”Strax efter nyåret 1843 gav han sig iväg i januarikylan, profeten Erik Jansson i Sonkarby. Färden gick norrut – mot Hälsingland. Han hade sin nära vän komminister Risbergs brev med sig, de viktiga rekom-mendationerna. Men han hade också fått en inbjudan från läsar-vänlige Anders Henrik Arquist som just hade blivit pastorsadjunkt i Enångers församling. Detta kunde bli en bra början att knyta kontakter. Under sitt provpre-dikande där hemma hade Erik Jansson 1842 redan i tanken börjat fjärma sig från kyrkans officiella syn på begreppet synd, och må-hända hade prästerskapet där, som först uppmuntrat honom, nu börjat bli ängsliga inför ut-vecklingen, och såge hellre att han utvecklade sina talanger utanför den egna socknen. Allt hade gått så fort. Hemma i Österunda socken hade ett motstånd börjat gro mot Erik Janssons stränga budskap. Uttrycket att ingen blir profet i sin egen hembygd har väl sällan illustrerats bättre än i berättelsen om Erik Janssons märkliga levnadsbana. Låt oss se hur Erikjansarna själva i sin egen historieskrivning beskriver Erik Janssons första mytiska resa till Hälsingland. Så här mindes överlevarna förloppet efteråt, långt efter profeten Janssons död: ‘I Helsingland voro många läsare, sådana som ogillade ett otroget prästerskap. De hade sina samman-komster prästerna förutan. Jonas Olsson och hans broder Olof Olsson i Söderala, voro de mest framstående ledarna ibland dessa läsare. Uti begynnelsen av januari månad år 1843 gjorde Erik Jansson sin första resa till Helsingland för att uppsöka sina bröder uti tron. Under den tiden var det vänskap och gott förtroende mellan pastor Risberg och honom. Ja, han verkligen sände Jansson till Hälsingland och gav honom det allra vackraste prästbetyg. Det första besöket blev hos Jon Olsson i Ina Söderala, där han anlände en lördag afton. Under denna resa besökte han även Norala, Enånger, Vötånger (anm: antagligen Njutånger), Hälsingtuna, Hudiksvall, Gefle, och Hesunda, samt Nora (anm: i Uppland) på hemvägen. Han blev hjärtligt och vänligt emottagen av alla läsarkretsar. Hemkommen fröjdades pastor Risberg däröver att Erik Jansson hade blivit så vänligt emottagen av läsareprästerna, och åter påskyndade den andra resan till Hälsingland.’ ”

Komminister A. Norell i Nordisk Kyrkotidning: ”I denna bygd har av ålder blomstrat ett stilla, sedligt och fromt liv, vartill, utom andra omständigheter, den i synnerhet torde hava bidragit, att rättskaffens lärare därstädes i en oavbrutnare och längre följd än på andra orter, uppträtt, levat och verkat. Den äldsta rörelse, man nu erinrar sig, av någon märkligare beskaffenhet i andligt avseende, uppstod omkring 1760-1770. Den utgick från Söderhamn, varest på den tiden en allvarlig och nitisk själasörjare genom offentliga predikningar och enskilda samtal väckte sina åhörare och alla kringboende till tanke på det liv som icke släckes genom döden. Åren 1780, 1817, 1826 och 1834 betecknas såsom tidpunkter för rörelsens förnyande och utbredande i synnerhet inom Norrala. Efter 1780 uppkom namnet ’läsare’, vilket förut lärer hava varit begagnat, ovisst huru länge, i nästgränsande socknen Enånger. Man började vid denna tid även samlas i enskilda hus till inbördes uppbyggelse med bön och sång, samt Guds ords betraktande. Då dessa samlingar just utgöra elden och glanspunkten i det svenska läseriet, är det nödigt att åt dem lämna en större uppmärksamhet.”

”Erik Jansson stannade i sex veckor vid sin första predikoturné i Helsingland. I Hudiksvall stötte han på patrull. Kyrkoherden Boström skrev till landshövdingen att där i hans upplysta församling hade en munvig skojare som Jansson inget att hämta. På återvägen kom Erik Jansson dessutom i Hälsingtuna i diskussion med en kvicktänkt Anders Ersson från Håsta, som ställde så personliga frågor till Jansson om hans synd, att Jansson tappade tålamodet och avslutade med sin vanliga harang: ”Antingen kommer du eller jag till Helvetet!” Först i mitten av februari vände släden hemåt mot Sonkarby. Vid hemfärden fick Erik Jansson sällskap med Jonas Olsson ner till Gefle.

Andra resan till Helsingland

Profeten skulle återvända till Helsingland tre gånger detta första år 1843. Han var inte hemma länge hos hustrun och barnen innan han for en andra vända redan i slutet av februari. Hustrun ville inte att han skulle fara, men han for. Och hon klandrades av släkt och vänner för att hon lät honom fara. I församlingen hade prosten börjat reagera mot utvecklingen. Den 19 februari hade han läst upp Konventikelplakatet i kyrkan som en varning till församlingen. När Jansson hade givit sig iväg igen, skickades en skrivelse till domkapitlet om situationen i Österunda. Prosten beordrades att ta kontrollen, och i mars skulle kollega Risberg omplaceras till annan församling.

Erik Jansson skulle nu stanna i ytterligare två månader i Hälsingland – till slutet av april. Han tog åter vägen via Nora i Uppland och proselyterna där, för att sedan stanna till i Gefle, Hille och Hamrånge vid kusten. I Hamrånge blev besöket kort på grund av komminister Fillman som hade bytt fot och fick Jansson att snabbt ge sig iväg vidare upp till vännerna i Söderala. Men han for snart vidare för att bearbeta vänner i norra Hälsingland. Han for åter norrut via pastor Stålberg i Enånger. Han besöker Hudiksvall flera gånger i mars, men stöter där åter på patrull, och återkommer sedan inte dit. Och han besöker Forsa, Bjuråker, Delsbo och Bobygden. Han träffar mycket nytt folk. Han lär känna den kände och omtyckte läsarprästen och nykterhets-ivraren Anders Sefström i Bjuråker som var en av metodisten Scotts många vänner i Hälsingland. Unga pigan Bos-Karin Ersdotter från Nyåker i Delsbo, ansluter sig till Janssons sällskap i mars som guide och följeslagare i bygden. Delsbo var då utan kyrkoherde. Den sedermera välkände prosten Lars Landgren skulle tillträda först året därpå, 1844. Två gånger predikar Jansson i Forsa i mars, och till slut måste han där vila upp sig. Sefströms hustru, liksom Stålbergs, ogillar Erik Jansson och fick sina män att snart ta avstånd från honom. Känslorna för och emot Jansson var starka. Den viktigaste nya kontakten uppstod när han Jansson predikade hos bonden Jon Olsson i Stenbo den 20 mars, ”Skojar-Jon” kallad av grannar. Hans tre söner hade redan hört Jansson tala i Trogsta den 17 mars. Ja, här skulle kring Långsjön väster om Iggesund och Hudiksvall bli ett starkt fäste för Jansson. Här fann han den lyssnande publik han sökte, folk som tog till sig av hans syndapredikningar. Prästerskapet i Forsa var vid den tiden också tämligen svagt, och behovet av en ny herde stort. Ett mönster vi ser i många socknar där Jansson får fäste. Hans predikningar handlar ofta om vinträdet i Johannesevangeliet. Han mötte många motsägare även i Forsa, men fick också många med sig. Erik Jansson i dagboken: ”Jag återkom till Hudvixvall den 19 mars 1843, och när jag där hade hälsat vännerna, så kom Jon Olsson ifrån Stenbo och Forsa för att söka mig. Han bad mig att jag för allt i världen skulle följa honom. Han sade att ’jag haver tre söner som hörde dig predika den 17 uti Snälls gård vid Trogsta, och de hörde att du dagen därefter komma närmre vårt hus varav de icke stannade, utan kom för att möta dig, men då har du rest, efter dina fienders önskan. Men nu är jag här för att hämta dig tillbaka. Denna min son som är med mig här, har en längre tid sökt Gud, men har icke funnit något ljus uti tidens lärare. Han har beklagligtvis mistat sina sinnen men har fått en eld uti sig, att åter få höra dig predika, och jag tror att du förer honom till rätta endast du görer dig omak och följer mig till mitt hus’. Jag gjorde min häst redo och tog avsked av vännerna uti Hudvixvall … vi fortsatte vår resa uti nattetiden och kom till Stenbo emot morgonen. Under vägen hörde jag hur mörkret har intagit Jon Olssons sinne, det var böjt till girighet och allt ont. Han som myslade och sjöng visor av vad slag som helst…”  // Jeha // Foto: Monica Björkman.

(Ur min kommande bok Från Söderala till Bishop Hill)