Liberalernas kräftgång (2)

Att ”folkpartiet” Liberalerna nu går kräft-gången är inte helt ologiskt med tanke på att de till skillnad från SAP, vänsterpartiet, bondecentern, kristdemokraterna och skattehatarpartiet (M) saknar en odiskutabel ideologiskt hållbar kärna. Kluvna redan på 1920-talet står de nu vid vägs ände igen. I England åkte de ut i marginalen redan efter Asquith och Lloyd George i början av 20-talet. I Sverige minns vi hur frisinnade och liberaler till slut gick ihop 1934 till Folkpartiet. Nu riskerar de på allvar en ny klyvning. Vem minns något som Fp/L drivit med glöd, framgång och bra resultat? I don’t. Professor Ohlin, Wedén, Helén, Ullsten, Westerberg, Leijonborg och Björklund – och så Leissner, den feministiska parentesen. Folkkära? Nej, men gamle Adolf Hedin, Karl Staaff och Nils Edén var det ändå lite drag i. Men det var längesen det… / jeh

Publicerat i Historia, Politik, Press, sociologi | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

EU-Valvakan blev ett spektakel

Många skribenter har ondgjort sig över att alla partier utom Fi uppträdde som segrare efter sammanräkningen under valvakan. Med all rätt. T.o.m. folkpartiet Liberalerna jublade trots mer än halverade röstetal jämfört med tidigare EU-val. De hade ju lyckats hålla näsan över den svenska 4-procentspärrren, så att säga. ”Det kunde ha gått värre”-syndromet. Delvis berodde detta hycklande beteende på studioexperternas ensidiga och ständiga jämförande med det förra EU-valet – vilket ju bortsåg från alla vågrörelser i opinionen som timat sedan dess. Det blev också smått irriterande med fokuseringen på ”vinnare och förlorare”, som är en alltför vanlig schablonanalys i medias syn på svensk politik och ekonomi. Media reducerar verkligheten till nån slags pågående Mello. Valvakan blev alltså mer jippobetonad än någonsin. Bredare analyser kom bara från statsvetaren von Sydow – resten var mest en julaftonsstämning. Det var bara Arne Weise som fattades.

En detalj: Ansvaret ligger delvis tungt på programmets producent, som vid snart sagt varje intervju från de olika parti-vakorna valde att visa ungdomar, förmodligen tämliga höga på alkohol, dansade framför kameran så snart de såg att de gick ut i sändning och tjoade och skrålade som om de vunnit storkovan på börsen. Bilden på den intervjuade partirepresentanten krymptes ned till ett hörn av rutan, medan de tjoande ungdomarna (mest flickor) visades på större delen av skärmen för att riktigt visa oss hur kul alla hade denna kväll, oavsett om man fick 4% eller 24%. Ett sorgligt spektakel, SvT. Gör om till nästa gång. Och bjud framför allt in folk med EU-pondus som Rolf Fredriksson och andra erfarna EU-korrespondenter. Och man borde absolut ha betonat att ”liberalernas” stora framgångar främst berodde på att president Macrons parti deltog för första gången i EU-valet, och de kommer att tillhöra den liberala gruppen i EU-parlamentet. EU blir nu alltmer fragmenterat framöver. Skutan blir därmed svårare att styra, och kompromisserna förmodligen tämligen urvattnade – t.ex. i miljöfrågor. Eller? (Om det var samma julafton i TV4 kan jag inte bedöma, då jag bara zappade över dit vid några få tillfällen.)

Publicerat i Media, Politik, Press, sociologi, SvT | Märkt , , , , , , , ,

EU-valet: Valkompasser urlakar demokratin

Så kallade valkompasser blir allt fler i våra media. SvT går nu ut med reklam för sin egen valkompass med Marmorstein, och pressen har sedan flera tidigare val försökt vägleda de  osäkra väljarna som inte till vardags följer med i samhällsdebatten, med egna kompasser. Det finns stora risker med detta. De statsvetare och andra som konstruerar kompasserna är säkert medvetna om att de aldrig kan ge en heltäckande bild av de olika partiprogrammen, och partiernas tidigare agerande i aktuella frågor. Kompasserna bygger vanligen på ett litet urval frågor som godtyckligt valts av konstruktören. För att det inte skall ta för lång tid att svara på alla frågor, så begränsas de till högst 25-30 stycken. Var och en av oss som testat, kan enkelt konstatera att många av de frågor som var viktigast för oss kanske inte ens var med, eller var yxigt formulerade. Av 30 frågor kan så många som hälften vara helt ointressanta för den som svarar, om det vill sig illa. Testet blir därmed ett mycket grovt instrument som riskerar att leda den osäkre till fel föreställningar. När det gäller oss äldre uvar, så är vi säkert också många som har kunnat konstatera att testen slår tämligen fel. Ibland blir utslaget helt stolligt fel. Så lägg ner!

SvT – gör hellre en serie program om hur varje parti har röstat i riksdagen under senaste mandatperioden i viktiga samhällsfrågor. Vilka har röstat med regeringen, vilka emot? Vilka har drivit speciella frågor med stor emfas, och vilka har varit särdeles passiva? Vilka har dålig närvaro i plenum, och vilka har varit mest aktiva med motioner och interpellationer? Hur har partiets representanter speglat geografi, yrken, ålder och andra variabler? Allt detta vore sundare och mera intressant. Valkompasserna, liksom de TV-sända debatter där media och journalisterna bestämmer ämnena, urlakar demokratin och framställer politiken som nån slags underhållning. Släpp fascinationen för maktspel och intriger, och börja spegla de viktiga sakfrågorna med tuffa frågor från orädda och kunniga journalister.

Publicerat i FoU Vetenskap, Historia, Media, Politik, Press, sociologi, Statistik, TV | Märkt , , , , , , , , , ,

Skrämmande okunnighet hos partiledare om kärnkraft

Spöken går igen, tänker jag, när jag hör Busch-Thor, Kristersson och Åkesson uttala sig om att vi måste satsa på kärnkraft igen. Det är som att höra en 40-50 år gammal stenkaka börja snurra igen på vevgrammofonen, att höra dem tala sig varma för en energiform som sedan länge visat sig vara en livsfarlig återvändsgränd för mänskligheten. Om vi nu vill kunna fortsätta leva på den här planeten? Har de aldrig läst om strålningen i Windscale/Sellafield i England, och olyckan i ett avfallslager i Uralbergen på 1950-talet? Om det radioaktiva nedfallet från atombombsproven på 60-talet? Om läckande avfallsdepåer i USA och gamla Sovjetunionen, omöjliga att sanera utan gigantiska kostnader? Om Fälldins laddningvånda på 70-talet, om de fruktansvärda olyckorna i Harrisburg i USA och Tjernobyl i Sovjetunionen och i japanska Fukushima för inte så många år sedan? Jo, det har de nog hört talas om. Det borde räcka med att se reportage från Fukushima eller Tjernobyl, så fattar man. Högteknologiska nationer som var övertygade om att de hade allt under kontroll, vilket naturligtvis var nonsens. Människan blir ofta övermodig. Både ingenjörer och ekonomer och andra. Och ännu producerar mängder med reaktorer nytt dödligt avfall som världens länder bjuder sina barnbarn att ta hand om i framtiden.

Media med självaktning borde tiga ihjäl de här desperata försöken att hitta nya profilfrågor – inte arrangera nya debatter i ett stendött ämne. Inte vara nyttiga idioter. Stå och gagga om lönsamhet, ja jisses. Nej, Sverige måste ta itu med de många verkliga problem vi har som väntar på en lösning: En vård i kris, en skola som söker sin form, våld och skjutningar som måste få ett stopp, droger och alienation hos ungdomen. Myglet, korruptionen och de ökande klyftorna. Listan kan göras lång. Vi vet alla. Men opportunism har nu präglat riksdagsarbetet i över ett decennium. Den senaste regeringskrisen kom som en bekräftelse på detta.

Lena Lagerstam, Kärnkraftsfritt Bottenviken, i Miljömagasinet: ”Man kan höra skrämmande uttalanden av politiker i Sverige – att kärnkraft är klimatvänlig, säker och absolut nödvändig för att klara klimatomställningen. Är det okunskap eller bara för att slippa ställa om samhället? FN:s klimatpanel IPCC förordar inte kärnkraft eller säger att den är nödvändig. Kärnkraft handlar om makt – storskalig produktion av energi som ska ge ekonomisk makt och kontroll. Men vem ska betala vad det kostar? Kärnkraft påverkar tusentals generationers livsmiljö framåt i tiden. Är det våra barn och barnbarn och alla som kommer sen som ska betala? Räcker inte argumenten?

  • Vi lever i en orolig, osäker värld där kärnkraftverk kan bli mål för terrorattacker, sabotage eller bombanfall.
  • Kärnbränslet består av uran eller upparbetat utbränt bränsle. Uran är förbjudet att bryta i Sverige på grund av stora miljökonsekvenser. Upparbetat bränsle tillverkas där plutonium till kärnvapen framställs.
  • Kärnkraftverk är inte säkra – minns katastroferna Tjernobyl och Fukushima som kommer att pågå långt in i framtiden.
  • Kärnkraftverk släpper ständigt ut låga doser radioaktivitet i luft och vatten.
  • Utbränt kärnbränsle är livsfarligt i 100.000 år. Så hett att det måste lagras tio år vid reaktorn, sedan mellanlagras minst 40 år innan slutförvar. Ingenstans i världen finns säker metod för slutförvar. Finland har godkänt metod med kopparkapslar i berg, men i Sverige har Mark- och Miljödomstolen underkänt metoden.
  • Kärnkraft skapar mängder av avfall. Medelradioaktivt avfall skall slutförvaras i 500 år, lågradioaktivt avfall i 50 år.
  • Nya reaktortyper, så kallade generation fyra, med torium och plutonium, ska ge obegränsad energi utan långlivat avfall. Trots forskning i 50 år finns inga i kommersiell drift. Tekniken är komplicerad och riskerar kärnvapenspridning.
  • Kärnkraft har låg verkningsgrad, cirka 30%, största delen av energien går ut i havet som uppvärmt kylvatten….”

Birger Schlaug: ”Koldioxidneutralt? Konsumentverket förbjöd (2010) lobbyorganisationer och elbolag att dela ut broschyrer i skolan/marknadsföra kärnkraft som koldioxidfri energi. Fossila bränslen krävs för alla moment i kärnbränslekedjan – uranbrytning, konvertering, energikrävande anrikning, transporter, bränsle-tillverkning, byggande under många år, den tidskrävande rivningen av reaktorer och därtill avfallshantering under minst 100000 år. Kort sagt: kärnkraft är irrationellt, senfärdigt, dyrt, sårbart och innehåller ett riskmoment som är svårt att hantera i en demokrati. Det utgör därmed ett svagt alternativ i frågan om att lösa klimat-problematiken. Personligen identifierar jag mig som grön och har därmed också andra grunder för kritisk hållning: storskalig och centraliserande kraftproduktion bör inte satsats på, småskalig och decentraliserad kraft minskar sårbarhet, ökar självtillit och ger större utrymme för delaktig demokrati.”

Bild: Guds öga? Svart hål i stjärnbilden Jungfrun. (Populär Astronomi)
Publicerat i Astronomi, Äldreomsorg, Äldreomsorg, Barn, England, FoU Vetenskap, Historia, Media, Miljö, Norrland, Politik, Press, Radio, Skolan, SvT | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Helmich Roman i nytt ljus

Äntligen en omfattande och lättillgänglig biografi om Johan Helmich Roman – ”den svenska musikens fader”. Stockholmspysen som drog till London och lärde sig komponera hos Händel m.fl. Han kom sedan hem och blev hovkapellmästare och gav oss oerhört mycken vacker musik. ”Drottningholms-musiken” känner väl i alla fall de flesta av oss igen när vi hör den. Den spelades på flera skol-avslutningar i mitt läroverk när det begav sig. Det var maffigt högtidligt och försommar – nästan som när britterna får en klump i halsen av Pomp & Circumstance. Well, det finns faktiskt grejer skrivna tidigare om honom – av Vretblad, Svedlund och Helenius-Öberg, ser jag på Wikipedia. Men nu kommer Ernst Brunner med sin bamsebiografi om Roman: LIKT ETT SKELETON. Om den är lika bra som hans biografi om Bellman så är vi att gratulera 🙂 Brunner kan vårt 1700-tal bättre än de flesta. Roman var förresten fena på att lira oboe, bara en sån sak! Roman drog till Småland när han trappade ner karriären, och där vilar han nu i Kalmar län.

Publicerat i Historia, Litteratur, Musik | Märkt , , , , , , , , ,

Kycklingpolkan går?

PÅSK sänder inte ut odelat skojiga associationer när jag ser bakåt i tiden. Och jag tänker då inte bara på Strindbergs märkliga kammardrama från 1900 som kunde handla om vår egen kämpiga tillvaro. Nej påsken är även på ett personligt plan framför allt förknippad med sjukdom och bekymmer mera än med glada kycklingar, polka dots, moon beams och påskharar. Hacke Hackspett tycks aldrig komma tillbaka? Och nog grasserar förkylningar och annat fanstyg även denna vår efter en grymt seegh vinter. På allt detta – lägg den sega tandvärk som kallas BREXIT och som plågar Europa månad efter månad. Nu när vi äntligen blev kvitt vår egen tandvärk, och fick en egen regering till slut. Jag är rädd att den processen i grunden har skadat tilltron till våra folkvalda. Såg nyss Utrikesnämndens sammanträde i riksdagen där Wallström ansattes för att hon varit personlig nyligen i Finland i sin sorg över britternas flaxande obeslutsamhet. Hon tycks ha landat i min egen länge konstaterade slutsats – folkomröstningar är våldsamt övervärderade som demokratiskt instrument. Man bör inte, ja man får inte skyffla över ansvaret för så komplicerade saker som brännvin, atomkraft och europasamarbete till folkets domslut – då riskerar man att grupper i samhället med de starkaste megafonerna och ekonomiska musklerna styr en hastigt uppblossad opinion exakt dit de vill ha. Därpå följer osvikligen eftertankens kranka blekhet. Vad var det egentligen vi röstade för, eller emot? ” – Jaså, jaha, det fattade jag inte. Jag är inte så insatt…”. Vi har ju en parlamentarisk demokrati som fungerar bättre än de flesta. Låt då i Jesu namn våra valda ombud ta besluten efter lång och seriös debatt i parlament och media, och gärna med en kvalificerad majoritet på 67% istället för 51%. Så får vi lagom broms på eventuella politiska stolligheter.

Well, annars är det ju val både här och där, och i fler huvudstäder än på länge sitter en rad icke-politiker och osympatiska gubbar nu med makten i sina händer. Bäva månde både Östern och Occidenten. Välgörande just denna aprildag var i alla fall att höra Sabuni förklara sin syn på svensk politik, och att samtidigt ge media en känga för deras fixering och ältande av ständigt samma frågor. Vi lever i de politiska papegojornas och de Platta Takens tidsålder, och därför var det befriande skönt att höra en politiker som inte sprider floskler och inövade talepunkter när media håller fram en mikrofon. Jag har inte samma liberala omvärldssyn som Sabuni, men vi behöver sådana raka och tydliga politiker som inte hukar i buskarna. Bra där!

Publicerat i England, Historia, Kultur, Litteratur, Media, sociologi

Gå kräftgången: Folkpartiet (L)

En gång för längesen i min gröna ungdom – eller låt oss säga på det blå 50-talet – var Folkpartiet lärarnas, advokaternas och läkarnas parti. En legering av nykterister, frikyrkofolk och liberaler med Gladstone och John Stewart Mill som ledfyrar i ett fjärran England. Och visst hade vi även i den svenska parlamentarismens historia haft framstående liberaler som kreerat viktiga roller för att bygga vår demokratiska utveckling. Den förste arbetaren att ta plats i riksdagen kom in på ett liberalt mandat i Stockholm på 1890-talet. Det var långt innan alla män hade fått rösträtt. Liberale prästsonen Adolf Hedin var en drivande politiker i många decennier kring förra sekelskiftet, som envist kämpade för arbetarskyddslagstiftning, vidgad rösträtt, Norges rätt att lämna unionen med Sverige, och ett helt batteri av andra sociala reformer. Han var frankofil och påläst som attan när det gällde den politiska utvecklingen i Europa utanför Sverige. Vi här hemma var sannerligen inte den nation som bröt isen, utan skyndade lååångsamt…

De svenska Lantmannapartierna hade dominerat svensk politik ända sedan 2-kammarriksdagens tillkomst på 1860-talet fram till sekelskiftet, tack vare att bönderna hade rösträtt men inte arbetarna. Adelns och prästernas makt i den gamla ståndsriksdagen, ja den var då bruten. Efter Hedins död 1905 blev stockholmaren Karl Staaff liberalernas hopp ett tag, men när slutligen svenska kvinnor äntligen fick rösträtt så var det med liberalen och historieprofessorn Nils Edéns regering 1917-1920 som det äntligen kunde genomföras tillsammans med socialdemokraterna. Edén var från Piteå. Sen har det mest varit balansgång på slak lina för alla de liberala fraktioner som till slut kunde samlas under beteckningen Folkpartiet 1934. Wedén och Helén, Ohlin och Wibble – inga folktribuner som Adolf Hedin inte. Och om vi nu raskt hoppar till vår tid så har major Björklund suttit alldeles för länge. Han har pratat och pratat vältaligt, om skolan, och skolan, och NATO… Men ingen kan med bästa vilja i världen påstå att hans karriär i kommun och riksdag har varit nån succé. Skolan har varit ett sorgekapitel. Det är inte bara hans fel, men efter decennier av floppministrar som experimenterat där är det skönt att vi äntligen har fått en skolminister som verkar veta vad hon snackar om. 

Plötsligt har det 2018-2019 börjat pratas om liberaler och liberal politik igen. Men vad de menar begriper de väl knappt själva? Gladstone kan man visserligen höra på en av världens äldsta fonografinspelningar, men karln är ju död sen länge, och hans tid och idéer har inte längre någon bäring vare sig för Björklund, Lööf, tyska eller engelska liberaler. Möjligen för Uncle Donald. Kvar är bara begreppet, men skalet är tomt. Det enda som möjligen kan trösta de sista 3 procenten i Sverige är blåklinten. Var rädd om den. Och hämta ny glöd från Adolf Hedin!

Publicerat i England, Frankrike, Historia, Litteratur, Media, Politik, Skolan, sociologi | Märkt , , , , , , , , , , , , ,

Det här med kärnfrisk och atomkraft…

Senaste numret av Miljömagasinet innehåller en bra sammanfattning av läget för våra svenska atomreaktorer: ”Sverige har åtta kärnkraftsreaktorer i drift av totalt tolv. Barsebäck 1 & 2 samt Oskarshamn 1 & 2 är redan stängda. Ringhals 1 & 2 ska stängas senast 2020, enligt beslut av ägarna. Resterande – Ringhals 3 och 4, Oskarshamn 3, och Forsmark 1, 2 och 3 – planeras köras som längst till år 2040-45 vilket innebär en livslängd på reaktorerna på cirka 60 år. (Bild: Von den noch aktiven Atomkraftwerken in Deutschland gehen nach wie vor enorme Risiken aus  (lassedesign / fotolia.com) )

Sveriges första kommersiella kärnkraftreaktor Oskarshamn 1 började byggas 1966 och invigdes 1972. När kärnkraftsepoken är slut kommer det att finnas totalt 11.000 ton utbränt kärnbränsle som måste gömmas undan i 100.000 år för människan, på grund av den radioaktiva strålningen. Sedan 1988 finns 50 meter ner i berget nära Forsmark i Uppland ett slutförvar för kortlivat lågaktivt driftavfall av typen metalldelar, skyddskläder och filtermassor. En ansökan om att få bygga ut detta berglager till tredubbla volymen är inlämnad. Lagret beräknas kunna börja byggas ut 2020, och ha en byggtid på 8-10 år. År 2011 lämnade SKB, Svensk kärnbränslehantering, in en ansökan om metod och plats för att slutförvara det utbrända kärnbränslet 500 meter ner i berget nära det befintliga slutförvaret i Forsmark. Mark- och Miljödomstolen avslog ansökan 2017 vad beträffar kopparkapslarna och har lämnat över ärendet till regeringen för slutgiltigt avgörande. Det tredje och sista slutförvarslagret som planeras är det för långlivat radioaktivt material, som t.ex. själva reaktortankarna, och planeras ligga i samma område som de andra slutförvaren. När allt är rivet och slutförvarat står det tidigast årtalet 2100 på kalendern.”

”In Deutschland haben derzeit sieben AKW eine Betriebsgenehmigung. Heute beträgt ihr Anteil 11 Prozent an der Stromversorgung in Deutschland, damit ist die Atomkraft nur noch der viertgrößte Stromlieferant (erneuerbare Energien 36 Prozent, Braunkohle 22 Prozent, Steinkohle 14 Prozent in 2017). Die ostdeutschen Reaktoren an den Standorten Rheinsberg und Greifswald wurden im Zuge der Wiedervereinigung stillgelegt, der Bau des größten deutschen AKWs in Stendal Ende 1990 abgebrochen. Von den westdeutschen Atomkraftwerken wurden nach dem rot-grünen Atomkonsens die beiden kleinen AKW Obrigheim (2003) und Stade (2005) vom Netz genommen. Nach der Reaktorkatastrophe im japanischen Fukushima hat die schwarz-gelbe Regierung sieben weitere AKW, die vor 1980 gebaut wurden, und Krümmel (Baujahr 1984) im März 2011 vom Netz genommen. Die verbliebenen AKW sollen stufenweise bis Ende 2022 abgeschaltet werden. Den Anfang machte hier Ende 2017 das bayerische AKW Gundremmingen B.”  (Jordens Vänner i Tyskland)

Publicerat i FoU Vetenskap, Media, Miljö, Politik, Press, Statistik | Märkt , , , , , , , ,