Salomon August Andrée: Hotchpotch och mammas lingonsaft. Spetsbergen 1882-83

En lördag morgon den 1 juli 1882 gick ett par av flottans kanonbåtar ut från Göteborg med kurs mot Spetsbergen. Ombord fanns en samling svenska forskare, och bland dem den unge entusiasten Salomon August Andrée (f.1854), apotekarsonen från Gränna som hade läst naturvetenskap och varit i Amerika ett tag. Fjorton år senare skulle han ge sig av i en luftballong mot Nordpolen, men nu skulle han studera jordmagnetism, norrsken och elektriska fenomen vid en vik på Spetsbergen i över ett år med en handplockad skara kollegor. Nåja, de hade ganska skiftande bakgrund. A.E.Nordenskiöld hade 1878-1880 avverkat Nordostpassagen med framgång och nu ville Kungliga Vetenskapsakademien skicka ut denna expedition på nya uppdrag. Den ingick i det första internationella Polaråret. Ledare för gruppen blev Nils Ekholm (f.1848) och Andrée blev hans ställföreträdare. På bilden poserar de framför det s.k. Svenskehuset i en vik av Isfjorden på västra Svalbard. Kap Thordsen kallas platsen. Det är Andrées födelsedag den 18 oktober 1882. Andrée syns i mustasch som tvåa från vänster. Den skäggige bredbente framför honom är antagonisten löjtnant Henrik Stjernspetz (f.1850). Till höger bakom och ovanför Andrée står aningen suddig – rumskamraten fil kand Emil Solander (f.1858), tjusige Vilhelm Carlheim-Gyllensköld (f.1859) i bredhatten, och ledaren Ekholm i skägg och kubb. Läkaren Richard Gyllencreutz (f.1850) lär vara den suddige tvåan från höger. Sittande är Ljungström, Olsen och Sundberg. Läkaren hade sin hund med sig, som fick valpar under vistelsen. Övriga är fångstmän som hjälpte till med det dagliga praktiska, transporter, fixande, jakt etc. Bilden lär vara tagen på Andrées födelsedag (källa: Digitalt Museum / Grenna Museum, Polar Center).

Egentligen siktade man först på Mosselbukta längst i norr, men där blev det för svåra isförhållanden. Där hade Nordenskiöld tidigare haft sin bas Polhem. Andrée och de andra bosatte sig i Svenskehuset i över ett år. Det innebar bl.a. en lång mörk vinter med temperaturer ner mot -25 grader. Både Ekholm och Andrée skrev dagbok. En liten drapa varje dag. Den som har läst Andrées senare anteckningar från färden mot Nordpolen , kommer i anteckningarna från Spetsbergen mycket närmare Andrées person och tankevärld. Efter ballonghaveriet 1897 blev det en kamp för livet varje dag, och dagboken därmed lakonisk och stundom kryptisk (och svårt fuktskadad då den omsider hittades). Här i huset vid Isfjorden var tillvaron gansk trygg. Ingen blev svårt sjuk. Man forskade, jagade, festade och hade sina ”gurgel”, som Andrée säger. Förutom hans noggranna recensioner av maträtterna (som är överraskande varierade och välsmakande) får vi läsa om hans irritation på elaka kollegor, ilskan över ständigt smällande i dörrar, vårdslöshet med apparatur, och ren mobbning mot honom själv. Man får också se sidor av hans personlighet, som delvis förklarar hans otroliga idé att senare flyga till Nordpolen. Han är fanatiskt noggrann och plikttrogen, fuskar aldrig när han har vakten, men får kritik av Ekholm för att han har snålat och köpt en del undermålig utrustning, och för lite fotogen. När de efter en tid tvingas ransonera fotogen samlas de alla kring lampan i biblioteket, medan Andrée sitter och jobbar i sitt mörka rum, noterar ledaren Ekholm på ett ställe i sin dagbok.

Ingenting tycks saknas i matförråden, och kocken tycks få godkänt. De äter allt från renstek, ripor och gås, biff, kotletter, ärter med fläsk, och kroppkakor – och plockar mängder av ägg från sjöfåglarna i viken, men har även ett stort förråd av konserver, sylt, rabarber, dill, vitkål och brysselkål m.m. Ofta är det tårta efter maten. Öl, vin, punsch och champagne flödar. Så länge viken är isfri så får de ibland post med fartygsbesök. Men så slår polarvintern igen den kontakten med yttervärlden. Hela fjorden stelnar isbelagd. Man får skriva brev och lägga på lager över vintern. Andrée är något av en nitisk enstöring av fr.a. löjtnanten som kom med lite i sista minuten som reserv. Han hånar Andrée för ”intellektuellt arbete”. Hans gliringar svider, men Andrée låter sig inte knäckas. Han arbetar på. Han har sina luftelektriska och astronomiska observationer. Han är den energiske terriern med pepparkornsögonen. Ekholm undrar om han inte har ett synfel, för Andrée tycker sig ibland se i syne när han ser ut över snövidderna. Hunden, skjulen och de många rävarna runt lägret tas ibland för isbjörnar och annat i stormen. Inte heller läkaren Gyllencreutz är sympatisk. ”Ett storartat gurgel mellan Ekholm och G-z om mig. Han var som vanligt ytterligt fräck. Jag satt bredvid och hörde på, men sade ej ett ord. Gjorde ren vattenbatteriet till elektrometern.” (14/10)  

Breven från syskonen och mamma Mina där hemma är viktiga. Och han jublar över den ljuvliga lingonsaft som hans mor har sänt med honom i rikliga mängder. Oktober 19: ”Drömde på natten att mamma kom hit. Hon sade att hon kom för att se hur jag hade det. Gumman hade blivit förskräckligt mager och såg ö.h.t. ut som en sylfid.” Han skriver också vetenskapliga artiklar till Stockholms Dagblad, och till Vetenskaps-akademien. Den 21 december är dygnet som mörkast, och läkaren kommenterar efter maten och skålandet, mörkrets negativa inverkan på dem alla. Andrée skriver dock: ”För min del kan jag ej upptäcka någon så betydande skillnad i vårt uppförande att den kan frappera. Skulle jag anmärka något så vore det Solanders utomordentliga overksamhet, Stjernspetzs tystlåtenhet och betydligt minskade rörlighet, samt Gyllencreuzs sällsynthet och tillbakadragenhet. Ekholm och Gyllenskiöld och jag själv synas mig vara likadana som förut, min sinnesstämning är aldrig nedtryckt, men ofta glad.” Men han ser tämligen dåligt mot den bländande snön som kan ge ”ögonblicklig svindel”. Julaftonen blir lyckad med lutfisk, gröt och alla tillbehör. Efter smörbakelserna inkasserar Andrée 17 julklappar inklusive pappas porträtt.   

Den 10 augusti året därpå kommer båten Urd med brev, och det blir fest med supande inför uppbrottet. Den 25 augusti lättar de ankar, och den 28:e når de Tromsö. Bjudning hos konsul Aagard. I Bergen den 3 september telegraferar han till Dagbladet. I Göteborg den 6:e tar han in på Göta Källare, träffar sin bror Herman och går på teatern. 8/9: ”Avreste efter att ha uppvaktat kungen, med nattåget. 9/9: Mottagandet här i Stockholm vänligt. Allt väl. 13/9: Avlämnade mina sista papper, redogörelsen för apparatens uppställning och tabellernas anordning. Avreste på kvällen hem till Wexiö. 14/4: Klockan 9.45 hos Mamma.” (Källa: Svenska fysikaliska-meteorologiska expeditionen till Spetsbergen juli 1882-september 1883. S.A. Andrées dagbok från deltagandet i det första internationella polaråret. Dagboken är fint sammanställd och kommenterad av Håkan Jorikson, Grenna Museum, med förord av professor Sverker Sörlin, KTH)    

Publicerat i Astronomi, FoU Vetenskap, Historia, Litteratur, Miljö, Resor | Märkt , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Salomon August Andrée: Hotchpotch och mammas lingonsaft. Spetsbergen 1882-83

Söderhamn 400 år

Så passerade Söderhamn fyra hundra år som stad denna måndag den 7 september 2020, och staden har som sig bör låtit trumpeta ut detta från Rådhusets trappa. En liten tapper skara hade trotsat coronan och samlats på rådhustorget, och barn från en  förskola stämde upp ett fyrfaldigt Leve! Vädret var inte så tokigt för att vara i september. På förmiddagen vid 11-snåret sågs fem svenska JAS Gripen från F21 i Luleå flyga i formation på himlavalvet över min socken Mo. (Söderhamns egen flottilj F15 ”is no more” tyvärr – men det är aldrig för sent att starta om på ny kula om viljan finnes!) För oss som intresserar oss för bygdens historia var detta förstås una giornata particolare – en alldeles särskild dag. Från Söderhamns Teater bjöds på kvällen en dynamisk digital föreläsning om stadens ärorika förflutna, och det gavs sedan både intervjuer, tal och musikalisk underhållning. Professor Dick Harrison från Lund är ett fenomen. Vid 54 års ålder har han redan en enorm produktion av böcker bakom sig i ett brett spektrum av ämnen. Han har även provat på att skriva romaner. Ikväll gav han en föreställning som sprudlade av gott humör och lärdom. Han tecknade för oss Söderhamns historia ur ett brett europeiskt och nordiskt perspektiv ända tillbaka till hedenhös innan Hälsingland blev en del av Sverige, och förde oss ända fram till sågverks-boomens ankomst på 1850-talet – den som blev början på den svenska industrialiseringen. Där stoppade han – ungefär vid den tidpunkt där min egen lokalhistoriska forskning kring nedre Ljusnan börjar 🙂

Förutom estradören Harrisons briljanta uppvisning, var landshövding Per Bills anförande intressant, liksom den efterföljande intervjun med honom. Han började förresten med att läsa upp en hälsning från kungen och drottningen som skulle ha varit närvarande om inte ett grasserande coronavirus hade satt stopp för detta. Anna Sahlin, Miriam Bryant och Monica Törnell stod för en kompetent musikalisk inramning. Det var gott att höra några av Monicas senaste låtar, liksom Heden och Ted Ströms fantastiska Vintersaga som hon självklart gör outstanding! Att mitt eget ljud hackade från och till berodde nog på att mitt bredband inte är tillräckligt maxat 🙂 Harrison hördes mycket bättre i min mobil efteråt än i min dator. Saknades något? Ja hade det inte varit maffigt med en blåsorkester på rådhustorget också på morgonen, och en kör med 2-3 sånger på slutet i Teatern? Men det skall väl firas lite mer efter att coronan har klingat av, får vi hoppas. / jeh /

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Media, Mo socken, Musik, Söderhamn, Söderhamn, TV | Märkt , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Sommar 2020 i P1 – i Coronans år

Glatt överraskad i år av många fina program i P1 Sommar. Det blev en rivstart med Greta Thunberg och Shima Niavarani, och för min generation män satt det fint att därefter få ta del av Ulf Lundells nutidsanalys och Micael Bydéns intressanta bakgrund innan han blev vår ÖB. FN-medlaren Staffan de Mistura hörde jag en solig dag i trädgården med en fika. Sen kom en svacka där jag hoppade över både företagare, munkar och influencers. Och varför Sahlin, Borg och Sundin (?) skulle vara med i år är svårt att förstå. Specialistsjuksköterskan desto viktigare. Intressant var också att höra rara Miss Li och Albin Ekdal om deras toppar och dalar i artistkarriärerna, som båda fortsatt rullar på …

Tack Malin Byström, Simon J. Berger, Anna Takanen för fina levnadsberättelser! Extra intressant att höra Simons långa väg ända fram till succén med norska serien Exit – en väg som påminde mig själv så mycket om den väg mina egna söner har känt – internetgenerationens. Ja, människans behov av ”berättelser” är vårt signum – i form av myter, riter, hällristningar, story telling, litteratur och film. Sånt som filosofen Claude Lévi-Strauss sammanfattade i sin lära om strukturalismen. Väckte minnen detta från åren på Stockholms universitet och mitt sista år, då jag läste socialantropologi 🙂

Ett särskilt tack till:

1. Journalisten Ola Wong som jag lärde att uppskatta redan för många år sedan i SvD, och vars omvärldsanalys idag på pricken stämmer med min egen oro över läget.

2. Professor Björn Olsen som med skärpa och kunnighet ända sedan i mars hos Malou i TV4 har kritiserat Folkhälsans i mångt obegripliga strategi i kampen mot covid-19.

3. Lena Endre och Marie-Louise Ekman för personliga och sympatiska program som berörde. Liksom Wong och Olsen dessutom tryfferat med ovanligt schysst och spännande musik!

(Bild: Across the River, 1892. By Isaac Levitan. National Tretyak Gallery, Moscow)
Publicerat i Äldreomsorg, Försvaret, Film, FoU Vetenskap, Kultur, Litteratur, Media, medicin, Miljö, Musik, Politik, Radio, sociologi, Sport | Märkt , , , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Sommar 2020 i P1 – i Coronans år

Musikens pärlor (34): Amy Winehouse – Back to black

I sommar har jag som vanligt lyssnat mycket på radio. I P1 dyker det upp både gamla musikaliska pärlor och sånt man aldrig hört förr. Nyligen inträffade detta: ”Vem var det där, så bra, det låter bekant, men jag kan inte placera inspelningen och artisten…” Jag glömde kolla låtlistorna efteråt. Någon vecka senare dök samma stycke upp igen i ett annat program. Jag glömde återigen bort att ta reda på vem som sjöng. En kvinna med en fascinerande röst som skar distinkt genom den malande suggestiva taktfasta melodin, men jag uppfattade inte alls vad hon sjöng om, på engelska. Bara att det var mäktigt, berörande, påträngande, bra. Vem f-n var detta?

Nyss när jag i Sommar hörde Malin Byström berätta om sitt liv från uppväxten i Helsingborg till Metropolitan i New York, så spelar hon samma låt. Och nu, jag tittar direkt på SR.se för att se låtlistan. Det är verkligen ingen ny inspelning, men ändå har den gått mig förbi trots att det är många år sen den släpptes 2006: ”Back to black” med Amy Winehouse. Död sedan 2011. Drack ihjäl sig. Bara 27 år gammal. Minns att jag såg en skakande dokumentär om hennes liv för några år sedan. Ung, vacker, begåvad judisk artist. Hittade välskrivna inlägg om textens bakgrund och tolkningar av den, se nedan. Ingen tvekan om att hon var en av vår tids bästa i sin genre. Så tragiskt att många av de främsta drogade och söp ihjäl sig. Efter sångtexten nedan kommer en intressant reaktion från en Margaret Fex på texten i Back to black (från webben).

”He left no time to regret
Kept his dick wet
With his same old safe bet
Me, and my head high
And my tears dry
Get on without my guy
You went back to what you knew
So far removed, from all that we went through
And I, tread a troubled track
My odds are stacked
I’ll go back to black
We only said goodbye with words
I died a hundred times
You go back to her
And I go back to
I go back to us
I love you much
It’s not enough
You love blow, and I love pow
And life, is like a pipe
And I’m a tiny penny rolling up the walls inside…
We only said goodbye with words, I died a hundred times
You go back to her, And I go back to …. etc etc
Kommentar: ”How anyone could mistake the ”black” in this song for anything other than black tar heroin is beyond me. Maye if you have never heard of black tar heroin, you might mistake it for something else – but Amy was definitely into heroin and other opiates and other drugs as well. Does anybody not know that? Her drug use, as blatant, unhidden, and over-the-top as it was, was actually a part of her cache as an artist and a big part of her personal identity. She emphasized it with her clothes, makeup, hair, body, etc. She never tried to cover it up or ”maintain” – if she was f****d-up, she acted like she was f****d-up, and admitted being f****d-up, too. It is, at least, an honest approach, but I am not saying it is a healthy one. But maybe it is more healthy than the many drug-dependent, alcoholic or drug-abusing musical artists who publicly deny drug or alcohol use, while their lives slowly – or quickly – unravel. How many tragic downfalls there have been, so many deaths, so many lost careers, families, reputations and fortunes? This could literally be a party game – how many drug or alcohol related deaths in rock & roll or popular music artists can you name? I mean, where do you even start: Hank Williams? Janis Joplin? Jimi Hendrix? Jim Morrison? You get my drift. Many of Amy Winehouse’s songs contain overt drug references, although it can be missed sometimes here in the us because some of her slang may be unfamiliar to Americans, because she is – I mean, was – from the uk, and they use some different, often very funny, and colorful, terms for various stuff. Her music also deals quite bluntly with themes of sexual obsession, co-dependency, loneliness, emotional starvation, infidelity, betrayal, selfishness, interpersonal conflict, and all else that make relationships bad. She never sidesteps the difficult issues. I think it is one of the many things that make her music so compelling, so different and yet so easy to identify with – if not the exact circumstances, then the feelings behind them, at least. And then there’s her amazing, versatile, unusual voice – her distinctive sound, and her masterful phrasing – she was very young, but she had what old pro’s like Frank Sinatra, Dean Martin, Sammy Davis Jr., Joe Cocker, Tom Waits, Peggy Lee, and a few others had. They, and she, had that certain something that takes a melody, a lyric, a way of turning a phrase or of breathing a word and suspending it in air, and makes it theirs, and somehow, for the first time, it’s dead-on, like nobody else ever sang it right before, and in that vocal styling is imbued all kinds of meaning that somehow never seemed to come across before, when someone else sang it, even if they sang it perfectly well. The great ones can take a song, or a fragment thereof, and what they do with it, and what they give back, to us, the audience, a bunch of strangers, is something intimate and touching, meaningful and personal, and it provokes within a kind of feeling, something that is deep and which comes welling up from somewhere just south of the heart, that we cannot help but sense, and respond to, involuntarily, at a physical, visceral and emotional level, and it happens even when the listener is not aware of what’s being said. I mean, you could be from Japan, or Java, or Uzbekistan, and be able to read, speak & understand only Japanese, Javanese, or Uzbek – or Uzbekese? – or whatever! – but if you heard Amy Winehouse, (or any of the other artists I just mentioned as a few examples), sing, it wouldn’t matter if you didn’t understand the lyrics or know what the words were or what they meant – you would still be moved, you would still feel things, and it would be real. That’s a gift and a rare one, to cause people to feel things deeply. I believe Amy will go down in history as one of the truly great ones. Yes, it is very sad her artistic career, not to mention her one and only precious life, was cut short, and so tragically. Think of all the stuff we will never hear that she could have done. And that’s just the selfishness of a listener speaking – think of all she could have done, and felt, and loved? She certainly had the talent, and a rare gift for what she did for us. And we, the listeners, are better for having had the privilege of being present for it.”
(Margaret Fex, 2018-05-10).

Publicerat i England, Kultur, Musik, Radio, TV | Märkt , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Musikens pärlor (34): Amy Winehouse – Back to black

Wong, Greta och Lundell tre ess i P1 Sommar 2020

Det var uppfriskande att höra Ola Wong igår i Sommar. Tankeväckande, ödmjukt och sympatiskt. Jag minns hur jag redan för minst tio år sedan uppskattade hans kunniga och spännande artiklar om det nya Kina i SvD. Där fanns det djup och den kunskap man kunde sakna i många andra schablonreportage från Kina, i andra media. Nu överraskade han med en sylvass analys av den svenska flockmentalitet som är så irriterande hos både hariga och opportunistiska politiker och ofta pinsamt fantasilösa och ytliga svenska media. Wong pekade ut de mekanismer som tycks fjärrstyra den här paradoxala svenska nationalismen som tvångsmässigt får oss att göra oss märkvärdiga genom ta stolliga beslut, och sen vägra att ändra oss trots att det är uppenbart att vi gjort bort oss. Som nu med snart 6000 döda av coronaviruset, samtidigt som färre än 10 pers har dött på Taiwan t.ex. Sug på den! Den tillsatta kommissionen måste nu våga vara frän och sanningssägande när de avlägger sin rapport så småningom. De döda kan vi inte få tillbaka, men vi måste åtminstone vakna upp ur vår yrvakna passivitet, och vår dåliga beredskap, och sluta förneka att flera av våra myndigheter har gjort ett dåligt jobb. Tack Ola för ett suveränt program! Så djefla bra. (Bild: Svenska Dagbladet)

Publicerat i Historia, Kultur, Media, Miljö, Politik, Press, Radio, Statistik | Märkt , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Wong, Greta och Lundell tre ess i P1 Sommar 2020

Reflections on similarities in European and U.S. corona death rates

Consider the figures and the chart below which shows a selection of European nations and their outcomes so far regarding covid-19. Isn’t there a pretty obvious pattern? Three countries have not suceeded in pressing down the death rates like all the other countries in this chart (which are all bending their curves rather similarly): Great Britain, Sweden and the U.S.

Britain at the moment having the highest death rate of those tree. Only Belgium is worse off, at the top (bad picture, I know). Look at the table further below for exact figures.

1. Is there a joint factor that distinguish these three countries from the others, explaining their developement? Something in their strategy against the virus?

2. What about Belgium and their extreme records? Is EU travellers the single explanation? They seem now to have stopped the cause that affected them at the start, though.

3. Neighbouring countries with strikingly similar rates: Germany and Denmark. Finland and Estonia. Greece and Cyprus. What is the expanation – what does geographic nearness engender in this case dealing with the corona virus?

There are more such coinciding values in the table below …

European Corona Mortality rate by country
Källa: Johns Hopkins, 19 juli 2020
Country Deaths/100K population
Belgium 85.80
United Kingdom 68.22
Spain 60.83
Italy 57.99
Sweden 55.18
France 45.02
US 42.83
Ireland 36.12
Netherlands 35.72
Switzerland 23.12
Germany 10.96
Denmark 10.54
Austria 8.04
Hungary 6.10
Finland 5.94
Estonia 5.22
Poland 4.26
Czechia 3.37
Ukraine 3.35
Lithuania 2.87
Greece 1.81
Latvia 1.61
Cyprus 1.60

 

 

 

 

 

Publicerat i DNA, England, FoU Vetenskap, Italien, medicin, Miljö, Statistik | Märkt , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Reflections on similarities in European and U.S. corona death rates

Vardagsritualer i Chantal Akermans spegel

Ibland dyker det upp en film som berättar någonting väsentligt. I dagens mediautbud är det allt sällsyntare med filmskapare som vågar dra ut på en scen istället för att försöka fånga oss med ständig rörelse, ständig action och ett evigt larmande. Hollywood har väl satt ribban, den känslan kommer man ju inte ifrån. Skönt då att det görs annan film också som törs vandra egna stigar. Ikväll bjöd SvT på en rulle av Chantal Akerman (1950-2015), en nästan plågsamt ordkarg och långsam historia. Många gav säkert upp och slog av. Att en katastrof lurade bakom tristessen kunde vi nog ana, vi som höll ut. Upplösningen var inte ologisk. Filmen? Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles’’ (1975). Jag måste erkänna att jag inte kände till Akerman, trots att hon tycks ha gjort ett stort antal filmer. Kanske har få av dem nått Sverige. Jag ser gärna att SvT visar fler ur hennes produktion. Det står på Wikipedia att Marguerite Duras kritiserade filmen när den kom. Det är intressant eftersom Akermans film i sin stora frånvaro av dialog påminner just om de många filmer av Duras jag såg på Filmhuset  på 80-talet – India Song, Moderato Cantabile och Hiroshima mon amour. Kanske kände de att de konkurrerade om samma publik, att Duras ville freda sitt revir. Hur som helst är Akermans film plågsamt konsekvent. Mina tankar går till samma atmosfär som jag har upplevt i Georges Simenons (1903-1989) självbiografiska berättelser. Stadsmiljöerna och det sociala livet i Belgien före kriget. Hos Simenon var det 1930-tal i Liège, hos Akerman är det väl 1970-tal i Bryssel…

Publicerat i Film, Kultur, Litteratur, Simenon, SvT | Märkt , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Vardagsritualer i Chantal Akermans spegel

The importance of being Runo

1593 Map

Min far hette Runo. Själv skriver jag runor – hälsingerunor. Kanske är det med andra ord ingen slump. Jag har vänt mig om, och sett sju generationer av män leva sina liv i samma älvdal, utefter stränderna vid Ljusnan. Dagar och nätter, i ljus och mörker, glädje och sorg. Med sina kvinnor och barn. Men jag ristar inte mina runor i sten som de avlägsna, förkristna generationerna. Inte heller i trä eller ben som förr. Jag fyller papper med mina runor, och inte raspar jag ens papperet längre. Den nya tidens diskret anonyma medhjälpare överför mina tankar blixtsnabbt, lyder minsta knapptryckning. Jag ser avtrycken efter mina sju generationer förfäder vid älven – från Napoleontiden och in på 1900-talet. I arkiverade handlingar, kontrakt och fotografier. Först år 1928 lämnade vi Arbrås bruk och sågverk. År 1939 lämnade farsan och morsan Väster på Söderhamn, och 1959 gick farfar i pension hos Marma-Långrör. Där var det slut. Farmor höll ut längst innan hon också kilade vidare till de sälla jaktmarkerna på 1970-talet, som det stod i min ungdoms äventyrsberättelser. Därmed var vår närvaro i bygden finito. Tystnaden lägrade sig. En hel generation vilade nu på Söderalas vackra kyrkogård: Farfar Erik, farmor Anna, farmors mor Elin, morfar Ivar, mormor Emma, morfars far och mor, morfars syster och hans bröder Olle och Josef, mormors mor, och moster och morbröder.

Nästan alla männen på svärdsidan hette Olof eller Erik. Farsan blev den förste att heta Runo. Knut Erik Runo. Inte hade väl min farfar drängen, stabbläggaren och sulfatmassaarbetaren läst så mycket svensk historia, men präktiga nordiska kunganamn gav han och farmor sin äldste son när gossen föddes i Lottefors 1916. Knut som den danske vikingakungen Knut Svensson – Knut den Store – sonen till Sven Tveskägg som regerade en del av England på 1000-talet under många spännande år. Erik som Erik den Helige, Erik av Pommern och Erik XIV av Vasaätten.

Varför valde de även Runo? Därom vet jag inget, och lär aldrig få veta. Som ofta kan det vara en tillfällighet. Någon de kände till och gillade som hette så? Antagligen. Namnet var inte så ovanligt i Norrland. Men ingen hette så i släkten tidigare. Jag har koll. Idag sommaren 2020 är det knappt ett tusen här i landet som bär förnamnet Runo och bor i Sverige, och bara 238 som kallas så. Och medelåldern är hög – 73 år. Min far skulle ha varit 103 år nu, om han levat.

Nå, de fyra första på vår svärdslinje, som alla levde i Arbrå på 1800-talet, hette Olof. Bara Olof, inga fler förnamn. Så det blev många Olsson i efternamn, och därmed flera Olof Olsson. Fortfarande ett av våra tio vanligaste efternamn. Bondesamhällets patronymikon raderas inte ut så lätt. Men Anderssons är fortfarande flest, strax före Johanssons. Olof kallas 14.000 män och pojkar idag. Det är alltså hyfsat vanligt fortfarande. Men min farfar född 1892 fick heta Erik som den förstfödde sonen i den familjen, där bröts den olof-trenden. Hans yngre bror vagabonden fick axla traditionen och kallades Olle.

Knut kallas idag åtminstone 4.500, och det är lite på uppgång. Erik är stadigt populärt både som tilltal och dopnamn, och går alltid in på topp-tio-listorna. Över 60.000 kallas så, och över 300.000 bär namnet. Men heter man och kallas för Runo som en av de 238, så är det ganska exklusivt ännu 🙂

Publicerat i Arbrå, Historia, Litteratur, Norrland, sociologi, Statistik | Märkt , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för The importance of being Runo