Floskler och valfläsk 2022 – men ljus i tunneln?

Årets valdebatter och utfrågningar riskerade att bli en trist upprepning av förra valets ganska förutsägbara sammandrabbningar, regisserade enligt samma gamla inkörda hjulspår, där SvT och TV4 bestämde det mesta av ämnena och liturgin. Och de brukar ju ständigt vara så tröttsamt fixerade vid maktspelet Vem skall regera med vem? Det tjatet har vi ju inte sluppit i år heller, men jag tycler mig ha hört en hel del kritik mot detta från olika kommentatorer i år, äntligen. Åkesson av partiledarna har själv reagerat och visat sin leda vid dessa ständiga frågor. Jag tycker också att årets valprogram faktiskt har inneburit en hel del förnyelse. Framför allt har flera nya utfrågare tillfört en viss friskhet, liksom de debatter som kvällstidningarna arrangerat själva. Det är utfrågare och kommentatorer som Erik Blix, Tomas Ramberg, Pontus Mattsson, Aschberg, Strömstedt & Tiberg och Malou som man gärna lyssnar på. Nordegren & Epstein har också i sin charmiga talk show serverat nya kul grepp i år. Vi behöver raka och pålästa utfrågare som kan ställa de frågor som gräsrötterna vill höra, men som ofta har blivit hängande kvar i luften efter många tidigare debatter under åren. Så keep on! Johan Pehrssons entre i manegen har i sig inneburit lite Vilda Västern också, där han inte räds att skjuta vilt från höften, som någon sa. Det tycks ha livat upp de andra också. Vi får väl se om väljarna ger honom tillräckligt betalt för det. 

Som f.d. grön konstaterar jag också att Miljöpartiet har drivit en proffsig kampanj under augusti på Facebook. Snygga bilder och raka, tuffa budskap. Dessutom en fin intervju med Märta och hennes partner hos Malou. Bolund tycks dessutom laddad med ny frisk optimism och revanschlusta på sistone, trots att Herr Talman drivit ganska elakt med båda språkrören. Men det har ju alla partiledarna råkat ut för mer eller mindre. Kristersson och Lööf kanske inte är helt glada över sina dockors öden i den mycket välgjorda och roliga satirserien. 

I de stora debatterna är Åkesson och Dadgostar genomgående intressantast att lyssna på. De känns oerhört motiverade, och argumenterar skickligt och utan klicheer för sina ståndpunkter, vilket inger respekt. Det avspeglas också i deras opinionssiffror. Det är logiskt. Stenevi är också bra, och har breddat Mp:s fokus. Övriga partiledare förlitar sig mycket på inövade talepunkter och formuleringar, och språket kan bli mördande trist. Dessutom är inläggen oftast för lååånga, fyllda som de är av politiska floskler och honnörsord. Lööf är värst: ”Det handlar om, det handlar om… etc”. Busch och Pehrsson kan blixtra till. Men varför måste våra stackars politiker stå vid fjuttiga små bord i flera timmar? Låt alla sitta ner, så mycket trevligare. Det gjorde man på Erlanders tid 🙂 / Jeha       

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Detta inlägg publicerades i Politik, Press, Radio, TV och märktes , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.