Det finns filmskapare som man fastnar för. Någon av deras filmer såg man kanske av en ren slump, men man glömde dem aldrig. I mitt liv skulle jag kunna nämna Wajda, Polanski, Truffaut, Tanner, Scola, Wenders, Kieslowski och bröderna Taviani. De gjorde olika avtryck. Nu är schweizaren Alain Tanner död. Jag minns hur flera av hans filmer kom till Sverige i ganska rask följd och jag såg dem. De var skenbart inte särskilt avancerade, men där fanns nånting som tilltalade mig på ett personligt plan tydligen. Tanner gjorde inte många rullar. Men många är mycket sevärda. Leva tillsammans som kom 1974 då jag var trettio år, var den första jag såg. Den mörklila filmaffischen sitter sedan måånga år uppe i min lya ännu – med Philippe Léotard och Olimpia Carlisi i sängen antagligen förande ett förtroligt samtal. Jag minns också de långa trevliga matlagningsscenerna i Jonas – som blir 25 år 2000. Förmodligen har jag sett 3-4 av de filmer sedan följde under 1980-talet. Men bara en av dem bet sig fast ordentligt, kanske mycket tack vare Bruno Ganz i huvudrollen som en sjöman ”lost in life”. Jag har senare sett honom i flera av Wim Wenders filmer. Alltid lika bra. Och som Hitler, formidabel. Jag har skrivit om Dans la ville blanche (I den vita staden) från 1983 tidigare på den här bloggen. En av åttiotalets mest betydande filmer alla kategorier. Jag inbillar mig att den är central i Tanners hela produktion. Se den gärna!
”I den vita staden är en stillsam kärleksfilm som lyckas gestalta sköra och osäkra känslor på ett poetiskt inträngande sätt och som vill säga att det endast är i en situation utan sociala och materiella bindningar som den sanna kärleken uppstår. Med de ändå oundvikliga bindningarna riskerar känslorna att förflyktigas. Som i alla kärleksfilmer värda namnet blir I den vita staden också den intressant genom att samhället hela tiden finns närvarande för att påverka, störa och ge den fond som är nödvändig för att kärleken skall bli trovärdig och filmen värd att ta på allvar. Alain Tanners kontemplativa poesi tillsammans med Bruno Ganz nyväckta livslust och Teresa Madrugas vardagliga sensualitet gör en film som är både rogivande och upplyftande att betrakta.” Hans Schiller i Svenska Dagbladet.
The Guardian – Alain Tanner obituary (del av)
The film director Alain Tanner, who has died aged 92, was a leading light in the Swiss new wave at the start of the 1970s. Tanner’s cinema attempted to arouse “a smug nation drowsed by a facile ideology of neutrality” by looking at alternative lifestyles. In La Salamandre (The Salamander, 1971), a novelist and a journalist interview a working-class girl (Bulle Ogier) suspected of shooting her guardian. This intelligent study of a non-conformist, seen from different angles, became one of Switzerland’s first domestic box-office hits…. Tanner, who was born in Geneva, studied economics at the city’s university, where Goretta was a fellow student and founder of the university film club. In 1955, the friends travelled to London and found work at the British Film Institute, organising archives and subtitling foreign films. Influenced by the theatre of Bertolt Brecht, many of Tanner’s films sought to create a distancing effect between the audience and the characters, though they gradually became less didactic. In 1981, he emerged from a heart operation claiming to have finished with political and social discourse. Light Years Away, his first film in English, released that year, was an allegorical tale set in Ireland with Trevor Howard as a kind of guru who teaches a rebellious young man that individual freedom is more important than a cosy world of anodyne conformity. It won the grand jury prize at Cannes.
Dans la Ville Blanche (In the White City, 1983) was set and shot in Lisbon, where Paul (Bruno Ganz), a depressed ship’s engineer, goes ashore and lodges in a little waterfront hotel where he falls in love with the maid. He decides not to return to his ship, and wanders the city with a Super 8 camera, sending his wife the films. Tanner reflects Paul’s alienation in his contrasting images of place – dazzling sun-bathed Lisbon, then its evening backstreet shadows eerie and threatening, and Switzerland, where Paul’s wife sits in ordered domesticity watching the films that reflect her husband’s state of mind. The title of No Man’s Land (1985) refers to the rural zone between the Swiss and French borders, where a group of young, small-time smugglers eke out a precarious, in-between existence. Beautifully framed, with leisurely landscape shots, the film ponders the equation between the need for home and the urge to flee. One of the leading characters in the film was played by Myriam Mézières, with whom Tanner had a long relationship. Her presence in Une Flamme dans Mon Coeur (A Flame in My Heart, 1987), Le Journal de Lady M (The Diary of Lady M, 1993) and Fleurs de Sang (2002), all written or co-written by Mézières, brought a new sexuality into Tanner’s films. “The love scenes were made in a joyous atmosphere,” Mézières said. “Tanner and I felt that sex and purity were not necessarily enemies.” Tanner’s final period, in which he collaborated with the writer Bernard Comment on Fourbi (1996), Requiem (1998), Jonas et Lila, à Demain (1999) and Paul s’en Va (2004), was a return to his earlier films made in the shadow of May 68. Alain Tanner, film director, born 6 December 1929; died 11 September 2022″
/ Jeha
En lördag morgon den 1 juli 1882 gick ett par av flottans kanonbåtar ut från Göteborg med kurs mot Spetsbergen. Ombord fanns en samling svenska forskare, och bland dem den unge entusiasten Salomon August Andrée (f.1854), apotekarsonen från Gränna som hade läst naturvetenskap och varit i Amerika ett tag. Fjorton år senare skulle han ge sig av i en luftballong mot Nordpolen, men nu skulle han studera jordmagnetism, norrsken och elektriska fenomen vid en vik på Spetsbergen i över ett år med en handplockad skara kollegor. Nåja, de hade ganska skiftande bakgrund. A.E.Nordenskiöld hade 1878-1880 avverkat Nordostpassagen med framgång och nu ville Kungliga Vetenskapsakademien skicka ut denna expedition på nya uppdrag. Den ingick i det första internationella Polaråret. Ledare för gruppen blev Nils Ekholm (f.1848) och Andrée blev hans ställföreträdare. På bilden poserar de framför det s.k. Svenskehuset i en vik av Isfjorden på västra Svalbard. Kap Thordsen kallas platsen. Det är Andrées födelsedag den 18 oktober 1882. Andrée syns i mustasch som tvåa från vänster. Den skäggige bredbente framför honom är antagonisten löjtnant Henrik Stjernspetz (f.1850). Till höger bakom och ovanför Andrée står aningen suddig – rumskamraten fil kand Emil Solander (f.1858), tjusige Vilhelm Carlheim-Gyllensköld (f.1859) i bredhatten, och ledaren Ekholm i skägg och kubb. Läkaren Richard Gyllencreutz (f.1850) lär vara den suddige tvåan från höger. Sittande är Ljungström, Olsen och Sundberg. Läkaren hade sin hund med sig, som fick valpar under vistelsen. Övriga är fångstmän som hjälpte till med det dagliga praktiska, transporter, fixande, jakt etc. Bilden lär vara tagen på Andrées födelsedag (källa: Digitalt Museum / Grenna Museum, Polar Center).
Breven från syskonen och mamma Mina där hemma är viktiga. Och han jublar över den ljuvliga lingonsaft som hans mor har sänt med honom i rikliga mängder. Oktober 19: ”Drömde på natten att mamma kom hit. Hon sade att hon kom för att se hur jag hade det. Gumman hade blivit förskräckligt mager och såg ö.h.t. ut som en sylfid.” Han skriver också vetenskapliga artiklar till Stockholms Dagblad, och till Vetenskaps-akademien. Den 21 december är dygnet som mörkast, och läkaren kommenterar efter maten och skålandet, mörkrets negativa inverkan på dem alla. Andrée skriver dock: ”För min del kan jag ej upptäcka någon så betydande skillnad i vårt uppförande att den kan frappera. Skulle jag anmärka något så vore det Solanders utomordentliga overksamhet, Stjernspetzs tystlåtenhet och betydligt minskade rörlighet, samt Gyllencreuzs sällsynthet och tillbakadragenhet. Ekholm och Gyllenskiöld och jag själv synas mig vara likadana som förut, min sinnesstämning är aldrig nedtryckt, men ofta glad.” Men han ser tämligen dåligt mot den bländande snön som kan ge ”ögonblicklig svindel”. Julaftonen blir lyckad med lutfisk, gröt och alla tillbehör. Efter smörbakelserna inkasserar Andrée 17 julklappar inklusive pappas porträtt. 
I sommar har jag som vanligt lyssnat mycket på radio. I P1 dyker det upp både gamla musikaliska pärlor och sånt man aldrig hört förr. Nyligen inträffade detta: ”Vem var det där, så bra, det låter bekant, men jag kan inte placera inspelningen och artisten…” Jag glömde kolla låtlistorna efteråt. Någon vecka senare dök samma stycke upp igen i ett annat program. Jag glömde återigen bort att ta reda på vem som sjöng. En kvinna med en fascinerande röst som skar distinkt genom den malande suggestiva taktfasta melodin, men jag uppfattade inte alls vad hon sjöng om, på engelska. Bara att det var mäktigt, berörande, påträngande, bra. Vem f-n var detta?
Det var uppfriskande att höra Ola Wong igår i Sommar. Tankeväckande, ödmjukt och sympatiskt. Jag minns hur jag redan för minst tio år sedan uppskattade hans kunniga och spännande artiklar om det nya Kina i SvD. Där fanns det djup och den kunskap man kunde sakna i många andra schablonreportage från Kina, i andra media. Nu överraskade han med en sylvass analys av den svenska flockmentalitet som är så irriterande hos både hariga och opportunistiska politiker och ofta pinsamt fantasilösa och ytliga svenska media. Wong pekade ut de mekanismer som tycks fjärrstyra den här paradoxala svenska nationalismen som tvångsmässigt får oss att göra oss märkvärdiga genom ta stolliga beslut, och sen vägra att ändra oss trots att det är uppenbart att vi gjort bort oss. Som nu med snart 6000 döda av coronaviruset, samtidigt som färre än 10 pers har dött på Taiwan t.ex. Sug på den! Den tillsatta kommissionen måste nu våga vara frän och sanningssägande när de avlägger sin rapport så småningom. De döda kan vi inte få tillbaka, men vi måste åtminstone vakna upp ur vår yrvakna passivitet, och vår dåliga beredskap, och sluta förneka att flera av våra myndigheter har gjort ett dåligt jobb. Tack Ola för ett suveränt program! Så djefla bra. (Bild: Svenska Dagbladet)
Ibland dyker det upp en film som berättar någonting väsentligt. I dagens mediautbud är det allt sällsyntare med filmskapare som vågar dra ut på en scen istället för att försöka fånga oss med ständig rörelse, ständig action och ett evigt larmande. Hollywood har väl satt ribban, den känslan kommer man ju inte ifrån. Skönt då att det görs annan film också som törs vandra egna stigar. Ikväll bjöd SvT på en rulle av Chantal Akerman (1950-2015), en nästan plågsamt ordkarg och långsam historia. Många gav säkert upp och slog av. Att en katastrof lurade bakom tristessen kunde vi nog ana, vi som höll ut. Upplösningen var inte ologisk. Filmen? 
Grön Horisont 2022 