Trästrejken som inte tog skruv

 Söderhamn och Sundsvall sommaren 1879

I januari 1879 kunde man i svenska tidningar läsa en notis som  förebådade en viktig förändring i tiden. Rubriken löd Den förste arbetaren i riksdagen. Mannen ifråga var järnarbetaren Gustaf Eriksson och nu hade han invalts i riksdagen på Stockholmsbänken. Det här var innan det socialdemokratiska partiet bildades i Sverige. Halmar Branting låg ännu i Uppsala och studerade, och agitatorn August Palm hade ännu inte anlänt från Danmark.

I Sverige hade träpatronerna utefter norrlandskusten bokstavligen skurit guld under det goda sjuttiotalet. Men just den här vårvintern 1879 hade det slagit om – och priserna på virke i London var ingen rolig läsning för exportsågverken i Norrland. Priserna var usla, och för att rida ut de dåliga tiderna hade sågverken av riksdagen begärt och fått beviljat ett lån på 3 miljoner kronor. Det räckte dock inte. För att hålla ställningarna hade man också sänkt arbetarnas löner med 15-20%. Marknadens närmaste framtid syntes dyster, och ett synligt bevis var att uttagningarna i Sparbanken i Söderhamn var större än insättningarna. Men skam den som ger sig – redan den 11 februari detta år rapporteras i Söderhamns Tidning att Askesta som första såg har ’dragits på’ och är i full gång på dagarna: Trafiken å banan mellan Askesta och Sandarne har även för året öppnats för det försågade virkets nedforslande till Sandarne. Likaså har arbetet å det mekaniska ånghyvleriet vid Sandarne under veckan börjat, så att flertalet av vid Askesta och Sandarne varande bofasta gifta arbetare nu äga sysselsättning och något ljusare levnadsutsikter, ehuru arbetslönerna äro nedbringade nära nog till de minsta möjliga. Vid övriga sågverk i skärgården tros rörelsen knappast komma igång före öppet vatten. I april annonserar Oscar Dickson, som äger sågen i Askesta och anläggningarna i Sandarne, om arbetstillfällen: Herr Dickson & Co har givit sina arbetschefer i Jemtland och Herjedalen order om skogsavverkningar i stor skala.

Allt är inte nattsvart, men ett säkert tecken på oron är uppgifterna som inkommer om en ökande utvandring. Den 22 april uppmanar flottningsföreningen i Ljusnan herrar virkesägare vid Ljusne älv och dess bivatten att före 1 maj inkomma med kalkyler på 1879 års virkesinmärkningar. I början av maj börjar så isen till slut att spricka upp. Den 6 maj har isen skilt sig, och en vak ligger mellan Enskär och Storjungfrun. Norrut är det massor av drivis, men utanför Söderhamn har den skingrats och Storjungfruns fyr har tänts. Lotsarna har gått ut till Lilljungfrun. Några dagar senare gör sig ångaren Nya Söderhamn redo att lämna Stockholm med destination Ljusne och Söderhamn. Isbandet mellan Branthäll och Grundvik anses utan svårighet kunna passeras. Den 13 maj inkommer så plötsligt notiser från Hudiksvall om ett slags strejk vid trävarubolagets brädgård i staden. Hudiksvallsposten undrar vad det skall tjäna till – bolaget har redan annonserat efter nya arbetare i Söderhamn. Nånting är i görningen, och den 27 maj ger Söderhamns Tidning stort utrymme åt bildandet av Söderhamns arbetarförening vars stadgar tidningen publicerar. Då har samtidigt i Sundsvall den 26 maj klockan 8 på morgonen en kommitté bestående av fyra arbetarrepresentanter för brädgårdsarbetarna vid Heffners & Co framfört arbetarnas krav på återgång till fjolårets löner, men bryskt avvisats av ledningen där. Det blir signalen. Nu lägger arbetarna ner arbetet vid de flesta sågverken i Sundsvallsdistriktet. Ett spontant missnöje har sakta men säkert växt sig allt starkare, och nu är måttet rågat. Arbetarna samlas under provisoriska röda fanor i stora skaror på Skarpskyttelägret i Sundsvall. Snart är man 1000 man. Arbetarna uppträder mycket fredligt, sjunger psalmer och lyssnar på predikanter. På deras egen begäran stängs krogar och utskänkningsställen. Det är inte våld man vill ha, utan bröd och rättvisa. På strejkens andra dag står ett 30-tal sågverk stilla i bygden. Nu blir det fart på ägarna och myndigheterna. Landshövdingen Treffenberg ilar till lägret och håller förmanande tal om återgång till arbetet.

I Stockholm är kungen Oscar II nervös. Han telegraferar till landshövdingen och lovar militär hjälp om läget skulle så kräva. Ångaren Thule kommer först med 300 gardister från Stockholm ombord. Snart kommer också 200 man från Hälsinge regemente. Militären har skarp ammunition med sig. Efter ytterligare några dagar anländer också sex kanonbåtar till Sundvall. Läget är laddat, och arbetarna vägrar lyssna på landshövdingens uppmaningar. Tisdagen den 3 juni, tredjedag pingst,  låter Treffenberg militär omringa lägret och kanonbåtarna vänder sina kanoner mot platsen för lägret. Man läser upprorslagen för arbetarna. Man läser också upp vräkningsdomar mot arbetarna, griper 37 personer för lösdriveri, och häktar sju nyckelpersoner som anses vara ledarna. Allt pågår i kyla och ösregn. Dagen efter har myndigheterna med sina militära påtryckningar och sina hot tvingat tillbaka arbetarna i arbete.

Men samtidigt börjar också oroligheter söderut – i Hudiksvall, Söderhamn, Gävle och Skutskär. Söderhamns Tidning skriver den 3 juni: Ett antal av några hundratal arbetare från Marma och Bergviks brädgårdar (inne i Söderhamn) har idag inställt sina arbeten och dragit ut till sågverken utefter fjärden. Före deras avmarsch från staden talade lektor P.Waldenström från Gefle vilken igår anlände hit till staden. Nykterhetskämpen Waldenström försökte lugna massorna, och få dem att på fredlig väg nå en överenskommelse med sina arbetsgivare. Några tog intryck av Waldenström och lämnade demonstrationen, men övriga tågade nu iväg mot sågverken utanför staden för att värva fler anhängare. I Grundvik blir man avvisade. Störst gehör tycks man få i Ljusne. Snart har man där samlat mellan 1000 och 2000 man. I Ala släcker man ugnarna. Onsdag kväll anländer 300 man till salutorget i Söderhamn, mest Ljusnebor, men också folk ifrån Sandarne. Efter ett tag glesnar skarorna och man skingras mot torsdag morgon. Under onsdagen har samtidigt grosshandlare Oscar Dickson anlänt till Söderhamn. Han har hört talas om oroligheterna och beger sig genast ut till brädgården i Sandarne.

Vid middagstid på torsdagen den 5 juni samlas arbetarna åter i Söderhamn för avmarsch mot sågverken utefter sydsidan av fjärden. Nu har man en fana i spetsen av tåget. Söderhamns Tidning: Då de anlände till Sandarne, möttes de vid Lerviks grindar av grosshandlaren Oscar Dickson, som ensam hade tagit plats därstädes och under flera timmar avbidat de strejkandes ankomst. När skaran, 500 man, nalkas, trädde herr Dickson fram och förbjöd densamma att intränga på hans mark. ”Detta är mitt område och jag förbjuder alla utom Sandarnearbetare att inträda här”, säger han. En röst ur hopen ropar: ”Grinden är olåst, framåt!”. ”Jag är låset”, svarade herr Dickson och stod med orubbligt lugn på sin post framför grinden. Strejkarna började nu tveka och drog sig undan till Åsbacka. Dickson uppmanar sina arbetare att återgå till ordningen, i annat fall hade de att vänta att förlora sina jobb och att bli avhysta från sina bostäder. Borgmästare Berglöf anlände nu till Sandarne med militär från Helsinge regemente. Härav förlades en större avdelning vid Sandarne, och mindre styrkor vid de övriga verken. Till Ljusne begav sig samma torsdag kronofogde Holm med trupp från Mohed. Till Stugsund anlände kanonbåten Astrid. De rekvirerade trupperna kring Söderhamn är från Arbrå, Alfta och Järvsö kompanier. Kung Oscar II telegraferar den här kritiska dagen till landshövding Asker angående läget.

På torsdag kväll drar Alasågen igång igen, och fredag morgon tycks arbetet vara igång i Sandarne. Även i Grundvik är allt igång på fredagen – två man har där avskedats. Bara vid Åsbacka och Långrör är det ännu oroligt. Tisdagen den 10 juni när Söderhamns Tidning åter kommer ut, är strejken i stort sett över, och tidningen kan summera händelserna. I Söderhamn tycks de oroliga rörelserna ha lagt sig helt och hållet från och med den nya veckans början. Marma och Bergviks arbetare vid brädgårdarna inne i Söderhamn liksom kollegorna i Ala pekas ut som de envisaste arbetsvägrarna. De sista har givit upp under helgen. Vid Ala har 40 man avskedats under lördagen, men har fått tillbaka sina arbeten under måndag eftermiddag. Måndag kväll började man sända hem de militära förbanden. Då avseglade också kanonbåten Astrid mot Stockholm. Tidningen konstaterar i sin slutkläm att arbetarna i Söderhamnsdistriktet egentligen har det bättre 1879 än året före. Lönerna är visserligen 15% lägre, men det uppvägs mer än väl av kraftigt sänkta priser på livsmedel. Man menar också att lönerna i Söderhamn är bättre än vid industrierna längre norrut. Både arbetare och arbetsgivare får av tidningen beröm för att ingen har kommit till allvarlig skada. Inget fylleri, inget våld – och de flesta som avskedats har återfått sina arbeten.

Utanför Hudiksvalls brädgårdar ligger en kanonbåt kvar på redden ännu den 13 juni. Men även där återgår man snart till ordningen. Den stora norrlandsstrejken 1879 tog aldrig riktigt skruv. Därtill var den för oförberedd och utan organiserad ledning. Den var den första stora arbetskonflikten i vår moderna svenska historia, och den varade i närmare fyra veckor sammanlagt. I Söderhamn var det över på en vecka. Det tycks i Söderhamn ha varit brädgårdarnas arbetare som var de aktiva. Oroligheterna följde ett band från stadens brädgårdar ut efter fjärdens södra strand ända ner till Ala. På norra sidan av fjärden i Mariehill, Djupvik och Utvik var det lugnt. Inte heller tycks sågarna vid Ljusnan i Bergvik, Marma och Askesta ha varit involverade. Inte en enda notis därom står att finna i Söderhamns Tidning. Även om diskussionerna säkert gick höga vid köksborden även där. Inga omedelbart synbara förändringar kunde noteras i strejkens kölvatten. Men något hade ändå förändrats, erfarenheter hade vunnits inför nya bataljer mellan arbetsgivare, myndigheterna och arbetarnas krav på en rättvisare fördelning. Åren som följde på 1880-talet präglades av en kraftigt ökad emigration till Nordamerika. Samtidigt ser vi en arbetarrörelse som sakta började formera sig i politiska partier och fackföreningar. Man startade egna tidningar, agiterade för allmän rösträtt och bättre arbetsvillkor.

Sundsvallsstrejken blev början på en lång process innan arbetarna fick föreningsrätt, allmän rösträtt och strejkrätt. Mycket är idag vunnet – men inget fortsätter att utvecklas med automatik. Sågverken och brädgårdarna är färre, men strukturförändringar och förändrade arbetsuppgifter tenderar att skapa nya hälsorisker och arbetsvillkor. I dagens hårda konkurrenssamhälle kallas stress, alienation, konflikter och andra arbetsmiljöproblem för ”utmaningar”. Det säger en hel del om den tid vi lever i.   

2020-12-01 Jan Erik Hallström

F.d. statistikansvarig på Arbetsmiljöinspektionen i Stockholms distrikt

Träkusten av Molin

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Arbrå, Hälsingeforsk, Historia, Litteratur, Media, Mo socken, Norrland, Politik, Press, Religion, Söderala, Söderhamn, Söderhamn, sociologi och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Trästrejken som inte tog skruv

  1. Jüri skriver:

    Nytt på Facebook.

Kommentarsfältet är stängt.