Under en filt i Åmål…

Det kostar på att anfalla Norge. Under den meningslösa svenska belägringen vid Fredrikstens fästning 1718 fick Karl XII som bekant en projektil genom skallen, och dog. Inte nog med det. Tidigare hade hans tyske svåger Fredrik, lantgreven av Hessen-Kassel (bilden), blivit så illa sårad i en drabbning med norrmännen vid Hølands prästgård på norska sidan gränsen, att han en längre tid hade måst vårdas av sin hustru Ulrika – i ÅMÅL. Detta senare hände sig i februari – vintern 1716. Ulrika (Eleonora) var Karl XII:s syster. Kungen hade vid det tillfället överrumplat en norsk styrka som tagits till fånga. Vem var då denne märklige gök i den svenska monarkin, han som snart skulle efterträda Karl XII på tronen, FREDRIK? Våra svenska monarker brukade ju heta Erik, Magnus, Karl och Gustav… Jo, Fredrik av Hessen i centrala Tyskland, hade gjort sig ett namn under de många krigen på kontinenten. Men illa sargad av norrmännen blev det dags att tagga ner och bokstavligen krypa under filten resten av livet. Han skulle som monark skaffa sig ett rykte som festprisse och svår på kvinnorna i sin omgivning. Med hustrun Ulrika Eleonora fick han inflytande över utvecklingen i Sverige. Men Norge fick efter Karl XII:s död vara ifred ett tag. Och för att äntligen få fred även med tsar Peter så avträddes stora områden av de svenska besittningarna i Baltikum och Tyskland. Fredrik ville ha lugn och ro för att kunna njuta ljuva livet som svensk monark. Styrelsen av sitt ärvda furstendöme i Hessen överlät han åt en broder. Från denne erhöll han under åren gott om slantar till sitt liv i sus och dus i Stockholm. Stockholms Slott hade visserligen brunnit ner sedan länge, och skulle inte på många år vara uppbyggt igen. Men det gick utmärkt att istället bo i Wrangelska palatset på Riddarholmen (numera sedan 1756 säte för Svea hovrätt). 

Nöden och eländet i Stockholm efter alla krigsåren och Karl XII:s död beskrivs målande i Ernst Brunners bok om kompositören Johan Helmich Romans liv. Brunner har i sina tidigare biografier om just Karl XII, Swedenborg och Bellman redovisat stora kunskaper om 1700-talets Sverige, och ger oss i berättelsen om Roman en ny bred lektion i svensk historia. Det var efter Karl XII:s död 1718 som ryssarna såg chansen att tämligen fritt plundra och bränna utefter den svenska östersjökusten under flera somrar. I Stockholm 1721 ”upptogs gatorna ännu av tusentals kringdrivande tiggare. Utsocknes bondefamiljer, flyktingar från de förlorade baltiska provinserna, tusende officerare fångna i Pultava men nu hemkomna, och avskedade brödlösa soldater, omhändertogs av politikollegiet eller återsändes till sina hemorter. Åtskilliga av dessa beklagansvärda krigsmän födde sig genom våld, gjorde Stockholms gator och hus osäkra för röveri och plundring. Förhållandena i Stockholm 1721 var extremt svåra. Den ordinarie offentliga fattigvården hade mer eller mindre satts ur spel” skriver Brunner. Medan ett maktspel efter Karl XII:s död vidtog i Stockholm – mellan hovet kring drottningen Ulrika Eleonora, hennes make Fredrik och riksråden å ena sidan, och riksdagens olika ständer och deras ledare å den andra, kunde den ryska flottan tämligen ostörd plundra och bränna utefter den svenska Östersjökusten åren 1719-1721. Ryssarnas avsikt var delvis att tvinga Sverige till eftergifter i de sega fredsförhandlingarna, som fördes på Åland. Sveriges förhandlare med von Görtz i spetsen förhalade, i fåfäng förhoppning om stöd från England…

I juli 1719 hade ett tjugotal ryska galärfartyg och tolv mindre med inalles drygt 3 000 man under ledning av greve Peter von Lacy gått till angrepp. De brände Öregrund, Östhammar, Forsmarks och Lövsta bruk, och på flera öar i skärgården. De gick sedan upp mot Gefle, men slogs äntligen tillbaka flera gånger (kanoner vid Fredriksskans och Jämtlands dragonregemente fanns där bl.a.), och vände då tillbaka söderut, och brände Norrtälje. Även i Stockholms skärgård brändes på ett stort antal öar som Sandhamn och Ljusterö. Först vid Dalarö och Baggenstäket stötte de på motstånd vid försök att forcera mot Stockholm. Men Södertälje, Trosa, Nyköping och Norrköping attackerades och brändes den sommaren. Sommaren 1720 inträffade nya attacker i slutet av juli. Men nu var Sverige bättre rustat och ryssarna led svåra förluster i både fartyg och mannar. Av 61 ryska galärer förstördes 43 och 2 200 man stupade, vilket resulterade i att svenska östkusten inte härjades det året.

I maj 1721 fortsattes fredsförhandlingarna, nu i Nystad i Finland. En brittisk hjälpeskader i Kapellskär fick ryssarna att nu segla norrut. De anföll och brände Söderhamn, Hudik, Härnösand, Piteå, Umeå och Sundsvall. Någon armé fanns ej på plats som skyddade Hälsingland. Motståndet från hopsamlade bondehärar var utan organiserad ledning, och vanligen flydde borgerskapet från städerna med vad man kunde föra med sig, innan fienden landstigit. Helsinge regemente var bara spillror efter Karl XII:s krig ute i Europa under nästan tjugo år. Så den 21 maj 1721 härjade de ryska trupperna i Söderhamn och brände då ner i stort sett all bebyggelse, med undantag för kyrkan Ulrika Eleonora som skonades. Men dåvarande rådhuset och den äldre Mariakyrkan vid torget brann ned. Bild: Söderhamn bränt av ryssarne 1721.

”Den 18 maj 1721 var den ryska flottan i Hamrångetrakten, där 5 galärer skövlade Axmars bruk. De brände masugnen, nedre hammaren, kvarnen och alla bodar, stall, ekonomihus, bostäder och bruksherrgården. Dessutom lade ryssarna beslag på 360 stigar träkol, ett stort vedförråd och 57 skeppund leveransklart stångjärn. Detta bortfördes, tillsammans med begärliga redskap och annat gods, till galärerna,medan 200 skeppund tackjärn vräktes i sjön. Förlusterna i Axmar uppskattades till 16 440 daler silver mynt. Det närbelägna Vifors bruk tog de beridna kosackerna hand om. Bruket ödelädes fullständigt. Förlusterna inklusive lösöre och stångjärn uppgick till 7 490 daler silvermynt. Däremot undgick det längre in i landet belägna Viksjö bruk kosackernas påhälsning. Följande dag kom ryssarna till Sunnäs bruk, där de snabbt gjorde rent hus. Förlusterna var 2 602 daler silvermynt. Klockan 3 följande morgon hade galärerna nått Ljusne bruk. Enligt upp gift landsattes kosackerna några kilometer från bruket. De plundrade, brände och förstörde bruket totalt så ”att därav icke det ringaste övrigt är”. Lösegendom och leveransklart stångjärn om 50 skeppund rövades. Skadorna beräknades uppgå till 18 374 daler silvermynt. Samma dag klockan 6 på kvällen gästade galärerna det strax söder om Sandarne belägna Östanbro bruk, som likaledes brändes. Förlusterna uppgick till 4 750 daler silvermynt. Av rädsla för framtida påhälsningar av ryssarna lät ägarna vid återuppbyggandet av hammaren förlägga den längre in i landet – vid Kilån. Denna nybyggda hammare bildar ursprunget till Kilafors bruk.

Söndagen den 21 maj 1721 hade galärerna nått Söderhamn. Strax utanför staden landsattes infanteri och kosacker, vilka omgående plundrade staden. Fram på eftermiddagen var i stort sett hela Söderhamn med sitt gevärsfaktori nedbränt. I hamnen påträffades ett fartyg med 550 leveransklara musköter, som givetvis lastades över i galärerna. Samma kväll vid 8-tiden hann ryssarna bränna Långvinds bruk. Ryssarnas byte blev 33 skeppund stångjärn. Skadorna beräknades uppgå till 12 288 daler silvermynt. Dagen därpå brändes staden Hudiksvall. Förstörelsen anses ha varit om möjligt ännu svårare än i Söderhamn. Endast kyrkan, några bodar och en fiskestuga skonades. Den 23 maj 1721 ödelädes Iggesunds bruk. Nästa dag fortsatte galärerna norrut. Morgonen därpå brände de bl a Gnarps masugn. Skadorna uppgick till 5 038 daler silvermynt.” (utdrag ur Bo Molanders version på Internet)

***

”Tidigt på lördagsmorgonen brändes Ljusne bruk. Då blev Söderhamnarna varse vad som väntade. Borgarna kallades till torget med trumma. Söderhamn var utan militärt skydd, trots att där fanns ett gevärsfaktori. Den ryska skärgårdsflottan bestod av 90 skepp och 5 450 soldater. Till slut gick borgarna hem till sina familjer, för att börja packa. Men så kom ett rykte att kosacker redan var i Sund, Söderhamns närmaste by. Söderhamns invånare flydde då i panik. Mot norr, och gömde sig på fäbodskogarna. Söderhamn blev öde och tomt. Klockan 23 på kvällen antändes Östanbro bruk (nära Sandarne) och vid midnatt anlände ryssarna in till staden och påbörjade plundring. Den ryske befälhavaren tyckte att de kommit till ‘ett dukat bord’ för Söderhamnarna hade inte hunnit gömma undan mycket av det som var värdefullt. Senare på natten, eller snarare tidig morgon, antändes staden…

På söndag morgon den 21 maj var stadens borgare spridda som löv för vinden över skogarna i Norrala, Trönö och längre västerut. De försökte rädda sina liv från ryssarna, för ingen visste vilka order den ryska militären hade. Vanlig gudstjänsttid var klockan 9 vid den här tiden. På ett ställe i fäbodskogen hade landshövdingen Grevesmöhlen, kyrkoherde Olof Montén, borgardottern Margareta Berg och många andra Söderhamnare samlats. Kyrkoherden predikade över Psaltaren 79 och de sjöng psalmerna 99 och 100, när de firade gudstjänst ‘mellan stenar och buskar’, som Margareta Berg skriver. Samtidigt härjade kosacksvärmar i Norrala. Gudstjänstfirarna på fäbodskogen såg det enorma brandmolnet från Söderhamn. Klockan 15 på söndagen lämnade ryssarna Söderhamnsbygden. De ringde själva i klockorna i Ulrika Eleonora som ett tecken på att de hade härjat färdigt. Då hade dom förutom staden även plundrat och bränt delar av Norrala och byarna Östansjö och Sund. Av Söderhamn återstod en rykande ruin. Kyrkan stod kvar, tronande över staden som idag. Även gevärsfaktoriets borrhus som låg där Kvarnen ligger i dag, stod kvar oskadat, liksom några härbren. Men resten av staden var borta. Befolkningen hade flytt, eller nästan alla. I ruinerna fanns resterna av två levande innebrända kvinnor. Två män hade också mördats av ryssarna och lämnats på gatan… Efter att klockorna hade tystnad gick ryssarna ombord på sina skepp, rodde ut ur Söderhamnsfjärden för att begå nya terrorhandlingar mot den svenska civilbefolkningen.” (Facebook / Lars Nylander)

***

”Angående branden i staden under våren 1721, berättades att fienden antände staden om natten mellan den 20 och 21 maj strax efter midnatt. I samband med branden blev följande hus nedbrända: den gamla träkyrkan, rådhuset, bägge prästgårdarna, skolan och 2 tullstugor, men den nya stenkyrkan och faktorieverket klarade sig. / Söderhamn den 31 oktober 1721 Isr. Arnell (Gävleborgs landskontor GXII:5)”

Medan ett maktspel pågick i Stockholm och städer brändes utefter den svenska kusten, kändes det märkligt att samtidigt följa Johan Helmich Romans hemkomst 1721 från musiklivet i London, och hans intensiva komponerande av skön musik. Det finns märkligt nog inga porträtt av vår store mästare, men med Brunner följer vi honom i spåren genom alla avtrycken i notblad och andra andlingar, och läser om hans kontakter inom musikvärlden. Brunner är maniskt noggrann med alla detaljer. Liksom i Bellmanbiografin har han kartlagt allt om Romans bostadsadresser, byggnadernas utseende, och människorna som rör sig varhelst Roman råkat befinna sig. Denna slösande detaljrikedom tar nästan kål på läsaren, men Romans eget driv hjälper oss att orka följa honom i karriären, till Newcastle, och vid Händels kapell i London som ung skicklig violinist, tills han blir hemkallad till kung Fredriks hovkapell i Stockhom. Denne kung som själv är totalt ointresserad av Romans person och musik. När Roman på sin andra långa Europaresa far ända ned till Neapel med oss för att också kurera sin hälsa, börjar man känna att det lönar sig att inte släppa taget om honom. Vi får i Brunners bok även följa Romans två äktenskap och familjelivet. Extra trevligt är att på kartan se hans åtta bostadsadresser i Gamla Stan och på Norrmalm: Från uppväxten i Gamla Stan nära Skeppsbron i kvarteret Python 1695-1716, och till Lejonstedts gränd nära Kornhamnstorg 1721-23 efter hemkomsten från London. Därefter på Fredsgatan 1724-27, Myntgatan 1727-28, Salviigränd 1728-29, och tillbaka till kvarteret Mars vid Myntgatan 1729-31 som gift med familj. På Repslagargatan på Södermalm köpte han en fastighet och där bodde de åren 1731-44, medan han efter flytten till andra hustruns Haraldsmåla i Småland hyrde på Triewalds gränd vid Kornhamnstorg under vistelserna i Stockholm 1744-52. Han innehade tjänsten och ansvaret för hovkapellet även då han tidvis var tjänstledig och komponerade i familjens sköte i Småland. En mycket läsvärd biografi som väntat, och ovanstående kan inte göra dess rika innehåll rättvisa. Den må läsas! En bild av Stockholm, och glimtar av Europas musikliv, efter den svenska stormaktens militära fall med dunder och brak.

”Hemkommen (hösten 1721) efter fem år i London tog den nu 27-årige vice kapellmästaren Johan Helmich Roman sitt bohag till ett litet tvåvånings stenhus i ‘staden’ med husnummer 117 (hörnet Lilla Nygatan och Lejonstedts gränd). Fastigheten, som låg invid det livfulla Kornhamnstorg, ägdes av bergsrådet Anders Strömmer. Bottenvåningen med stallgård och fönster mot Lilla Nygatan uthyrdes till krog. Romans port var bred men påfallande låg och välvd och fanns på Lejonstedts gränd. Portomfattningen var i huggen sten. Hustaket var brutet och belagt med tegel och järnplåt. Rumsinredningen på de bägge våningsplanen var enkel med stensatta spislar, på väv underslagna och målade tak. Kamrarna hade stengolv och plana kakelugnar med skänk stående på träfötter. De var dekorerade med törnrosmönster och kröntes av en mussla.” Där på kammaren skrev han sitt första bevarade instrumentalverk, arian Ma tu sorda à miei sortiri, skriver Brunner.

***

Freden i Nystad i Finland slöts mellan Sverige och Ryssland den 30 augusti 1721. Freden avslutade det s.k. Stora Nordiska kriget som omfattade många av den tidens stater kring Östersjön. Sverige fick till Ryssland avträda delar av Viborgs och Kexholms län, Ingermanland, Estland med Ösel och Dagö, samt Livland – men erhöll 2 miljoner riksdaler av Ryssland. Karl XII:s kontroversielle minister tysken Georg Heinrich von Görtz (anm: inte helt olik Fredrik Reinfeldt) var den drivande förhandlaren. Efter Karl XII:s död blev Görtz snabbt arresterad på order från drottning Ulrika Eleonora och maken Fredrik av Hessen – i Tanum. Han avrättades av sina motståndare i februari 1719 i Stockholm efter en summarisk rättegång. / jeha