”Det som driver världen framåt ligger nog inte precis i dess centrum” – så börjar blivande nobelpristagaren Eyvind Johnson en artikel från sina resor i Europa på tjugotalet. Han reste mycket. Intressant är att följa honom på tågresorna och vandringar i Paris och Berlin som det såg ut i mitten av 20-talet, d.v.s för snart hundra år sedan. De slutsatser han drar av det han ser och de människor han möter, har delvis bäring även på vår situation än idag, t.ex. på relationen innerstad-förort och stad-land, och hur olika sociala strata klumpar ihop sig i olika miljöer. Han fortsätter:
”Nej, nej, även om den rättrognaste av alla borgerliga turister lägger två fingrar på de rikas bibel, bankboken, och svär att det goda som ligger mellan hans händer har kommit från City eller Bankkvarteret i Paris, New York eller London – han svär i alla fall falskt. Ty, det må vi vara ense om, det som finns av industriella eller pekuniära världen, det kommer från – förstäderna!
En resande turist, en vanlig genomsnittsmänniska, vars enda strävan är att ordna sitt liv så bekvämt som möjligt och vid sidan av det idka populärfilosofi, idka sport med vackra och klangfulla ord, han ser aldrig förstäderna när han kommer till en stor stad. Han ser staden, och den har han ju kommit för att se. Förstäderna, javisst! I förstäderna finns fabrikerna, över förstäderna ligger den svarta röken och ur dem stiger det där maskinbullret som Ludwig Nordström är så rasande förtjust i. I förstäderna finns de mörka och osunda proletärbostäderna och i förstäderna finns slutligen det där folket ni har hört talas om, det där folket som arbetar från tidig morgon till sen kväll, bara för att få så mycket i sig, att det kan fortsätta att leva och arbeta…
Man kan häpna och tjusas av Paris glans och härlighet och njuta av det kaotiska virrvarret, det rörliga livet på boulevarder och restauranger, teatrar och nattlokaler. Man kan gå vecka efter vecka, månad efter månad och tycka sig ha det utmärkt och bra, fint och trevligt, det finns så lite av vanlig grå svensk vardag över staden att man tycker sig ha kommit på ett annat klot eller i en annan tidsålder. Och plötsligt en dag inställer sig tanken: Men var i herrans namn kommer då allt detta ifrån? Paris har ju inga stora nyttighetsindustrier inom sina murar, Paris producerar ju själv ingenting? Nej Paris lever av sina förstäder och inte av landsbygden: varor för yttre och ‘inre’ behov kommer utifrån, staden själv har endast ett att göra, och det gör den under olika former: konsumera. Ute i förstäderna lever ett annat släkte än det man ser på boulevardernas högglansiga asfalt eller på guldkrogarnas parkett. Om man tänker sig att tillförseln utifrån skulle stannas – endast för några dagar – kan man vara övertygad om att ingen bankbok i hela världen skulle hjälpa upp situationen det minsta; staden fick lov att vänta och pinas till dess trafiken blev regelmässig igen.
Utåt Columbes ligger ett av de nordströmska paradisen. Här ute har de stora maskinfirmorna sina fabriker, bland annat har världsfirman L.M.Ericsson ett större etablissemang förlagt hit ut. Här växer fabriksskorstenarna ur jorden nästan lika tätt som i Berlins utkanter, här ser manen skymt av världens rätta ansikte, vilket knappast är vackert. Och här ser man den där röken alla industrientusiaster så varmt dyrkar. om morgnarna leder ett oändligt långt led av arbetare ut till Columbes, tåg efter tåg lämnar sin last av produktiva muskler, spårvagnarna är överfulla, omnibussarna likaså. Det är de arbetare som bor i själva Paris, men har sin verksamhet här, och de måste upp tidigt på morgonen för att vara vid sitt arbete till den föreskrivna tiden. I den tunga rök som ständigt likt ett dok av elände ligger över landskapet, har en stad av arbete och arbetare vuxit upp. Columbes har något tiotusental arbetare, och de flesta av dem är på ett eller annat sätt sysselsatta inom de olika verkstäderna. Här är det proletariatet som har satt prägeln på stadslivet; restauranger, kaféer och andra i ett samhälle så oundgängliga företeelser, har alla ett stänk av tillvarons sot och fattigdom. Husen själva är inga palats, men däremot har den av de industrialistiska populärfilosoferna så mycket prisade kasernstilen börjat bryta igenom, och det är ju ett tecken å att världen går framåt – fast den nog går åt fel håll!
Andra arbetarförstäder är Kremlin-Bicetre, där för övrigt Paris ‘judegetto’ av någon slump förlagts, Les Lilas, samt österut Vincennes. Så fort man från kyrkogården Père Lachaise beger sig nedåt Place de la Nation börjar staden allt mer förfalla, människorna allt sämre klädda, affärerna antar allt mer prägel av gottköpsaffärer och lumpbodar. Fabriker sträcker sina bolmande spröt mot den förut tunga himlen, väldiga portar visar var det tjugonde århundradets paradis har sin ingång, kolossala lastautos dundrar och bullrar fram utefter gatorna på vägen till och från… Och kommer man väl utanför stadstullen, åt Vincennes till, då börjar den riktiga proletärförstaden. Allt är sotigt, allt är tungt och beklämmande. Hela vägen ut till La Raincy bär prägel av industri, och om man följer med spårvagnen ända till dess slutstation, så följer man också vägen till rikedomarnas ursprung… Städernas proletariat vandrar utåt förstäderna, fyller dem med sitt elände och lämnar plats för lyxen inne i själva staden. Två strömmar rinner alltid jämnt ut ur de stora städerna: proletariatet som söker sig ut till arbetsplatserna, och överklassen som söker sig ut till landet och landsluften. Överklassen skapar åt sig särskilda förstäder, vilka en gång för alla fastslår deras ställning i samhället, deras skenbara oberoende av de fattigare klasserna och deras okränkbarhet; och underklassen, särskilt industriproletariatet, tvingas att dra sig samman kring de rökiga industriplatserna för att spara, för att kunna leva.
Och sannerligen, det som växer fram ur den sotmängda luften i arbetarnas förstäder, inte bara i Paris uran överallt där människor samlats i större massa, är inte bara rikedomar utan också hat!Hur skulle det kunna vara annorlunda? Solen går visserligen upp för onda och goda, fattiga och rika, men när den stiger fram för den fattiges blick, har den alltid vänt den sotiga sidan till. Och därför måste det bli de skapandes uppgift att vända den, eller också putsa den så ordentligt att den lyser lika klart för alla som bor på denna konstiga jord”.
Daterat ”Paris, hösten 1925” och publicerat den 23/11 1925 i tidningen Arbetaren.
Eyvind var uppenbarligen riktigt irriterad på författaren Lubbe Nordström och tidens överdrivet naiva framtidsoptimister och futuristerna. Ironien är sylvass. Röken, sotet och skorstenarna tryfferar textens beskrivning av ”proletärernas paradis”. Han hade läst sin Marx, och säkert även Victor Rydberg och H.G.Wells’ skräckdystopier från sekelskiftet. Han målar i svart och vitt, någon medelklass nämns inte – den fanns förstås även då, men var inte alls lika stor som idag. Samma år som Eyvind skrev detta hade han också sett den stora utställningen i Paris, där han bl.a. förskräcktes över den italienska paviljongens gravlika futuristiska stenbunker (en försmak av Bauhaus, Le Corbusiers råa arkitektur, och funktionalismen på 30-talet), och den ryska paviljongens monstruösa personkult av Lenin med ett sjukt antal porträtt av denne.
Ur Eyvind Johnson: Resebrev 1921-1952 (Modernista, Stockholm, 2006)
Mina kursiveringar (utom ordet spara).
En lördag morgon den 1 juli 1882 gick ett par av flottans kanonbåtar ut från Göteborg med kurs mot Spetsbergen. Ombord fanns en samling svenska forskare, och bland dem den unge entusiasten Salomon August Andrée (f.1854), apotekarsonen från Gränna som hade läst naturvetenskap och varit i Amerika ett tag. Fjorton år senare skulle han ge sig av i en luftballong mot Nordpolen, men nu skulle han studera jordmagnetism, norrsken och elektriska fenomen vid en vik på Spetsbergen i över ett år med en handplockad skara kollegor. Nåja, de hade ganska skiftande bakgrund. A.E.Nordenskiöld hade 1878-1880 avverkat Nordostpassagen med framgång och nu ville Kungliga Vetenskapsakademien skicka ut denna expedition på nya uppdrag. Den ingick i det första internationella Polaråret. Ledare för gruppen blev Nils Ekholm (f.1848) och Andrée blev hans ställföreträdare. På bilden poserar de framför det s.k. Svenskehuset i en vik av Isfjorden på västra Svalbard. Kap Thordsen kallas platsen. Det är Andrées födelsedag den 18 oktober 1882. Andrée syns i mustasch som tvåa från vänster. Den skäggige bredbente framför honom är antagonisten löjtnant Henrik Stjernspetz (f.1850). Till höger bakom och ovanför Andrée står aningen suddig – rumskamraten fil kand Emil Solander (f.1858), tjusige Vilhelm Carlheim-Gyllensköld (f.1859) i bredhatten, och ledaren Ekholm i skägg och kubb. Läkaren Richard Gyllencreutz (f.1850) lär vara den suddige tvåan från höger. Sittande är Ljungström, Olsen och Sundberg. Läkaren hade sin hund med sig, som fick valpar under vistelsen. Övriga är fångstmän som hjälpte till med det dagliga praktiska, transporter, fixande, jakt etc. Bilden lär vara tagen på Andrées födelsedag (källa: Digitalt Museum / Grenna Museum, Polar Center).
Breven från syskonen och mamma Mina där hemma är viktiga. Och han jublar över den ljuvliga lingonsaft som hans mor har sänt med honom i rikliga mängder. Oktober 19: ”Drömde på natten att mamma kom hit. Hon sade att hon kom för att se hur jag hade det. Gumman hade blivit förskräckligt mager och såg ö.h.t. ut som en sylfid.” Han skriver också vetenskapliga artiklar till Stockholms Dagblad, och till Vetenskaps-akademien. Den 21 december är dygnet som mörkast, och läkaren kommenterar efter maten och skålandet, mörkrets negativa inverkan på dem alla. Andrée skriver dock: ”För min del kan jag ej upptäcka någon så betydande skillnad i vårt uppförande att den kan frappera. Skulle jag anmärka något så vore det Solanders utomordentliga overksamhet, Stjernspetzs tystlåtenhet och betydligt minskade rörlighet, samt Gyllencreuzs sällsynthet och tillbakadragenhet. Ekholm och Gyllenskiöld och jag själv synas mig vara likadana som förut, min sinnesstämning är aldrig nedtryckt, men ofta glad.” Men han ser tämligen dåligt mot den bländande snön som kan ge ”ögonblicklig svindel”. Julaftonen blir lyckad med lutfisk, gröt och alla tillbehör. Efter smörbakelserna inkasserar Andrée 17 julklappar inklusive pappas porträtt. 
I sommar har jag som vanligt lyssnat mycket på radio. I P1 dyker det upp både gamla musikaliska pärlor och sånt man aldrig hört förr. Nyligen inträffade detta: ”Vem var det där, så bra, det låter bekant, men jag kan inte placera inspelningen och artisten…” Jag glömde kolla låtlistorna efteråt. Någon vecka senare dök samma stycke upp igen i ett annat program. Jag glömde återigen bort att ta reda på vem som sjöng. En kvinna med en fascinerande röst som skar distinkt genom den malande suggestiva taktfasta melodin, men jag uppfattade inte alls vad hon sjöng om, på engelska. Bara att det var mäktigt, berörande, påträngande, bra. Vem f-n var detta?
Det var uppfriskande att höra Ola Wong igår i Sommar. Tankeväckande, ödmjukt och sympatiskt. Jag minns hur jag redan för minst tio år sedan uppskattade hans kunniga och spännande artiklar om det nya Kina i SvD. Där fanns det djup och den kunskap man kunde sakna i många andra schablonreportage från Kina, i andra media. Nu överraskade han med en sylvass analys av den svenska flockmentalitet som är så irriterande hos både hariga och opportunistiska politiker och ofta pinsamt fantasilösa och ytliga svenska media. Wong pekade ut de mekanismer som tycks fjärrstyra den här paradoxala svenska nationalismen som tvångsmässigt får oss att göra oss märkvärdiga genom ta stolliga beslut, och sen vägra att ändra oss trots att det är uppenbart att vi gjort bort oss. Som nu med snart 6000 döda av coronaviruset, samtidigt som färre än 10 pers har dött på Taiwan t.ex. Sug på den! Den tillsatta kommissionen måste nu våga vara frän och sanningssägande när de avlägger sin rapport så småningom. De döda kan vi inte få tillbaka, men vi måste åtminstone vakna upp ur vår yrvakna passivitet, och vår dåliga beredskap, och sluta förneka att flera av våra myndigheter har gjort ett dåligt jobb. Tack Ola för ett suveränt program! Så djefla bra. (Bild: Svenska Dagbladet)
Ibland dyker det upp en film som berättar någonting väsentligt. I dagens mediautbud är det allt sällsyntare med filmskapare som vågar dra ut på en scen istället för att försöka fånga oss med ständig rörelse, ständig action och ett evigt larmande. Hollywood har väl satt ribban, den känslan kommer man ju inte ifrån. Skönt då att det görs annan film också som törs vandra egna stigar. Ikväll bjöd SvT på en rulle av Chantal Akerman (1950-2015), en nästan plågsamt ordkarg och långsam historia. Många gav säkert upp och slog av. Att en katastrof lurade bakom tristessen kunde vi nog ana, vi som höll ut. Upplösningen var inte ologisk. Filmen? 
Så har Frankrike och Belgien nått samma dödfrekvenser som tidigare Italien och Spanien i detta farsotens år 2020, och viruset lär sätta sin prägel på resten av året även om det kommer att klinga av så småningom. I Sverige är det nu 2.000 som avlidit. Våra frekvenser ligger ungefär i samma nationella härad som Irlands, Schweiz och USA. Men inom Sverige är det stora skillnader mellan regionerna, där Skåne och sydostligaste länen inklusive Gotland har klarat sig bäst undan, hittills. Två tusen är långt ifrån spanska sjukans 30.000 döda år 1918, och vi må hoppas att vi aldrig når de nivåerna denna gång. I Hälsingland närmar vi oss 50 avlidna… Frågan infinner sig just nu – hur kan Japan hålla döden i så strama tyglar?
Hur skönt klingar inte 
Dessa hoppande och skuttande svenskar. Vad är det med oss? Efter Ragge Lundberg och Kjell Isaksson har vi nu fått Armand Duplantis. Es gibt traditionen! Jag bugar mig och lyfter på den imaginära hatten i natt. Den här snubben Mondo är otrolig. Låt oss då snegla tillbaka och se när Ragge Lundberg hoppade – på bilden är det hela 4,21 på Stockholms Stadion. Var det med bambustav eller? OK, stålstav kanske enligt Sandin nedan. Aftonbladets Lasse Sandin skrev vid Ragnar Lundbergs död 11 juli 2011 (bilden):
Betydligt vilsammare var filmen om non-figurativa svenska målarpionjären 
Somliga år passerar obemärkt. Andra blir överraskande, plötsliga vägskäl. Som år 2019. Både sett ur ett globalt perspektiv och ett privat. Efter en abnorm svensk regeringskris i fyra månader följde ett år av blockeringar och uteblivna reformer. Limbo. Klyftorna ökade, och problemen hopade sig inom alltfler sektorer. OK – utmaningar heter det ju numera. I brist på inhemsk handlingskraft och en skrumpnad gammal allians vände sig media utåt och ältade den anglosachiska världens stolliga ledare, och de urgamla fejderna i mellanöstern. Barnen lyfte dock klimatet. Att mina egna reflektioner här på bloggen blev allt glesare hade andra orsaker, för visst fanns det händelser där ute att glädjas åt eller bli upprörd över. Men jag förlorade en älskad och mycket nära vän. En solstråle slocknade i mitt universum. Då blir det ju gärna så att man likt ekorren pinnar på ännu fortare i livsprojektens ekorrhjul. Tiden är ju så dyrbar, det visste redan kaninen som förde Alice in i Underlandet: ””Kära hjärtanes, jag kommer för sent!” Allt förde det goda med sig att mitt sju år mogna manuscript om di där erikjansarna kunde slutföras och redigeras. De aderton nyckelpersonerna har nu också fått sitt leverne rekonstruerat och hyfsat nagelfaret, och jag kan med lättnad släppa loss dem till läsarna att bedöma. Ledarbönderna bland dem var minsann inga dumhuvuden, de kunde både läsa, skriva, predika och organisera en kollektiv emigration som gav eko i svensk dagspress under flera år. Här nedan ser vi styrelsens namnteckningar när kolonien i Bishop Hill till slut kom till vägs 
ände, och man 1861 beslöt dela upp mark, djur och fastigheter mellan medlemmarna. Återstår bara att hitta en tryckare och bildsätta denna statskyrkans första varnande skälvning. Bildmaterial finns det gott om, så rikt att det blir svårt att välja ut det väsentliga och tidigare inte ofta visade. Jag skall absolut inte ha med den ofta bifogade tablån med profeten stående med hatt i en roddbåt med en sorglig skara anhängare, den som Olof Krans målade, och som inte alls visar profeten Erik Jansson utan är avmålad ur ett helt annat sammanhang. Jansson reste inte heller till Amerika stående i en roddbåt. Utan flytväst 🙂 Det finns inte ett smack relevans i den bilden med bäring på erikjansarnas liv. Inga bilder finns för övrigt på vare sig Jansson eller hans kära hustru Maja-Stina som föll offer för koleran där borta vid Mississippfloden, på Rock Island. Nu en Godnatt och vi hörs igen år två tusen och tjugo. / jeha
”För första gången har man upptäckt vattenånga på en liten planet utanför vårt solsystem. Det väcker förhoppningar om att det finns rinnande vatten där, vilket är en förutsättning för liv. Hubbleteleskopet har detekterat vattenånga i atmosfären på en exoplanet som ligger 111 ljusår bort. Den befinner sig i den beboeliga zonen, som är ett område runt en stjärna där temperaturen gör att vatten kan finnas i flytande form, och flytande vatten är en förutsättning för liv så som vi känner det. ‘– Det är en klar detektion av vattenånga vilket är jättespännande för det är första gången man har gjort det på en sådan här liten planet, säger Carina Persson som är astronom vid Chalmers tekniska högskola.’
Fina lyssnarupplevelser i år också? Jada, framför allt har jag hittills haft stor glädje av att lyssna till Gunilla Kindstrand, Björn Runge, Sissela Kyhle, Anders Hansen och Agneta Pleijel. Extra kul när också musiken är medvetet vald, spännande och överraskande. Alltför många tryfferar sina manus med onjutbar och monoton anglo-saxisk slammer-musik. Ego-trippare med hög skrytfaktor väljer jag också gärna bort. Generellt sett är det för få som väljer svensk eller europeisk musik. Knappt jag hört Taube, Bellman, Cornelis eller svenska folkvisor eller folkmusik öht. Kommer det dragspel så trillar väl många av stolen! Men hoppet lever än 🙂 Kanske är ännu några guldkorn kvar åt oss bland de som återstår. Författare, skådespelare och journalister brukar borga för intressanta och proffsiga program. (Foto: J. Krabo)
För första gången i mitt liv upplever jag att svensk politik, efter valet och den utdragna regeringskrisen, har hamnat i en obehaglig låsning. Jag hörde härom dagen i radions P1 en diskussion om den politiska situa-tionen i Tyskland, där det nu också råder en viss bestämd osäkerhet om framtiden, med gamla partier som tappat kompassen, och nya som snabbt växer i styrka. Väljarna både i Sverige och Europa har blivit allt rörligare. Stabiliserande faktorer som förr borgat för en lagom tröghet i opinionen, är nu borta med vinden, vilket plötsligt har öppnat för stora omgrupperingar. Allt tycks kunna hända framöver. Att den förlamande blockpolitiken, som media länge anammat, är väck – det är befriande. Den uttjatade Alliansen är verkligen död. Men det som kan komma istället kan bli tusan så obehagligt. Eller får vi en tabula rasa som kan föda någonting riktigt bra? En viss ambivalens infinner sig …
Att ”folkpartiet” Liberalerna nu går kräft-gången är inte helt ologiskt med tanke på att de till skillnad från SAP, vänsterpartiet, bondecentern, kristdemokraterna och skattehatarpartiet (M) saknar en odiskutabel ideologiskt hållbar kärna. Kluvna redan på 1920-talet står de nu vid vägs ände igen. I England åkte de ut i marginalen redan efter Asquith och Lloyd George i början av 20-talet. I Sverige minns vi hur frisinnade och liberaler till slut gick ihop 1934 till Folkpartiet. Nu riskerar de på allvar en ny klyvning. Vem minns något som Fp/L drivit med glöd, framgång och bra resultat? I don’t. Professor Ohlin, Wedén, Helén, Ullsten, Westerberg, Leijonborg och Björklund – och så Leissner, den feministiska parentesen. Folkkära? Nej, men gamle Adolf Hedin, Karl Staaff och Nils Edén var det ändå lite drag i. Men det var längesen det… / jeh
Många skribenter har ondgjort sig över att alla partier utom Fi uppträdde som segrare efter sammanräkningen under valvakan. Med all rätt. T.o.m. folkpartiet Liberalerna jublade trots mer än halverade röstetal jämfört med tidigare EU-val. De hade ju lyckats hålla näsan över den svenska 4-procentspärrren, så att säga. ”Det kunde ha gått värre”-syndromet. Delvis berodde detta hycklande beteende på studioexperternas ensidiga och ständiga jämförande med det förra EU-valet – vilket ju bortsåg från alla vågrörelser i opinionen som timat sedan dess. Det blev också smått irriterande med fokuseringen på ”vinnare och förlorare”, som är en alltför vanlig schablonanalys i medias syn på svensk politik och ekonomi. Media reducerar verkligheten till nån slags pågående Mello. Valvakan blev alltså mer jippobetonad än någonsin. Bredare analyser kom bara från statsvetaren von Sydow – resten var mest en julaftonsstämning. Det var bara Arne Weise som fattades.
Så kallade valkompasser blir allt fler i våra media. SvT går nu ut med reklam för sin egen valkompass med Marmorstein, och pressen har sedan flera tidigare val försökt vägleda de osäkra väljarna som inte till vardags följer med i samhällsdebatten, med egna kompasser. Det finns stora risker med detta. De statsvetare och andra som konstruerar kompasserna är säkert medvetna om att de aldrig kan ge en heltäckande bild av de olika partiprogrammen, och partiernas tidigare agerande i aktuella frågor. Kompasserna bygger vanligen på ett litet urval frågor som godtyckligt valts av konstruktören. För att det inte skall ta för lång tid att svara på alla frågor, så begränsas de till högst 25-30 stycken. Var och en av oss som testat, kan enkelt konstatera att många av de frågor som var viktigast för oss kanske inte ens var med, eller var yxigt formulerade. Av 30 frågor kan så många som hälften vara helt ointressanta för den som svarar, om det vill sig illa. Testet blir därmed ett mycket grovt instrument som riskerar att leda den osäkre till fel föreställningar. När det gäller oss äldre uvar, så är vi säkert också många som har kunnat konstatera att testen slår tämligen fel. Ibland blir utslaget helt stolligt fel. Så lägg ner!
