Askesta-Sandarne

Publicerat den 2 juni, 2023 av DiJanneh

SÅ KOM DÅ NORRMÄNNEN …

”År 1855 hade bygget av sågen ännu inte startat, och jag har inte heller hittat en enda notis i tidningen som handlar om Askesta eller Dicksons, som ju ändå var på plats i bygden och planerade för bygget. Men i nr 11 av HELSI den 14 mars 1856 hittar jag plötsligt under ‘Inrikes, Söderhamn’ följande intressanta lilla notis som visar att bygget då var i full gång, och varifrån en del av arbetskraften kom: ‘Vårmarknaden som igår slutade var någorlunda besökt. Krögare och brännvinsminutörerna voro de enda som hade någon åtgång, vilket bäst bevisas av att slagsmål uppstått i nästan varje gathörn. Bland orosstiftarne var herrar Dicksons på Sandarne förlagde arbetare (norrmän) de värsta, vadan ett stort antal av dessa blevo arresterade.’

Mest känd i Söderhamnstrakten av alla norrmännen blev så småningom den tidigare nämnde arbetarjätten Stor-Thron Pedersen-Lundemo (1821-1904). Han lär av Dickson ha fått i uppdrag att hämta norska brädgårdsarbetare till Sandarne. Om det nu är sant (tidnings-uppgift)? Jo, ungkarlen Thron Pedersen Lundemo kom 1855 från Stören söder om Trondheim till Söderhamns församling, där man hittar honom bland ”hyresfolket” – som då var fiskare, arbetare och ett par bokhållare Helleberg & Leufvenius. Han benämns ”arbetaren Thron Pedersen Lundemoe”. År 1856 bor han på Öster 8, men 1857 gifter han sig, och kommer som rättare till Askesta Såg från Sandarne med hustrun Katrina Olsdotter (född 1833, bondedotter på W. Östansjö nr 4). De fick en son Olof 1858 och dottern Ragnhild 1860 under åren i Askesta. Thron var rättare och förman i Askesta. Familjen flyttade 1860 till hustruns hem på Östansjö 4, och han kallades där husman. De är ”fördelstagare” och äger 1 öresland – en del av fastigheten Östansjö nr 4. Han kallas hemmansägare på Östansjö nr 4 i Sandarne församling. 1876-77. Det lär varit i Östanbo. Är byvaktare för Östanbo år 1881. Sonen Olof Lundemo gifte sig 1885 och tog över hemmanet. Stor-Thron dog 1904. Hustrun Katarina levde då ännu…

(Ur Drömmar av silver. Från Kelso till Ljusnan. ASKESTA 1850-1970 (2022)

(ISBN 978-91-639-4060-6)

lingonstrand@gmail.com

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Litteratur, Norrland, Söderala, Söderhamn, sociologi | Märkt Askesta, Firma James Dickson, Från Kelso till Ljusnan, Norge, Sandarne, sågverk, Söderhamn, Thron Pedersen-Lundemo | Lämna en kommentar

Tyskland visar vägen – ett säkrare centraleuropa

Publicerat den 15 april, 2023 av DiJanneh

Tyskland stänger sina tre sista kärnkraftverk

LÖRDAG 15 april 2023

På lördagskvällen tar Tysklands drygt 60-åriga era med kärnkraftverk slut när de de tre kvarvarande kärnkraftverken i landet stängs av.
”Man frågar sig verkligen om det är sant, men det är en riktigt bra dag”, säger den 75-årige Gerd Otten från Lingen som lokalt sett är en av de mest kända atomkraftsmotståndarna.
Under det senaste året har opinionen svängt och en majoritet av tyskarna vill nu se ännu en drifttidsförlängning av de återstående kärnkraftverken, men regeringen sa nyligen att beslutet att stänga är oåterkalleligt. / Daniel Alling, Lingen
Sveriges största kärnreaktor, Oskarshamn 3, håller stängt i 55 dygn för ett årligt planerat underhåll. Klockan 16 på lördagen kopplades reaktorn bort från elnätet vilket sammanföll med att Tyskland stängde sina tre kvarvarande kärnkraftsreaktorer.

TT: 4 apr 2023 kl 16.17: ”Bilder tagna av en sond inuti en av kärn-kraftverket Fukushimas tre smälta reaktorer väcker oro. Frågan är vad de dokumenterade skadorna innebär för säkerheten vid kraftverket i händelse av en ny naturkatastrof.”

Ny Teknik: ”Tio år efter kärnkraftshaveriet i Fukushima återstår mycket röjningsarbete. Radioaktivt vatten är det största problemet vid anläggningen. Ännu har inte några rester från härdsmältan plockats bort.

Katastrofen i Fukushima: En jordbävning med magnituden 9,0 orsakade den 11 mars 2011 en tsunami som ledde till tre härdsmältor vid atomkraftverket Fukushima Dai-ichi i Japan. Det är den största kärnkraftsolyckan sedan Tjernobyl i Ukraina 1986. Boende inom en radie av 20 kilometer från kärnkraftverket evakuerades. Omkring 18 500 personer dog eller saknas efter jordbävningen och tsunamin. Japans regering har hittills bekräftat ett enda dödsfall på grund av radioaktiv strålning vid Fukushimaverket i samband med olyckan, men evakueringen efter härdsmältorna har indirekt orsakat över 2 000 dödsfall i sjukdomar och självmord. Energibolaget Tokyo Electric Powers (Tepco) kärnkraftverk stängdes efter olyckan. 2018 gav dock den japanska kärnkraftsmyndigheten bolaget tillstånd att starta två reaktorer vid verket Kashiwazaki-Kariwa. Även landets ekonomi drabbades hårt då konsumenternas förtroende för produkter från området minskade kraftigt. Även turismnäringen drabbades hårt, med betydligt färre turister i området under 2010-talet.”

Internet: ”Finns det kärnkraftverk i Italien? Nej, Italien var ett av de första länderna i världen som använde kärnkraften för energiproduktion, men det är också världens enda land som avvecklat denna kraftkälla efter att ha haft den i drift i över 20 år. Det senaste decenniet har Italien storsatsat på ren energi, någonting som har lyft den totala mängden förnybart från 15 procent till 35,5 procent. Den viktigaste satsningen har visat sig vara den småskaliga, eller lokala, produktionen i form av solpaneler, vindkraft, biomassa och småskalig vattenkraft.”

Publicerat i FoU Vetenskap, Historia, Italien, Media, Miljö, Politik, Press, Radio, Tyskland | Märkt Alling, atomkraft, Die Grünen, finito, Italien, kärnkraft, Lingen, Merkel, stopp, Tyskland | 3 kommentarer

Denna eländiga krigsvinter

Publicerat den 27 mars, 2023 av DiJanneh

Ännu denna sena marsdag ingen glipa i gråmolnen. Grisvintern fortsätter. Tunet framför huset har i månader sett ut som en skridskobana. Jag minns Povel Ramels härliga text ”när farmor åkte skridskor ut på Nybrovikens is…”. Men det var i Stockholm det, för hundra år sedan minst. Det finns bildbevis på det också. Så vad gör vi nu åt denna bistra vinter? Inte nog med att en krigsherre öser bomber över sitt grannfolk i ett senildement raseri. En annan makthavare i Europa försöker stärka sitt ego med att påverka vår egen inrikespolitik. Och vare sig regeringen eller SAP har ryggrad nog att be honom dra åt fanders. Jag föreslår att vi drar tillbaka den där ansökan som vi aldrig borde ha skickat. Det gjordes i något som påminde om hjordpanik. Det vilar inget hot mot vårt land. Hur kan erfarna politiker och media stå och upprepa detta som en papegojkör? Ofattbart. Den politiska patriarken från Petersburg drömmer enbart drömmar om forna tiders tsarvälde. Som om det inte räckte med dagens enorma landareal att styra över. Men jag förstår absolut Finland , och de baltiska länderna.

Som om det inte räckte med kanonader, död och förstörelse, så är media också fulla av tornados, jordbävningar och översvämningar. Klimatkrisen och enegrikrisen har tryfferats med svår inflation och ett pikant banksvaj som får börshajarna att sätta whiskyn i vrångstrupen. Men det går över. Vi vanliga får roa oss med Open AI Chat, eller vår historieforskning. Således filar jag i dagarna på en smärre artikel kallad ”Folket på Nybynninga”. Det handlar om det arbetande folket vid ett av Norrlands större sågverk 1860-1917. Snart är det klart, och jag kan börja med ”Axel Nilssons sista resa”. Om min mormor Emmas charmige men hetlevrade fader. Han med mustaschen. Han växte upp i Hvena – grannsocken till Emils Lönneberga socken. Till slut en bild på nybynninga. Snart är det vår trots allt. Och vi höres. / DiJanneh

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Norrland, Söderala, Söderhamn | Märkt Askesta, boom, Historia, kultur, litteratur, politik, sågverk | Kommentarer inaktiverade

Open AI: Spegeln – av André Tarkovsky

Publicerat den 24 februari, 2023 av DiJanneh

Fråga 1: Hur skall vi tolka André Tarkovskis film Spegeln. Vad är det han vill förmedla till tittarna?

Svar 1: ”Spegeln är en mycket djupgående och symbolisk film som kan tolkas på många olika sätt. Regissören Andrei Tarkovsky använde ofta filmerna som ett verktyg för att utforska existentiella och filosofiska frågor, och ”Spegeln” är inget undantag. En av de centrala temana i Spegeln är självreflektion och minnet. Filmen följer en man som minns händelser från sin barndom och ungdom, och de minnena är förknippade med olika personer och platser i hans liv. Tarkovsky använder minnena som en metod för att utforska hur människor förändras över tid och hur våra erfarenheter formar oss. En annan central tema i Spegeln är relationen mellan människor och naturen. Filmen innehåller många scener som fokuserar på naturen och hur människor interagerar med den, och Tarkovsky använder naturen som en metod för att få oss att tänka på vår egen plats i världen. Sammantaget tror jag att Tarkovsky vill förmedla en djup förståelse av människans plats i världen och vår relation till varandra och till naturen genom Spegeln. Han vill också uppmuntra tittarna att tänka på hur våra minnen och erfarenheter formar oss och påverkar vår förmåga att förstå oss själva och andra.”

Fråga 2 (som är en upprepning av frågan, men med en något ändrad stavning av regissörens efternamn): Hur kan man tolka Tarkovskijs film Spegeln?

Svar 2: ”Spegeln (The Mirror) är en rysk film från 1975 skriven och regisserad av Andrej Tarkovskij. Filmen handlar om en man vid namn Alexander, som minns sina barndomsminnen och sin familjs historia under det ryska revolutionen. Filmen använder olika tekniker som flashbackar, drömmar och fiktiva intervjuer för att skapa en komplex och multifacetterad berättelse som är svår att tolka på ett enkelt sätt. En tolkning av Spegeln kan vara att den handlar om meningsskapande och sökandet efter sanningen i våra minnen och vår historia. Alexander försöker förstå sin egen identitet genom att minnas sin barndom och hans familjs historia, men hans minnen är fragmenterade och otydliga. Filmen visar på hur våra minnen kan vara oreliabla och kan förändras över tid, och hur viktigt det är att söka efter sanningen om vår historia och om oss själva. En annan tolkning kan vara att Spegeln handlar om Tarkovskijs egna erfarenheter och reflektioner kring den ryska revolutionen och dess effekter på hans familj och på hans land. Filmen visar på komplexiteten och motsägelserna i det historiska händelseförloppet och på hur det påverkar människors liv och minnen. Tarkovskijs film Spegeln är en komplex och mångtydig verk som kan tolkas på många olika sätt, och det finns inget rätt eller fel sätt att tolka den på. Det viktiga är att du tänker på de olika teman och symboler som finns i filmen och försöker förstå hur de bidrar till att skapa en mening för dig.”

Publicerat i Barn, Film, Konst, Kultur | Märkt barndom, film, minnen, psykologi, Spegeln, Tarkovsky | Kommentarer inaktiverade

Chat Open AI: Varför är vissa katter gula?

Publicerat den 24 februari, 2023 av DiJanneh

Why does some cats have yellowish colored fur?

Svar: ”Cats can have yellowish fur due to a genetic mutation that causes an overproduction of the pigment pheomelanin, which gives a yellow or reddish color to the fur. This mutation is most commonly found in Siamese and Tonkinese cats, but can occur in other breeds as well. Some cats may also have yellow fur due to environmental factors, such as exposure to sunlight or certain chemicals.”

Publicerat i FoU Vetenskap, Uncategorized | Märkt cats, gula katter, katter, melanin, Open AI, pheomelanin, pigment, siameser | Kommentarer inaktiverade

Hans Palmstierna – svensk miljöpionjär i Sundbyberg

Publicerat den 29 januari, 2023 av DiJanneh

Hans Palmstierna var en av Sundbybergs stora föregångare inom svensk miljö-forskning. Han bodde i Duvbo. Förutom sin forskarkarriär som kemist vid Karolinska Institutet och Naturvårdsverket m.m. var han också engagerad i kommunpolitiken i ”röda Sundbyberg” i miljötillsynsfrågorna. Han omkom alltför tidigt 1975 – tio år innan jag själv blev engagerad i Sundbybergs speciella miljöproblem i mitten av 80-talet. Då stod debatten het kring dioxiner från sopförbränning i stadens värmeverk, och själv intervjuade jag då Sumpans duktiga miljö-inspektör om situationen när det gällde radon och bekämpningsmedel m.m. i vårt svenska dricksvatten runt om i landet. Jag hade samlat pressklipp om detta under några år. Många kommuner hade uråldriga och svårt läckande vattenledningar. Asbest och flytspackel inom byggsektorn var andra aktuella problemfrågor. I Sumpan fanns spacklet i Rissne som då var under pågående utbyggnad. Och 1986 smällde reaktorn av i Tjernobyl i Ukraina. (Själv lade jag under mina drygt tio år i kommunfullmäktige i Sundbyberg bl.a. annat en motion om allergisanering av stadens förskolor och äldreboenden. Den resulterade i en inventering av problemen, genomförd av våra utmärkta miljöinspektörer. En rapport och åtgärder följde. Även den sedan länge sorgligt försummade skolhälsan och bristen på skolläkare ledde till en motion.)

Hans Allan Kule Palmstierna var hans fullständiga namn. Han var född 1926 på Kungsholmen i Stockholm. Han blev en av de första i Sverige som skrev om klimat-problemen. Sin vetenskapliga gärning bedrev han inom bakteriologisk biokemi. Studentexamen 1944 först i Harderwijk i Nederländerna, och sedan också 1946 i Stockholm. Han inskrevs vid Karolinska institutet (KI) 1947, där han skulle stanna i tjugo år. År 1950 blev han medicine kandidat, och hade då sedan ett år tjänst som amanuens vid kemiska institutet. Han disputerade 1956 med ”Studies on a glycogen-like polysaccharide in Escherichia coli B”, om egenskaper hos tarmbakterien Escherichia coli. Året därefter blev han docent och chef för kemiska avdelningen vid Bakteriologiska institutet. Sedan han haft olika tjänster vid KI, blev han 1962 värvad som föredragande vid Försvarets sjukvårdsstyrelse i frågor gällande biologisk krigföring. Uppdrag följde också vid FOA och Naturvårdsverket, och han blev expert i miljöfrågor och utredningar om havsmiljön.

År 1967 utkom han med den populärvetenskapliga boken Plundring, svält, förgiftning som handlar om jordens resurser och människans skuld till miljö-problemen. Palmstierna menade att grundorsaken var befolknings-ökningen (jfr malthusianism). Om människan skulle föröka sig snabbare än naturen hinner rena sig från den nedsmutsning som människan ger, skulle livets grundförutsättningar sättas ur spel. Han förordade därför samverkan mellan länder genom FN, och ställde sig kritisk till privata finansiärer av forskningen. År 1972 utkom han ut med Besinning, där han menade att miljöproblemen kom från industrin. För sin uppfattning att miljöproblemen endast löstes genom statligt ingripande blev Palmstierna skarpt kritiserad av redaktionen för konservativa Svensk tidskrift. Vidare kritiserades hans samarbete med den socialdemokratiska regeringen, att han öppet hävdade att arbetarbarn var bättre forskare för att de var mer etiska, samt att han påstod att svenska forskare var köpta av näringslivet för att smussla undan forskningsrön om hälsopåverkan. Hans Palmstierna var pådrivande angående införande av screening efter PKU hos nyfödda och debatterade saken i pressen med framgång. En begränsad screening efter PKU infördes under Palmstierna 1965, finansierad av Scoutrörelsen och Solstickan. Han införde dessutom screening efter galaktosemi. Detta blev startskottet för PKU-registret. Hans Palmstierna omkom 1975 i en drunkningsolycka. Han är gravsatt i minneslunden på Sundbybergs begravningsplats vid Lötsjön. (Utdrag från Wikipedia)

”… Sina största insatser gjorde Palmstierna som förgrundsgestalt inom den tidiga svenska miljövårdsrörelsen. När Palmstierna 1967 publicerade ”Plundring, svält, förgiftning” befann sig svensk miljöpolitik i ett intensivt utvecklingsskede. Statens naturvårdsverk hade bildats samma år. Kvicksilverdebatten hade visat hur förödande människans i och för sig välmenta ingrepp i naturen kunde bli. Verkningarna på miljö och människa av blyet i bensin och avgaser började skönjas. Samtidigt som P:s bok kom ut publicerade 1964 års miljöforskningsutredning de första rönen om försurningen och dess orsaker. Genom att utnyttja sin vetenskapliga bakgrund ville Palmstierna med talande exempel väcka opinionen till insikt om hur ömtålig miljösituationen blivit. Människa och natur har alltid stått i ett ömsesidigt beroendeförhållande till varandra. Men nu hade mänskligheten så exploaterat sin gemensamma miljö — jorden — att miljön och resurserna föröddes snabbare än de återskapades genom naturens kretslopp, menade han. Centralt i P:s argumentering stod befolkningsökningen. P synes i detta avseende ha tagit starka intryck av livsmedelsforskaren prof Georg Borgström. Mänskligheten lever i biosfären, som är ett slutet system. Snart skulle människorna bli för många i förhållande till systemets förmåga att rena och förnya sig; nedsmutsade vatten, lortig luft och förstörda jordar utarmar biosfären och därmed förutsättningarna för allt liv. Palmstiernas förslag till miljöskyddande åtgärder byggde främst på olika former av samverkan — internationellt via FN:s olika organ, nationellt via ökat samhälleligt inflytande över resursutnyttjande och teknologi, lokalt genom kooperativa samarbetsformer. En nyckelroll tilldelade han forskningen. Den borde frigöras från privat ekonomiskt vinstsökande och genom politiska beslut riktas mot metoder som syftar till att säkra balansen människa-miljö. Palmstiernas engagemang förde honom snabbt till en central position i svensk miljö-politik. Efter en kort sejour som det nyetablerade Naturvårdsverkets kontaktman med miljöforskningen, utsågs han till sekreterare i miljövårdsberedningen, vilken fungerade som regeringens kontaktorgan med forskare och nyttjare av miljön. Ehuru synnerligen aktiv på denna post synes han till sin läggning emellertid mera ha varit forskare och agitator. I ”Besinning” (1972) drev han tesen att de yttre miljöproblemen hade sin upprinnelse i den industriella produktionen. I arbetsmiljön borde det stora arbetet mot miljöförstöringen sättas in. År 1974 meddelades att han skulle bli Svenska fabriks-arbetareförbundets särskilde miljöexpert. Hans Palmstierna hann dock ej tillträda denna tjänst; försommaren 1975 omkom han i en drunkningsolycka i Sthlms skärgård.

P blev med sina böcker en väckarklocka i 1960- och 70-talens miljödebatt. Han kombinerade en vetenskapligt grundad och konsekvent anlagd helhetssyn med ett lidelsefullt engagemang, som omedelbart fick ett stort gensvar. Plundring, svält, förgiftning såldes i 60 000 exemplar. Enligt statsminister Tage Erlander, under vars ledning miljövårdsberedningen inrättades 1968, var P ”ett exempel på att enskilda personligheter i ovanligt hög grad kommit att ge kraft åt opinionsbildningen på just miljöpolitikens område”. (Ur Svenskt Biografiskt Lexikon, av Lennart J Lundqvist)

(Riksarkivet: Hans A K Palmstierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8022, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart J Lundqvist), hämtad 2023-01-29.

David Larsson Heidenblad: Boken som fick oss att sluta strunta i miljön

Ur SvD, 2017-10-23: ”För 50 år sedan utkom Hans Palmstiernas ”Plundring, svält, förgiftning”, som visade att miljöproblemen var universella och sammanlänkade med varandra. Tillsammans med nya rön om sura regn och debatten om kvicksilvret i insjöfisken kom den att innebära miljömedvetandets genombrott i Sverige. Denna höst är det 50 år sedan … Den kom att få ett enormt genomslag i sin samtid och väckte människor till insikt om att en global miljökris hotade mänsklighetens överlevnad. Palmstierna blev den första riktigt stora och inflytelserika miljödebattören i Sverige. När han gick bort i en drunkningsolycka 1975 framhölls det att det var han som ”väckte vårt medvetande” och ”verkligen fick fart på miljödebatten”. Det budskap som Palmstierna framförde hösten 1967 var emellertid inte nytt. Varningar om en hotande miljökris hade uttryckts långt tidigare. Palmstierna var inte heller en ensam röst i den offentliga debatten … Men hur kom detta sig egentligen? Varför fick Hans Palmstierna ett så stort genomslag hösten 1967? Vad hade han som andra miljödebattörer saknade? En hel del, skulle jag vilja påstå. För det första var han … en väletablerad vetenskapsman. Han var docent i kemi och arbetade som laborator vid Karolinska institutet. Detta gav hans varningsord tyngd och tillförlitlighet. För det andra hade han tillgång till en helt central medial plattform: Dagens Nyheters kultursida. Där hade han skrivit sedan 1965 och byggt upp ett publicistiskt nätverk som de flesta andra miljödebattörer saknade. För det tredje – och kanske viktigast av allt – var han organiserad socialdemokrat med goda kontakter i såväl partiet som fackföreningsrörelsen. Han stod nära både Tage Erlander och Olof Palme. I det sena 60-talets Sverige är det svårt att överskatta betydelsen av detta. Socialdemokraterna hade regerat landet sedan 1936. I andrakammarvalet 1968 fick de 50,1 % av rösterna. Hans Palmstiernas unika kombination av vetenskapligt, kulturellt och politiskt kapital gav honom stora möjligheter att höras, synas och påverka. Dessa möjligheter tog han till vara på. Genom ABF anordnades över hela landet studiecirklar kring ”Plundring, svält, förgiftning”. Genom försäkringsbolaget Folksam anordnades kampanjen ”Front mot miljöförstöring” som syftade till att väcka ungdomars engagemang. Palmstierna kom också att få en central roll i Utbildningsradions programsatsningar. Dessutom var han en flitig skribent och föreläsare. I dags- och veckopress intervjuades han ofta. Men Palmstiernas samhällsposition och nätverk kan givetvis inte ge oss hela förklaringen till varför det moderna miljömedvetandet fick sitt stora genombrott i Sverige just hösten 1967. Det faktum att många röster höjdes samtidigt var också en starkt bidragande orsak. I ett internationellt perspektiv står detta samlade – om än inte samordnade – agerande från svenska vetenskapsmän ut. I de andra nordiska länderna fanns vid denna tid inte ett motsvarande naturvetenskapligt etablissemang. På många håll fanns det också en motvilja mot att gripa in direkt i den politiska debatten. Forskning och aktivism skulle hållas åtskilda. Denna fråga kom också att aktualiseras i den svenska miljödebatten 1967. Några av författarna till ”Människans villkor” kom att få utstå hård kritik för sina åsikter om att vetenskapsmän och vetenskapliga forskningsresultat borde ges större politiskt inflytande. Forskarna Carl-Göran Hedén och Lars Gyllensten uttryckte sin misstro mot att politiker med siktet inställt på nästa mandatperiod kunde förmås att kraftfullt hantera de långsiktiga utmaningar som mänskligheten stod inför. Andra debattörer undrade om naturvetenskapsmän verkligen var bättre lämpade? Det framhölls att forskarna var elitistiska, odemokratiska och politiskt naiva. Och var det förresten inte vetenskapligt kunskapssökande som hade skapat problemen från första början? Denna kritiska udd riktades dock inte mot Hans Palmstierna. Han lyftes i stället fram som pragmatisk, konstruktiv och realistisk. Det betonades också att han såg ljust på framtiden, hyste tilltro till politiska insatser och var optimistiskt inställd till teknologisk utveckling. I sin bok – och än mer i sin privata korrespondens – var han förvisso mycket kritisk till industriella intressen och den kapitalistiska samhällsordningen. Men i den offentliga debatten var han inte konfrontativ. Detta skulle med åren komma att förändras, men vid tiden för genombrottet hade han inga motståndare. Hösten 1967 var han en expert som många samlades kring.

En annan omständighet som var unik för svenskt vidkommande var att det fanns en statlig myndighet för miljöfrågor. I juni 1967 hade Naturvårdsverket inrättats under ledning av den socialdemokratiske generaldirektören Valfrid Paulsson. Tidigt 1968 lämnade Hans Palmstierna Karolinska institutet för att börja arbeta på Naturvårdsverket. Detta kombinerade han med nya politiska uppdrag som att författa socialdemokraternas första miljöprogram. Samma vår skrev han också det första utkastet till det svenska förslaget om att FN borde anordna en stor miljökonferens i början på 1970-talet. Denna idé hade på eget initiativ rests av den svenska FN-delegationen i december 1967, det vill säga i princip samtidigt som den svenska miljödebatten kraftigt intensifierades. Förslaget kom att leda fram till Stockholmskonferensen om den mänskliga miljön 1972. Ytterligare en faktor av central betydelse för miljömedvetandets formering var hur olika miljöfaror direkt grep in i människors liv. I den tidiga 60-talsdebatten om biocider hade fågellivet stått i centrum. Hösten 1967 stod i stället kvicksilverhalten i svensk insjöfisk i fokus. Det infördes ett förbud mot att sälja fisk från vissa sjöar vilket medförde att människor blev arbetslösa. För fiskarna i Vänern var konsekvenserna av miljöförgiftningen högst konkreta … … Hans Palmstiernas bok spände över hela detta globala problemkomplex – från världsfattig-domen till miljöförstörelsen. Därigenom bidrog han till att lyfta intresset för miljöfrågorna till en helt ny nivå. Det publika genombrottet innebar, om än inte över en natt, att ett modernt miljömedvetande etablerades i Sverige. Under de efterföljande 50 åren har detta haft stor betydelse för politik, kultur och samhällsliv. Idag möter vi det i såväl mataffärer och årsredovisningar som i förskoleverksamheten för de allra yngsta. Det är en genom-gripande kulturhistorisk förändringsprocess som vi fortfarande befinner oss mitt i. Dess historia återstår att skriva.

David Larsson Heidenblad, Fil dr i historia vid Lunds universitet”

Publicerat i FoU Vetenskap, Historia, Litteratur, Media, medicin, Miljö, Politik, Press, Sundbyberg | Märkt Besinning, kemist, miljö, miljödebatt, miljölitteratur, miljöskyddsnämnden, Plundring svält förgiftning, Rachel Carson, Sumpan, Sundbyberg, Tyst vår | Kommentarer inaktiverade

Drömmar av silver: Från Kelso till Ljusnan

Publicerat den 20 januari, 2023 av DiJanneh

Ibland romantiserar vi det förflutna. Det var förvisso inte alltid bättre förr. Men kanske fanns ändå under senare hälften av 1800-talet och fram till första världskriget en mycket speciell tidsanda. Framförallt hade vi i Sverige njutit freden under en lång följd av år för första gången i vår historia. Det var inte oviktigt i sammanhanget. En framtidsoptimism genomsyrade stora delar av Europa, en känsla att framtiden innebar oanade möjligheter – inte bara för de redan välbärgade, utan också för den vanlige medborgaren. Fler människor hade lärt sig att läsa, folkhälsan förbättrades betydligt, och kyrkans styrning av tankar och seder började sakta men säkert att luckras upp. Nykterhetsföreningar, frikyrkor och politiska organisationer började rucka på invanda föreställningar.

Även i Askesta i Hälsingland fanns drömmarna om framtiden. Sågverken blev symboler för hela Sveriges uppsving från jordbrukssamhälle till industrination. Här skapades nya mervärden som i ingen annan industri. Det länge bortglömda Norrland blev plötsligt att räkna med. Det var en tid av drömmar – om silver och guld och en ljusnande framtid. Askesta var speciellt bland sågverken. På flera olika sätt. Här fanns för det första ingen träpatron på platsen. På de flesta andra sågverken vid inloppet till Söderhamn och vid nedre Ljusnan, bodde ägaren själv på sin herrgård, eller så fanns de åtminstone någonstans i den nära bygden. Men Oscar Dickson hade sitt hemvist i födelsestaden Göteborg, och vistades också långa perioder i riksdagen i Stockholm. Han lär ha varit en av förespråkarna för den stora parlamentsreformen när Sverige avskaffade ståndsriksdagen 1866. När han vistades i Norrland, så var det på bolagets huvudkontor i Svartvik utanför Sundsvall. Till Askesta och Sandarne kom Oscar Dickson nästan aldrig. När han kom, så var det sjövägen i eget fartyg, och med många bekanta och släktingar i sällskap. Det blev både inspektionsresa och nöjestripp på samma gång. Ruljangsen på platsen sköttes till vardags utmärkt bra av hans tjänstemän – ingenjörn, inspektorn, faktorn, bokhållarna och de andra tjänstemännen och basarna. Askesta låg också rent geografiskt lite för sig själv där Ljusnan flyter genom sjön Marmen. Och nog var det speciellt att också ha sin egen järnväg, Marma- Sandarne Järnväg (MaSJ).

Oscar Dickson var i många avseenden en frikostig natur. Han investerade under åren bolagets vinster i otaliga projekt. Inte var det väl bara av ren godhet, men inte alla träpatroner spred sina vinster omkring sig som Oscar Dickson bevisligen gjorde. Han hade uppenbarligen ett behov av att se sina pengar omsatta i nya projekt inom ganska skilda områden. Det fanns i släkten detta intresse att aktivt vara med och utveckla samhället. Oscars farbror Robert Dickson var en föregångare i Göteborg. På 1880-talet blev Oscar Dickson så uppskattad av sin vän konung Oscar II att han slutligen upptogs i det adliga ståndet. Grosshandlaren brukspatron Dickson blev till slut friherre och kunde därmed titulera sig baron.

Uppe i Hälsingland var Dickson en främmande fågel. Mer främmande än herrarna Hillman, Wijk, Brolin, Schönning och allt vad de andra träpatronerna hette. De flesta hade någon naturlig anknytning till bygden, men för Dicksons var det ”strictly business”. De dök upp kring Ljusnan lika hastigt som de drygt 40 år senare skulle tacka för sig och lämna över till andra att fortsätta verksamheten. De flesta andra sågverksägarna blev kvar och fortsatte ett bra tag efter sekelskiftet. Det kombinat som Dicksons av olika omständigheter inte ville fortsätta att driva i Askesta och Sandarne, togs mer än gärna över av konkurrenterna i Bergvik & Ala. Det ligger ingen värdering i detta, omständigheterna styr, och Askesta levde vidare med sina nya ägare. Om det var bäst under Dicksons eller Bergvik & Alas tid må andra bedöma. Det kan vara knepigt att rättvist jämföra. Förutsättningarna var tämligen olika när det hela startade i Askesta 1856, och under de skakiga åren i början av nittonhundratalet när verksamheten delvis ändrade inriktning. Dicksons sålde precis när sågverksboomen hade nått sin topp. Men det kunde inte många förutse 1897. Oscar Dickson kunde kanske. Han skulle dock aldrig få uppleva hela den stora omställningen – han gick bort på våren 1897.

Det sägs att arbetarna i Askesta, när den fackliga och politiska oron började bli påtaglig fram på 1880- och 1890-talen, var bland de sista att ta till stridsåtgärder. Jag har inte forskat grundligt i detta, men i kapitlet om Sundsvallsstrejken 1879 framgår att det tycks ha varit tämligen lugnt i Askesta de aktuella veckorna den sommaren. Sundsvallsstrejken var den första breda arbetsnedläggelsen vid sågverken och brädgårdarna i vårt land, och den spreds ner efter kusten även till anläggningarna i Hälsingland. I Sandarne kom det till en konfrontation mellan en samling arbetare och Oscar Dickson personligen, en munhuggning som slutade med att arbetarna stillade sig och avvek från platsen. Sundsvallsstrejken blev i Söderhamnsbygden en brädgårdsarbetarnas strejk – inte så mycket sågarnas. Så även om nu Askestas arbetare aldrig skapade braskande tidningsrubriker som i Ljusne i början av det nya seklet, och senare i Marmaverken, så rymmer livet vid sågen i Askesta ändå mycken dramatik. Om detta vittnar arkiven. Arbetsmiljön i Askesta borde senare få en särskild genomlysning, men kommer bara att tangeras i den här boken. Som lokalhistoriker måste man ständigt begränsa sitt ämne och avstå vissa sidospår. Jag har valt att fokusera på människorna, inte så mycket på politik, ekonomi och sågverkstekniska detaljer. Vilka var människorna som kom dit och varför – och vart tog de vägen? Det var så det hela startade en dag 1993, när jag började undra över min egen morfar Ivar Hanssons historia. När kom hans familj till Askesta, och varför ? Det blev en lång och spännande resa bakåt i arkiven och litteraturen, och i det följande ser ni de pusselbitar jag fann på vägen. Det visade sig till slut att Ivars farfar Stut Hans Ersson från Ore i Dalarna kom till Askesta bland de allra första, redan 1857, och han var alltså med om att bygga och starta sågen. Stut Hans var bondeson från början, men slutade sin yrkesbana som sågare i Askesta.

Vad är det som skapar lyckliga människor? Nog får jag ofta intrycket att många av världens kreativa begåvningar kommer från små platser – inte ur storstädernas myller? Är det så att människan behöver en lugn uppväxtmiljö för att utveckla sin potentiella förmåga optimalt? Det vore fascinerande att studera, säg världens 100 största kulturikoner, uppfinnare eller entreprenörer, för att se om mindre orter är överrepresenterade i de grupperna. Som statistiker tänker man gärna i såna banor. Hälsingland är inget landskap överfullt av kända författare, men nog har vi sett många andra begåvningar födas i skilda sektorer. Ur skogen föds musiken och fantasin. Gösta Snoddas Nordgren å ena sidan, Jussi Björlings fadershus å den andra. Eller ta pianisten Jan Johansson som började trampa orgeln och ta lektioner hos tant Olga i Askesta. Askestagrabben Bengt Schön berättade för mig om märkliga uppfinnare och forskarbegåvningar som professor Einar Stenhagen som växte upp i Askesta. Men många minns också de udda människorna, de man sällan glömmer. Kanske var det allra vackraste med Askesta, att där fanns plats och hjärta även för dessa människor. De har det definitivt svårare i dagens hetsiga konkurrenssamhälle. Vi har inte längre den typen av trygg närgemenskap, de samlingsplatser och gårdar som fanns då. Visst fanns elakhet och skvaller, fattigdom och andlig nöd. Men samtidigt ofta en hjälpande hand i närheten. Den tyske sociologen Ferdinand Tönnies (1855-1936) sammanfattade detta bra år 1887 i sin analys av det moderna samhällets utveckling från Gemeinschaft till Gesellschaft.

Ett av de trevliga fenomen jag mötte vid forskandet på Askesta i arkiven, var den febrila verksamhet som utvecklades i föreningslivet. Därför ville jag absolut ha med ett kapitel om IOGT-Logen 186 Skogsblomman, där både min morfar och mormor var medlemmar en tid på 1910-talet. Där kunde de umgås och ha skoj, och få höra uppbyggliga föredrag. Man lärde sig också mötesteknik, och att kunna argumentera för sin sak. Detta kan man studera i mötesprotokollen på föreningsarkivet i Gävle (Arkiv Gävleborg). Heder åt de personer som såg till att bevara dessa handlingar. Många fick i nykterhetsarbetet en lyckospark ut i livet. Från en tillvaro som pråmskeppare i Ljusne tog sig t.ex. August Säfström via nykterhetsrörelsen och det socialdemokratiska partiet ända fram till riksdagens andra kammare, där han till slut också fick förtroendet som talman. Nykterhetsrörelsen betydde mycket för många från och med 1880-talet, även i Askesta. Sannolikt fick min morfar där den grundskolning som senare ledde till ordförandeskap i Svenska Arbetsledareförbundets avdelning 186 i Marmaverken under 1930-talet.

Boken avslutas med en kronologisk kavalkad av viktigare årtal i Askestas historia – från tidigt 1800-tal och framåt. Där finns även vissa kortare referenser till samtida dramatiska händelser i regionen, i Sverige och ute i den stora världen. Säkert har jag missat ett och annat i min tidskrönika. Hör då gärna av er och berätta! Så kan vi komplettera bilden i eventuella nya berättelser om Askesta.

I min mormor Emma Hanssons soliga finrum stod ett piano. Det var i basvillan i Marmaverken på 1950-talet. Där provade vi unga kusiner att klinka fram Nidälven stilla, och Är du vaken Jöns. I detta vackra hus kunde vi åtta valpar under ljuvliga sommarmånader forma vår egen generations drömmar och förhoppningar. Ibland hade någon av de vuxna lämnat kvar noter på pianot. Och ibland spelade någon de där tonerna av Stephen Foster (Beautiful dreamer, 1864): ”Drömmar av silver, drömmar av gull, vakna för månens och kärlekens skull …”

Mo-Myskje i Hälsingland 2022 / Jan Erik Hallström

(Förord ur boken Drömmar av silver – från Kelso till Ljusnan, tryckt i december 2022)

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Litteratur, Norrland, Söderala, Söderhamn, sociologi | Märkt 1910, Askesta, Dicksons, Drömmar av silver, Ivar Hansson, Kelso, Lamberg, Nidälven, Oscar Dickson, Plantare, sågverk, sågverksboomen, Söderala, Söderhamn, Sundell | Kommentarer inaktiverade

Johan Helmich Roman och Sverige 1721

Publicerat den 24 november, 2022 av DiJanneh

Under en filt i Åmål…

Det kostar på att anfalla Norge. Under den meningslösa svenska belägringen vid Fredrikstens fästning 1718 fick Karl XII som bekant en projektil genom skallen, och dog. Inte nog med det. Tidigare hade hans tyske svåger Fredrik, lantgreven av Hessen-Kassel (bilden), blivit så illa sårad i en drabbning med norrmännen vid Hølands prästgård på norska sidan gränsen, att han en längre tid hade måst vårdas av sin hustru Ulrika – i ÅMÅL. Detta senare hände sig i februari – vintern 1716. Ulrika (Eleonora) var Karl XII:s syster. Kungen hade vid det tillfället överrumplat en norsk styrka som tagits till fånga. Vem var då denne märklige gök i den svenska monarkin, han som snart skulle efterträda Karl XII på tronen, FREDRIK? Våra svenska monarker brukade ju heta Erik, Magnus, Karl och Gustav… Jo, Fredrik av Hessen i centrala Tyskland, hade gjort sig ett namn under de många krigen på kontinenten. Men illa sargad av norrmännen blev det dags att tagga ner och bokstavligen krypa under filten resten av livet. Han skulle som monark skaffa sig ett rykte som festprisse och svår på kvinnorna i sin omgivning. Med hustrun Ulrika Eleonora fick han inflytande över utvecklingen i Sverige. Men Norge fick efter Karl XII:s död vara ifred ett tag. Och för att äntligen få fred även med tsar Peter så avträddes stora områden av de svenska besittningarna i Baltikum och Tyskland. Fredrik ville ha lugn och ro för att kunna njuta ljuva livet som svensk monark. Styrelsen av sitt ärvda furstendöme i Hessen överlät han åt en broder. Från denne erhöll han under åren gott om slantar till sitt liv i sus och dus i Stockholm. Stockholms Slott hade visserligen brunnit ner sedan länge, och skulle inte på många år vara uppbyggt igen. Men det gick utmärkt att istället bo i Wrangelska palatset på Riddarholmen (numera sedan 1756 säte för Svea hovrätt).

Nöden och eländet i Stockholm efter alla krigsåren och Karl XII:s död beskrivs målande i Ernst Brunners bok om kompositören Johan Helmich Romans liv. Brunner har i sina tidigare biografier om just Karl XII, Swedenborg och Bellman redovisat stora kunskaper om 1700-talets Sverige, och ger oss i berättelsen om Roman en ny bred lektion i svensk historia. Det var efter Karl XII:s död 1718 som ryssarna såg chansen att tämligen fritt plundra och bränna utefter den svenska östersjökusten under flera somrar. I Stockholm 1721 ”upptogs gatorna ännu av tusentals kringdrivande tiggare. Utsocknes bondefamiljer, flyktingar från de förlorade baltiska provinserna, tusende officerare fångna i Pultava men nu hemkomna, och avskedade brödlösa soldater, omhändertogs av politikollegiet eller återsändes till sina hemorter. Åtskilliga av dessa beklagansvärda krigsmän födde sig genom våld, gjorde Stockholms gator och hus osäkra för röveri och plundring. Förhållandena i Stockholm 1721 var extremt svåra. Den ordinarie offentliga fattigvården hade mer eller mindre satts ur spel” skriver Brunner. Medan ett maktspel efter Karl XII:s död vidtog i Stockholm – mellan hovet kring drottningen Ulrika Eleonora, hennes make Fredrik och riksråden å ena sidan, och riksdagens olika ständer och deras ledare å den andra, kunde den ryska flottan tämligen ostörd plundra och bränna utefter den svenska Östersjökusten åren 1719-1721. Ryssarnas avsikt var delvis att tvinga Sverige till eftergifter i de sega fredsförhandlingarna, som fördes på Åland. Sveriges förhandlare med von Görtz i spetsen förhalade, i fåfäng förhoppning om stöd från England…

I juli 1719 hade ett tjugotal ryska galärfartyg och tolv mindre med inalles drygt 3 000 man under ledning av greve Peter von Lacy gått till angrepp. De brände Öregrund, Östhammar, Forsmarks och Lövsta bruk, och på flera öar i skärgården. De gick sedan upp mot Gefle, men slogs äntligen tillbaka flera gånger (kanoner vid Fredriksskans och Jämtlands dragonregemente fanns där bl.a.), och vände då tillbaka söderut, och brände Norrtälje. Även i Stockholms skärgård brändes på ett stort antal öar som Sandhamn och Ljusterö. Först vid Dalarö och Baggenstäket stötte de på motstånd vid försök att forcera mot Stockholm. Men Södertälje, Trosa, Nyköping och Norrköping attackerades och brändes den sommaren. Sommaren 1720 inträffade nya attacker i slutet av juli. Men nu var Sverige bättre rustat och ryssarna led svåra förluster i både fartyg och mannar. Av 61 ryska galärer förstördes 43 och 2 200 man stupade, vilket resulterade i att svenska östkusten inte härjades det året.

I maj 1721 fortsattes fredsförhandlingarna, nu i Nystad i Finland. En brittisk hjälpeskader i Kapellskär fick ryssarna att nu segla norrut. De anföll och brände Söderhamn, Hudik, Härnösand, Piteå, Umeå och Sundsvall. Någon armé fanns ej på plats som skyddade Hälsingland. Motståndet från hopsamlade bondehärar var utan organiserad ledning, och vanligen flydde borgerskapet från städerna med vad man kunde föra med sig, innan fienden landstigit. Helsinge regemente var bara spillror efter Karl XII:s krig ute i Europa under nästan tjugo år. Så den 21 maj 1721 härjade de ryska trupperna i Söderhamn och brände då ner i stort sett all bebyggelse, med undantag för kyrkan Ulrika Eleonora som skonades. Men dåvarande rådhuset och den äldre Mariakyrkan vid torget brann ned. Bild: Söderhamn bränt av ryssarne 1721.

”Den 18 maj 1721 var den ryska flottan i Hamrångetrakten, där 5 galärer skövlade Axmars bruk. De brände masugnen, nedre hammaren, kvarnen och alla bodar, stall, ekonomihus, bostäder och bruksherrgården. Dessutom lade ryssarna beslag på 360 stigar träkol, ett stort vedförråd och 57 skeppund leveransklart stångjärn. Detta bortfördes, tillsammans med begärliga redskap och annat gods, till galärerna,medan 200 skeppund tackjärn vräktes i sjön. Förlusterna i Axmar uppskattades till 16 440 daler silver mynt. Det närbelägna Vifors bruk tog de beridna kosackerna hand om. Bruket ödelädes fullständigt. Förlusterna inklusive lösöre och stångjärn uppgick till 7 490 daler silvermynt. Däremot undgick det längre in i landet belägna Viksjö bruk kosackernas påhälsning. Följande dag kom ryssarna till Sunnäs bruk, där de snabbt gjorde rent hus. Förlusterna var 2 602 daler silvermynt. Klockan 3 följande morgon hade galärerna nått Ljusne bruk. Enligt upp gift landsattes kosackerna några kilometer från bruket. De plundrade, brände och förstörde bruket totalt så ”att därav icke det ringaste övrigt är”. Lösegendom och leveransklart stångjärn om 50 skeppund rövades. Skadorna beräknades uppgå till 18 374 daler silvermynt. Samma dag klockan 6 på kvällen gästade galärerna det strax söder om Sandarne belägna Östanbro bruk, som likaledes brändes. Förlusterna uppgick till 4 750 daler silvermynt. Av rädsla för framtida påhälsningar av ryssarna lät ägarna vid återuppbyggandet av hammaren förlägga den längre in i landet – vid Kilån. Denna nybyggda hammare bildar ursprunget till Kilafors bruk.

Söndagen den 21 maj 1721 hade galärerna nått Söderhamn. Strax utanför staden landsattes infanteri och kosacker, vilka omgående plundrade staden. Fram på eftermiddagen var i stort sett hela Söderhamn med sitt gevärsfaktori nedbränt. I hamnen påträffades ett fartyg med 550 leveransklara musköter, som givetvis lastades över i galärerna. Samma kväll vid 8-tiden hann ryssarna bränna Långvinds bruk. Ryssarnas byte blev 33 skeppund stångjärn. Skadorna beräknades uppgå till 12 288 daler silvermynt. Dagen därpå brändes staden Hudiksvall. Förstörelsen anses ha varit om möjligt ännu svårare än i Söderhamn. Endast kyrkan, några bodar och en fiskestuga skonades. Den 23 maj 1721 ödelädes Iggesunds bruk. Nästa dag fortsatte galärerna norrut. Morgonen därpå brände de bl a Gnarps masugn. Skadorna uppgick till 5 038 daler silvermynt.” (utdrag ur Bo Molanders version på Internet)

***

”Tidigt på lördagsmorgonen brändes Ljusne bruk. Då blev Söderhamnarna varse vad som väntade. Borgarna kallades till torget med trumma. Söderhamn var utan militärt skydd, trots att där fanns ett gevärsfaktori. Den ryska skärgårdsflottan bestod av 90 skepp och 5 450 soldater. Till slut gick borgarna hem till sina familjer, för att börja packa. Men så kom ett rykte att kosacker redan var i Sund, Söderhamns närmaste by. Söderhamns invånare flydde då i panik. Mot norr, och gömde sig på fäbodskogarna. Söderhamn blev öde och tomt. Klockan 23 på kvällen antändes Östanbro bruk (nära Sandarne) och vid midnatt anlände ryssarna in till staden och påbörjade plundring. Den ryske befälhavaren tyckte att de kommit till ‘ett dukat bord’ för Söderhamnarna hade inte hunnit gömma undan mycket av det som var värdefullt. Senare på natten, eller snarare tidig morgon, antändes staden…

På söndag morgon den 21 maj var stadens borgare spridda som löv för vinden över skogarna i Norrala, Trönö och längre västerut. De försökte rädda sina liv från ryssarna, för ingen visste vilka order den ryska militären hade. Vanlig gudstjänsttid var klockan 9 vid den här tiden. På ett ställe i fäbodskogen hade landshövdingen Grevesmöhlen, kyrkoherde Olof Montén, borgardottern Margareta Berg och många andra Söderhamnare samlats. Kyrkoherden predikade över Psaltaren 79 och de sjöng psalmerna 99 och 100, när de firade gudstjänst ‘mellan stenar och buskar’, som Margareta Berg skriver. Samtidigt härjade kosacksvärmar i Norrala. Gudstjänstfirarna på fäbodskogen såg det enorma brandmolnet från Söderhamn. Klockan 15 på söndagen lämnade ryssarna Söderhamnsbygden. De ringde själva i klockorna i Ulrika Eleonora som ett tecken på att de hade härjat färdigt. Då hade dom förutom staden även plundrat och bränt delar av Norrala och byarna Östansjö och Sund. Av Söderhamn återstod en rykande ruin. Kyrkan stod kvar, tronande över staden som idag. Även gevärsfaktoriets borrhus som låg där Kvarnen ligger i dag, stod kvar oskadat, liksom några härbren. Men resten av staden var borta. Befolkningen hade flytt, eller nästan alla. I ruinerna fanns resterna av två levande innebrända kvinnor. Två män hade också mördats av ryssarna och lämnats på gatan… Efter att klockorna hade tystnad gick ryssarna ombord på sina skepp, rodde ut ur Söderhamnsfjärden för att begå nya terrorhandlingar mot den svenska civilbefolkningen.” (Facebook / Lars Nylander)

***

”Angående branden i staden under våren 1721, berättades att fienden antände staden om natten mellan den 20 och 21 maj strax efter midnatt. I samband med branden blev följande hus nedbrända: den gamla träkyrkan, rådhuset, bägge prästgårdarna, skolan och 2 tullstugor, men den nya stenkyrkan och faktorieverket klarade sig. / Söderhamn den 31 oktober 1721 Isr. Arnell (Gävleborgs landskontor GXII:5)”

Medan ett maktspel pågick i Stockholm och städer brändes utefter den svenska kusten, kändes det märkligt att samtidigt följa Johan Helmich Romans hemkomst 1721 från musiklivet i London, och hans intensiva komponerande av skön musik. Det finns märkligt nog inga porträtt av vår store mästare, men med Brunner följer vi honom i spåren genom alla avtrycken i notblad och andra andlingar, och läser om hans kontakter inom musikvärlden. Brunner är maniskt noggrann med alla detaljer. Liksom i Bellmanbiografin har han kartlagt allt om Romans bostadsadresser, byggnadernas utseende, och människorna som rör sig varhelst Roman råkat befinna sig. Denna slösande detaljrikedom tar nästan kål på läsaren, men Romans eget driv hjälper oss att orka följa honom i karriären, till Newcastle, och vid Händels kapell i London som ung skicklig violinist, tills han blir hemkallad till kung Fredriks hovkapell i Stockhom. Denne kung som själv är totalt ointresserad av Romans person och musik. När Roman på sin andra långa Europaresa far ända ned till Neapel med oss för att också kurera sin hälsa, börjar man känna att det lönar sig att inte släppa taget om honom. Vi får i Brunners bok även följa Romans två äktenskap och familjelivet. Extra trevligt är att på kartan se hans åtta bostadsadresser i Gamla Stan och på Norrmalm: Från uppväxten i Gamla Stan nära Skeppsbron i kvarteret Python 1695-1716, och till Lejonstedts gränd nära Kornhamnstorg 1721-23 efter hemkomsten från London. Därefter på Fredsgatan 1724-27, Myntgatan 1727-28, Salviigränd 1728-29, och tillbaka till kvarteret Mars vid Myntgatan 1729-31 som gift med familj. På Repslagargatan på Södermalm köpte han en fastighet och där bodde de åren 1731-44, medan han efter flytten till andra hustruns Haraldsmåla i Småland hyrde på Triewalds gränd vid Kornhamnstorg under vistelserna i Stockholm 1744-52. Han innehade tjänsten och ansvaret för hovkapellet även då han tidvis var tjänstledig och komponerade i familjens sköte i Småland. En mycket läsvärd biografi som väntat, och ovanstående kan inte göra dess rika innehåll rättvisa. Den må läsas! En bild av Stockholm, och glimtar av Europas musikliv, efter den svenska stormaktens militära fall med dunder och brak.

”Hemkommen (hösten 1721) efter fem år i London tog den nu 27-årige vice kapellmästaren Johan Helmich Roman sitt bohag till ett litet tvåvånings stenhus i ‘staden’ med husnummer 117 (hörnet Lilla Nygatan och Lejonstedts gränd). Fastigheten, som låg invid det livfulla Kornhamnstorg, ägdes av bergsrådet Anders Strömmer. Bottenvåningen med stallgård och fönster mot Lilla Nygatan uthyrdes till krog. Romans port var bred men påfallande låg och välvd och fanns på Lejonstedts gränd. Portomfattningen var i huggen sten. Hustaket var brutet och belagt med tegel och järnplåt. Rumsinredningen på de bägge våningsplanen var enkel med stensatta spislar, på väv underslagna och målade tak. Kamrarna hade stengolv och plana kakelugnar med skänk stående på träfötter. De var dekorerade med törnrosmönster och kröntes av en mussla.” Där på kammaren skrev han sitt första bevarade instrumentalverk, arian Ma tu sorda à miei sortiri, skriver Brunner.

***

Freden i Nystad i Finland slöts mellan Sverige och Ryssland den 30 augusti 1721. Freden avslutade det s.k. Stora Nordiska kriget som omfattade många av den tidens stater kring Östersjön. Sverige fick till Ryssland avträda delar av Viborgs och Kexholms län, Ingermanland, Estland med Ösel och Dagö, samt Livland – men erhöll 2 miljoner riksdaler av Ryssland. Karl XII:s kontroversielle minister tysken Georg Heinrich von Görtz (anm: inte helt olik Fredrik Reinfeldt) var den drivande förhandlaren. Efter Karl XII:s död blev Görtz snabbt arresterad på order från drottning Ulrika Eleonora och maken Fredrik av Hessen – i Tanum. Han avrättades av sina motståndare i februari 1719 i Stockholm efter en summarisk rättegång. / jeha

Publicerat i England, Försvaret, Historia, Italien, Kultur, Litteratur, Musik, Norrland, Politik, Söderhamn, Söderhamn | Märkt Åmål, Ernst Brunner, Fredrik av Hessen, Görtz, Johan Helmich Roman, Repslagargatan, Riddarholmen, rysshärjningarna, Söderhamn, Triewalds gränd, Ulrika Eleonora d.y., Wrangelska palatset | Kommentarer inaktiverade

Alain Tanner 1929–2022

Publicerat den 19 september, 2022 av DiJanneh

Det finns filmskapare som man fastnar för. Någon av deras filmer såg man kanske av en ren slump, men man glömde dem aldrig. I mitt liv skulle jag kunna nämna Wajda, Polanski, Truffaut, Tanner, Scola, Wenders, Kieslowski och bröderna Taviani. De gjorde olika avtryck. Nu är schweizaren Alain Tanner död. Jag minns hur flera av hans filmer kom till Sverige i ganska rask följd och jag såg dem. De var skenbart inte särskilt avancerade, men där fanns nånting som tilltalade mig på ett personligt plan tydligen. Tanner gjorde inte många rullar. Men många är mycket sevärda. Leva tillsammans som kom 1974 då jag var trettio år, var den första jag såg. Den mörklila filmaffischen sitter sedan måånga år uppe i min lya ännu – med Philippe Léotard och Olimpia Carlisi i sängen antagligen förande ett förtroligt samtal. Jag minns också de långa trevliga matlagningsscenerna i Jonas – som blir 25 år 2000. Förmodligen har jag sett 3-4 av de filmer sedan följde under 1980-talet. Men bara en av dem bet sig fast ordentligt, kanske mycket tack vare Bruno Ganz i huvudrollen som en sjöman ”lost in life”. Jag har senare sett honom i flera av Wim Wenders filmer. Alltid lika bra. Och som Hitler, formidabel. Jag har skrivit om Dans la ville blanche (I den vita staden) från 1983 tidigare på den här bloggen. En av åttiotalets mest betydande filmer alla kategorier. Jag inbillar mig att den är central i Tanners hela produktion. Se den gärna!

”I den vita staden är en stillsam kärleksfilm som lyckas gestalta sköra och osäkra känslor på ett poetiskt inträngande sätt och som vill säga att det endast är i en situation utan sociala och materiella bindningar som den sanna kärleken uppstår. Med de ändå oundvikliga bindningarna riskerar känslorna att förflyktigas. Som i alla kärleksfilmer värda namnet blir I den vita staden också den intressant genom att samhället hela tiden finns närvarande för att påverka, störa och ge den fond som är nödvändig för att kärleken skall bli trovärdig och filmen värd att ta på allvar. Alain Tanners kontemplativa poesi tillsammans med Bruno Ganz nyväckta livslust och Teresa Madrugas vardagliga sensualitet gör en film som är både rogivande och upplyftande att betrakta.” Hans Schiller i Svenska Dagbladet.

The Guardian – Alain Tanner obituary (del av)

The film director Alain Tanner, who has died aged 92, was a leading light in the Swiss new wave at the start of the 1970s. Tanner’s cinema attempted to arouse “a smug nation drowsed by a facile ideology of neutrality” by looking at alternative lifestyles. In La Salamandre (The Salamander, 1971), a novelist and a journalist interview a working-class girl (Bulle Ogier) suspected of shooting her guardian. This intelligent study of a non-conformist, seen from different angles, became one of Switzerland’s first domestic box-office hits…. Tanner, who was born in Geneva, studied economics at the city’s university, where Goretta was a fellow student and founder of the university film club. In 1955, the friends travelled to London and found work at the British Film Institute, organising archives and subtitling foreign films. Influenced by the theatre of Bertolt Brecht, many of Tanner’s films sought to create a distancing effect between the audience and the characters, though they gradually became less didactic. In 1981, he emerged from a heart operation claiming to have finished with political and social discourse. Light Years Away, his first film in English, released that year, was an allegorical tale set in Ireland with Trevor Howard as a kind of guru who teaches a rebellious young man that individual freedom is more important than a cosy world of anodyne conformity. It won the grand jury prize at Cannes.

Dans la Ville Blanche (In the White City, 1983) was set and shot in Lisbon, where Paul (Bruno Ganz), a depressed ship’s engineer, goes ashore and lodges in a little waterfront hotel where he falls in love with the maid. He decides not to return to his ship, and wanders the city with a Super 8 camera, sending his wife the films. Tanner reflects Paul’s alienation in his contrasting images of place – dazzling sun-bathed Lisbon, then its evening backstreet shadows eerie and threatening, and Switzerland, where Paul’s wife sits in ordered domesticity watching the films that reflect her husband’s state of mind. The title of No Man’s Land (1985) refers to the rural zone between the Swiss and French borders, where a group of young, small-time smugglers eke out a precarious, in-between existence. Beautifully framed, with leisurely landscape shots, the film ponders the equation between the need for home and the urge to flee. One of the leading characters in the film was played by Myriam Mézières, with whom Tanner had a long relationship. Her presence in Une Flamme dans Mon Coeur (A Flame in My Heart, 1987), Le Journal de Lady M (The Diary of Lady M, 1993) and Fleurs de Sang (2002), all written or co-written by Mézières, brought a new sexuality into Tanner’s films. “The love scenes were made in a joyous atmosphere,” Mézières said. “Tanner and I felt that sex and purity were not necessarily enemies.” Tanner’s final period, in which he collaborated with the writer Bernard Comment on Fourbi (1996), Requiem (1998), Jonas et Lila, à Demain (1999) and Paul s’en Va (2004), was a return to his earlier films made in the shadow of May 68. Alain Tanner, film director, born 6 December 1929; died 11 September 2022″

/ Jeha

Publicerat i Film, Frankrike, Kultur, Politik, Religion | Märkt Alain Tanner, Dans la Ville Blanche, I den vita staden, Jonas – som blir 25 år 2000, La Salamandre, Les années lumière, Leva tillsammans, Schweiz, Tanner | 1 kommentar

Valet 2022: Det bidde en 29%-regering …

Publicerat den 15 september, 2022 av DiJanneh

Nog är det en bisarr situation att Sverige efter en vingklippt Enpartiregering (s) denna onsdag har begåvats med en 29%-regering – bildad av tre partier som samtliga erhöll minskat stöd i valet. Ur led är tiden. Sverige hade behövt något bättre. Men konstitutionen är till för att följas, och trion som skall besätta taburetterna i ministären är fulla av beslutsam iver.

Analyser av utfallet lär komma så småningom från både partistrateger och statsvetare i tevesoffor och radiostudios. Både ursäkter och triumferande vinnardeklarationer. Själv avstår jag tills vidare, och låter min panna svalna lite först. Men utgången är inte helt ologisk, med tanke på vad vi fick se i tevedebatterna och massmedia öht. Jag vill framför allt se statsvetare och medieforskare komma med en analys av vilken roll media spelade. / jeha

Publicerat i Media, Politik, Press, Radio, Söderhamn, TV | Märkt 29%, Minns i september, minoritetsregeringar, Riksdagsvalet 2022, Sverige 2022, valet 2022 | Kommentarer inaktiverade

Köerna till valllokalerna – självmål av (s)?

Publicerat den 13 september, 2022 av DiJanneh

Regeringen kan mycket väl ha avgjort valet till Kristerssons fördel med sin egen obegripliga proposition om ökad sekretess i vallokalerna. Om regeringen nu faller på bara 40.000 röster så kan det faktiskt ha inneburit fall på eget grepp. Under alla val jag har deltagit i har den tidigare proceduren med valsedlar från utdelare utanför lokalerna, och bord med sedlar i förrummet, fungerat alldeles utmärkt. Ville man absolut vara hemlig inför andras ögon så kunde man ju ha med sig valsedlar hemifrån, eller plocka ett antal olika parti-sedlar på plats i lokalen. Jag vet inte vilka instanser som kritiserat den svenska val-modellen, men ändringen ter sig överdriven och byråkratisk. Tyvärr. Hörde i media att justitieminister Mollgan är den som lagt regeringens proposition. Hans tid som minister bör därmed definitivt vara över.

Själv for jag till min vallokal i sydöstra Hälsingland vid 15.30, och fann då en kö utanför lokalen som var 60-70 meter lång. Jag for då vidare, och tänkte att det får väl bli om någon timme senare då. Då jag återkom var kön kvar, och ännu längre. Jag körde hem för att äta. Vid återkomsten såg jag på långt håll att där var ännu fler bilar än förra gången. Jag parkerade och satte mig en stund att se hur fort kön rörde sig framåt. Det var inte alls upp-muntrande. Snigelfart. Detta var ju inte sant! Jag har aldrig varit med om maken… Vad gör dom där inne? Med den makliga kön skulle det ta minst en timme att komma in.

Vid ett sista fjärde besök 19.15 ringlade kön säkert hundra meter lång, och de parkerade bilarna var lika många som vid en sommarauktion. Jag gav upp och drog hem, förbannad och besviken. På webben läste jag i lokaltidningen att situationen var likadan vid ytterligare 2-3 vallokaler i min kommun. Jag skickade ett sms om mina erfarenheter till lokaltidningen, och slog på teven för att följa kvällens valvaka. Klockan var 20 och man stängde just vallokalerna runt om i landet. Flera rapporter hade även där inkommit om långa köer. Fiaskot med den nya proceduren var ett faktum. Skulle detta kunna påverka valutgången? Vilka mer än jag gav upp och struntade i att rösta? Förmodligen många äldre som jag? Stressade småbarnsföräldrar? Väljare med låg motivation som gav blanka fan i det hela när de måste köa så länge? Det var knappast Kristerssons eller Sd:s starkt motiverade väljare som gav upp – de hade förmodligen ork att köa och få visa sitt missnöje med regeringen. Till eftervärlden kommer jag att minnas detta som Kövalet. / jeha

Publicerat i Politik, Söderhamn | Märkt fiasko, kö till vallokalen, köbildning, Val 2022, vallokalerna, valprocedur | Kommentarer inaktiverade

Och resan gick åter över Enånger…

Publicerat den 7 september, 2022 av DiJanneh

Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen…

”Strax efter nyåret 1843 gav han sig iväg i januarikylan, profeten Erik Jansson i Sonkarby. Färden gick norrut – mot Hälsingland. Han hade sin nära vän komminister Risbergs brev med sig, de viktiga rekom-mendationerna. Men han hade också fått en inbjudan från läsar-vänlige Anders Henrik Arquist som just hade blivit pastorsadjunkt i Enångers församling. Detta kunde bli en bra början att knyta kontakter. Under sitt provpre-dikande där hemma hade Erik Jansson 1842 redan i tanken börjat fjärma sig från kyrkans officiella syn på begreppet synd, och må-hända hade prästerskapet där, som först uppmuntrat honom, nu börjat bli ängsliga inför ut-vecklingen, och såge hellre att han utvecklade sina talanger utanför den egna socknen. Allt hade gått så fort. Hemma i Österunda socken hade ett motstånd börjat gro mot Erik Janssons stränga budskap. Uttrycket att ingen blir profet i sin egen hembygd har väl sällan illustrerats bättre än i berättelsen om Erik Janssons märkliga levnadsbana. Låt oss se hur Erikjansarna själva i sin egen historieskrivning beskriver Erik Janssons första mytiska resa till Hälsingland. Så här mindes överlevarna förloppet efteråt, långt efter profeten Janssons död: ‘I Helsingland voro många läsare, sådana som ogillade ett otroget prästerskap. De hade sina samman-komster prästerna förutan. Jonas Olsson och hans broder Olof Olsson i Söderala, voro de mest framstående ledarna ibland dessa läsare. Uti begynnelsen av januari månad år 1843 gjorde Erik Jansson sin första resa till Helsingland för att uppsöka sina bröder uti tron. Under den tiden var det vänskap och gott förtroende mellan pastor Risberg och honom. Ja, han verkligen sände Jansson till Hälsingland och gav honom det allra vackraste prästbetyg. Det första besöket blev hos Jon Olsson i Ina Söderala, där han anlände en lördag afton. Under denna resa besökte han även Norala, Enånger, Vötånger (anm: antagligen Njutånger), Hälsingtuna, Hudiksvall, Gefle, och Hesunda, samt Nora (anm: i Uppland) på hemvägen. Han blev hjärtligt och vänligt emottagen av alla läsarkretsar. Hemkommen fröjdades pastor Risberg däröver att Erik Jansson hade blivit så vänligt emottagen av läsareprästerna, och åter påskyndade den andra resan till Hälsingland.’ ”

Komminister A. Norell i Nordisk Kyrkotidning: ”I denna bygd har av ålder blomstrat ett stilla, sedligt och fromt liv, vartill, utom andra omständigheter, den i synnerhet torde hava bidragit, att rättskaffens lärare därstädes i en oavbrutnare och längre följd än på andra orter, uppträtt, levat och verkat. Den äldsta rörelse, man nu erinrar sig, av någon märkligare beskaffenhet i andligt avseende, uppstod omkring 1760-1770. Den utgick från Söderhamn, varest på den tiden en allvarlig och nitisk själasörjare genom offentliga predikningar och enskilda samtal väckte sina åhörare och alla kringboende till tanke på det liv som icke släckes genom döden. Åren 1780, 1817, 1826 och 1834 betecknas såsom tidpunkter för rörelsens förnyande och utbredande i synnerhet inom Norrala. Efter 1780 uppkom namnet ’läsare’, vilket förut lärer hava varit begagnat, ovisst huru länge, i nästgränsande socknen Enånger. Man började vid denna tid även samlas i enskilda hus till inbördes uppbyggelse med bön och sång, samt Guds ords betraktande. Då dessa samlingar just utgöra elden och glanspunkten i det svenska läseriet, är det nödigt att åt dem lämna en större uppmärksamhet.”

”Erik Jansson stannade i sex veckor vid sin första predikoturné i Helsingland. I Hudiksvall stötte han på patrull. Kyrkoherden Boström skrev till landshövdingen att där i hans upplysta församling hade en munvig skojare som Jansson inget att hämta. På återvägen kom Erik Jansson dessutom i Hälsingtuna i diskussion med en kvicktänkt Anders Ersson från Håsta, som ställde så personliga frågor till Jansson om hans synd, att Jansson tappade tålamodet och avslutade med sin vanliga harang: ”Antingen kommer du eller jag till Helvetet!” Först i mitten av februari vände släden hemåt mot Sonkarby. Vid hemfärden fick Erik Jansson sällskap med Jonas Olsson ner till Gefle.

Andra resan till Helsingland

Profeten skulle återvända till Helsingland tre gånger detta första år 1843. Han var inte hemma länge hos hustrun och barnen innan han for en andra vända redan i slutet av februari. Hustrun ville inte att han skulle fara, men han for. Och hon klandrades av släkt och vänner för att hon lät honom fara. I församlingen hade prosten börjat reagera mot utvecklingen. Den 19 februari hade han läst upp Konventikelplakatet i kyrkan som en varning till församlingen. När Jansson hade givit sig iväg igen, skickades en skrivelse till domkapitlet om situationen i Österunda. Prosten beordrades att ta kontrollen, och i mars skulle kollega Risberg omplaceras till annan församling.

Erik Jansson skulle nu stanna i ytterligare två månader i Hälsingland – till slutet av april. Han tog åter vägen via Nora i Uppland och proselyterna där, för att sedan stanna till i Gefle, Hille och Hamrånge vid kusten. I Hamrånge blev besöket kort på grund av komminister Fillman som hade bytt fot och fick Jansson att snabbt ge sig iväg vidare upp till vännerna i Söderala. Men han for snart vidare för att bearbeta vänner i norra Hälsingland. Han for åter norrut via pastor Stålberg i Enånger. Han besöker Hudiksvall flera gånger i mars, men stöter där åter på patrull, och återkommer sedan inte dit. Och han besöker Forsa, Bjuråker, Delsbo och Bobygden. Han träffar mycket nytt folk. Han lär känna den kände och omtyckte läsarprästen och nykterhets-ivraren Anders Sefström i Bjuråker som var en av metodisten Scotts många vänner i Hälsingland. Unga pigan Bos-Karin Ersdotter från Nyåker i Delsbo, ansluter sig till Janssons sällskap i mars som guide och följeslagare i bygden. Delsbo var då utan kyrkoherde. Den sedermera välkände prosten Lars Landgren skulle tillträda först året därpå, 1844. Två gånger predikar Jansson i Forsa i mars, och till slut måste han där vila upp sig. Sefströms hustru, liksom Stålbergs, ogillar Erik Jansson och fick sina män att snart ta avstånd från honom. Känslorna för och emot Jansson var starka. Den viktigaste nya kontakten uppstod när han Jansson predikade hos bonden Jon Olsson i Stenbo den 20 mars, ”Skojar-Jon” kallad av grannar. Hans tre söner hade redan hört Jansson tala i Trogsta den 17 mars. Ja, här skulle kring Långsjön väster om Iggesund och Hudiksvall bli ett starkt fäste för Jansson. Här fann han den lyssnande publik han sökte, folk som tog till sig av hans syndapredikningar. Prästerskapet i Forsa var vid den tiden också tämligen svagt, och behovet av en ny herde stort. Ett mönster vi ser i många socknar där Jansson får fäste. Hans predikningar handlar ofta om vinträdet i Johannesevangeliet. Han mötte många motsägare även i Forsa, men fick också många med sig. Erik Jansson i dagboken: ”Jag återkom till Hudvixvall den 19 mars 1843, och när jag där hade hälsat vännerna, så kom Jon Olsson ifrån Stenbo och Forsa för att söka mig. Han bad mig att jag för allt i världen skulle följa honom. Han sade att ’jag haver tre söner som hörde dig predika den 17 uti Snälls gård vid Trogsta, och de hörde att du dagen därefter komma närmre vårt hus varav de icke stannade, utan kom för att möta dig, men då har du rest, efter dina fienders önskan. Men nu är jag här för att hämta dig tillbaka. Denna min son som är med mig här, har en längre tid sökt Gud, men har icke funnit något ljus uti tidens lärare. Han har beklagligtvis mistat sina sinnen men har fått en eld uti sig, att åter få höra dig predika, och jag tror att du förer honom till rätta endast du görer dig omak och följer mig till mitt hus’. Jag gjorde min häst redo och tog avsked av vännerna uti Hudvixvall … vi fortsatte vår resa uti nattetiden och kom till Stenbo emot morgonen. Under vägen hörde jag hur mörkret har intagit Jon Olssons sinne, det var böjt till girighet och allt ont. Han som myslade och sjöng visor av vad slag som helst…” // Jeha // Foto: Monica Björkman.

(Ur min kommande bok Från Söderala till Bishop Hill)

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Litteratur, Norrland, Religion, Resor | Märkt Arquist, Enånger, Erik Jansson, erikjansarna, kyrkoadjunkten, Norell, pastor Stålberg | 1 kommentar

Floskler och valfläsk 2022 – men ljus i tunneln?

Publicerat den 7 september, 2022 av DiJanneh

Årets valdebatter och utfrågningar riskerade att bli en trist upprepning av förra valets ganska förutsägbara sammandrabbningar, regisserade enligt samma gamla inkörda hjulspår, där SvT och TV4 bestämde det mesta av ämnena och liturgin. Och de brukar ju ständigt vara så tröttsamt fixerade vid maktspelet Vem skall regera med vem? Det tjatet har vi ju inte sluppit i år heller, men jag tycler mig ha hört en hel del kritik mot detta från olika kommentatorer i år, äntligen. Åkesson av partiledarna har själv reagerat och visat sin leda vid dessa ständiga frågor. Jag tycker också att årets valprogram faktiskt har inneburit en hel del förnyelse. Framför allt har flera nya utfrågare tillfört en viss friskhet, liksom de debatter som kvällstidningarna arrangerat själva. Det är utfrågare och kommentatorer som Erik Blix, Tomas Ramberg, Pontus Mattsson, Aschberg, Strömstedt & Tiberg och Malou som man gärna lyssnar på. Nordegren & Epstein har också i sin charmiga talk show serverat nya kul grepp i år. Vi behöver raka och pålästa utfrågare som kan ställa de frågor som gräsrötterna vill höra, men som ofta har blivit hängande kvar i luften efter många tidigare debatter under åren. Så keep on! Johan Pehrssons entre i manegen har i sig inneburit lite Vilda Västern också, där han inte räds att skjuta vilt från höften, som någon sa. Det tycks ha livat upp de andra också. Vi får väl se om väljarna ger honom tillräckligt betalt för det.

Som f.d. grön konstaterar jag också att Miljöpartiet har drivit en proffsig kampanj under augusti på Facebook. Snygga bilder och raka, tuffa budskap. Dessutom en fin intervju med Märta och hennes partner hos Malou. Bolund tycks dessutom laddad med ny frisk optimism och revanschlusta på sistone, trots att Herr Talman drivit ganska elakt med båda språkrören. Men det har ju alla partiledarna råkat ut för mer eller mindre. Kristersson och Lööf kanske inte är helt glada över sina dockors öden i den mycket välgjorda och roliga satirserien.

I de stora debatterna är Åkesson och Dadgostar genomgående intressantast att lyssna på. De känns oerhört motiverade, och argumenterar skickligt och utan klicheer för sina ståndpunkter, vilket inger respekt. Det avspeglas också i deras opinionssiffror. Det är logiskt. Stenevi är också bra, och har breddat Mp:s fokus. Övriga partiledare förlitar sig mycket på inövade talepunkter och formuleringar, och språket kan bli mördande trist. Dessutom är inläggen oftast för lååånga, fyllda som de är av politiska floskler och honnörsord. Lööf är värst: ”Det handlar om, det handlar om… etc”. Busch och Pehrsson kan blixtra till. Men varför måste våra stackars politiker stå vid fjuttiga små bord i flera timmar? Låt alla sitta ner, så mycket trevligare. Det gjorde man på Erlanders tid 🙂 / Jeha

Publicerat i Politik, Press, Radio, TV | Märkt Aschberg, Blix, debatterna, Kristensson, Malou, Pontus Mattsson, Ramberg, SvT, Tiberg, TV4, utfrågningarna, valet 2022 | Kommentarer inaktiverade

”In 2022, it was a very good year…”

Publicerat den 9 augusti, 2022 av DiJanneh

Ack, lilla Anna, vad du är mig kär,
ditt ljusa hår i rika lockar faller,
din fina hy så vit som grädda är,
din mun, en amorsbåge av koraller,
ditt öga som ett gullstänkt stickelbär

”Så målande beskrivs ett bedårande litet flickebarn av poeten och konstnären Ernst Josephson i hans diktsamling Svarta rosor, som publicerades 1888. Man får förmoda att lilla Anna är en grönögd skönhet, för stickelbär kan också vara gula, röda eller vita. På modern standardsvenska kallas dessa bär krusbär, på latin Ribes uva-crispa.” (ISOF)

Ja, 2022 tycks vara ett mycket bra år för krusbär i min trädgård. Jag har provat att koka både saft och kräm på krusbär, men det blev inte så gött som saften på mina vinbär. Så krusbärens ljuvliga sötma får avnjutas direkt i munnen. För mig minner krusbären om svunna somrar hos farmor i Marmaverken, och läskedrycken Krusbär från Gramers bryggeri i Söderala. Om den kobbeln verkligen var mixad på riktiga krusbär vet jag inte, men smaken hade de fått till bra – ah, perfetto!

Att detta taggade bär, som fordom också kallades stickelbär, har fått äran att bli känt i vår litteratur också från Carl Jonas Love Almqvists tunga truism, gör ju inte smaken sämre: ”Blott Sverige svenska krusbär har”. Vem kan protestera mot det! Jag har nyss grejat en rågad skål nyplockade, som väntar på att eftermogna i köket, så att sötman stiger ytterligare innan de avnjutes.

”En författarinna blev en gång tillfrågad vilken uppfinning hon ansåg vara den betydelsefullaste i mänsklighetens historia och svarade helt sonika : Språket. Det är en fascinerande tanke . Till vardags tänker man väl inte på språket som en uppfinning. Språket är något som finns latent hos varje litet barn och efter någon övning slår ut i full blom, såsom första gången det kan säga dumma mamma . Men primärt måste det väl ha varit en uppfinning . Någon gång i någon skalle i tidernas gryning måste det första ordet ha tagit form, och småningom i någon annan skalle den första satsen . Om det var en kvinna, vilket är att förmoda enär vi är tidigare utvecklade, talar mycket för att den första satsen var: Ja, se karlar ! Själv tycker jag det mest fascinerande av alltihop är, inte att man kan tala, men att man kan tänka ett ord inne i huvet. Om sommaren, när jag har min vegetativa tid, kan jag sitta länge på Torptrappan och finna det märkvärdigt att jag kan tänka, alldeles tyst inne i huvet: krusbär. Viran sitter bredvid och tänker med stor sannolikhet alldeles tyst inne i sitt huvud: mjöldagg…” (Barbro Alving: Bang i bygget)

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Mo socken, Språk | Märkt Bang, Barbro Alving, Gramers, Jonas Love, krusbär, stickelbär | 1 kommentar

Sommar i P1 2022 – hittills tunt …

Publicerat den 2 augusti, 2022 av DiJanneh

Det finns några glimmande undantag, men hitills i år har det för mig personligen varit på tok för många radiopratande blåbär – dvs teveprofiler, influencers, programledare som man knappt kommer undan i TV, och s.k. ”stjärnor” inom idrottens värd. Åsså de vanliga egotrippade egenföretagarna som alltid riskerar att blåsa på med rena skrytet om sina framgångar. Säkert bra personer, många av dem, men rena sömnpillren. Och alltför ofta monotont och trist skrammel mellan praten. Visst kan idrottsprestationer hyllas, och jag förstår att de kan attrahera en ung lyssnarkrets. Men budskapet kokar ju trots allt ned till konkurrenssamhällets mantran – det gäller att bli bäst i världen i nånting – då blir man hjälte och beundrad. Sommarpraten riskerar då att bli rena narcissist-klubben, om trenden fortsätter. Reservation för att jag långt ifrån lyssnat på alla nämnda kategorier – det hade jag inte pallat.

Nå, glädjeämnena: 1. Gudrun Persson, Rysslandsexpert. Hennes hyperintressanta berättelse om sina odysseer i öst, tack för den pucken. Hoppas du fick många lyssnare, och kan få även efteråt – så den svenska politiska debatten kan bli mindre tryfferad av fördomar, och dödskallestämpling av allt som emanerar från Ryssland! 2. Stefan Ingves, riksbankschef. Roligt, aktuellt, lärorikt och kryddat med bra musikval! 3. Anne-Marie Eklund Löwinder, it-säkerhetsexpert. Hennes uppdrag på Internetstiftelsen som bärare av den där nyckeln var ju rena Bond-grejen. Borde väl alla som använder Internet gilla. Och varför inte lägga in detta i skolornas undervisning – att ägna några lektioner med att lyssna och diskutera. 4. Katrine Marcal, journalist, författare. Om dagens män. Säg vilken serietidningsfigur du avgudade som gosse, och du är avslöjad i vuxenlivet. Är du ännu vid 70 besatt av Fantomens äventyr, Devil och Hero? Kapten Miki eller Kilroy? Eller får du stjärnor i ögonen vid tanken på riddar Ivanhoe och hans Rebecka?

Sörlins sätt att tala med sjunkande ljudstyrka i slutet av varje korthuggen dramatisk mening, fick mig att ge upp honom. Men en god vän berömde hans Sommar. Jag gav honom en ny chans. Och det var verkligen tänkvärt, mycket personligt och väl genomfört. Och en historiker kan ju aldrig vara ointressant för oss sociologer och emigrationsforskare. PS. På tampen har jag även glatt mig åt Jalalwand, Aschberg och Bert-Åke Vargs fina avslutning. Goafton! / jeha

Publicerat i Kultur, Media, Musik, Radio, Sport | Märkt Aschberg, Bert-Åke, Fantomen, Gudrun Persson, Ivanhoe, Kapten Miki, Katrin Marcal, Kilroy, Löwinder, Sörlin, Sommar i P1, Stefan Ingves, Walter Scott | 1 kommentar

Blå hav och segel

Publicerat den 3 juli, 2022 av DiJanneh

En dag så full av lycka.

Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.

Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.

Det fanns på jorden inte en sak som jag ville äga.

Jag visste inte någon värd att avundas.

Vad ont som hänt hade jag glömt.

Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.

Kände i kroppen ingen smärta.

När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.

Czesław Miłosz

Bild: Christina Louise

Publicerat i Hälsingeforsk, Kultur, Litteratur, Miljö, Söderhamn, Söderhamn | Märkt Christina Louise, in memoriam, Malmgren, Milosz, nobelpris, poesi, Skärså | Kommentarer inaktiverade

HELSI – Tidning för Helsingland

Publicerat den 28 juni, 2022 av DiJanneh

Lokaltidningar var ingalunda var mans egendom i Söderhamn på 1840-talet, men en tidning som hette Påskriset lär ha utgivits 1828-1838. År 1847 startades veckobladet Helsi, vars förstasida ni ser här nedan från fredagen den 5 februari. Den trycktes på Erikjansarnas f.d. tryckeriutrustning som hade hanterats av Carl Gustaf Blombergsson, f.d. fältväbel vid Helsinge regemente. Men Blombergsson hade våren 1846 måst schappa till Amerika för att organisera mottagandet av profeten Erik Janssons många anhängare. Dessa började anlända till New York under sommaren samma år med skepp från Gefle, Stockholm, Söderhamn och Oslo.

Helsis snara ankomst aviserades av L. Bergroths tryckeri i en liten kommuniké redan i november 1846 nedan. Hemmansägare Lars Bergroth i Skale, Söderala, var den som hade övertagit den aktuella utrustningen efter Blombergsson och erikjansarna. I februari 1847 var Helsi igång (se bilden ovan).

”Helsi utgavs åren 1847–1857. Helsi fick 1857 sin efterföljare i veckobladet Helsingen, vilken utgavs av bokhandelseleven Anton Landin på dennes tryckeri. Efter ett kortare uppehåll sommaren 1859 återkom den under namnet Nyare Helsingen, vilket 1863 förkortades till Helsingen. Under åren 1865–1882 hette den Nya Helsingen och därefter åter Helsingen. Tidningen som utkom tre dagar i veckan, hade en konservativ inriktning, och redigerades 1859–1863 av Karl Oskar Landin, därefter en tid av sonen Anton Landin och 1863–1865 av Karl Ekström. Skolläraren och organisten August Österlund redigerade tidningen 1869 –1898, därefter hans svägerska Helfrid Norell (änkan Cristina Österlund var ansvarig utgivare) och efterträddes i sin tur 1913 av Magnus Myrström.”(Wikipedia)

Papperstidningen Helsi/Helsingen 1855-1861 har jag läst i Kungliga Bibliotekets depå i Bålsta. Helsi – Tidning för Helsingland, år 1855, utkom varje helgfri fredagsafton. Den kostade då 2:32 riksdaler banco för en helårsprenumeration. Den består av fyra tättskrivna sidor med texter, inga bilder. Första sidan innehåller i huvudsak kungörelser och annonser. På de båda insidorna finns inrikes nyheter från större svenska städer och Söderhamn, och senaste nytt från riksdagen. Utrikesmaterialet präglades detta år 1855 av material från Krimkrigets fronter. Nedtill på sidorna finns lättare läsning i form av en följetong, som fortsätter vecka efter vecka. Den sista fjärde sidan innehåller annonser av det lättare slaget, jobbannonser och notiser om borttappat och tillvarataget m.m. Nyhetsmaterialet kan vara lite knepigt att läsa i början eftersom det är skrivet i s.k. frakturstil. Det fordrar en smula övning. Följetongerna däremot är skrivna med en modern stil som inte bereder några problem vid läsning idag. Efter några år börjar också rättegångsreferat dyka upp. Tidningen är tryckt på dåtidens ganska porösa papper, så man får bläddra försiktigt. Men idag är Helsi digitaliserad och kan läsas hos KB på webben. Helsingens konkurrenter i Söderhamn startades långt senare. Söderhamns Tidning såg dagens ljus 1878, och Söderhamns-Kuriren inte förrän 1895.

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Litteratur, Media, Press, Söderhamn, Söderhamn | Märkt Anton Landin, August Österlund, Bergroth, Helfrid Norell, Helsi, Helsingen, Magnus Myström, presshistoria, Söderhamn, Tidning för Helsingland | Kommentarer inaktiverade

Obstruktionspartiet Strul (Os)

Publicerat den 14 juni, 2022 av DiJanneh

Det räckte inte med att riksdagens obstruktionsparti nummer ett orsakade en fyra månader lång regeringskris för inte så länge sedan, genom sin ovilja att förhandla med andra, och agera motvalls för att absolut få sin egen vilja igenom. Nu har de orsakat en ny cirkus i riksdagen genom att in i det sista vägra att lämna besked om hur de tänker välja mellan två lagda pensionsreformer. Deras två vanligaste talespersoner, Narcissisten och Strulgubben, tog chansen att åter få sola sig i kameraljuset ett tag, genom att i sista minuten slänga in ett tredje förslag, som säkert retade gallfeber på mången utmattad kollega. Till och med media som annars gillar konflikter, ruskade på huvudet och suckade. Aldrig hade de varit med om maken. Inte ens på Glistrups tid. Låt oss hoppas att väljarna fortsätter att fly. /

Publicerat i Pensioner, Politik | Märkt Annie Lööf, Annie Strul, Ådal, Centern, Centerpartiet, Fälldin, garantipension, Gunnar Hedlund, motvall, pensioner, strul, ytterlighetspartiet Centern | Kommentarer inaktiverade

Kakabaveh och Kvartetten som trängdes

Publicerat den 10 juni, 2022 av DiJanneh

Att som partiledare skjuta sig själv i foten… Många av de nu sittande partiledarna borde uppenbarligen gå vidare i livet, och syssla med nånting annat än politik framöver. Det har både Kristersson, Pehrson, Lööf och Busch demonstrerat utmärkt under den senaste mandat-perioden. Och det bevisades nyligen också i och med misstroendevoteringen mot den röda justitieministern. Kritiken i KU var visserligen befogad, men i sin iver att komma åt Johansson så gjorde hela oppositionen ett rejält magplask. Birger Schlaug sågar Kvartettens formidabla svanhopp med misslyckad skruv här: https://schlaug.blogspot.com/2022/06/den-mest-korkade-partiledningen.html

Tyvärr förekommer det därtill även direkt mygel bland påläggskalvarna närmast under ledarna i vår riksdag – som Uppdrag Granskning så elegant avslöjade nu senast med exempel från Skatteutskottets ledamöter. Bedrövligt. Myglarna har inte ens vett att visa ånger när de blir avslöjade med fingrarna i syltburken. Blånekande har blivit på modet. För övrigt borde politiska ”vildar” inte accepteras i riksdagen. Är man invald att företräda ett parti, och under mandat-perioden bryter med detta parti, eller blir sparkad av sitt parti – så borde man givetvis inte kunna sitta kvar och då företräda enbart sig själv! Det är häpnadsväckande att inte regelverket har ändrats för länge sedan därvidlag. Som kommunpolitiker i röda Sundbyberg var jag en gång med om snäppet än värre: Två moderater som hade invalts i kommunfullmäktige med god marginal, blev snart osams med sin partiledning och gick över till (s) en kort tid efter valet! Det accepterades att de ändå fick sitta satt kvar i kommunfullmäktige! Därmed sprack den moderata majoriteten, och styret av kommunen övergick till (s) – igen. Ett rent sabotage mot valresultatet. Kommunal demokrati helt satt ur spel – väljarna lurade. Och jag vet inte om vallagen ännu har ändrats på den punkten? Så kan vi inte ha det om vi vill behålla väljarnas förtroende för systemet. / jeha

Publicerat i Media, Politik, Press, sociologi | Märkt Busch, Kakabaveh, Kristersson, Lööf, NATO, oppositionen, Pehrson, politiska vildar, Schlaug, som sprängdes, Sumpan, Sundbyberg, vallagen | Kommentarer inaktiverade

Berättelsen om Jansonismen är avslutad

Publicerat den 22 maj, 2022 av DiJanneh

Söderala kyrka, litografi av Svante Albert Blombergsson ur *Norrlands vuer* (1836)

Från Söderala till Bishop Hill

Och en ängel tog mig vid handen …

Jansonismen 1843–1846

*

Jan Erik Hallström

Efter tio års intermittent forskande i den väckelserörelse som utgick från bonden Erik Jansson, och ledde till den första stora grupputvandringen från Sverige till Nordamerika 1846, har jag nu avslutat manus, och skickat det till ett av våra större förlag. Någon gång i sommar kan en bedömning vara klar, om de vill ta sig an publiceringen. I annat fall står 2-3 andra förlag på tur att få chansen…

Det finns redan ett antal avhandlingar om Erikjansarna i Bishop Hill, både svenska och amerikanska. Även brevsamlingar, och professor Olov Isakssons utmärkta böcker om rörelsen. Om dess uppkomst, bokbålen, rättegångarna, utvandringen och grundandet av Bishop Hill i Illinois. Min egen berättelse fokuserar på händelserna i Sverige 1843-1846. Om det andliga upproret mot svenska kyrkan, men också om den mera fysiska konfrontationen med det omgivande samhället och dess valda representanter.

En kärna av de ledande bönderna som tog över makten 1850 efter mordet på profeten Erik Jansson, kom från Söderala socken utanför Söderhamn i Hälsingland. Om dessa kretsar min berättelse. Men också om de många skeppen som 1846 förde hundratals jansare över Atlanten till Amerika. Här nedan ser vi kapitlen som skildrar skeppens dramatiska öden:

Briggen King Oscar – Blombergsson i hast
Barken Wilhelmina – med döden ombord
Briggen Charlotta – kommando Jonas Olsson
Briggen Agder – fra Norge med avhopp
Briggen Carolina – utan stormast vid S:t Pierre
Skonerten Betty Catharina – skeppet som försvann
Barken Solide – med Jansson på Vallen
Briggen Fritz – sista skeppet in före jul
Skonerten Sophie – fiffel med pass
Barken New York – länspumpad till Isle of Wight

Bokens inledande kapitel:

Sverige och de första Bernadotterna
Söderala socken i Helsingland
Den urtima riksdagen 1844
Läsarna och läseriet
George Scott och Robert Baird
Profeten från Biskopskulla
DEN JANSSONSKA VÄCKELSEN
Första resan till Hälsingland
Andra resan till Hälsingland
Upprörda brev till domkapitlet
Komministern som försvann
Tredje resan till Hälsingland
etc.

Så snart boken är tryckt kommer den att aviseras här på bloggen förstås. / jeha

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Litteratur, Media, Norrland, Religion, Söderala, Söderhamn, Söderhamn, sociologi | Märkt Bishop Hill, Biskopskulla, Erik-Jansister, erikjansarna, Erskjansarna, Ina, Jansonister, Jonas Olsson, Kingsta, Lynäs, Nelson hayden, Nils Hedin, Olof Olsson, Söderala, Söderhamn | Kommentarer inaktiverade

Beröringsskräcken och rysk historia

Publicerat den 14 maj, 2022 av DiJanneh

I morgon söndag kommer de svenska socialdemokraternas mentala metamorfos att bli offentlig och manifesteras. Om vi nu skall roa oss med en allitteration över detta märkliga fenomen. Och herr Kristersson m.fl. jublar förstås. (S) kommer att föreslå en svensk ansökan om medlemskap i NATO. Vi skulle då inom kort kunna bli medlemmar i ett stort gäng av europeiska länder, sammanlänkande i en militär försvarspakt med USA. Vi har blivit ”gravida” enligt försvarsministerns kliniska beskrivning. Från vitt byter (s), och därmed också Sverige, till svart, om man vill vara elak. Och statsminister Andersson som nyligen var klok och ansåg att en sådan förändring skulle vara ”destabiliserande” för hela Östersjön, fick efter lite betänketid kalla fötter, och ändrade uppfattning. Det vore ju tvärtom ”stabiliserande”, hävdade nu utrikesministern tvärsäkert. Hur hon och andra nu kan veta det. Det tycks mycket nu.

En storm av rädsla för krig hade svept över landet, och media hade med glädje hjälpt till att piska upp oron och spekulationerna vad som skulle kunna hända (trots att inget skulle hända här). Det var ju öppet krig i ”närområdet”, och nu hade vi tydligen inget skydd alls, om vargen skulle komma. Tre små grisar på högerkanten skrek allt vad de orkade att vargen kommer. Och då lät även (sd), (c) och (s) sig påverkas. En mental glidning började under trycket från massmedia. Den elaka luggslitna vargen måste självklart stoppas, så vi skickade knallpulver till våra vänner därborta. Och har man sagt A, så kan man väl tänka sig B och C också? Det berömda sluttande planet är förrädiskt. Mental uppluckring liksom.

Men några sansade röster har till slut i media slagit fast det uppenbara: 1. Vi är inte i krig med någon (jo, möjligen San Marino, säger vän av ordning). 2. Vi har inte haft en gemensam tsar eller kung eller drottning med Ryssland, eller ingått i ett medeltida storrike tillsammans. Vi har bara hämtat en och annan brud därifrån, och vice versa. 3. Vi är inget slaviskt folk, och pratar totalt olika språk. 4. Vi hotar ingen, och vi har inga territoriella anspråk på vare sig Åland, Bornholm, Stralsund, Riga eller Sankt Petersburg längre. Så ta det lite lugnt. Vargen sitter på en brinnande tron, och han bör lyssna på Finlands kloke president som kärnfullt gav vargen ett gott råd. ”Se dig i spegeln, så hajar du varför alla drar”, ungefär.

Beröringsskräcken är nu så total, att även kulturbyråkrater och idrottsmoguler springer benen av sig och trycker på alla knappar, för att avbryta alla som helst kontakter med Ryssland. Det handlar i många fall om ren panik, rena smittoskräcken. Eller guilt by association, som Harry Schein så elegant utvecklade sin syn på, en gång för länge sedan. MEN – Anton Tjechov är fortfarande en ambassadör för humanitet och godhet, Piotr Tjajkovskij alltjämt en mästerlig kompositör, och Andrej Tarkovskij en filmskapare av rang. Se Spegeln, Solaris och Ivans barndom! / Gomorron, Ankeborg!

Publicerat i Försvaret, Historia, Kultur, Media, Politik, Press, Radio | Märkt beröringsskräck, destabiliserande, Hultqvist, mediadrev, NATO, Ninnistö, Ryssland, San Marino, SAP, socialdemokraterna, Spegeln, tjänat oss väl | Kommentarer inaktiverade

Walt Whitman: Leaves of grass

Publicerat den 6 maj, 2022 av DiJanneh

”Leaves of Grass was originally published on July 4, 1855 in Brooklyn, New York. The first edition of 1855 had only 12 poems, but by the third edition the work had been expanded greatly to 134 poems. The image of grass is particularly prominent in the poem ‘Song of Myself,’ in which Whitman uses it as a metaphor for the cyclical nature of life.”

When I read the book, the biography famous,
And is this then (said I) what the author calls a man’s life?
And so will some one when I am dead and gone write my life?
(As if any man really knew aught of my life,
Why even I myself I often think know little or nothing of my real life,
Only a few hints, a few diffused faint clews and indirections
I seek for my own use to trace out here.)

Publicerat i Litteratur, sociologi, Språk | Märkt 1855, american poetry, Brooklyn, Fulton ferry, Leaves of grass, Whitman | Kommentarer inaktiverade

Den tunna isen, eller den vassa eggen?

Publicerat den 8 april, 2022 av DiJanneh

Efter en intressant biografi om publicisten och översättaren m.m. Adolf Hillman har jag nu öppnat Den tunna isen, av Lena Einhorn. Det var dags. Jag läste en mycket bra biografi om Siri von Essen för några år sedan, som blev till ett av de mest lästa inläggen här på min blogg efter läsningen. Det var då inte Lenas biografi om Siri, utan Dahlbäcks. Lenas kände jag inte till då. Många blir intresserade av Strindbergs första hustru, och deras komplicerade relation.

Käkade lunch några gånger med Lenas far för länge sedan på Socialstyrelsen. Cancer-Miljöregistret. Och hörde på någon av hans föreläsningar på Karolinska. Så varför inte läsa någon av Lenas böcker också – de har fått goda recensioner. Valde denna. Lär vara hennes mest personliga. ”Den tunna isen” – bra titel. Som ”Den vassa eggen”. Den läste jag en sommar. Hade en hel serie av Somerset Maughms romaner.

Adolf Hillman var en intressant kulturprofil i Sverige vid förra sekelskiftet. Alldeles för bra för att vara så okänd. Jag hade länge aldrig hört talas om Hillman annat än som sågverks-patron i Söderhamn. Men Adolf hade andra passioner än bräder och plank. Musik och litteratur t.ex.

Men nu – godnatt. / Jon Blunder

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Musik, Politik, Press, Söderhamn, Söderhamn, Språk | Märkt biografika, Einhorn, Hillman, lesbos, Mariehill, Söderhamns Tidning, spansk litteratur | Kommentarer inaktiverade

Duplantis över 6,20

Publicerat den 28 mars, 2022 av DiJanneh

Mitt barnbarn Armand Duplantis och hans rötter

av Ingrid Hedlund

”Armand ”Mondo” Duplantis, världens störste friidrottare har rötter i Hälsingland och i Lappland. Hans mormor Ingrid Hedlund berättar nära och familjärt om Armand som barn, som person och om hans ursprung. Hur blir man världens bäste friidrottare? Denna bok handlar om Armand Duplantis som är utsedd till just världens bäste friidrottare 2020. Han är vid bokens tillkomst bara 21 år gammal och har redan erövrat denna oerhört hedrande utmärkelse. Boken handlar om hans uppväxt och väg till att bli världens bäste stavhoppare samt om hans rötter, hans gener bakåt i tiden. Dessa har betydelse. Varifrån kommer hans okuvliga vilja och hans styrka och sinne för teknik? Det handlar om gener och förebilder. Hans rötter i hälsingemyllan har utan tvekan sin betydelse. Vad fick han från sina förfäder i Lappland? Självklart finns betydelsefulla gener även därifrån och naturligtvis även från pappa Gregs sida vilka kommer att vidröras endast kort. Denna bok tar upp generna från mamma Helenas sida. Här relateras alltså huvud sakligen Armand och hans svenska familj och dess rötter.”

Från Bokus hemsida: https://www.bokus.com/bok/9789188925688/mitt-barnbarn-armand-duplantis-och-hans-rotter/

Utgivningsår: 2021, Bokförlaget K&R. Historierna i boken Mitt barnbarn Armand Duplantis och hans rötter är berättade av Ingrid Hedlund, och nedtecknade av Alwa Woxlin.

Publicerat i Norrland, Press, Sport, Statistik | Märkt 6.20, Arbrå IK, Duplantis, Mondo, pole vault, stavhopp, världsrekord | Kommentarer inaktiverade

Ukraina, februari 2022

Publicerat den 26 februari, 2022 av DiJanneh

Skall verkligen hela Europa sitta still och se på när nu Ukraina invaderas av sitt grannland med stridsvagnar, granater och missiler? Det är beklämmande att se hur övriga Europa nu skyfflar in pengar för att freda sina samveten. Jag tycker mig i historieböckerna ha upplevt detta minst en gång förut i vår historia. Här hemma skallar de opportunistiska ropen allt högre efter medlemskap i NATO från partiledare och de medlemmar i försvars-utskottet som för inte så länge sedan sov sött på sina stolar och tryckte på knappen för att lägg ner regementen och flygflottiljer i självklok flockmentalitet. Ni borde lämnat edra stolar för länge sedan. Men saliga äro de menlösa. Sorgligast är att se det kaxiga NATO, USA och EU stå och försäkra Ukraina om sitt ”stöd” istället för att skicka ett telegram eller lyfta telefonluren och beordra den ansvarige anfallaren att genast dra tillbaka alla sina trupper, annars kommer vi i morgon och kör ut er! Det gick t.ex. bra för NATO att ingripa militärt i Balkankrigen på 1990-talet… (se nedan)

”Den 24 mars 1999 inledde Nato en elva veckor lång bomboffensiv mot dåvarande Jugoslavien … Efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001 aktiverade Nato för första gången artikel V. USA valde att gå till krig mot Afghanistan på egen hand. Efter att talibanregimen i Afghanistan störtades hade Nato kommando över ISAF-styrkorna som hade mandat från FN att vara en stabiliseringsstyrka i Afghanistan… Berlin plus-avtalet är ett omfattande paket av avtal mellan Nordatlantiska fördrags-organisationen och EU, som undertecknades den 16 december 2002. Med detta avtal får EU möjlighet att använda Natos resurser i händelse av en internationell konflikt, under förutsättning att Nato självt inte vill agera – den så kallade rätten till första vägran. Endast om Nato vägrar agera kan EU göra det, om den så önskar…” (Wikipedia).

/ Helsingland in memoriam 1983 / Yeha

https://www.nato.int/

https://www.nato.int/cps/en/natohq/official_texts_192404.htm

Publicerat i Brott & Straff, Försvaret, Historia, Media, Polen, Politik, Press, Radio | Märkt Afghanisatn, Balkankrigen, Berlin plus-avtalet, Irak, NATO på Balkan, Ukraina | Kommentarer inaktiverade

Den gula hunden – av Simenon

Publicerat den 7 januari, 2022 av DiJanneh

”Vendredi 7 novembre.
Concarneau est désert. L’horloge lumineuse de la vieille ville, qu’on aperçoit au-dessus des remparts, marque onze heures moins cinq. C’est le plein de la marée et une tempête du sud-ouest fait s’entrechoquer les barques dans le port. Le vent dans les rues, où l’on voit parfois des bouts de papier filer à toute allure au ras du sol. Quai l’Aiguillon, il n’y a pas une lumière. Tout est fermé. Tout le monde dort. Seules les trois fenêtres de l’Amiral, à l’angle de la place et du quai, sont encore éclairées…”
Njuter av Simenons Den gula Hunden, ett gammalt gott fall för kommissarie Maigret. Den version som min son lyckades hitta åt mig i Jeurlings översättning är tryckt 1942 på J.Hasselgrens förlag, och tryckt på grovt gulnat papper som kunde vara från sovjettiden, och med ålderdomliga ordformer som kommo och voro – men vad gör det. Stämningen i hålan Concarneau i Bretagne dallrar redan från första sidan av nånting fishy bland figurerna som häckar på stans centralhotell, och mellan borden slinker en gul herrelös byracka som ingen tycks bry sig om. Som upplagt för kommissarien att börja nysta i. En av stambesökarna är nyligen skjuten på gatan utanför. Varför…? Maigret är här i början av karriären, men sig tämligen lik. Kanske lite buffligare och hårdare. Muttrar och mumlar inte så mycket, mera ryter, bufflar och domderar. Han ringer inte ens till hustrun och rapporterar, och de trogna medhjälpare vi har lärt känna från hans avdelning på högkvarteret i Paris finns inte tillhands. I denna gamla fiskehamn klarar Maigret utredningen med blott en ung assistent. Som vanligt – en skruvad och tät historia!

Det franska originalet Le chien jaune, utkom redan 1931, det år i starten då Simenon släppte inte mindre än elva böcker om kommissarie Maigret under samma år (Wikipedia)! Den första svenska översättningen av Den gula hunden gjordes av Harald Jeurling 1934 på Schildts förlag (204 sidor). Jeurling översatte även två till av dessa elva berättelser – Tre skott i Sancerre och Den hängde i Liège. J.Hasselgrens utgåva 1942 med Jeurlings översättning är bara på 156 sidor, så man kan ju undra hur det hänger ihop? Nästan femtio sidor kortare? Hur som helst – idag finns bara pockets att köpa på franska. På svenska finns Jeurlings översättning från Hasselgrens upplaga inläst som talbok på cd, av Marianne Engström (2014).

Publicerat i Brott & Straff, Film, Frankrike, Litteratur, Simenon | Märkt 1932, Concarneau, Den gula hunden, Hasselgrens, Le chien jaune, Le vigan, Simenon, Tarride | Kommentarer inaktiverade

Justin Calmart kommer tillbaka…

Publicerat den 12 december, 2021 av DiJanneh

”- Jaså, är ni redan tillbaka?

Som om han inte visste att han hade fordrat att Justin skulle vara i arbete på måndag eftermiddag!

– Ni ser då inte ut som om ni skulle ha haft någon glädje av semestern. Men det är det ingen som har. Man flänger på landsvägen och tänker inte på annat än att köra om lastbilarna, man sover i dåliga sängar och proppar i sig vad som helst bara för att man inbillar sig att maten är bättre därför att man inte är hemma. Sen ägnar man tiden åt att skaffa sig solsting, gräla med sin fru och ryta åt barnen, och när man till slut kommer hem, då får man vila sig på kontoret. Vila er ni! Ni har tiden för er. Jag för min del har inte haft semester och jag hoppas att jag aldrig får någon heller.”

Tänker ni läsa en ny dålig deckare i jul?

Läs då gärna denna rafflande historia istället, av den briljante berättare som var för flitig för att få Nobelpriset: Tåget från Venedig … / jeha

Publicerat i Brott & Straff, Frankrike, Italien, Litteratur, Resor | Märkt Brig, Brigue, Calmart, fransk semester, Lausanne, Paris, Simenon, Simplontunneln, tågresor, Valais, Venedig | Kommentarer inaktiverade

Magdalena (s) versus ”blågul” gubbröra?

Publicerat den 26 november, 2021 av DiJanneh

Så har vi då en kvinna redo att ta över Sverige, men det blev oväntat stor dramatik i kölvattnet efter Stefan Löfvéns avstigning från taburetten. Beskrivningen av vad som hände i riksdagen framför alla tittarna i direktsändning skiftar stort, beroende på vilka medier man läser och vilka partister som uttalar sig. Det aktuella dygnet lär vara unikt i den svenska parlamentarismens historia. Men visst kunde känslorna storma och allianserna ändra karaktär även på 1800-talet när tvåkammar-riksdagen var ung och de politiska partierna ännu var amorfa, och de politiska vildarna många. Jag tänker då på striderna kring rösträtten, det militära indelningsverkets finansiering, och tullfrågan. Konservativa stod mot liberaler liksom i England. Godsägare, adel, ämbetsmän, träpatroner och nyrika borgare hade att tampas med en fortfarande mycket röststark bondestam. Vi pratar om Carl Ifvarsson, Erik Ersson, Arvid Posse, Emil Key och E.G. Boströms tid. Arbetarklassen hade ännu ingen rösträtt.

Det som bekymrar mig som ärrad kommunpolitiker från 1980- och 90-talet, är det mygel och den oheder som tycks ha infekterat så många ledande partiföreträdare. De tycks betrakta sitt uppdrag som en plattform för personlig teater. Vi ser en narcissism breda ut sig. Inte minst i den så kallade breda mitten. Och de döljer i intervjuer och riksdagsanföranden sina intentioner bakom symfonier av floskler som för lyssnarna måste te sig obegripliga. Istället för ärliga svar i intervjuer, får utfrågaren monologer och floskulösa svar som upprepas papegojmässigt. Det blir intervjuer och debatter som blir outhärdliga att följa. Efter en minut förstår man att här kommer inte att givas några besked som vi inte redan visste. Delvis är de politiska journalisterna medskyldiga. De måste våga avbryta harangerna, och bli elakare. Inte nöja sig med fler floskler. Ibland krävs helt enkelt ett ja eller nej. Så urbota dumt också med prat om ”dörrmattor” och ”blåbruna” m.m. – och fixeringen vid hur det skall gå i framtida val.

Det är intressant att de goda undantagen – de två partiledare som svarar ärligt och begripligt på frågor, och håller konkreta och välformulerade tal i riksdagen, är de båda som av andra betecknas som ledare av ”extrema” partier på ”ytterkanten”. Vilken kant? Är det extremt att vilja höja pensioner, skydda hyresrätter eller korrigera en illa utförd invandringspolitik? Åkesson och Dadgostar brinner för sina ideer, och deras budskap når också bevisligen fram till väljarna.

I turerna när Magdalena Andersson (s) blev första kvinna att av riksdagen accepteras som statsminister, och strax därefter fick se sin budget förkastas, kunde vi konstatera flera märkliga fenomen. Fru Lööf avfärdade regeringens budget, trots att hon fått både ”guld och gröna skogar” i långa och besvärliga förhandlingar med regeringen. Hon släppte därmed igenom de konservativas budgetkorrigeringar med den ”symboliska sprängladdningen”: sänkt bensinpris. Lööf måste ha förstått att den skulle tvinga Mp att lämna regeringen. En miss i kommunikationen mellan s, mp och talmannen gjorde det hela ännu mera dramatiskt, men den detaljen kan vi bortse ifrån här. Andersson behöver bara köra en extra runda, så är hon strax tillbaka på banan igen och kan regera. Att hon nu får acceptera de konservativas tidiga valfläsk – bensinbomben – kan hon tacka fru Lööf för. Där vilar skulden. / jeha

Publicerat i Media, Miljö, Politik, TV | Märkt amorf, Annie Lööf, Åkesson, besninpriset, Dadgostar, dörrmatta, fru Lööf, Magdalena Andersson, narcissism, populism, ytterkanten | Kommentarer inaktiverade

Partikongresser, live: Bra och dåliga vibrationer

Publicerat den 13 november, 2021 av DiJanneh

Söderhamns stadsbibliotek: Hälsingerummet

Sveriges Television har i år 2021 sänt direkt från ett stort antal riksmöten där våra riksdagspartier har samlat sina aktiva representanter från hela landet. Jag vet inte hur vanligt det är i andra europeiska länder, men det är synnerligen intressanta tillställningar, fint producerade med egna kommentatorer, bisittare och experter i timmar i sträck. Man kan fritt välja russin ur kakan, ta en egen paus, och återkomma. Partiledarnas tal står naturligtvis i centrum medialt, men för den som själv varit politiskt aktiv någon gång i livet och kanske deltagit på någon kongress, så är det väldigt kul att följa även debatterna, och höra vad som engagerar fotfolket i motionerna, och i vilka spörsmål som partistyrelserna ibland inte får gehör för sina förslag.

Stämningen i salen förmedlas till oss av debatternas intensitet och eventuell consensus eller brist på densamma – men också av presidiets humor eller gravallvar, ja även av eventuellt teknikstrul – och kanske till och med av inredningen, färgerna och ljussättningen. Just nu pågår kristdemokraternas möte. Efter en tids kräftgång med partiledarens mindre fördelaktiga exponering i media, så föreföll kvällens korta nyhetsinslag i SvT som rena gravölet – i en lokal med mörka väggar och svag belysning. D.v.s. de intervjuades belåtenhet över den fantastiska optimism som de kände inom partiet, kändes knappast befogad eller trovärdig. Kanske såg vi bevis på känslan att nu kan det väl bara bära uppåt igen efter ett par år av umbäranden, pandemivågor och andra gissel. Golgatavandringen måste ju vara slut nån förbenad gång? Den ende som tycktes sansad och betänksam, var den gamle patriarken Alf Svensson, luttrad av många år i ekluten.

Det må vara hur som helst med det – en förbannat välgörande yttring av vår brett förankrade hundraåriga demokrati, är dessa tevesändningar – som SvT:s kanal 2 skall ha stort beröm för. Carry on Faversham! / jeha

Publicerat i Historia, Media, Politik, SvT, TV | Märkt Alf Svensson, bisittare, Ebba, kd, partikongresserna, plenum, riksmöten, SvT2 | Kommentarer inaktiverade

Det tog 40 år, Mp – att yrka på ”social rättvisa”!

Publicerat den 16 oktober, 2021 av DiJanneh

När jag gick med i Miljöpartiet på åttiotalet så tryckte man hårt på sina tre berömda solidariteter - med miljön, med våra efterkommande och klotets alla varelser. För mig personligen vägde stoppandet av de högriskabla svenska atomreaktorerna tungt. Sverige hade satsat hårt på atomenergi (men man döpte snabbt om atomreaktorerna till kärn-kraftverk som lät mindre hotfullt - sunt och friskt som fruktkärnor - etiketterna och begreppen är viktiga i politiken när man skall få med sig väljarna). Per capita låg vi högt. Få tycktes ha brytt sig så noga om de fasansfulla effekterna från olyckorna i Ural 1957 (en olycka i en upparbetningsanläggning 15 mil nordväst om Tjeljabinsk då 200 människor omkom av strålningsskador och cirka 10 000 personer evakuerades) eller Three Mile Island i Pennsylvania 1979.

Våren 1986 kom så även den svåra katastrofen i Tjernobyl i Ukraina. Då ett trettiotal brandmän "stektes" till döds, och folket i området inklusive staden Pripyat snabbt måste evakueras. Efter hand drabbades många boende ändå av strålningseffekter, fr.a. på sköldkörteln. Fortfarande har man i Ukraina en avspärrad zon där det inte är hälsosamt att bo eller att vistas över huvud taget. Även Gomelregionen i södra Vitryssland (Belarus) drabbades svårt av det skadliga nedfallet.

Med tiden sjönk minnena undan i Sverige av det regn med cesium-137 som föll med regnet även över Gävle, Eskön, Iggön och Villhelmina m.fl svenska marker under de närmaste dygnen efter explosionen. Andra problem steg över horisonten. Och resterna av reaktorn i Tjernobyl inneslöts så småningom i en gigantisk sarkofag av betong, med internationell hjälp. Men det tog många år.

Så kom en svår tsunami mot den japanska kusten på ön Honshū norr om Tokyo, och en reaktor smällde av i Fukushima (en serie haverier och utsläpp av radionuklider vid kärnkraftverket Daiichi i Fukushima I som följde jordbävningen vid Tohoku den 11 mars 2011). En ny katastrof att lägga till handlingarna. Ett mönster började skönjas. Diverse incidenter däremellan under årens lopp i diverse reaktorer världen över, kan var och en studera hos IAEA, antar jag. Inklusive läckagen i Windscale/Sellafield i England (utsläppen bestod av jod-131, cesium-137 och strontium-90). Till skillnad från Tjernobyl har Japan bestämt sig för att sanera det kontaminerade området i Fukushima. Ett arbete som kommer att ta många decennier att slutföra och bli mycket dyrt. År 2021 jobbar mer än 4 000 personer med saneringen - det är fyra gånger fler än när kraftverket gick i normal drift.

I Miljöpartiet släppte man snart fokus på våra reaktorer. De skulle ju "avvecklas" alla, senast 2010 enligt en riggad folkomröstning. Och motståndet i riksdagens flesta partier mot stängning av ens några reaktorer, var tämligen kompakt. Att stånga sin panna mot muren kan man tröttna på. Mp kom istället snart att huvudsakligen ägna sig åt klimathotet, jämställdhet och regnbågsfrågorna. När man satte sig i regeringen tycktes Mp:s politiska sfär krympa ytterligare, så att de alltmer liknande ett religiöst samfund. Sällan eller aldrig hörde man en företrädare nämna orden äldreomsorg eller orättvis beskattning av folkpensioner. Sånt fick väl andra partier driva. Mp:s kandidater till riksdagen nämnde så gott som unisont bara klimat, hbtq, jämställdhet och generös flyktingpolitik. Man tycktes strunta i det svaga stödet man hade från 1,5 miljoner folkpensionärer. Mp blev alltmer ett ungdomsparti med stark kvinnlig dominans. Var man åter ett fundamentalistiskt enfrågeparti?

Nja, vid den nu pågående kongressen hör jag plötsligt en ny företrädare i SvT förklara en överraskande nyhet. Mp skall äntligen bredda sig. Han förklarar befriande tydligt om en ny dimension i partiets politik. Och han svarar konkret på programledarens frågor. Rabblar inte floskler, eller håller monologer, som besvärande många partiledare ägnar sig åt. Bra. På Mp:s hemsida kan vi nu läsa: "Vid kongressen 2021 ska cirka 440 motioner och partistyrelsens propositioner behandlas. Propositionen Nya ställningstaganden - program för social rättvisa får en egen debatt." Har Mp därmed öppnat dörren till sitt drivhus, och börjat upptäcka världen där utanför? Flera kommentatorer (Daniel Hellden, DN m.fl.) har redan försökt slå igen dörren, genom att hävda att Mp bör hålla sig vid sin läst, och bara driva Klimatet (och därmed förbli ett parti med 4-5% eldsjälar). Så dumt så jag ids inte kommentera det. Sd fattade snabbt att de inte bara kan diskutera ett ämne i riksdagen. Där avhandlas alla våra samhällsfrågor. Återstår att se vad Mp menar med social rättvisa? Det är ett begrepp öppet för tolkningar. FN har länge använt "social justice" i sin målsättning. Och regeringen har lagt förslag redan förra året med samma rubricering. Miljöpartiet liksom (s) tycks därmed mena ett gäng skattehöjningar för att krympa avståndet mellan fattiga och rika. De ökande ekonomiska klyftorna skapar pessimism, ilska och frustration hos många missgynnade (det s.k. prekariatet) - en farlig utveckling. Har alla väljare inom fr.a. den breda medelklassen insett detta, och är de beredda att bidra till att bromsa den utvecklingen - det är frågan?

Publicerat i Media, Miljö, Pensioner, Politik, Press, sociologi, SvT | Märkt atomenergi, atomkraft, äldreomsorgen, enfrågeparti, folkpensioner, Fukushima, Harrisburg, kärnkraft, Miljöpartiets kongress, Mp 2021, Sellafield, Social rättvisa, Windscale | Kommentarer inaktiverade

Från Nationalmuseum till Grünewaldsalen

Publicerat den 16 oktober, 2021 av DiJanneh

Dax för ett besök i kongliga Hufvudstaden i oktober. I dagarna fem. Rivstart onsdag med middag på nyrenoverade Nationalmuseums restaurant som bjöd på kokt sej med potatismos, citron och dill. Vi hann titta mest på skulpturerna, och svenskt och franskt 1800-talsmåleri. Besöket följande dag på Waldemarsuddes utställning av svenska och danska kvinnors måleri, startade med våfflor, visp och hjortron i parken. Utställningen ”Ett eget rum – Konstnärsrollen under det sena 1800-talet”, bjöd på många utsökta porträtt fullt i klass med Zorns och Carl Larssons. Jag fäste mig särskilt vid Bertha Wegmanns (1847 – 1926) strålande porträtt av henne närstående kvinnor. Född i Schweiz, men verksam i Danmark. På hemvägen skippade vi spårvagnen och vandrade ner till Djurgårdsfärjan. Skapligt med folk utanför Gröna Lund. Kul att runda Kastellholmen med båt. Vid Slussen luktade det så gott från Bröd & Salt, att vi köpte med oss en nybakad limpa och drömmar. På den s.k. Guldbron vandrade horder av folk, och när vi kom upp förbi Maria Magdalena där Bellman växte upp, föreslog Kerstin ett besök hos Mariamålarna där hon är medlem. Där fikade vi. Ingen där och målade så sent på kvällen mer än vi. Utanför fönstren glimmade Stockholms vatten och Norr Mälarstrand på andra sidan. Drömmarna var lite kladdigt massiva, men kalorierna gick nog ner. Vi lyxade med en taxi hem från Söder Mälarstrand till Reimers.

En dag vigdes åt vandring på Reimersholme, och i skymningen slank vi in på lokala krogen med kulörta lykor, kandelabrar och hög stämning därinne. Vi kände för en rejäl aperitif inför middagen och satte oss ute med filtar i den milda höstkvällen och sög på varsin bamse calvados medan mörkret sänkte sig, och pratade om liv och död. Fin afton i staden Stockholm. På lördagen besökte jag mina båda grabbar. Den äldste med sin käresta och son har etablerat sig fint i Elsa Beskows kvarter, och den yngre med sin, i en stor lya i västra förorterna med eget datorlab. Äldsten körde sedan gubben ända tillbaka till Reimers med sin super-Saab. Ligger som en macka på vägen.

På söndag e.m. botaniserade vi lite på Hötorget bland stånden och köpte rosor till Kerstins sonhustru Mariangiola Martello som skulle spela cembalo med sin ensamble ”Orfeus Barock”. De framförde ”Musikalisches Opfer” av den gamble mästaren Bach, i Konserthusets Grünewaldsal (nedan). Fullspikat förstås. Bra plats för benen där – inte som på operan där man ofta behöver skohorn… Mitt SJ-tåg hem var sedan mer än 2 timmar försenat p.g.a. elfel, så vi tog en lång öl m.m. i Centralenhallen, och jag steg inte av i Hälsingland förrän 23.30. ”C’est la Vie, said the old folks” sjöng Chuck Berry när det begav sig. Taxi Söderhamn hade lagt av för dagen, så jag nödgades ringa en kompis som räddade mig ur knipan. Min egen kärra stod en mil bort. / Jeha

https://www.dn.se/kultur/att-fa-hora-bachs-sexstammiga-masterverk-live-ar-en-gava/

Publicerat i Konst, Kultur, Musik | Märkt Bertha Wegmann, Bröd & Salt, Grünewaldsalen, Mariamålarna, Nationalmuseum, Orfeus Barock, Reimersholme, Waldemarsudde | Kommentarer inaktiverade

Lördagsintervjun: Cementa och paniken

Publicerat den 2 oktober, 2021 av DiJanneh

”… and still have change?”

Om man läser i våra media och tittar på debatten i svensk television så kan man lätt bibringas uppfattningen att Sverige bara har en svensk cementfabrik, och att den ligger i Slite på Gotland. Men så är det ju inte. Det räcker för den bekväme att läsa om Cementas historia på Wikipedia, eller läsa en bra analys nedan av bakgrunden till varför ett numera tyskägt företag karvar vidare i den gotländska kalken:

https://schlaug.blogspot.com/2021/09/cementa-kalkbrytning-grundvatten-och.html

I lördagsintervjun försökte annars vettiga intervjuaren Monica Saarinen få vänsterpartiets Nooshi Dadgostar att erkänna att partiet hade valt ”jobben framför klimatet”. Så urbota klyschig argumentation att man rodnar. Cementa har tillverkat cement i mer än hundra år på Gotland. Att nu miljödomstolarna de senaste åren har börjat haja att dricksvattnet kanske är i fara om detta fortsätter, är ett oerhört sent uppvaknande. Så bra att någon äntligen satt den miljödiskussionen i rullning. Klart att några hundra jobb kommer att försvinna om Cementa får lägga av på Gotland. Att vänsterpartiets ledning nu klokt låter verksamheten få en kort respit att förbereda ett avslut är rimligt. Har man karvat i över hundra år redan så kan ytterligare några månader inte spela någon roll. De anställda hinner förbereda sig på att hitta nya jobb, och ”klimatet” kommer snart att slippa en miljon ton koldioxid, en av landets värsta utsläppare. Visst kunde företaget ställa om till fossilfria processer på sikt, men utvinningen skulle likväl hota skada grundvattnet, enligt expertisen. Det finns ju flera sidor än en, av myntet.

Ingen panik alltså – Nooshi med rådgivare har valt både dricksvattnet, klimatet och nya miljövänligare jobb, och rådrum åt regeringen och företaget. Paniken har miljödomstolarna och en hittills saktfärdig riksdagsmajoritet stått för. Och Marknaden erbjuder cement även i fortsättningen. /

Publicerat i Media, Miljö, Politik, Radio | Märkt betong, cement, Cementa, Dadgostar, Gotland, kalk | Kommentarer inaktiverade

Musikens pärlor (36): Rainbow – I surrender

Publicerat den 22 september, 2021 av DiJanneh

Difficult to cure” hette den LP som fångade min blick i nån skivaffär och gjorde mig lite nyfiken. Vilka var dessa gossar som tydligen spelade tämligen tuff rock? Detta var i början på åttiotalet, och jag var redan för gammal för att springa benen av mig och köpa plattor med Deep Purple och Led Zeppelin, men visst hade dom gjort flera starka låtar med bra tryck i, och min yngre bror hade åtminstone en Lp med Deep Purple som jag lyssnade på ibland och läste polsk poesi till (Tadeusz Różewicz fr.a.). Det slumpade sig så att just den här plattan med gitarristen Ritchie Blackmores dåvarande uppsättning av Rainbow förmodligen är den bästa, med den tredje i raden av bandets många sångare – amerikanen Joe Lynn Turner, en bra sångare och gitarrist som fortfarande är aktiv och högt skattad i sin genre. Bästa spåret på den här LP:n är utan tvekan Surrender av Russ Ballard där Turner ger järnet med den rätta desperationen. Det som tilltalade mig framför allt med Rainbow (jag köpte ytterligare en LP senare) var deras relativt melodiska låtar. Det var inte bara rå och ruffig metal. Ett visst strul inledde inspelningarna av den här LP:n, enligt Wikipedia. Som också berättar att Turner på senare tid varit i lilla Degerfors, och har begåvats med åtskilliga utmärkelser under åren:

”In the summer of 2012, he and the Legends Voice of Rock did a gig at the Golden Times Festival in Degerfors, Sweden… Turner was extensively interviewed for the 2016 book, The Other Side of Rainbow, by author Greg Prato, and is also featured on the book’s cover.2021 saw Turner singing two songs on The Michael Schenker Group album, Immortal… In recent years, Turner has received recognition and distinguished awards from around the world. In 2015, he was named Cultural Ambassador to Bulgaria. That same year, he accepted the Legends of Rock Award in Italy, and the Peacemaker Award in Crimea for the promotion of peace and outstanding contribution to World Art. And in 2016, he received The Man of The Golden Voice Award in Peru.”

Låt oss saxa några kommentarer från YouTube angående Surrender:

”One of the best rock romantic songs ever made. Rainbow is a great band”

”Blackmore rules even in a commercial setting! He’s a genius”

”Saw these guys in 82 with Riot and Scorpions, what a show!”

”I have heard this song 106,799 times in my life.”

”Another awesome outro solo. There is no denying that RB is a Master of the outro solo”

”I remember buying this album, like it was my duty”

”Joe Lynn Turner, the most underrated vocalist ever. The dude kicks ass.”

”The album cover actually predicted COVID-19! That’s crazy”

Publicerat i Kultur, Musik, Polen | Märkt Blackmore, Difficult to cure, Lynn Turner, Rainbow, Rock | Kommentarer inaktiverade

Sommar 2021 i P1: Jonas, Ingrid, Mats, Inger, Niklas och Sten!

Publicerat den 6 augusti, 2021 av DiJanneh

Nu den 5 augusti känns det som årets urval har glidit in i en zon med mindre intressanta pratare som bara har ett enda budskap de vill föra ut. Och snälla nån, varför väljer många så erbarmliga musikaliska spår mellan sina monologer? Monotont slammer och gapande från modern angloamerikansk repertoar får mig att trycka bort det hela efter en stunds försök att ta till mig deras budskap. Har inte hört ett intressant program sedan Jonas Karlsson den 25 juli. (Kanske gör jag någon lite orätt nu, för jag har inte rattat in samtliga efter honom). Som den proffsiga framställare av Ordet som Jonas är, så blev det fint om olika aspekter av hans liv fram till idag vid 50 bast. Personligt, klurigt och roligt – alltså underhållande. Musiken var en bukett mindre kända spår, som fint tryfferade anrättningen.

Nå, vilka har före Jonas Karlsson fångat mig? Jacob Hård var som väntat en rapp presentatör. Han är ju en garvad radiopratare. Och jag är trägen följare av idrott, framför allt fotboll, fri idrott och längdåkning på skidor. Motorsport, golf och segling hoppar jag gärna förbi. Henrik Ekmans trevliga röst har man hört i många naturprogram, det ville jag gärna lyssna på. Han har ett brett och tilltalande perspektiv. Nina Burtons författarskap har jag anat – boken om Erasmus ligger i min stapel av sånt som jag tänkt läsa framöver. Tror jag återvänder till hennes program senare, jag lyssnade bara delvis på det, upptagen med händerna i min verkstad den dagen. Fint musikval var det också. Tecknaren Mats Jonsson hörde jag bekvämt tillbakalutad i trädgården – en fullträff att höra hans livsresa. Precis såna personliga berättare utan nån uttalad agenda blir bäst i det här radioformatet. En hel del svensk musik – bra. Inger Nilsson gladde också med fin musikmix när hon berättade med lust och temperament kring sin karriär, som ju rivstartade tidigare än de flesta andras. Satt på kallvinden och myste till Sickan Carlsson och Dylans vackraste ballad i en bra inspelning – bara en sån sak (Dylans egen version är ju inte den vackraste). Det är slående att de bästa Sommarpratarna ofta är skådespelare, författare, journalister eller konstnärer. Undantag gives självklart. Ingrid Carlberg gillade jag alltså också. Ny i Svenska Akademin. Jag har läst flera biografier om Alfred Nobel tidigare, och hennes ligger på väntan i min stapel sedan flera månader. Extra plus för klassiskt, av mäster Antonio Lucio Vivaldi. Bra tänk som väntat av farbror Niklas Strömstedt, som nu passerat sextio, han också. Skrämmande. I övrigt habila insatser i början av Svennis, Amelia, och Trumps rådgivare Philipson. En som jag hoppade över var Anna Batra. Efteråt läste jag på webben att just hon fått mest beröm av alla där i första halvlek, så jag blev nyfiken och lyssnade av henne. Hon gav sitt personliga vittnesbörd om hur det var att göra raketkarriär ända från Skärholmen fram till partiledarskapet i ett av våra äldsta och största partier. Som taget ur dagboken. Rakt och sympatiskt. Plus också för hennes val av enbart svenska sångfåglar, plus onkel Händel. Av de som är kvar, vill jag inte missa skådespelare Sten Ljunggren (det blev en höjdare, som väntat) och journalisten och öst-kännaren Anna-Lena Laurén (samma där). Kanske får fler chansen 🙂

Publicerat i Kultur, Media, Musik, Radio | Märkt Anna Batra, Ådalen, Burton, Inger Nilsson, Ingrid Carlberg, Jacob Hård, Jonas Karlsson, Mats Jonsson, Sommar 2021, Sommarvärdar, Strömstedt | Kommentarer inaktiverade

Richard Burton and the Cheddar Man

Publicerat den 3 augusti, 2021 av DiJanneh

Cheddar Man is a human male fossil found in Gough’s Cave in Cheddar Gorge, Somerset, England. The skeletal remains date to the Mesolithic (ca. 9100 BP, 7100 BC) and it appears that he died a violent death. A large crater-like lesion just above the skull’s right orbit suggests that the man may have also been suffering from a bone infection. Excavated in 1903, Cheddar Man is Britain’s oldest complete human skeleton. The remains are kept by London’s Natural History Museum, in the Human Evolution gallery. Analysis of his nuclear DNA indicates that he was a typical member of the western European population at the time, with lactose intolerance, probably with light-coloured eyes (most likely green but could be blue or hazel), dark brown or black hair, and dark to black skin. Nuclear DNA was extracted from the petrous part of the temporal bone by a team from the Natural History Museum in 2018. The genetic markers suggested (based on their associations in modern populations whose phenotypes are known) that he probably^[4] had green eyes, lactose intolerance, dark curly or wavy hair, and dark/brown-to-black skin.^[2][5] These features are typical of the Western European population of the time, now known as West European Hunter-Gatherers. This population forms about 10%, on average, of the ancestry of Britons without a recent family history of immigration.

Brown eyes, lactose tolerance, and light skin are common in the modern population of the area. These genes came from later immigration, most of it ultimately from two major waves, the first of Neolithic farmers from the Near East, another of Bronze Age pastoralists, most likely speakers of Indo-European languages, from the Pontic steppe.^[2]^[6]

Cheddar Man’s Y-DNA belonged to an ancient sister branch to modern I2-L38 (I2a2). The I2a2 subclade is still extant in males of the modern British Isles and across other parts of Europe. The mitochondrial DNA of Cheddar Man was discovered to be haplogroup U5b1 by a Natural History Museum study in 2018 using next generation sequencing. Some 65% of western European Mesolithic hunter-gatherers had haplogroup U5; today it is widely distributed, at lower frequencies, across western Eurasia and northern Africa. In 1996, Bryan Sykes of the University of Oxford first sequenced the mitochondrial DNA from one of Cheddar Man’s molars as U5a using PCR testing. The difference between the older result and the 2018 Natural History Museum result was attributed to the use of older PCR technology and possible contamination. (Wikipedia)

National Geographic, by Sarah Gibbens (Published February 7, 2018)

A recent facial reconstruction of a 10,000-year-old skeleton called the ”Cheddar Man” has revealed a man with bright blue eyes, slightly curly hair, and dark skin. ”It might surprise the public, but not ancient DNA geneticists,” says Mark Thomas, a scientist at the University College London. That’s because a new analysis of the ancient man’s DNA proves he’s genetically similar to other dark-skinned individuals from the Mesolithic era found in Spain, Hungary, and Luxemborg whose DNA has already been sequenced. The new revelation places the Cheddar Man among a group of hunter-gatherers that are thought to have migrated to Europe at the end of the last Ice Age some 11,000 years ago. They started the reconstruction by taking measurements of the skull. ”He had a thick, heavy cranium and a relatively light jaw,” says Thomas. Researchers then sequenced the Cheddar Man’s entire genome. He’s the oldest British individual whose genes scientists have mapped. From the sequence, they learned skin color, eye color, and hair type. Finally, to bring the Cheddar Man to life, experienced Dutch model makers Adrie and Alfons Kennis used 3D scans and printing to add the ”flesh” to his reconstructed bones.

The genes that determine skin color are mapped across various chromosomes, says Miguel Vilar, the science manager for National Geographic’s genome project. Vilar was not involved in the reconstruction but says scientists would have had to look at billions of data points, something we have previously been unable to do with ancient DNA …

How and when Britons developed lighter skin over time is unclear. ”We think it’s because light skin allows for more UV radiation, which helps break down vitamin D,” says Vilar. In more temperate regions, where ancient humans were less exposed to sunlight, they would have needed to absorb more radiation to break down the essential vitamin needed for healthy bones. ”In my view, that’s the most robust theory for skin pigmentation,” says Thomas. ”But it doesn’t explain eye pigmentation. There are other processes that go on. It could be sexual selection. It could even be something else we don’t yet understand.” Another theory put forth in a 2014 study suggested that as humans began cultivating farms, their diets became less diverse and thus they would have needed to absorb more vitamin D from the sun…” (excerpts)

* * *

Publicerat i Litteratur | Märkt Cheddar Man, haplogoup I2a2, mitokondrie, Richard Burton, Shakespear, u5 | Kommentarer inaktiverade

Vad skall vi tro om framtiden – efter oss Syndafloden?

Publicerat den 24 juli, 2021 av DiJanneh

Bilden visar Ljusnan vid Höljebro kraftverk i juli 2021. Här brukar den forsa ner emot utloppet i Östersjön vid Ljusne. Efter oss syndafloden, lär Madame de Pompadour ha sagt vid något tillfälle. Frågan är om den har kommit nu, eller är på gång strax? För efter månader av en envis corona-pandemi i världen som nu har skördat över 4 miljoner döda, så kom denna sommar också en fruktansvärd översvämning i centraleuropa. Därtill värre bränder än någonsin i Kalifornien, och svinvarma rekordtemperaturer i Kanada. Jag väntar nu bara på att Egyptens gräshoppor skall äta upp våra skördar också, så sitter vi alla där med skägget i brevlådan utan käk. Trots decennier av larmrapporter och Gretas stridsrop, har världens ledare inte på allvar vaknat upp. Förrän nu kanske. För pandemin visar inga tecken på att ge upp så snabbt som den dödliga influensan 1918-1919, ”spanska sjukan” kallad. Spanskan tog 50 miljoner liv, men var vänlig nog att sedan försvinna nästan spårlöst. Virusforskare hade svårt att få tag på dess DNA, när vetenskapen så småningom var nog utvecklad att granska detta virus i detalj under lupp.

I Sverige har regeringen Löfvén slickat såren efter en rejäl tjolablängare som utlöstes av fru Lööfs vägran att skippa sina ohemula krav på marknadshyror. Sommarfrid råder, och endast Morgan och någon till, tycks vara vaken i tjänst. Landets gangsters skall uppjagas ur sina hålor och många skall gå miste om sin svenska straffrabatt, är budskapet. Det vore bra om alla kunde avväpnas först också.

I övrigt går Börsen som en raket trots pandemier, katastrofer och elaka diktatorer runt varenda krök. Efter ett omskakande EM i fotboll som aldrig borde ha spelats p.g.a. fuskiga favörer med hemmaplan för vissa länder, så har vi nu ett pågående OS i Tokyo som ingen kan se i SvT. Låt oss hoppas att pandemin inte gottar sig och sätter stopp för festen. Japan har 15.000 döda i covid, liksom Sverige. England och Italien har närmare 130.000 döda, Frankrike 110.000 och Tyskland 91.000. Finland och Norge har färre än 1.000. Kina uppgiver 5.000 döda – skall vi tro på detta. Ja, kanske – för Syd-Korea har bara 2.000 döda! Hur har de i så fall burit sig åt, Tegnell? Sverige har över 1 miljon smittade – Finland har 100.000. ”Det går så länge som det går, och sen går det inte alls”, sjöng Ernst Rolf klarsynt och elegant när det begav sig! / jeha

Publicerat i Brott & Straff, DNA, FoU Vetenskap, Historia, Kultur, medicin, Miljö, Politik, sociologi, Statistik, SvT | Märkt gräshopporna, OS i Tokyo, pandemi, svärm, syndafloden | Kommentarer inaktiverade

Centerpartiets nya kläder

Publicerat den 23 juni, 2021 av DiJanneh

Alice has a conversation with a Cheshire Cat.

Vi har fått ett nytt stillestånd i Sveriges riksdag. Det börjar bli oroväckande ofta nu. En trött statsminister Löfvén körde till slut fast i den liberala gröt som Fru Lööf tvingade honom att genomkorsa. Det måste ta stopp till slut. Misstroende-voteringen kunde förstås ha stoppats av Fru Lööf genom att bara stryka den där förargliga punkt 44 i JÖK:en. Men hon gav ingen pardon. Hon tryckte ned s under toffeln. I dörrmattan, om ni vill ha den där populära symboliken. Det var ju faktiskt skönt att pinan är över. Och Löfvén lär inte få någon hjälp från extremisterna i Centern att ta sig ut på fritt vatten igen. Med en partiledare som är en uppenbar megafon för Näringslivet så fort hon öppnar munnen, borde (s) för länge sedan ha fattat vem man hade att göra med, och valt en annan väg efter valet. Bevisen för Centerns oresonliga thatcherism pryder ju deras väg flera decennier bakåt nu, ända tillbaka till Maud Olofssons katastrofala insatser som minister. Med Nuon-affären som det mest flagranta exemplet på vilka tankar som tycks florera inom Centerns partiledning numera. Hur länge ska Narcissisterna (c) få sabotera svensk parlamentarism? Räcker det inte med fyra månaders regeringskris – som kunde ha klarats upp på två veckor, om den goda viljan att direkt se en framkomlig väg hade funnits. Men någon älskade ju att få sola sig på podiet under krisens 100 presskonferenser. Då känner man ju verkligen att man lever sin politik, när man får träda ut i strålkastarljuset och tvinga media att dansa och lystra efter de väl inövade statsmannaorden: ”Det handlar inte om att…, det handlar inte om att…, det handlar om att tro på det JAG säger!” Vi lever inte längre på Gunnar Hedlunds tid. Inte på Fälldins heller för den delen. Nu är apotekardottern och kvasifilosofen Ayn Rands cyniska teologi den nya partiledarens betlehemsstjärna. Honnörsbegreppen är rationell egoism, individualism, rejäl gammal laissez faire och en rent fysisk skräck för allt som andas det allra minsta av ryslig socialism eller kollektiva lösningar. Nå, när skall våra etermedia börja granska chesire-katten i det svenska Underlandet? Nu förstås. Ni kommer inte undan längre. Allt som hörs från (c) är obstruktion. – Vi med våra 10% bestämmer här. Gör som vi säger. Väljarna kommer att förstå att marknadshyror är alldeles utmärkt. Låt folk kämpa för att komma nånstans. Det är sunt och bra, ren social-darwinism, javisst. Än sen? Darwin fattade ju att det är konkurrens och utslagning som fört oss hit upp till toppen där vi nu njuter av människans landvinningar. Låt bara utvecklingen fortsätta i frihet utan hämmande reglerngar, så kommer allt att bli så bra.

Publicerat i Bostäder, Media, Politik, Press, Radio, Religion, sociologi | Märkt Alice i Underlandet, Ayn Rand, Centern, Cheshire, filosofi, kattspegeln, Lööf, Löfvén, marknadshyror, misstroendevotum, Nooshi, regeringskrisen, Thatcher | Kommentarer inaktiverade

Musikens pärlor (35): Horace Silver – Song for my father

Publicerat den 7 juni, 2021 av DiJanneh

”Six pieces of Silver” hette plattan med pianisten Horace Silver som fångade mitt öra en dag på sextiotalet. Gick man på gymnasiet så var det inte bara Liverpool som gällde. Även jazz, och lite senare även klassiskt. Så här efteråt blandar man säkert i minnet ihop de influenser som fick en att treva sig fram i en viss musikalisk riktning. På spaning efter en egen smak. Processen liknar jakten på det fulländade vinet. Ett glas San Giovese? Eller maträtten som du aldrig tröttnar på – som får det att vattnas i munnen bara du tänker däruppå: Janssons frestelse?

Hörde jag Silver på Voice of America på min radio Lucille? Jag har visst skrivit så tidigare. Det kan ha varit på Radio Free Europe också, men knappast radio Luxemburg. I alla fall, Horace Silver spelade ”Song for my father”, och det stack ut, det liknade inget jag hade hört tidigare. Det var bra, och Horace bakom pianot dirigerade kombon. Det ligger idag flera inspelningar av låten med Horace på YouTube – både inspelningen från Köpenhamn och Montreux är super. Jag lägger ut en länk nedan till Köpenhamnsversionen. En kort fin introduktion av en ung Horace! Och som en extra krydda efteråt – några av de kommentarer som lyssnare bjuder oss på 🙂

“Recorded live in Copenhagen, Denmark, April 1968. Song for My Father was recorded in October 1964 and released on the Blue Note label. The album was inspired by a trip that Silver had made to Brazil. The cover artwork features a photograph of Silver’s father, John Tavares Silva, to whom the title song was dedicated. ‘My mother was of Irish and Negro descent, my father of Portuguese origin’, Silver recalls in the liner notes, ‘He was born on the island of Maio, one of the Cape Verde Islands.’ The album line-up differs from the Copenhagen musicians here.” (YouTube, ukvibeorg)

”RIP Horace Silver. He was a dear friend for over 34 years and one of the most enlightened and gifted souls on this planet. This man and his music, that poured from the depth of his heart, deserve to be celebrated.”
“Bennie Maupin on tenor sax. Bill Hardman trumpet, Johnny Williams bass and Billy Cobham drums.”
”If musicians were compensated on skill alone, these men would be billionaires.”
“I love what you can discover when you fall down a hole on YouTube. This is gorgeous.”
“Glad my Dad introduced me to jazz when i was 8. I am 62 now, love you daddy.”
“Mr. Modesty, no pyrotechnics, no highbrow deconstructions, just plain simple joy. Every note pregnant with life.”
“What a classic! What an amazing genius of simplicity in art Horace Silver created in his playing. Sometimes less is better. Something we all need to remember.”
”This was the first album I bought with my own money as a kid in 1964, I am now 73 how time fly but this still sounds great and I’d buy it now if I did not have it. Wow take a moment and just listen to it, how could you not get into it or let it get into you ? I miss this level of jazz and musicians.”
“An honor to be brazilian and hear that this song was inpired on a trip to my country! Greetings! Great tune!”
”I heard this piece for the first time in the early 80s when I was 15 on a jazz music Radio program in Lagos Nigeria. It was dark in the room. I was alone lying in my bed. By the time it ended I had tears in my eyes. Everything about this piece is perfect. RIP Horace Silver.”
”Whew! Man when they kick it into the double time during the piano solo, this thing smokes and takes off even more so – Cobham is on fire. As I listen to this it is approximately 49 years after the concert was recorded and it just sound so good! Who cares if it’s in black and white – we get it, ¿no? Dig the comping behind the trumpet and tenor solos – pushed the rhythm even more so.” / (YouTube) jeha

Publicerat i Musik, Radio | Märkt Cobham, Copenhagen, Hardman, Horace Silver, Johnny Williams, Köpenhamn, Maupin, Radio Free Europe, RFE, Song for my father, Voice of America | Kommentarer inaktiverade

Mr Bob Zimmerman, 80 – I presume?

Publicerat den 28 maj, 2021 av DiJanneh

Jag var aldrig nån konsertbesökare i ungdomen. Har inte ens sett Lundell live. Vid närmare eftertanke är det nog bara Georgie Fame & The Blue Flames jag såg på Grönan en gång med min kusin när han kom till Stockholm. Och en sommarkonsert på Gotland många år senare med en arbetskamrat när vi satt i gröngräset på en udde och såg svenska artister. Lasse Wellander med flera vill jag minnas.

Dylan är ingen sånglärka precis, men han har ju en personlig röst liksom Lars Forssell och Evert. Och nog har man gnolat på hans största hits. Vissa strofer har etsat sig fast. Det var som politisk filosof och observatör av vår tid han skilde ut sig från mängden. Som tidigt politiskt intresserad kunde man uppskatta hans sanningssökande. Jag har bara ägt en singel av honom, som jag dessutom måste ha fått av nån annan. Minns inte att jag har köpt den själv. Aldrig ägt nån LP med hans material. Den mest poetiska text Dylan givit upphov till i mina öron är förresten ”Diamonds and Rust”. Som Joan Baez skrev. Och som jag har på hennes fantastiska vita LP. Vacker sång det där… De har separerat sedan länge, då han en dag plötsligt ringer från en fjärran telefonautomat – ”a booth in the Mid-West” – och alla minnena väller upp inom henne:

”Well, I’ll be damned, here comes your ghost again
But that’s not unusual
It’s just that the moon is full
And you happened to call

And here I sit
Hand on the telephone
Hearing a voice I’d known
A couple of light years ago
Heading straight for a fall

As I remember, your eyes
Were bluer than robin’s eggs
My poetry was lousy you said
Where are you calling from?
A booth in the midwest

Jag fick rysningar av den där, varje gång LP-nålen spelade det vackra introt.

”To make you feel my love” av Dylan är också fin. Ebba Forsberg gör den bäst.

När Dylan fick Nobelpriset beställde jag ändå ett par CDn på nätet, efter att jag hade köpt och läst hans memoarer. Dom var bra, mycket läsvärda – de gav nycklar till hans tankevärld. Jag gissar att du också har läst dom? Jag blev överraskad av hans berättelse – rösten bakom texten stämde ju inte alls med den mediabild jag hade fått av honom via intervjuerna. Han verkade snarast vara en omtänksam ”family man”, gift med samma flicka i många år. Jag fastnade för en speciell låt på en av dessa CDn som jag körde ett tag. Minns inte titeln nu. Och jag hittade bilder på hans barndomshem – en oansenlig liten trävilla i Minnesota. I boken fastnade fr.a. skildringen av en inspelning i New Orleans. Dylans bok fick mig att associera till två andra unga amerikanska artister som också speglat sina liv i egna texter. Cohen och Springsteen. Cohen är borta nu. Och Bob är 80 fyllda. /

Jeh (ur ett brev till en vän)

Publicerat i Litteratur, Musik, Politik | Märkt 80 år, Dylan, För att jag älskar dig, Minnesota, Mr Bob, Mr Tambourine man | Kommentarer inaktiverade

SÖDERHAMN svenska mästare 2021 i bordtennis (SUIF)

Publicerat den 25 maj, 2021 av DiJanneh

Mästarlaget (SR, P4 Gävleborg – foto: Patric Ljunggren)

Efter tre matcher stod Söderhamns UIF som vinnare mot Halmstad BTK i den tredje och avgörande finalmatchen i bordtennis med 4–2.
Därmed säkrade Söderhamn sitt sjätte SM-guld genom åren.
”Det är drömscenario att få gå in och vinna”, säger matchvinnaren Anders Eriksson.

Patric Ljunggren, Radiosporten, Agneta Sundberg
p4gavleborg@sverigesradio.se
P4 Gävleborg

Halmstad BTK–Söderhamns UIF 2–4

Matcherna: Elias Ranefur–Anders Eriksson 3–2 (11–7, 11–8, 4–11, 10–11, 11–9, Borgar Haug–Jonatan McDonald 1–3 (11–8, 8–11, 4–11, 6–11), Fabian Åkerström–Viktor Brodd 0–3 (10–11, 3–11, 6–11), Elias Ranefur–Jonatan McDonald 3–1 (11–9, 11–9, 6–11, 11–8, Simon Arvidsson–Viktor Brodd 1–3 (7–11, 11–7, 6–11, 8–11), Fabian Åkerström–Anders Eriksson 0–2 (8–11, 6–11, 11–3, 7–11).

Söderhamns UIF blev svenska mästare efter 2–1 i matcher mot Halmstad. Senast SUIF vann var år 2010 – så det fanns traditioner att försvara. Efter en lång vinter med medias evigt tröttande fokus på ishockey, var det befriande med en lokal framgång i en verkligt bred sport som bordtennis, där Sverige har stolta traditioner och fina internationella meriter. Stort grattis!

Publicerat i Radio, Söderhamn, Sport | Märkt Anders Eriksson, Anton Hjort, bordtennis, Fredrik Lundquist, Jonatan McDonald, Mats Olsson, Per Sandström, pingis, Söderhamn, SUIF, Viktor Brodd | Kommentarer inaktiverade

På spaning, efter den tid som komma skall…

Publicerat den 19 april, 2021 av DiJanneh

Spekulerandet är vår tids sjuka

det rastlösa spanandet efter vad som komma skall

Människor har lämnat förnöjsamheten bakom sig

och väntar idag, väntar med otålig ångest

på vilken ny utmaning som kan vänta bakom nästa krök…

Porträtt: Isaak Levitan painted by Valentin Serov (något beskuren, 1893)

Publicerat i Litteratur | Märkt 1893, Isaak, Levitan, porträttmåleri, Serov | Kommentarer inaktiverade

Arbrå har förlorat en vän

Publicerat den 6 april, 2021 av DiJanneh

Arbråhistorikern och vännen Tore Svedlund har stilla somnat in den 25 mars. Han var född 1932 och blev 88 år. Han var ett ovärderligt stöd när jag skrev min bok om ”Arbrå under sju generationer”, med sin stora kunskap om socknens historia och sitt stora kontaktnät. Vi höll kontakt och brukade ses nån gång varje sommar för att stämma av forskar-läget. Ibland nere på hembygdsarkivet, ibland på hembygdsgården eller på Kvar-Eriks där vi tog en fika. År 2012 gjorde vi en gubbsafari i bil fyra man genom byarna Parten och Änga där vi alla hade rötter. Här ett par rara bilder från hembygdsgården, Kvar-Eriks och fäbodvallen han älskade.

Bilderna uppifrån:

Hembygdsgården i Arbrå med Christina Malmgren i midsommartid
Janne och Tore på Möckelåsen
På arkivet i Arbrå när ankaret Bert Hedlund fyllde år
Silversmed Tove Brokigs vackra Arbråsigill med fålen
Tore och Christina på Möckelåsen
Ett pressklipp från Tores yrkeskarriär. / En sann hedersman har gått ur tiden. / DiJanneh

Publicerat i Litteratur | Märkt Arbrå, Bert Hedlund, Christina Malmgren, Fornminnesgården, Hof, Kvar-Eriks, Möckelåsen, Parten, släktforskare, Vallsta | Kommentarer inaktiverade

Fukushima 23 mil norr om Tokyo

Publicerat den 21 mars, 2021 av DiJanneh

Miljömagasinet den 12 mars, 2021

”Den 11 mars 2011 drabbas Japan av den kraftigaste jordbävning man dittills uppmätt. En enorm flodvåg skapas och sveper in längs Japans östkust. En halv miljon människor tvingas lämna allt och fly, närmare 16000 människor dör. Många av de som evakuerades kommer aldrig att kunna återvända (anm: min fetstil). Stora vågor vräker in över staden Fukushima, cirka 23 mil norr om Tokyo. Skyddsmurarna kring kärnkraftverket i staden, ett av världens största, räcker inte till. Tre av verkets sex block, som är i drift, snabbstoppas. Säkerhetssystemen blir strömlösa och det slutar med härdsmältor i alla tre reaktorerna. Stora utsläpp av radioaktivitet sker i luften, på marken och i havet.

Det är nu tio år sedan. Än i dag arbetar tusentals personer dagligen med saneringsarbetet. Enligt nya prognoser kommer saneringen ta upp till 60 år och kosta 7 000 miljarder kronor. Men det kräver också nya tekniska lösningar som ännu inte existerar. Minst 14 miljoner kubikmeter kontaminerad jord ska saneras. Grundvatten har pumpats upp för att radioaktiva ämnen inte ska tränga ut i havet. Över en miljon kubikmeter vatten ska saneras innan det kan släppas ut igen. Enligt reaktorernas ägare Tepco finns det snart ingen mark kvar att uppföra nya tankar på, och sommaren 2022 är det definitivt fullt. Sedan går det inte att lagra mer vatten. Det är viktigt att vi inte glömmer Fukushima, inte minst för alla de som drabbades, men också för att försöka undvika nya katastrofer. Kärnkraft är i grunden farligt trots alla säkerhetssystem som successivt lagts till.

• Efter Harrisburg blev det standard med haverifilter för att minska risken för utsläpp vid en härdsmälta (vilket ändå inte hjälpt vid senare olyckor).

• Efter Tjernobyl genomfördes i Sverige ett omfattande arbete för att stärka den nationella strålskyddsberedskapen.

• Efter Fukushimaolyckan beslutade Strålsäkerhetsmyndigheten att alla svenska reaktorer måste ha oberoende härdkylsystem efter 2020. En kostnad på 500–700 miljoner kronor per reaktor.

Med nya krav på säkerhetssystem och riskhantering blir kostnaderna för driften av kärnkraftverk allt högre och lönsamheten lägre. Samtidigt som riskerna för olyckor hela tiden ökar med kraftverkens stigande ålder. Det finns all anledning att påskynda Sveriges sentida avveckling av kärnkraften. Redan efter kärnkraftsomröstningen 1980 beslutade riksdagen att kärnkraften skulle avvecklas senast 2010. Årtalet baserades på att kärnkraftverkens livslängd bedömdes till 25 år, och att den sista reaktorn planerades starta 1985.

I dag, tio år efter Fukushima, har sex av Sveriges tolv reaktorer stängts. Trots detta producerar nu de förnybara energikällorna mer el och är både billigare och fördelaktigare. Kärnkraften är dyr, farlig och onödig. I dag finns ingen anledning att förlänga kärnkraftsepoken.

(Miljömagasinet Nr 10. 12 mars 2021)

Publicerat i FoU Vetenskap, Historia, Litteratur, Media, Miljö, Politik, Press | Märkt 2011, atomreaktor, evakuering, Fukushima, härdsmälta, katastrofen, kärnkraftsolycka, sanering, Tepco, tsunami | Kommentarer inaktiverade

Dandelion wine

Publicerat den 18 mars, 2021 av DiJanneh

”Dandelion Wine is a 1957 novel by Ray Bradbury set in the summer of 1928 in the fictional town of Green Town, Illinois, based upon Bradbury’s childhood home of Waukegan, Illinois. The novel developed from the short story ”Dandelion Wine,” which appeared in the June 1953 issue of Gourmet magazine. The title refers to a wine made with dandelion petals and other ingredients, commonly citrus fruit. In the story, dandelion wine, as made by the protagonist’s grandfather, serves as a metaphor for packing all of the joys of summer into a single bottle. The main character of the story is Douglas Spaulding, a 12-year-old boy loosely patterned after Bradbury. Most of the book is focused upon the routines of small-town America, and the simple joys of yesterday.” (Wikipedia)

En underbar berättelse. Får mig att längta efter maj månad – årets ljuvligaste tid.

Publicerat i Litteratur, Resor | Märkt 1957, Arizona, Bradbury, Catalina High, Illinois, Sputnik | Kommentarer inaktiverade

Askesta Sågverk och svensk polarforskning

Publicerat den 20 februari, 2021 av DiJanneh

En andra liten upplaga är nu tryckt. Med mjukt omslag och svart-vit inlaga, 200 sidor med över 200 fotografier och andra illustrationer. Den kommer inte att finnas i bokhandeln, men kan beställas här av intresserade. Den kostar 300 kr (plus eventuellt porto, om den skall skickas). Den handlar om ägarklanen Dicksons från Montrose i Skottland och deras framgångsrika verksamhet i Göteborg, Värmland och Norrland under andra halvan av 1800-talet, och hur huvudmannen Oscar Dickson delvis investerade vinsterna i svensk polarforskning på Svalbard och Grönland. Han finansierade även del av Nordenskiölds seglats via Nordostpassagen, och ingenjör Andrées färd i ballong mot Nordpolen sommaren 1897. Men det handlar också om människorna vid Dicksons sågverk i Askesta, och hur min egen morfars farfar Stut Hans Ersson kom till Askesta och rotade sig där, och hans ättlingar.

Först till kvarn. Maila: arboradh@gmail.com

/ Janne Hallström

Publicerat i FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Litteratur, Norrland, Politik, Söderala, Söderhamn, Söderhamn, sociologi, Statistik | Märkt askesta-Sandarne, ångsåg, bisköldkörteln, boom, Ivar Sandström, James Dickens, Nils Sandström, Nordostpassagen, Oscar Dickson, polarforskning, sågverk, Söderhamn, självmord | Kommentarer inaktiverade

Fado 2004

Publicerat den 31 januari, 2021 av DiJanneh

Et donc, nous gaspillons nos vies

en prévision

sur ce,

qui après tout

mais cela n’arrive jamais

Donne moi ton fado

et je pleurerai tes larmes

Chantez – vos sentiers parfumés

et toutes les pierres!

et je vais vous dire

notre histoire… (jeh)

Publicerat i Litteratur | Märkt 2004, fado, förspiller, jeh, notre histoire, poesi, Portugal | Kommentarer inaktiverade

Publicerat den 24 december, 2020 av DiJanneh

Skogen är vår arvedel (1944) Filmografinr 1944/21

NATTBILD

Nattens portar står öppna

I en trädtopp

sitter en uggla och ser,

hur lysmasken, ett av Jordens minsta

energiverk – arbetar.

/ Bo Setterlind

Publicerat i Kultur, Litteratur, Miljö, Religion, Språk | Märkt 1991, energi, lysmask, Målaren och ängeln, nattbild, Setterlind, uggla | Kommentarer inaktiverade

Trästrejken som inte tog skruv

Publicerat den 2 december, 2020 av DiJanneh

Söderhamn och Sundsvall sommaren 1879

I januari 1879 kunde man i svenska tidningar läsa en notis som förebådade en viktig förändring i tiden. Rubriken löd Den förste arbetaren i riksdagen. Mannen ifråga var järnarbetaren Gustaf Eriksson och nu hade han invalts i riksdagen på Stockholmsbänken. Det här var innan det socialdemokratiska partiet bildades i Sverige. Halmar Branting låg ännu i Uppsala och studerade, och agitatorn August Palm hade ännu inte anlänt från Danmark.

I Sverige hade träpatronerna utefter norrlandskusten bokstavligen skurit guld under det goda sjuttiotalet. Men just den här vårvintern 1879 hade det slagit om – och priserna på virke i London var ingen rolig läsning för exportsågverken i Norrland. Priserna var usla, och för att rida ut de dåliga tiderna hade sågverken av riksdagen begärt och fått beviljat ett lån på 3 miljoner kronor. Det räckte dock inte. För att hålla ställningarna hade man också sänkt arbetarnas löner med 15-20%. Marknadens närmaste framtid syntes dyster, och ett synligt bevis var att uttagningarna i Sparbanken i Söderhamn var större än insättningarna. Men skam den som ger sig – redan den 11 februari detta år rapporteras i Söderhamns Tidning att Askesta som första såg har ’dragits på’ och är i full gång på dagarna: Trafiken å banan mellan Askesta och Sandarne har även för året öppnats för det försågade virkets nedforslande till Sandarne. Likaså har arbetet å det mekaniska ånghyvleriet vid Sandarne under veckan börjat, så att flertalet av vid Askesta och Sandarne varande bofasta gifta arbetare nu äga sysselsättning och något ljusare levnadsutsikter, ehuru arbetslönerna äro nedbringade nära nog till de minsta möjliga. Vid övriga sågverk i skärgården tros rörelsen knappast komma igång före öppet vatten. I april annonserar Oscar Dickson, som äger sågen i Askesta och anläggningarna i Sandarne, om arbetstillfällen: Herr Dickson & Co har givit sina arbetschefer i Jemtland och Herjedalen order om skogsavverkningar i stor skala.

Allt är inte nattsvart, men ett säkert tecken på oron är uppgifterna som inkommer om en ökande utvandring. Den 22 april uppmanar flottningsföreningen i Ljusnan herrar virkesägare vid Ljusne älv och dess bivatten att före 1 maj inkomma med kalkyler på 1879 års virkesinmärkningar. I början av maj börjar så isen till slut att spricka upp. Den 6 maj har isen skilt sig, och en vak ligger mellan Enskär och Storjungfrun. Norrut är det massor av drivis, men utanför Söderhamn har den skingrats och Storjungfruns fyr har tänts. Lotsarna har gått ut till Lilljungfrun. Några dagar senare gör sig ångaren Nya Söderhamn redo att lämna Stockholm med destination Ljusne och Söderhamn. Isbandet mellan Branthäll och Grundvik anses utan svårighet kunna passeras. Den 13 maj inkommer så plötsligt notiser från Hudiksvall om ett slags strejk vid trävarubolagets brädgård i staden. Hudiksvallsposten undrar vad det skall tjäna till – bolaget har redan annonserat efter nya arbetare i Söderhamn. Nånting är i görningen, och den 27 maj ger Söderhamns Tidning stort utrymme åt bildandet av Söderhamns arbetarförening vars stadgar tidningen publicerar. Då har samtidigt i Sundsvall den 26 maj klockan 8 på morgonen en kommitté bestående av fyra arbetarrepresentanter för brädgårdsarbetarna vid Heffners & Co framfört arbetarnas krav på återgång till fjolårets löner, men bryskt avvisats av ledningen där. Det blir signalen. Nu lägger arbetarna ner arbetet vid de flesta sågverken i Sundsvallsdistriktet. Ett spontant missnöje har sakta men säkert växt sig allt starkare, och nu är måttet rågat. Arbetarna samlas under provisoriska röda fanor i stora skaror på Skarpskyttelägret i Sundsvall. Snart är man 1000 man. Arbetarna uppträder mycket fredligt, sjunger psalmer och lyssnar på predikanter. På deras egen begäran stängs krogar och utskänkningsställen. Det är inte våld man vill ha, utan bröd och rättvisa. På strejkens andra dag står ett 30-tal sågverk stilla i bygden. Nu blir det fart på ägarna och myndigheterna. Landshövdingen Treffenberg ilar till lägret och håller förmanande tal om återgång till arbetet.

I Stockholm är kungen Oscar II nervös. Han telegraferar till landshövdingen och lovar militär hjälp om läget skulle så kräva. Ångaren Thule kommer först med 300 gardister från Stockholm ombord. Snart kommer också 200 man från Hälsinge regemente. Militären har skarp ammunition med sig. Efter ytterligare några dagar anländer också sex kanonbåtar till Sundvall. Läget är laddat, och arbetarna vägrar lyssna på landshövdingens uppmaningar. Tisdagen den 3 juni, tredjedag pingst, låter Treffenberg militär omringa lägret och kanonbåtarna vänder sina kanoner mot platsen för lägret. Man läser upprorslagen för arbetarna. Man läser också upp vräkningsdomar mot arbetarna, griper 37 personer för lösdriveri, och häktar sju nyckelpersoner som anses vara ledarna. Allt pågår i kyla och ösregn. Dagen efter har myndigheterna med sina militära påtryckningar och sina hot tvingat tillbaka arbetarna i arbete.

Men samtidigt börjar också oroligheter söderut – i Hudiksvall, Söderhamn, Gävle och Skutskär. Söderhamns Tidning skriver den 3 juni: Ett antal av några hundratal arbetare från Marma och Bergviks brädgårdar (inne i Söderhamn) har idag inställt sina arbeten och dragit ut till sågverken utefter fjärden. Före deras avmarsch från staden talade lektor P.Waldenström från Gefle vilken igår anlände hit till staden. Nykterhetskämpen Waldenström försökte lugna massorna, och få dem att på fredlig väg nå en överenskommelse med sina arbetsgivare. Några tog intryck av Waldenström och lämnade demonstrationen, men övriga tågade nu iväg mot sågverken utanför staden för att värva fler anhängare. I Grundvik blir man avvisade. Störst gehör tycks man få i Ljusne. Snart har man där samlat mellan 1000 och 2000 man. I Ala släcker man ugnarna. Onsdag kväll anländer 300 man till salutorget i Söderhamn, mest Ljusnebor, men också folk ifrån Sandarne. Efter ett tag glesnar skarorna och man skingras mot torsdag morgon. Under onsdagen har samtidigt grosshandlare Oscar Dickson anlänt till Söderhamn. Han har hört talas om oroligheterna och beger sig genast ut till brädgården i Sandarne.

Vid middagstid på torsdagen den 5 juni samlas arbetarna åter i Söderhamn för avmarsch mot sågverken utefter sydsidan av fjärden. Nu har man en fana i spetsen av tåget. Söderhamns Tidning: Då de anlände till Sandarne, möttes de vid Lerviks grindar av grosshandlaren Oscar Dickson, som ensam hade tagit plats därstädes och under flera timmar avbidat de strejkandes ankomst. När skaran, 500 man, nalkas, trädde herr Dickson fram och förbjöd densamma att intränga på hans mark. ”Detta är mitt område och jag förbjuder alla utom Sandarnearbetare att inträda här”, säger han. En röst ur hopen ropar: ”Grinden är olåst, framåt!”. ”Jag är låset”, svarade herr Dickson och stod med orubbligt lugn på sin post framför grinden. Strejkarna började nu tveka och drog sig undan till Åsbacka. Dickson uppmanar sina arbetare att återgå till ordningen, i annat fall hade de att vänta att förlora sina jobb och att bli avhysta från sina bostäder. Borgmästare Berglöf anlände nu till Sandarne med militär från Helsinge regemente. Härav förlades en större avdelning vid Sandarne, och mindre styrkor vid de övriga verken. Till Ljusne begav sig samma torsdag kronofogde Holm med trupp från Mohed. Till Stugsund anlände kanonbåten Astrid. De rekvirerade trupperna kring Söderhamn är från Arbrå, Alfta och Järvsö kompanier. Kung Oscar II telegraferar den här kritiska dagen till landshövding Asker angående läget.

På torsdag kväll drar Alasågen igång igen, och fredag morgon tycks arbetet vara igång i Sandarne. Även i Grundvik är allt igång på fredagen – två man har där avskedats. Bara vid Åsbacka och Långrör är det ännu oroligt. Tisdagen den 10 juni när Söderhamns Tidning åter kommer ut, är strejken i stort sett över, och tidningen kan summera händelserna. I Söderhamn tycks de oroliga rörelserna ha lagt sig helt och hållet från och med den nya veckans början. Marma och Bergviks arbetare vid brädgårdarna inne i Söderhamn liksom kollegorna i Ala pekas ut som de envisaste arbetsvägrarna. De sista har givit upp under helgen. Vid Ala har 40 man avskedats under lördagen, men har fått tillbaka sina arbeten under måndag eftermiddag. Måndag kväll började man sända hem de militära förbanden. Då avseglade också kanonbåten Astrid mot Stockholm. Tidningen konstaterar i sin slutkläm att arbetarna i Söderhamnsdistriktet egentligen har det bättre 1879 än året före. Lönerna är visserligen 15% lägre, men det uppvägs mer än väl av kraftigt sänkta priser på livsmedel. Man menar också att lönerna i Söderhamn är bättre än vid industrierna längre norrut. Både arbetare och arbetsgivare får av tidningen beröm för att ingen har kommit till allvarlig skada. Inget fylleri, inget våld – och de flesta som avskedats har återfått sina arbeten.

Utanför Hudiksvalls brädgårdar ligger en kanonbåt kvar på redden ännu den 13 juni. Men även där återgår man snart till ordningen. Den stora norrlandsstrejken 1879 tog aldrig riktigt skruv. Därtill var den för oförberedd och utan organiserad ledning. Den var den första stora arbetskonflikten i vår moderna svenska historia, och den varade i närmare fyra veckor sammanlagt. I Söderhamn var det över på en vecka. Det tycks i Söderhamn ha varit brädgårdarnas arbetare som var de aktiva. Oroligheterna följde ett band från stadens brädgårdar ut efter fjärdens södra strand ända ner till Ala. På norra sidan av fjärden i Mariehill, Djupvik och Utvik var det lugnt. Inte heller tycks sågarna vid Ljusnan i Bergvik, Marma och Askesta ha varit involverade. Inte en enda notis därom står att finna i Söderhamns Tidning. Även om diskussionerna säkert gick höga vid köksborden även där. Inga omedelbart synbara förändringar kunde noteras i strejkens kölvatten. Men något hade ändå förändrats, erfarenheter hade vunnits inför nya bataljer mellan arbetsgivare, myndigheterna och arbetarnas krav på en rättvisare fördelning. Åren som följde på 1880-talet präglades av en kraftigt ökad emigration till Nordamerika. Samtidigt ser vi en arbetarrörelse som sakta började formera sig i politiska partier och fackföreningar. Man startade egna tidningar, agiterade för allmän rösträtt och bättre arbetsvillkor.

Sundsvallsstrejken blev början på en lång process innan arbetarna fick föreningsrätt, allmän rösträtt och strejkrätt. Mycket är idag vunnet – men inget fortsätter att utvecklas med automatik. Sågverken och brädgårdarna är färre, men strukturförändringar och förändrade arbetsuppgifter tenderar att skapa nya hälsorisker och arbetsvillkor. I dagens hårda konkurrenssamhälle kallas stress, alienation, konflikter och andra arbetsmiljöproblem för ”utmaningar”. Det säger en hel del om den tid vi lever i.

2020-12-01 Jan Erik Hallström

F.d. statistikansvarig på Arbetsmiljöinspektionen i Stockholms distrikt

Träkusten av Molin

Publicerat i Arbrå, Hälsingeforsk, Historia, Litteratur, Media, Mo socken, Norrland, Politik, Press, Religion, Söderala, Söderhamn, Söderhamn, sociologi | Märkt Askesta, Bergvik, Bricken på Svartvik, Dickson, kanonbåtar, Lars Molin, Ljusne, Marmaverken, Nykterhetsrörelsen, Oscar II, Sandarne, Sågverksungen, Söderala, Söderhamnsdistriktet, Skarpskyttefältet, Sundsvallsstrejken, Träkusten, Treffenberg, Vibeke Olsson, Waldenström | 1 kommentar

Salomon August Andrée: Hotchpotch och mammas lingonsaft. Spetsbergen 1882-83

Publicerat den 10 november, 2020 av DiJanneh

En lördag morgon den 1 juli 1882 gick ett par av flottans kanonbåtar ut från Göteborg med kurs mot Spetsbergen. Ombord fanns en samling svenska forskare, och bland dem den unge entusiasten Salomon August Andrée (f.1854), apotekarsonen från Gränna som hade läst naturvetenskap och varit i Amerika ett tag. Fjorton år senare skulle han ge sig av i en luftballong mot Nordpolen, men nu skulle han studera jordmagnetism, norrsken och elektriska fenomen vid en vik på Spetsbergen i över ett år med en handplockad skara kollegor. Nåja, de hade ganska skiftande bakgrund. A.E.Nordenskiöld hade 1878-1880 avverkat Nordostpassagen med framgång och nu ville Kungliga Vetenskapsakademien skicka ut denna expedition på nya uppdrag. Den ingick i det första internationella Polaråret. Ledare för gruppen blev Nils Ekholm (f.1848) och Andrée blev hans ställföreträdare. På bilden poserar de framför det s.k. Svenskehuset i en vik av Isfjorden på västra Svalbard. Kap Thordsen kallas platsen. Det är Andrées födelsedag den 18 oktober 1882. Andrée syns i mustasch som tvåa från vänster. Den skäggige bredbente framför honom är antagonisten löjtnant Henrik Stjernspetz (f.1850). Till höger bakom och ovanför Andrée står aningen suddig – rumskamraten fil kand Emil Solander (f.1858), tjusige Vilhelm Carlheim-Gyllensköld (f.1859) i bredhatten, och ledaren Ekholm i skägg och kubb. Läkaren Richard Gyllencreutz (f.1850) lär vara den suddige tvåan från höger. Sittande är Ljungström, Olsen och Sundberg. Läkaren hade sin hund med sig, som fick valpar under vistelsen. Övriga är fångstmän som hjälpte till med det dagliga praktiska, transporter, fixande, jakt etc. Bilden lär vara tagen på Andrées födelsedag (källa: Digitalt Museum / Grenna Museum, Polar Center).

Egentligen siktade man först på Mosselbukta längst i norr, men där blev det för svåra isförhållanden. Där hade Nordenskiöld tidigare haft sin bas Polhem. Andrée och de andra bosatte sig i Svenskehuset i över ett år. Det innebar bl.a. en lång mörk vinter med temperaturer ner mot -25 grader. Både Ekholm och Andrée skrev dagbok. En liten drapa varje dag. Den som har läst Andrées senare anteckningar från färden mot Nordpolen , kommer i anteckningarna från Spetsbergen mycket närmare Andrées person och tankevärld. Efter ballonghaveriet 1897 blev det en kamp för livet varje dag, och dagboken därmed lakonisk och stundom kryptisk (och svårt fuktskadad då den omsider hittades). Här i huset vid Isfjorden var tillvaron gansk trygg. Ingen blev svårt sjuk. Man forskade, jagade, festade och hade sina ”gurgel”, som Andrée säger. Förutom hans noggranna recensioner av maträtterna (som är överraskande varierade och välsmakande) får vi läsa om hans irritation på elaka kollegor, ilskan över ständigt smällande i dörrar, vårdslöshet med apparatur, och ren mobbning mot honom själv. Man får också se sidor av hans personlighet, som delvis förklarar hans otroliga idé att senare flyga till Nordpolen. Han är fanatiskt noggrann och plikttrogen, fuskar aldrig när han har vakten, men får kritik av Ekholm för att han har snålat och köpt en del undermålig utrustning, och för lite fotogen. När de efter en tid tvingas ransonera fotogen samlas de alla kring lampan i biblioteket, medan Andrée sitter och jobbar i sitt mörka rum, noterar ledaren Ekholm på ett ställe i sin dagbok.

Ingenting tycks saknas i matförråden, och kocken tycks få godkänt. De äter allt från renstek, ripor och gås, biff, kotletter, ärter med fläsk, och kroppkakor – och plockar mängder av ägg från sjöfåglarna i viken, men har även ett stort förråd av konserver, sylt, rabarber, dill, vitkål och brysselkål m.m. Ofta är det tårta efter maten. Öl, vin, punsch och champagne flödar. Så länge viken är isfri så får de ibland post med fartygsbesök. Men så slår polarvintern igen den kontakten med yttervärlden. Hela fjorden stelnar isbelagd. Man får skriva brev och lägga på lager över vintern. Andrée är något av en nitisk enstöring av fr.a. löjtnanten som kom med lite i sista minuten som reserv. Han hånar Andrée för ”intellektuellt arbete”. Hans gliringar svider, men Andrée låter sig inte knäckas. Han arbetar på. Han har sina luftelektriska och astronomiska observationer. Han är den energiske terriern med pepparkornsögonen. Ekholm undrar om han inte har ett synfel, för Andrée tycker sig ibland se i syne när han ser ut över snövidderna. Hunden, skjulen och de många rävarna runt lägret tas ibland för isbjörnar och annat i stormen. Inte heller läkaren Gyllencreutz är sympatisk. ”Ett storartat gurgel mellan Ekholm och G-z om mig. Han var som vanligt ytterligt fräck. Jag satt bredvid och hörde på, men sade ej ett ord. Gjorde ren vattenbatteriet till elektrometern.” (14/10)

Breven från syskonen och mamma Mina där hemma är viktiga. Och han jublar över den ljuvliga lingonsaft som hans mor har sänt med honom i rikliga mängder. Oktober 19: ”Drömde på natten att mamma kom hit. Hon sade att hon kom för att se hur jag hade det. Gumman hade blivit förskräckligt mager och såg ö.h.t. ut som en sylfid.” Han skriver också vetenskapliga artiklar till Stockholms Dagblad, och till Vetenskaps-akademien. Den 21 december är dygnet som mörkast, och läkaren kommenterar efter maten och skålandet, mörkrets negativa inverkan på dem alla. Andrée skriver dock: ”För min del kan jag ej upptäcka någon så betydande skillnad i vårt uppförande att den kan frappera. Skulle jag anmärka något så vore det Solanders utomordentliga overksamhet, Stjernspetzs tystlåtenhet och betydligt minskade rörlighet, samt Gyllencreuzs sällsynthet och tillbakadragenhet. Ekholm och Gyllenskiöld och jag själv synas mig vara likadana som förut, min sinnesstämning är aldrig nedtryckt, men ofta glad.” Men han ser tämligen dåligt mot den bländande snön som kan ge ”ögonblicklig svindel”. Julaftonen blir lyckad med lutfisk, gröt och alla tillbehör. Efter smörbakelserna inkasserar Andrée 17 julklappar inklusive pappas porträtt.

Den 10 augusti året därpå kommer båten Urd med brev, och det blir fest med supande inför uppbrottet. Den 25 augusti lättar de ankar, och den 28:e når de Tromsö. Bjudning hos konsul Aagard. I Bergen den 3 september telegraferar han till Dagbladet. I Göteborg den 6:e tar han in på Göta Källare, träffar sin bror Herman och går på teatern. 8/9: ”Avreste efter att ha uppvaktat kungen, med nattåget. 9/9: Mottagandet här i Stockholm vänligt. Allt väl. 13/9: Avlämnade mina sista papper, redogörelsen för apparatens uppställning och tabellernas anordning. Avreste på kvällen hem till Wexiö. 14/4: Klockan 9.45 hos Mamma.” (Källa: Svenska fysikaliska-meteorologiska expeditionen till Spetsbergen juli 1882-september 1883. S.A. Andrées dagbok från deltagandet i det första internationella polaråret. Dagboken är fint sammanställd och kommenterad av Håkan Jorikson, Grenna Museum, med förord av professor Sverker Sörlin, KTH)

Publicerat i Astronomi, FoU Vetenskap, Historia, Litteratur, Miljö, Resor | Märkt Jorikson, Kap Thordsen, magnetism, Nils Ekholm, norrskensforskning, S.A.Andrée, Spetsbergen, Stjernspetz, Svalbard, Svenskhuset | Kommentarer inaktiverade

Söderhamn 400 år

Publicerat den 8 september, 2020 av DiJanneh

Så passerade Söderhamn fyra hundra år som stad denna måndag den 7 september 2020, och staden har som sig bör låtit trumpeta ut detta från Rådhusets trappa. En liten tapper skara hade trotsat coronan och samlats på rådhustorget, och barn från en förskola stämde upp ett fyrfaldigt Leve! Vädret var inte så tokigt för att vara i september. På förmiddagen vid 11-snåret sågs fem svenska JAS Gripen från F21 i Luleå flyga i formation på himlavalvet över min socken Mo. (Söderhamns egen flottilj F15 ”is no more” tyvärr – men det är aldrig för sent att starta om på ny kula om viljan finnes!) För oss som intresserar oss för bygdens historia var detta förstås una giornata particolare – en alldeles särskild dag. Från Söderhamns Teater bjöds på kvällen en dynamisk digital föreläsning om stadens ärorika förflutna, och det gavs sedan både intervjuer, tal och musikalisk underhållning. Professor Dick Harrison från Lund är ett fenomen. Vid 54 års ålder har han redan en enorm produktion av böcker bakom sig i ett brett spektrum av ämnen. Han har även provat på att skriva romaner. Ikväll gav han en föreställning som sprudlade av gott humör och lärdom. Han tecknade för oss Söderhamns historia ur ett brett europeiskt och nordiskt perspektiv ända tillbaka till hedenhös innan Hälsingland blev en del av Sverige, och förde oss ända fram till sågverks-boomens ankomst på 1850-talet – den som blev början på den svenska industrialiseringen. Där stoppade han – ungefär vid den tidpunkt där min egen lokalhistoriska forskning kring nedre Ljusnan börjar 🙂

Förutom estradören Harrisons briljanta uppvisning, var landshövding Per Bills anförande intressant, liksom den efterföljande intervjun med honom. Han började förresten med att läsa upp en hälsning från kungen och drottningen som skulle ha varit närvarande om inte ett grasserande coronavirus hade satt stopp för detta. Anna Sahlin, Miriam Bryant och Monica Törnell stod för en kompetent musikalisk inramning. Det var gott att höra några av Monicas senaste låtar, liksom Heden och Ted Ströms fantastiska Vintersaga som hon självklart gör outstanding! Att mitt eget ljud hackade från och till berodde nog på att mitt bredband inte är tillräckligt maxat 🙂 Harrison hördes mycket bättre i min mobil efteråt än i min dator. Saknades något? Ja hade det inte varit maffigt med en blåsorkester på rådhustorget också på morgonen, och en kör med 2-3 sånger på slutet i Teatern? Men det skall väl firas lite mer efter att coronan har klingat av, får vi hoppas. / jeh /