Ännu denna sena marsdag ingen glipa i gråmolnen. Grisvintern fortsätter. Tunet framför huset har i månader sett ut som en skridskobana. Jag minns Povel Ramels härliga text ”när farmor åkte skridskor ut på Nybrovikens is…”. Men det var i Stockholm det, för hundra år sedan minst. Det finns bildbevis på det också. Så vad gör vi nu åt denna bistra vinter? Inte nog med att en krigsherre öser bomber över sitt grannfolk i ett senildement raseri. En annan makthavare i Europa försöker stärka sitt ego med att påverka vår egen inrikespolitik. Och vare sig regeringen eller SAP har ryggrad nog att be honom dra åt fanders. Jag föreslår att vi drar tillbaka den där ansökan som vi aldrig borde ha skickat. Det gjordes i något som påminde om hjordpanik. Det vilar inget hot mot vårt land. Hur kan erfarna politiker och media stå och upprepa detta som en papegojkör? Ofattbart. Den politiska patriarken från Petersburg drömmer enbart drömmar om forna tiders tsarvälde. Som om det inte räckte med dagens enorma landareal att styra över. Men jag förstår absolut Finland , och de baltiska länderna.

Som om det inte räckte med kanonader, död och förstörelse, så är media också fulla av tornados, jordbävningar och översvämningar. Klimatkrisen och enegrikrisen har tryfferats med svår inflation och ett pikant banksvaj som får börshajarna att sätta whiskyn i vrångstrupen. Men det går över. Vi vanliga får roa oss med Open AI Chat, eller vår historieforskning. Således filar jag i dagarna på en smärre artikel kallad ”Folket på Nybynninga”. Det handlar om det arbetande folket vid ett av Norrlands större sågverk 1860-1917. Snart är det klart, och jag kan börja med ”Axel Nilssons sista resa”. Om min mormor Emmas charmige men hetlevrade fader. Han med mustaschen. Han växte upp i Hvena – grannsocken till Emils Lönneberga socken. Till slut en bild på nybynninga. Snart är det vår trots allt. Och vi höres. / DiJanneh