Ibland romantiserar vi det förflutna. Det var förvisso inte alltid bättre förr. Men kanske fanns ändå under senare hälften av 1800-talet och fram till första världskriget en mycket speciell tidsanda. Framförallt hade vi i Sverige njutit freden under en lång följd av år för första gången i vår historia. Det var inte oviktigt i sammanhanget. En framtidsoptimism genomsyrade stora delar av Europa, en känsla att framtiden innebar oanade möjligheter – inte bara för de redan välbärgade, utan också för den vanlige medborgaren. Fler människor hade lärt sig att läsa, folkhälsan förbättrades betydligt, och kyrkans styrning av tankar och seder började sakta men säkert att luckras upp. Nykterhetsföreningar, frikyrkor och politiska organisationer började rucka på invanda föreställningar.

Även i Askesta i Hälsingland fanns drömmarna om framtiden. Sågverken blev symboler för hela Sveriges uppsving från jordbrukssamhälle till industrination. Här skapades nya mervärden som i ingen annan industri. Det länge bortglömda Norrland blev plötsligt att räkna med. Det var en tid av drömmar – om silver och guld och en ljusnande framtid.  Askesta var speciellt bland sågverken. På flera olika sätt. Här fanns för det första ingen träpatron på platsen. På de flesta andra sågverken vid inloppet till Söderhamn och vid nedre Ljusnan, bodde ägaren själv på sin herrgård, eller så fanns de åtminstone någonstans i den nära bygden. Men Oscar Dickson hade sitt hemvist i födelsestaden Göteborg, och vistades också långa perioder i riksdagen i Stockholm. Han lär ha varit en av förespråkarna för den stora parlamentsreformen när Sverige avskaffade ståndsriksdagen 1866. När han vistades i Norrland, så var det på bolagets huvudkontor i Svartvik utanför Sundsvall. Till Askesta och Sandarne kom Oscar Dickson nästan aldrig. När han kom, så var det sjövägen i eget fartyg, och med många bekanta och släktingar i sällskap. Det blev både inspektionsresa och nöjestripp på samma gång. Ruljangsen på platsen sköttes till vardags utmärkt bra av hans tjänstemän – ingenjörn, inspektorn, faktorn, bokhållarna och de andra tjänstemännen och basarna. Askesta låg också rent geografiskt lite för sig själv där Ljusnan flyter genom sjön Marmen. Och nog var det speciellt att också ha sin egen järnväg, Marma- Sandarne Järnväg (MaSJ).

Oscar Dickson var i många avseenden en frikostig natur. Han investerade under åren bolagets vinster i otaliga projekt. Inte var det väl bara av ren godhet, men inte alla träpatroner spred sina vinster omkring sig som Oscar Dickson bevisligen gjorde. Han hade uppenbarligen ett behov av att se sina pengar omsatta i nya projekt inom ganska skilda områden. Det fanns i släkten detta intresse att aktivt vara med och utveckla samhället. Oscars farbror Robert Dickson var en föregångare i Göteborg. På 1880-talet blev Oscar Dickson så uppskattad av sin vän konung Oscar II att han slutligen upptogs i det adliga ståndet. Grosshandlaren brukspatron Dickson blev till slut friherre och kunde därmed titulera sig baron.

Uppe i Hälsingland var Dickson en främmande fågel. Mer främmande än herrarna Hillman, Wijk, Brolin, Schönning och allt vad de andra träpatronerna hette. De flesta hade någon naturlig anknytning till bygden, men för Dicksons var det ”strictly business”. De dök upp kring Ljusnan lika hastigt som de drygt 40 år senare skulle tacka för sig och lämna över till andra att fortsätta verksamheten. De flesta andra sågverksägarna blev kvar och fortsatte ett bra tag efter sekelskiftet. Det kombinat som Dicksons av olika omständigheter inte ville fortsätta att driva i Askesta och Sandarne, togs mer än gärna över av konkurrenterna i Bergvik & Ala. Det ligger ingen värdering i detta, omständigheterna styr, och Askesta levde vidare med sina nya ägare. Om det var bäst under Dicksons eller Bergvik & Alas tid må andra bedöma. Det kan vara knepigt att rättvist jämföra. Förutsättningarna var tämligen olika när det hela startade i Askesta 1856, och under de skakiga åren i början av nittonhundratalet när verksamheten delvis ändrade inriktning. Dicksons sålde precis när sågverksboomen hade nått sin topp. Men det kunde inte många förutse 1897. Oscar Dickson kunde kanske. Han skulle dock aldrig få uppleva hela den stora omställningen – han gick bort på våren 1897.  

Det sägs att arbetarna i Askesta, när den fackliga och politiska oron började bli påtaglig fram på 1880- och 1890-talen, var bland de sista att ta till stridsåtgärder. Jag har inte forskat grundligt i detta, men i kapitlet om Sundsvallsstrejken 1879 framgår att det tycks ha varit tämligen lugnt i Askesta de aktuella veckorna den sommaren. Sundsvallsstrejken var den första breda arbetsnedläggelsen vid sågverken och brädgårdarna i vårt land, och den spreds ner efter kusten även till anläggningarna i Hälsingland. I Sandarne kom det till en konfrontation mellan en samling arbetare och Oscar Dickson personligen, en munhuggning som slutade med att arbetarna stillade sig och avvek från platsen. Sundsvallsstrejken blev i Söderhamnsbygden en brädgårdsarbetarnas strejk – inte så mycket sågarnas. Så även om nu Askestas arbetare aldrig skapade braskande tidningsrubriker som i Ljusne i början av det nya seklet, och senare i Marmaverken, så rymmer livet vid sågen i Askesta ändå mycken dramatik. Om detta vittnar arkiven. Arbetsmiljön i Askesta borde senare få en särskild genomlysning, men kommer bara att tangeras i den här boken. Som lokalhistoriker måste man ständigt begränsa sitt ämne och avstå vissa sidospår. Jag har valt att fokusera på människorna, inte så mycket på politik, ekonomi och sågverkstekniska detaljer. Vilka var människorna som kom dit och varför – och vart tog de vägen? Det var så det hela startade en dag 1993, när jag började undra över min egen morfar Ivar Hanssons historia. När kom hans familj till Askesta, och varför ? Det blev en lång och spännande resa bakåt i arkiven och litteraturen, och i det följande ser ni de pusselbitar jag fann på vägen. Det visade sig till slut att Ivars farfar Stut Hans Ersson från Ore i Dalarna kom till Askesta bland de allra första, redan 1857, och han var alltså med om att bygga och starta sågen. Stut Hans var bondeson från början, men slutade sin yrkesbana som sågare i Askesta.   

Vad är det som skapar lyckliga människor? Nog får jag ofta intrycket att många av världens kreativa begåvningar kommer från små platser – inte ur storstädernas myller? Är det så att människan behöver en lugn uppväxtmiljö för att utveckla sin potentiella förmåga optimalt? Det vore fascinerande att studera, säg världens 100 största kulturikoner, uppfinnare eller entreprenörer, för att se om mindre orter är överrepresenterade i de grupperna. Som statistiker tänker man gärna i såna banor. Hälsingland är inget landskap överfullt av kända författare, men nog har vi sett många andra begåvningar födas i skilda sektorer. Ur skogen föds musiken och fantasin. Gösta Snoddas Nordgren å ena sidan, Jussi Björlings fadershus å den andra. Eller ta pianisten Jan Johansson som började trampa orgeln och ta lektioner hos tant Olga i Askesta. Askestagrabben Bengt Schön berättade för mig om märkliga uppfinnare och forskarbegåvningar som professor Einar Stenhagen som växte upp i Askesta. Men många minns också de udda människorna, de man sällan glömmer. Kanske var det allra vackraste med Askesta, att där fanns plats och hjärta även för dessa människor. De har det definitivt svårare i dagens hetsiga konkurrenssamhälle. Vi har inte längre den typen av trygg närgemenskap, de samlingsplatser och gårdar som fanns då. Visst fanns elakhet och skvaller, fattigdom och andlig nöd. Men samtidigt ofta en hjälpande hand i närheten. Den tyske sociologen Ferdinand Tönnies (1855-1936) sammanfattade detta bra år 1887 i sin analys av det moderna samhällets utveckling från Gemeinschaft till Gesellschaft.  

Ett av de trevliga fenomen jag mötte vid forskandet på Askesta i arkiven, var den febrila verksamhet som utvecklades i föreningslivet. Därför ville jag absolut ha med ett kapitel om IOGT-Logen 186 Skogsblomman, där både min morfar och mormor var medlemmar en tid på 1910-talet. Där kunde de umgås och ha skoj, och få höra uppbyggliga föredrag. Man lärde sig också mötesteknik, och att kunna argumentera för sin sak. Detta kan man studera i mötesprotokollen på föreningsarkivet i Gävle (Arkiv Gävleborg). Heder åt de personer som såg till att bevara dessa handlingar. Många fick i nykterhetsarbetet en lyckospark ut i livet. Från en tillvaro som pråmskeppare i Ljusne tog sig t.ex. August Säfström via nykterhetsrörelsen och det socialdemokratiska partiet ända fram till riksdagens andra kammare, där han till slut också fick förtroendet som talman. Nykterhetsrörelsen betydde mycket för många från och med 1880-talet, även i Askesta. Sannolikt fick min morfar där den grundskolning som senare ledde till ordförandeskap i Svenska Arbetsledareförbundets avdelning 186 i Marmaverken under 1930-talet.

Boken avslutas med en kronologisk kavalkad av viktigare årtal i Askestas historia – från tidigt 1800-tal och framåt. Där finns även vissa kortare referenser till samtida dramatiska händelser i regionen, i Sverige och ute i den stora världen. Säkert har jag missat ett och annat i min tidskrönika. Hör då gärna av er och berätta! Så kan vi komplettera bilden i eventuella nya berättelser om Askesta.

I min mormor Emma Hanssons soliga finrum stod ett piano. Det var i basvillan i Marmaverken på 1950-talet. Där provade vi unga kusiner att klinka fram Nidälven stilla, och Är du vaken Jöns. I detta vackra hus kunde vi åtta valpar under ljuvliga sommarmånader forma vår egen generations drömmar och förhoppningar. Ibland hade någon av de vuxna lämnat kvar noter på pianot. Och ibland spelade någon de där tonerna av Stephen Foster (Beautiful dreamer, 1864): ”Drömmar av silver, drömmar av gull, vakna för månens och kärlekens skull …” 

Mo-Myskje i Hälsingland 2022 / Jan Erik Hallström 

(Förord ur boken Drömmar av silver – från Kelso till Ljusnan, tryckt i december 2022)