Guldbaggar, Bong och Hilma af Klint

Förr kunde man bli adlad eller få medalj om man presterade nånting extraordinärt som gav eko. Det skulle vara nånting berömvärt förstås. Och medaljer kan man fortfarande sopa hem i många olika sammanhang. I media regnar medaljerna som bekant varje vecka över våra ”stjärnor” inom idrottsvärlden. Inga namn, men det finns ju slitvargar som kan rada upp hyllvis med metallskrot från sina bedrifter.

Kulturvärlden har också sina utmärkelser och pengapriser, och igår premierades 2019 års bästa svenska filmer. Jag skall inte bedöma utfallet eftersom jag är en av alla dem som inte sett någon enda av dessa filmer som vann. Jag var dock på bio senast i mellandagarna och såg då två intressanta filmer av helt olika slag. Koreansk film är numera ofta av bästa märke, så jag valde först Parasit i regi av Bong Joon-ho (bilden).

”Bong Joon-ho (f. 1969) är känd för en rad genrefilmer fyllda av bitsk humor och underfundig samhällskritik. Han debuterade 2000 med Peullandaseu-ui Gae och genombrottet kom 2006 genom monsterfilmen The Host. Han har sedan cementerat sitt rykte som en av Sydkoreas mest intressanta regissörer via filmer som Snowpiercer (2013) och Okja (2017). Parasit (2019) belönades med Guldpalmen på Cannes filmfestival 2019. (Tri-Art.se)

Parasit höll vad Cannes och Oscarsnomineringen lovade, om man bortser från det spektakulära slutet. Det kändes som en påklistrad eftergift för att möjligen blidka en ungdomlig publik van vid bloddrypande effekter. Jag kunde ha lämnat salongen där om jag vetat vad som skulle komma…

Bortom det synliga – filmen om Hilma af Klint

Betydligt vilsammare var filmen om non-figurativa svenska målarpionjären Hilma af Klint. Född på Karlbergs Slott i Stockholm. Dotter till kommendör Fredrik Victor af Klint och Mathilda Sontag. Det fjärde barnet av fem syskon. Har man som jag försökt sig på att måla själv i unga år i diverse olika tekniker, så var det bara att sitta och njuta av berättelsen och titta på hennes märkliga dukar. Det dröjde länge innan Hilmas namn började fylla våra kultursidor, men nu är hon väl ändå insorterad i vår konsthistoria, och självskriven i kommande böcker om våra nyskapande konstnärer. Dokumentären jag såg var gjord av Halina Dyrschka och hade premiär i oktober 2019.

”Hilma af Klint (1862-1944) debuterade på den internationella konstarenan med utställningen The Spiritual in Art – Abstract Paintings 1890 – 1985, som hölls på Los Angeles County Museum of Art under vintern 1986. Vandringsutställningen visades vidare i USA i Chicago och avslutades i Haag i Nederländerna, och innebar början på Hilma af Klints internationella erkännande … Hon blev antagen vid Kungl. Konstakademien vid tjugo års ålder … verkade i sin ateljé på Hamngatan fram t.o.m. 1908, när hon måste byta lokal för att bättre kunna ta hand om sin blinda mor. Hilma af Klint kom att plikttroget uppoffra sin frihet och oberoende i flera år för att vårda sin sjuka mor.  Som ung lär hon ha haft en förälskelse med en viss doktor Helleday, men eftersom det inte blev något av det förhållandet, beslöt hon att förbli ogift. 1917 tog Hilma af Klint i bruk sin nybyggda ateljé på Munsö, nära släktgården Hanmora på Adelsö i Mälaren. Efter att modern avlidit 1920, flyttade hon till Helsingborg. Från och med 1935 bodde hon i Lund. Nio år senare, då över 80 år gammal, flyttade Hilma af Klint tillbaka till Stockholm, där hon bodde hos sin kusin Hedvig af Klint i Ösby, Djursholm. ” http://www.hilmaafklint.se

Foto: Isabell Höjman (SR)

 

Publicerat i Film, Kultur, Media | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

När livet tar ett skutt

Somliga år passerar obemärkt. Andra blir överraskande, plötsliga vägskäl. Som år 2019. Både sett ur ett globalt perspektiv och ett privat. Efter en abnorm svensk regeringskris i fyra månader följde ett år av blockeringar och uteblivna reformer. Limbo. Klyftorna ökade, och problemen hopade sig inom alltfler sektorer. OK – utmaningar heter det ju numera. I brist på inhemsk handlingskraft och en skrumpnad gammal allians vände sig media utåt och ältade den anglosachiska världens stolliga ledare, och de urgamla fejderna i mellanöstern. Barnen lyfte dock klimatet. Att mina egna reflektioner här på bloggen blev allt glesare hade andra orsaker, för visst fanns det händelser där ute att glädjas åt eller bli upprörd över. Men jag förlorade en älskad och mycket nära vän. En solstråle slocknade i mitt universum. Då blir det ju gärna så att man likt ekorren pinnar på ännu fortare i livsprojektens ekorrhjul. Tiden är ju så dyrbar, det visste redan kaninen som förde Alice in i Underlandet: ””Kära hjärtanes, jag kommer för sent!” Allt förde det goda med sig att mitt sju år mogna manuscript om di där erikjansarna kunde slutföras och redigeras. De aderton nyckelpersonerna har nu också fått sitt leverne rekonstruerat och hyfsat nagelfaret, och jag kan med lättnad släppa loss dem till läsarna att bedöma. Ledarbönderna bland dem var minsann inga dumhuvuden, de kunde både läsa, skriva, predika och organisera en kollektiv emigration som gav eko i svensk dagspress under flera år. Här nedan ser vi styrelsens namnteckningar när kolonien i Bishop Hill till slut kom till vägs Ur Swank's Bishop Hill, Swedish-American Showcaseände, och man 1861 beslöt dela upp mark, djur och fastigheter mellan medlemmarna. Återstår bara att hitta en tryckare och bildsätta denna statskyrkans första varnande skälvning. Bildmaterial finns det gott om, så rikt att det blir svårt att välja ut det väsentliga och tidigare inte ofta visade. Jag skall absolut inte ha med den ofta bifogade tablån med profeten stående med hatt i en roddbåt med en sorglig skara anhängare, den som Olof Krans målade, och som inte alls visar profeten Erik Jansson utan är avmålad ur ett helt annat sammanhang. Jansson reste inte heller till Amerika stående i en roddbåt. Utan flytväst 🙂 Det finns inte ett smack relevans i den bilden med bäring på erikjansarnas liv. Inga bilder finns för övrigt på vare sig Jansson eller hans kära hustru Maja-Stina som föll offer för koleran där borta vid Mississippfloden, på Rock Island. Nu en Godnatt och vi hörs igen år två tusen och tjugo. / jeha

 

Publicerat i Film, FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Litteratur, Media, Politik, Religion, Söderala | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

Eyvind Johnson: Från Père Lachaise mot Les Lilas och Vincennes

Boule i Vincennes

”Det som driver världen framåt ligger nog inte precis i dess centrum” – så börjar blivande nobelpristagaren Eyvind Johnson en artikel från sina resor i Europa på tjugotalet. Han reste mycket. Intressant är att följa honom på tågresorna och vandringar i Paris och Berlin som det såg ut i mitten av 20-talet, d.v.s för snart hundra år sedan. De slutsatser han drar av det han ser och de människor han möter, har delvis bäring även på vår situation än idag, t.ex. på relationen innerstad-förort och stad-land, och hur olika sociala strata klumpar ihop sig i olika miljöer. Han fortsätter:

”Nej, nej, även om den rättrognaste av alla borgerliga turister lägger två fingrar på de rikas bibel, bankboken, och svär att det goda som ligger mellan hans händer har kommit från City eller Bankkvarteret i Paris, New York eller London – han svär i alla fall falskt. Ty, det må vi vara ense om, det som finns av industriella eller pekuniära världen, det kommer från – förstäderna!

En resande turist, en vanlig genomsnittsmänniska, vars enda strävan är att ordna sitt liv så bekvämt som möjligt och vid sidan av det idka populärfilosofi, idka sport med vackra och klangfulla ord, han ser aldrig förstäderna när han kommer till en stor stad. Han ser staden, och den har han ju kommit för att se. Förstäderna, javisst! I förstäderna finns fabrikerna, över förstäderna ligger den svarta röken och ur dem stiger det där maskinbullret som Ludwig Nordström är så rasande förtjust i. I förstäderna finns de mörka och osunda proletärbostäderna och i förstäderna finns slutligen det där folket ni har hört talas om, det där folket som arbetar från tidig morgon till sen kväll, bara för att få så mycket i sig, att det kan fortsätta att leva och arbeta…

Man kan häpna och tjusas av Paris glans och härlighet och njuta av det kaotiska virrvarret, det rörliga livet på boulevarder och restauranger, teatrar och nattlokaler. Man kan gå vecka efter vecka, månad efter månad och tycka sig ha det utmärkt och bra, fint och trevligt, det finns så lite av vanlig grå svensk vardag över staden att man tycker sig ha kommit på ett annat klot eller i en annan tidsålder. Och plötsligt en dag inställer sig tanken: Men var i herrans namn kommer då allt detta ifrån? Paris har ju inga stora nyttighetsindustrier inom sina murar, Paris producerar ju själv ingenting? Nej Paris lever av sina förstäder och inte av landsbygden: varor för yttre och ‘inre’ behov kommer utifrån, staden själv har endast ett att göra, och det gör den under olika former: konsumera. Ute i förstäderna lever ett annat släkte än det man ser på boulevardernas högglansiga asfalt eller på guldkrogarnas parkett. Om man tänker sig att tillförseln utifrån skulle stannas – endast för några dagar – kan man vara övertygad om att ingen bankbok i hela världen skulle hjälpa upp situationen det minsta; staden fick lov att vänta och pinas till dess trafiken blev regelmässig igen.

Utåt Columbes ligger ett av de nordströmska paradisen. Här ute har de stora maskinfirmorna sina fabriker, bland annat har världsfirman L.M.Ericsson ett större etablissemang förlagt hit ut. Här växer fabriksskorstenarna  ur jorden nästan lika tätt som i Berlins utkanter, här ser manen skymt av världens rätta ansikte, vilket knappast är vackert. Och här ser man den där röken alla industrientusiaster så varmt dyrkar. om morgnarna leder ett oändligt långt led av arbetare ut till Columbes, tåg efter tåg lämnar sin last av produktiva muskler, spårvagnarna är överfulla, omnibussarna likaså. Det är de arbetare som bor i själva Paris, men har sin verksamhet här, och de måste upp tidigt på morgonen för att vara vid sitt arbete till den föreskrivna tiden. I den tunga rök som ständigt likt ett dok av elände ligger över landskapet, har en stad av arbete och arbetare vuxit upp. Columbes har något tiotusental arbetare, och de flesta av dem är på ett eller annat sätt sysselsatta inom de olika verkstäderna. Här är det proletariatet som har satt prägeln på stadslivet; restauranger, kaféer och andra i ett samhälle så oundgängliga företeelser, har alla ett stänk av tillvarons sot och fattigdom. Husen själva är inga palats, men däremot har den av de industrialistiska populärfilosoferna så mycket prisade kasernstilen börjat bryta igenom, och det är ju ett tecken å att världen går framåt – fast den nog går åt fel håll!

Andra arbetarförstäder är Kremlin-Bicetre, där för övrigt Paris ‘judegetto’ av någon slump förlagts, Les Lilas, samt österut Vincennes. Så fort man från kyrkogården Père Lachaise beger sig nedåt Place de la Nation börjar staden allt mer förfalla, människorna allt sämre klädda, affärerna antar allt mer prägel av gottköpsaffärer och lumpbodar. Fabriker sträcker sina bolmande spröt mot den förut tunga himlen, väldiga portar visar var det tjugonde århundradets paradis har sin ingång, kolossala lastautos dundrar och bullrar fram utefter gatorna på vägen till och från… Och kommer man väl utanför stadstullen, åt Vincennes till, då börjar den riktiga proletärförstaden. Allt är sotigt, allt är tungt och beklämmande. Hela vägen ut till La Raincy bär prägel av industri, och om man följer med spårvagnen ända till dess slutstation, så följer man också vägen till rikedomarnas ursprung… Städernas proletariat vandrar utåt förstäderna, fyller dem med sitt elände och lämnar plats för lyxen inne i själva staden. Två strömmar rinner alltid jämnt ut ur de stora städerna: proletariatet som söker sig ut till arbetsplatserna, och överklassen som söker sig ut till landet och landsluften. Överklassen skapar åt sig särskilda förstäder, vilka en gång för alla fastslår deras ställning i samhället, deras skenbara oberoende av de fattigare klasserna och deras okränkbarhet; och underklassen, särskilt industriproletariatet, tvingas att dra sig samman kring de rökiga industriplatserna för att spara, för att kunna leva.

Och sannerligen, det som växer fram ur den sotmängda luften i arbetarnas förstäder, inte bara i Paris uran överallt där människor samlats i större massa, är inte bara rikedomar utan också hat!Hur skulle det kunna vara annorlunda? Solen går visserligen upp för onda och goda, fattiga och rika, men när den stiger fram för den fattiges blick, har den alltid vänt den sotiga sidan till. Och därför måste det bli de skapandes uppgift att vända den, eller också putsa den så ordentligt att den lyser lika klart för alla som bor på denna konstiga jord”.

Daterat ”Paris, hösten 1925” och publicerat den 23/11 1925 i tidningen Arbetaren.

Eyvind var uppenbarligen riktigt irriterad på författaren Lubbe Nordström och tidens överdrivet naiva framtidsoptimister och futuristerna. Ironien är sylvass. Röken, sotet och skorstenarna tryfferar textens beskrivning av ”proletärernas paradis”. Han hade läst sin Marx, och säkert även Victor Rydberg och H.G.Wells’ skräckdystopier från sekelskiftet. Han målar i svart och vitt, någon medelklass nämns inte – den fanns förstås även då, men var inte alls lika stor som idag. Samma år som Eyvind skrev detta hade han också sett den stora utställningen i Paris, där han bl.a. förskräcktes över den italienska paviljongens gravlika futuristiska stenbunker (en försmak av Bauhaus, Le Corbusiers råa arkitektur, och funktionalismen på 30-talet), och den ryska paviljongens monstruösa personkult av Lenin med ett sjukt antal porträtt av denne.

Ur Eyvind Johnson: Resebrev 1921-1952 (Modernista, Stockholm, 2006)

Mina kursiveringar (utom ordet spara).

Publicerat i Frankrike, Historia, Litteratur, Politik, Press, Resor, Tyskland | Märkt , , , , , , , , , , ,

Vänsterradikala störst i Thüringen, AFD ökar kraftigt

a

”Väljarna i delstaten strömmade till politikens ytterkanter. Största parti blir vänsterpartiet Die Linke, och näst störst blir det högerradikala AFD, Alternativ för Tyskland, som mer än fördubblar sitt resultat från förra valet. Det är första gången sedan murens fall som vänsterpartiet Die Linke blir största parti i en tysk delstat, partiet ser ut att hamna på strax under 30 procent av rösterna. Samtidigt firar högerpopulistiska AFD ytterligare en triumf i en delstat i det gamla öst, av det preliminära resultatet att döma får AFD drygt 24 procent och blir näst störst, större än kristdemokraterna, CDU. Angela Merkels parti ser ut att backa med mer än tioprocentenheter, en bitter förlust för ett parti som länge styrde Thüringen. Också kristdemokraternas koalitions-partner i regeringen i Berlin, socialdemo-kraterna, straffas av väljarna, SPD ser ut att hamna på strax över 8 procent. I Thüringen uteblir också den gröna vågen, miljöpartiet backar och klamrar sig med nöd och näppe kvar i delstatsparlamentet. Den nuvarande delstatsregeringen bestående av vänsterpartiet, socialdemo-kraterna och de gröna blir av med sin majoritet, trots Die Linkes framgångar, och frågan är hur delstaten alls ska styras, eftersom alla övriga partier samtidigt har uteslutit samarbete med AFD. AFD leds i Thüringen av den radikale Björn Höcke, och valsegern i dag kan driva hela partiet längre ut på den yttersta högerkanten.” Caroline Salzinger, Berlin /

caroline.salzinger@sverigesradio.se

Th

Thüringen

Publicerat i Media, Politik, Radio, Tyskland | Märkt , , , , ,

Svensk atomkraft: The Final Countdown…

Pressmeddelandet nedan borde ha varit svensk förstasidesnyhet denna vecka!

”Återvinning av lågaktivt avfall – avtal signerat

Publicerad 2019-10-11 11:30 

Under det kommande decenniet planerar OKG att radiologiskt nedmontera de två anläggningarna Oskarshamn 1 och Oskarshamn 2. Målet är självklart att återvinna så mycket som möjligt av materialet och i veckan har ett avtal tecknats som ska hjälpa till att möjliggöra detta. OKG AB och Barsebäck AB har i veckan gemensamt tecknat ett avtal med Cyclife Sweden AB – ett bolag inom den franska energikoncernen EDF – om tjänster för behandling av material för friklassning och återvinning.

Uniper räknar med att rengöra och återvinna drygt hälften av det lågaktiva avfallet från de fyra 70-talsreaktorerna på OKG och Barsebäcksverket. Den här veckan har OKG AB och Barsebäckraft AB tecknat ett ramavtal med Cyclife Sweden AB– ett bolag inom den franska energikoncernen EDF – om tjänster för behandling av material för friklassning och återvinning. Avtalet gäller fram till 2027.

De radiologiska rivningarna av de stängda reaktorerna på Barsebäck Kraft (B1 och B2) och OKG (O1 och O2) ska genomföras i ett gemensamt och samordnat projekt under perioden 2020-2028. Under den här perioden kommer allt aktivt avfall att avlägsnas från respektive anläggning. Verken rivs inifrån och ut, så det mest radioaktiva materialet tas bort först. Det handlar främst om reaktortankarna och dess innehåll, vilket redan påbörjats. Sedan följer en systematisk genomgång av hela anläggningen. Betong, metall och annat material som också är aktivt, tas bort i nästa steg. Totalt på anläggningarna är det cirka 6 % som är radioaktivt och som behöver tas bort först. Det handlar om 67 000 ton aktivt material, varav det mesta är lågaktivt.

– Vi är angelägna om att ta hand om det aktiva avfallet på ett ansvarsfullt och hållbart sätt. Vi räknar med att kunna friklassa och återvinna drygt hälften, alltså 33 000 ton avfall, säger OKG:s VD, Johan Dasht.

Cirka 18 000 ton av avfallet är så lätthanterligt att det kan omhändertas och friklassas av egen personal på respektive anläggning genom enkel sanering. Medan 15 000 ton av avfallet, främst metall,behöver en mer avancerad bearbetning och rengöring innan det friklassas. En del av metallen kommer att smältas som en del av behandlingsprocessen. För den avancerade bearbetningen av avfallet har Uniper ingått avtal med den franska energikoncernen EDF, och dess svenska dotterföretag Cyclife med kärntekniska anläggningar utanför Nyköping. Cyclife Sweden är ett företag specialiserat på behandling av radioaktivt material och säker friklassning och återvinning.

– Genom ramavtalet med Cyclife räknar vi med att göra årliga avrop på mellan 1 500 ton och 2 500 ton fram till 2027. Det här är ett bra exempel på de samordningsvinster som vi kan göra genom att koordinera nedmontering och rivning av de stängda reaktorerna på OKG och Barsebäcksverket, säger Johan Dasht.

– För Cyclife innebär detta avtal ett partnersamarbete med Uniper där vi vidareutvecklar behandlingsprocessen hos oss, men även levererar tjänster tidigt i projektet där vi hjälper Uniper att förbereda och maximera förutsättningarna för friklassning och återvinning , säger Henrik Modéer, VD Cyclife Sweden.

Vad händer med resten av det radioaktiva avfallet på totalt 67 000 ton? Planen är att 16 000 ton ska slutförvaras i Svensk Kärnbränslehanterings anläggningar i Forsmark, och 18 000 ton är så lågaktivt att det kan användas som återfyllningsmassa i samband med återställning efter rivningen.

För mer information:
Torbjörn Larsson, press officer, Uniper Sverige, + 46 706 37 32 77
Henrik Modéer, VD Cyclife Sweden, +46 76 000 92 01
Anders Österberg, kommunikation OKG, 070-622 44 22
Maria Taranger, kommunikation BKAB, 070-682 51 05

Fakta:

  • Uniper har en gemensam strategi för nedmontering och rivning av samtliga reaktorer (B1 och B2) på Barsebäck Kraft (BKAB) och de två reaktorer som ska stängas på OKG (O1 och O2). Strategin skapar samordningsfördelar mellan de båda pågående projekten.
  • En gemensam upphandling har redan genomförts då Uniper signerade kontrakt med leverantören UNNU om att montera ned fyra reaktortankar, två på OKG och två på Barsebäck.
  • Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, arbetar med ett av Sveriges största miljöskyddsprojekt. Uppdraget är att ta hand om allt radioaktivt avfall från de svenska kärnkraftverken. Det ska göras på ett säkert sätt för både människor och miljö.

Uniper – pålitlig och stabil elproduktion för energibehovet i Sverige.

Uniper är en global energikoncern och ett globalt varumärke. Svenska bolag inom Uniper är huvudsakligen registrerade med Sydkraft som del av firmanamnet. Vår verksamhet grundar sig på E.ONs tidigare storskaliga elproduktion. Därmed vilar Uniper på stolta anor och gedigen energiexpertis. I Sverige är vi en stor elproducent för svensk basindustri, med produktionsanläggningar runt om i landet för klimateffektiv vattenkraft och kärnkraft samt naturgaseldad kraftvärme och reservkraft.”

http://www.mynewsdesk.com/se/uniper/pressreleases/uniper-satsar-paa-aatervinning-av-laagaktivt-avfall-fraan-barsebaecksverket-och-okg-2930580
Publicerat i FoU Vetenskap, Litteratur, Media, Miljö, Press | Märkt , , , , , , ,

111 ljusår bort…

”För första gången har man upptäckt vattenånga på en liten planet utanför vårt solsystem. Det väcker förhoppningar om att det finns rinnande vatten där, vilket är en förutsättning för liv. Hubbleteleskopet har detekterat vattenånga i atmosfären på en exoplanet som ligger 111 ljusår bort. Den befinner sig i den beboeliga zonen, som är ett område runt en stjärna där temperaturen gör att vatten kan finnas i flytande form, och flytande vatten är en förutsättning för liv så som vi känner det. ‘– Det är en klar detektion av vattenånga vilket är jättespännande för det är första gången man har gjort det på en sådan här liten planet, säger Carina Persson som är astronom vid Chalmers tekniska högskola.’

Förut har man bara lyckats observera vattenånga på stora gasjätte-planeter utanför vårt solsystem. Den här exoplaneten, som heter K2-18b, är åtta gånger tyngre än jorden och mycket tyder på att det är en stenplanet, som jorden är. Planeten kretsar runt en så kallad röd dvärgstjärna, vilket skulle kunna vara en nackdel för liv att utvecklas. ‘– Röda dvärgstjärnor kan lysa starkt i ultraviolett ljus och det är livsfarligt för oss, men om det finns liv där måste det ha utvecklats för att klara av den strålningen’, säger Ingo Waldmann som är astronom vid University Collage London och en av författarna bakom studien som publiceras i Nature Astronomy. Ännu vet man inte om det finns liv och rinnande vatten på ytan, eller om den är torrlagd. James Webb-teleskopet som ska skickas upp om två år ska göra mer noggranna observationer av planeten, och först då kan vi veta mer om hur stora förutsättningarna är för liv på K2-18b.”

Planeter som ligger utanför vårt solsystem kallas för exoplaneter. K2-18b ligger 111 ljusår bort och är åtta gånger tyngre än jorden. Den gör ett varv runt sin stjärna på 33 dagar. Den ligger i den beboeliga zonen, som är ett område runt en stjärna där det varken är för varmt eller för kallt för att vatten kan vara flytande. Den kretsar runt en liten röd dvärg. Den är mindre än solen och den lyser med 60 procent av solens effektiva temperatur. Det är det som gör att planeten måste vara så nära sin stjärna för att vatten ska kunna vara flytande. Den upptäcktes av Keplerteleskopet 2015, och observationerna av atmosfären är gjorda av Hubbleteleskopet. (Sveriges Television, SvT)

Nu lär vi ju aldrig kunna lära känna eventuella vattenlevande organismer eller annat liv på denna planet. Avståndet är i sanning astronomiskt. Det Hubble nu har observerat är K2-18b så som den såg ut för 111 år sedan, d.v.s. år 1908. Idag kanske den inte längre finns kvar långt därborta. Men fascinerande är det, och vi får se om James Webb-teleskopet kan ge oss flera fakta om denna avlägsna värld.  (https://www.popularastronomi.se/)

Publicerat i Astronomi, FoU Vetenskap, SvT | Märkt , , , , , , , ,

Positionsförändringar i parlamentet

Abyss

Franz Kupka

Det förefaller nu som om vissa partiledare har rannsakat sig i sommar, och inser att rävspel båtar föga. Höstens katastrofalt långa regeringskris har ordentligt skakat om det politiska landskapet. Gamla fäktande antagonister lämnar sin barrikad och stiger ner för att börja prata med varandra. Tack för det. Historien lär att raka puckar biter mycket bättre. Idag föreslår således moderaterna samarbete med regeringen för att bättre tackla skjutandet och annat dödande runt om i landet. Men det skulle behövas två kvinnomord på två dagar, för att polletten äntligen skulle trilla ner. Kristerssons plötsliga samarbetsvilja kommer samtidigt som Expressens Anna Dahlberg igår punktade upp ett antal åtgärder som nu behöver vidtagas mot skjutandet. I det här fallet tycks Dahlberg vara hönan och Kristersson ägget. I så fall, bra där Dahlberg. Kan inrikesminister Damberg och justitieminister Morgan Johansson nu sy ihop ett bra program med övriga partier, så kanske vi nattvandrare och boende kan börja hoppas på bättre säkerhet igen i våra städer. Det tarvar både målmedvetenhet, handlingskraft och uthållighet. (Bild: Franz Kupka)

Publicerat i Brott & Straff, Media, Politik, Press, SvT | Märkt , , , , , , , ,

Utmaning, utmaning, utmaning…

HK Swedbank Sundbyberg 2014-01-27 kl 19.03

Skriv en bildtext

Snart får man i vårt land kräkreflexer när den ena efter den andra papegojan i media kallar våra samhällsproblem och andra uppgifter som vi borde ta itu med, för utmaningar? Det är som om det svenska språket har drabbats av en svår epidemisk hjärhinneinflammation. Ingen makthavare kan öppna näbben utan att använda det provocerande och bedrägliga uttrycket. Det liksom bara slinker ur dem, gång på gång. I realiteten är det ett säkert tecken på den förljugenhet som sprider sig i det offentliga samtalet. Att inte våga nämna saker vid deras rätta namn. Att släta över, göra grava samhällsproblem till nån slag tävlingsuppgift. Vem f-n är det som utmanar vem på duell hela tiden?

Politiska missförhållanden, och allvarliga problem – som bristen på billiga bostäder för vanligt folk, bristen på sjuksköterskor inom vården, den med nollränta dopade ekonomin, och de ryggradslösa politikerna som blockerar reformer i riksdagen – dessa stora problem är  i n t e  några mesiga och roliga ”utmaningar”. Det är svåra problem, svåra uppgifter att tackla, svåra missförhållanden som måste åtgärdas.  Utmaning kan betyda uppfordran till kamp, inbjudan till strid, eller en förolämpning, en provokation. Det är inte varje gång den flummigare betydelsen som papegojfolket älskar: inspiration, en sporre, en stimulerande, sporrande uppgift. Vad politikerna och andra offentliga personer uttrycker med detta ord är rent och skärt förgyllande självbedrägeri, för att de vägrar erkänna problemen! 

Publicerat i Kultur, Litteratur, Media, Politik, Press, Radio, sociologi, Språk, SvT