En av sommarens mycket speciella upplevelser var att sitta på en pinnstol på logen och lyssna på opera – live. Gävleoperans ensemble sjöng, och de rivstartade med ett knuffnummer ur operan Numero Uno – Carmen. Tuppen och hönorna var inlåsta för kvällen och logen var fullsatt. I pausen bjöds glass och fika i sommarbaren för den som ville ha. Efter Carmen följde en hoper Mozart, och efter paus Purcell och den alltid sympatiske Verdi. Ett hundra riksdaler var billigt och kunde gott ha varit två. Och en tjuga för att parkera ”geten” vår på ängen. Trevligt, lättsamt och ett intressant samtal i pausen om Erikjansarnas profet som snopet kammade noll i Norrala socken 1844. Erik Jansson put a spell on Norrala! Ty där var man fromma och trygga i sin tro, och lät sig ej lockas av kringstrykande evangelister med egna agendor.

Purcell var för mig aftonens skönaste nummer. Jag hade redan före konserten tankar på att inhandla Purcell på cd, och nu skall det bli av. Tack Kulturföreningen i Ringa för ett fint initiativ!

”After more than three centuries, Henry Purcell’s (1659-95) sole opera Dido and Aeneas remains a treasure.  Considered the greatest operatic achievement of 17th century England and the first great English opera, even though a performance only takes little more than an hour, it is often justified as holding its position as the finest English opera ever written until the 20^th century. Despite the opera’s mostly forgotten status from 1700 to the 1890’s when it was revived by the Royal College of Music at the Lyceum Theatre in 1895, who could ever forget the haunting aria, Dido’s Lament, When I am Laid to Rest? (By Patrick Hunt)