Alain Tanner 1929–2022

Det finns filmskapare som man fastnar för. Någon av deras filmer såg man kanske av en ren slump, men man glömde dem aldrig. I mitt liv skulle jag kunna nämna Wajda, Polanski, Truffaut, Tanner, Scola, Wenders, Kieslowski och bröderna Taviani. De gjorde olika avtryck. Nu är schweizaren Alain Tanner död. Jag minns hur flera av hans filmer kom till Sverige i ganska rask följd och jag såg dem. De var skenbart inte särskilt avancerade, men där fanns nånting som tilltalade mig på ett personligt plan tydligen. Tanner gjorde inte många rullar. Men många är mycket sevärda. Leva tillsammans som kom 1974 då jag var trettio år, var den första jag såg. Den mörklila filmaffischen sitter sedan måånga år uppe i min lya ännu – med Philippe Léotard och Olimpia Carlisi i sängen antagligen förande ett förtroligt samtal. Jag minns också de långa trevliga matlagningsscenerna i Jonas – som blir 25 år 2000. Förmodligen har jag sett 3-4 av de filmer sedan följde under 1980-talet. Men bara en av dem bet sig fast ordentligt, kanske mycket tack vare Bruno Ganz i huvudrollen som en sjöman ”lost in life”. Jag har senare sett honom i flera av Wim Wenders filmer. Alltid lika bra. Och som Hitler, formidabel. Jag har skrivit om Dans la ville blanche (I den vita staden) från 1983 tidigare på den här bloggen. En av åttiotalets mest betydande filmer alla kategorier. Jag inbillar mig att den är central i Tanners hela produktion. Se den gärna!

I den vita staden är en stillsam kärleksfilm som lyckas gestalta sköra och osäkra känslor på ett poetiskt inträngande sätt och som vill säga att det endast är i en situation utan sociala och materiella bindningar som den sanna kärleken uppstår. Med de ändå oundvikliga bindningarna riskerar känslorna att förflyktigas. Som i alla kärleksfilmer värda namnet blir I den vita staden också den intressant genom att samhället hela tiden finns närvarande för att påverka, störa och ge den fond som är nödvändig för att kärleken skall bli trovärdig och filmen värd att ta på allvar. Alain Tanners kontemplativa poesi tillsammans med Bruno Ganz nyväckta livslust och Teresa Madrugas vardagliga sensualitet gör en film som är både rogivande och upplyftande att betrakta.” Hans Schiller i Svenska Dagbladet.

The Guardian – Alain Tanner obituary (del av)

The film director Alain Tanner, who has died aged 92, was a leading light in the Swiss new wave at the start of the 1970s. Tanner’s cinema attempted to arouse “a smug nation drowsed by a facile ideology of neutrality” by looking at alternative lifestyles. In La Salamandre (The Salamander, 1971), a novelist and a journalist interview a working-class girl (Bulle Ogier) suspected of shooting her guardian. This intelligent study of a non-conformist, seen from different angles, became one of Switzerland’s first domestic box-office hits…. Tanner, who was born in Geneva, studied economics at the city’s university, where Goretta was a fellow student and founder of the university film club. In 1955, the friends travelled to London and found work at the British Film Institute, organising archives and subtitling foreign films. Influenced by the theatre of Bertolt Brecht, many of Tanner’s films sought to create a distancing effect between the audience and the characters, though they gradually became less didactic. In 1981, he emerged from a heart operation claiming to have finished with political and social discourse. Light Years Away, his first film in English, released that year, was an allegorical tale set in Ireland with Trevor Howard as a kind of guru who teaches a rebellious young man that individual freedom is more important than a cosy world of anodyne conformity. It won the grand jury prize at Cannes.

Dans la Ville Blanche (In the White City, 1983) was set and shot in Lisbon, where Paul (Bruno Ganz), a depressed ship’s engineer, goes ashore and lodges in a little waterfront hotel where he falls in love with the maid. He decides not to return to his ship, and wanders the city with a Super 8 camera, sending his wife the films. Tanner reflects Paul’s alienation in his contrasting images of place – dazzling sun-bathed Lisbon, then its evening backstreet shadows eerie and threatening, and Switzerland, where Paul’s wife sits in ordered domesticity watching the films that reflect her husband’s state of mind. The title of No Man’s Land (1985) refers to the rural zone between the Swiss and French borders, where a group of young, small-time smugglers eke out a precarious, in-between existence. Beautifully framed, with leisurely landscape shots, the film ponders the equation between the need for home and the urge to flee. One of the leading characters in the film was played by Myriam Mézières, with whom Tanner had a long relationship. Her presence in Une Flamme dans Mon Coeur (A Flame in My Heart, 1987), Le Journal de Lady M (The Diary of Lady M, 1993) and Fleurs de Sang (2002), all written or co-written by Mézières, brought a new sexuality into Tanner’s films. “The love scenes were made in a joyous atmosphere,” Mézières said. “Tanner and I felt that sex and purity were not necessarily enemies.” Tanner’s final period, in which he collaborated with the writer Bernard Comment on Fourbi (1996), Requiem (1998), Jonas et Lila, à Demain (1999) and Paul s’en Va (2004), was a return to his earlier films made in the shadow of May 68. Alain Tanner, film director, born 6 December 1929; died 11 September 2022″

/ Jeha

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Detta inlägg publicerades i Film, Frankrike, Kultur, Politik, Religion och märktes , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Alain Tanner 1929–2022

  1. Gabrielle skriver:

    Åh så trevligt att bli påmind om Tanner. Jonas-filmen minns jag och skulle gärna se om. La ville blanche vet jag inte om jag såg (men håller med dig i omdömet om Ganz), men nu måste jag ju försöka göra det. Vi får försöka luska fram dom där nånstans ifrån. Roligt med gamla filmminnen. Vi har just sett två Godard-filmer från tidigt 60-tal. Han var ju rätt knepig, den gode Godard, som också nyligen samlats till sina fäder (varför heter det så? mödrarna då!). Hans Pierrot le Fou från 1965 var en gammal favorit och inte fullt så knepig. Såg den flera gånger.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s