Det här med kärnfrisk och atomkraft…

Senaste numret av Miljömagasinet innehåller en bra sammanfattning av läget för våra svenska atomreaktorer: ”Sverige har åtta kärnkraftsreaktorer i drift av totalt tolv. Barsebäck 1 & 2 samt Oskarshamn 1 & 2 är redan stängda. Ringhals 1 & 2 ska stängas senast 2020, enligt beslut av ägarna. Resterande – Ringhals 3 och 4, Oskarshamn 3, och Forsmark 1, 2 och 3 – planeras köras som längst till år 2040-45 vilket innebär en livslängd på reaktorerna på cirka 60 år. (Bild: Von den noch aktiven Atomkraftwerken in Deutschland gehen nach wie vor enorme Risiken aus  (lassedesign / fotolia.com) )

Sveriges första kommersiella kärnkraftreaktor Oskarshamn 1 började byggas 1966 och invigdes 1972. När kärnkraftsepoken är slut kommer det att finnas totalt 11.000 ton utbränt kärnbränsle som måste gömmas undan i 100.000 år för människan, på grund av den radioaktiva strålningen. Sedan 1988 finns 50 meter ner i berget nära Forsmark i Uppland ett slutförvar för kortlivat lågaktivt driftavfall av typen metalldelar, skyddskläder och filtermassor. En ansökan om att få bygga ut detta berglager till tredubbla volymen är inlämnad. Lagret beräknas kunna börja byggas ut 2020, och ha en byggtid på 8-10 år. År 2011 lämnade SKB, Svensk kärnbränslehantering, in en ansökan om metod och plats för att slutförvara det utbrända kärnbränslet 500 meter ner i berget nära det befintliga slutförvaret i Forsmark. Mark- och Miljödomstolen avslog ansökan 2017 vad beträffar kopparkapslarna och har lämnat över ärendet till regeringen för slutgiltigt avgörande. Det tredje och sista slutförvarslagret som planeras är det för långlivat radioaktivt material, som t.ex. själva reaktortankarna, och planeras ligga i samma område som de andra slutförvaren. När allt är rivet och slutförvarat står det tidigast årtalet 2100 på kalendern.”

”In Deutschland haben derzeit sieben AKW eine Betriebsgenehmigung. Heute beträgt ihr Anteil 11 Prozent an der Stromversorgung in Deutschland, damit ist die Atomkraft nur noch der viertgrößte Stromlieferant (erneuerbare Energien 36 Prozent, Braunkohle 22 Prozent, Steinkohle 14 Prozent in 2017). Die ostdeutschen Reaktoren an den Standorten Rheinsberg und Greifswald wurden im Zuge der Wiedervereinigung stillgelegt, der Bau des größten deutschen AKWs in Stendal Ende 1990 abgebrochen. Von den westdeutschen Atomkraftwerken wurden nach dem rot-grünen Atomkonsens die beiden kleinen AKW Obrigheim (2003) und Stade (2005) vom Netz genommen. Nach der Reaktorkatastrophe im japanischen Fukushima hat die schwarz-gelbe Regierung sieben weitere AKW, die vor 1980 gebaut wurden, und Krümmel (Baujahr 1984) im März 2011 vom Netz genommen. Die verbliebenen AKW sollen stufenweise bis Ende 2022 abgeschaltet werden. Den Anfang machte hier Ende 2017 das bayerische AKW Gundremmingen B.”  (Jordens Vänner i Tyskland)

Publicerat i FoU Vetenskap, Media, Miljö, Politik, Press, Statistik | Märkt , , , , , , , ,

Bruno Ganz i Den vita staden…

Bruno Ganz har dött, berättade Twitter idag. Jag tänker på alla de sympatiska roller han gjorde under åren. Många nämner Himmel över Berlin, och Den amerikanske vännen – filmer han gjorde med Wim Wenders. Jovisst, de är mycket bra. Och många har haft lyckan att se dem. Men jag måste dra fram Dans la Ville Blanche! Regissör: Alain Tanner, schweizare liksom Bruno Ganz. Den kommer en dag att få den stora publik den förtjänar. Inte bara bland cineaster. Jag är övertygad därom, som politikerna brukar säga. En lågmäld, originell film utan stora gester eller uppskruvat tempo. Bruno Ganz gör en sjöman, Paul, som uttråkad av sitt jobb går i land och hoppar av när hans fartyg ankrar upp i Lissabon. Han tar in på ett litet billigt hotell, less på sitt sjöluffande och olustig över att alltid återvända hem till samma väntande hustru. Under dagarna vandrar Ganz planlöst sökande omkring i Lissabon med en liten, handhållen super-8-kamera. Han fotograferar slumpmässigt det han ser omkring sig. Dagarna går. Han skickar små paket med filmerna hem till den kvinna som uppenbarligen är hans hustru. Hon förblir namnlös för oss. Gör han detta med flit? Vad vill han? Vi hålls i ovisshet. I baren där klockan på väggen går baklänges med utsökt symbolik, finns en flicka i Teresa Madrugas gestalt, och de dras till varandra, inleder ett förhållande. En dag är hon plötsligt borta, har rest vidare i sitt eget liv. Paul – en looser? Han meddelar hem: ”Jag kan inte skriva, men jag kan ta bilder .… Jag önskade att jag kunde börja tala om världen igen. Jag drömde att jag gick in i staden. Jag tog in på ett hotell – och väntade… Staden var vit , rummet vitt, liksom ensamheten…. Jag mår bra. Jag är fri. Jag har inte semester. På semestern organiserar man sin ledighet. Jag gör ingenting. Verkligen ingenting.”

Antingen blir åskådaren bara förvirrad, eller så träffar filmen mitt i solar plexus, och vi glömmer den aldrig. Som ett saxofonsolo som sitter som ett smeck, och aldrig kommer tillbaka. Scenerna interfolieras av en speakerröst som lägger ut filosofiska spår och samspelar med bilderna vi ser. Ganz’s sjöman finns överallt bland oss. Han är du, han är jag. En av hans bästa roller, långt innan han bjöds att gestalta betydligt mera påträngande gestalter ur vår nutidshistoria, som Adolf från Braunau. Och en av Alain Tanners många till synes anspråkslösa pärlor, som är så rika att syna, om igen. Begreppet ”den vita staden” förekommer i många länder, om många städer och stadsdelar. För mig finns det bara en – Lissabon. Regissören Alain Tanner: ”En stad som gjord för drömmare, desertörer och älskare – dess egensinniga rytm och skönhet, en barriär, en gräns vid Atlanten som vi ville söka oss mot.”/ jeha

 

Publicerat i Film, Konst, Kultur, Resor, sociologi | Märkt , , , , , , , ,

Tua Forsström: Up from the Dungeons…

Det var med en suck av lättnad och befrielse jag i morse läste att finlands-svenska Tua Forsström nu tar plats på stol nr 18 i Svenska Akademien. Ur mörkrets hålor stiger vi nu äntligen upp i ljuset och de tusen sjöarnas land. Jag hittade Forsströms konkreta och livs-bejakande poesi redan på 1980-talet, och hon har fortsatt att skriva med samma röst som vi hittar hos Tove Jansson och Eeva Kilpi. Här finns kärnan i allt det nordiska – vemodet, naturen och människorna. Svenska Akademien är att gratulera, äntligen. Gubbfossilerna må huka sig, öppna fönstren och skurluckorna… (Foto: SR)

Publicerat i Kultur, Litteratur, Media, Radio, Språk | Märkt , , , , ,

Profeten Erik Jansson hann aldrig till fotografen…

Många böcker har skrivits om de svenska Erikjansarna som 1846 for till Amerika och grundade Bishop Hill på prärien. Deras ledare profeten Erik Jansson fick bara fyra år till. Han blev mördad 1850, och inga bilder av honom har bevarats till eftervärlden. Inga teckningar eller målningar, och eftersom fotograferandets konst då var en mycket föga tillgänglig teknik, så vet vi bara genom beskrivningar hur han såg ut. Han hade dock två barn som nådde vuxen ålder och fotograferades vid flera tillfällen, Eric och Tilda. Tilda lär vara mest lik sin far profeten. ”Han beskrives hava varit av medellängd, med brunt hår, blå ögon, magert, bleklagt ansikte med utstående kindknotor, tunna läppar och ovanligt långa och breda tänder, synnerligast i överkäken, saknade dessutom yttersta leden på högra pekfingret. Själva rösten var ej behaglig, ytterst sträv, snarare svag än stark och lät, som om han talade med något i munnen. Men vid sina samlingar brukade han anstränga den, så att den övergick till skrik. Ögonen brukade han vid sina föredrag hålla helt slutna, eller ock öppna dem obetydligt, så att endast vitögat syntes. Därjämte blev hans utseende frånstötande genom ett ständigt flinande (måhända ett ofrivilligt muskeldrag). Härtill kom ock, att han när som helst syntes kunna anlita sina tårekällor, som voro utomordentligt ymniga”. (Ur Herlenius avhandling). Sonen Eric Johnson blev publicist efter en karriär som captain i amerikanska inbördeskriget, och hans syster Tilda gifte sig med en militär och blev Matilda Jansson Warren. Vid ett besök 1878 i Bishop Hill av predikanten August Skogsberg (nederst) häpnade gamla erikjansare hur mycket Skogsberg liknade Erik Jansson. Och nog kan man nu föreställa sig ungefär hur Erik Jansson faktiskt såg ut. / jeha

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Litteratur, Söderala | Märkt , , , , , , , ,

Karl Bertil Jonsson talar sannolikt för döva öron…

JÖK-en flyger på fredag, meddelades till slut i veckans många presskonferenser. Det vill säga efter den beramade januariöverenskommelsen. Med 73 punkter på ett papper skall Centern och Liberalerna under fyra år försöka fjärrstyra den kommande nya regeringen med Löfvén vid styrpulten. Mådä, sa gumman. Det är svårt att se några klyftor i samhället som minskar med dessa 73 punkter. Ett nytt jobbskatteavdrag har herr Kristersson redan lyckats sno hem åt alla som har lyckan att gå till ett jobb, och nu skall den gamla värnskatten raderas bort av den nya haltande kvartetten. Tjolahopp! Det torde ge de allra mest välbärgade ytterligare 5-10 papp i månaden framöver. ”Ta från de rika och ge till de fattiga”, manar Karl Bertil Jonsson till oss varje julafton. Och många blir smått rörda av denna ungdomliga filantropi. Men, han Karl Bertil tycks tala för döva öron. Endast Jonas Sjöstedt med vänner i Sherwoodskogen lyssnar längre till Karl Bertils gammalsolidariska människosyn. Han måste allt vara bra jollig… Men så  lät det lite uppmuntrande då när Magdalena Andersson äntligen lovade sänkt skatt på magra pensioner, och framför allt skulle det minsann bli höjda pensionsbelopp. Någon hade till slut även i Rosenbad hajat att det finns över en miljon pensionärer där ute med skral ekonomi.

Well, vi kan nu se vad det bidde – en tummetott. Summa summarum +200 kr per månad i lädret verkar vara ett normalt utfall. Till oss som har netto 10-15 papp/mån i pension. Det känns sjukt i ett samhälle där partiledarna gärna slår sig för bröstet och talar vältaligt och vackert och ofta om välfärd och jämlikhet och att alla ska med på tåget etc. Det hele känns rentav förbannat oetiskt. Själva har förresten partiledarna alla minst 70.000 brutto/mån, och varje riksdagsman har drygt 65.000. Det må vara att våra förtroendevalda skall ha ett hyfsat arvode, men 200 kronor i månaden till de där andra där nere, det kunde dom lika gärna ha gett fan i. Att dom inte skäms. Lappa och laga, lappa och laga…

Publicerat i Media, Politik | Märkt , , , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (32): Harry Brandelius: Hem igen

Här blandas det friskt mellan pärlorna – från klassiskt till schlagers. Och ikväll slog det mig att, vaf… jag har inte tatt med en enda låt med Harry. Ty en av 1900-talets främsta svenska grammofonsångare var utan diskussion Harry Brandelius. Folklig är bara förnamnet. Det är inte bara detta att han gjort så enormt  m å n g a  inspelningar. Man blir smått andfådd när man skrollar i listorna över hans rika produktion, på ett antal olika skivbolag. Det är både roliga, hurtiga, och sentimentala låtar. Och inte bara sjömans-romantik. Harry kör inget mumlande eller svajande – det är friska fläktar och ljuva minnen rakt igenom. Även när man kollar hans privatliv så tog han ut svängarna ordentligt. Stockholmskis var han. Inte såå vanligt i det sammanhanget. Han har förresten gjort ett gäng filmer å’… Vad skall man då välja ur hans enorma produktion? Jag gillar märket Sonora, det väcker så fina barndoms-vibbar från vår första grammofon på 50-talet. Eftersom jag är född 1944 och gillar Hem igen som Harry gjorde med Sven Arefeldts orkester i oktober det året, så blir det mitt val här. Gamla Nordsjön, Salta tåren och Ancora Bar kan ni väl i alla fall. Men kanske har ni aldrig hört den här. Jag kunde lika gärna ha valt Inga stora bevingade ord eller Nidälven stilla… Blås på, Harry! Axel Flyckt har väl gjort melodin, se etiketten!

 

 

Publicerat i Film, Media, Musik | Märkt , , , , , , , ,

Hälsingerunor 2018

Hälsingerunor 2018: Lervik i Sandarne 1917

Hungermarschen i Söderhamn 11 april 1917. Foto: L. Sahlin/Söderhamns stadsmuseum

Årets Hälsingerunor 2018 har landat på bokdiskarna inför julen, och med många läsvärda artiklar i de mest skilda ämnen. Som så ofta ligger tyngdpunkten på norra och sydvästra Hälsingland, men Ingrid Belfrage har fått med en presentation av sin nya bok Tönshammars järnbruk och Håkanbos emigranter. Där berättas om brukets flytt från Tönshammar i Skogs socken ut till Sandarne vid kusten, och dess samband med emigrationen.

Mera industrihistoria hittar vi under den dramatiska rubriken Bröd, brännvin och revolution. Hungerdemonstrationerna i Söderhamn 1917 – av Maria Vallström och Martin Nord Björklund. Den är intressant ur flera perspektiv, och kan rekommenderas för den politiskt historieintresserade. Skribenterna har dykt djupt ner i arkivmaterial i form av medlemsmatriklar, protokoll och årsberättelser, och förstås samtida press. ABF, Sandarne KULT, Söderhamns museiförening och S-kvinnor m.fl. har backat upp projektet. Kvinnornas viktiga roll dessa intensiva dagar 1917 får här en bättre belysning än i tidigare mera schematiska beskrivningar av dessa händelser.

Det var onsdagen den 11 april 1917, mitt under brinnande världskrig, som närmare 200 kvinnor marscherade iväg från Lervik i Sandarne till rådhuset i Söderhamn för att prata allvar med polismästare Didriksson. Han satt då och styrde över brödransonerna. Kvinnorna kom från de många sågverken och brädgårdarna utefter Söderhamnsfjärden. Torsdagen den 12:e samlades ännu fler i Lerviks Folkets Hus – ca 700 kvinnor och några karlar. Det låter helt enormt! Det blev karlarna som höll låda vid detta första möte (men det skulle förändras senare). Beslut togs av mötet att kontakta riksdagsledamöter, och att kräva bättre brödransoner och att skilja gryn- från brödkorten. Dagen därpå, på fredagen, anlände förresten en viss herr Vladimir Iljitj Uljanov (Lenin) i en plomberad järnvägsvagn till Stockholm, på blixtvisit från sin exil i Schweiz. Han träffade svenska socialdemokrater, men for snart vidare mot Sankt Petersburg för att ta ledningen över revolutionen där… Efter helgen hölls på tisdagen åter ett stort kvinnomöte i Lervik. Man började bl.a. planera en kvinnodemonstration inför 1 maj. En vecka senare träffades kvinnor hos Verdandi (s) inne Söderhamn, och då uppvaktades även borgmästaren, skånefödde Nils Sonesson. Kriget och ransoneringarna satte igång en process som spred sig över landet, och i ett 20-tal svenska städer genomfördes liknande marscher i april. Det hela blev en uppladdning inför händelserna den 1 maj samma år. Matbristen blev katalysatorn, och kvinnorna kom därmed att spela en viktig roll. Samtidigt fick rörelsen snart politiska förtecken – krav på medinflytande och kvinnlig rösträtt. Kvinnlig rösträtt var då redan ett faktum i övriga Norden – otroligt men sant…

Särskilt intressant i artikeln är bevisen för att många av dessa aktiva kvinnor i Söder hamnsbygden hade börjat engagera sig långt tidigare i föreningslivet. Framförallt inom nykterhetsrörelsen. Logen Framåt i Lervik spelade därvid en central roll. Det var med andra ord ingen slump att det var där gnistan tändes på allvar 1917. Även Verdandis roll i Söderhamn betonas (d.v.s. socialdemokrater för nykterhet).

Fackföreningarna hade efter lång kamp äntligen förvärvat föreningsrätten kring sekelskiftet och börjat organisera sig, men de dåliga konjunkturerna och storstrejken 1909 tog udden av många föreningar. Det första sågverksfacket i min morfars Askesta, Svenska Sågverksindustri-arbetarförbundets afdelning No 189, hade självdött på mötet den 11 augusti 1908, då endast ett dussin medlemmar var närvarande. Inte förrän i slutet av första världskriget började facken inom Sågverks åter växa i styrka. Den politiska arbetarrörelsen var dessutom ambivalent. Nog ville de stötta sina kvinnor, men samtidigt fanns där ännu en starkt konservativ kvinnosyn nere på golvet.

Annat var det t.ex. i Nykterhetsrörelsen. I min mormor Emmas Askesta fanns t.ex. IOGT-l

ogen 186 Skogsblomman.  Där umgicks män och kvinnor naturligt och fritt. Min egen morfar och mormor träffades just på Skogsblommans möten. Där bjöds både föredrag, diskussioner och fester. Söndagen den 17 januari 1909 hade min morfar Ivar Hansson och sju kamrater anmälts som nya medlemmar: Carl och Axel Sundell, Karl Plantare, Johan Arnö, Gerhard Jonsson, Emil Hedberg och Rudolph Löö. Dagen efter fyllde Ivar sexton år. Karl Sundell och Johan Arnö var hans jämnåriga. Karl Plantare var också en mycket nära vän. De skulle ha många bataljer i skidspåret, och var båda med i Askestas bandy- och fotbollslag. ’Och blevo dessa emedan undertecknad förut delgivit dem de vanliga fr. inh. inr.o. int. i orden’, som det står i protokollet: ’Broder Lindeborg höll ett litet anförande till de nya för att väcka intryck hos dem och välkomsthälsa dem’, skriv

er protokollföraren Karl Persson. Därefter följde en redovisning av nyårsvaka som ännu inte var färdig. En räkning fattades. Rapporten godkändes. Fråga om en korg för balloteringskulor för voteringar hade ännu ej anskaffats. 25 st konstitutioner skulle efterskickas. Anordnas en vykorts- och brevafton med uppläsning av inkomna dylika. Och man ville ha ut Logens ”procent” hos handlare Westlund. ’Englund får säga till om detta, samtidigt som han uttager Byggnadsföreningens procent. Logens procent får tillfalla Byggnadsföreningen’ (den speciella förening som skapats för bygget av själva lokalen). Lindeborg föreläste sedan berättelsen En präktig medicin. Nästa möte skulle Anna Hedberg läsa något, bestämde man. Och så hade läroböckerna i esperanto kommit.

Så där kunde det gå till på Logen. Man förstår att det kunde vara mera lockande än de facklig

a mötena vid den tiden. Såvitt jag vet var det oftast lugnare vid sågen i Askesta än ute vid kusten. Brädgårdarnas mobilare folk ansågs svårare att organisera än sågverkens mera bofasta. Det må andra bevisa, kanske var det så. Men klart står att det var fr.a. nykterhetsrörelsens folk som spelade en viktig roll – både under den tidiga Sundsvallsstrejken 1879* (då facken och SAP ännu inte hade bildats), och under revolutionsåret 1917. En större roll än vad vi kanske tidigare har förstått. I artikeln i Hä

lsingerunorna kan ni läsa mera om kvinnorna i Söderhamnsbygden, och om det rika källmaterial författarna har använt sig av. Där nämns många av dem vid namn, och deras olika roller…

1 maj

1917 deltog 590 000 personer i de största demonstrationerna någonsin i Sverige, med fred som främsta krav. Hungerupplopp hade sedan en tid inträffat på flera svenska orter. I Göteborg samlades 500 000 personer till demonstration. Sveriges stod på randen av en revolution, trodde många. Men det är en delvis annan historia.

* Hallström, Jan Erik: Söderhamn 1879 – strejken som kom av sig på vägen (Hälsinge-Kuriren 2002-11-30)

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Media, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Regeringskrisen: Beklämmande teater av (C), (L) och media

Efter flera månader av sonderande och teatraliska presskonferenser, där Ulf Kristersson och Lööf har turats om i rampljuset med den stackars talmannen, så tycks nu luftslottens tid vara förbi. Äntligen. Pjäsen är slut. Det var dålig teater, och media har tyvärr inte gjort sitt jobb, inte ställt de där frågorna som många väljare väntat på. Ty de prövade konstellationerna har varit rena önskedrömmarna. Presskonferenserna har varit nån slags hovtillställningar med krystade och förbluffande beskedliga, tassande frågor kring gröten, medan papegojorna i den s.k. alliansen har mässat samma inlärda fraser till leda på podiet. Hur kan media tillåta sig spela med i denna fars? Enda förklaringen är de politiska journalisternas förtjusning i själva maktspelet. Det blir liksom House of Cards på riktigt – äntligen, i Sverige! Det säljer ju, det blir medial dramaturgi, spänning. Som en såpa. Eller? De enda presskonferenser som har känts hederliga och informativa är de få gånger Löfvén och Jonas Sjöstedt har uttalat sig om läget. De har tyvärr måst bevittna cirkusen, och har gjort det med stort tålamod. Allting kokar nu ned till vad man redan efter valnatten kunde ana – endast en ren socialdemokratisk regering förefaller rimlig. Då kan de breda uppgörelserna efter förhandlingar tagas i varje fråga där landet idag skriker efter reformer.

Lööf solade sig idag en sista gång i rampljuset efter ännu en vecka med meningslösa förslag till regeringskoalitioner. Hon pekade ut (s) och (m) som skyldiga till allt blockerande – ett hyckleri utan like, som ett par reportrar idag äntligen försiktigt vågade ifrågasätta på presskonferensen. Vi måste ju alla rimligen ha förstått från början, att för Centerpartiets del fanns bara två alternativ efter valutslaget: ”Vi sätter oss i framsätet med hela den s.k. alliansen och Kristersson vid ratten – och med Åkesson där bak. Eller också hoppar vi in i Löfvéns bil – antingen i framsätet, eller i baksätet. Antingen i hans regering, eller så trycker vi på gula knappen och bara hänger med.”

Det var givet att bollen till sist skulle hamna hos Björklunds liberaler, och han måste rimligen ha känt det på sig. Liberalerna måste ju till varje pris undvika ett extraval, annars kan de likt liberalerna under Asquith och Lloyd George i England på 1920-talet snart vara överspelade i maktens centrum. Klokast vore om den socialliberala falangen släpper fram en ren s-regering. Om de istället accepterar att sitta med och regera, så bör de nog försöka övertala Centern att också vara med.

Publicerat i Media, Politik | Märkt , , , , , , , , ,