Dandelion wine

Tucson, Arizona 1957

Dandelion Wine is a 1957 novel by Ray Bradbury set in the summer of 1928 in the fictional town of Green Town, Illinois, based upon Bradbury’s childhood home of Waukegan, Illinois. The novel developed from the short story ”Dandelion Wine,” which appeared in the June 1953 issue of Gourmet magazine. The title refers to a wine made with dandelion petals and other ingredients, commonly citrus fruit. In the story, dandelion wine, as made by the protagonist’s grandfather, serves as a metaphor for packing all of the joys of summer into a single bottle. The main character of the story is Douglas Spaulding, a 12-year-old boy loosely patterned after Bradbury. Most of the book is focused upon the routines of small-town America, and the simple joys of yesterday.” (Wikipedia)

En underbar berättelse. Får mig att längta efter maj månad – årets ljuvligaste tid.

Publicerat i Litteratur, Resor | Märkt , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Dandelion wine

Askesta Sågverk och svensk polarforskning

En andra liten upplaga är nu tryckt. Med mjukt omslag och svart-vit inlaga, 200 sidor med över 200 fotografier och andra illustrationer. Den kommer inte att finnas i bokhandeln, men kan beställas här av intresserade. Den kostar 300 kr (plus eventuellt porto, om den skall skickas). Den handlar om ägarklanen Dicksons från Montrose i Skottland och deras framgångsrika verksamhet i Göteborg, Värmland och Norrland under andra halvan av 1800-talet, och hur huvudmannen Oscar Dickson delvis investerade vinsterna i svensk polarforskning på Svalbard och Grönland. Han finansierade även del av Nordenskiölds seglats via Nordostpassagen, och ingenjör Andrées färd i ballong mot Nordpolen sommaren 1897. Men det handlar också om människorna vid Dicksons sågverk i Askesta, och hur min egen morfars farfar Stut Hans Ersson kom till Askesta och rotade sig där, och hans ättlingar. 

Först till kvarn. Maila: arboradh@gmail.com

/ Janne Hallström

Publicerat i FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Litteratur, Norrland, Politik, Söderala, Söderhamn, Söderhamn, sociologi, Statistik | Märkt , , , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Askesta Sågverk och svensk polarforskning

Fado 2004

Et donc, nous gaspillons nos vies

en prévision

sur ce,

qui après tout

mais cela n’arrive jamais

Donne moi ton fado

et je pleurerai tes larmes

Chantez – vos sentiers parfumés

et toutes les pierres!

et je vais vous dire

notre histoire… (jeh)

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Fado 2004

Skogen är vår arvedel (1944) Filmografinr 1944/21

NATTBILD

Nattens portar står öppna

I en trädtopp

sitter en uggla och ser,

hur lysmasken, ett av Jordens minsta

energiverk – arbetar.

/ Bo Setterlind

Publicerat i Kultur, Litteratur, Miljö, Religion, Språk | Märkt , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för

Trästrejken som inte tog skruv

 Söderhamn och Sundsvall sommaren 1879

I januari 1879 kunde man i svenska tidningar läsa en notis som  förebådade en viktig förändring i tiden. Rubriken löd Den förste arbetaren i riksdagen. Mannen ifråga var järnarbetaren Gustaf Eriksson och nu hade han invalts i riksdagen på Stockholmsbänken. Det här var innan det socialdemokratiska partiet bildades i Sverige. Halmar Branting låg ännu i Uppsala och studerade, och agitatorn August Palm hade ännu inte anlänt från Danmark.

I Sverige hade träpatronerna utefter norrlandskusten bokstavligen skurit guld under det goda sjuttiotalet. Men just den här vårvintern 1879 hade det slagit om – och priserna på virke i London var ingen rolig läsning för exportsågverken i Norrland. Priserna var usla, och för att rida ut de dåliga tiderna hade sågverken av riksdagen begärt och fått beviljat ett lån på 3 miljoner kronor. Det räckte dock inte. För att hålla ställningarna hade man också sänkt arbetarnas löner med 15-20%. Marknadens närmaste framtid syntes dyster, och ett synligt bevis var att uttagningarna i Sparbanken i Söderhamn var större än insättningarna. Men skam den som ger sig – redan den 11 februari detta år rapporteras i Söderhamns Tidning att Askesta som första såg har ’dragits på’ och är i full gång på dagarna: Trafiken å banan mellan Askesta och Sandarne har även för året öppnats för det försågade virkets nedforslande till Sandarne. Likaså har arbetet å det mekaniska ånghyvleriet vid Sandarne under veckan börjat, så att flertalet av vid Askesta och Sandarne varande bofasta gifta arbetare nu äga sysselsättning och något ljusare levnadsutsikter, ehuru arbetslönerna äro nedbringade nära nog till de minsta möjliga. Vid övriga sågverk i skärgården tros rörelsen knappast komma igång före öppet vatten. I april annonserar Oscar Dickson, som äger sågen i Askesta och anläggningarna i Sandarne, om arbetstillfällen: Herr Dickson & Co har givit sina arbetschefer i Jemtland och Herjedalen order om skogsavverkningar i stor skala.

Allt är inte nattsvart, men ett säkert tecken på oron är uppgifterna som inkommer om en ökande utvandring. Den 22 april uppmanar flottningsföreningen i Ljusnan herrar virkesägare vid Ljusne älv och dess bivatten att före 1 maj inkomma med kalkyler på 1879 års virkesinmärkningar. I början av maj börjar så isen till slut att spricka upp. Den 6 maj har isen skilt sig, och en vak ligger mellan Enskär och Storjungfrun. Norrut är det massor av drivis, men utanför Söderhamn har den skingrats och Storjungfruns fyr har tänts. Lotsarna har gått ut till Lilljungfrun. Några dagar senare gör sig ångaren Nya Söderhamn redo att lämna Stockholm med destination Ljusne och Söderhamn. Isbandet mellan Branthäll och Grundvik anses utan svårighet kunna passeras. Den 13 maj inkommer så plötsligt notiser från Hudiksvall om ett slags strejk vid trävarubolagets brädgård i staden. Hudiksvallsposten undrar vad det skall tjäna till – bolaget har redan annonserat efter nya arbetare i Söderhamn. Nånting är i görningen, och den 27 maj ger Söderhamns Tidning stort utrymme åt bildandet av Söderhamns arbetarförening vars stadgar tidningen publicerar. Då har samtidigt i Sundsvall den 26 maj klockan 8 på morgonen en kommitté bestående av fyra arbetarrepresentanter för brädgårdsarbetarna vid Heffners & Co framfört arbetarnas krav på återgång till fjolårets löner, men bryskt avvisats av ledningen där. Det blir signalen. Nu lägger arbetarna ner arbetet vid de flesta sågverken i Sundsvallsdistriktet. Ett spontant missnöje har sakta men säkert växt sig allt starkare, och nu är måttet rågat. Arbetarna samlas under provisoriska röda fanor i stora skaror på Skarpskyttelägret i Sundsvall. Snart är man 1000 man. Arbetarna uppträder mycket fredligt, sjunger psalmer och lyssnar på predikanter. På deras egen begäran stängs krogar och utskänkningsställen. Det är inte våld man vill ha, utan bröd och rättvisa. På strejkens andra dag står ett 30-tal sågverk stilla i bygden. Nu blir det fart på ägarna och myndigheterna. Landshövdingen Treffenberg ilar till lägret och håller förmanande tal om återgång till arbetet.

I Stockholm är kungen Oscar II nervös. Han telegraferar till landshövdingen och lovar militär hjälp om läget skulle så kräva. Ångaren Thule kommer först med 300 gardister från Stockholm ombord. Snart kommer också 200 man från Hälsinge regemente. Militären har skarp ammunition med sig. Efter ytterligare några dagar anländer också sex kanonbåtar till Sundvall. Läget är laddat, och arbetarna vägrar lyssna på landshövdingens uppmaningar. Tisdagen den 3 juni, tredjedag pingst,  låter Treffenberg militär omringa lägret och kanonbåtarna vänder sina kanoner mot platsen för lägret. Man läser upprorslagen för arbetarna. Man läser också upp vräkningsdomar mot arbetarna, griper 37 personer för lösdriveri, och häktar sju nyckelpersoner som anses vara ledarna. Allt pågår i kyla och ösregn. Dagen efter har myndigheterna med sina militära påtryckningar och sina hot tvingat tillbaka arbetarna i arbete.

Men samtidigt börjar också oroligheter söderut – i Hudiksvall, Söderhamn, Gävle och Skutskär. Söderhamns Tidning skriver den 3 juni: Ett antal av några hundratal arbetare från Marma och Bergviks brädgårdar (inne i Söderhamn) har idag inställt sina arbeten och dragit ut till sågverken utefter fjärden. Före deras avmarsch från staden talade lektor P.Waldenström från Gefle vilken igår anlände hit till staden. Nykterhetskämpen Waldenström försökte lugna massorna, och få dem att på fredlig väg nå en överenskommelse med sina arbetsgivare. Några tog intryck av Waldenström och lämnade demonstrationen, men övriga tågade nu iväg mot sågverken utanför staden för att värva fler anhängare. I Grundvik blir man avvisade. Störst gehör tycks man få i Ljusne. Snart har man där samlat mellan 1000 och 2000 man. I Ala släcker man ugnarna. Onsdag kväll anländer 300 man till salutorget i Söderhamn, mest Ljusnebor, men också folk ifrån Sandarne. Efter ett tag glesnar skarorna och man skingras mot torsdag morgon. Under onsdagen har samtidigt grosshandlare Oscar Dickson anlänt till Söderhamn. Han har hört talas om oroligheterna och beger sig genast ut till brädgården i Sandarne.

Vid middagstid på torsdagen den 5 juni samlas arbetarna åter i Söderhamn för avmarsch mot sågverken utefter sydsidan av fjärden. Nu har man en fana i spetsen av tåget. Söderhamns Tidning: Då de anlände till Sandarne, möttes de vid Lerviks grindar av grosshandlaren Oscar Dickson, som ensam hade tagit plats därstädes och under flera timmar avbidat de strejkandes ankomst. När skaran, 500 man, nalkas, trädde herr Dickson fram och förbjöd densamma att intränga på hans mark. ”Detta är mitt område och jag förbjuder alla utom Sandarnearbetare att inträda här”, säger han. En röst ur hopen ropar: ”Grinden är olåst, framåt!”. ”Jag är låset”, svarade herr Dickson och stod med orubbligt lugn på sin post framför grinden. Strejkarna började nu tveka och drog sig undan till Åsbacka. Dickson uppmanar sina arbetare att återgå till ordningen, i annat fall hade de att vänta att förlora sina jobb och att bli avhysta från sina bostäder. Borgmästare Berglöf anlände nu till Sandarne med militär från Helsinge regemente. Härav förlades en större avdelning vid Sandarne, och mindre styrkor vid de övriga verken. Till Ljusne begav sig samma torsdag kronofogde Holm med trupp från Mohed. Till Stugsund anlände kanonbåten Astrid. De rekvirerade trupperna kring Söderhamn är från Arbrå, Alfta och Järvsö kompanier. Kung Oscar II telegraferar den här kritiska dagen till landshövding Asker angående läget.

På torsdag kväll drar Alasågen igång igen, och fredag morgon tycks arbetet vara igång i Sandarne. Även i Grundvik är allt igång på fredagen – två man har där avskedats. Bara vid Åsbacka och Långrör är det ännu oroligt. Tisdagen den 10 juni när Söderhamns Tidning åter kommer ut, är strejken i stort sett över, och tidningen kan summera händelserna. I Söderhamn tycks de oroliga rörelserna ha lagt sig helt och hållet från och med den nya veckans början. Marma och Bergviks arbetare vid brädgårdarna inne i Söderhamn liksom kollegorna i Ala pekas ut som de envisaste arbetsvägrarna. De sista har givit upp under helgen. Vid Ala har 40 man avskedats under lördagen, men har fått tillbaka sina arbeten under måndag eftermiddag. Måndag kväll började man sända hem de militära förbanden. Då avseglade också kanonbåten Astrid mot Stockholm. Tidningen konstaterar i sin slutkläm att arbetarna i Söderhamnsdistriktet egentligen har det bättre 1879 än året före. Lönerna är visserligen 15% lägre, men det uppvägs mer än väl av kraftigt sänkta priser på livsmedel. Man menar också att lönerna i Söderhamn är bättre än vid industrierna längre norrut. Både arbetare och arbetsgivare får av tidningen beröm för att ingen har kommit till allvarlig skada. Inget fylleri, inget våld – och de flesta som avskedats har återfått sina arbeten.

Utanför Hudiksvalls brädgårdar ligger en kanonbåt kvar på redden ännu den 13 juni. Men även där återgår man snart till ordningen. Den stora norrlandsstrejken 1879 tog aldrig riktigt skruv. Därtill var den för oförberedd och utan organiserad ledning. Den var den första stora arbetskonflikten i vår moderna svenska historia, och den varade i närmare fyra veckor sammanlagt. I Söderhamn var det över på en vecka. Det tycks i Söderhamn ha varit brädgårdarnas arbetare som var de aktiva. Oroligheterna följde ett band från stadens brädgårdar ut efter fjärdens södra strand ända ner till Ala. På norra sidan av fjärden i Mariehill, Djupvik och Utvik var det lugnt. Inte heller tycks sågarna vid Ljusnan i Bergvik, Marma och Askesta ha varit involverade. Inte en enda notis därom står att finna i Söderhamns Tidning. Även om diskussionerna säkert gick höga vid köksborden även där. Inga omedelbart synbara förändringar kunde noteras i strejkens kölvatten. Men något hade ändå förändrats, erfarenheter hade vunnits inför nya bataljer mellan arbetsgivare, myndigheterna och arbetarnas krav på en rättvisare fördelning. Åren som följde på 1880-talet präglades av en kraftigt ökad emigration till Nordamerika. Samtidigt ser vi en arbetarrörelse som sakta började formera sig i politiska partier och fackföreningar. Man startade egna tidningar, agiterade för allmän rösträtt och bättre arbetsvillkor.

Sundsvallsstrejken blev början på en lång process innan arbetarna fick föreningsrätt, allmän rösträtt och strejkrätt. Mycket är idag vunnet – men inget fortsätter att utvecklas med automatik. Sågverken och brädgårdarna är färre, men strukturförändringar och förändrade arbetsuppgifter tenderar att skapa nya hälsorisker och arbetsvillkor. I dagens hårda konkurrenssamhälle kallas stress, alienation, konflikter och andra arbetsmiljöproblem för ”utmaningar”. Det säger en hel del om den tid vi lever i.   

2020-12-01 Jan Erik Hallström

F.d. statistikansvarig på Arbetsmiljöinspektionen i Stockholms distrikt

Träkusten av Molin

Publicerat i Arbrå, Hälsingeforsk, Historia, Litteratur, Media, Mo socken, Norrland, Politik, Press, Religion, Söderala, Söderhamn, Söderhamn, sociologi | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Salomon August Andrée: Hotchpotch och mammas lingonsaft. Spetsbergen 1882-83

En lördag morgon den 1 juli 1882 gick ett par av flottans kanonbåtar ut från Göteborg med kurs mot Spetsbergen. Ombord fanns en samling svenska forskare, och bland dem den unge entusiasten Salomon August Andrée (f.1854), apotekarsonen från Gränna som hade läst naturvetenskap och varit i Amerika ett tag. Fjorton år senare skulle han ge sig av i en luftballong mot Nordpolen, men nu skulle han studera jordmagnetism, norrsken och elektriska fenomen vid en vik på Spetsbergen i över ett år med en handplockad skara kollegor. Nåja, de hade ganska skiftande bakgrund. A.E.Nordenskiöld hade 1878-1880 avverkat Nordostpassagen med framgång och nu ville Kungliga Vetenskapsakademien skicka ut denna expedition på nya uppdrag. Den ingick i det första internationella Polaråret. Ledare för gruppen blev Nils Ekholm (f.1848) och Andrée blev hans ställföreträdare. På bilden poserar de framför det s.k. Svenskehuset i en vik av Isfjorden på västra Svalbard. Kap Thordsen kallas platsen. Det är Andrées födelsedag den 18 oktober 1882. Andrée syns i mustasch som tvåa från vänster. Den skäggige bredbente framför honom är antagonisten löjtnant Henrik Stjernspetz (f.1850). Till höger bakom och ovanför Andrée står aningen suddig – rumskamraten fil kand Emil Solander (f.1858), tjusige Vilhelm Carlheim-Gyllensköld (f.1859) i bredhatten, och ledaren Ekholm i skägg och kubb. Läkaren Richard Gyllencreutz (f.1850) lär vara den suddige tvåan från höger. Sittande är Ljungström, Olsen och Sundberg. Läkaren hade sin hund med sig, som fick valpar under vistelsen. Övriga är fångstmän som hjälpte till med det dagliga praktiska, transporter, fixande, jakt etc. Bilden lär vara tagen på Andrées födelsedag (källa: Digitalt Museum / Grenna Museum, Polar Center).

Egentligen siktade man först på Mosselbukta längst i norr, men där blev det för svåra isförhållanden. Där hade Nordenskiöld tidigare haft sin bas Polhem. Andrée och de andra bosatte sig i Svenskehuset i över ett år. Det innebar bl.a. en lång mörk vinter med temperaturer ner mot -25 grader. Både Ekholm och Andrée skrev dagbok. En liten drapa varje dag. Den som har läst Andrées senare anteckningar från färden mot Nordpolen , kommer i anteckningarna från Spetsbergen mycket närmare Andrées person och tankevärld. Efter ballonghaveriet 1897 blev det en kamp för livet varje dag, och dagboken därmed lakonisk och stundom kryptisk (och svårt fuktskadad då den omsider hittades). Här i huset vid Isfjorden var tillvaron gansk trygg. Ingen blev svårt sjuk. Man forskade, jagade, festade och hade sina ”gurgel”, som Andrée säger. Förutom hans noggranna recensioner av maträtterna (som är överraskande varierade och välsmakande) får vi läsa om hans irritation på elaka kollegor, ilskan över ständigt smällande i dörrar, vårdslöshet med apparatur, och ren mobbning mot honom själv. Man får också se sidor av hans personlighet, som delvis förklarar hans otroliga idé att senare flyga till Nordpolen. Han är fanatiskt noggrann och plikttrogen, fuskar aldrig när han har vakten, men får kritik av Ekholm för att han har snålat och köpt en del undermålig utrustning, och för lite fotogen. När de efter en tid tvingas ransonera fotogen samlas de alla kring lampan i biblioteket, medan Andrée sitter och jobbar i sitt mörka rum, noterar ledaren Ekholm på ett ställe i sin dagbok.

Ingenting tycks saknas i matförråden, och kocken tycks få godkänt. De äter allt från renstek, ripor och gås, biff, kotletter, ärter med fläsk, och kroppkakor – och plockar mängder av ägg från sjöfåglarna i viken, men har även ett stort förråd av konserver, sylt, rabarber, dill, vitkål och brysselkål m.m. Ofta är det tårta efter maten. Öl, vin, punsch och champagne flödar. Så länge viken är isfri så får de ibland post med fartygsbesök. Men så slår polarvintern igen den kontakten med yttervärlden. Hela fjorden stelnar isbelagd. Man får skriva brev och lägga på lager över vintern. Andrée är något av en nitisk enstöring av fr.a. löjtnanten som kom med lite i sista minuten som reserv. Han hånar Andrée för ”intellektuellt arbete”. Hans gliringar svider, men Andrée låter sig inte knäckas. Han arbetar på. Han har sina luftelektriska och astronomiska observationer. Han är den energiske terriern med pepparkornsögonen. Ekholm undrar om han inte har ett synfel, för Andrée tycker sig ibland se i syne när han ser ut över snövidderna. Hunden, skjulen och de många rävarna runt lägret tas ibland för isbjörnar och annat i stormen. Inte heller läkaren Gyllencreutz är sympatisk. ”Ett storartat gurgel mellan Ekholm och G-z om mig. Han var som vanligt ytterligt fräck. Jag satt bredvid och hörde på, men sade ej ett ord. Gjorde ren vattenbatteriet till elektrometern.” (14/10)  

Breven från syskonen och mamma Mina där hemma är viktiga. Och han jublar över den ljuvliga lingonsaft som hans mor har sänt med honom i rikliga mängder. Oktober 19: ”Drömde på natten att mamma kom hit. Hon sade att hon kom för att se hur jag hade det. Gumman hade blivit förskräckligt mager och såg ö.h.t. ut som en sylfid.” Han skriver också vetenskapliga artiklar till Stockholms Dagblad, och till Vetenskaps-akademien. Den 21 december är dygnet som mörkast, och läkaren kommenterar efter maten och skålandet, mörkrets negativa inverkan på dem alla. Andrée skriver dock: ”För min del kan jag ej upptäcka någon så betydande skillnad i vårt uppförande att den kan frappera. Skulle jag anmärka något så vore det Solanders utomordentliga overksamhet, Stjernspetzs tystlåtenhet och betydligt minskade rörlighet, samt Gyllencreuzs sällsynthet och tillbakadragenhet. Ekholm och Gyllenskiöld och jag själv synas mig vara likadana som förut, min sinnesstämning är aldrig nedtryckt, men ofta glad.” Men han ser tämligen dåligt mot den bländande snön som kan ge ”ögonblicklig svindel”. Julaftonen blir lyckad med lutfisk, gröt och alla tillbehör. Efter smörbakelserna inkasserar Andrée 17 julklappar inklusive pappas porträtt.   

Den 10 augusti året därpå kommer båten Urd med brev, och det blir fest med supande inför uppbrottet. Den 25 augusti lättar de ankar, och den 28:e når de Tromsö. Bjudning hos konsul Aagard. I Bergen den 3 september telegraferar han till Dagbladet. I Göteborg den 6:e tar han in på Göta Källare, träffar sin bror Herman och går på teatern. 8/9: ”Avreste efter att ha uppvaktat kungen, med nattåget. 9/9: Mottagandet här i Stockholm vänligt. Allt väl. 13/9: Avlämnade mina sista papper, redogörelsen för apparatens uppställning och tabellernas anordning. Avreste på kvällen hem till Wexiö. 14/4: Klockan 9.45 hos Mamma.” (Källa: Svenska fysikaliska-meteorologiska expeditionen till Spetsbergen juli 1882-september 1883. S.A. Andrées dagbok från deltagandet i det första internationella polaråret. Dagboken är fint sammanställd och kommenterad av Håkan Jorikson, Grenna Museum, med förord av professor Sverker Sörlin, KTH)    

Publicerat i Astronomi, FoU Vetenskap, Historia, Litteratur, Miljö, Resor | Märkt , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Salomon August Andrée: Hotchpotch och mammas lingonsaft. Spetsbergen 1882-83

Söderhamn 400 år

Så passerade Söderhamn fyra hundra år som stad denna måndag den 7 september 2020, och staden har som sig bör låtit trumpeta ut detta från Rådhusets trappa. En liten tapper skara hade trotsat coronan och samlats på rådhustorget, och barn från en  förskola stämde upp ett fyrfaldigt Leve! Vädret var inte så tokigt för att vara i september. På förmiddagen vid 11-snåret sågs fem svenska JAS Gripen från F21 i Luleå flyga i formation på himlavalvet över min socken Mo. (Söderhamns egen flottilj F15 ”is no more” tyvärr – men det är aldrig för sent att starta om på ny kula om viljan finnes!) För oss som intresserar oss för bygdens historia var detta förstås una giornata particolare – en alldeles särskild dag. Från Söderhamns Teater bjöds på kvällen en dynamisk digital föreläsning om stadens ärorika förflutna, och det gavs sedan både intervjuer, tal och musikalisk underhållning. Professor Dick Harrison från Lund är ett fenomen. Vid 54 års ålder har han redan en enorm produktion av böcker bakom sig i ett brett spektrum av ämnen. Han har även provat på att skriva romaner. Ikväll gav han en föreställning som sprudlade av gott humör och lärdom. Han tecknade för oss Söderhamns historia ur ett brett europeiskt och nordiskt perspektiv ända tillbaka till hedenhös innan Hälsingland blev en del av Sverige, och förde oss ända fram till sågverks-boomens ankomst på 1850-talet – den som blev början på den svenska industrialiseringen. Där stoppade han – ungefär vid den tidpunkt där min egen lokalhistoriska forskning kring nedre Ljusnan börjar 🙂

Förutom estradören Harrisons briljanta uppvisning, var landshövding Per Bills anförande intressant, liksom den efterföljande intervjun med honom. Han började förresten med att läsa upp en hälsning från kungen och drottningen som skulle ha varit närvarande om inte ett grasserande coronavirus hade satt stopp för detta. Anna Sahlin, Miriam Bryant och Monica Törnell stod för en kompetent musikalisk inramning. Det var gott att höra några av Monicas senaste låtar, liksom Heden och Ted Ströms fantastiska Vintersaga som hon självklart gör outstanding! Att mitt eget ljud hackade från och till berodde nog på att mitt bredband inte är tillräckligt maxat 🙂 Harrison hördes mycket bättre i min mobil efteråt än i min dator. Saknades något? Ja hade det inte varit maffigt med en blåsorkester på rådhustorget också på morgonen, och en kör med 2-3 sånger på slutet i Teatern? Men det skall väl firas lite mer efter att coronan har klingat av, får vi hoppas. / jeh /

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Media, Mo socken, Musik, Söderhamn, Söderhamn, TV | Märkt , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Sommar 2020 i P1 – i Coronans år

Glatt överraskad i år av många fina program i P1 Sommar. Det blev en rivstart med Greta Thunberg och Shima Niavarani, och för min generation män satt det fint att därefter få ta del av Ulf Lundells nutidsanalys och Micael Bydéns intressanta bakgrund innan han blev vår ÖB. FN-medlaren Staffan de Mistura hörde jag en solig dag i trädgården med en fika. Sen kom en svacka där jag hoppade över både företagare, munkar och influencers. Och varför Sahlin, Borg och Sundin (?) skulle vara med i år är svårt att förstå. Specialistsjuksköterskan desto viktigare. Intressant var också att höra rara Miss Li och Albin Ekdal om deras toppar och dalar i artistkarriärerna, som båda fortsatt rullar på …

Tack Malin Byström, Simon J. Berger, Anna Takanen för fina levnadsberättelser! Extra intressant att höra Simons långa väg ända fram till succén med norska serien Exit – en väg som påminde mig själv så mycket om den väg mina egna söner har känt – internetgenerationens. Ja, människans behov av ”berättelser” är vårt signum – i form av myter, riter, hällristningar, story telling, litteratur och film. Sånt som filosofen Claude Lévi-Strauss sammanfattade i sin lära om strukturalismen. Väckte minnen detta från åren på Stockholms universitet och mitt sista år, då jag läste socialantropologi 🙂

Ett särskilt tack till:

1. Journalisten Ola Wong som jag lärde att uppskatta redan för många år sedan i SvD, och vars omvärldsanalys idag på pricken stämmer med min egen oro över läget.

2. Professor Björn Olsen som med skärpa och kunnighet ända sedan i mars hos Malou i TV4 har kritiserat Folkhälsans i mångt obegripliga strategi i kampen mot covid-19.

3. Lena Endre och Marie-Louise Ekman för personliga och sympatiska program som berörde. Liksom Wong och Olsen dessutom tryfferat med ovanligt schysst och spännande musik!

(Bild: Across the River, 1892. By Isaac Levitan. National Tretyak Gallery, Moscow)
Publicerat i Äldreomsorg, Försvaret, Film, FoU Vetenskap, Kultur, Litteratur, Media, medicin, Miljö, Musik, Politik, Radio, sociologi, Sport | Märkt , , , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Sommar 2020 i P1 – i Coronans år