Grön Horisont 2019

Utmaning, utmaning, utmaning…

Posted on 19 augusti, 2019 av DiJanneh

HK Swedbank Sundbyberg 2014-01-27 kl 19.03

Skriv en bildtext

Snart får man i vårt land kräkreflexer när den ena efter den andra papegojan i media kallar våra samhällsproblem och andra uppgifter som vi borde ta itu med, för utmaningar? Det är som om det svenska språket har drabbats av en svår epidemisk hjärhinneinflammation. Ingen makthavare kan öppna näbben utan att använda det provocerande och bedrägliga uttrycket. Det liksom bara slinker ur dem, gång på gång. I realiteten är det ett säkert tecken på den förljugenhet som sprider sig i det offentliga samtalet. Att inte våga nämna saker vid deras rätta namn. Att släta över, göra grava samhällsproblem till nån slag tävlingsuppgift. Vem f-n är det som utmanar vem på duell hela tiden?

Politiska missförhållanden, och allvarliga problem – som bristen på billiga bostäder för vanligt folk, bristen på sjuksköterskor inom vården, den med nollränta dopade ekonomin, och de ryggradslösa politikerna som blockerar reformer i riksdagen – dessa stora problem är i n t e några mesiga och roliga ”utmaningar”. Det är svåra problem, svåra uppgifter att tackla, svåra missförhållanden som måste åtgärdas. Utmaning kan betyda uppfordran till kamp, inbjudan till strid, eller en förolämpning, en provokation. Det är inte varje gång den flummigare betydelsen som papegojfolket älskar: inspiration, en sporre, en stimulerande, sporrande uppgift. Vad politikerna och andra offentliga personer uttrycker med detta ord är rent och skärt förgyllande självbedrägeri, för att de vägrar erkänna problemen!

Publicerat i Kultur, Litteratur, Media, Politik, Press, Radio, sociologi, Språk, SvT | Lämna en kommentar

Sommar i P1, 2019: Kindstrand, Kyhle och Runge m.fl.

Posted on 8 augusti, 2019 av DiJanneh

Fina lyssnarupplevelser i år också? Jada, framför allt har jag hittills haft stor glädje av att lyssna till Gunilla Kindstrand, Björn Runge, Sissela Kyhle, Anders Hansen och Agneta Pleijel. Extra kul när också musiken är medvetet vald, spännande och överraskande. Alltför många tryfferar sina manus med onjutbar och monoton anglo-saxisk slammer-musik. Ego-trippare med hög skrytfaktor väljer jag också gärna bort. Generellt sett är det för få som väljer svensk eller europeisk musik. Knappt jag hört Taube, Bellman, Cornelis eller svenska folkvisor eller folkmusik öht. Kommer det dragspel så trillar väl många av stolen! Men hoppet lever än 🙂 Kanske är ännu några guldkorn kvar åt oss bland de som återstår. Författare, skådespelare och journalister brukar borga för intressanta och proffsiga program. (Foto: J. Krabo)

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Litteratur, Media, Musik, Radio | Märkt Hansen, Kindstrand, Kyhle, Pleijel, Runge, Sommar i P1, Sommarpratare 2019

En riksdag i limbo 2019-2022?

Posted on 16 juli, 2019 av DiJanneh

För första gången i mitt liv upplever jag att svensk politik, efter valet och den utdragna regeringskrisen, har hamnat i en obehaglig låsning. Jag hörde härom dagen i radions P1 en diskussion om den politiska situa-tionen i Tyskland, där det nu också råder en viss bestämd osäkerhet om framtiden, med gamla partier som tappat kompassen, och nya som snabbt växer i styrka. Väljarna både i Sverige och Europa har blivit allt rörligare. Stabiliserande faktorer som förr borgat för en lagom tröghet i opinionen, är nu borta med vinden, vilket plötsligt har öppnat för stora omgrupperingar. Allt tycks kunna hända framöver. Att den förlamande blockpolitiken, som media länge anammat, är väck – det är befriande. Den uttjatade Alliansen är verkligen död. Men det som kan komma istället kan bli tusan så obehagligt. Eller får vi en tabula rasa som kan föda någonting riktigt bra? En viss ambivalens infinner sig …

Oroande är den opportunism som bäddat för nuvarande läge. Vi ser alltmer av försiktigt manövrerande. Vi ser regeringar som inte på länge vågat lägga rejäla reformförslag, för att en mäktig medelklass och dess språkrör har obstruerat alla reformer som kunnat nagga deras erövrade förmåner i kanten. En däst egoism ligger som ett kvävande täcke över debatten. Symtomatiskt är de fjuttiga utspelen, de tandlösa lagförslagen. Med symbolpolitik försöker man ge sken av handlingskraft. Det gäller inte bara i Sverige. Även i EU. Förbjud sugrör av plast! Lysande. Det kan symbolisera attityden. I svenska valet i höstas gjordes en oändligt blygsam flygskatt till en jättefråga, utan att ge väljarna hela det aktuella miljöpanoramat med uranbrytning, kärnavfall, oljeraff, kemikalieexplosionen m.m. Låt oss slippa politiker som silar mygg och sväljer kameler. Där står de och lägger pannan i veck angående bönestunder på jobbet, slopad preskriptionstid för våldtäkter, tiggeri eller inte, och vem som skall regera med vem om 3-4 år. Istället för att resolut säga NEJ till atomvapen, nej till amerikansk militär på svenskt territorium, nej till vinstjägarna i vården, nej till konsultgamarna på Karolinska, och nej till skolk i skolan.

Vill vi ha företagsledare som Trump, Berlusconi och Macron att leda världen? Blir det kanske Bezos nästa gång, efter Boris Johnson? Eller vill vi ha populära skådisar och komiker som i Italien, Ukraina och USA? Javisst, många väljare har redan valt. De ser gärna en rolig demagog i toppen, lite mera action, lite teater – politik som tävling och underhållning.

I Tyskland är man inte rädd för konflikter i politiken, sa någon i det där radioprogrammet. Man vågar ta tag även i de svåra frågorna. I Sverige har den svenska konsensusnojan landat i passivitet. Man hytter lamt med lilla hartassen. Samförstånd är nog bra, men innan man kommer dit måste man bryta lans med varandra. Pseudopolitik med en lame duck som sopar alla ”utmaningar” under mattan eller begraver de akuta samhällsproblemen i utredningar trots att det är bråttom med tuffa beslut – DET vill vi inte ha.

Publicerat i Försvaret, Historia, Litteratur, Media, Miljö, Politik, Radio, sociologi | Märkt lame duck, obstruktion, opportunism, radio, regeringskrisen, Riksdagen, Trump, Tyskland, väljarkåren

Liberalernas kräftgång (2)

Posted on 26 juni, 2019 av DiJanneh

Att ”folkpartiet” Liberalerna nu går kräft-gången är inte helt ologiskt med tanke på att de till skillnad från SAP, vänsterpartiet, bondecentern, kristdemokraterna och skattehatarpartiet (M) saknar en odiskutabel ideologiskt hållbar kärna. Kluvna redan på 1920-talet står de nu vid vägs ände igen. I England åkte de ut i marginalen redan efter Asquith och Lloyd George i början av 20-talet. I Sverige minns vi hur frisinnade och liberaler till slut gick ihop 1934 till Folkpartiet. Nu riskerar de på allvar en ny klyvning. Vem minns något som Fp/L drivit med glöd, framgång och bra resultat? I don’t. Professor Ohlin, Wedén, Helén, Ullsten, Westerberg, Leijonborg och Björklund – och så Leissner, den feministiska parentesen. Folkkära? Nej, men gamle Adolf Hedin, Karl Staaff och Nils Edén var det ändå lite drag i. Men det var längesen det… / jeh

Publicerat i Historia, Politik, Press, sociologi | Märkt advokater, Edén, fria yrken, frisinnade, Helén, läkare, liberalerna, nykterister, professor Ohlin, Sabuni, snällismen, socialliberaler, Ullenhag, Ullsten, Wedén

EU-Valvakan blev ett spektakel

Posted on 4 juni, 2019 av DiJanneh

Många skribenter har ondgjort sig över att alla partier utom Fi uppträdde som segrare efter sammanräkningen under valvakan. Med all rätt. T.o.m. folkpartiet Liberalerna jublade trots mer än halverade röstetal jämfört med tidigare EU-val. De hade ju lyckats hålla näsan över den svenska 4-procentspärrren, så att säga. ”Det kunde ha gått värre”-syndromet. Delvis berodde detta hycklande beteende på studioexperternas ensidiga och ständiga jämförande med det förra EU-valet – vilket ju bortsåg från alla vågrörelser i opinionen som timat sedan dess. Det blev också smått irriterande med fokuseringen på ”vinnare och förlorare”, som är en alltför vanlig schablonanalys i medias syn på svensk politik och ekonomi. Media reducerar verkligheten till nån slags pågående Mello. Valvakan blev alltså mer jippobetonad än någonsin. Bredare analyser kom bara från statsvetaren von Sydow – resten var mest en julaftonsstämning. Det var bara Arne Weise som fattades.

En detalj: Ansvaret ligger delvis tungt på programmets producent, som vid snart sagt varje intervju från de olika parti-vakorna valde att visa ungdomar, förmodligen tämliga höga på alkohol, dansade framför kameran så snart de såg att de gick ut i sändning och tjoade och skrålade som om de vunnit storkovan på börsen. Bilden på den intervjuade partirepresentanten krymptes ned till ett hörn av rutan, medan de tjoande ungdomarna (mest flickor) visades på större delen av skärmen för att riktigt visa oss hur kul alla hade denna kväll, oavsett om man fick 4% eller 24%. Ett sorgligt spektakel, SvT. Gör om till nästa gång. Och bjud framför allt in folk med EU-pondus som Rolf Fredriksson och andra erfarna EU-korrespondenter. Och man borde absolut ha betonat att ”liberalernas” stora framgångar främst berodde på att president Macrons parti deltog för första gången i EU-valet, och de kommer att tillhöra den liberala gruppen i EU-parlamentet. EU blir nu alltmer fragmenterat framöver. Skutan blir därmed svårare att styra, och kompromisserna förmodligen tämligen urvattnade – t.ex. i miljöfrågor. Eller? (Om det var samma julafton i TV4 kan jag inte bedöma, då jag bara zappade över dit vid några få tillfällen.)

Publicerat i Media, Politik, Press, sociologi, SvT | Märkt jippo, missvisande, oseriöst, SvT, SvT:s valvaka, TV-producentens fel, valvakan, vinnare och förlorare, von Sydow

EU-valet: Valkompasser urlakar demokratin

Posted on 14 maj, 2019 av DiJanneh

Så kallade valkompasser blir allt fler i våra media. SvT går nu ut med reklam för sin egen valkompass med Marmorstein, och pressen har sedan flera tidigare val försökt vägleda de osäkra väljarna som inte till vardags följer med i samhällsdebatten, med egna kompasser. Det finns stora risker med detta. De statsvetare och andra som konstruerar kompasserna är säkert medvetna om att de aldrig kan ge en heltäckande bild av de olika partiprogrammen, och partiernas tidigare agerande i aktuella frågor. Kompasserna bygger vanligen på ett litet urval frågor som godtyckligt valts av konstruktören. För att det inte skall ta för lång tid att svara på alla frågor, så begränsas de till högst 25-30 stycken. Var och en av oss som testat, kan enkelt konstatera att många av de frågor som var viktigast för oss kanske inte ens var med, eller var yxigt formulerade. Av 30 frågor kan så många som hälften vara helt ointressanta för den som svarar, om det vill sig illa. Testet blir därmed ett mycket grovt instrument som riskerar att leda den osäkre till fel föreställningar. När det gäller oss äldre uvar, så är vi säkert också många som har kunnat konstatera att testen slår tämligen fel. Ibland blir utslaget helt stolligt fel. Så lägg ner!

SvT – gör hellre en serie program om hur varje parti har röstat i riksdagen under senaste mandatperioden i viktiga samhällsfrågor. Vilka har röstat med regeringen, vilka emot? Vilka har drivit speciella frågor med stor emfas, och vilka har varit särdeles passiva? Vilka har dålig närvaro i plenum, och vilka har varit mest aktiva med motioner och interpellationer? Hur har partiets representanter speglat geografi, yrken, ålder och andra variabler? Allt detta vore sundare och mera intressant. Valkompasserna, liksom de TV-sända debatter där media och journalisterna bestämmer ämnena, urlakar demokratin och framställer politiken som nån slags underhållning. Släpp fascinationen för maktspel och intriger, och börja spegla de viktiga sakfrågorna med tuffa frågor från orädda och kunniga journalister.

Publicerat i FoU Vetenskap, Historia, Media, Politik, Press, sociologi, Statistik, TV | Märkt Aftonbladet, bias, Expressen, Göteborgs Universitet, Marmorstein, missvisande, parlamentarism, politisk sociologi, statskunskap, statsvetare, valkompasser

Skrämmande okunnighet hos partiledare om kärnkraft

Posted on 30 april, 2019 av DiJanneh

Spöken går igen, tänker jag, när jag hör Busch-Thor, Kristersson och Åkesson uttala sig om att vi måste satsa på kärnkraft igen. Det är som att höra en 40-50 år gammal stenkaka börja snurra igen på vevgrammofonen, att höra dem tala sig varma för en energiform som sedan länge visat sig vara en livsfarlig återvändsgränd för mänskligheten. Om vi nu vill kunna fortsätta leva på den här planeten? Har de aldrig läst om strålningen i Windscale/Sellafield i England, och olyckan i ett avfallslager i Uralbergen på 1950-talet? Om det radioaktiva nedfallet från atombombsproven på 60-talet? Om läckande avfallsdepåer i USA och gamla Sovjetunionen, omöjliga att sanera utan gigantiska kostnader? Om Fälldins laddningvånda på 70-talet, om de fruktansvärda olyckorna i Harrisburg i USA och Tjernobyl i Sovjetunionen och i japanska Fukushima för inte så många år sedan? Jo, det har de nog hört talas om. Det borde räcka med att se reportage från Fukushima eller Tjernobyl, så fattar man. Högteknologiska nationer som var övertygade om att de hade allt under kontroll, vilket naturligtvis var nonsens. Människan blir ofta övermodig. Både ingenjörer och ekonomer och andra. Och ännu producerar mängder med reaktorer nytt dödligt avfall som världens länder bjuder sina barnbarn att ta hand om i framtiden.

Media med självaktning borde tiga ihjäl de här desperata försöken att hitta nya profilfrågor – inte arrangera nya debatter i ett stendött ämne. Inte vara nyttiga idioter. Stå och gagga om lönsamhet, ja jisses. Nej, Sverige måste ta itu med de många verkliga problem vi har som väntar på en lösning: En vård i kris, en skola som söker sin form, våld och skjutningar som måste få ett stopp, droger och alienation hos ungdomen. Myglet, korruptionen och de ökande klyftorna. Listan kan göras lång. Vi vet alla. Men opportunism har nu präglat riksdagsarbetet i över ett decennium. Den senaste regeringskrisen kom som en bekräftelse på detta.

Lena Lagerstam, Kärnkraftsfritt Bottenviken, i Miljömagasinet: ”Man kan höra skrämmande uttalanden av politiker i Sverige – att kärnkraft är klimatvänlig, säker och absolut nödvändig för att klara klimatomställningen. Är det okunskap eller bara för att slippa ställa om samhället? FN:s klimatpanel IPCC förordar inte kärnkraft eller säger att den är nödvändig. Kärnkraft handlar om makt – storskalig produktion av energi som ska ge ekonomisk makt och kontroll. Men vem ska betala vad det kostar? Kärnkraft påverkar tusentals generationers livsmiljö framåt i tiden. Är det våra barn och barnbarn och alla som kommer sen som ska betala? Räcker inte argumenten?

Vi lever i en orolig, osäker värld där kärnkraftverk kan bli mål för terrorattacker, sabotage eller bombanfall.
Kärnbränslet består av uran eller upparbetat utbränt bränsle. Uran är förbjudet att bryta i Sverige på grund av stora miljökonsekvenser. Upparbetat bränsle tillverkas där plutonium till kärnvapen framställs.
Kärnkraftverk är inte säkra – minns katastroferna Tjernobyl och Fukushima som kommer att pågå långt in i framtiden.
Kärnkraftverk släpper ständigt ut låga doser radioaktivitet i luft och vatten.
Utbränt kärnbränsle är livsfarligt i 100.000 år. Så hett att det måste lagras tio år vid reaktorn, sedan mellanlagras minst 40 år innan slutförvar. Ingenstans i världen finns säker metod för slutförvar. Finland har godkänt metod med kopparkapslar i berg, men i Sverige har Mark- och Miljödomstolen underkänt metoden.
Kärnkraft skapar mängder av avfall. Medelradioaktivt avfall skall slutförvaras i 500 år, lågradioaktivt avfall i 50 år.
Nya reaktortyper, så kallade generation fyra, med torium och plutonium, ska ge obegränsad energi utan långlivat avfall. Trots forskning i 50 år finns inga i kommersiell drift. Tekniken är komplicerad och riskerar kärnvapenspridning.
Kärnkraft har låg verkningsgrad, cirka 30%, största delen av energien går ut i havet som uppvärmt kylvatten….”

Birger Schlaug: ”Koldioxidneutralt? Konsumentverket förbjöd (2010) lobbyorganisationer och elbolag att dela ut broschyrer i skolan/marknadsföra kärnkraft som koldioxidfri energi. Fossila bränslen krävs för alla moment i kärnbränslekedjan – uranbrytning, konvertering, energikrävande anrikning, transporter, bränsle-tillverkning, byggande under många år, den tidskrävande rivningen av reaktorer och därtill avfallshantering under minst 100000 år. Kort sagt: kärnkraft är irrationellt, senfärdigt, dyrt, sårbart och innehåller ett riskmoment som är svårt att hantera i en demokrati. Det utgör därmed ett svagt alternativ i frågan om att lösa klimat-problematiken. Personligen identifierar jag mig som grön och har därmed också andra grunder för kritisk hållning: storskalig och centraliserande kraftproduktion bör inte satsats på, småskalig och decentraliserad kraft minskar sårbarhet, ökar självtillit och ger större utrymme för delaktig demokrati.”

Bild: Guds öga? Svart hål i stjärnbilden Jungfrun. (Populär Astronomi)

Publicerat i Astronomi, Äldreomsorg, Äldreomsorg, Barn, England, FoU Vetenskap, Historia, Media, Miljö, Norrland, Politik, Press, Radio, Skolan, SvT | Märkt atomkraft, Åkesson, Ebba Busch Thor, Forsmark, Fukushima, Gomel, Harrisburg, Herr Kristersson, kärnkraft, Lagerstam, Pripyat, Schlaug, Sellafield, Tjeljabinsk, Tjernobyl, Ural, Windscale

Johan Helmich Roman i nytt ljus

Posted on 23 april, 2019 av DiJanneh

Äntligen en omfattande och lättillgänglig biografi om Johan Helmich Roman – ”den svenska musikens fader”. Stockholmspysen som drog till London och lärde sig komponera hos Händel m.fl. Han kom sedan hem och blev hovkapellmästare och gav oss oerhört mycken vacker musik. ”Drottningholms-musiken” känner väl i alla fall de flesta av oss igen när vi hör den. Den spelades på flera skol-avslutningar i mitt läroverk när det begav sig. Det var maffigt högtidligt och försommar – nästan som när britterna får en klump i halsen av Pomp & Circumstance. Well, det finns faktiskt grejer skrivna tidigare om honom – av Vretblad, Svedlund och Helenius-Öberg, ser jag på Wikipedia. Men nu kommer Ernst Brunner med sin bamsebiografi om Roman: LIKT ETT SKELETON. Om den är lika bra som hans biografi om Bellman så är vi att gratulera 🙂 Brunner kan vårt 1700-tal bättre än de flesta. Roman var förresten fena på att lira oboe, bara en sån sak! Roman drog till Småland när han trappade ner karriären, och där vilar han nu i Kalmar län.

Publicerat i Historia, Litteratur, Musik | Märkt 5 orkestersviter, Bellman, Brunner, Drottningholmsmusiken, Golovinmusiken, Helenius-Öberg, Johan Helmich, Likt ett skeleton, Ryssby, swedenborgare

Kycklingpolkan går?

Posted on 11 april, 2019 av DiJanneh

PÅSK sänder inte ut odelat skojiga associationer när jag ser bakåt i tiden. Och jag tänker då inte bara på Strindbergs märkliga kammardrama från 1900 som kunde handla om vår egen kämpiga tillvaro. Nej påsken är även på ett personligt plan framför allt förknippad med sjukdom och bekymmer mera än med glada kycklingar, polka dots, moon beams och påskharar. Hacke Hackspett tycks aldrig komma tillbaka? Och nog grasserar förkylningar och annat fanstyg även denna vår efter en grymt seegh vinter. På allt detta – lägg den sega tandvärk som kallas BREXIT och som plågar Europa månad efter månad. Nu när vi äntligen blev kvitt vår egen tandvärk, och fick en egen regering till slut. Jag är rädd att den processen i grunden har skadat tilltron till våra folkvalda. Såg nyss Utrikesnämndens sammanträde i riksdagen där Wallström ansattes för att hon varit personlig nyligen i Finland i sin sorg över britternas flaxande obeslutsamhet. Hon tycks ha landat i min egen länge konstaterade slutsats – folkomröstningar är våldsamt övervärderade som demokratiskt instrument. Man bör inte, ja man får inte skyffla över ansvaret för så komplicerade saker som brännvin, atomkraft och europasamarbete till folkets domslut – då riskerar man att grupper i samhället med de starkaste megafonerna och ekonomiska musklerna styr en hastigt uppblossad opinion exakt dit de vill ha. Därpå följer osvikligen eftertankens kranka blekhet. Vad var det egentligen vi röstade för, eller emot? ” – Jaså, jaha, det fattade jag inte. Jag är inte så insatt…”. Vi har ju en parlamentarisk demokrati som fungerar bättre än de flesta. Låt då i Jesu namn våra valda ombud ta besluten efter lång och seriös debatt i parlament och media, och gärna med en kvalificerad majoritet på 67% istället för 51%. Så får vi lagom broms på eventuella politiska stolligheter.

Well, annars är det ju val både här och där, och i fler huvudstäder än på länge sitter en rad icke-politiker och osympatiska gubbar nu med makten i sina händer. Bäva månde både Östern och Occidenten. Välgörande just denna aprildag var i alla fall att höra Sabuni förklara sin syn på svensk politik, och att samtidigt ge media en känga för deras fixering och ältande av ständigt samma frågor. Vi lever i de politiska papegojornas och de Platta Takens tidsålder, och därför var det befriande skönt att höra en politiker som inte sprider floskler och inövade talepunkter när media håller fram en mikrofon. Jag har inte samma liberala omvärldssyn som Sabuni, men vi behöver sådana raka och tydliga politiker som inte hukar i buskarna. Bra där!

Publicerat i England, Historia, Kultur, Litteratur, Media, sociologi

Gå kräftgången: Folkpartiet (L)

Posted on 15 mars, 2019 av DiJanneh

En gång för längesen i min gröna ungdom – eller låt oss säga på det blå 50-talet – var Folkpartiet lärarnas, advokaternas och läkarnas parti. En legering av nykterister, frikyrkofolk och liberaler med Gladstone och John Stewart Mill som ledfyrar i ett fjärran England. Och visst hade vi även i den svenska parlamentarismens historia haft framstående liberaler som kreerat viktiga roller för att bygga vår demokratiska utveckling. Den förste arbetaren att ta plats i riksdagen kom in på ett liberalt mandat i Stockholm på 1890-talet. Det var långt innan alla män hade fått rösträtt. Liberale prästsonen Adolf Hedin var en drivande politiker i många decennier kring förra sekelskiftet, som envist kämpade för arbetarskyddslagstiftning, vidgad rösträtt, Norges rätt att lämna unionen med Sverige, och ett helt batteri av andra sociala reformer. Han var frankofil och påläst som attan när det gällde den politiska utvecklingen i Europa utanför Sverige. Vi här hemma var sannerligen inte den nation som bröt isen, utan skyndade lååångsamt…

De svenska Lantmannapartierna hade dominerat svensk politik ända sedan 2-kammarriksdagens tillkomst på 1860-talet fram till sekelskiftet, tack vare att bönderna hade rösträtt men inte arbetarna. Adelns och prästernas makt i den gamla ståndsriksdagen, ja den var då bruten. Efter Hedins död 1905 blev stockholmaren Karl Staaff liberalernas hopp ett tag, men när slutligen svenska kvinnor äntligen fick rösträtt så var det med liberalen och historieprofessorn Nils Edéns regering 1917-1920 som det äntligen kunde genomföras tillsammans med socialdemokraterna. Edén var från Piteå. Sen har det mest varit balansgång på slak lina för alla de liberala fraktioner som till slut kunde samlas under beteckningen Folkpartiet 1934. Wedén och Helén, Ohlin och Wibble – inga folktribuner som Adolf Hedin inte. Och om vi nu raskt hoppar till vår tid så har major Björklund suttit alldeles för länge. Han har pratat och pratat vältaligt, om skolan, och skolan, och NATO… Men ingen kan med bästa vilja i världen påstå att hans karriär i kommun och riksdag har varit nån succé. Skolan har varit ett sorgekapitel. Det är inte bara hans fel, men efter decennier av floppministrar som experimenterat där är det skönt att vi äntligen har fått en skolminister som verkar veta vad hon snackar om.

Plötsligt har det 2018-2019 börjat pratas om liberaler och liberal politik igen. Men vad de menar begriper de väl knappt själva? Gladstone kan man visserligen höra på en av världens äldsta fonografinspelningar, men karln är ju död sen länge, och hans tid och idéer har inte längre någon bäring vare sig för Björklund, Lööf, tyska eller engelska liberaler. Möjligen för Uncle Donald. Kvar är bara begreppet, men skalet är tomt. Det enda som möjligen kan trösta de sista 3 procenten i Sverige är blåklinten. Var rädd om den. Och hämta ny glöd från Adolf Hedin!

Publicerat i England, Frankrike, Historia, Litteratur, Media, Politik, Skolan, sociologi | Märkt Adolf Hedin, Björklund, de frisinnade, Edén, FDP, fonografröster, franska revolutionen, Gladstone, Helén, Liberala Samlingspartiet, liberalerna, Norgeunionen, Ohlin, Wibble

Det här med kärnfrisk och atomkraft…

Posted on 27 februari, 2019 av DiJanneh

Senaste numret av Miljömagasinet innehåller en bra sammanfattning av läget för våra svenska atomreaktorer: ”Sverige har åtta kärnkraftsreaktorer i drift av totalt tolv. Barsebäck 1 & 2 samt Oskarshamn 1 & 2 är redan stängda. Ringhals 1 & 2 ska stängas senast 2020, enligt beslut av ägarna. Resterande – Ringhals 3 och 4, Oskarshamn 3, och Forsmark 1, 2 och 3 – planeras köras som längst till år 2040-45 vilket innebär en livslängd på reaktorerna på cirka 60 år. (Bild: Von den noch aktiven Atomkraftwerken in Deutschland gehen nach wie vor enorme Risiken aus (lassedesign / fotolia.com) )

Sveriges första kommersiella kärnkraftreaktor Oskarshamn 1 började byggas 1966 och invigdes 1972. När kärnkraftsepoken är slut kommer det att finnas totalt 11.000 ton utbränt kärnbränsle som måste gömmas undan i 100.000 år för människan, på grund av den radioaktiva strålningen. Sedan 1988 finns 50 meter ner i berget nära Forsmark i Uppland ett slutförvar för kortlivat lågaktivt driftavfall av typen metalldelar, skyddskläder och filtermassor. En ansökan om att få bygga ut detta berglager till tredubbla volymen är inlämnad. Lagret beräknas kunna börja byggas ut 2020, och ha en byggtid på 8-10 år. År 2011 lämnade SKB, Svensk kärnbränslehantering, in en ansökan om metod och plats för att slutförvara det utbrända kärnbränslet 500 meter ner i berget nära det befintliga slutförvaret i Forsmark. Mark- och Miljödomstolen avslog ansökan 2017 vad beträffar kopparkapslarna och har lämnat över ärendet till regeringen för slutgiltigt avgörande. Det tredje och sista slutförvarslagret som planeras är det för långlivat radioaktivt material, som t.ex. själva reaktortankarna, och planeras ligga i samma område som de andra slutförvaren. När allt är rivet och slutförvarat står det tidigast årtalet 2100 på kalendern.”

”In Deutschland haben derzeit sieben AKW eine Betriebsgenehmigung. Heute beträgt ihr Anteil 11 Prozent an der Stromversorgung in Deutschland, damit ist die Atomkraft nur noch der viertgrößte Stromlieferant (erneuerbare Energien 36 Prozent, Braunkohle 22 Prozent, Steinkohle 14 Prozent in 2017). Die ostdeutschen Reaktoren an den Standorten Rheinsberg und Greifswald wurden im Zuge der Wiedervereinigung stillgelegt, der Bau des größten deutschen AKWs in Stendal Ende 1990 abgebrochen. Von den westdeutschen Atomkraftwerken wurden nach dem rot-grünen Atomkonsens die beiden kleinen AKW Obrigheim (2003) und Stade (2005) vom Netz genommen. Nach der Reaktorkatastrophe im japanischen Fukushima hat die schwarz-gelbe Regierung sieben weitere AKW, die vor 1980 gebaut wurden, und Krümmel (Baujahr 1984) im März 2011 vom Netz genommen. Die verbliebenen AKW sollen stufenweise bis Ende 2022 abgeschaltet werden. Den Anfang machte hier Ende 2017 das bayerische AKW Gundremmingen B.” (Jordens Vänner i Tyskland)

Publicerat i FoU Vetenskap, Media, Miljö, Politik, Press, Statistik | Märkt atomkraft, åtta reaktorer kvar, förvar, Forsmark, joniserande strålning, kärnkraft, Oskarshamnsreaktorn, Ringhals, SKB

Bruno Ganz i Den vita staden…

Posted on 17 februari, 2019 av DiJanneh

Bruno Ganz har dött, berättade Twitter idag. Jag tänker på alla de sympatiska roller han gjorde under åren. Många nämner Himmel över Berlin, och Den amerikanske vännen – filmer han gjorde med Wim Wenders. Jovisst, de är mycket bra. Och många har haft lyckan att se dem. Men jag måste dra fram Dans la Ville Blanche! Regissör: Alain Tanner, schweizare liksom Bruno Ganz. Den kommer en dag att få den stora publik den förtjänar. Inte bara bland cineaster. Jag är övertygad därom, som politikerna brukar säga. En lågmäld, originell film utan stora gester eller uppskruvat tempo. Bruno Ganz gör en sjöman, Paul, som uttråkad av sitt jobb går i land och hoppar av när hans fartyg ankrar upp i Lissabon. Han tar in på ett litet billigt hotell, less på sitt sjöluffande och olustig över att alltid återvända hem till samma väntande hustru. Under dagarna vandrar Ganz planlöst sökande omkring i Lissabon med en liten, handhållen super-8-kamera. Han fotograferar slumpmässigt det han ser omkring sig. Dagarna går. Han skickar små paket med filmerna hem till den kvinna som uppenbarligen är hans hustru. Hon förblir namnlös för oss. Gör han detta med flit? Vad vill han? Vi hålls i ovisshet. I baren där klockan på väggen går baklänges med utsökt symbolik, finns en flicka i Teresa Madrugas gestalt, och de dras till varandra, inleder ett förhållande. En dag är hon plötsligt borta, har rest vidare i sitt eget liv. Paul – en looser? Han meddelar hem: ”Jag kan inte skriva, men jag kan ta bilder .… Jag önskade att jag kunde börja tala om världen igen. Jag drömde att jag gick in i staden. Jag tog in på ett hotell – och väntade… Staden var vit , rummet vitt, liksom ensamheten…. Jag mår bra. Jag är fri. Jag har inte semester. På semestern organiserar man sin ledighet. Jag gör ingenting. Verkligen ingenting.”

Antingen blir åskådaren bara förvirrad, eller så träffar filmen mitt i solar plexus, och vi glömmer den aldrig. Som ett saxofonsolo som sitter som ett smeck, och aldrig kommer tillbaka. Scenerna interfolieras av en speakerröst som lägger ut filosofiska spår och samspelar med bilderna vi ser. Ganz’s sjöman finns överallt bland oss. Han är du, han är jag. En av hans bästa roller, långt innan han bjöds att gestalta betydligt mera påträngande gestalter ur vår nutidshistoria, som Adolf från Braunau. Och en av Alain Tanners många till synes anspråkslösa pärlor, som är så rika att syna, om igen. Begreppet ”den vita staden” förekommer i många länder, om många städer och stadsdelar. För mig finns det bara en – Lissabon. Regissören Alain Tanner: ”En stad som gjord för drömmare, desertörer och älskare – dess egensinniga rytm och skönhet, en barriär, en gräns vid Atlanten som vi ville söka oss mot.”/ jeha

Publicerat i Film, Konst, Kultur, Resor, sociologi | Märkt 1983, Alain Tanner, Bruno Ganz, cinematografi, Dans la Ville Blanche, Den vita staden, filmkonst, Lissabon, Schweiz

Tua Forsström: Up from the Dungeons…

Posted on 12 februari, 2019 av DiJanneh

Det var med en suck av lättnad och befrielse jag i morse läste att finlands-svenska Tua Forsström nu tar plats på stol nr 18 i Svenska Akademien. Ur mörkrets hålor stiger vi nu äntligen upp i ljuset och de tusen sjöarnas land. Jag hittade Forsströms konkreta och livs-bejakande poesi redan på 1980-talet, och hon har fortsatt att skriva med samma röst som vi hittar hos Tove Jansson och Eeva Kilpi. Här finns kärnan i allt det nordiska – vemodet, naturen och människorna. Svenska Akademien är att gratulera, äntligen. Gubbfossilerna må huka sig, öppna fönstren och skurluckorna… (Foto: SR)

Publicerat i Kultur, Litteratur, Media, Radio, Språk | Märkt Finland, Norden, poesi, stol nr 18, Svenska Akademien, Tua Forsström

Profeten Erik Jansson hann aldrig till fotografen…

Posted on 9 februari, 2019 av DiJanneh

Många böcker har skrivits om de svenska Erikjansarna som 1846 for till Amerika och grundade Bishop Hill på prärien. Deras ledare profeten Erik Jansson fick bara fyra år till. Han blev mördad 1850, och inga bilder av honom har bevarats till eftervärlden. Inga teckningar eller målningar, och eftersom fotograferandets konst då var en mycket föga tillgänglig teknik, så vet vi bara genom beskrivningar hur han såg ut. Han hade dock två barn som nådde vuxen ålder och fotograferades vid flera tillfällen, Eric och Tilda. Tilda lär vara mest lik sin far profeten. ”Han beskrives hava varit av medellängd, med brunt hår, blå ögon, magert, bleklagt ansikte med utstående kindknotor, tunna läppar och ovanligt långa och breda tänder, synnerligast i överkäken, saknade dessutom yttersta leden på högra pekfingret. Själva rösten var ej behaglig, ytterst sträv, snarare svag än stark och lät, som om han talade med något i munnen. Men vid sina samlingar brukade han anstränga den, så att den övergick till skrik. Ögonen brukade han vid sina föredrag hålla helt slutna, eller ock öppna dem obetydligt, så att endast vitögat syntes. Därjämte blev hans utseende frånstötande genom ett ständigt flinande (måhända ett ofrivilligt muskeldrag). Härtill kom ock, att han när som helst syntes kunna anlita sina tårekällor, som voro utomordentligt ymniga”. (Ur Herlenius avhandling). Sonen Eric Johnson blev publicist efter en karriär som captain i amerikanska inbördeskriget, och hans syster Tilda gifte sig med en militär och blev Matilda Jansson Warren. Vid ett besök 1878 i Bishop Hill av predikanten August Skogsberg (nederst) häpnade gamla erikjansare hur mycket Skogsberg liknade Erik Jansson. Och nog kan man nu föreställa sig ungefär hur Erik Jansson faktiskt såg ut. / jeha

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Litteratur, Söderala | Märkt 1846, Bishop Hill, Biskopskulla, Eric Johnson, Erik Jansson, erikjansarna, Jansonist, Matilda Warner, Skogsberg

Karl Bertil Jonsson talar sannolikt för döva öron…

Posted on 17 januari, 2019 av DiJanneh

JÖK-en flyger på fredag, meddelades till slut i veckans många presskonferenser. Det vill säga efter den beramade januariöverenskommelsen. Med 73 punkter på ett papper skall Centern och Liberalerna under fyra år försöka fjärrstyra den kommande nya regeringen med Löfvén vid styrpulten. Mådä, sa gumman. Det är svårt att se några klyftor i samhället som minskar med dessa 73 punkter. Ett nytt jobbskatteavdrag har herr Kristersson redan lyckats sno hem åt alla som har lyckan att gå till ett jobb, och nu skall den gamla värnskatten raderas bort av den nya haltande kvartetten. Tjolahopp! Det torde ge de allra mest välbärgade ytterligare 5-10 papp i månaden framöver. ”Ta från de rika och ge till de fattiga”, manar Karl Bertil Jonsson till oss varje julafton. Och många blir smått rörda av denna ungdomliga filantropi. Men, han Karl Bertil tycks tala för döva öron. Endast Jonas Sjöstedt med vänner i Sherwoodskogen lyssnar längre till Karl Bertils gammalsolidariska människosyn. Han måste allt vara bra jollig… Men så lät det lite uppmuntrande då när Magdalena Andersson äntligen lovade sänkt skatt på magra pensioner, och framför allt skulle det minsann bli höjda pensionsbelopp. Någon hade till slut även i Rosenbad hajat att det finns över en miljon pensionärer där ute med skral ekonomi.

Well, vi kan nu se vad det bidde – en tummetott. Summa summarum +200 kr per månad i lädret verkar vara ett normalt utfall. Till oss som har netto 10-15 papp/mån i pension. Det känns sjukt i ett samhälle där partiledarna gärna slår sig för bröstet och talar vältaligt och vackert och ofta om välfärd och jämlikhet och att alla ska med på tåget etc. Det hele känns rentav förbannat oetiskt. Själva har förresten partiledarna alla minst 70.000 brutto/mån, och varje riksdagsman har drygt 65.000. Det må vara att våra förtroendevalda skall ha ett hyfsat arvode, men 200 kronor i månaden till de där andra där nere, det kunde dom lika gärna ha gett fan i. Att dom inte skäms. Lappa och laga, lappa och laga…

Publicerat i Media, Politik | Märkt avdragssverige, Fru Busch, Herr Kristersson, januariöverenskommelsen, JÖK, jobbskatteavdrag, Jonas Sjöstedt, pensionärsbeskattning, pensionsökning, pensionsbeskattning, presskonferenserna, solidaritet

Musikens pärlor (32): Harry Brandelius: Hem igen

Posted on 22 december, 2018 av DiJanneh

Här blandas det friskt mellan pärlorna – från klassiskt till schlagers. Och ikväll slog det mig att, vaf… jag har inte tatt med en enda låt med Harry. Ty en av 1900-talets främsta svenska grammofonsångare var utan diskussion Harry Brandelius. Folklig är bara förnamnet. Det är inte bara detta att han gjort så enormt m å n g a inspelningar. Man blir smått andfådd när man skrollar i listorna över hans rika produktion, på ett antal olika skivbolag. Det är både roliga, hurtiga, och sentimentala låtar. Och inte bara sjömans-romantik. Harry kör inget mumlande eller svajande – det är friska fläktar och ljuva minnen rakt igenom. Även när man kollar hans privatliv så tog han ut svängarna ordentligt. Stockholmskis var han. Inte såå vanligt i det sammanhanget. Han har förresten gjort ett gäng filmer å’… Vad skall man då välja ur hans enorma produktion? Jag gillar märket Sonora, det väcker så fina barndoms-vibbar från vår första grammofon på 50-talet. Eftersom jag är född 1944 och gillar Hem igen som Harry gjorde med Sven Arefeldts orkester i oktober det året, så blir det mitt val här. Gamla Nordsjön, Salta tåren och Ancora Bar kan ni väl i alla fall. Men kanske har ni aldrig hört den här. Jag kunde lika gärna ha valt Inga stora bevingade ord eller Nidälven stilla… Blås på, Harry! Axel Flyckt har väl gjort melodin, se etiketten!

Publicerat i Film, Media, Musik | Märkt Cupol, Gamla Nordsjön, grammofon, Harry Brandelius, HMV, Inga stora bevingade ord, plattcharmör, schlagersångare, Sonora

Hälsingerunor 2018

Posted on 6 december, 2018 av DiJanneh

Hälsingerunor 2018: Lervik i Sandarne 1917

Hungermarschen i Söderhamn 11 april 1917. Foto: L. Sahlin/Söderhamns stadsmuseum

Årets Hälsingerunor 2018 har landat på bokdiskarna inför julen, och med många läsvärda artiklar i de mest skilda ämnen. Som så ofta ligger tyngdpunkten på norra och sydvästra Hälsingland, men Ingrid Belfrage har fått med en presentation av sin nya bok Tönshammars järnbruk och Håkanbos emigranter. Där berättas om brukets flytt från Tönshammar i Skogs socken ut till Sandarne vid kusten, och dess samband med emigrationen.

Mera industrihistoria hittar vi under den dramatiska rubriken Bröd, brännvin och revolution. Hungerdemonstrationerna i Söderhamn 1917 – av Maria Vallström och Martin Nord Björklund. Den är intressant ur flera perspektiv, och kan rekommenderas för den politiskt historieintresserade. Skribenterna har dykt djupt ner i arkivmaterial i form av medlemsmatriklar, protokoll och årsberättelser, och förstås samtida press. ABF, Sandarne KULT, Söderhamns museiförening och S-kvinnor m.fl. har backat upp projektet. Kvinnornas viktiga roll dessa intensiva dagar 1917 får här en bättre belysning än i tidigare mera schematiska beskrivningar av dessa händelser.

Det var onsdagen den 11 april 1917, mitt under brinnande världskrig, som närmare 200 kvinnor marscherade iväg från Lervik i Sandarne till rådhuset i Söderhamn för att prata allvar med polismästare Didriksson. Han satt då och styrde över brödransonerna. Kvinnorna kom från de många sågverken och brädgårdarna utefter Söderhamnsfjärden. Torsdagen den 12:e samlades ännu fler i Lerviks Folkets Hus – ca 700 kvinnor och några karlar. Det låter helt enormt! Det blev karlarna som höll låda vid detta första möte (men det skulle förändras senare). Beslut togs av mötet att kontakta riksdagsledamöter, och att kräva bättre brödransoner och att skilja gryn- från brödkorten. Dagen därpå, på fredagen, anlände förresten en viss herr Vladimir Iljitj Uljanov (Lenin) i en plomberad järnvägsvagn till Stockholm, på blixtvisit från sin exil i Schweiz. Han träffade svenska socialdemokrater, men for snart vidare mot Sankt Petersburg för att ta ledningen över revolutionen där… Efter helgen hölls på tisdagen åter ett stort kvinnomöte i Lervik. Man började bl.a. planera en kvinnodemonstration inför 1 maj. En vecka senare träffades kvinnor hos Verdandi (s) inne Söderhamn, och då uppvaktades även borgmästaren, skånefödde Nils Sonesson. Kriget och ransoneringarna satte igång en process som spred sig över landet, och i ett 20-tal svenska städer genomfördes liknande marscher i april. Det hela blev en uppladdning inför händelserna den 1 maj samma år. Matbristen blev katalysatorn, och kvinnorna kom därmed att spela en viktig roll. Samtidigt fick rörelsen snart politiska förtecken – krav på medinflytande och kvinnlig rösträtt. Kvinnlig rösträtt var då redan ett faktum i övriga Norden – otroligt men sant…

Särskilt intressant i artikeln är bevisen för att många av dessa aktiva kvinnor i Söder hamnsbygden hade börjat engagera sig långt tidigare i föreningslivet. Framförallt inom nykterhetsrörelsen. Logen Framåt i Lervik spelade därvid en central roll. Det var med andra ord ingen slump att det var där gnistan tändes på allvar 1917. Även Verdandis roll i Söderhamn betonas (d.v.s. socialdemokrater för nykterhet).

Fackföreningarna hade efter lång kamp äntligen förvärvat föreningsrätten kring sekelskiftet och börjat organisera sig, men de dåliga konjunkturerna och storstrejken 1909 tog udden av många föreningar. Det första sågverksfacket i min morfars Askesta, Svenska Sågverksindustri-arbetarförbundets afdelning No 189, hade självdött på mötet den 11 augusti 1908, då endast ett dussin medlemmar var närvarande. Inte förrän i slutet av första världskriget började facken inom Sågverks åter växa i styrka. Den politiska arbetarrörelsen var dessutom ambivalent. Nog ville de stötta sina kvinnor, men samtidigt fanns där ännu en starkt konservativ kvinnosyn nere på golvet.

Annat var det t.ex. i Nykterhetsrörelsen. I min mormor Emmas Askesta fanns t.ex. IOGT-l

ogen 186 Skogsblomman. Där umgicks män och kvinnor naturligt och fritt. Min egen morfar och mormor träffades just på Skogsblommans möten. Där bjöds både föredrag, diskussioner och fester. Söndagen den 17 januari 1909 hade min morfar Ivar Hansson och sju kamrater anmälts som nya medlemmar: Carl och Axel Sundell, Karl Plantare, Johan Arnö, Gerhard Jonsson, Emil Hedberg och Rudolph Löö. Dagen efter fyllde Ivar sexton år. Karl Sundell och Johan Arnö var hans jämnåriga. Karl Plantare var också en mycket nära vän. De skulle ha många bataljer i skidspåret, och var båda med i Askestas bandy- och fotbollslag. ’Och blevo dessa emedan undertecknad förut delgivit dem de vanliga fr. inh. inr.o. int. i orden’, som det står i protokollet: ’Broder Lindeborg höll ett litet anförande till de nya för att väcka intryck hos dem och välkomsthälsa dem’, skriv

er protokollföraren Karl Persson. Därefter följde en redovisning av nyårsvaka som ännu inte var färdig. En räkning fattades. Rapporten godkändes. Fråga om en korg för balloteringskulor för voteringar hade ännu ej anskaffats. 25 st konstitutioner skulle efterskickas. Anordnas en vykorts- och brevafton med uppläsning av inkomna dylika. Och man ville ha ut Logens ”procent” hos handlare Westlund. ’Englund får säga till om detta, samtidigt som han uttager Byggnadsföreningens procent. Logens procent får tillfalla Byggnadsföreningen’ (den speciella förening som skapats för bygget av själva lokalen). Lindeborg föreläste sedan berättelsen En präktig medicin. Nästa möte skulle Anna Hedberg läsa något, bestämde man. Och så hade läroböckerna i esperanto kommit.

Så där kunde det gå till på Logen. Man förstår att det kunde vara mera lockande än de facklig

a mötena vid den tiden. Såvitt jag vet var det oftast lugnare vid sågen i Askesta än ute vid kusten. Brädgårdarnas mobilare folk ansågs svårare att organisera än sågverkens mera bofasta. Det må andra bevisa, kanske var det så. Men klart står att det var fr.a. nykterhetsrörelsens folk som spelade en viktig roll – både under den tidiga Sundsvallsstrejken 1879* (då facken och SAP ännu inte hade bildats), och under revolutionsåret 1917. En större roll än vad vi kanske tidigare har förstått. I artikeln i Hä

lsingerunorna kan ni läsa mera om kvinnorna i Söderhamnsbygden, och om det rika källmaterial författarna har använt sig av. Där nämns många av dem vid namn, och deras olika roller…

1 maj

1917 deltog 590 000 personer i de största demonstrationerna någonsin i Sverige, med fred som främsta krav. Hungerupplopp hade sedan en tid inträffat på flera svenska orter. I Göteborg samlades 500 000 personer till demonstration. Sveriges stod på randen av en revolution, trodde många. Men det är en delvis annan historia.

* Hallström, Jan Erik: Söderhamn 1879 – strejken som kom av sig på vägen (Hälsinge-Kuriren 2002-11-30)

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Media, Politik | Märkt 186 Skogsblomman, ABF Hälsingekusten, Anna Jonsson, Anna Sjögren, Arkiv Gävleborg, Askesta, brödmarsch, CFL, Grundvik, Inez Wickström, Karin Östlund, Långrör, Lervik, Maria Vallström, Martin Nord Björklund, Nils Sonesson, Sandarne, Sandarne KULT, Söderhamn, Söderhamns Museiförening, Söderhamns s-kvinnor, Ulf Wickbom, Verdandi

Regeringskrisen: Beklämmande teater av (C), (L) och media

Posted on 22 november, 2018 av DiJanneh

Efter flera månader av sonderande och teatraliska presskonferenser, där Ulf Kristersson och Lööf har turats om i rampljuset med den stackars talmannen, så tycks nu luftslottens tid vara förbi. Äntligen. Pjäsen är slut. Det var dålig teater, och media har tyvärr inte gjort sitt jobb, inte ställt de där frågorna som många väljare väntat på. Ty de prövade konstellationerna har varit rena önskedrömmarna. Presskonferenserna har varit nån slags hovtillställningar med krystade och förbluffande beskedliga, tassande frågor kring gröten, medan papegojorna i den s.k. alliansen har mässat samma inlärda fraser till leda på podiet. Hur kan media tillåta sig spela med i denna fars? Enda förklaringen är de politiska journalisternas förtjusning i själva maktspelet. Det blir liksom House of Cards på riktigt – äntligen, i Sverige! Det säljer ju, det blir medial dramaturgi, spänning. Som en såpa. Eller? De enda presskonferenser som har känts hederliga och informativa är de få gånger Löfvén och Jonas Sjöstedt har uttalat sig om läget. De har tyvärr måst bevittna cirkusen, och har gjort det med stort tålamod. Allting kokar nu ned till vad man redan efter valnatten kunde ana – endast en ren socialdemokratisk regering förefaller rimlig. Då kan de breda uppgörelserna efter förhandlingar tagas i varje fråga där landet idag skriker efter reformer.

Lööf solade sig idag en sista gång i rampljuset efter ännu en vecka med meningslösa förslag till regeringskoalitioner. Hon pekade ut (s) och (m) som skyldiga till allt blockerande – ett hyckleri utan like, som ett par reportrar idag äntligen försiktigt vågade ifrågasätta på presskonferensen. Vi måste ju alla rimligen ha förstått från början, att för Centerpartiets del fanns bara två alternativ efter valutslaget: ”Vi sätter oss i framsätet med hela den s.k. alliansen och Kristersson vid ratten – och med Åkesson där bak. Eller också hoppar vi in i Löfvéns bil – antingen i framsätet, eller i baksätet. Antingen i hans regering, eller så trycker vi på gula knappen och bara hänger med.”

Det var givet att bollen till sist skulle hamna hos Björklunds liberaler, och han måste rimligen ha känt det på sig. Liberalerna måste ju till varje pris undvika ett extraval, annars kan de likt liberalerna under Asquith och Lloyd George i England på 1920-talet snart vara överspelade i maktens centrum. Klokast vore om den socialliberala falangen släpper fram en ren s-regering. Om de istället accepterar att sitta med och regera, så bör de nog försöka övertala Centern att också vara med.

Publicerat i Media, Politik | Märkt Asquith, Herbert Lloyd George, Jan Björklund, Lööf, luftslott, maktspelet, medierna, presskonferenserna, regeringskrisen, talmannen

Galaxy, Simak och Bradbury: Bortom universum

Posted on 22 november, 2018 av DiJanneh

År 1957 som 13-åring började jag under en sjukhusvistelse i tre månader läsa tidskriften Galaxy. Den innehöll fascinerande noveller i den genre som allmänt kallas science fiction. Samma år i november sköt Sovjetunionen upp hunden Lajka i en rymdkapsel i en bana runt jorden. År 1961 var det dags för den första människan i rymden, Juri Gagarin. Jag samlade på frimärken vid den tiden, och köpte givetvis den ryska serien märken med Gagarin. Året därpå var förste amerikanen John Glenn också uppe i orbit, och rymdkapplöpningen mellan stormakterna var därmed i full gång. I Sverige fick vi snart en häftig debatt om svensk atomkraft under statsminister Erlanders tid, och 1963 sattes den första kommersiella atomreaktorn i drift i Ågesta utanför Stockholm (avställd 1974).

De där amerikanska sf-novellerna gav mersmak, och under sextiotalet och senare läste jag en hel del av den klassiska sf som fanns i svensk översättning. Den generationen sf-författare är än idag de stora, framför allt: engelske filosofen Olaf Stapledon (1886-1950) född i Cheshire, amerikanen Clifford D. Simak (1904-1988) från Michigan, Robert Heinlein (1907-1988) Missouri, Arthur C. Clarke (1917-1978) Somerset, Isaac Asimov (1920-1992) född Isaak Ozimov utanför Smolensk i Vitryssland, och svenskättade amerikanen Ray Bradbury (1920-2012) från illinois, vars mor kom från Dalarna. Nu är de alla borta.

Många av deras bästa romaner finns ännu kvar i mitt minne, och idag läses de av en ny generation sf-läsare. Clarke och Asimov fascinerar med teknologisk sense-of-wonder (Rendezvous with Rama, Against the Fall of Night och Asimovs Foundation-serie t.ex). Robert Heinlein med de charmiga äventyren (Egen rymddräkt finnes och Stranger in a Strange Land). Kanske tyckte jag allra mest om Ray Bradburys poetiska sf – Dandelion Wine, The Martian Chronicles, Fahrenheit 451 och The Illustrated Man. Clifford Simaks humanism likaså: Bortom Universum, Tid och evighet, Time and Again, och Porten till stjärnorna. Också Olaf Stapledons breda epos Last and First Men: A Story of the Near and Far Future, som kom ut redan 1930. Ryssarna hade också många bra sf-författare, som på den tiden gavs ut på Delta förlag av Sam Lundevall. Zamjatins roman Vi är t.ex. en otäck dystopi i samma genre som Karin Boyes Kallocain och Orwells 1984. Man kunde nämna många andra bra sf-skribenter, men jag stoppar här med dem som gjorde störst avtryck i mitt minne – goda efterträdare till pionjärerna Jules Verne och Herbert George Wells.

Publicerat i Litteratur | Märkt Asimov, Ågestareaktorn, Bradbury, Clarke, Dandelion Wine, Delta, Egen rymddräkt finnes, Fogelström, Marviken, Science fiction, Simak, Stapledon, Studsvik, svensk atomkraft, Zamjatin

Erland Josephsons vita sanningar…

Posted on 3 november, 2018 av DiJanneh

Ur Tarkovskijs vackra film The Sacrifice

Jag vet få svenska självbiografiska författare som är så befriande självironiska och underhållande som Erland Josephson. Det skulle möjligen vara Jörn Donner och Harry Schein. Skillnaden är att Erland är konstant rolig, och så uppenbart har roligt själv när han formulerar sig. Självbiografi? Nej, men en mosaik av memoarer är den handfull böcker med minnen han gav ut under nittiotalet. Lustiga och fulla av iakttagelser. Josephson tycks ha ägt en extraordinär social sensibilitet att registrera allting i sin närhet, som en svensk Turgenev. Om svårigheten att vara verkligt elak har han förresten resonerat i flera av bokens kärnfullt korta och spirituella kapitel. Elakt är det aldrig, men ögat är skarpt med särskild blick för det löjliga, inställsamma, bullriga eller ängsliga. Han blandar högt och lågt. Om kollegor, episoder och livets alla fasor och fadäser – från barndomens polyper till filminspelningarna med världens stora – Tarkovskij, Theo Angelopoulos, Peter Brook och István Szabó. Vita sanningar (1995) är nog den tredje eller fjärde boken jag läser med dessa hans minnen. Ett smörgåsbord av svensk och internationell teater- och filmhistoria. Han var över sjuttio år när han skrev den här boken, men hade många aktiva år kvar.

Finns det någon annan svensk författande skådespelare av samma sofistiska kaliber? Här finns mycket som får mig att tänka på Oscar Wilde. The importance of being Erland..? Extra förtjust är han i paradoxer, i det paradoxala. Han återkommer ständigt till dessa livets paradoxer. Bokens titel ger anslaget. I Vita Sanningar finns också många fina episoder om föräldrahemmet och uppväxten på Kungsholmen – i kvarteren kring Fridhemsplan och den älskade Kronobergsparken. Men jag vill nedan citera ett stycke ur kapitel 36 om hans litterära försök, och dess stundom ängsliga konsekvenser:

”Samma säsong som jag blev yrkesskådespelare, det vill säga att jag skulle göra vad jag hade gjort i några år men nu mot betalning, gav jag ut min första bok. Det var en diktsamling som hette Cirkel och den kom ut på Bonniers. Det fanns dikter i boken som jag hade skrivit när jag var sjutton år. Jag red på en debutantvåg. Förlagen jagade nya författare att investera i. En novellsamling och två romaner senare kom jag med en andra bok med poesi. Det var 1949. Nån gång i slutet på sextiotalet fick jag en diktsamling refuserad. Sedan dess har jag skrivit en hel del lyrik men aldrig försökt publicera något. Jag skriver fortfarande dikter, jag känner mig väl till mods när jag gör det. Det är ett slags hemsnickeri med språk och känsligheter som ger stor lättnad, glädje och tillfredsställelse. Ibland präglas dikterna av ett ungdomligt vemod, en gammal kontakt som jag odlar. Det gör mig nästan lycklig.

Jag har skrivit hela mitt liv. Jag har publicerats, recenserats, spelats. För varje gång jag ger ut något på ena eller andra sättet spänns mina nerver hårdare. Jag vill helst rymma landet, långt bort dit inte svenska tidningar når, där det är naturligt att ingen ringer och dit ingen vet att skicka brev. Jag har haft det så några gånger, till exempel i Lissabon. Jag har då kastat mig på telefonen nästan innan Dagens Nyheter hunnit dimpa ner i någon brevlåda hemma i Stockholm. Är jag recenserad? Står det något? Är det bra eller dåligt? Nej läs inte upp! Säg bara om det är bra eller dåligt! Bra, säger du, å vad skönt! Är det storartat? Men bra då? Nej det är inte alls bättre att du läser opp! Är det många reservationer? Fint. Men det låter på dig som om det är nånting på slutet. Vad menas med underhållande? Att jag är ytlig? Nej, nej, jag tycker inte det är fult att vara underhållande. Bråka inte med mig!

Likadant efter en premiär. Har den varit på teatern är flykt från orten en omöjlighet. Jag störtar upp när jag hör dunsen i brevlådan. Jag tar tidningen och slänger den ifrån mig på ett bord som om den skulle kunna börja brinna mellan händerna på mig. Så sneglar jag efter eventuella rubriker på första sidan. Så slår jag upp teatersidan. Där finns en rubrik som ger mig lättnad, kval eller tvivel. Sedan tittar jag efter mitt namn. Det är genant, jag blir generad till och med inför mig själv. Jag måste väl läsa om allt det andra också. Men jag läser ju inte om mig själv heller, jag tittar bara efter att jag finns. Jag finns inte! Jo där finns jag ju! Erland Josephson. Jaha. Pålitlig. Vad menas med det? Pålitlig? Fy fan! Hur i helvete skall jag kunna glädja mig åt att jag inte är opålitlig. Jag kryper ner i sängen. Jag drar täcket över huvudet. Det är mörkt och tyst. Jag försvinner in i en odelbar ensamhet. – – – Så viskar jag till mig själv att jag skriver ju dikter också.”

https://no.wikipedia.org/wiki/Erland_Josephson
http://dictionnaire.sensagent.leparisien.fr/Erland_Josephson/sv-sv/
Erland Josephson (1923-2012)

Erland Josephson och regissören Andrej Tarkovskij

Publicerat i Film, Kultur, Litteratur | Märkt Erland Josephson, Hammarén, Herbert Grevenius, Hilding Gavle, Istvan Szabo, Jan-Erik Lindqvist, Josephsons memoarer, Keitel, Kronobergsparken, Kroumov, memoarer, Mitchum, nostalghia, Peter Brook, polyper, Rydeberg, ryggsäck, Sankt Eriksgatan 23, Tarkovskij, Theo Angelopoulos, Vita sanningar | 1 kommentar

Unga Astrid – höstens stora filmhändelse…

Posted on 24 oktober, 2018 av DiJanneh

Kom just hem från en vecka i Kongliga hufvudstaden. Det var svårare än tidigare att få två nätter på raken på favorithotellet. Bökigt värre. Så andra natten sov vi på ett ställe uppe vid Tegnérlunden. Men vaf… det är ju inte så ofta jag är i min gamla hemstad. Priserna går inte ner, bara uppåt. Uppe vid Tegnérlunden sitter förresten en enorm August Strindberg i gudapose på sin kulle. Titanen kallad. Carl Eldh skapade honom: ”I Tegnérlundens östra del står den färdiga bronsskulpturen. Skulptören förevisade sin gipsmodell redan på Konstnärsförbundets utställning hos Liljevalchs 1916 men det skulle dröja till 1942 innan den kom på plats. Carl Eldh tillhörde August Strindbergs intima vänkrets och gjorde flera porträtt av författaren redan under hans livstid. Och i sin skulptur ville han framhäva August Strindberg som både tragisk trotsare och den orolige sökaren, en människa och titan i strid med onda och goda makter, utan frid och glädje, men en trots sin ensamhet stark och bjudande gestalt.” (Stockholmskällan)

Well, vi hann se två riktigt intressanta filmer. En italienare på ZITA om ung gosse i en avkrok där byborna levde som livegna under en cynisk adelsdam och hennes depraverade familj: Lycklig som Lazzaro – av Alice Rohrwacher. Man lär inte glömma blicken hos denne moderne furst Mysjkin som tycktes oförmögen att förstå eller bli arg på sin elaka och oförstående omgivning, där nästan alla behandlade honom illa…

Går man ner från Tegnerlunden och viker in till höger på Drottninggatan så ligger Strindbergsmuseet i första porten. Vi tog hissen upp, och fick en mysig rundvandring i Augusts bostad. Endast damen i kassan och vi var där. Hon berättade dock att det kan vara betydligt värre drag när en hel skolklass stormar in, eller ett gäng kulturhungriga panchos från vischan. Ett besök kan absolut rekommenderas. Rika samlingar, och pedagogiska montrar med brev, böcker, hans målningar, fotografier och andra föremål. Och gamle August hörs hosta vid sitt skrivbord. I sovrummet har han dunkla gröna tapeter. Här låg han och var sjuk den sista tiden, när Fanny passade upp på honom och han jobbade och skrev in i det sista. Han dog 1912 efter några år på denna adress.

På kvällen fortsatte vi istället Tegnérgatan ända ner till GRAND på Sveavägen och såg filmen Unga Astrid av danska regissören Pernille Fischer Christensen. Och jag blev mäkta imponerad. Filmen är gripande. Alba August som unga Astrid kan väl inte undgå att få en guldbagge för sin prestation? I början hade jag problem med de skakiga handkamerbilderna (varför envisas dagens regissörer med detta amatörgrepp?). Jag blir bara yr i huvudet och tittar bort. Men det blev snart bättre, och berättelsen grep tag i mig. Det här är stor film, och de få som i recensioner småklagat över att föga finns med av Astrids märkliga gåva och karriär som författare, har satt sig ner i salongen med helt fel förväntningar. Filmer och böcker om hennes författargärning finns ju i mängder tidigare. Det här är berättelsen om just unga Astrid – i begynnelsen var ordet, föräldrarna och kampen för sonen Lars. Och den danske gossen som gör Lars är otrolig. Scenerna med mor och son när hon besöker honom i Danmark, och de första dygnen i Stockholm glömmer ni aldrig, om ni ser filmen. Punkt.

Publicerat i Film, Kultur, Litteratur, Media | Märkt Alba August, Björn Gustafsson, Erik Simander, GRAND, Hotell Tegnérlunden, Kim Fupz Aakeson, Miranda Sigander, Pernille Fischer Christensen, Titanen, Trine Dyrholm, Unga Astrid, Vimmerby Tidning, Zita

Spanska sjukan och ryska snuvan i Söderhamn – 1918 och 1889

Posted on 9 oktober, 2018 av DiJanneh

Omslag- Spanska sjukan & ryska snuvan, (Zamzar)

”… Vi är i början av augusti, och spanska sjukan har nu fått fäste ordentligt i både Bollnäs och Hudiksvall. Den 5 augusti rapporteras att provinsialläkare Behrman i Hudiksvall själv är sjuk. Vid mitten av månaden är tre av stadens läkare sängliggande. Turen är i augusti också kommen till Söderhamn. En lördag i början av månaden kommer den statliga Bränslekommissionens bogserångare Viking in till Stugsund från Stockholm. Man har smittan med sig ombord. Via fem fall i Stugsund söker sig sjukdomen snabbt vidare in mot Söderhamn. Men också ett besök i Bollnäs kan vara ödesdigert. Söderhamns Tidning den 7 augusti: ‘Ett dödsfall som tros vara påskyndat av spanska sjukan är avlidne verkmästaren vid Söderhamns Litografiska AB:s bokbinderi Hans Ingmansson. Han hade en längre tid i våras vårdats på lasarettet för förtätning i lungsäcken, men blev bättre och företog för några dagar sedan en semesterresa till Bollnäs där spanskan f.n. grasserar. Insjuknade ånyo i lunginflammation och influensa och avled hastigt av hjärtslag. I Bollnäs natten till igår ett dödsfall. Provinsialläkare Böhme i Söderhamn tillkallades till en sjuk järnvägstjänsteman i Höghammar. Stod ej att rädda. Sjukdomen har nu även nått Bergvik och Norrala där några fall konstaterats. I Stockholm är nu 10 % vid SJ sjuka, 25 % vid spårvägsbolaget, 30 % vid telegrafen och 45% vid telefonbolaget…’

Ingmanssons fall kan ses som en illustration till en viktig aspekt på influensans effekter – att viruset ofta gjorde grovjobbet, innan streptokocker och andra bakterier fick chansen att sätta in dödsstöten. Den 9 augusti har tidningen talat med de ansvariga läkarna i Söderhamnsregionen. De försöker dämpa oron och lugna allmänheten: ‘Spanska sjukan synes dessbättre icke vilja slå rot här i Söderhamn, enligt vad andre stadsläkare doktor Tretow upplyser för oss idag. De sekundärfall som han sett, är mycket lindriga. Provinsialläkaren i Söderhamns distrikt dr Böhme, har heller icke några nya fall förutom de förut nämnda i Norrala och Bergvik att inberätta från sitt distrikt.’

Men Erik Tretow och Henrik Böhme får snart ändra uppfattning. Tretow kommer att få räkna in närmare 800 insjuknade i själva staden, och Böhme uppskattar totala antalet drabbade i hela Söderhamnsregionen till närmare 5000 när det värsta är över – i mars året därpå…”

https://sv.wikipedia.org/wiki/Pandemi

https://sv.wikipedia.org/wiki/Spanska_sjukan

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryska_snuvan

Publicerat i Arkeologi, DNA, FoU Vetenskap, Historia, Litteratur, medicin, Miljö, Söderhamn, USA | Märkt Alaska, Brevig Mission, DNA, Dr Johan Hultin, Dr Tretow, fågelinfluensa, Fort Devens, Fort Riley, Gina Kolata, H1N1, H5N1, Henrik Böhme, Jättendal, mutationer, Nome, pandemi, permafrosten, ryska snuvan, Söderhamn, spanska sjukan, svininfluensa, Taubenberger, U.S. Army, ww1 | 1 kommentar

Hayabusa 2: Fordon har landat på asteroid

Posted on 23 september, 2018 av DiJanneh

Dagens stora nyhet, är varken den s.k. Alliansens skämmiga taktik för att nå regeringsmakten i Sverige, eller Trumps cirkuskonster, eller Theresa Mays pinsamma Brexit-bakslag i Salzburg, med uppgivet tal från 10 Downing Street. Nej det är japansk rymdteknologisk senaste bedrift. Hayabusa 2 är en rymdsond vars uppdrag är att hämta ett jordprov från asteroiden 162173 Ryugu. Rymdsonden sköts upp i december 2014. Den 27 juni i somras nådde Hayabusa fram till Ryugu. Och nu i september har två små fordon nyligen landats på asteroiden! När Hayabusa 2 sköts upp var man på väg mot en asteroid man inte visste mycket om. Nu vet vi desto mer om den avlägsna rymdstenen – sedan sonden anlände till Ryugu i juni har den observerat asteroiden från ett avstånd på några tiotals kilometer. Det har bland annat visat sig att Ryugu är en riskfylld plats att landa på, med stenar utspridda ganska jämnt över hela ytan. Att välja landningsplats har därför varit en utmaning. Med på Hayabusa 2 finns fyra landare; MASCOT-landaren och tre MINERVA-II-landare. De tar sig fram genom att hoppa eller rulla med hjälp av interna hävstångsarmar. Dessutom kommer rymdsonden att genomföra en markprovtagning och föra med sig material från asteroidytan tillbaka till jorden. Nu har två MINERVA-II-landare lyckligen nytt ytan. Grattis Japan!

”On September 21, the small compact MINERVA-II1 rovers separated from the Hayabusa2 spacecraft. The MINERVA-II1 consists of two rovers, Rover-1A and Rover-1B. We have confirmed both rovers landed on the surface of asteroid Ryugu. The two rovers are in good condition and are transmitting images and data. Analysis of this information confirmed that at least one of the rovers is moving on the asteroid surface. MINERVA-II1 is the world’s first rover (mobile exploration robot) to land on the surface of an asteroid. This is also the first time for autonomous movement and picture capture on an asteroid surface. MINERVA-II1 is therefore “the world’s first man-made object to explore movement on an asteroid surface”. We are also delighted that the two rovers both achieved this operation at the same time.

Hayabusa2 project, 2018.09.22. Secretariat: JAXA

Copyright 2013 Japan Aerospace Exploration Agency. All rights reserved.

För att minska riskerna har man kartlagt ytan på Ryugu noga. Med hjälp av datorsimuleringar togs en lista på tio möjliga landningsplatser fram, och tillslut kom man fram till en landningsplats på asteroidens södra hemisfär. Man har bland annat tagit hänsyn till den termiska miljön, materialet som ska analyseras av instrumenten ombord på landaren, ljusförhållanden och möjligheten att hålla radiokontakt med Hayabusa 2. Vid val av landningsplats tittar man både på tekniska risker med landningen, instrumentens krav på omgivningen och möjligheten till högt vetenskapligt värde i resultaten från just den platsen. Hayabusa 2 är uppföljaren till Hayabusa – rymdsonden som 2010 blev allra först med att ta med sig markprover från en asteroid tillbaka till jorden. Något som är speciellt med Hayabusa 2 är provtagningsmekanismen – man kommer nämligen att närma sig asteroidens yta och avfyra en projektil. På så sätt skapar man en explosion och en artificiell krater bildas på asteroidens yta. Material som kastas upp från asteroidytan kan då fångas upp av ett matarhorn på rymdsonden för att sedan tas med tillbaka till jorden. För att få med sig mer primitivt material kommer man även att hämta prover under ytan på asteroiden, där processer såsom solvindar inte kunnat påverka materialet på samma sätt som ytmaterialet.

(https://www.popularastronomi.se/2018/08/har-ska-den-japanska-rymdsonden-hayabusa-2-landa/)

Publicerat i FoU Vetenskap, Media | Märkt asteroid Ryugu, asteroidlandning, Hayabusa 2, Japan, Rover, Ryugu

Siri von Essen i verkligheten

Posted on 19 september, 2018 av DiJanneh

En av sommarens läsupplevelser är Maj Dahlbäcks biografi om August Strindbergs första hustru Sigrid ”Siri” von Essen. Siri var född 1850 i dåvarande Jakob och Johannes församling i Stockholm. Hon var dotter till stabskapten Karl Reinhold von Essen och hans hustru Elisabet Charlotta In de Betou. Men Siri växte upp på gården Jackarby öster om Borgå i Finland, och undervisades i hemmet av en fransktalande guvernant. När hon var 13 år reste familjen till Paris där hon gick några månader i klosterskola. Den godhjärtade fadern lämnade det militära vid 28 års ålder, och efter att ha måst sälja Jackarby flyttade familjen till Stockholm 1868. Där gifte sig Siri med Carl Gustaf Wrangel (1872–1876). Därefter skild och omgift med August Strindberg 1877. Äktenskapet med August varade fram till 1891. De fick tre barn som nådde vuxen ålder…

Maj Dahlbäck (1918-2004) författare och journalist från Lidköping, började efter sin pensionering forska, och kom 1989 ut med biografin Siri von Essen i verkligheten. Jag har under åren läst en hel del av och om Strindberg och om hans tre äktenskap, och även en hel del av hans otaliga brev som finns tryckta. Dahlbäcks bok ger ett helt nytt perspektiv. Här blir hustrun Siri inte bara en av alla planeter i den dominerande författarens eget solsystem – här betraktas maken ur Siris perspektiv. Läsaren kommer både Siri och August mycket nära in på skinnet. Förklaringen finns i Dahlbäcks källforskning, redovisat i bokens förord:

”År 1984 gjorde jag en reportageresa genom Europa i Strindbergs fotspår. Före den läste jag Gunnar Brandell, Olof Lagercrantz och de andra stora Strindbergsforskarna. Ingen hade sett det strindbergska äktenskapet ur den kvinnliga partens synvinkel. Mitt möte på resan med de miljöer där familjen bott, väckte min beundran för Siri von Essen, och jag beslöt att ta reda på vem hon egentligen var. Jag lade ”de stora” åt sidan. Strindberg själv beslöt jag också att undvika, särskilt de självbiografiska böckerna, och en En dåres försvarstal harjag inte öppnat. Allt för att undvika polemik. Min bok grundar sig på originalmaterial såsom brev, samtida tidningsartiklar, kassaböcker, recensioner, teateraffischer – de fick på den tiden ersätta program – kyrkböcker och protokoll från rättegångar och kyrko- och skolrådssammanträden m.m., samt vad jag erfarit vid mina besök på alla de platser där Siri von Essen bott. Förvånansvärt många av husen finns kvar. Där har jag också fått del av de minnen som lever hos ättlingar till dem som träffade Strindbergs. Liksom fru Elisabeth Linsenmeyer i Lindau, dotter till Emil Haug, Strindbergs då trettonåreige trogne springpojke och son i huset på Eichbühl, tillhör de oftast ”barn- och barnbarnsgenerationen” och måste därför värdesättas därefter. Del III fram till sekelskiftet har som underlag haft det opublicerade manuskriptet till Karin Smirnoffs tredje bok om sina föräldrar, ”Strindbergs finländska familj”, också detta kompletterat och kontrollerat mot källmatreialet.”

I den här boken får vi alltså se Strindberg med Siris, barnens, vännernas och andra samtidas ögon – alla som kom i kontakt med honom på ett eller annat sätt. Att han var en mycket komplicerad person är ett understatement. Fram tonar bilden av en redan från barndomen hyperkänslig och överspänd gosse. I relationen med Siri framstår han som tämligen manisk. Han pendlar kraftigt i humöret. Rastlöst kommenderar han familjen från den ena platsen till nästa. De bor redan de första åren på flera olika adresser i Stockholm, och när han retat upp tillräckligt många på den svenska parnassen med sina böcker och artiklar, flyr han Sverige med Siri och de mycket små barnen för ett vagabondliv på pensionat runt om i Europa. Siris påbörjade karriär som skådespelare på Dramaten, hennes livsdröm, krossas snart både av graviditeter och makens många projekt i exilen. Idéerna, projekten och fantasierna sprutar ur skallen på maken, dygnet runt. Det nya för mig är hans hårda supande i vänners lag, hans sjukliga misstänksamhet – allt resulterar till slut i hustrumisshandel, förtal och lögner om hustrun i breven till hans vänner och deras bekanta. Hans sexfixering och råa formuleringar om könslivet hade jag tidigare mött framför allt i hans många brev.

Siri fick stå ut med mycket, men de första åren var tämligen lyckliga. Problemen uppstod successivt under åren utomlands, med festande och ständiga penningbekymmer. August fick ett allt större kontrollbehov i kombination med ökande misstänksamhet och svartsjuka på hennes få nära väninnor. Således det gamla vanliga mönstret, tryfferat med stort hävdelsebegär, och skryt av megalomana drag. Han brukade också regelbundet kaliumbromid mot sina nervproblem. (Kaliumbromid är ett vattenlösligt salt som användes under 1800- och 1900-talet som kramplösande och lugnande. Idag används den huvudsakligen inom veterinärmedicin.)

Det bör sägas, att August naturligtvis även hade goda sidor. Boken är ingen ultrafeministisk nidbild av honom. Myterna om honom som ”kvinnohatare” etc. är grovt missvisande. Han stöttade hennes teaterambitioner de första åren, så länge de inte kolliderade med hans egna planer. Han månade också mycket om sina barn, undervisade och lekte med dem. När de blev tonåringar och tog Siris parti så blev han dock arg, föraktfull, och bröt med dem i perioder. Dottern Greta arrangerade en försoning i Stockholm hemma hos henne 1911, då alla hans och Siris tre barn träffade honom innan han dog (bild nedan). August dog 1912. Samma år dog också Siri i Helsingfors, och dottern Greta i en tågolycka i Malmslätt (hennes make Henry von Philp överlevde). Sonen Hans (kallad Putte) avled 1917. Dottern Karin i mitten nedan, gift Smirnoff, har utgivit flera böcker om familjens liv. Hon avled 1973 vid hög ålder. / jeh

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur | Märkt Biblioteksgatan, Borgå, Gersau, Herr Bengts hustru, In de Betou, kaliumbromid, Kapten Wrangel, kv. Willman, kvarteret Vildmannen, Mäster Olof, Norrmalmsgatan 6, Röda Rummet, Södra Humlegårdsgatan 14-16, Siri von Essen, Strindbergs första äktenskap

Valet 2018: Djupare politiska samtal saknas…

Posted on 9 september, 2018 av DiJanneh

Olle Hägg (Foto: Johan Ljungström, SR)

Har nu sett ett antal debatter och utfrågningar med de åtta partiledarna, och det står klart att man har tröskat ungefär samma frågor och fått ungefär samma svar, oavsett vilken kanal eller vilka programledare vi har sett. Jag har dock inte sett Aftonbladets och Expressens utfrågningar. Någonting saknas. Det blir väldigt mycket bollande med siffror som de flesta tittarna inte kan bedöma. Någon lovar 10.000 nya tjänster här, och en annan lovar en satsning på 10 miljarder där… Någon trumfar över. Någon ifrågasätter. Någon blir upprörd. Några ler, andra talar i munnen på varann etc. Programledarna höjer rösten och försöker avbryta. Knappast den politiska konsumentupplysning som många medborgare behöver och har rätt till.

Varför inte låta de fina intervjuerna i FORUM på TV2 som gått på dagtid, vara modellen för goda politiska samtal. Svårare än så behöver det inte vara. Låt intervjua alla partiledarna så – var och en i fåtöljen i 90 minuter. Intervjuer om den närmaste framtidens Sverige. Vi har ju utmärkta rutinerade journalister både i radio, TV och press som skulle greja det där. Olle Hägg, Göran Rosenberg, Erik Blix, Pontus Mattsson, Göran Greider, Lotta Gröning, Helle Klein, Katia Elliott, Johan Ehrenberg, Per T. Ohlson, Gunnar Bohlin, Birger Schlaug, Klepke m.fl. Eller ett par rutinerade statsvetare? Vem minns inte David Frosts spänstiga intervjuer med Olof Palme när det begav sig.

Det blir så fasansfullt schablonmässigt nu, framför allt med ”duellerna”. Som om det vore idrottsevenemang. Det blir underhållningsspektakel (ska vi ge Marx rätt – ‘opium för folket’?). Och det riskerar att späda på det politikerförakt som frodas i delar av samhället. Man skäms och tycker nästan synd om partiledarna. Men framför allt får osäkra väljare alltför svag konsumentupplysning…

Publicerat i Media, Politik | Märkt David Frost, Erik Blix, FORUM SvT, Göran Greider, ideologi, Johan Ehrenberg, Lotta Gröning, Olle Hägg, Per T. Ohlson, Pontus Mattsson, visioner

Den obsolete borgaren

Posted on 31 augusti, 2018 av DiJanneh

Jag såg nyss på TV4 Play, Jenny & Steffo hos Jonas Sjöstedt. Jonas har nu haft fyra goda år som partiledare, då han med Ulla Andersson vid sin sida har fått med Social-demokraterna på många mindre reformer, och fr.a. en broms på vinsterna i skolan. Många av företagen drar sig därför snart ur branschen när de ser att deras vinster kommer att krympa – det har blivit för svårt att tälja guld där i fortsättningen. Sjöstedt säger nu att hans parti har höjt ribban och är redo att sitta i kommade regeringar. Men han säger också att han inte kan regera med borgarna. Den inställningen måste du skrota Jonas, om partiet skall kunna ta steget upp på nästa nivå. Du måste sluta tänka i fast rotade 1800-talstermer. De har definitivt förlorat sin substans och låser bara fast media och politiker i ett föråldrat tänkande. Det finns inga borgerliga partier och arbetarpartier längre! En mycket stor andel av Vänsterpartiets väljare och riksdagsmän är således idag intellektuella och tjänstemän, sedan ganska lång tid tillbaka. Fråga statsvetarna, de har koll. Men det sägs sällan i alla dessa valprogram, som i Sverige oftast är sällsynt stereotypa. En klart avgränsad arbetarklass finns inte heller längre.

Klasserna överlappar numera varandra på ett helt annat sätt än förr. Sociologiska analyser blir därmed lite knepigare, men desto mera spännande. Men media och partiledare biter sig fast i gamla grundade föreställningar för att det är bekvämt, och alla tenderar vi ju att känna trygghet när vi känner igen oss och slipper bli förvirrade. Det finns klasser och ekonomiska strata, men ”borgare” och ”arbetare” som begrepp är inte längre brukbara. Vi har förvisso partier med klart olika program – men vare sig en linje eller ett diagram med två axlar fungerar för att beskriva deras respektive ideologi. Vi skulle behöva en dimension för varje central samhällsfråga för att någorlunda kunna placera in partierna i relation till varandra. Vi har alltså vare sig ”upp eller ner”, ”vänster eller höger” – rödgrönt eller blågult. Slika schabloner och förenklingar fördummar och låser debatten. Konservativ och progressiv är kanske aningen mera användbara begrepp, men konservativ i fråga om vad, etc?

I många frågor skulle säkert Sjöstedt kunna komma överens med fr.a. Björklund, men också med Lööfs partikamrater. Hon är ju inte ensam bestämmande i sitt parti, lika lite som Jonas och andra partiledare. Sjöstedt berättade i det nämnda TV-programmet att han själv är son till en läkare och en ingenjör, dvs medelklass. Precis som f.d. kollegan Hermansson. Pratet om elaka ”borgare” blir i våra dagar bara gammalmodig sandlåda. Sakfrågorna är det som gäller. Framtiden innebär även i Sverige förhandlingar och breda konstruktiva koalitioner. Som i Finland, Norge, Danmark och Tyskland. När följer vårt annars så ”moderna” Sverige efter? /(Bild: Affisch från det s.k. kosackvalet 1928)

Publicerat i Historia, Media, Politik, Radio, TV | Märkt borgarklassen, borgarna, Jenny & Steffo, Jonas Sjöstedt, klasser, kosackvalet, obsolet, politisk sociologi, strata, TV4 Play

Maigret och vädret i augusti

Posted on 29 augusti, 2018 av DiJanneh

Avenue Gambetta

Jag vet ingen författare som med några få meningar kan ge mig en så levande bild av gaturummet i en stad, som Georges Simenon. Det kan förstås vara en fördel om man själv har befunnit sig i det Paris han beskriver, men det funkar lika bra när han beskriver vädret på andra platser där Maigret råkar befinna sig, eller i Simenons hemstad Liège. Och det märkliga är att han i sina otaliga berättelser om kommissarie Maigret aldrig upprepar samma väderbeskrivning. Han varierar sina metaforer och innovativa adjektiv med lustfylld briljans. Man känner att han älskar att måla just det där ögonblicket påjust den där platsen. Och platserna är många. På så gott som varenda sida nämns en gata, en adress, där någonting just utspelar sig, eller har inträffat nyligen. Simenon ger oss inte bara vädret – han målar också snabbt upp situationen med färger, dofter, ljud – allt som väcker våra sinnen. Som här i början av Signé Picpus från 1944 (Maigret blir sannspådd) får han med både årstid, dofter, ljud, synintryck – och situationen i dess helhet:

”Paris i augusti. Det luktade asfalt på gatorna och genom de stora fönstren trängde stadens buller in i rummet som tjänstgjorde som utryckningsbilarnas hjärna. Nere på gården i högkvarteret stod två bilar fulla med polismän färdiga att rycka ut så fort larmet gick. En ljussignal igen, i 18:e arrondissementet den här gången. Korvsmörgåsen åt sidan, Proppen… – Hallå!…”

Fler exempel ur samma bok (översatt av Karin Jacobsson, Bonniers):

”Åtta minuter över fem! En strålande sol lyste över parisvimlet. Männen gick i skjortärmarna och kvinnorna var nästan nakna under sina tunna klänningar…”

Batignolles

”Utanför badade Paris i den sena augustisolen, som sänkte sig i en purpurröd molnslöja, och vinden var sval och doftade som iskyld sorbet. Och de här människorna levde som i en gravkammare bara ett stenkast från en av världens livligaste gatukorsningar…”

”Livet ute på gatan föreföll honom overkligt. Mysteriet på Rue Caulaincourt tog honom långsamt i besittning. Gatlyktorna tändes. Människorna som gick förbi var bara blåa skuggor i den blekblå luften. – Quai des Orfévres!”

”Maigret suckade, betalade taxin och gick med tunga steg uppför trapporna. Portvakten, gamle Francois, hindrade honom från att gå in på tjänsterummet. – Herrarna vill tala med kommissarien. Han tittade på den madrasserade dörren till direktörens rum. Maigret förstod. Lampan med den gröna skärmen på skrivbordet var tänd, men gardinerna var inte fördragna utan fönstren stod vidöppna ut mot kajen och det fläktade fuktigt och svalt…”

”Ungefär en gång i kvarten gjorde Maigret, jämrande och stönande, en kraftansträngning som gällde det att lyfta hela jordklotet. Ändå handlade det bara om att komma loss ur de fuktiga lakanen, vända sig på andra sidan och på nytt falla i sömn, en sömn där han plågades av mardrömmar. Varje gång vaknade madame Maigret. Hon hade svårt att somna om och låg länge och tittade på gardinen som buktades in i rummet av vinden likt en ballong. Natten var tyst och klar som kristall, så stilla att man ända till till Boulevard Richard-Lenoir tyckte sig höra det lilla tåget i Hallarna. I nummer 21 vid Place de Vosges stod också ett fönster öppet, men det fanns ingen i rummet. Ingen låg i sängen där portvakten hade tagit bort sängtäcket. I ett rum på Hotel-Dieu satt en en sjuksköterska med hästansikte och stickade vid Joseph Mascouvins huvudgärd. Hans ansikte var gömt under bandage. Ingen vakade över mademoiselle Jeanne i kylfacket på Rättsmedicinska institutet. På Boulevard des Batignolles alldeles intill ljusen på place Clichy, reste sig kriminalassistent Janvier emellanåt från sin bänk, gick fram och tillbaka under träden, tittade på månen som lyste mellan ett par reklampelare, och sedan på de mörka fönstren i nummer 17…”

”Turistbussar fulla med utlänningar rullade omkring på gatorna och guiderna skrek i sina högtalare. Termometern visade 35 grader i skuggan, och att få sig ett dopp i något utomhusbad var omöjligt, så tätt var de badande packade… Klockan slog tolv. Hundratusentals parisare var färdiga att störta iväg till havet eller ut på landet…”

”Det är svårt att säga vad det beror på, men det finns dager som kan tyckas representera en hel årstid, ett skede i ens liv, hela skalan av känslor. Den här natten mellan lördag och söndag, ja hela söndagsdygnet i Morsang, kom att för Maigret framstå som själva inbegreppet av sommar, sommar vid floden och en enkel, barnslig glädje åt livet. Mot slutet av middagen tände man lamporna under träden och i ljuset lyste lövverket mörkgrönt som på agmla gobelänger. Från Seines ständiga rörliga vattenyta steg en tunn, vitaktig dimma, vid de små borden hördes skratt och drömmande samtal mellan förälskade människor. Maigrets hade redan lagt sig när någon bar ut en grammofon på terrassen och de hörde länge den dämpade musiken och knastrandet av de dansandes fötter mot gruset… Månen gick upp. Grammofonen tystnade men ett ensamt par fick fortfarande gruset att knastra…”

”Maigret steg upp ovanligt sent denna morgon… Det var fortfarande svalt och behagligt i luften men solstrålarna som förgyllde husraderna, varslade om annalkande hetta. Maigret älskade att flanera på Paris gator när staden gjorde morgontoalett och han begav sig inte direkt från Boulevard Richard-Lenoir till Quai des Orfèvres utan gick en omväg via Place de la Republique…”

”En stormil sopade Boulevard des Batignolles, rörde upp virvlar av damm, som lyfte i höjd med fönstren på tredje våningen, och skakde mrkiserna över caféterrasserna. Plötsligt öppnades himlen och ett skyfall brakade lös, vattnet rann i strömmar längs trottoarerna, människorna sprang åt olika håll och bilarna förvandlades till båtar som plöjde sig fram med vattnet skummande runt fören…”

”Trots åskan var natten fortfarande varm och alla fönster i det stora brasseriet vid Boulevard de Clichy stod vidöppna. De hade slagit sig ner just vid gränsen mellan själva restaurangen och terrassen. Bakom dem var det ljust och varmt. Där rådde liv och röresle och uppassarna ilade fram och tillbaka bland grupper av upprymda gäster. Framför dem stod borden övergivna under markisen som bågnade av vatten. Två flickor satt kvar vid sina tomma glas och det regnade fortfarande, men det var inget skyfall som tidigare. På andra sidan den mörka gatan, där bilarna sudade fram över den våta asfalten, syntes ljusreklamerna på Place Blanche och Moulin Rouges upplysta vingar som outtröttligt gick runt. Varm fuktig luft växlade med friska vindar. Det varslade om att sommaren var slut och att parishösten närmade sig. De båda männen hade just ätit upp sin gratinerade löksoppa. Kyparen satte fram var sin tallrik med ‘choucroute garnie’ åt dem och bytte ut de tomma ölsejdlarna. Någonstans ifrån hördes musik. Gamlingen missade inte en munsbit, inte en doft, inte en sekund av denna saliga stund, och när han tittade på kommissarien var det som om han bad om ursäkt…” * stopp *

Se där några målande exempel ur en enda berättelse, på hur Simenon tryfferar sina texter med dessa miljösensitiva och filosofiska inpass. De återkommer hela tiden med jämna mellanrum, och de lyfter hans berättelser till nånting mer än banala kriminalromaner. Människorna och staden blir själva essensen i historierna, som annars till mycket stor procent består av den vardagliga dialog som ger spänningen och skärpan. Det egentliga brottsutredandet och de skickligt flätade intrigerna, dramatiken och känsloutbrotten, blir snarast en förevändning för Simenon att gång på gång förklara sin kärlek till staden och dess människor. Som en forskare studerar han oss nyfiket, likt entomologen med sin lupp lutad över myrorna i den stora stacken. / (Bilderna kan medvetet vara softade)

Publicerat i Frankrike, Kultur, Litteratur, Miljö, Resor | Märkt 1944, Boulevard des Batignolles, Maigret, Maigret blir sannspådd, Morsang, Picpus, Picpus Signé, Rue Caulaincourt, sannspådd, Simenon

SvT Partiledarintervjun med Löfvén

Posted on 22 augusti, 2018 av DiJanneh

Att se dessa partiledarintervjuer inför svenska riksdagsval kan man ju inte låta bli. Trots att det ofta är frustrerande. Yxiga frågor och svepande svar. Både utfrågare och ”offret” känner att tiden är knapp. Och även om man hinner beta av ett antal förvalda frågor, så blir många viktiga ämnen aldrig belysta. Löfvén slapp t.ex. viktiga frågor om försvaret, NATO, energin, pensionerna, äldreomsorgen m.m. Om jag inte råkade gå ifrån just då…

Irriterande är att många partiledare ofta, inte alltid, undviker att svara rakt och bestämt på den ställda frågan. De tar sats och börjar lägga ut ett resonemang, går som katten kring het gröt, börjar antydan till ett litet valtal. Utfrågarna blir otåliga, avbryter, och kan då upplevas som tjatiga. Men frågorna är också väl simpla ibland, när de t.ex. insinuerade att det finns ett enkelt samband mellan antalet miljarder till vården och vårdköernas längd. Löfvén gjorde ett tappert försök att försöka nyansera frågan, men utfrågarna malde på i sin egen föreställning att ett enkelt samband skulle finnas. Det var pinsamt.

Det vore alltså välgörande om svaren blev rappare och kortare. Någon gång borde det väl räcka med ett JA eller NEJ. Löfvén satte ner foten med åtminstone ett nej. Gamle Gunnar Hedlund kunde konsten att knipa av med ett kort svar. Palme i viss mån också. Idag är nästan alla ledarna uppenbart ängsliga att stöta sig med den egoistiska delen av den stora medelklassen. De grupper som maniskt vägrar acceptera några åtstramningar från Moder Svea i sin egen välmående privatekonomi. Rör inte våra jobbskatteavdrag, typ.

När det gäller vårdköerna så hade det varit bra om man före frågorna hade visat oss intervjuer med vårdfacken och Läkarförbundet, och kanske även talat om att det finns skillnader mellan de olika landstingen. Det är ju faktiskt inte regeringen som driver sjukhus och vårdcentraler. Den kan bara dra i olika snören.

Helhetsintrycket ikväll blev ändå klart godkänt för Löfvén.

Publicerat i Äldreomsorg, Försvaret, Media, Politik, SvT, TV | Märkt framtiden, ideologi, Kvartoft, Löfvén, partiledarintervju, SAP, socialdemokraterna, SvT, Val 2018, vårdköerna

Musikens pärlor (31): Louis Armstrong – A kiss to build a dream on

Posted on 7 augusti, 2018 av DiJanneh

Jag upptäckte till min förvåning att jag inte har fyllt på med nya Musikens pärlor här på bloggen – inte sedan oktober förra året. Kattastrofo mysterioso :-). Dags alltså för nummer 31, och det är mig en gåta hur jag kunnat vänta så länge med en låt av jazzhistoriens kanske starkast lysande stjärna, Louis Armstrong. Här i Sverige även kallad Ludde på 1950-talet, i alla fall i min familj. Annars mest känd under sitt smeknamn Satchmo. Han var ofta över i Europa och lirade när jag var grabb på 50-talet, och när farsan Runo flög ner till Köpenhamn i tjänsten (han jobbade som kontrollant hos SAS på Bromma) fick jag för mig att önska en platta med nån populär artist. Jag minns inte om jag önskade Armstrong, men en EP med Ludde i gult omslag kom han hem med i alla fall. Den finns kvar ännu i min ägo. Jag kan inte påstå att jag spelade just den så mycket, men vi hade ju många stenkakor med Ludde och speciellt den röda Decca-etiketten med A kiss to build a dream on snurrade ofta på radiogrammofonen. Vi hade en sån, där man kunde ladda med en liten stapel av stenkakor, en skivväxlare. Där körde syrran sina jazzplattor med Ernie Englund, Charlie Norman, Hubbe och Armstrong, medan jag avnjöt Povel Ramel och Martin Ljung, Mambo Italiano och Managua Nicaragua is a heavenly place…. Här kommer kung Louis nedan! (Diskografi, filmer och böcker med och om Armstrong, se Wikipedia)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Louis_Armstrong

Publicerat i Kultur, Musik, Radio, USA | Märkt A kiss to build a dream on, Decca, jazz, Köpenhamn, kontrollant, Louis Armstrong, Ludde, Mariehäll, New Orleans, röd etikett, Satchmo, trumpetsolo

Ryska snuvan: En efterkrigsrapsodi

Posted on 24 juli, 2018 av DiJanneh

(SF) Biopremiär på Skandia 22/2 1937
Handling: ”Vid Narva år 1708 – kung Karl XII medaljpryder efter slaget menige 325 Karl Magnus Brodin från Älvsborgs Regemente för enastående tapperhet. 1917 – en kvinna överlämnar livsmedelskort i en butik och ber om extraranson av kaffe men blir nekad av biträdet. Han erbjuder kaffesurrogat som hon vägrar köpa. Vi får vidare bevittna hur en lönnbrännare drar fördel av Bratt-systemet.

Över till Fenixpalatset där Ernst Rolf leder allsången ”Lägg dina sorger i en gammal säck”. Folk dricker punsch och diskuterar kriget. En gulasch ordnar pengar åt en bulvan som skall till Ryssland och köpa billiga juveler om det blir krig – bulvanen får 70.000 kronor till resan. Över till ryska fronten mot Tyskland. Kanoner skjuter och granater briserar. Ett kompani på ryska sidan vägrar rycka fram mot tyskarna. En överste anordnar kamratafton bakom fronten för att pigga upp moralen. Den rika grevinnan Nadja Ivanovna sjunger om Ukrainas hembygd för soldaterna ackompanjerad av balalajkor. En grupp soldater i publiken 1800 är revolutionärer, bl a Grischa. Man får veta att en annan revolutionär, Sergej, haft revolutionära flygblad och arresterats av 1800 militärpolisen. Sergej skulle arkebuserats men Nadja får av översten hans dödsdom och river sönder den. Det blir 7 november 1918. Sovjetfanan hissas sedan den tsarryska fanan halats ner. Till godset Kirikov kommer de röda, medan grevinnan sänder bort sin tjänare Paul till häst med sina juveler. Han gömmer dem i en bäck. Grevinnan stannar över natten och förför Sergej, tar hans kläder och flyr till utlandet där hon blir berömd internationell sångerska.

Fil stud Kalle Brodin släpps ut ur Långholmen där han suttit i sex månader för en revolutionär artikel i sin tidning Röd Front, ”Sverige in i Sovjetunionen”. Hans vistelse där har varit idyllisk. Han skall hälsas välkommen hem av mamman som har manufaktur-handel och fästmön Bojan, som är städerska på Grand Hotell Narva, men han stannar på sin tidning. ”En sakramentskande olycka att han fick ryska snuvan när vi kunde haft det så lugnt om han bara velat intressera sig för affären”. Till Grand Hotell Narva kommer ryska ekonomirådet Sergej som skall låna 100 miljoner kronor från direktör Köhler (en Kreuger-liknande företeelse). Han skall lämna pengarna på villkor att han får fem års arbetsfred i sina norrländska cellulosafabriker. Det råder hungersnöd i Ukraina och man behöver pengarna för att häva svälten, utåt säger man att det gäller att säkra den ryska femårs-planen. Bojan städar Sergejs rum på Narva och ser Nadjas porträtt. Sergej bjuder senare Bojan på en Rolf-premiär, när Kalle far till Moskva på studieresa. Vy över Moskva. Någon visar en fabrik i Ryssland för Kalle och det framgår att fabriken är illa skött. Man hoppas kunna minska ”kassationen till 50 procent av hela tillverkningen”. En svensk arbetare som Kalle tidigare lockat utvandra till Moskva vill ha hjälp med återresa 1800 till Sverige. Kalle hinner inte göra något åt detta för han arresteras och kastas i fängelse. Han hamnar i samma cell som Paul, mannen som gömde juveler för 50 miljoner rubel i en bäck. Kalle befrias för att åka hem och vara med om avtalsförhandlingarna. En tid efteråt lyckas Paul muta sig ut ur fängelset med hjälp av pengar som Kalle gett honom.

Vy över Paris. Grevinnan Nadja är firad sångerska och 1800 skall till Sverige.

Scenen på Oscarsteatern. Rolfrevyn 1924, Rolf sjunger ”Bättre och bättre dag för dag”. Kalle har kommit hem och är förkyld. Bojan har försvunnit. Hon är med Sergej 1800 på revyn och skall sedan äta supé i chambre separée med Sergej, som nu sitter i teatern och upptäcker att sångerskan är Nadja, hon med smycken för 50 miljoner dolda i Ryssland. Han gör sig av med Bojan och bjuder Nadja på supén. Kommunisten Kalle Brodin får höra att Bojan skall på nattsupé med ryssen och försöker tränga sig in men kastas ut. Han rusar över till Folkets Hus och talar för strejk i Norrland. Senare får han veta att ryssarna inte önskar en cellulosastrejk, för då får de inte Köhlers lån. Han försöker få arbetarna att inte strejka, men överröstas av hederliga norrländska socialdemokrater. Det blir strejk. Köhler drar in sitt lån. Men Nadja som fått besök av tjänaren Paul, nyss utsläppt från fängelset, vet var juveler för 50 miljoner ligger i en bäck. Hon erbjuder dem till Sergej och de svältande ryssarna.

Kalle Brodin är fortfarande orolig för fästmön Bojan och slåss med Sergej på hans hotellrum. Han får veta att flickan är obesudlad av främmande händer. Mamman tvingar fram ett kyrkbröllop i en lantlig kyrka. Samtidigt inbjuds Kalle Brodin närvara vid avtäckningen av Narvamonumentet av Hans Majestät Konungen — han är den ende manlige släktingen till den Brodin Karl XII medaljerade 1708. När Bojan och Kalle går ut från kyrkan bildar karoliner med dragna huggare hedersvakt.” (ur Svensk Filmdatabas)

Recension: StT (signaturen Robin Hood): ”Man skrattar och häpnar och tror inte sina ögon och öron: Gustaf Edgren och författaren Oscar Rydqvist få nog bereda sig på att det kommer en spökflygare österifrån, kidnappar dem och för dem till ett koncentrationsläger i Sibirien. Eller nej — driften med sovjetväldet är så roligt gjord att Moskvabolsjevikerna komma att instämma i skrattet. Åtminstone officiellt. Vad de göra i sitt stalinistiska hjärta är en annan sak. Ty denna farsaktiga drift är i grunden ingen fars: Rydqvist hånar i själva verket Stalinkommunismen på ett för vederbörande kusligt skarpsynt sätt. Han är skarpsyntare än han kanske själv vet, och om hans namn hamnar överst på en hemlig lista över utlandets trotskister förvånar det inte. Vad har flugit i Åbergsson? Att förlägga en scen till en parad på Röda torget och placera Åke Söderblom och — Katie Rolfsen på bolsjevismens heligaste plats Lenins mausoleum är djärvt! Det skämtas friskt med Lenin och med den röda industrialiseringen och mycket annat. Nå, Stalin kan skratta åt alltsammans. Men de som ha skäl att känna sig illa till mods är våra hemmabolsjeviker. Inte nog med att Åbergsson driver hejdlöst med dem – de behandlas som idioter och löjliga prickar också av filmens ryska bolsjeviker. Stackars Åke Söderblom, den svenska bolsjevikprofeten Kalle Brodin. Han blir utkastad gång på gång hela filmen igenom, utan att själv förlora sitt goda humör. En önskeroll för Söderblom, som han genomför med glans. Han kommer att bli ännu populärare än han redan är genom denna roll, som bara består i att göra sig själv löjlig. Man blir inte klok på vad Gustaf Edgren egentligen avsett. Skämt eller allvar? Man är inte säker på att han bara menat skämt. Det hade inte skadat med litet mera humor över filmens första del – det där med revolutionen och skatten – ty hur allvarligt regissör och författare än lägga upp sin historia, har publiken svårt att ta en Råsundaskildring av rysk miljö eller välkända svenska skådespelare som Bullen Berglund som mustaschsvajig ryss på allvar. Också i fortsättningen ekar ibland en onödigt allvarlig ton, ex. den ärliga bolsjeviken Anders Henrikson, som ruelsefullt bekänner att han syndat mot Marx och satt in pengar på sparbanksbok.”

Ja jisses, vad man kunde koka ihop 1937 – Åke Söderblom som bolsjeviksvärmare!

Publicerat i Film, Politik | Märkt Åke Söderblom, Fenixpalatset, Gustaf Edgren, Karl XII, kommunister, Narva, Oscar Rydqvist, ransonering, Rolf-revyn, ryska snuvan, sf, Svensk Filmdatabas, Svensk Filmindustri, ww1

Lång het sommar: Bränderna kring Kårböle, juli 2018

Posted on 22 juli, 2018 av DiJanneh

Branden var bara en kilometer från Kårböle…

(P4 Gävleborg) ”Skogsbranden på Nötberget var endast tusen meter från Kårböle när det var som närmast. Hans Nornholm som är operativ chef på räddningstjänsten berättar om den dramatiska natten när branden stoppades. – Vi lyckades hålla branden ungefär en kilometer från Kårböle. Där har vi en begränsningslinje och dit var elden och vände, säger Nornholm. Hur lång tid det dröjer tills Kårböleborna kan flytta tillbaka hem är ännu oklart…”

Wikipedia: ”Kårböle skans var en försvarsanläggning belägen vid Ljusnan, strax sydost om Kårböle i Hälsingland. Den var framförallt under 1600-talet ett skydd mot angrepp från norska trupper i Härjedalen, fram till nedläggningen 1679…” (Foto från början av 1940-talet, ww2, Arkiv Hallström-Hansson)

Publicerat i Försvaret, Hälsingeforsk, Historia, Norrland | Märkt Barbro, Kårböle skans, kriget, Lotta, Norge, utpost, WW2

Stardust by Brunner: Stoft av ett stoftkorn

Posted on 8 juli, 2018 av DiJanneh

”Där han nu hamnat
ser han sin andedräkt stiga mot himlen.
Himlen saknar slut.
Det blommar upp till natt.
Han drar efter luft, hör djupt ner i munnen
hur bröstkorgen knakar och fylls.

Vad ska han finna för ord med en gapande mun?
Vad ska han finna för ord
för den gnistrande växt som uppfyller rymden?

Han har suttit i bastuhettan
och sedan gått genom snön ner till vaken.
Det tillhör arbetsgången
att han tar sig ur vattnet in under brygglanternan
där det syns i skenet hur kroppen ångar efter badet
och pyr som en glödande stock.
Mannen känner sig demonisk av att stå
utan skor i snö och ryka medan stjärnorna
vältrar sig uppåt mot noll, utåt mot intet.

Nu var det sagt.
Inget mer ska finnas någonsin.
Det bär hans skuggkonturer och är helt enkelt allt.
Han har varit i vaken.
En liten smal stig leder hit. Långa stråk
av köld kommer ner från de gula kullarna.
I denna stund borde var och en gå ut ur sitt hus
och söka sig upp dit, se från kullarna
hur allting fått mognadens rundning
att det fälls som frukt vid minsta stöt.
Ska han förråda sig själv, ska han
förråda den stilla extasen och falla till marken
med huvudet spaltat som frukt?

Ångan kring kroppen tätnar.
Det är kyffigt under lampan som i en rökfylld bar.

Ute finns träd och hus, jorden finns där, de levande.
Natten ligger öppen i bred tystnad.
Himlen immas som om han andades i ett glas.
Mörkret är inget varsel utan underbart mörkt.
Det glittrar som en flod
när mannen flyter ut i det
glömsk av sig själv
öde bland öden.”

(Stjärnorna ur Stoft av ett stoftkorn, Samlade dikter 1979-1999 av Ernst Brunner. Foto: Rymdstyrelsen)

Publicerat i Astronomi, Kultur, Litteratur | Märkt Brunner, Rymdstyrelsen, stardust, Stjärnorna, stoft, stoftkorn

Wisti, Serner och Månsson i P1 Sommar – trio con brio

Posted on 3 juli, 2018 av DiJanneh

Wisti Anna Serner7 Månsson1

Lyssnar på Kent Wisti i Sommar. Så skönt med bra svensk musik mellan berättelserna, om rötterna i Finland kring Vasa, om livets gång, existensen vår. Jag har ju sett hans gubbar och aforismer på webben, men inte vetat vem han var. Valde även att lyssna på Anna Serners program häromdan. Hela paletten även där – från sorg, död, kämpaglöd och karriären i filmens Sverige. Man ler tacksamt vid radion. Och (9)1:an Claes Månsson, ujuj – lyssna och gläds till hans motvilliga väg fram till tiljan och befrielsen 🙂 / Tack – ingen sommar utan P1 (och P2 förstås)

Publicerat i Film, Kultur, Media, Musik, Radio, Religion | Märkt Månsson, radio, Serner, Sommar i P1, Svenska kyrkan, teatern, Vasa, Wisti

Valkompasserna är bedrägliga

Posted on 1 juli, 2018 av DiJanneh

Vänern 20180625.jpg Snart är det åter val, och i år är valkompasserna allt fler att välja på i media. Men se upp – det handlar inte om någon exakt vetenskap. Att bli politiskt insorterad utifrån 25-30 frågor om dagsaktuella politiska frågor, är ungefär lika pricksäkert som att skjuta flugor med hagelgevär. Jag kunde förstås ändå inte låta bli att testa min partifärg hos tre olika valkompasskonstruktörer – TT, Aftonbladet och Expressen. Alla ihopkokade av diverse statsvetare och andra experter. Och mina farhågor om dålig prediktion besannades.

TT ansåg att jag höll mest med både sossarna och Sd – till 62%, dvs i nästan 2 frågor av 3. Högst märkligt att (s) och (Sd) skulle bedriva så likartad politik! Är det förklaringen till att så många arbetare har gått över till Sd? Om de tycker så lika så borde de ju rimligen bilda gemensam regering, kan man tycka. Men jag tror varken Löfvén eller Åkesson gillar den tanken. Minst höll jag med näringslivets röst i riksdagen, Sveriges Maggie Thatcher Lööw. Expressen menade ännu tydligare att jag mest höll med (s) och (Sd) – i hela 70% av deras frågebatteri.

Närmare sanningen kom dock Aftonbladets test där jag låg närmast vänsterpartiet (62%), sossarna (56%) och Mp (47%). I alla tre testen låg jag längst från Centern – där fanns åtminstone ett resultat där alla tre valkompasserna kom till samma slutsats. Men märk väl – jag ansågs bara överens med dessa tre partier i 50-60% av frågorna, i nästan hälften av frågorna var jag inte överens med dom. Slutsats: Jag borde kanske låta bli att rösta? Ingen tycker ju som jag… Men sådan är politiken – du kan aldrig vänta dig att hitta ett parti där total kongruens råder mellan dina och partiets åsikter. Det är logiskt, eller hur. Annat vore ju minst sagt skrämmande. Tanken vore absurd 🙂 Möjligen finns den hos några av dagens mera omtalade presidenter…

För att öka precisionen i testen får man uppge sina tre mest angelägna av de ställda frågorna. Allting är ju inte lika viktigt för oss. Somligt har man ingen bestämd uppfattning om, och i vissa fall är det omöjligt att vare sig hålla med om eller såga. Frågan kan också vara för komplicerad för så vaga och schablonmässiga svar som lite och mycket… Men det räcker ändå inte. 100 frågor hade givit bättre precision förstås. Men vem har tid och råd att konstruera såna test för allmänheten? Och vem har tid och ork att svara på så många frågor?

I dagsläget så är det för mig viktigast att staten återtar ansvaret för grundskolorna och gör slut på vinstjakten, att atomreaktorerna stängs av och skrotas, och att tiggeriet äntligen förbjuds. Det är nog många som kan hålla med om detta. Eller? (Foto: J. Krabo)

Publicerat i Äldreomsorg, Media, Pensioner, Politik, Press, Skolan, sociologi, Statistik | Märkt Aftonbladet, Expressen, opinion, politisk sociologi, statskunskap, TT, Valkompassen

Att såga på sin egen gren – politiskt självskadebeteende?

Posted on 29 juni, 2018 av DiJanneh

Natt någonstans i Europa Kvartetten som sprängdes (KD-C-L-M) har uppenbarligen fått fnatten i sin desperata hunger efter taburetterna. Nu vill jag se många av deras riksdagsmän visa kurage och säga – nog nu med pinsam opportunism!

Hur blåser månne vindarna i morgon, och i övermorgon? Om det här var politiskt självskadebeteende, eller inte – det får vi alla se på valdagen…

2018-06-28 (SR)

”Sverigedemokraterna är utestängda från toppposterna som ordförande och vice ordförande i riksdagens utskott. Men nu byter allianspartierna hållning – och tycker att Sverigedemokraterna efter valet ska få tillträde till dessa tunga uppdrag, om opinionsläget står sig. – Partierna bör beredas möjlighet att få access till posterna i storleksordning, säger Tobias Billström som är Moderaternas gruppledare i riksdagen.

Sverigedemokraterna har representanter i alla riksdagens 15 utskott och i EU-nämnden. Utskotten är motorn i riksdagsarbetet, det är där alla beslut förbereds. Sammanträdena leds av en ordförande, som också har utslagsröst om en omröstning slutar oavgjort. Men ingen sverigedemokrat har uppdraget som ordförande eller vice ordförande, trots att partiet är riksdagens tredje största. Det här beror på att de övriga sju partierna har gjort upp om att fördela de tunga presidieplatserna sinsemellan. Men nu byter alltså alliansen strategi – och vill att även riksdagsledamöter från Sverigedemokraterna ska kunna leda arbetet i utskotten. Moderaternas gruppledare Tobias Billström säger att fördelningen av presidieplatser förstås hänger på resultatet i riksdagsvalet. Men som opinionsläget ser ut nu, så kommer riksdagen att bestå av tre ungefär jämnstora partier: Moderaterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna.

– Och i så fall har vi åtta år bakom oss där de dessutom har varit representerade i Sveriges riksdag. Vi ser därför inte någon anledning till att de inte skulle få möjligheten att också kunna delta i valet av ordförande och vice ordförande-poster, men i så fall kommer de att göra det i kraft av sin egen storlek, säger han. Centerpartiets gruppledare Anders W Jonsson håller med. – Vi tycker att det är ganska rimligt att väljarnas röst också får genomslag på hur riksdagen sedan organiserar sitt arbete. Även Andreas Carlson, gruppledare för Kristdemokraterna, tycker att det är en viktig princip att fördela presidieposter utifrån proportionalitet. – Det är vi överens om i alliansen, och vi kommer att ta upp det i samtal med Socialdemokraterna i fördelningen av poster.” (SR)

Publicerat i Politik, Press, Radio | Märkt Anders W Jonsson, Andreas Carlson, Billström, politisk harakiri, riksdagens utskott, självskadebeteende, Sverigedemokraterna, utskottsplatser, vändpunkt

Sommarläsningen 2018: Där går han…

Posted on 14 juni, 2018 av DiJanneh

Brunner3jpg Det finns författare man gärna återvänder till. För att de har nån essens man vill åt, som berättar nånting man gärna vill ha mera av. Moberg var en sådan i min ungdom. Senare blev det Heinrich Böll och Milan Kundera. Det är nu ganska längesen jag läste Kocksgatan – inte direkt när den kom ut 1991, nej betydligt senare. Vägen in till hans författarskap gick för min del först via mitt intresse för Edith Södergrans unika poesi. Brunner hade 1985 skrivit Till fots genom solsystemen. En studie i Edith Södergrans expressionism, och kom sedan också med en roman om hennes liv 1992, Edith. Se där – en man till som gillade Södergran, det var intressant! Senare har jag förstått att vi är ganska många. Kanske fler män som fastnat för Södergrans röda och vita mystik och schmerz, än Boye, som än idag tycks vara många unga flickors ljusgestalt.

Efter boken om Edith släppte jag Brunner under många år, tills en pocket kom i min hand – Passionata. Jag gillade den å’, som vi säger i Helsingland. Det gick några år, och jag började forska om Erikjansarna, den första stora gruppen svenskar som emigrerade till Amerika 1846. De for av religiösa skäl, och grundade Bishop Hill drygt tjugo mil väster om Chicago. En av de ledande erikjansarna hette Nils Jonsson Hedin. Han var skräddare, född i Långå i Härjedalen. Det är en annan historia, men denne Hedin blev efter en flytt till Kansas anhängare av Emanuel Swedenborgs samfund där borta, och jag skaffade då Brunners biografi Darra om Swedenborgs liv. Vid samma tid skaffade jag även Brunners biografi om Bellman, som jag länge hade haft på min måste-läsa-lista. Jag har tidigare recenserat den här i bloggen. Båda dessa biografier var stora läsupplevelser.

Stilen i Där går han (del 3) börjar ungefär när Kocksgatan gav honom ett brakande genombrott. Och stilen är lätt igenkänd. Brunner är alltid Brunner, och ibland raljerar han om sig själv i tredje person. Han är en makalös berättare med en frustande vitalitet som nästan tar andan ur en. Jag får i den här boken bilden av författaren som en vandrande scanner, med ett minne för detaljer som ter sig minst sagt extraordinärt. Hur kan han lagra allt detta, och varför kan han inte låta bli att fylla sina böcker med alla dessa ofta mindre nödvändiga fakta? Det liknar onekligen en besatthet, ett tvångsmässigt dokumenterande. Var det Aldous Huxley som i Kontrapunkt talade om en professor som ”a walking vacuum cleaner”? En person som suger in allting i sin väg och lagrar det rent automatiskt, utan någon särskild avsikt. Ungefär sådan tycks mig Brunner. Han kan bara inte låta bli. Men, och det är ju slutintrycket av denna digra skildring av Sverige under 1990-talet och millenieskiftet – boken är oavbrutet intressant. Ernst Brunner är djävligt bra, en av våra bästa nu levande. Sen får feministerna som envist sågat honom säga vad dom vill. Det är svensk och stockholmsk kulturhistoria.

Jens Liljestrand i Expressen har dock svårt för att dölja sin aversion. Brunner har blivit omodern och passé. Som exempel letar han fram stycken ur memoarerna som skall spegla schablonbilden som Brunner tidigt fick sig pådyvlad. Jag ämnar inte dra den här, den är orättfärdig och tröttsamt fel. Hallands Nyheter kallar den katalogaria och gnällsaga 🙂 Det är ju roligt. Att Brunner blottar sina känslor både inför litteraturens deckarmaniska utveckling och privatlivets sorger, är i mina ögon inslag som känns lika ärliga och befogade som Lundells. Han blandar och ger – både poetiskt vackra avsnitt med rabulism, gyckel och snytingar mot det akademiska kotteri som vi i dagarna sett med brallorna nere. Han serverar oss vår intellektuella samtid på några timmar. Man tackar.

Monika Tunbäck i GP är å andra sidan klart positiv och kapitulerar till slut trots att Brunner bombarderar henne med detaljer kring symposier, föredrag, fester och översvallande recensioner. Rosorna är klart fler än riset.

Publicerat i Kultur, Litteratur, Media, Politik, Press, Radio, sociologi | Märkt Anders Ohlsson, Åsa Bäckman, Ebba Witt, Edith, Ernst Brunner, Kocksgatan, Seppan, Sorgen per capita, Tullinge, Ulrika Knutsson, Vallmobadet

Schlaug inför kongressen 2018

Posted on 23 maj, 2018 av DiJanneh

”Måndag 21 maj 2018

Schlaug – numera skribent i ETC

”Har MP verkligen valt rätt ”kommunikations-strategi?

Gomorron, inte minst alla miljöpartister som skall kongressa till 25-27 maj. Livet kunde ju vara bättre, siffrorna kan visserligen ses som stabila men på gränsen till utträde. Jag tror att den strategi partiet valt – också när det gäller att kommentera dåliga siffror – varit mindre bra. Det duger inte att se glad och pigg ut, säga att stämningen i partiet är god, att man är trygg, att valrörelsen skall visa allt bra MP gjort i kommuner och regering, att väljarna kommer att förstå, att valmanifestet är så gott och – som krydda på det ärgade moset nu senast i Agenda – att ”vi kommer att bli större än förra valet”. Det duger inte heller att slå sig på bröstet och säga att vi nu fått en klimatlag som gör att alla kommande regeringar tvingas driva en bättre klimatpolitik – dels är det inte sant, dels är det ju detsamma som att säga att man inte behövs längre för klimatets skull. Det duger inte heller att gång på gång bulta ut att Sverige är ledande, Sverige ligger i fronten, Sverige är på väg att lösa våra klimat- och miljöproblem – för det första är det inte sant, för det andra triggar det väljarna (det vill säga människor) att tro på det så mycket att man liksom kan konsumera vidare, flyga längre, leva som vanligt eftersom vi ändå är så bra…

Jag tror det vore bäst att istället bygga resonemanget på följande: ‘Vi riskerar att åka ur riksdagen, vi är djupt oroliga för det, det är inget att hymla o m, vi är övertygade om att en viktig röst skulle förloras i riksdagen om så skedde’. Lägg till det att vi släpper ut 11 ton koldioxid när det hållbara är en tiondel, att vi faktiskt ligger mycket högt på listan över världens länder som gör störst ekologiska fotavtryck per capita, att vi har oerhört långt kvar. Säg det, istället för att låtsas som om regeringsinnehavet lyft Sverige till gudomliga nivåer.

Visst, det är svårt att byta linje, men jag tror att det trots allt är bättre att säga som det är och vad man innerst inne känner istället för att blockeras av aldrig så pigg strategi som lägger lock på förståndet.”

(Birger Schlaug i tidningen ETC)

Publicerat i Litteratur, Miljö, Politik | Märkt 4%, enfrågeparti, framtiden, hjärtefrågorna, kärnfrågorna, maskrosor, Miljöpartiet De Gröna, Miljöpartiets kongress, Mp-kongressen, Schlaug, spärren, valstrategi

Transportstyrelsen – och privatisering som religion

Posted on 27 april, 2018 av DiJanneh

Statsminister Stefan Löfvén var idag kallad till Konstitutionsutskottet (KU) som siste man i raden av statssekreterare och ministrar, angående Transportstyrelsens s.k. outsourcing (utkontraktering) av känsliga register till upphandlare utomlands. Det är alldeleles utmärkt detta att KU-förhören direktsänds av SvT, och jag har sett en hel del av förhören (dock ej dagens utfrågning av statsministern). Intrycket har varit positivt. Seriösa och vettiga frågor från utskottets ledamöter, och ingen dålig stämning eller respektlöst uppträdande från något håll.

Någon minns kanske att en ansvarig minister i NUON-skandalen under Reinfeldts regering vägrade komma till KU, vilket märkligt nog accepterades även om det hårt kritiserades i media, och fick många att reagera med förundran. Det här är märkligt nog inte tydligt reglerat i vår Regeringsform. Men många menar att så bör ske: ”Varken statsråd eller enskilda tjänstemän är uttryckligen förpliktade att inställa sig till utfrågningar som utskottet håller. Det finns inte heller någon reglering av f.d. statsråds medverkan. Samtidigt får utskottet i regel svar på sina frågor, både skriftligen och vid utfrågningar. Detta gäller såväl statsråd som andra personer. Den tydliga praxis som finns på området har spelat en stor roll för utskottets möjligheter att inhämta upplysningar i samband med granskningen. Såsom rättsområde betraktat har konstitutionsutskottets befogenheter beskrivits som ‘präglat av en formell vaghet balanserad av relativt fasta sedvänjor’”.

Den nu aktuella historien med registren har lärt oss mycket, men framför allt en sak. Privatiseringsivern tilläts sprida sig som en religion inom n ä s t a n alla partier. Sannolikt var det väl, och är, alltid toknitiska besparingsskäl som är boven i det här ruttna mönstret. Vi har sett många eländiga bevis på vart det kan leda om det vill sig riktigt illa, inom både vårdsektorn, skolan och nu IT-sektorn.

Det vore klädsamt om alla partier ödmjukt lärde sig läxan den här gången. Regeringen Löfvén har förhoppningsvis nu förstått? Sämre är det inom oppositionen. Fortfarande slåss den s.k. alliansen med näbbar och klor för att skattemedel skall fortsätta blöda ut till privatiseringen av skolor och vård. Det är obegripligt om de tänkte rationellt. Men den s.k. alliansen är inte rationell, deras främsta profeter, partiledarna och deras staber, fortsätter att upprepa sitt religiösa mantra. Jag sliter mitt hår: When will they ever learn? Sverige behöver en fortsatt stark offentlig sektor!

https://www.riksdagen.se/…/statsrads-medverkan-i…/html

Publicerat i Media, Politik, Press, Religion, SvT | Märkt offentlig sektor, outsourcing, privatiseringsreligionen, Transportstyrelsen

Ettore Scola 2016, och nu 2018 även Vittorio Taviani död…

Posted on 15 april, 2018 av DiJanneh

(SR) ”En av den italienska filmens största regissörer, Vittorio Taviani, har avlidit efter en längre tids sjukdom. Han blev 88 år gammal. Vittorio Taviani har tillsammans med sin bror Paolo Taviani regisserat ett femtiotal långfilmer, varav den mest kända är ”Padre padrone” som vann Guldpalmen i Cannes 1977. De har genom åren tillsammans gjort flera filmatiseringar av litteraturens klassiker och 2012 fick de Guldbjörnen vid filmfestivalen i Berlin för filmen ”Cesar måste dö”. De båda bröderna var aktiva in i det sista, i fjol kom deras sista film tillsammans – ”A private affair”.

”Quattro novelle di Luigi Pirandello (L’altro figlio, Mal di luna, La giara, Requiem) con un prologo e un epilogo in forma di ”Colloquio con la madre” (tratto dal racconto Colloqui con i personaggi) in cui Antonutti impersona lo scrittore siciliano (1867-1936). Fedeli alla propria poetica, i Taviani hanno scelto quattro storie di campi e contadini, di umiliati e offesi alle prese con la miseria, l’ingiustizia, le superstizioni. La migliore è, forse, ”Mal di luna” in cui si raggiunge una magica fusione tra orrore, pietà, erotismo; la meno riuscita è ”Requiem” dove l’ideologia (gli intenti di analisi storico-sociale) ingenera un certo monumentalismo dilatato. In un secondo tempo i Taviani decisero di eliminare uno degli episodi: in Italia fu tolto Requiem, in Francia La giara. Regia: Paolo e Vittorio Taviani Con: Biagio Barone – Ciccio Ingrassia – Claudio Bigagli – Franco Franchi – Margarita Lozano – Omero Antonutti – Regina Bianchi Anno: 1984 (Fonte: il Morandini)” (Istituto Italiano di Cultura, Berlino)

L’Italia non è un paese povero (1960)
Un uomo da bruciare (1962)
I fuorilegge del matrimonio (1963)
I sovversivi (1967)
Sotto il segno dello scorpione (1969)
Den heliga Mikael hade en tupp (San Michele aveva un gallo) (1972)
Fulvio, revolutionären som svek (Allonsanfan) (1974)
Padre padrone (1977)
Il prato (1979)
San Lorenzonatten (La notte di San Lorenzo) (1982)
Kaos (1984)
God morgon Babylon (Good morning Babilonia) (1987)
Solen även om natten (Il sole anche di notte) (1990)
Fiorile (1993)
Kärleksöden (Le affinità elettive) (1996)
Tu ridi (1998)
Resurrezione (2001) – TV-serie
Luisa Sanfelice (2004) – TV-serie
La masseria delle allodole (2007)
Cesare deve morire (2012)
Meraviglioso Boccaccio (2015)
………………………………………………………………………………………………….

Publicerat i Film, Historia, Italien, Kultur, Litteratur, sociologi, TV | Märkt bröderna Taviani, Fiorile, Guldbjörnen, Hollywood, Kaos, Krukan, La notte di San Lorenzo, Pirandello, regissörer, Taviani, Toscana

Eldprovet i Paris

Posted on 13 april, 2018 av DiJanneh

poster-eldprovet Vid varje besök i kongliga hufvudstaden brukar jag försöka klämma åtminstone en ny film, och gärna två. Efter den avslutande konserten med Bo Kaspers på Cirkus nyligen, blev det dan därpå en film på Sture, Eldprovet. Det fanns minst 3-4 rullar att välja på inom nära räckhåll från hotellet – t.ex. C’est la Vie eller ryska Saknaden. Så varför Eldprovet? Jo, jag var lite nyfiken på Daniel Auteuil. Jag minns första gången jag såg honom på vita duken. Det var när han räddade en kvinna från att hoppa från en bro. Han uppträdde som knivkastare och jag vill minnas att kvinnan fick den stora äran att bli hans assistent och stå framför måltavlan. Men det var bra många år sedan, 1999. Den flickan spelades av Vanessa Paradis (La Fille sur le Pont, regi Patrice Leconte). Sedan dess har Auteuil gjort mängder av roller…

Eldprovet var ganz gut. Kan rekommenderas. Ung, tuff arabisk jänta från förorten börjar vid universitetet i Paris, och kommer för sent till sin första föreläsning… Ajaj, inte bra. Hon blir ett tacksamt objekt för den självupptagne läraren i retorik att läxa upp. Han njuter uppenbarligen av att förödmjuka henne med en utdragen utskällning inför sitt stora auditorium fullt av studenter. Men han ligger själv skrynkligt till i livet, både i privatlivet och karriären, vilken vi snart blir varse…

”Eldprovet i regi av Yvan Attal har hyllats av de franska kritikerna och setts av 1,2 miljoner biobesökare i hemlandet. I huvudrollerna ses den lovordade nykomlingen Camélia Jordana spela mot en av fransk films mest meriterade skådespelare, Daniel Auteuil som har belönats med två Césarpriser och tolv nomineringar. Auteuils genombrott kom 1986 i Jean de Florette, senare har han även setts i För min dotters skull, Innan frosten och Michael Hanekes Dolt hot.” (Kino.nu)

Camélia Jordana är född 1992 i Toulon av fransk-algeriska föräldrar, och blev som 16-åring antagen till Nouvelle star – den franska motsvarigheten till Idol, där hon slutade 3:a. Fick skivkontrakt, debuterade 2010, och har sen dess haft hits i Frankrike, Belgien och Schweiz. Hon gjorde en rulle 2012 och fick i fjol sitt genombrott i Eldprovet. Rollen är det hittills största hon gjort på film och hon höjer sin motspelare Daniel Auteuil till skyarna. – Jag var nervös innan jag skulle träffa honom, han är ju en veteran, men han var så oerhört nertonad och rolig. Vi skrattade mycket, säger hon… – Jag gör film, jag gör musik, jag spelar teater, jag har till och med varit med i en modern tolkning av La bohème. Camélia har redan ett par nya filmer på gång, samtidigt som hon arbetar med sitt tredje album. Och hon har inga problem med att entusiastiskt tala om allt. – Jag älskar att prata och inte minst debattera och argumentera. Yvan och jag flög ihop flera gånger under inspelningen. Då exploderade det. Vi har båda temperament. Men oftast var det han som hade rätt, säger hon. (Källor: TT och Gunnar Rehlin)

Eldprovet hade svensk biopremiär den 23 mars. Regissören Yvan Attal växte liksom Neila i filmen upp i en sliten förort. Jag noterar i Wikipedia att Auteuil också har en koppling till Alger – han är född där 1950!

Publicerat i Film, Kultur, Skolan, sociologi, Språk | Märkt Algeriet, Camélia Jordana, Daniel Auteuil, Eldprovet, förortsgäng, Flickan på bron, Innan frosten, Jean de Florette, retorik, Sorbonne, Yvan Attal

Presidenter med för stor makt…

Posted on 9 mars, 2018 av DiJanneh

valentin-serov-portrait-of-tsar-st-nikolai-aleksandrovich-1900 En gång i världen när jag läste statskunskap på Stockholms Universitet lärde man sig att de flesta kejsardömena var ett minne blott, att monarkier ännu fanns kvar märkligt nog, men att ”modernare” länder var republiker som valde presidenter. Det var på den tiden Wilhelm Moberg och Republikanska Klubben agiterade för republik även i Sverige. Men det var skillnad på presidenter och presidenter. Många tilldelades lika lite makt som vår egen kung. Andra hade obegripligt mycket makt. Men ingen ärvde sitt ämbete – de valdes, och ämbetsperioden kunde variera. Det kändes ju rätt och riktigt. Men många monarkier består ännu – traditionens makt är stor, det vet vi som fortfarande har en hyfsat stabil monarki.

Från Frankrike på den tiden, minns jag förstås framför allt Charles de Gaulle, Pompidou och Mitterand, i Finland Kekkonen och Koivisto, och i USA Eisenhower och Kennedy. Även Tyskland och Ryssland hade presidenter, men eftersom de hade föga makt, så hörde man sällan talas om dem. Där låg makten hos förbundskanslern respektive förste sekreteraren i kommunistpartiet. De Gaulle, Kekkonen och Kennedy – starka ledarefigurer med mycken makt koncentrerad till deras person, även om de hade valda folkförsamlingar som kunde parera deras värsta stolligheter.

Men hur ser det ut idag? Har världens stora nationer lärt av misstagen, har deras på papperet demokratiska statsskick och folkvalda parlament frambringat de goda och altruistiska ledare med folkets bästa för ögonen, som vi kunde förvänta oss? Knappast. Bilden är för närvarande mer oroande än på länge. I det allt mäktigare Kina med över en miljard invånare har man nu en ledning som koncentrerar allt större makt i en persons händer, medan yttrandefrihet och andra demokratiska rättigheter snävas in. Det tycks gå åt fel håll. Mönstret är detsamma i Ryssland. Efter kommunismens fall fanns tecken på perestrojka och glasnost, men auktoritära mönster synes djupt rotade ännu, och även där har yttrandefrihet minskat, massmedia motarbetats och journalister försvunnit. Det tycks gå åt fel håll även där. Inte nog med det. I USA som säkert ännu betraktar sig som en demokrati, har man fått en ledare som till det yttersta utmanar både massmedia och folkvalda i både sitt eget parti och motståndarnas. Det går käpprätt åt fel håll både med nedrustning, miljöarbetet och det internationella samförståndet. Och ledarna i den muslimska världen ger inte mycket bättre vibrationer…

Finns det hopp ändå? Joda, det samarbetas på många olika plan – inom kultur, idrott, utbildning, rymdprojekt och annan forskning. Världen har blivit öppnare, det är svårare för diktatorer att i längden kunna hålla sitt folk isolerat med våld eller hot. Utbildning, hälsa, välstånd och kvinnlig frigörelse går åt rätt håll. Det kan komma tillfälliga bakslag, men framåt går det. Stollarnas tid rinner alltid ut. (Bild: Den siste tsaren Nikolaj Alexandrovitj, målad av Valentin Serov, 1900)

Publicerat i Arkeologi, Astronomi, FoU Vetenskap, Historia, Kultur, Media, Miljö, Politik, Press, Radio, sociologi, Statistik | Märkt De Gaulle, kejsardömen, kekkonen, Kennedy, monarki, politbyrån, Pompidou, Putte, republik, Republikanska klubben, statsskick, Tji Pingvin, Trump, Uncle Donald

Den obsoleta så kallade borgerligheten…

Posted on 12 februari, 2018 av DiJanneh

Anna Boander-Hallström

Jag tittade med intresse på kongressen i Karlstad i helgen (v). Och blev storligen förvånad. Där stod Jonas Sjöstedt upp och talade – men inte hörde jag honom längre tala om de förskräckliga vinsterna i vården som ju en majoritet av väljarna vill stävja, och som han nu drivit stenhårt det senaste året för att få bort. Vad hade hänt? Jag såg visserligen inte 100% av sändningarna, men det här var mycket märkligt. Varför i hela friden trumma på med urgamla klyschor som ”jämställdhet”, 6-timmars arbetsdag och feminism och socialism? Det ger inga nya väljare – det är mest gammal skåpmat för den trogna kärnan av sympatisörerna. Nej detta var en total återgång till gammal klassretorik och slagordsvokabulär som jag trodde v hade lämnat bakom sig, eller åtminstone omformulerat.

Sjöstedt målade nu in sig ordentligt i ett hörn genom att tjurigt deklarera att ”borgerliga partier” alltid kommer att vara omöjliga att samarbeta med i en regering. Ridå. Personligen stödjer jag helhjärtat tanken på att minska de farliga klyftorna i samhället som ökat oroväckande mycket de senaste 10-12 åren. För den skull vill jag varken stämpla mig själv som socialist eller feminist. Ekonomisk ”jämställdhet” – ok, ja det är väl en självklarhet. Där slår Sjöstedt bara in öppna dörrar. Sex-timmars arbetsdag har (v) haft på agendan i decennier nu, men varför denna fixering vid 6 timmar, när det naturliga är att först gå ned till 7 eller 7½? Kongressen skapade undran och många frågetecken, istället för att ge en skjuts framåt inför vårens debatter. Positivt var dock att Ulla Andersson är tillbaka i viktiga uppgifter i ledningen. Hon lär behövas.

Media fortsätter att nagla fast svensk politik i förlegade begrepp som höger och vänster, och röda, gröna och blå etc. Men politik är ingen mello eller idrottstävling, och vi lever inte i slutet av 1700-talet. Vem är borgare eller borgerlig idag? Och vad är motsatsen – kyrkliga bönder? Eller socialistiska arbetare? Begreppet är helt enkelt stendött och borde skrotas både hos medias kommentatorer och av partiledare och andra opinionsbildare. Begreppet säger inte unga väljare ett smack – det är enbart kryptiskt, en utdöende viskning från en svunnen tid som upprepas för att ruska liv i en avsomnad kamp mellan obsoleta samhällsklasser. Kom igen Jonas – brush up your Swedish! Samtliga partiledare bör också träna upp sig på att svara ett kort och koncist JA eller NEJ ibland på någon enda fråga, istället för att på nästan varje fråga i studion hålla ett anförande. Värst att besvara frågor med haranger som om de ständigt stod i talarstolen, är dock broilerpolitikerna Lööf och Fridolin.

Socialdemokraterna är inte ett socialistiskt parti, och inte heller ett borgerligt, om jag har förstått saken rätt. Så vad är SAP – fortfarande ett arbetarparti? Ni hajar problemet…

Stort beröm åt arrangemanget och den maffiga inredningen i rött i Karlstad, och mycket välgörande att höra SvT:s Ted Wigrens utmärkta och engagerade intervjuer!

Publicerat i Historia, Media, Politik, Press, Religion, sociologi, Språk | Märkt borgerlig, icke-borgerlig, Jonas Sjöstedt, klassretorik, kongressen, opportunism, Ulla Andersson, Vänsterpartiet

Oskarshamn, skräp och reaktorer

Posted on 31 januari, 2018 av DiJanneh

Ur OKGs personaltidning Kärnpunkten:

”Att förhindra bränsleskador på O3 – främst en skräpfråga

100 miljoner kronor! Det är den lägsta prislappen för vad ett stopp på Oskarshamn 3 (O3) orsakad av en bränsleskada kostar. Två stopp under en driftcykel kan helt avlägsna företagets lönsamhet och äventyra OKGs fortsatta framtid.”

TEXT : Henrik Eriksson

”Den allvarliga frågan berör alla och envar på OKG och nu tas krafttag för att få bukt med den kostsamma bränsleskadeproblematiken en gång för alla. Lotta Pernius, produktionsplanerare på P3DS, har i uppdrag att komma till rätta med bränsleskadorna på O3. … En enda liten metalltråd av millimeterstorlek kan nöta hål på bränsleinkapslingen och orsaka ett mycket kostsamt produktionsstopp. Sådant skräp fastnar gärna i spridare i den övre delen av bränsleelementet. Spridare är de hållare som håller bränslestavarna, med urankutsarna i, på plats i bränsleelement. Där vibrerar det lilla skräpet på grund av kylflödet i reaktortanken och kan så småningom nöta hål på kapslingen. Eftersom detta då påverkar mängden fritt uran i processvattnet, går man ner med anläggningen för att åtgärda skadan…”

http://okg.sidvisning.se/karnpunkten_januari_2018/

Bild: Reaktorhallen, Oskarshamn 3

”Fakta: Svensk kärnkraft: En stor del av svensk kärnkraft, som stod för en dryg tredjedel av svensk elproduktion i fjol, är på väg att fasas ut i förtid. Statliga Vattenfall har i dagsläget sju reaktorer i drift. Två ska stängas 2020, Ringhals 1 och 2, enligt beslut förra året. Kvar är då fem reaktorer, två reaktorer i Ringhals och tre i Forsmark, som behöver nyinvesteringar för att klara skärpta säkerhetskrav. Kärnkraftsoperatören OKG, med finländska Fortum och tyska Uniper som ägare, driver de tre reaktorerna i Oskarshamn. En av reaktorerna är redan avstängd, ytterligare en är planerad att stängas av nästa år. (Källor: Vattenfall, OKG)”

Publicerat i FoU Vetenskap, Media, Miljö, Politik, Press | Märkt atomkraft, bränslestavar, energipolitik, Kärnpunkten, O3, OKG, opinion, Oskarshamn, Reaktor 3, uran, Vattenfall

Bio-trio: Binoche, The Square och Menashe…

Posted on 8 januari, 2018 av DiJanneh

Under dagar på hotell i Stockholm nyligen, passade jag på att beta av tre av de många intressanta filmer som bjuds just nu i kongliga hufvudstaden. Jag började med Juliette Binoche på biografen Sture i ”mina” kvarter: Un beau soleil intérieur på Annandagen. Biografen öppnade förresten redan 1920 och hette då Olympia. I många år gick jag där på Olympia. Sture låg då längre ner som många av er säkert minns – nästan vid Stureplan förstås. På nuvarande Sture är det 3 salonger med totalt 351 platser. Filmen har redan prisats i Cannes, och får över lag 4 stjärnor av 5 i recensionerna, som här i The Guardian. Varför filmen i Sverige kallas Let the sunshine in, är mig fortfarande ett mysterium. Men strunt i det. Visst, kvinnan i filmen behöver nog både öppna sitt fönster och släppa in lite luft och solsken. Det blev i alla fall en bra start efter julen. Binoche som är född i Paris 1964 har nu passerat de femtio och har hunnit med en imponerande rad sevärda filmer. Jag såg henne nog första gången i Kunderas filmade bok Varats olidliga lätthet – med Lena Olin, Stellan Skarsgård, Erland Josephson och Daniel Day-Lewis. Och vem minns inte Chocolat av Lasse Hallström med Binoche, Olin och Peter Stormare? För sin roll i Den engelske patienten fick hon en Oscar, och hon har under sin karriär sopat hem en ansenlig mängd priser alltsedan starten. Om filmens bakgrund och regissören Claire Denis kan ni läsa t.ex. här.

SvD kallar den sorglustig, och visst. Frustrerad konstnären Isabelle har kört fast med kärleken. När vi kommer in i hennes liv är hon ihop med en riktigt osympatisk lönnfet bankdirektör. Han skulle kunna heta Harvey Mogulen, men heter nånting annat. När Isabelle inser att hon tappat både glädje och självrespekt blir han äntligen dumpad och vi andas ut. Hon agnar friskt bland nya män som dyker upp, men karusellen snurrar för fort och hon tappar snart intresset för gossarna. I en nyckelscen med en väninna biktar hon sina egna tankar kring männen och hennes egen spleen. Gillar ni lyckliga slut? Nä, sånt sysslar bara Hollywood med, och jag minns faktiskt inte exakt hur den slutade. Europeisk film speglar våra liv, och därför kan de ge oss nya tankar och insikter, inte bara tröst och kortvarig, tillrättalagd och gråtmild lycka. Lady och Lufsen bor inte i Europa, ej heller i Japan, Syd-Korea eller Ryssland. Det tackar åtminstone jag för. ”God bless America”…

Jag såg dagen därpå Ruben Östlunds firade The Square. Också på Sture. Den har fått både fyra och fem stjärnor, och det kan nog motiveras. Jag hade aldrig tråkigt, för Östlund är en man i tiden och älskar uppenbarligen att provocera samtidens mest frekventa stolligheter. Han gör det med finess och bravur. Filmen är full av symboliska scener, men inte behöver vi förstå allting. Lika litet som när vi står framför en bra målning med dunkla budskap. Den är både rolig, tänkvärd och överraskande. Ta bara gossarna som skall göra en reklamfilm för det moderna Museets nya utställning. Eller flickan i wc-kön, och mannen i publiken med Tourettes syndrom. Jag hade svårt att ta till mig Östlunds Turist, men kanske stängde jag av den för tidigt på teven? Den hade longörer, och familjen föreföll mig som en extremt osannolik replik på en familj ur Lasse Åbergs Sällskapsresan.

Jag valde sedan Menashe på Zita. Om livet i Brooklyn. Men inte vilket amerikanskt liv som helst. Menashe lever i ortodoxt judiska kvarter som styrs av kvarterets egen moral och rabbinska ledare. Han är änkling och knegar på lagret i en liten judisk butik. Arbetsgivaren är en trist snåljåp, och rabbinen pressar stackars Menashe att han måste ragga upp en ny hustru. Den 11-årige sonen kan ju inte växa upp utan en kvinna i det torftiga hushållet… Om Menashe inte tar sig i kragen så bör släktingar ta över gossens uppfostran. Bara så han vet. Men Menashe är inte redo för nya kvinnor i sitt liv, trots att det går att ordna… ”Det här är regissören Joshua Z Weinsteins (inte släkt med Harvey) dramadebut. Att han tidigare gjort dokumentärfilm märks, och det finns också dokumentära drag i filmen. Storyn bygger på Menashe Lustigs liv, och Weinstein har berättat att han närmade sig de chassidiska judarna i New York för att han visste att han ville skildra den delen av samhället, inte för att han ville göra just den här filmen. Men det ska vi vara glada att han gjorde. Med överexponerat ljus i den varma Brooklynsommaren är Menashe en lågmäld och poetisk film om livets vardagliga sorglighet. Skådespeleriet är utmärkt, de många amatörerna i rollistan gör utomordentliga prestationer…. (SvT).

Där var fler intressanta rullar jag velat se, som Woody Allens nya, och Ljubov – kärlek på ryska (på Zita). ”Under flera år reste nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj runt i Ryssland och Vitryssland för att undersöka den ryska folksjälens förhållande till kärlek. En, som hon menar, akut bristvara i dagens samhälle. Dokumentärfilmaren Staffan Julén fanns vid hennes sida och skildrar en arbetsprocess driven av lika delar politiska, konstnärliga och humanistiska drivkrafter…”. Hoppas ny chans dyker upp att se den. Kanske ville SvT fixa det?

Publicerat i Barn, Film, Konst, Kultur, Litteratur, Miljö, Press, sociologi | Märkt Biografen Sture, Brooklyn, Claes Bang, Juliette Binoche, Menashe, Ruben Östlund, The Square, Zita | 1 kommentar

Mobilstrålningen

Posted on 15 december, 2017 av DiJanneh

”Undvik samtal vid dålig täckning, som i hissar och källare. Strålningen kan då vara upp till 1000 gånger starkare…”
Ha inte mobiltelefonen i bröstfickan, den kan påverka ditt hjärta om det vill sig illa – undvik den risken…
”Om du har färre appar så blir det mindre strålning, ta därför bort appar som du inte använder!”
”Stäng av mobilen helt när du inte behöver använda den. Sätt den annars på Flygläge… ”
”Ha inte laptopen i knät. Den avger höga magnetfält och strålning!”
Antennen sitter numera längst ner i nallen, dvs nära halsen och därmed nära din sköldkörtel när du talar i den. Inte så bra med högfrekvent exponering…
Allra känsligast för allt detta är de små barnen…

Who says? Jo, fil dr Mikko Ahonen, forskare på Mittuniversitetet i Sundsvall som i tio år har forskat om elektromagnetiska fält i överläkaren och professorn Lennart Hardings team. Så om vi vill undvika hjärntumörer och strul med sköldkörteln och antagligen även andra exponerade kroppsdelar, så bör vi lystra till dessa råd. Allt enligt en artikel i senaste numret av utmärkta Miljömagasinet. (Bild: Franz Kupka)

Publicerat i Barn, FoU Vetenskap, Miljö, Press | Märkt Lennart Harding, Mikko Ahonen, Mittuniversitetet, mobiler, radiation, signalstyrka, sköldkörteln, strålning, tesla, tumörer

December 2017 (Mp): Send in the clowns…

Posted on 7 december, 2017 av DiJanneh

JudyCollin (2) Mediabruset är starkt nu. Så mycket tycks ställt på huvudet här hemma och där ute i världen. Somligt oroväckande, annat ganska lovande – ja, positivt. Jag ska inte kommentera #Metoo, Svenska akademins kris eller Trumps krumsprång. Nej, jag vill notera att den sista vettiga gammelgröne kämpen idag meddelar att han inte kandiderar till riksdagen nästa höst. Statsvetaren Jabar Amin i Umeå, en av de fyra sista som tappert kämpat mot karriäristerna i Miljöpartiet, och sett hur skutan totalt har tappat kompassen, väljer nu att stiga iland. Mp driver idag bara två frågor, klimathotet och asylfrågorna. I ett antal kärnfrågor har partiet sålt sig billigt – atomkraftens skrotning, brunkolsaffären, NATO-avtalet, struntandet i 1½ miljon pensionärer t.ex. när det gäller den skamlösa beskattningen av pensionerna, och partiets likgiltiga dövöra inför det galna med vinsterna i vården och skolan.

Mp anklagades på 80-talet för att vara ett Enfrågeparti. Det var orättvist då, för vi hade ett brett reformprogram, och i opposition drev vi länge många och bra framtidsfrågor. Men när vi tog plats i riksdagen började många utomstående se partiet som en fin trampolin in i nya karriärvägar – det där med miljö lät ju ändå som en bra framtidsgrej som kunde öppna dörrar. Många nya ansikten dök därför upp i de lokala avdelningarna. Och det behövdes. Många var kompetenta, men andra tyvärr bara sugna på gemenskap eller makt. Domeijs liknelse med den herelösa hunden var på pricken. Det var ont om villigt folk till mandaten ute i bygderna, och därmed en lätt match för folk som snabbt ville få ta ansvar och få bestämma, även om de inte hade en susning om hur en kommun styrs, eller beslutsgång och gällande lagstiftning. Snart började de vassa armbågarna ta över, och när man tittade på de ”hjärtefrågor” som partiets riksdagskandidater stolt nämner numera, så är det rena papegojeffekten. Alla älskar att jobba för Klimat, Jämställdhet och Integration. Plus Fridolins egen baby Skolan då, där han kan prata i timmar om sina hemsnickrade käpphästar. Därefter noll. Inte ett pip om att få stopp på kvarvarande atomreaktorer som bara fortsatt att tufffa på, ingen bekymrad min över privatiseringsmanin inom vården och skolan. Och inte en grön groda i sikte som tycks medveten om den orättvisa beskattningen av våra pensioner. Skygglapp på!

Nu är utrensningen avklarad. Schlyter, Amin, Mutt och Lillemets har kapitulerat, och partikadern av rättrogna karriärryttare kan dunka varandra i ryggen och andas ut en stund. Men lyckan kan bli kort, som vi sett i opinionsmätningarna. Sufflén kan pösa ihop efter valet när man hamnar utanför grindarna. Kanske kommer då den kranka blekheten på rosig kind. Med Amins lämnande ryker ytterligare ett antal sympatisörer från Mp… Det tar sin tribut att tanklöst tära på sitt förtroendekapital:

Isn’t it rich?
Are we a pair?
Me here, at last, on the ground
You in mid-air
Send in the clowns

Isn’t it bliss?
Don’t you approve?
One who keeps tearing around
One who can’t move
Where are the clowns?
Send in the clowns

Just when I’d stopped opening doors
Finally knowing the one that I wanted was yours
Making my entrance again with my usual flair
Sure of my lines
No one is there

Don’t you love farce?
My fault, I fear
I thought that you’d want what I want
Sorry, my dear
But where are the clowns?
There ought to be clowns
Quick, send in the clowns

Etc.

Låtskrivare: Stephen Sondheim

Publicerat i Äldreomsorg, Historia, Media, Miljö, Musik, Politik | Märkt atomkraft, clowns, Gröna, Gröna Seniorer, Jabar Amin, judy Collins, Lillemets, Miljöpartiet De Gröna, Mutt, opportunismen, pensionsbeskattning, Schlyter, Sondheim

Hovanta såg ko-portar efter banan…

Posted on 22 november, 2017 av DiJanneh

Getpingla målad av Jenny Nyström

”Intressant att gå längs en nedlagd järnväg, på vardera sidan lite i skogskanten? Javars, alltid finns det nåt att upptäcka. Stigfinnaren gick 10 kilometer järnvägssträckning mellan Marma och Söderhamns västra utkant och hittade ca 50 nya fornlämningar och kulturhistoriska lämningar. Bland lämningarna finns flera mycket välbyggda koportar under järnvägen, flera gamla stigar, många gränsmärken, torplämningar och bebyggelse vid hållplatser för järnvägen samt mycket mera.” (Arkeolog Elise Hovanta, onsdag 17 februari på sajten Stigfinnaren)

Publicerat i Arkeologi, FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Litteratur, Musik, Norrland, Söderala, Söderhamn | Märkt arkeologi, Helsingland, Hovanta, järnväg, koport, Marma-Söderhamn, Stigfinnaren, vandring

Who painted?

Posted on 24 oktober, 2017 av DiJanneh

The book lover by Kupka Nämn tre målare som påverkat dig med sina verk, och jag skulle direkt tänka på denna konstnär. Jag upptäckte honom i en bok om non-figurativ konst när jag pluggade sociologi. Jag läste då en hel del konsthistoria på kul av ren nyfikenhet, från impressionister och expressionister fram till Picasso och kubismen – den där spännande epoken mellan 1850 och 1920 ungefär. Jag hajade en dag till inför en abstrakt färgbild i framför allt rött och blått i den där boken vad den nu hette. Så pass att jag sedan gjorde en kopia av målningen i form av en liten ryamatta. Så kreativ var man på den tiden kring tjugo. Jag skall berätta mer om denne centraleuropeiske målare inom kort. Han kunde som ni ser, måla även människor. Den här har en lätt och behaglig sommarcharm…

Publicerat i Historia, Konst, Kultur, Litteratur, Tjeckoslovakien

Moderna spåkliga uttryck…

Posted on 17 oktober, 2017 av DiJanneh

Marina Tsvetajeva

Om man lyssnar på radio och TV så slås man av vissa populära uttryck som plötsligt blommar upp i media, för att efter en tid sakta blekna och försvinna, och ersättas av nya språkliga klyschor. Mera seglivade uttryck som är oerhört tröttsamma att höra och kanske typiskt för vår privatiserade tid är när det papegojmässigt talas om utmaningar – när det egentligen menas problem eller missförhållanden. Som om det skulle vara obekvämt att tala om våra samhällsproblem. Politiker och tjänstemän älskar uttrycket. För att förringa eller förneka grava samhällsproblem. Det finns också en hurtig tendens att se alla problem som idrottstävlingar vilka må vinnas. ”Vi har stora utmaningar framför oss, absolut” (även katastrofer och krig rapporteras ibland som om det vore spännande evenemang – man t.o.m. direktsänder attentat i timmar och agerar därmed nyttiga idioter och gör precis det som krafterna bakom attentaten önskar).

Mera efemära uttryck som just nu haglar i media är: ”jag går på magkänsla”, ”det klickar inte”, absolut! och ”tack så mycket”. Kramandet har också nått nya höjder i TV. Vid kramandet har folk ofta med högerhanden börjat försiktigt tröstande klappa den andre på ryggen. Mycket intressanta kulturella ritualer i tiden. Undrar om samma fenomen finns i våra grannländer och på kontinenten? Jag tvivlar på att det kramas så i England, Tyskland och Frankrike? Inget ont om kramar, men överdrifter blir jolliga. Och vi lever i Överdrifternas Tid. Om inte allt är fantastiskt otrooligt, så är det för djefligt, eller kränkande.

Publicerat i Kultur, Litteratur, Media, Språk, TV | Märkt absolut, Autumn leaves, dagsländor, klyschor, rysk kulturrevy, Ryssland, språket, Tsvetajeva, utmaningar, uttryck

Musikens pärlor (30): Ebba Forsberg – För att jag älskar dig

Posted on 4 oktober, 2017 av DiJanneh

Ibland zappar man runt på YouTube och letar efter nånting, och hittar plötsligt oerhört bra grejer som man aldrig någonsin har hört. Trots att Ebba Forsberg gjorde sin första platta 1997 och har gjort mycket sen dess, så hade jag aldrig hört hennes namn. Kanske för att hon sällan sökt rampljuset i TV och för att jag sällan eller aldrig går på konserter. Men så var hon där på YouTube med Wiehe. De har tydligen lirat mycket och ofta tillsammans. Melodin hon sjöng var svindlande ömsint, stämningen andlös, och hennes framförande kan knappast bräckas hädanefter. Make you feel my love skrevs av Bob Dylan. Lyssna gärna på Dylans egen slammerversion och jämför, men han kan nog lägga ner nu. Ebba sjunger den till piano, som känns självklart. ”Fan i helvete vad vackert” skriver en av de 74 kommentarerna. Antalet nedladdningar är över 500.000… Ebba är född 1964 när jag tog studenten i Blackeberg, och hon är dotter till filmregissören m.m. Lars Lennart Forsberg som bland mycket annat gjorde flera filmer på Stig Slas Claessons böcker (ex. Vem älskar Yngve Frej, På palmblad och rosor, Måndagarna med Fanny). Vi har ruggigt mycket begåvat folk i det här landet.