Någonting behagligare … av fröken Dickinson?

My river runs to thee:
Blue sea, wilt welcome me?
My river waits reply.

Oh sea, look graciously!
I ’ll fetch thee brooks
From spotted nooks, —

Say, sea,
Take me!

Emily Dickinson (1830–86).
Complete Poems, 1924
Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Språk | Märkt , , , ,

I Coronavirusets våld: April 23, 2020

Så har Frankrike och Belgien nått samma dödfrekvenser som tidigare Italien och Spanien i detta farsotens år 2020, och viruset lär sätta sin prägel på resten av året även om det kommer att klinga av så småningom. I Sverige är det nu 2.000 som avlidit. Våra frekvenser ligger ungefär i samma nationella härad som Irlands, Schweiz och USA. Men inom Sverige är det stora skillnader mellan regionerna, där Skåne och sydostligaste länen inklusive Gotland har klarat sig bäst undan, hittills. Två tusen är långt ifrån spanska sjukans 30.000 döda år 1918, och vi må hoppas att vi aldrig når de nivåerna denna gång. I Hälsingland närmar vi oss 50 avlidna… Frågan infinner sig just nu – hur kan Japan hålla döden i så strama tyglar?

Corona, antal döda per 100.000 inv

April 23, 2020
Källa: Johns Hopkins , Baltimore University, USA
Land Dödsfall /100.000 invånare
Belgium 55
Spain 46
Italy 42
France 32
United Kingdom 27
Netherlands 24
Sweden 19
Switzerland 18
Ireland 16
US 14
Portugal 8
Denmark 7
Germany 6
Austria 6
Canada 6
Norway 4
Finland 3
Israel 2
Korea, South 0,5
Japan 0,2
OBS: Dödsfall pga Coronavirus registreras inte på exakt samma sätt i alla dessa länder. Siffrorna speglar  ungefärlig dödlighet med den reservationen.

 

Publicerat i Äldreomsorg, DNA, FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Italien, medicin, Miljö, Statistik | Märkt , , ,

Coronan kom 100 år efter Spanskan

Böhme, Henrik

Dr Henrik Böhme hemma i lyan i Söderhamn (Digital bild i Söderhamn, Dibis)

Spanska sjukan i Söderhamnsregionen anno 1918

Provinsialläkare Henrik Böhmes rapport till Medicinalstyrelsen

Inledningsvis får jag nämna att på grund av det stora antalet patienter det ej varit mig möjligt föra vidlyftiga anteckningar om dem alla. I regel har jag blott sett dem en eller annan gång, ofta blott rådfrågats genom ombud.
Uppgift över antal fall, som av Eder behandlats eller observerats (med möjligast noggrant angivande av det område, för vilket uppgiften gäller)
 Antalet fall inom distriktet har varit:
Augusti
72
September
112
Oktober
365
November
540
December
104
Januari
79
Februari
10
SUMMA
1282
Därtill kommer i staden omkr 250, således 1532, med 52 döda. Dödsfall hos av andra läkare behandlade 109, varför antalet fall kan uppskattas till omkr 4600. Därtill kommer ett stort antal, där läkare av skilda orsaker ej sökts, så att hela antalet sjuka torde överstiga 5000. 
Uppgifter angående tiden för epidemiens uppträdande särskilt med angivande av tiderna för   dess   framträdande   inom   skilda   delar   av   Edert   arbetsområde   samt  huruvida densamma efter tillfälligt avstannande åter uppflammat. 
Då utom mig minst åtta (8) läkare praktiserat i distriktet (av vilka blott en till mig lämnat någon uppgift) kan jag ej ge exakta meddelanden om sjukdomens fördelning i de olika socknarna eller när de allra första fallen inträffade. Sjukdomen tycks emellertid ha börjat i augusti ungefär samtidigt på vitt skilda ställen såsom i Skog, nära Holmsvedens station (först av mig kända fallet 13/8), Trönö (18/8), Norrala (27/8), och särskilt i Bergvik, där den blev allmänt gängse redan i augusti. Sedan den egentliga epidemin upphört, ha enstaka fall flerstädes uppträtt, men om något ‘uppflammande’ kan ej ännu talas.
Uppgift angående fallens fördelning efter ålder och kön.
 1467 fall om vilka anteckningar finnas, ha fördelats på följande sätt:
Ålder
Män
Kvinnor
Totalt
0-10 år
85
83
168
10-20 år
156
185
341
21-30 år
218
192
410
31-40 år
142
147
289
41-50 år
51
72
123
51-60 år
32
56
88
61-70 år
17
21
38
71-80 år
2
8
10
SUMMA
703
764
1467
Att så få fall under 10 år anmälts, torde bero på att sjukdomen hos barn tycks förlöpa lindrigt. Mina äldsta patienter ha varit en man och en kvinna 78 år.
Uppgift om förekomsten av komplikationer samt dessas frekvens inom olika åldrar och kön ävensom deras svårare eller lindrigare art. Närmare iakttagelser av intresse härutinnan torde särskilt angivas.
Symptomen synas ha varit desamma som på andra orter. Hastigt insjuknande med frysning, ofta så att klockslaget för sjukdomens början kunde angivas, hög feber ofta 40° och däröver, svår huvudvärk, särskilt över ögonen, värk i rygg och leder. Snuva tycks ej så ofta ha förekommit, men nästan konstant retsam hosta, stundom utan upphostning eller objektiva förändringar, ofta bronkit med talrika rassel samt bronkopneumonier, i en del fall pneumonier som kliniskt tett sig som ”orepösa” (inga sektioner gjorda) ehuru ofta utmärkande sig för långsam resolution , bronkialrespiration och hårda rassel i veckotal. I fyra fall empyem som krävde operation. Laryngit med svår andnöd simulerande krupp (glottisödem) förekom några gånger, även hos fullväxta. Näsblödning har varit nästan konstant symptom, rätt ofta mer eller mindre varig upphostning. Däremot har jag ej iakttagit något fall av tarmblödning, ej heller synes aborter efter influensa förekommit. Angina har varit vanlig, ehuru ej särdeles besvärande. Kväljningar och kräkningar ha varit rätt vanliga, stundom diarré första dagarna, oftast förstoppning. Intet fall av långvarig diarré, simulerande tyfoid, mig veterligt. Intet fall av meningit av mig  iakttaget, däremot en av annan läkare och ett dödsfall.
Efter sjukdomen har som regel långvarig kraftnedsättning följt. Ofta har klagats över håravfall (utan seborré). Egentliga följdsjukdomar ha varitsällsynta, några fall av psykos, mest yngre kvinnor, ett fall av dubbelsidig suppurativ (varig) parotit, stundom nedsatt hörsel utan inflammationssymptom. Efter 1889-90 års epidemi tyckte jag mig se en hel del fall av lungsot med mycket hastigt förlopp hos förr skenbart friska. Huruvida detta även nu upprepas torde framtiden utvisa.
Uppgift över antalet av sjukdomen förorsakade dödsfall och vilken komplikation eller annan omständighet (förefintlig lungtuberkulos, hjärtfel etc.), som med sannolikhet kan antagas vara orsak till den letala utgången; dödsfallens fördelning på ålder och kön.

Enligt prästerskapets dödslistor ha 161 dödsfall inträffat

(samt åtskilliga pneumonier som kanske höra hit) så fördelade:

Sept
Okt
Nov
Dec
Jan
Totalt
Norrala
0
4
12
1
3
20
Trönö
0
8
10
0
0
18
Rengsjö
1
1
5
2
0
9
Mo
0
7
1
1
1
10
Söderala
0
17
11
1
2
31
Bergvik
1
11
5
1
0
18
Skog och Lingbo
0
8
11
0
0
19
Hanebo
3
12
7
2
1
25
Segersta
0
10
1
0
0
11
Summa
5
78
63
8
7
161
Dödsfallen ha i regel orsakats av pneumoni; i ett fall (man f. 93) meningit; i två fall av lungtuberkulos har synts ovisst vilkendera sjukdomen varit huvuddödsorsak. Ett synnerligt ogynnsamt inflytande synes graviditet ha utövat; av kvinnor som förlöstes medan de voro influensasjuka, har mig veterligt blott en blivit vid liv.
Av 121 fall, 58 män och 63 kvinnor, har dödsåldern varit:
Ålder
Antal dödsfall
00-10 år
11
11-20 år
22
21-30 år
35
31-40 år
22
41-50 år
10
51-60 år
9
61-70 år
6
71-80 år
6
Summa
121
Föregående sjuklighet synes ej ha predisponerat, de flesta döda ha varit kraftigt ungt folk.”
Anteckningar angående andra anmärkningsvärda förhållanden: Iakttagelser rörande vägarna och sättet för sjukdomens spridning; förefintligheten av immunitet efter influensaepidemien 1889-90; i vad mån förefintliga dåliga hygieniska förhållanden, olika yrkens art o.s.v. synas ha inverkat på sjukdomsfallens anhopning, svåra förlopp etc.; terapeutiska rön av särskilt intresse, m.m.
Sjukdomen synes spritt sig genom direkt smitta, inkubationstiden kort, 1-2 dagar, såsom synts där personer rest för att besöka sjuka anhöriga. Hur sjukdomen kommit till de särskilda ställena var i flesta fall omöjligt att utröna. Då den redan visat sig här i staden i juli torde en del fall kunna härledas därifrån. Till Trönö kom den åtminstone delvis med personer,  som  bevistat  en marknad i Hudiksvall och hemkommo sjuka. Sannolikt synes av de insjuknades ålder att en 1889-1890 genomgången influensa åtminstone gett en relativ immunitet. Själv genomgick jag den i december 1889, och har denna gång trots otaliga tillfällen gått fri från sjukdomen (om man ej vill räkna dit två dagars lindrigt illamående med högst 37.7°). Då jag varit synnerligt mottaglig för den ”influensa” som sedan dess varit gängse och upprepade gånger däri insjuknat, synes antagligt att denna ej varit fullt identisk med 1889-1890 och 1918 års epidemier. Någon särskild inverkan av hygieniska förhållanden kan jag ej konstatera. Upprepade gånger har jag sett unga personer dö i de bästa yttre villkor, och samtidigt sett fall, då ett dussin personer, därav flera med pneumoni, legat samtidigt sjuka i ett par rum och alla tillfrisknat. Vad terapin beträffar har jag i början som regel gett alkohol i form av Sjokes? mixtur eller liknande, vid minsta misstanke på allvarlig bröstsjukdom kamfer och digitalis (mysken tog tyvärr snart slut). Däremot har jag endast i sällsynta fall gett ”pulver” (aspirin o.d.) då jag anser dem direkt skadliga. Calomel någon gång som laxans. Seroterapi har jag ej använt.”
Söderhamn 1 mars 1919
Henrik Böhme
prov.läkare
Publicerat i FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, medicin, Söderhamn | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Musikens pärlor (33): Donovan – Colors & Catch the wind

Hur skönt klingar inte en ensam akustisk gitarr till en enkel text som denna. Länge sedan jag hörde den i radio, men allt finns ju numera lätt att hitta på nätet. Och Donovan sjunger än, även om håret är längre och liiite gråare. Han meddelar förresten på sin hemsida att han nu släpper en platta tillägnad GRETA. En konsert är annonserad till april. (Foto: Francois Guillot/AFP/Getty Images

Yellow is the colour of my true love’s hair
In the mornin’ when we rise
In the mornin’ when we rise
That’s the time, that’s the time
I love the best

Blue’s the colour of the sky
In the mornin’ when we rise
In the mornin’ when we rise
That’s the time, that’s the time
I love the best

Green’s the colour of the sparklin’ corn
In the mornin’ when we rise
In the mornin’ when we rise
That’s the time, that’s the time
I love the best

Mellow is the feeling that I get
When I see her, mm hmm
When I see her, uh huh
That’s the time, that’s the time
I love the best

Freedom is a word I rarely use
Without thinkin’, mm hmm
Without thinkin’, mm hmm
Of the time, of the time
When I’ve been loved

Writer/s: Donovan Leitch
Publisher: Peermusic Publishing

Publicerat i Kultur, Litteratur, Miljö, Musik | Märkt , , , , ,

Coelum versus – mot himmelen: 5.17

Ragge Lundberghoppar stavDessa hoppande och skuttande svenskar. Vad är det med oss?  Efter Ragge Lundberg och Kjell Isaksson har vi nu fått Armand Duplantis. Es gibt traditionen! Jag bugar mig och lyfter på den imaginära hatten i natt. Den här snubben Mondo är otrolig. Låt oss då snegla tillbaka och se när Ragge Lundberg hoppade – på bilden är det hela 4,21 på Stockholms Stadion. Var det med bambustav eller? OK, stålstav kanske enligt Sandin nedan. Aftonbladets Lasse Sandin skrev vid Ragnar Lundbergs död 11 juli 2011 (bilden):

”Ragge Lundberg föddes i Madesjö, utanför Nybro, men det var i IFK Södertäljes och landslagets dress han hade sina stora framgångar. Ragge deltog i tre OS, 1948–56, och han var aldrig sämre än femma i sin specialgren stavhopp: 1948 femma på 4,10 – 1952 brons på 4,40 – 1956 femma på 4,25. Ragge deltog i tre EM, 1950–58, och han tog medalj i två: 1950 guld på 4,30 – 1954 silver på 4,40 samma höjd som vinnande finländaren Eeles Landström – 1958 tia på 4,20. Detta var, som vi kan utläsa av höjderna, på stålstavens tid… Ragge Lundberg var en institution i svensk fri-idrott. Elva år i rad vann han SM, och han höjde det svenska rekordet från Allan Lindbergs 4,20 till 4,46. Sitt första Europarekord satte han 1948 i Helsingfors med 4,32 – centimetern högre än norrmannen Erling Kaas tidigare rekord. Han förbättrade europarekordet ytterligare fyra gånger, sista gången till 4,44 i Gävle 1952 – ett rekord som stod sig tills Eeles Landström 1955 hoppade 4,47.” / Ragge blev 86 bast.

Publicerat i Historia, Media, Sport, Statistik | Märkt , , , , , , , ,

Guldbaggar, Bong och Hilma af Klint

Förr kunde man bli adlad eller få medalj om man presterade nånting extraordinärt som gav eko. Det skulle vara nånting berömvärt förstås. Och medaljer kan man fortfarande sopa hem i många olika sammanhang. I media regnar medaljerna som bekant varje vecka över våra ”stjärnor” inom idrottsvärlden. Inga namn, men det finns ju slitvargar som kan rada upp hyllvis med metallskrot från sina bedrifter.

Kulturvärlden har också sina utmärkelser och pengapriser, och igår premierades 2019 års bästa svenska filmer. Jag skall inte bedöma utfallet eftersom jag är en av alla dem som inte sett någon enda av dessa filmer som vann. Jag var dock på bio senast i mellandagarna och såg då två intressanta filmer av helt olika slag. Koreansk film är numera ofta av bästa märke, så jag valde först Parasit i regi av Bong Joon-ho (bilden).

”Bong Joon-ho (f. 1969) är känd för en rad genrefilmer fyllda av bitsk humor och underfundig samhällskritik. Han debuterade 2000 med Peullandaseu-ui Gae och genombrottet kom 2006 genom monsterfilmen The Host. Han har sedan cementerat sitt rykte som en av Sydkoreas mest intressanta regissörer via filmer som Snowpiercer (2013) och Okja (2017). Parasit (2019) belönades med Guldpalmen på Cannes filmfestival 2019. (Tri-Art.se)

Parasit höll vad Cannes och Oscarsnomineringen lovade, om man bortser från det spektakulära slutet. Det kändes som en påklistrad eftergift för att möjligen blidka en ungdomlig publik van vid bloddrypande effekter. Jag kunde ha lämnat salongen där om jag vetat vad som skulle komma…

Bortom det synliga – filmen om Hilma af Klint

Betydligt vilsammare var filmen om non-figurativa svenska målarpionjären Hilma af Klint. Född på Karlbergs Slott i Stockholm. Dotter till kommendör Fredrik Victor af Klint och Mathilda Sontag. Det fjärde barnet av fem syskon. Har man som jag försökt sig på att måla själv i unga år i diverse olika tekniker, så var det bara att sitta och njuta av berättelsen och titta på hennes märkliga dukar. Det dröjde länge innan Hilmas namn började fylla våra kultursidor, men nu är hon väl ändå insorterad i vår konsthistoria, och självskriven i kommande böcker om våra nyskapande konstnärer. Dokumentären jag såg var gjord av Halina Dyrschka och hade premiär i oktober 2019.

”Hilma af Klint (1862-1944) debuterade på den internationella konstarenan med utställningen The Spiritual in Art – Abstract Paintings 1890 – 1985, som hölls på Los Angeles County Museum of Art under vintern 1986. Vandringsutställningen visades vidare i USA i Chicago och avslutades i Haag i Nederländerna, och innebar början på Hilma af Klints internationella erkännande … Hon blev antagen vid Kungl. Konstakademien vid tjugo års ålder … verkade i sin ateljé på Hamngatan fram t.o.m. 1908, när hon måste byta lokal för att bättre kunna ta hand om sin blinda mor. Hilma af Klint kom att plikttroget uppoffra sin frihet och oberoende i flera år för att vårda sin sjuka mor.  Som ung lär hon ha haft en förälskelse med en viss doktor Helleday, men eftersom det inte blev något av det förhållandet, beslöt hon att förbli ogift. 1917 tog Hilma af Klint i bruk sin nybyggda ateljé på Munsö, nära släktgården Hanmora på Adelsö i Mälaren. Efter att modern avlidit 1920, flyttade hon till Helsingborg. Från och med 1935 bodde hon i Lund. Nio år senare, då över 80 år gammal, flyttade Hilma af Klint tillbaka till Stockholm, där hon bodde hos sin kusin Hedvig af Klint i Ösby, Djursholm. ” http://www.hilmaafklint.se

Foto: Isabell Höjman (SR)

 

Publicerat i Film, Kultur, Media | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

När livet tar ett skutt

Somliga år passerar obemärkt. Andra blir överraskande, plötsliga vägskäl. Som år 2019. Både sett ur ett globalt perspektiv och ett privat. Efter en abnorm svensk regeringskris i fyra månader följde ett år av blockeringar och uteblivna reformer. Limbo. Klyftorna ökade, och problemen hopade sig inom alltfler sektorer. OK – utmaningar heter det ju numera. I brist på inhemsk handlingskraft och en skrumpnad gammal allians vände sig media utåt och ältade den anglosachiska världens stolliga ledare, och de urgamla fejderna i mellanöstern. Barnen lyfte dock klimatet. Att mina egna reflektioner här på bloggen blev allt glesare hade andra orsaker, för visst fanns det händelser där ute att glädjas åt eller bli upprörd över. Men jag förlorade en älskad och mycket nära vän. En solstråle slocknade i mitt universum. Då blir det ju gärna så att man likt ekorren pinnar på ännu fortare i livsprojektens ekorrhjul. Tiden är ju så dyrbar, det visste redan kaninen som förde Alice in i Underlandet: ””Kära hjärtanes, jag kommer för sent!” Allt förde det goda med sig att mitt sju år mogna manuscript om di där erikjansarna kunde slutföras och redigeras. De aderton nyckelpersonerna har nu också fått sitt leverne rekonstruerat och hyfsat nagelfaret, och jag kan med lättnad släppa loss dem till läsarna att bedöma. Ledarbönderna bland dem var minsann inga dumhuvuden, de kunde både läsa, skriva, predika och organisera en kollektiv emigration som gav eko i svensk dagspress under flera år. Här nedan ser vi styrelsens namnteckningar när kolonien i Bishop Hill till slut kom till vägs Ur Swank's Bishop Hill, Swedish-American Showcaseände, och man 1861 beslöt dela upp mark, djur och fastigheter mellan medlemmarna. Återstår bara att hitta en tryckare och bildsätta denna statskyrkans första varnande skälvning. Bildmaterial finns det gott om, så rikt att det blir svårt att välja ut det väsentliga och tidigare inte ofta visade. Jag skall absolut inte ha med den ofta bifogade tablån med profeten stående med hatt i en roddbåt med en sorglig skara anhängare, den som Olof Krans målade, och som inte alls visar profeten Erik Jansson utan är avmålad ur ett helt annat sammanhang. Jansson reste inte heller till Amerika stående i en roddbåt. Utan flytväst 🙂 Det finns inte ett smack relevans i den bilden med bäring på erikjansarnas liv. Inga bilder finns för övrigt på vare sig Jansson eller hans kära hustru Maja-Stina som föll offer för koleran där borta vid Mississippfloden, på Rock Island. Nu en Godnatt och vi hörs igen år två tusen och tjugo. / jeha

 

Publicerat i Film, FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Litteratur, Media, Politik, Religion, Söderala | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

Eyvind Johnson: Från Père Lachaise mot Les Lilas och Vincennes

Boule i Vincennes

”Det som driver världen framåt ligger nog inte precis i dess centrum” – så börjar blivande nobelpristagaren Eyvind Johnson en artikel från sina resor i Europa på tjugotalet. Han reste mycket. Intressant är att följa honom på tågresorna och vandringar i Paris och Berlin som det såg ut i mitten av 20-talet, d.v.s för snart hundra år sedan. De slutsatser han drar av det han ser och de människor han möter, har delvis bäring även på vår situation än idag, t.ex. på relationen innerstad-förort och stad-land, och hur olika sociala strata klumpar ihop sig i olika miljöer. Han fortsätter:

”Nej, nej, även om den rättrognaste av alla borgerliga turister lägger två fingrar på de rikas bibel, bankboken, och svär att det goda som ligger mellan hans händer har kommit från City eller Bankkvarteret i Paris, New York eller London – han svär i alla fall falskt. Ty, det må vi vara ense om, det som finns av industriella eller pekuniära världen, det kommer från – förstäderna!

En resande turist, en vanlig genomsnittsmänniska, vars enda strävan är att ordna sitt liv så bekvämt som möjligt och vid sidan av det idka populärfilosofi, idka sport med vackra och klangfulla ord, han ser aldrig förstäderna när han kommer till en stor stad. Han ser staden, och den har han ju kommit för att se. Förstäderna, javisst! I förstäderna finns fabrikerna, över förstäderna ligger den svarta röken och ur dem stiger det där maskinbullret som Ludwig Nordström är så rasande förtjust i. I förstäderna finns de mörka och osunda proletärbostäderna och i förstäderna finns slutligen det där folket ni har hört talas om, det där folket som arbetar från tidig morgon till sen kväll, bara för att få så mycket i sig, att det kan fortsätta att leva och arbeta…

Man kan häpna och tjusas av Paris glans och härlighet och njuta av det kaotiska virrvarret, det rörliga livet på boulevarder och restauranger, teatrar och nattlokaler. Man kan gå vecka efter vecka, månad efter månad och tycka sig ha det utmärkt och bra, fint och trevligt, det finns så lite av vanlig grå svensk vardag över staden att man tycker sig ha kommit på ett annat klot eller i en annan tidsålder. Och plötsligt en dag inställer sig tanken: Men var i herrans namn kommer då allt detta ifrån? Paris har ju inga stora nyttighetsindustrier inom sina murar, Paris producerar ju själv ingenting? Nej Paris lever av sina förstäder och inte av landsbygden: varor för yttre och ‘inre’ behov kommer utifrån, staden själv har endast ett att göra, och det gör den under olika former: konsumera. Ute i förstäderna lever ett annat släkte än det man ser på boulevardernas högglansiga asfalt eller på guldkrogarnas parkett. Om man tänker sig att tillförseln utifrån skulle stannas – endast för några dagar – kan man vara övertygad om att ingen bankbok i hela världen skulle hjälpa upp situationen det minsta; staden fick lov att vänta och pinas till dess trafiken blev regelmässig igen.

Utåt Columbes ligger ett av de nordströmska paradisen. Här ute har de stora maskinfirmorna sina fabriker, bland annat har världsfirman L.M.Ericsson ett större etablissemang förlagt hit ut. Här växer fabriksskorstenarna  ur jorden nästan lika tätt som i Berlins utkanter, här ser manen skymt av världens rätta ansikte, vilket knappast är vackert. Och här ser man den där röken alla industrientusiaster så varmt dyrkar. om morgnarna leder ett oändligt långt led av arbetare ut till Columbes, tåg efter tåg lämnar sin last av produktiva muskler, spårvagnarna är överfulla, omnibussarna likaså. Det är de arbetare som bor i själva Paris, men har sin verksamhet här, och de måste upp tidigt på morgonen för att vara vid sitt arbete till den föreskrivna tiden. I den tunga rök som ständigt likt ett dok av elände ligger över landskapet, har en stad av arbete och arbetare vuxit upp. Columbes har något tiotusental arbetare, och de flesta av dem är på ett eller annat sätt sysselsatta inom de olika verkstäderna. Här är det proletariatet som har satt prägeln på stadslivet; restauranger, kaféer och andra i ett samhälle så oundgängliga företeelser, har alla ett stänk av tillvarons sot och fattigdom. Husen själva är inga palats, men däremot har den av de industrialistiska populärfilosoferna så mycket prisade kasernstilen börjat bryta igenom, och det är ju ett tecken å att världen går framåt – fast den nog går åt fel håll!

Andra arbetarförstäder är Kremlin-Bicetre, där för övrigt Paris ‘judegetto’ av någon slump förlagts, Les Lilas, samt österut Vincennes. Så fort man från kyrkogården Père Lachaise beger sig nedåt Place de la Nation börjar staden allt mer förfalla, människorna allt sämre klädda, affärerna antar allt mer prägel av gottköpsaffärer och lumpbodar. Fabriker sträcker sina bolmande spröt mot den förut tunga himlen, väldiga portar visar var det tjugonde århundradets paradis har sin ingång, kolossala lastautos dundrar och bullrar fram utefter gatorna på vägen till och från… Och kommer man väl utanför stadstullen, åt Vincennes till, då börjar den riktiga proletärförstaden. Allt är sotigt, allt är tungt och beklämmande. Hela vägen ut till La Raincy bär prägel av industri, och om man följer med spårvagnen ända till dess slutstation, så följer man också vägen till rikedomarnas ursprung… Städernas proletariat vandrar utåt förstäderna, fyller dem med sitt elände och lämnar plats för lyxen inne i själva staden. Två strömmar rinner alltid jämnt ut ur de stora städerna: proletariatet som söker sig ut till arbetsplatserna, och överklassen som söker sig ut till landet och landsluften. Överklassen skapar åt sig särskilda förstäder, vilka en gång för alla fastslår deras ställning i samhället, deras skenbara oberoende av de fattigare klasserna och deras okränkbarhet; och underklassen, särskilt industriproletariatet, tvingas att dra sig samman kring de rökiga industriplatserna för att spara, för att kunna leva.

Och sannerligen, det som växer fram ur den sotmängda luften i arbetarnas förstäder, inte bara i Paris uran överallt där människor samlats i större massa, är inte bara rikedomar utan också hat!Hur skulle det kunna vara annorlunda? Solen går visserligen upp för onda och goda, fattiga och rika, men när den stiger fram för den fattiges blick, har den alltid vänt den sotiga sidan till. Och därför måste det bli de skapandes uppgift att vända den, eller också putsa den så ordentligt att den lyser lika klart för alla som bor på denna konstiga jord”.

Daterat ”Paris, hösten 1925” och publicerat den 23/11 1925 i tidningen Arbetaren.

Eyvind var uppenbarligen riktigt irriterad på författaren Lubbe Nordström och tidens överdrivet naiva framtidsoptimister och futuristerna. Ironien är sylvass. Röken, sotet och skorstenarna tryfferar textens beskrivning av ”proletärernas paradis”. Han hade läst sin Marx, och säkert även Victor Rydberg och H.G.Wells’ skräckdystopier från sekelskiftet. Han målar i svart och vitt, någon medelklass nämns inte – den fanns förstås även då, men var inte alls lika stor som idag. Samma år som Eyvind skrev detta hade han också sett den stora utställningen i Paris, där han bl.a. förskräcktes över den italienska paviljongens gravlika futuristiska stenbunker (en försmak av Bauhaus, Le Corbusiers råa arkitektur, och funktionalismen på 30-talet), och den ryska paviljongens monstruösa personkult av Lenin med ett sjukt antal porträtt av denne.

Ur Eyvind Johnson: Resebrev 1921-1952 (Modernista, Stockholm, 2006)

Mina kursiveringar (utom ordet spara).

Publicerat i Frankrike, Historia, Litteratur, Politik, Press, Resor | Märkt , , , , , , , , , , ,