Att som partiledare skjuta sig själv i foten… Många av de nu sittande partiledarna borde uppenbarligen gå vidare i livet, och syssla med nånting annat än politik framöver. Det har både Kristersson, Pehrson, Lööf och Busch demonstrerat utmärkt under den senaste mandat-perioden. Och det bevisades nyligen också i och med misstroendevoteringen mot den röda justitieministern. Kritiken i KU var visserligen befogad, men i sin iver att komma åt Johansson så gjorde hela oppositionen ett rejält magplask. Birger Schlaug sågar Kvartettens formidabla svanhopp med misslyckad skruv här: https://schlaug.blogspot.com/2022/06/den-mest-korkade-partiledningen.html

Tyvärr förekommer det därtill även direkt mygel bland påläggskalvarna närmast under ledarna i vår riksdag – som Uppdrag Granskning så elegant avslöjade nu senast med exempel från Skatteutskottets ledamöter. Bedrövligt. Myglarna har inte ens vett att visa ånger när de blir avslöjade med fingrarna i syltburken. Blånekande har blivit på modet. För övrigt borde politiska ”vildar” inte accepteras i riksdagen. Är man invald att företräda ett parti, och under mandat-perioden bryter med detta parti, eller blir sparkad av sitt parti – så borde man givetvis inte kunna sitta kvar och då företräda enbart sig själv! Det är häpnadsväckande att inte regelverket har ändrats för länge sedan därvidlag. Som kommunpolitiker i röda Sundbyberg var jag en gång med om snäppet än värre: Två moderater som hade invalts i kommunfullmäktige med god marginal, blev snart osams med sin partiledning och gick över till (s) en kort tid efter valet! Det accepterades att de ändå fick sitta satt kvar i kommunfullmäktige! Därmed sprack den moderata majoriteten, och styret av kommunen övergick till (s) – igen. Ett rent sabotage mot valresultatet. Kommunal demokrati helt satt ur spel – väljarna lurade. Och jag vet inte om vallagen ännu har ändrats på den punkten? Så kan vi inte ha det om vi vill behålla väljarnas förtroende för systemet. / jeha