Askesta sågverk i Helsingland och svensk polarforskning

Collage på Askesta Sågverk i Nordiska Taflor, Del 5 (Alb Bonniers, 1873). Visar den första sågen, som brann 1869.

När Askesta sågverk vid sjön Marmen år 1858 stod färdigt att tas i bruk var det en följd av många samverkande faktorer i tiden. Plötsligt fanns kapitalismens alla grundvillkor uppfyllda – överskott på billig arbetskraft, nästan obegränsad tillgång till billig råvara, och framför allt en exportmarknad som tycktes omättlig. Även lättnader i lagstiftningen när det gällde nyetableringar, och en mera expansiv penningmarknad bidrog starkt till utvecklingen av sågverksindustrin vid den här tiden. Den nya aktiebolagslagen från 1848 kom också att spela en viktig roll.

En ökad efterfrågan från utlandet var otvivelaktigt motorn i hela processen. Efter långa tider av krig hade Europa börjat njuta en längre period av fred. Det betydde att industriproduktionen utvecklades snabbt. Ångmaskinerna började komma till användning i allt fler sammanhang – i fabrikerna, i fartygen och på järnvägen. Efterfrågan på virke till byggande och gruvindustrin nådde nya toppar. Sverige sögs med i den europeiska konjunkturen, och vi ser hur i synnerhet engelska intressenter gick direkt in och och satsade pengar i svensk industri. När vi passerar mitten av seklet sveper plötsligt en våg av industriella nyetableringar över Hälsingland. Sågverken i länet som tidigare hade varit många men små och mestadels inriktade på husbehovssågning i anslutning till jordbruket, kompletterades nu med större anläggningar, huvudsakligen inriktade på export. Och intresset riktas inte minst mot Ljusnans dalgång.

Sågverken kring nedre Ljusnan

Nyetableringarna kommer slag i slag. Redan 1849 hade Voxna Bruk med grosshandlare Wilhelm Kempe i spetsen, anlagt en vattensåg med 4 sågramar i Ljusne nere vid kusten, där järnbruk sedan länge bedrivits på södra sidan av älven. Sågen på norrsidan byggdes senare ut med fler ramar. 1861 ombyggdes och utökades sågverket för första gången, och 1877 utökades det ytterligare så att det kom att bestå av åtta sågramar som drevs med vattenkraft och åtta ramar som drevs med ångkraft. År 1881 revs den gamla sågen och ersattes av en modern ångsåg bestående av 16 sågramar och med en årskapacitet av 26 000 standards. En bit längre upp i Ljusnan, i sjön Marmen, byggde Marma Sågverks AB år 1855 en ångsåg, och i Bergvik byggde nya ägare i Bergviks Sågverks AB ut vattensågen där, samtidigt som de lät anlägga en ångsåg i Ala ute vid kusten. Medan dessa bolag kom igång med sina anläggningar, hade ytterligare en aktör noga förberett sin entré – Firma James Dickson & Co med huvudkontor i Göteborg. Dicksons uppdykande i skogarna kring Ljusnan hängde inte bara ihop med exportkonjunkturerna. Där fanns också ett samband med utvecklingen i en annan del av Sverige – i Värmland. Och det fordrar att vi gör en kort titt bakåt i tiden …

En av de främsta aktörerna i Värmland under 1820-talet och fram till mitten av seklet var James Dickson från Montrose i Skottland. Han hade tillsammans med brodern Robert tjänat bra på handeln över Nordsjön under Napoleonkrigen i början av artonhundratalet, och så småningom etablerat sig och bildat familj i Göteborg. Bröderna bedrev import av kolonialvaror, och exporterade trä och järn. Man investerade också i skeppsvarv och rederiverksamhet. Dicksons började efter hand köpa upp skog och sågverk utefter Klarälven i Värmland för export på England och Frankrike. Kulmen på deras framgångar i Värmland blev köpet av Edsvalla Bruk år 1844. Redan då hade koncernchefen och kommerserådet James Dickson förstått att också vända blickarna mot de oändliga skogarna i Norrland, och sålunda förvärvat vattensågar i Matfors och Baggböle. Verksamheten i Baggböle vid Umeälven byggdes ut och skulle sedermera bli riksbekant för de mycket omskrivna rättsliga processerna där Dicksons anklagades och dömdes för att utöver sina egna förvärvade avverkningsrätter ha avverkat en del av kronans skog (begreppet baggböleri myntades). Både Matfors vid Ljungan och Baggböle vid Umeälven kompletterades med stora lastageplatser nere vid kusten i Svartvik respektive Holmsund, där också sågverk med ångdrift uppfördes. År 1846 köpte Dicksons även Husums sågverk och Gideå bruk i Örnsköldsviks kommun i Ångermanland.

Chef för den expanderande norrlandsverksamheten inom koncernen blir år 1850 den unge Oscar Dickson, son till grundaren James Dickson. Den välutbildade arvtagaren till dynastin startar raskt med uppgiften att etablera firman även vid Ljusnan i Hälsingland. Oscar Dickson ser alla problemen och konkurrenterna som redan är på plats, men också de möjligheter som ännu inte har utnyttjats. Det berättas mycket om denne Dicksonkoncernens mest framgångsrike representant. Han lär personligen ha rekognoscerat utefter Ljusnan ända nerifrån kusten och upp till källorna i Härjedalen. Han köper mark utefter älven, men framför allt avverkningsrätter som skall gälla i femtio år framåt. Han köper mycket och han köper billigt av bönderna. Han sluter också avtal med de arga konkurrenterna i Bergviksbolaget om uppdelning av intressesfärer sinsemellan utmed älven.

Men var ska han ta upp virket ur Ljusnan, och var såga det? Oscar Dickson överväger olika transportlösningar, och alternativa lokaliseringar av själva sågen. År 1852 köps en rejäl bit mark i Sandarne vid kusten av Söderhamns stad. Därifrån skall skeppningen utgå. Ett kanalprojekt överges, och han beslutar djärvt att satsa på en järnväg den en mil långa sträckan från Sandarne och in mot Ljusnans lopp genom sjön Marmen (länge kallad Marman). När Dickson väljer platsen för sågen lär han ha kommit i roddbåt på Marmen och pekat ut viken vid Askesta som den plats där sågverket skulle uppföras.

James Dicksons död år 1855

Firmans grundare kommerserådet James Dickson d.ä. (född 1784), som hade kommit till Göteborg i unga år och gift sig med grosshandlardottern Margareta Eleonora Bagge, avled i Göteborg 1855. Sonen Oscar Dickson (bilden) tog då definitivt över kommandot i firman. Han koncentrerade snart verksamheten till Norrland och avvecklade anläggningarna i både Edsvalla och Dejefors i Värmland. Köpare av Edsvalla Bruk var en konstellation under ledning av brukspatron Wall på Rottneros. Så startades 1856 bygget av sågen i Askesta, och i november samma år provkörde man på den halvfärdiga banan i Sandarne två lok som hade köpts från England. Allt tycktes ske med febril beslutsamhet. När bygget av sågen var igång vid Marmen hann Oscar Dickson också med att gifta sig 1857. Bröllopet stod i Stockholm och bruden hette Marika von Rosen. De bosatte sig i Göteborg. Trettiotreårige Oscar Dickson var i början av en makalös karriär, och Askesta-Sandarneprojektet skall bli hans mest framgångsrika industriella satsning. Men också inom andra områden skulle han vinna stora lagrar.

Vilka var då männen som Dickson samlade i Askesta för att bygga och driva den nya sågen? Man kunde kanske tro att det nu gavs ett lysande tillfälle för traktens unga män att söka sig till den nya sågen som ett spännande alternativ till de traditionella sysslorna i jordbruket. Men så blev inte alls fallet – åtminstone inte till att börja med. Arbetsstyrkan under de första decennierna av sågens historia dominerades inte av hälsingar över huvud taget. Istället rekryterades folk från många olika håll i landet. Forskning har visat att de människor som kallades för att sköta driften vid de nya större sågverken kring Ljusnan var folk med tidigare erfarenhet av skogsindustrin. Värmlänningar var erkänt skickliga och hade den nödvändiga erfarenheten. Hälsingland och landskapet kring Ljusnan var dessutom påfallande likt deras egen hembygd med djupa skogar och vackra älvdalar. Så den klart dominerande gruppen som de första viktiga åren kom till Askesta Sågverk var just värmlänningar. Det var naturligtvis ingen slump med tanke på familjen Dicksons tidigare historia. Man handplockade sågare och flottare direkt från Värmland, medan klampare och förmän hämtades från firmans brädgårdar i Göteborg. Under några hektiska år växte vid Marmens strand fram en ny värld formad av dessa långväga vandrare. Samtidigt fortsatte livet i byarna och på gårdarna sin gilla gång. Byborna höll sig till sitt. De två kulturerna skulle inte mötas ännu på ett bra tag. På liknande sätt importerade Dicksons en del finländare till Svartvik vid Ljungan.

Sågfolket kring nedre Ljusnan

En större ström av värmlänningar som skriver sig i Söderala socken kommer redan 1853 till industrierna i Bergvik och Ljusnefors. Bergviks vattensåg hade bytt ägare och blivit aktiebolag med brittiskt kapital i ryggen (Bergviks Sågverks AB). De flesta av värmlänningarna är från socknarna Råda och Ekshärad. Det handlar om både yrkeserfarna sågare med familjer, och ensamstående unga drängar med mindre erfarenhet. Året därpå kommer ett 60-tal personer till anläggningarna i Bergvik – gästrikar från Hamrånge och Hille, upplänningar och dalkarlar. I Ala startar bygget av ångsågen, och dit kommer ett 50-tal i slutet av detta år, de flesta från Hamrånge och Hille. Till Ljusnefors kommer ytterligare ett 40-tal arbetare från Råda, Ekshärad, Dejefors och Ullerud. I Söderala-Myskje bildas Marma Sågverks AB av Brolin, Widmark och Schönning som köper in fastigheten Myskje nr 5. Lugnare inflyttning är det 1855, men då startar de nya sågverken i Ala och Marma. Till Marma kommer den legendariske f.d. bonden Jonas Weng med fru och två barn från Bollnäs (han var från Wengsbo). Anlitad för sina ingenjörskonster fraktar han två stora ångpannor dragna av tjugo hästar via Mokorset ner till sjön Vojen där de vräks ner i vattnet och flottas till sågen i Marma. Ala får över fyrtio nya invånare vid sin ångsåg.

Den 1 nov 1855 lades grunden till sågbyggnaden i Askesta och på våren året därpå startades bygget av sågen. Det året hittar vi kyrkskrivningen av folk vid ”Askesta Såg” i Söderala socken. Den första stora gruppen kommer enligt inflyttningslängden från Edsvalla i Nors socken, där Dicksons just sålt både sågverket och stångjärnstillverkningen. De är ett sextiotal personer inklusive barnen, och de noteras i november månad detta år. Nio man bär titeln sågare: Jan Jonasson, Lars Andreasson, Sven Petter Rudqvist, Anders Olsson, Lars Kjersell, August Jansson, Jan Jakob Fisk, Karl Johansson och Anders Andersson.  De är alla gifta karlar med hustrur och sammanlagt 27 barn. Jan Jonasson tycks med sina fyrtio år och fem barn med makan Kajsa vara något av en ledare för gruppen. Alla är mellan 30 och 40 år utom yngste sågaren August Jansson som är 25. I övrigt är det sju drängar och fem pigor, och lustigt nog en ”polisconstapel” Niklas Larsson.

Byggandet av sågen var inte utan problem, och arbetet sinkades  i samband med anläggandet av Marma-Sandarne jvg och hindrades delvis på grund av sjukdomar hos arbetspersonalen, som hann genomlida såväl en skörbjuggs- som en nervfeberepidemi innan sågningen i mars 1858 kunde börja. Långt ifrån alla stannade någon längre tid i Askesta. Redan på hösten 1857, innan sågen ännu var färdig och igång, flyttade två av familjerna och tre av ungkarlarna därifrån. Lars Andreasson som hade tre barn förlorade sin yngsta dotter redan i november 1856, och flyttade efter ett år tillbaka till Karlstad. De andra återvände till Edsvalla. Det var August Jansson med familj, och drängarna Jan Petter Nilsson, Emanuel Jonasson och August Andersson. Sågen i Edsvalla hade av de nya ägarna byggts ut kraftigt, och lockade många att återvända till hembygden. Men nya värmlänningar kom till Askesta istället. Av ett fyrtiotal nykomlingar som kom till sågen från andra socknar 1857, var de flesta från Värmland. Där syntes flera familjer från Ransäter (Åmbergs, Warg, Persson), Jon Olssons från Östmark, Carl Kullander från Fryksände, och Lennart Fisk med familj från Grums. Där syntes också enstaka karlar från uppländska bruk, en inspektor Aspholm från Söderhamn och Anders Lundgren från Mo. En karl som inte heller kom så långväga ifrån, var Stut Hans Ersson med makan Anna och femårige sonen Erik. De kom närmast från Sunnanå på andra sidan sjön Marmen. Denne Stut Hans var min morfars farfar.

Stut Hans Ersson från Ore – dräng, järnbruksarbetare och sågare

Man trodde länge i min mors släkt i Askesta hade sina rötter i Åre. Det visade sig vid närmare undersökning att det var en av dessa vaga förvanskningar som släktforskare inte sällan råkar ut för. I själva verket kom de från Ore i Dalarna. Men kopplingen till Jämtland var kanske ändå ingen slump, för denne Stut Hans hade inte kommit raka vägen från Dalarna till Hälsingland. Han hade under en femårsperiod också arbetat vid järnbruket Rönnöfors i Jämtland. Stut Hans Ersson, som i Hälsingland så småningom kallas Hans Eriksson, föddes år 1829 på gården Arfvet No.2 i Ore socken – inte långt från bruksmiljön i Furudal. Han kan vara längst ut stående i skärmmössan till höger på bilden av bomskrädarna i Askesta. Han är i alla fall lik min morfar (hans sonson). Ore ligger idag i Rättviks kommun. Föräldrarna hette Stut Erik Andersson och Anna Olsdotter. Unge Hans började som dräng, men eftersom han inte var den äldste sonen i familjen bröt han upp från hembygden och sökte sig 1849 till det relativt unga järnbruket i Rönnöfors i Offerdals socken. Masugnen och bruket i Rönnöfors hade haft initiala svårigheter och gått i konkurs några gånger, men började under bruksdisponenten Thomees tid på 1850-talet gå bättre. Man tillverkade tackjärn, yxor och spishällar av myrmalm. En stor del av handeln riktades över gränsen mot Norge, men även ner mot Hälsingland. Stut Hans gifte sig snart med 17-åriga Anna Ersdotter från Svärdsjö, och de fick sonen Erik 1852 i Rönnöfors. Men vid tjugosex års ålder lämnade han Jämtland med sin lilla familj för arbete på sågverket i Bergvik i Hälsingland. Där lärde han sig yrket som sågare. Bara något år senare beslöt han 1857 att flytta vidare till bygget i Askesta tvärs över sjön Marmen. Vi vet inte hur han tänkte och varför han valde att flytta ännu en gång, men Firma James Dicksons bygge i Askesta var naturligtvis allmänt känt runt Bergviken och Marmen, och kanske lockade Dicksons helt enkelt med bättre lön. Det skulle dock bli den sista flytten för familjen från Sunnanå till Askesta. De blev därefter kvar i Askesta i flera generationer och ättlingar finns kvar där än idag.

Hans och Anna skulle få flera barn. När Erik är sex år i april 1858 när sågen närmar sig starten, får han en lillebror som döps till Anders Johan. Bröderna hinner vara tillsammans i tre år men i maj 1861 dör den lille i strypsjukan, vilket var den tidens realistiska beskrivning på krupp. Bara några dagar före hans död hade en eldare Ersson i Askesta förlorat sin treåriga dotter Märta i samma sjukdom. Äkta krupp är en form av difteri som slår sig på struphuvudet och gör att barnen inte kan andas. År 1862 i april fick Erik en syster. Han var då tio år. Hon döptes till Anna Kajsa. Det året hade antalet sågverk i Hälsingland på bara ett decennium ökat till ofattbara 38 stycken – därav fem ångsågar – och bland dessa fanns Askesta. Det året fick hela Sverige också en kommunallag som stöpte om organisationen ute i socknarna, där kyrkans makt och ansvar för vardagslivet begränsades betydligt. Men detta märkte kanske vanligt folk inte så mycket av. Sågaren (Stut) Hans Eriksson har fått en mun till att mätta några år. Hans är byvakt och tar sin nattvard tvenne gånger som han förväntas. Men med kuslig precision dör även Anna dotter Anna Kajsa efter tre år i april 1865. Den här gången var dödsorsaken scharlakansfeber – en vanlig dödsorsak för mindre barn på den tiden. Ett tiotal andra barn under sju års ålder dör i samma diagnos under loppet av någon månad i Söderhamnsbygden, däribland ett par tvillingar och ytterligare ett syskonpar. Det blev alltså en prövande uppväxt för unge Erik att se två små syskon förlora livet i sjukdomar. Emellertid föds ännu en dotter kort därefter. Hon får som ofta var brukligt, samma namn som den nyss avlidna flickan Anna Kajsa. Familjen skulle få ytterligare två flickor – Maria och Matilda. När Matilda kommer till världen är brodern Erik redan en ung man och nyligen gift. Han skulle bli far till inte mindre än elva barn!

Stannare och flyttare

Många sågverksarbetare vid anläggningarna kring Ljusnan var inte bofasta på orten. Så mycket som halva arbetsstyrkan kunde vara bestå av säsongarbetare. Stora skaror kom vandrande på våren långväga ifrån, och försvann igen inför vintern när sågningen avstannade. Det var dåtidens sätt att anpassa arbetskraften efter säsongvariationerna, och det passade naturligtvis arbetsgivarna som därmed kunde maximera produktivitet och vinst. Även om viss verksamhet fortsatte vid ångsågarna vintert, så var arbetsstyrkan då betydligt mindre. Flyttlängderna speglar alltså inte den totala bilden av arbetsstyrkans förändringar över tiden. Men de berättar ändå mycket av intresse.

Invandringen av utsocknes som låter skriva sig vid Askesta Sågverk är förstås som intensivast under byggåren 1856-1858, då antalet var 50-60 per år, för att perioden 1859-1862 sjunka till 33-26-12-17. I de siffrorna syns då inte inflyttare till sågverket från andra byar inom Söderala socken, och dessa tenderade att öka allt eftersom tiden gick. Det var en logisk utveckling. Omsättningen på folk de första åren var extremt stor inte bara på de flyktiga säsongarbetarna som aldrig skrev sig vid sågen, utan även bland de som stannade över vintern, skrev sig på orten och kanske tänkte sig att stanna för gott. Av de 22 hushåll som anlände från Edsvalla 1856 och finns inskrivna i inflyttningslängen för Söderala församling, försvann sex efter ett år, och sex till året därpå. Efter tio år fanns bara lagbasen Jan Jonassons familj, och sågaren Jan Jakob Fisks kvar. Resten hade successivt flyttat vidare. Även Jonasson skulle flytta 1871 till Timrå med sin familj (han avled 1877). Av de tjugo nya hushåll som kom år 1857 utsocknes ifrån, var efter tio år Jon Olssons från Östmark kvar, Lennart Fisks från Grums, Jonas Erlandsson Wargs från Ransäter, Carl Kullanders från Fryksände och möjligen någon till. Värmlänningar alla. Övriga utsocknes hade dragit vidare. Men med tiden sjönk förstås andelen värmlänningar ändå så sakteliga. Sågfolk och järnvägspersonal, arbetsledare, bokhållare, mamseller och handelsidkare m.fl. strömmade till från andra landskap och andra hälsingesocknar, och ända nedifrån Stockholm rentav.

Kvar vid sågverket stannade min morfars farfar, sågaren Stut Hans Ersson och hans familj. Av de nya som kom år 1858 då sågen dunkade igång märker vi bland stannarna Henrik Magnusson med maka och tre pojkar från Norra Råda, Olof Arwidsson med maka och två flickor från Fryksände, och Henrik Plantare med familj från Umeå. Av de som relativt snabbt flyttade vidare från Askesta var, förutom de många Edsvallaborna, ett stort antal som begav sig norrut till Forsa socken där den då största ångsågen i landskapet restes i Hamre. Byggandet av slussar och kanaler i Hamre – Näsviken hade påbörjats 1857, och en flottled från Södra Dellen till havet skapades. Hösten 1857 började man bygga ”Forssa Ångsåg”. Slussen i Näsviken var klar 1858, och mot slutet av året anställdes femton sågare från Askesta vid Forsa ångsåg trots att sågen ännu inte var riktigt klar, men i augusti 1859 invigdes den. Ägarna ville liksom Dicksons i Askesta ha en viss framförhållning med kunnigt folk tidigt på plats. De var konkurrens om duktigt sågfolk…

(Ovanstående + resten av manuset kommer i en tryckt version i januari 2021 med titeln ”Askesta sågverk och svensk polarforskning”). / Janneh

arboradh@gmail.com

 

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Litteratur, Media, Press, Resor, Söderala, Söderhamn, Söderhamn och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.