Sommar i P1, 2019: Kindstrand, Kyhle och Runge m.fl.

Fina lyssnarupplevelser i år också? Jada, framför allt har jag hittills haft stor glädje av att lyssna till Gunilla Kindstrand, Björn Runge, Sissela Kyhle, Anders Hansen och Agneta Pleijel. Extra kul när också musiken är medvetet vald, spännande och överraskande. Alltför många tryfferar sina manus med onjutbar och monoton anglo-saxisk slammer-musik. Ego-trippare med hög skrytfaktor väljer jag också gärna bort. Generellt sett är det för få som väljer svensk eller europeisk musik. Knappt jag hört Taube, Bellman, Cornelis eller svenska folkvisor eller folkmusik öht. Kommer det dragspel så trillar väl många av stolen! Men hoppet lever än 🙂 Kanske är ännu några guldkorn kvar åt oss bland de som återstår. Författare, skådespelare och journalister brukar borga för intressanta och proffsiga program. (Foto: J. Krabo)

 

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Litteratur, Media, Musik, Radio | Märkt , , , , , ,

En riksdag i limbo 2019-2022?

För första gången i mitt liv upplever jag att svensk politik, efter valet och den utdragna regeringskrisen, har hamnat i en obehaglig låsning. Jag hörde härom dagen i radions P1 en diskussion om den politiska situa-tionen i Tyskland, där det nu också råder en viss bestämd osäkerhet om framtiden, med gamla partier som tappat kompassen, och nya som snabbt växer i styrka. Väljarna både i Sverige och Europa har blivit allt rörligare. Stabiliserande faktorer som förr borgat för en lagom tröghet i opinionen, är nu borta med vinden, vilket plötsligt har öppnat för stora omgrupperingar. Allt tycks kunna hända framöver. Att den förlamande blockpolitiken, som media länge anammat, är väck – det är befriande. Den uttjatade Alliansen är verkligen död. Men det som kan komma istället kan bli tusan så obehagligt. Eller får vi en tabula rasa som kan föda någonting riktigt bra? En viss ambivalens infinner sig …

Oroande är den opportunism som bäddat för nuvarande läge. Vi ser alltmer av försiktigt manövrerande. Vi ser regeringar som inte på länge vågat lägga rejäla reformförslag, för att en mäktig medelklass och dess språkrör har obstruerat alla reformer som kunnat nagga deras erövrade förmåner i kanten. En däst egoism ligger som ett kvävande täcke över debatten. Symtomatiskt är de fjuttiga utspelen, de tandlösa lagförslagen. Med symbolpolitik försöker man ge sken av handlingskraft. Det gäller inte bara i Sverige. Även i EU. Förbjud sugrör av plast! Lysande. Det kan symbolisera attityden. I svenska valet i höstas gjordes en oändligt blygsam flygskatt till en jättefråga, utan att ge väljarna hela det aktuella miljöpanoramat med uranbrytning, kärnavfall, oljeraff, kemikalieexplosionen m.m. Låt oss slippa politiker som silar mygg och sväljer kameler. Där står de och lägger pannan i veck angående bönestunder på jobbet, slopad preskriptionstid för våldtäkter, tiggeri eller inte, och vem som skall regera med vem om 3-4 år. Istället för att resolut säga NEJ till atomvapen, nej till amerikansk militär på svenskt territorium, nej till vinstjägarna i vården, nej till konsultgamarna på Karolinska, och nej till skolk i skolan.

Vill vi ha företagsledare som Trump, Berlusconi och Macron att leda världen? Blir det kanske Bezos nästa gång, efter Boris Johnson? Eller vill vi ha populära skådisar och komiker som i Italien, Ukraina och USA? Javisst, många väljare har redan valt. De ser gärna en rolig demagog i toppen, lite mera action, lite teater – politik som tävling och underhållning.

I Tyskland är man inte rädd för konflikter i politiken, sa någon i det där radioprogrammet. Man vågar ta tag även i de svåra frågorna. I Sverige har den svenska konsensusnojan landat i passivitet. Man hytter lamt med lilla hartassen. Samförstånd är nog bra, men innan man kommer dit måste man bryta lans med varandra. Pseudopolitik med en lame duck som sopar alla ”utmaningar” under mattan eller begraver de akuta samhällsproblemen i utredningar trots att det är bråttom med tuffa beslut – DET vill vi inte ha.

Publicerat i Försvaret, Historia, Litteratur, Media, Miljö, Politik, Radio, sociologi | Märkt , , , , , , , ,

Liberalernas kräftgång (2)

Att ”folkpartiet” Liberalerna nu går kräft-gången är inte helt ologiskt med tanke på att de till skillnad från SAP, vänsterpartiet, bondecentern, kristdemokraterna och skattehatarpartiet (M) saknar en odiskutabel ideologiskt hållbar kärna. Kluvna redan på 1920-talet står de nu vid vägs ände igen. I England åkte de ut i marginalen redan efter Asquith och Lloyd George i början av 20-talet. I Sverige minns vi hur frisinnade och liberaler till slut gick ihop 1934 till Folkpartiet. Nu riskerar de på allvar en ny klyvning. Vem minns något som Fp/L drivit med glöd, framgång och bra resultat? I don’t. Professor Ohlin, Wedén, Helén, Ullsten, Westerberg, Leijonborg och Björklund – och så Leissner, den feministiska parentesen. Folkkära? Nej, men gamle Adolf Hedin, Karl Staaff och Nils Edén var det ändå lite drag i. Men det var längesen det… / jeh

Publicerat i Historia, Politik, Press, sociologi | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

EU-Valvakan blev ett spektakel

Många skribenter har ondgjort sig över att alla partier utom Fi uppträdde som segrare efter sammanräkningen under valvakan. Med all rätt. T.o.m. folkpartiet Liberalerna jublade trots mer än halverade röstetal jämfört med tidigare EU-val. De hade ju lyckats hålla näsan över den svenska 4-procentspärrren, så att säga. ”Det kunde ha gått värre”-syndromet. Delvis berodde detta hycklande beteende på studioexperternas ensidiga och ständiga jämförande med det förra EU-valet – vilket ju bortsåg från alla vågrörelser i opinionen som timat sedan dess. Det blev också smått irriterande med fokuseringen på ”vinnare och förlorare”, som är en alltför vanlig schablonanalys i medias syn på svensk politik och ekonomi. Media reducerar verkligheten till nån slags pågående Mello. Valvakan blev alltså mer jippobetonad än någonsin. Bredare analyser kom bara från statsvetaren von Sydow – resten var mest en julaftonsstämning. Det var bara Arne Weise som fattades.

En detalj: Ansvaret ligger delvis tungt på programmets producent, som vid snart sagt varje intervju från de olika parti-vakorna valde att visa ungdomar, förmodligen tämliga höga på alkohol, dansade framför kameran så snart de såg att de gick ut i sändning och tjoade och skrålade som om de vunnit storkovan på börsen. Bilden på den intervjuade partirepresentanten krymptes ned till ett hörn av rutan, medan de tjoande ungdomarna (mest flickor) visades på större delen av skärmen för att riktigt visa oss hur kul alla hade denna kväll, oavsett om man fick 4% eller 24%. Ett sorgligt spektakel, SvT. Gör om till nästa gång. Och bjud framför allt in folk med EU-pondus som Rolf Fredriksson och andra erfarna EU-korrespondenter. Och man borde absolut ha betonat att ”liberalernas” stora framgångar främst berodde på att president Macrons parti deltog för första gången i EU-valet, och de kommer att tillhöra den liberala gruppen i EU-parlamentet. EU blir nu alltmer fragmenterat framöver. Skutan blir därmed svårare att styra, och kompromisserna förmodligen tämligen urvattnade – t.ex. i miljöfrågor. Eller? (Om det var samma julafton i TV4 kan jag inte bedöma, då jag bara zappade över dit vid några få tillfällen.)

Publicerat i Media, Politik, Press, sociologi, SvT | Märkt , , , , , , , ,

EU-valet: Valkompasser urlakar demokratin

Så kallade valkompasser blir allt fler i våra media. SvT går nu ut med reklam för sin egen valkompass med Marmorstein, och pressen har sedan flera tidigare val försökt vägleda de  osäkra väljarna som inte till vardags följer med i samhällsdebatten, med egna kompasser. Det finns stora risker med detta. De statsvetare och andra som konstruerar kompasserna är säkert medvetna om att de aldrig kan ge en heltäckande bild av de olika partiprogrammen, och partiernas tidigare agerande i aktuella frågor. Kompasserna bygger vanligen på ett litet urval frågor som godtyckligt valts av konstruktören. För att det inte skall ta för lång tid att svara på alla frågor, så begränsas de till högst 25-30 stycken. Var och en av oss som testat, kan enkelt konstatera att många av de frågor som var viktigast för oss kanske inte ens var med, eller var yxigt formulerade. Av 30 frågor kan så många som hälften vara helt ointressanta för den som svarar, om det vill sig illa. Testet blir därmed ett mycket grovt instrument som riskerar att leda den osäkre till fel föreställningar. När det gäller oss äldre uvar, så är vi säkert också många som har kunnat konstatera att testen slår tämligen fel. Ibland blir utslaget helt stolligt fel. Så lägg ner!

SvT – gör hellre en serie program om hur varje parti har röstat i riksdagen under senaste mandatperioden i viktiga samhällsfrågor. Vilka har röstat med regeringen, vilka emot? Vilka har drivit speciella frågor med stor emfas, och vilka har varit särdeles passiva? Vilka har dålig närvaro i plenum, och vilka har varit mest aktiva med motioner och interpellationer? Hur har partiets representanter speglat geografi, yrken, ålder och andra variabler? Allt detta vore sundare och mera intressant. Valkompasserna, liksom de TV-sända debatter där media och journalisterna bestämmer ämnena, urlakar demokratin och framställer politiken som nån slags underhållning. Släpp fascinationen för maktspel och intriger, och börja spegla de viktiga sakfrågorna med tuffa frågor från orädda och kunniga journalister.

Publicerat i FoU Vetenskap, Historia, Media, Politik, Press, sociologi, Statistik, TV | Märkt , , , , , , , , , ,

Skrämmande okunnighet hos partiledare om kärnkraft

Spöken går igen, tänker jag, när jag hör Busch-Thor, Kristersson och Åkesson uttala sig om att vi måste satsa på kärnkraft igen. Det är som att höra en 40-50 år gammal stenkaka börja snurra igen på vevgrammofonen, att höra dem tala sig varma för en energiform som sedan länge visat sig vara en livsfarlig återvändsgränd för mänskligheten. Om vi nu vill kunna fortsätta leva på den här planeten? Har de aldrig läst om strålningen i Windscale/Sellafield i England, och olyckan i ett avfallslager i Uralbergen på 1950-talet? Om det radioaktiva nedfallet från atombombsproven på 60-talet? Om läckande avfallsdepåer i USA och gamla Sovjetunionen, omöjliga att sanera utan gigantiska kostnader? Om Fälldins laddningvånda på 70-talet, om de fruktansvärda olyckorna i Harrisburg i USA och Tjernobyl i Sovjetunionen och i japanska Fukushima för inte så många år sedan? Jo, det har de nog hört talas om. Det borde räcka med att se reportage från Fukushima eller Tjernobyl, så fattar man. Högteknologiska nationer som var övertygade om att de hade allt under kontroll, vilket naturligtvis var nonsens. Människan blir ofta övermodig. Både ingenjörer och ekonomer och andra. Och ännu producerar mängder med reaktorer nytt dödligt avfall som världens länder bjuder sina barnbarn att ta hand om i framtiden.

Media med självaktning borde tiga ihjäl de här desperata försöken att hitta nya profilfrågor – inte arrangera nya debatter i ett stendött ämne. Inte vara nyttiga idioter. Stå och gagga om lönsamhet, ja jisses. Nej, Sverige måste ta itu med de många verkliga problem vi har som väntar på en lösning: En vård i kris, en skola som söker sin form, våld och skjutningar som måste få ett stopp, droger och alienation hos ungdomen. Myglet, korruptionen och de ökande klyftorna. Listan kan göras lång. Vi vet alla. Men opportunism har nu präglat riksdagsarbetet i över ett decennium. Den senaste regeringskrisen kom som en bekräftelse på detta.

Lena Lagerstam, Kärnkraftsfritt Bottenviken, i Miljömagasinet: ”Man kan höra skrämmande uttalanden av politiker i Sverige – att kärnkraft är klimatvänlig, säker och absolut nödvändig för att klara klimatomställningen. Är det okunskap eller bara för att slippa ställa om samhället? FN:s klimatpanel IPCC förordar inte kärnkraft eller säger att den är nödvändig. Kärnkraft handlar om makt – storskalig produktion av energi som ska ge ekonomisk makt och kontroll. Men vem ska betala vad det kostar? Kärnkraft påverkar tusentals generationers livsmiljö framåt i tiden. Är det våra barn och barnbarn och alla som kommer sen som ska betala? Räcker inte argumenten?

  • Vi lever i en orolig, osäker värld där kärnkraftverk kan bli mål för terrorattacker, sabotage eller bombanfall.
  • Kärnbränslet består av uran eller upparbetat utbränt bränsle. Uran är förbjudet att bryta i Sverige på grund av stora miljökonsekvenser. Upparbetat bränsle tillverkas där plutonium till kärnvapen framställs.
  • Kärnkraftverk är inte säkra – minns katastroferna Tjernobyl och Fukushima som kommer att pågå långt in i framtiden.
  • Kärnkraftverk släpper ständigt ut låga doser radioaktivitet i luft och vatten.
  • Utbränt kärnbränsle är livsfarligt i 100.000 år. Så hett att det måste lagras tio år vid reaktorn, sedan mellanlagras minst 40 år innan slutförvar. Ingenstans i världen finns säker metod för slutförvar. Finland har godkänt metod med kopparkapslar i berg, men i Sverige har Mark- och Miljödomstolen underkänt metoden.
  • Kärnkraft skapar mängder av avfall. Medelradioaktivt avfall skall slutförvaras i 500 år, lågradioaktivt avfall i 50 år.
  • Nya reaktortyper, så kallade generation fyra, med torium och plutonium, ska ge obegränsad energi utan långlivat avfall. Trots forskning i 50 år finns inga i kommersiell drift. Tekniken är komplicerad och riskerar kärnvapenspridning.
  • Kärnkraft har låg verkningsgrad, cirka 30%, största delen av energien går ut i havet som uppvärmt kylvatten….”

Birger Schlaug: ”Koldioxidneutralt? Konsumentverket förbjöd (2010) lobbyorganisationer och elbolag att dela ut broschyrer i skolan/marknadsföra kärnkraft som koldioxidfri energi. Fossila bränslen krävs för alla moment i kärnbränslekedjan – uranbrytning, konvertering, energikrävande anrikning, transporter, bränsle-tillverkning, byggande under många år, den tidskrävande rivningen av reaktorer och därtill avfallshantering under minst 100000 år. Kort sagt: kärnkraft är irrationellt, senfärdigt, dyrt, sårbart och innehåller ett riskmoment som är svårt att hantera i en demokrati. Det utgör därmed ett svagt alternativ i frågan om att lösa klimat-problematiken. Personligen identifierar jag mig som grön och har därmed också andra grunder för kritisk hållning: storskalig och centraliserande kraftproduktion bör inte satsats på, småskalig och decentraliserad kraft minskar sårbarhet, ökar självtillit och ger större utrymme för delaktig demokrati.”

Bild: Guds öga? Svart hål i stjärnbilden Jungfrun. (Populär Astronomi)
Publicerat i Astronomi, Äldreomsorg, Äldreomsorg, Barn, England, FoU Vetenskap, Historia, Media, Miljö, Norrland, Politik, Press, Radio, Skolan, SvT | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Helmich Roman i nytt ljus

Äntligen en omfattande och lättillgänglig biografi om Johan Helmich Roman – ”den svenska musikens fader”. Stockholmspysen som drog till London och lärde sig komponera hos Händel m.fl. Han kom sedan hem och blev hovkapellmästare och gav oss oerhört mycken vacker musik. ”Drottningholms-musiken” känner väl i alla fall de flesta av oss igen när vi hör den. Den spelades på flera skol-avslutningar i mitt läroverk när det begav sig. Det var maffigt högtidligt och försommar – nästan som när britterna får en klump i halsen av Pomp & Circumstance. Well, det finns faktiskt grejer skrivna tidigare om honom – av Vretblad, Svedlund och Helenius-Öberg, ser jag på Wikipedia. Men nu kommer Ernst Brunner med sin bamsebiografi om Roman: LIKT ETT SKELETON. Om den är lika bra som hans biografi om Bellman så är vi att gratulera 🙂 Brunner kan vårt 1700-tal bättre än de flesta. Roman var förresten fena på att lira oboe, bara en sån sak! Roman drog till Småland när han trappade ner karriären, och där vilar han nu i Kalmar län.

Publicerat i Historia, Litteratur, Musik | Märkt , , , , , , , , ,

Kycklingpolkan går?

PÅSK sänder inte ut odelat skojiga associationer när jag ser bakåt i tiden. Och jag tänker då inte bara på Strindbergs märkliga kammardrama från 1900 som kunde handla om vår egen kämpiga tillvaro. Nej påsken är även på ett personligt plan framför allt förknippad med sjukdom och bekymmer mera än med glada kycklingar, polka dots, moon beams och påskharar. Hacke Hackspett tycks aldrig komma tillbaka? Och nog grasserar förkylningar och annat fanstyg även denna vår efter en grymt seegh vinter. På allt detta – lägg den sega tandvärk som kallas BREXIT och som plågar Europa månad efter månad. Nu när vi äntligen blev kvitt vår egen tandvärk, och fick en egen regering till slut. Jag är rädd att den processen i grunden har skadat tilltron till våra folkvalda. Såg nyss Utrikesnämndens sammanträde i riksdagen där Wallström ansattes för att hon varit personlig nyligen i Finland i sin sorg över britternas flaxande obeslutsamhet. Hon tycks ha landat i min egen länge konstaterade slutsats – folkomröstningar är våldsamt övervärderade som demokratiskt instrument. Man bör inte, ja man får inte skyffla över ansvaret för så komplicerade saker som brännvin, atomkraft och europasamarbete till folkets domslut – då riskerar man att grupper i samhället med de starkaste megafonerna och ekonomiska musklerna styr en hastigt uppblossad opinion exakt dit de vill ha. Därpå följer osvikligen eftertankens kranka blekhet. Vad var det egentligen vi röstade för, eller emot? ” – Jaså, jaha, det fattade jag inte. Jag är inte så insatt…”. Vi har ju en parlamentarisk demokrati som fungerar bättre än de flesta. Låt då i Jesu namn våra valda ombud ta besluten efter lång och seriös debatt i parlament och media, och gärna med en kvalificerad majoritet på 67% istället för 51%. Så får vi lagom broms på eventuella politiska stolligheter.

Well, annars är det ju val både här och där, och i fler huvudstäder än på länge sitter en rad icke-politiker och osympatiska gubbar nu med makten i sina händer. Bäva månde både Östern och Occidenten. Välgörande just denna aprildag var i alla fall att höra Sabuni förklara sin syn på svensk politik, och att samtidigt ge media en känga för deras fixering och ältande av ständigt samma frågor. Vi lever i de politiska papegojornas och de Platta Takens tidsålder, och därför var det befriande skönt att höra en politiker som inte sprider floskler och inövade talepunkter när media håller fram en mikrofon. Jag har inte samma liberala omvärldssyn som Sabuni, men vi behöver sådana raka och tydliga politiker som inte hukar i buskarna. Bra där!

Publicerat i England, Historia, Kultur, Litteratur, Media, sociologi