När jag gick med i Miljöpartiet på åttiotalet så tryckte man hårt på sina tre berömda solidariteter - med miljön, med våra efterkommande och klotets alla varelser. För mig personligen vägde stoppandet av de högriskabla svenska atomreaktorerna tungt. Sverige hade satsat hårt på atomenergi (men man döpte snabbt om atomreaktorerna till kärn-kraftverk som lät mindre hotfullt - sunt och friskt som fruktkärnor - etiketterna och begreppen är viktiga i politiken när man skall få med sig väljarna). Per capita låg vi högt. Få tycktes ha brytt sig så noga om de fasansfulla effekterna från olyckorna i Ural 1957 (en olycka i en upparbetningsanläggning 15 mil nordväst om Tjeljabinsk då 200 människor omkom av strålningsskador och cirka 10 000 personer evakuerades) eller Three Mile Island i Pennsylvania 1979. 

Våren 1986 kom så även den svåra katastrofen i Tjernobyl i Ukraina. Då ett trettiotal brandmän "stektes" till döds, och folket i området inklusive staden Pripyat snabbt måste evakueras. Efter hand drabbades många boende ändå av strålningseffekter, fr.a. på sköldkörteln. Fortfarande har man i Ukraina en avspärrad zon där det inte är hälsosamt att bo eller att vistas över huvud taget. Även Gomelregionen i södra Vitryssland (Belarus) drabbades svårt av det skadliga nedfallet.
 
Med tiden sjönk minnena undan i Sverige av det regn med cesium-137 som föll med regnet även över Gävle, Eskön, Iggön och Villhelmina m.fl svenska marker under de närmaste dygnen efter explosionen. Andra problem steg över horisonten. Och resterna av reaktorn i Tjernobyl inneslöts så småningom i en gigantisk sarkofag av betong, med internationell hjälp. Men det tog många år. 

Så kom en svår tsunami mot den japanska kusten på ön Honshū norr om Tokyo, och en reaktor smällde av i Fukushima (en serie haverier och utsläpp av radionuklider vid kärnkraftverket Daiichi i Fukushima I som följde jordbävningen vid Tohoku den 11 mars 2011). En ny katastrof att lägga till handlingarna. Ett mönster började skönjas. Diverse incidenter däremellan under årens lopp i diverse reaktorer världen över, kan var och en studera hos IAEA, antar jag. Inklusive läckagen i Windscale/Sellafield i England (utsläppen bestod av jod-131, cesium-137 och strontium-90). Till skillnad från Tjernobyl har Japan bestämt sig för att sanera det kontaminerade området i Fukushima. Ett arbete som kommer att ta många decennier att slutföra och bli mycket dyrt. År 2021 jobbar mer än 4 000 personer med saneringen - det är fyra gånger fler än när kraftverket gick i normal drift. 
 
I Miljöpartiet släppte man snart fokus på våra reaktorer. De skulle ju "avvecklas" alla, senast 2010 enligt en riggad folkomröstning. Och motståndet i riksdagens flesta partier mot stängning av ens några reaktorer, var tämligen kompakt. Att stånga sin panna mot muren kan man tröttna på. Mp kom istället snart att huvudsakligen ägna sig åt klimathotet, jämställdhet och regnbågsfrågorna. När man satte sig i regeringen tycktes Mp:s politiska sfär krympa ytterligare, så att de alltmer liknande ett religiöst samfund. Sällan eller aldrig hörde man en företrädare nämna orden äldreomsorg eller orättvis beskattning av folkpensioner. Sånt fick väl andra partier driva. Mp:s kandidater till riksdagen nämnde så gott som unisont bara klimat, hbtq, jämställdhet och generös flyktingpolitik. Man tycktes strunta i det svaga stödet man hade från 1,5 miljoner folkpensionärer. Mp blev alltmer ett ungdomsparti med stark kvinnlig dominans. Var man åter ett fundamentalistiskt enfrågeparti?

Nja, vid den nu pågående kongressen hör jag plötsligt en ny företrädare i SvT förklara en överraskande nyhet. Mp skall äntligen bredda sig. Han förklarar befriande tydligt om en ny dimension i partiets politik. Och han svarar konkret på programledarens frågor. Rabblar inte floskler, eller håller monologer, som besvärande många partiledare ägnar sig åt. Bra. På Mp:s hemsida kan vi nu läsa: "Vid kongressen 2021 ska cirka 440 motioner och partistyrelsens propositioner behandlas. Propositionen Nya ställningstaganden - program för social rättvisa får en egen debatt." Har Mp därmed öppnat dörren till sitt drivhus, och börjat upptäcka världen där utanför? Flera kommentatorer (Daniel Hellden, DN m.fl.) har redan försökt slå igen dörren, genom att hävda att Mp bör hålla sig vid sin läst, och bara driva Klimatet (och därmed förbli ett parti med 4-5% eldsjälar). Så dumt så jag ids inte kommentera det. Sd fattade snabbt att de inte bara kan diskutera ett ämne i riksdagen. Där avhandlas alla våra samhällsfrågor. Återstår att se vad Mp menar med social rättvisa? Det är ett begrepp öppet för tolkningar. FN har länge använt "social justice" i sin målsättning. Och regeringen har lagt förslag redan förra året med samma rubricering. Miljöpartiet liksom (s) tycks därmed mena ett gäng skattehöjningar för att krympa avståndet mellan fattiga och rika. De ökande ekonomiska klyftorna skapar pessimism, ilska och frustration hos många missgynnade (det s.k. prekariatet) - en farlig utveckling. Har alla väljare inom fr.a. den breda medelklassen insett detta, och är de beredda att bidra till att bromsa den utvecklingen - det är frågan?