Hans Palmstierna var en av Sundbybergs stora föregångare inom svensk miljö-forskning. Han bodde i Duvbo. Förutom sin forskarkarriär som kemist vid Karolinska Institutet och Naturvårdsverket m.m. var han också engagerad i kommunpolitiken i ”röda Sundbyberg” i miljötillsynsfrågorna. Han omkom alltför tidigt 1975 – tio år innan jag själv blev engagerad i Sundbybergs speciella miljöproblem i mitten av 80-talet. Då stod debatten het kring dioxiner från sopförbränning i stadens värmeverk, och själv intervjuade jag då Sumpans duktiga miljö-inspektör om situationen när det gällde radon och bekämpningsmedel m.m. i vårt svenska dricksvatten runt om i landet. Jag hade samlat pressklipp om detta under några år. Många kommuner hade uråldriga och svårt läckande vattenledningar. Asbest och flytspackel inom byggsektorn var andra aktuella problemfrågor. I Sumpan fanns spacklet i Rissne som då var under pågående utbyggnad. Och 1986 smällde reaktorn av i Tjernobyl i Ukraina. (Själv lade jag under mina drygt tio år i kommunfullmäktige i Sundbyberg bl.a. annat en motion om allergisanering av stadens förskolor och äldreboenden. Den resulterade i en inventering av problemen, genomförd av våra utmärkta miljöinspektörer. En rapport och åtgärder följde. Även den sedan länge sorgligt försummade skolhälsan och bristen på skolläkare ledde till en motion.)

Hans Allan Kule Palmstierna var hans fullständiga namn. Han var född 1926 på Kungsholmen i Stockholm. Han blev en av de första i Sverige som skrev om klimat-problemen. Sin vetenskapliga gärning bedrev han inom bakteriologisk biokemi. Studentexamen 1944 först i Harderwijk i Nederländerna, och sedan också 1946 i Stockholm. Han inskrevs vid Karolinska institutet (KI) 1947, där han skulle stanna i tjugo år. År 1950 blev han medicine kandidat, och hade då sedan ett år tjänst som amanuens vid kemiska institutet. Han disputerade 1956 med ”Studies on a glycogen-like polysaccharide in Escherichia coli B”, om egenskaper hos tarmbakterien Escherichia coli. Året därefter blev han docent och chef för kemiska avdelningen vid Bakteriologiska institutet. Sedan han haft olika tjänster vid KI, blev han 1962 värvad som föredragande vid Försvarets sjukvårdsstyrelse i frågor gällande biologisk krigföring. Uppdrag följde också vid FOA och Naturvårdsverket, och han blev expert i miljöfrågor och utredningar om havsmiljön.

År 1967 utkom han med den populärvetenskapliga boken Plundring, svält, förgiftning som handlar om jordens resurser och människans skuld till miljö-problemen. Palmstierna menade att grundorsaken var befolknings-ökningen (jfr malthusianism). Om människan skulle föröka sig snabbare än naturen hinner rena sig från den nedsmutsning som människan ger, skulle livets grundförutsättningar sättas ur spel. Han förordade därför samverkan mellan länder genom FN, och ställde sig kritisk till privata finansiärer av forskningen. År 1972 utkom han ut med Besinning, där han menade att miljöproblemen kom från industrin. För sin uppfattning att miljöproblemen endast löstes genom statligt ingripande blev Palmstierna skarpt kritiserad av redaktionen för konservativa Svensk tidskrift. Vidare kritiserades hans samarbete med den socialdemokratiska regeringen, att han öppet hävdade att arbetarbarn var bättre forskare för att de var mer etiska, samt att han påstod att svenska forskare var köpta av näringslivet för att smussla undan forskningsrön om hälsopåverkan. Hans Palmstierna var pådrivande angående införande av screening efter PKU hos nyfödda och debatterade saken i pressen med framgång. En begränsad screening efter PKU infördes under Palmstierna 1965, finansierad av Scoutrörelsen och Solstickan. Han införde dessutom screening efter galaktosemi. Detta blev startskottet för PKU-registret. Hans Palmstierna omkom 1975 i en drunkningsolycka. Han är gravsatt i minneslunden på Sundbybergs begravningsplats vid Lötsjön. (Utdrag från Wikipedia)

”… Sina största insatser gjorde Palmstierna som förgrundsgestalt inom den tidiga svenska miljövårdsrörelsen. När Palmstierna 1967 publicerade ”Plundring, svält, förgiftning” befann sig svensk miljöpolitik i ett intensivt utvecklingsskede. Statens naturvårdsverk hade bildats samma år. Kvicksilverdebatten hade visat hur förödande människans i och för sig välmenta ingrepp i naturen kunde bli. Verkningarna på miljö och människa av blyet i bensin och avgaser började skönjas. Samtidigt som P:s bok kom ut publicerade 1964 års miljöforskningsutredning de första rönen om försurningen och dess orsaker. Genom att utnyttja sin vetenskapliga bakgrund ville Palmstierna med talande exempel väcka opinionen till insikt om hur ömtålig miljösituationen blivit. Människa och natur har alltid stått i ett ömsesidigt beroendeförhållande till varandra. Men nu hade mänskligheten så exploaterat sin gemensamma miljö — jorden — att miljön och resurserna föröddes snabbare än de återskapades genom naturens kretslopp, menade han. Centralt i P:s argumentering stod befolkningsökningen. P synes i detta avseende ha tagit starka intryck av livsmedelsforskaren prof Georg Borgström. Mänskligheten lever i biosfären, som är ett slutet system. Snart skulle människorna bli för många i förhållande till systemets förmåga att rena och förnya sig; nedsmutsade vatten, lortig luft och förstörda jordar utarmar biosfären och därmed förutsättningarna för allt liv. Palmstiernas förslag till miljöskyddande åtgärder byggde främst på olika former av samverkan — internationellt via FN:s olika organ, nationellt via ökat samhälleligt inflytande över resursutnyttjande och teknologi, lokalt genom kooperativa samarbetsformer. En nyckelroll tilldelade han forskningen. Den borde frigöras från privat ekonomiskt vinstsökande och genom politiska beslut riktas mot metoder som syftar till att säkra balansen människa-miljö. Palmstiernas engagemang förde honom snabbt till en central position i svensk miljö-politik. Efter en kort sejour som det nyetablerade Naturvårdsverkets kontaktman med miljöforskningen, utsågs han till sekreterare i miljövårdsberedningen, vilken fungerade som regeringens kontaktorgan med forskare och nyttjare av miljön. Ehuru synnerligen aktiv på denna post synes han till sin läggning emellertid mera ha varit forskare och agitator. I ”Besinning” (1972) drev han tesen att de yttre miljöproblemen hade sin upprinnelse i den industriella produktionen. I arbetsmiljön borde det stora arbetet mot miljöförstöringen sättas in. År 1974 meddelades att han skulle bli Svenska fabriks-arbetareförbundets särskilde miljöexpert. Hans Palmstierna hann dock ej tillträda denna tjänst; försommaren 1975 omkom han i en drunkningsolycka i Sthlms skärgård.

P blev med sina böcker en väckarklocka i 1960- och 70-talens miljödebatt. Han kombinerade en vetenskapligt grundad och konsekvent anlagd helhetssyn med ett lidelsefullt engagemang, som omedelbart fick ett stort gensvar. Plundring, svält, förgiftning såldes i 60 000 exemplar. Enligt statsminister Tage Erlander, under vars ledning miljövårdsberedningen inrättades 1968, var P ”ett exempel på att enskilda personligheter i ovanligt hög grad kommit att ge kraft åt opinionsbildningen på just miljöpolitikens område”. (Ur Svenskt Biografiskt Lexikon, av Lennart J Lundqvist)

(Riksarkivet: Hans A K Palmstierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8022, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart J Lundqvist), hämtad 2023-01-29.

David Larsson Heidenblad: Boken som fick oss att sluta strunta i miljön

Ur SvD, 2017-10-23: ”För 50 år sedan utkom Hans Palmstiernas ”Plundring, svält, förgiftning”, som visade att miljöproblemen var universella och sammanlänkade med varandra. Tillsammans med nya rön om sura regn och debatten om kvicksilvret i insjöfisken kom den att innebära miljömedvetandets genombrott i Sverige. Denna höst är det 50 år sedan … Den kom att få ett enormt genomslag i sin samtid och väckte människor till insikt om att en global ­miljökris hotade mänsklighetens över­levnad. Palmstierna blev den första riktigt stora och inflytelserika miljödebattören i Sverige. När han gick bort i en drunkningsolycka 1975 framhölls det att det var han som ”väckte vårt medvetande” och ”verkligen fick fart på miljödebatten”. Det budskap som Palmstierna framförde hösten 1967 var emellertid inte nytt. Varningar om en hotande miljökris hade uttryckts långt tidigare. Palmstierna var inte heller en ensam röst i den offentliga debatten … Men hur kom detta sig egentligen? Varför fick Hans Palmstierna ett så stort genomslag hösten 1967? Vad hade han som andra miljödebattörer saknade? En hel del, ­skulle jag vilja påstå. För det första var han … en väletablerad vetenskapsman. Han var docent i kemi och arbetade som laborator vid ­Karolinska institutet. Detta gav hans varningsord tyngd och tillförlitlighet. För det andra hade han tillgång till en helt central medial plattform: Dagens Nyheters kultur­sida. Där hade han skrivit sedan 1965 och byggt upp ett publicistiskt nätverk som de flesta andra miljödebattörer saknade. För det tredje – och kanske viktigast av allt – var han organiserad socialdemokrat med goda kontakter i såväl partiet som fackföreningsrörelsen. Han stod nära både Tage Erlander och Olof Palme. I det sena 60-talets Sverige är det svårt att överskatta betydelsen av detta. ­Socialdemokraterna hade regerat landet sedan 1936. I andrakammarvalet 1968 fick de 50,1 % av rösterna. Hans Palmstiernas unika kombination av vetenskapligt, kulturellt och politiskt kapital gav honom stora möjligheter att höras, synas och påverka. Dessa möjligheter tog han till vara på. Genom ABF anordnades över hela landet studiecirklar kring ”Plundring, svält, förgiftning”. Genom försäkringsbolaget Folksam anordnades kampanjen ”Front mot miljöförstöring” som syftade till att väcka ungdomars engagemang. Palmstierna kom också att få en central roll i Utbildningsradions programsatsningar. Dessutom var han en flitig skribent och före­läsare. I dags- och veckopress intervjuades han ofta. Men Palmstiernas samhällsposition och nätverk kan givetvis inte ge oss hela förklaringen till varför det moderna miljömedvetandet fick sitt stora genombrott i Sverige just hösten 1967. Det faktum att många röster höjdes samtidigt var också en starkt bidragande orsak. I ett internationellt perspektiv står detta samlade – om än inte ­samordnade – agerande från svenska vetenskapsmän ut. I de andra nordiska länderna fanns vid denna tid inte ett motsvarande naturvetenskapligt etablissemang. På många håll fanns det också en motvilja mot att gripa in direkt i den politiska debatten. Forskning och aktivism skulle hållas åtskilda. Denna fråga kom också att aktualiseras i den svenska miljödebatten 1967. Några av författarna till ”Människans villkor” kom att få utstå hård kritik för sina åsikter om att vetenskapsmän och vetenskapliga forskningsresultat borde ges större politiskt inflytande. Forskarna Carl-Göran Hedén och Lars Gyllensten uttryckte sin misstro mot att politiker med siktet inställt på nästa mandat­period kunde förmås att kraftfullt hantera de långsiktiga utmaningar som mänskligheten stod inför. Andra debattörer undrade om naturvetenskapsmän verkligen var bättre lämpade? Det framhölls att forskarna var elitistiska, odemokratiska och politiskt naiva. Och var det förresten inte vetenskapligt kunskapssökande som hade skapat problemen från första början? Denna kritiska udd riktades dock inte mot Hans Palmstierna. Han lyftes i stället fram som pragmatisk, konstruktiv och realistisk. Det betonades också att han såg ljust på framtiden, hyste tilltro till politiska insatser och var optimistiskt inställd till teknologisk utveckling. I sin bok – och än mer i sin privata korrespondens – var han förvisso mycket kritisk till industriella intressen och den kapitalistiska samhällsordningen. Men i den offentliga debatten var han inte konfrontativ. Detta skulle med åren komma att förändras, men vid tiden för genombrottet hade han inga motståndare. Hösten 1967 var han en ­expert som många samlades kring. 

En annan omständighet som var unik för svenskt vidkommande var att det fanns en statlig ­myndighet för miljöfrågor. I juni 1967 hade Naturvårdsverket inrättats under ledning av den socialdemokratiske generaldirektören ­Valfrid Paulsson. Tidigt 1968 lämnade Hans Palmstierna Karolinska institutet för att börja arbeta på Naturvårdsverket. Detta kombinerade han med nya ­politiska uppdrag som att författa socialdemokraternas första miljöprogram. Samma vår skrev han också det ­första utkastet till det svenska förslaget om att FN borde anordna en stor miljökonferens i början på 1970-talet. Denna idé hade på eget initiativ rests av den svenska FN-delegationen i december 1967, det vill säga i princip samtidigt som den svenska miljödebatten kraftigt intensifierades. Förslaget kom att leda fram till Stockholms­konferensen om den mänskliga miljön 1972. Ytterligare en faktor av central betydelse för miljö­medvetandets formering var hur olika miljöfaror direkt grep in i människors liv. I den tidiga 60-talsdebatten om biocider hade fågellivet stått i centrum. Hösten 1967 stod i stället kvicksilverhalten i svensk insjöfisk i fokus. Det infördes ett förbud mot att sälja fisk från vissa sjöar vilket medförde att människor blev arbetslösa. För fiskarna i Vänern var konsekvenserna av miljöförgiftningen högst konkreta … … Hans Palmstiernas bok spände över hela detta globala problemkomplex – från världsfattig-domen till miljö­förstörelsen. Därigenom bidrog han till att lyfta intresset för miljöfrågorna till en helt ny nivå. Det publika genombrottet innebar, om än inte över en natt, att ett modernt miljömedvetande etablerades i Sverige. Under de efterföljande 50 åren har detta haft stor betydelse för politik, kultur och samhällsliv. Idag möter vi det i såväl mataffärer och årsredovisningar som i förskoleverksamheten för de allra yngsta. Det är en genom-gripande kulturhistorisk förändringsprocess som vi fortfarande befinner oss mitt i. Dess historia återstår att skriva. 

David Larsson Heidenblad, Fil dr i historia vid Lunds universitet”