedel för 4 månader, instrument, monteringsbara slädar och en dito båt. Han räknade med inalles 3000 kilo. Ballongerna av siden i flera lager kunde läcka en del gas, men den måste kunna hålla sig i luften minst 30 dygn. Man måste dessutom kunna fylla ballongen med vätgas i polarklimat. Och viktigt – den måste vara något så när styrbar för att nå målet! Det sista var det knepigaste. Men Andrée trodde sig klara alla villkoren. Hans övertygelse gränsade till det monomana. Med hjälp av långa släplinor och små segel på ballongen hade han lyckats styra – i viss mån – vid sina uppstigningar med Svea. Hans detaljerade plan presenterades inför Vetenskapsakademien, och den trycktes i Aftonbladet. Märkligt nog fick han stöd för sina planer både i akademien och i Geografiska Sällskapet. Avgörande var kanske ändå att själve Nordenskiöld var positiv. Men nu behövdes finansiärer. Kostnaden hade Andrée beräknat till 129.000 riksdaler i den tidens penningvärde. Bara ballongen kostade 36.000. Alfred Nobel, själv uppfinnare, tog kontakt och erbjöd till slut 65.000. Kung Oscar II utlovade då 30.000 och projektets beskydd, och förmodligen hörde kungen av sig till vännen Oscar Dickson i ärendet. Dickson hade ju stöttat både Nordenskiölds och norrmannen Nansen expeditioner tidigare. Dickson erbjöd samma summa som kungen. En professor Gustaf Retzius lade resterande 5.000. Febrila förberedelser inleddes nu med inköp och testning av all utrustning, från ballong och gas ned till minsta pryl. Samtidigt reste Andrée ut på turné i Europa och höll föredrag på flera språk.

Några avgörande faktorer skulle dock visa sig fatala. Han borde ha beställt en större ballong, och den nya konstruktionen med släplinorna blev inte tillräckligt testad. Nedisningens effekter underskattades också. Det finns mycket att tillägga om förberedelserna, läs gärna mera om detta i Magnus Carlssons spännande bok om Knut Fraenkel. Uppgifterna ovan kommer huvudsakligen från Carlssons bok: Knut Frænkel – den anonyme deltagaren i Andrées polarexpedition (2013). Sommaren 1897 skulle det hela äntligen bokstavligen gå av stapeln, efter ett misslyckat försök sommaren 1896, då vindarna inte ville bli de rätta, d.v.s. sydliga. Hela Europa höll nu andan. Andrée förberedde uppstigningen med sin vätgasballong från Danskön i nordvästra Svalbard. Med sig i ballongen skulle Andrée ha färske civilingenjören Knut Fraenkel och den unge fotografen Nils Strindberg. De båda hade valts ut många bland många andra män som hade anmält sitt intresse att få medfölja expeditionen. Och Knut Fraenkel hade i sin bakgrund vissa kopplingar till Oscar Dickson. I Söderhamnsbygden och Söderala socken!

Knut Fraenkel var född i Karlstad 1870 och son till civilingenjören, tillika löjtnanten i Kungliga Väg- och Vattenbyggnadskåren, Anders Thim Fraenkel (1835-1903) och Laura Löfgren (1845-1921). Fadern som var född i Skåne, flyttade i tjänsten runt i Sverige och byggde järnvägar. År 1884 kom de från en tid i Östersund till Söderhamn för att delta i byggandet av den nya sträckningen av järnvägen mellan Stugsund och Kilafors. Två av Knuts bröder hade dött i Jämtland. Sommaren 1883 hade en äldre bror dött i njursvikt på lasarettet i Östersund, och bara veckan senare dog tioårige Alf i scharlakansfeber. De bodde just då i Nyhems socken. Kvar fanns yngre syskonen Annie (f.1871), Hans Kristian (f.1875), Hulda (f.1878) och Adolfina (f.1881). När de hösten 1883 kom till Söderhamnsbygden så bosatte de sig i Wansäter, och Gossen Alf gravsattes på Söderhamns kyrkogård. Under följande vinter avled även den minsta dottern Adolfina av en njurinfektion och begravdes intill brodern Alf. Knut Fraenkel då – ja, han sattes 14-årig i Högre Allmänna Läroverket i Söderhamn, i en klass med 21 manliga kamrater. Familjen blev kvar i två år innan de flyttade vidare. Knuts betyg som varit skrala i Östersund blev lite bättre i Söderhamn. I naturlära och modersmålet AB, i tyska, historia och matematik Ba. I gymnastik blev det förstås stort A, men i välskrivning knappt godkänt, d.v.s. B. När banan mellan Stugsund och Söderhamn till Kilafors invigdes i juli 1886 så hade familjen Fraenkel redan flyttat vidare – till Hudiksvall. Tre år senare gick sista flytten till Östermalm i Stockholm.

Fraenkel var 185 cm lång och reslig. Han älskade natur och friluftsliv, och hade ägnat sig åt skytte, skidåkning och fotvandringar i fjällen. Naturlära var hans bästa ämne i skolan. Han var en god gymnast, läste gärna krigshistoria och beundrade Karl XII. Studentexamen tog han 1891 vid Palmgrenska samskolan i Stockholm, och läste därefter till civilingenjör vid KTH. Han anställdes sedan vid statens järnvägsbyggande i Norrland. När så meteorologen Nils Ekholm hoppade av ballongprojektet efter misslyckandet 1896, fick Fraenkel chansen istället och våren 1897 reste han till Paris för att i all hast studera flygning med ballong hos fabrikören Lachambre, som hade levererat ballongen till Andrées projekt. Magnus Carlsson hittade i Gränna Museums material en av Andrée handskriven lapp om tänkbara kandidater att följa med i ballongen. Där står om Fraenkel förutom utbildningen: ”beredd att luftsegla, 4 underbetyg, 3 öfverbetyg, van att sköta mätinstrument, häftig, fubblig,  hårdhändt, mindre begåfvad, villig och uthållig, tycktes ej rätt väl gå ihop med kamraterna, ej så lätt att fatta som de andra.” Det låter ju inte så värst meriterande. Men omdömena om reserven på samma lapp, fjärde mannen Swedenborg, var inte heller smickrande. Ytterligare två namn var strukna. Fraenkels fysik och hans okomplicerade entusiasm var sannolikt det som var viktigt för Andrée…

I en minnesteckning av Knut Fraenkel som skolkamraten Sven Marcellus Håkansson i Östersund skrev 1906 kan man läsa: ”Under åren 1893-1895 inträffade Andrées berömda ballongfärder, och dessa turer med deras djärva, spännande inslag gjorde på Fraenkel ett mäktigt intryck … Han hade alltid tänkt sig , att hans liv skulle komma att innehålla något ovanligt … När han utvalts till tredje medlem lyste hans ögon av en underbar glans , tydligt vittnande om den glädje, som dvaldes inom honom … Någon som helst rädsla eller farhågor för en annat än lycklig lösning av företaget märktes aldrig. Härmed vore dock ej sagt att han inte förstod den risk för vilken han utsatte sig … Det behöver ingalunde förtigas att han i viss grad var ärelysten … Under den till synes kärva ytan dolde sig en betydande portiondeltagande för och ömmande om de fattiga , och sällan gick någon sådan ohulpen hand från honom, förutsatt att han ägde något i sin börs. En av honom ofta citerad sats lydde: Njutningens övermått, är njutningen död. Fraenkel var en helgjuten karaktär, den som fritt och öppet uttalade sig, även med risk att förefalla grov och banal. Redbarhet och rättframhet voro egenskaper , som utmärkte honom … Vänsäll som få … Kort sagt, han var en man och en god kamrat.” (Magnus Carlsson).

Våren 1897 skickades Fraenkel och reserven Vilhelm Swedenborg till Paris och fick känna på  sju ballongflygningar innan de for hem. Det brådskade nu att komma iväg till Svalbard för att invänta de rätta vindarna. Det blev goda dagar i Paris och flera uppstigningar. Nog hade Fraenkel behövt förbereda sig mera inför expeditionen, och t.ex. uppstigit åtskilliga gånger med Andrée och Strindberg hemma i Sverige under olika väderförhållanden, men tiden var ack så knapp! Lördagen den 15 maj avreste Andrée och Fraenkel från Stockholms Central till Göteborg, och dagen därpå även Nils Strindberg och reserven Swedenborg (på bilden ses Fraenkel och Strindberg stående bakom Andrée). I Göteborg väntade kapten Ehrensvärd med kanonbåten Svensksund att ta dem alla till startplatsen på Danskön. Där låg också lastfartyget Virgo med kapten Dachau.

Kvällen före avfärd höll Oscar Dickson en brakfest med åtta rätter, rödvin, portvin och champagne. Fraenkel i brev: ”Splendid middag hos Dicksons i Göteborg. Man blef bekant med och god vän med Olof Wijk och andra storgubbar inom den merkantila verlden. Man pratade politik och polarforskning om allt som hvarken de eller vi visste något om, men naturligtvis sökte man förefalla så lärd som möjligt”. Man lämnade Göteborg på kvällen den 18 maj. Fraenkel skriver under sjöresan långa brev till sin mor, och hon svarar. Hon uttrycker ingen oro. Knut skriver till henne även från Tromsö. Pingsdagens kväll är de framme vid hamnen på Danskön och han skriver då ett mycket långt vän till sin vän Håkansson. Ballonghuset hade tagit skada under vintern, och behövde nu repareras. En period av förberedelser inleds. I ett långt brev till sin far berättar Knut om de tekniska problem som måste lösas. Han oroar sig samtidigt för faderns hälsa.

 

(Bilden: Kanonbåten Svensksund och lastfartyget Virgo vid ballonghuset i Virgo hamn på Danskön, Svalbard)

Fraenkel och Strindberg var unga och uppfyllda av optimism och äventyrslusta. Unge fotografen Nils Strindberg skrev tre veckor in i juni när de hade börjat fylla ballongen med vätgas: ”Jag har vakten vid vätgasapparaten, men har nu ledigt, ty fyllningen går bra. Det är underligt att sitta här nu i år igen och att tänka sig att jag i år är förlovad med den bästa flicka på jorden, min innerligt älskade Anna. Ja, jag må väl fälla en tår när jag tänker på den lycka som farit och som kanske aldrig skall återgivas mig. Men vad skulle det göra mig om jag blott visste att hon bleve lycklig. Men jag vet att hon älskar mig, detta gör mig stolt, och att hon skulle gripas mycket av min bortgång. Därför kan jag ej underlåta att med vemod tänka på henne och den lyckliga tid vi tillbragt tillsammans vintern och i synnerhet våren. Men låt mig hoppas. Ballongen är ju fernissad och bör vara mycket tätare än förra året; vi ha sommaren för oss med dess goda gynnsamma vindar och solljus. Varför skulle icke vårt företag lyckas. Jag tror verkligen fullkomligt därpå.”  

När ångaren Express anländer den 25 juni med en mängd post, kommer ett obehagligt meddelande till Andrée och expeditionens medlemmar: Oscar Dickson hade dött!

*

Friherre Oscar Dickson skulle aldrig få uppleva ballongens avfärd. Han dog knappt sjuttio år gammal i början av juni 1897, bara någon månad innan Andrée lyfte med ballongen. Dickson hade anlänt med hustru och yngste sonen Valter på pingstaftonen, till släktgodset Almnäs i Hjo, för att fira helgen hos dottern och mågen greve Posse. Hjo Tidning berättade den 11 juni:

”Friherre Dickson var något trött efter resan, men kände sig för övrigt icke sjuk. Fram mot midnatt gick man till sängs, och vid 12-tiden hördes friherre Dickson hosta inne på sitt rum. Klockan 7 på pingstdagsmorgonen skulle en tjänare gå in i hans rum. Och där påträffades den gamle friherren död och kall. Hjärtförlamning hade inställt sig och plötsligt ändat hans långa, bemärkta levnad. Liket fördes i tisdags e.m. från Almnäs till Hjo järnvägsstation för att med extratåg avgå till Stenstorp och vidare till Göteborg. I liktåget deltog alla underhavare vid Almnäs gods jämte en mängd andra personer från Norra Fågelås församling. Den långa processionen som sålunda räknade omkring 400 deltagare, skred sakta fram under såväl Fågelås’ som Hjo kyrkoklockors klang. Under färden genom staden slöt sig ytterligare flera personer till sorgetåget. Överallt syntes den blågula flaggan på halvstång och handelsbutikerna stängdes för tillfället.”

Reportaget ger en god bild av händelsens dignitet. I den tätskrivna och lång dödsrunan om två spalter berättas också om Dicksons remarkabla karriär. Intressant är beskrivningen av hans personlighet och hans syn på sitt mecenatskap:

”Liksom den avlidne brodern James och den ännu levande brodern Robert har Oscar Dickson utövat en storartad enskild välgörenhet, ofta i det tysta, och mot vänner och fränder var han en hjälpare som få. Hans enda fråga till supplikanten var ofta den: ‘Hur mycket vill ni ha?’. Vid ett av de många tillfällen då hans hjälpsamhet och frikostighet fullt missbrukades, utbrast han blott: ‘Jag är van vid att bli bedragen.’….Om än hans yttre uppträdande föreföll reserverat och avmätt, yppade han dock ej sällan att där klappade ett varmt hjärta under den skenbart kalla och lugna ytan. Oscar Dickson var en god och öm make och fader. Hans äldste sons död genom olyckshändelse och en hans vuxna dotters död genom sjukdom grep sålunda den starke mannen på det djupaste och de såren läktes aldrig.”

Dicksons död kom överraskande och gjorde ingenjör Andrée illa till mods. Bara ett halvår tidigare hade en annan av projektets stödjare avlidit i San Remo – dynamitens uppfinnare Alfred Nobel. Andrée skriver i ett brev till Oscar Dicksons hustru:

”Genom brev och tidningar har jag idag erfarit sorgebudet om Eder storsinte makes bortgång. Jag kan ej säga huru hårt detta budskap grep mig. Ofrivilligt kom det för mig huruledes den ene efter den andre av dem, hvilka haft djupare intresse i min expedition, går bort i förtid. Nobel. Mamma. Dickson. Detta är ohyggligt. Skall jag då ej få glädja någon med mitt verk? Eller hvilar något tungt öde öfver detta? Jag hade glatt mig så innerligt åt den fröjd jag skulle få njuta vid att personligen berätta för Er båda om färden och tacka Er båda. Nu är äfven den glädjen borta … Eder vördsamme och tillgifne S.A. Andrée.” 

Särskilt moderns död hade dämpat Andrée. Gnistan som drivit honom hade till stor del försvunnit, men förväntningarna var så uppskruvade att han inte förmådde avbryta det hela. Många insåg att oddsen att komma levande tillbaka var små, men ingen hade modet att stoppa det hela.

Fraenkel får ett sista brev från sin mor i början av juli, där hon avslutar med orden: ”Hoppas du är tålig och undergiven om det också icke alltid går efter din önskan. Är man bara lugn och förtröstansfull så går allting mycket lättare. Och när ni komma hem till söderns land igen så blir det så mycket ljufligare att få njuta lifvets beqvämligheter efter utståndelserna. Då komma du kanske lagom att få anställning vid jernvägen.” Fraenkels systrar har varit på världsutställningen som just pågår i Stockholm på Djurgården denna sommar. Ett sista brev från fadern på åtta sidor är daterat den 2 juli där ha berättar att de har hyrt en våning i hörnet av Grev Magnigatan och Riddargatan: ”Den har visserligen ej samma vackra läge, men den är mycket beqvämare i alla afseenden och 100 kronor billigare än den gamla. Farväl nu!Få se om detta bref träffar dig.I så fall får jag väl väl några ord från dig.En vänlig hälsning till Andrée, Strindberg och Swedeborg! Mina tankar äro dagligen hos Eder och jag såväl som vi alla hoppas på ett lyckligt slut på eder äfventyrliga men intressanta färd, och på ett gladt återseende. Din tillgifvne fader, And. Fraenkel”.

Den 8 juli, tre dagar före uppstigningen med ballongen, skrev ingenjör Andrée i sin dagbok att vädret såg lovande ut, och att de efter så mycket väntande var ”berättigade, för att inte säga förpliktade, att verkställa avresan. Alla tre kamraterna, äro utan ringaste meningsskiljaktighet eniga med mig i detta avseende, och i överensstämmelse härmed komma vi att handla”. Det avgörande samtådet hade ägt rum den 6 juli. Flera personer som var närvarande vid startviken Virgo på Danskön, har vittnat om att Andrée förefall klar över att expeditionen skulle misslyckas, men inte ville visa sig feg genom att backa ur. Han hade sagt: ”Jag äger ingen fruktan, och intet hopp”. Magnus Carlsson sammanfattar det bra – här gällde att inte komma hem hem till Sverige ännu en gång ”med svansen mellan benen” (som 1896).        

Söndagen den 11 juli 1897 på eftermiddagen lyfte den något modifierade och slarvigt tätade ballongen från Danskön på nordvästra Spetsbergen – den ballong som alltså delvis bekostats med Dicksons vinster från Askestasågen. Knut Fraenkel hann i sista stund kasta ned ett brev till sin mor samma morgon:

”Kära mamma!

Hinner nu endast några rader i den händelse det blir uppstigning af i dag. Jag hade börjat ett bref den 6, då vinden var sydlig, och jag trodde att det möjligen skulle blifva res af, men detta bref har kommit bort. Om Swedenborg får reda på det, har han lofvat att att inlägga det i juvertet. Vinden den 6 växte snart till storm, så att man hade svårt nog att berga ballongen inne i ballonghuset, och än mindre kunde tänka på att få den helbregdad derur. Andrée och åtskilliga karlar vaktade den. De påstå, att den under natten gjort luftsprång på ända till 3 meters höjd. Nu blåser vinden också mycket stark, och ökande, innan vi äro klara så torde det blifva tu tal om vi kunna klara ballonghuset. Igår kom ’Lofoten’ förd av kapten Sverdrup hit, men stannade endast en timme, så att jag icke hann skrifva. Jag träffade en del bekanta från Paris. Jag resonerade äfven med Sverdrup. Han trodde, att vi skulle komma ner och få göra öfvervintring på Grönlands Westkust, då vi nog skulle träffa honom der. Han skall som bekant göra en polarexp. med ’Fram’ nästa år.

Nu sjunga de på däck ’Din klara sol …’. Det är korum. Jag fick med ’Lofoten’ bref från Håkan (anm: gamle skolkamraten) hvilket jag dock icke hinner besvara, då tiden är så knapp. Helsa och tacka honom. Han skall nog få höra af mig, om något tillfälle gifves. Vinden är visserligen hvad riktning och uppkomst beträffar icke fullt den bästa. Den står på syd 10 gr.vest och tyckas icke bero på ett barometriskt minimum, men vi hafva nu väntat så länge, att vi väl måste gripa tillfället i flygten, så vidt möjligt. Skulle ni icke höra af oss i år, så är det möjligt att vi öfvervintrar någonstädes i polarregionerna. På Frans Josefs land erbjuder en öfvervintring nu mera icke den ringaste svårighet Måste nu sluta.

Helsa pappa, syskonen, Håkan och öfriga vänner från

Knut”

Reserven Swedenborg har berättat att han själv, Strindberg och fransmannen Machuron (från ballongtillverkarna) vid ett avgörande möte hade röstat för avfärd. Fraenkel tyckte inte om de häftiga vindstötarna inne vid berget, men ville ändå inte rösta emot. Strindberg bekräftade detta i en stenografisk anteckning han gjorde några dagar efter att de hade nödlandat på isen. Och att Andrée själv hade varit tyst och avlyssnat de andra, innan han efter viss tvekan tog beslutet att de skulle ge sig iväg.    

De onda aningarna som Andrée givit uttryck för i brevet till Dicksons hustru, skulle bli alltför besannade. Temperaturen vid starten var +6 grader, och vindstyrkan 6 m/sek. Redan vid starten går det galet, de tappar höjd och tvingas kasta mycken ballast överbord, och de förlorar också styrningen när flera släplinor gängar ur och lossnar. Med vindarna driver de redlöst norrut på ända upp till 600 meters höjd. Redan under dag 2 slår vinden om till nordvästliga! Andrée hade beräknat att de skulle kunna hålla sig uppe i luften i trettio dygn, men efter drygt två dygn tvingades de nödlanda på isen. Ballongen var då helt tyngd av nedisning. De började vandra söderut. Efter knappt tre månaders omänskliga strapatser i polarisen dör de tre männen i det läger de upprättat på Vitöns ogästvänliga strand. Det skulle dröja 33 år innan de hittades.

Riksarkivet skriver i sin sammanfattning av äventyret bl.a.: ”… Med stöd av de på Vitön 1930 funna dokumenten kan expeditionen noggrant rekonstrueras fram till de första dagarna på Vitön i början av oktober. Första dagens drift, 11 juli, förlöpte i stort sett väl på 600–700 m höjd men ballongen sjönk i molnen till 60–20 m. Man försökte skarva resten av den ena släplinan med vad som återstod av de andra. Strindberg gör observationer, och Fraenkel för protokoll. Allt som tilldrog sig noteras. Detta första skede med fri ballong omfattade 10 1/2 timmar, och den tillryggalagda distansen blev 400 km i nordostlig riktning. Under den fortsatta natten slår vinden om, och kursen blir västlig. Samtidigt sjunker Örnen allt djupare, så att gondolen börjar stöta i isen. Humöret är dock fortfarande gott, och man ger sig äntligen tid att äta en ordentlig måltid. Vid 22-tiden stannar emellertid den av fuktighet nedtyngda ballongen genom att släplinan fastnat i ett isblock. Andrée skriver i sin dagbok: ’Vi menar att vi gott kunna taga döden sedan vi gjort det vi nu gjort’, och tillägger sig inte kunna fördra att ’leva och dö som en man i ledet, glömd av kommande släkten. Är det äregirigt?’.

Vid 11-tiden den 13 juli kommer driften åter i gång nu i ostlig riktning, sedan nordostlig. Gondolen släpar snart över isen. Vid 2-tiden kastas 358 kg över bord, därav 200 kg proviant och en medicinlåda. För en stund kommer en verklig guideropering till stånd, men ballongen sjunker åter och slagen mot isen blir allt svårare. Andrée avslutar därför luftfärden, »Örnens» ventiler öppnas och den landar våt och tungt nedisad. De tre männen stiger ut på isen kl 7.30 den 14 juli; positionen är 82°56’N br, 29°52’O L. Hela färden hade då tagit 65 1/2 timmar och den tillryggalagda distansen var 830 km, men slutpunkten befann sig endast 470 km fågelvägen från startplatsen…”

Nej, Andrée skulle aldrig få berätta för fru Dickson. Oddsen att de skulle nå Nordpolen var minst sagt mikroskopiska från början, och chansen att männen överhuvudtaget skulle komma levande tillbaka var usla som vi alla kan förstå idag. Litteraturen om denna expedition är mycket omfattande, och fortfarande utkommer ny spännande litteratur om expeditionen och hur man efter många år hittade den.

Sågverkspatronen Oscar Dicksons eftermäle

Friherreliga ätten nr 406 Dicksons på Riddarhuset har i sitt vapen ett rött hjärta med svarta örnvingar mot guldfärgad botten. Ättens latinska devis Coelum versus betyder Mot himmelen.

”Släkten härstammar från Skottland. Äldste kände stamfader är borgaren i Kelso, William Dickson (född 1570). Hans ättling i sjunde led var kommerserådet och grosshandlaren i Göteborg, James Dickson (1784–1855), vilken 1809 inflyttade från Montrose till Sverige. Dennes son, grosshandlaren och mecenaten i Göteborg, Oscar Dickson (1823–1897), adlades jämlikt 37 § 1809 års regeringsform, innebärande att endast huvudmannen innehar adlig värdighet, 1880 9/4 på Stockholms slott av konung Oskar II. Han introducerades 1880 14/9 under nr 2340. Han upphöjdes vidare, såsom den siste i Sverige i friherrlig värdighet, enligt samma lagrum 1885 5/6 på Stockholms slott av samme konung. Han introducerades i denna egenskap 1886 3/5 under nr 406 varvid den adliga ätten utgick. Originalsköldebrevet är sedan 1966 donerat till Riddarhuset. Friherrebrevet i original förvaras sedan 1955 i Riddarhuset.” (Från Riddarhusets site på Internet).

Efter Oscar Dickson har uppkallats Dickson Bay, Dicksons land, Dicksons glaciär och Kap Dickson på Spetsbergen, Diksonön och orten Dikson vid Jenisejs mynning, Dicksonsjön i Patagonien samt många växtfossil. I Göteborg är Dicksonsgatan i stadsdelen Lorensberg uppkallad efter Oscar Dickson.

Göteborgs Aftonblad 8 juni 1897: ”På sitt herresäte Almnäs, dit han de senare åren allt mera drog sig tillbaka, afled lugnt och stilla, utan föregående sjukdom, natten till pingstdagen gross­handlaren, friherre Oscar Dickson 73l/2 år gammal. Friherre Dickson hade på senaste tiden lidit af en lindrigare hjertåkomma och hans utseende tydde på att hans helsa ej var den allra bästa. Hans verksamhets­lusta hade äfven på senare tiden aftagit. Enligt hvad som förljudes skall han ha varit betänkt på att med innevarande år afsluta sin affärsverksamhet samt upplösa sin firma. Han lär sålunda ha uppsagt sin kontorspersonal till årets slut.

Strax i början af detta århundrade in­flyttade de skotska köpmännen Robert och James Dickson till Göteborg, där de grundlade firman James Dickson & Co och med den sin egen och sina efterkom­mandes förmögenhet. Det Dicksonska handelshuset intog snart en mycket fram­skjuten ställning inom affärsvärlden, och namnet vann tidigt berömmelse genom bärarnes gifmildhet. James Dickson d. ä. efterlemnade sö­nerna James och Oscar, hvilka båda utöfvat ett storartadt mecenatskap, den förre hufvudsakligen i riktning af välgörenhet och understöd åt kommunala inrättningar, medan den senare mest är känd genom sitt främjande af vetenskapliga sträfvanden. Denna Oscar Dicksons förkärlek särskildt för geografisk forskning, på hvars område han var en vidtbeläst man, in­kräktade emellertid ingalunda på hans mera privata frikostighet och skymde ej hans blick för praktiska kraf. “Rikedom förpliktar“ har han sjelf en gång offent­ligt uttalat, och han medgaf sig sjelf i det hänseendet ingen prutmon. Förmögenheten skapades, som sagdt, af invandrarnas första led och har i det andra genom en i stort drifven och vidt utgrenad trävarurörelse, numera med Svart­viks bolag som medelpunkt, ytterligare förkofrats åt tredje ledet, som lär i de hastigt skapade stora förmögenheternas dynastier vara det kritiska. Sin utbildning som köpman hade Oskar Dickson, som föddes i december 1823, fått i Göteborg, Lybeck och London. Ar 1847 blef han disponent för de Dickson­ska egendomarna i Norrland, 1850 ingick han som bolagsman i firman och har sedan 1855 varit bosatt i Göteborg. Han hade skarpt öga för dugligheten, där han fann den, och lönade den efter en mått­stock, som i våra förhållanden är rätt säll­synt. Och välviljan, parad med ett för Oskar Dickson utmärkande herrskardrag, sträckte sig till samtliga det stora han­delshusets löntagare. Bland uppdrag, som Oskar Dickson ut­fört, må nämnas hane ledamotskap i åtskilliga utställningskomitéer, bland heders­betygelser hans ledamotskap i akademier och samfund, bland hvilka Englands ge­ografiska sällskap, lagerkransen vid Uppsala universitets jubelfest 1877 och — hans friherretitel, erhållen några år efter adlandet vid “’Vegas“ hemkomst. Denna färd, liksom många föregående och efter- i följande forskningsresor, hade i väsentlig mån möjliggjorts genom D:s bidrag, och Andrées vågstycke har i D. haft en ‘tro­ende’ främjare … Friherre Dickson efterlemnar sörjande i maka, grefvinnan Marika von Rosen, sönerna Osborne, direktör vid Svartviks bolag och numera ättens hufvudman, Douglas och Walter, samt döttrarne Marika, gift med ryttmästaren grefve Göran Posee, och Zoë, gift med kaptenen Gregory Lilliehöök. Fyra barn hafva före fadern aflidit. Jordfästningen eger rum i morgon kl. 3 i i Örgryte gamla kyrka, hvarefter stoftet kommer att nedsättas i familjegrafven därstädes.”

(forts. följer i november)

 

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Litteratur, Media, Press, Resor, Söderala, Söderhamn, Söderhamn och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.