Arbråhistorikern och vännen Tore Svedlund har stilla somnat in den 25 mars. Han var född 1932 och blev 88 år. Han var ett ovärderligt stöd när jag skrev min bok om ”Arbrå under sju generationer”, med sin stora kunskap om socknens historia och sitt stora kontaktnät. Vi höll kontakt och brukade ses nån gång varje sommar för att stämma av forskar-läget. Ibland nere på hembygdsarkivet, ibland på hembygdsgården eller på Kvar-Eriks där vi tog en fika. År 2012 gjorde vi en gubbsafari i bil fyra man genom byarna Parten och Änga där vi alla hade rötter. Här ett par rara bilder från hembygdsgården, Kvar-Eriks och fäbodvallen han älskade.
Bilderna uppifrån:
- Hembygdsgården i Arbrå med Christina Malmgren i midsommartid
- Janne och Tore på Möckelåsen
- På arkivet i Arbrå när ankaret Bert Hedlund fyllde år
- Silversmed Tove Brokigs vackra Arbråsigill med fålen
- Tore och Christina på Möckelåsen
- Ett pressklipp från Tores yrkeskarriär. / En sann hedersman har gått ur tiden. / DiJanneh
En lördag morgon den 1 juli 1882 gick ett par av flottans kanonbåtar ut från Göteborg med kurs mot Spetsbergen. Ombord fanns en samling svenska forskare, och bland dem den unge entusiasten Salomon August Andrée (f.1854), apotekarsonen från Gränna som hade läst naturvetenskap och varit i Amerika ett tag. Fjorton år senare skulle han ge sig av i en luftballong mot Nordpolen, men nu skulle han studera jordmagnetism, norrsken och elektriska fenomen vid en vik på Spetsbergen i över ett år med en handplockad skara kollegor. Nåja, de hade ganska skiftande bakgrund. A.E.Nordenskiöld hade 1878-1880 avverkat Nordostpassagen med framgång och nu ville Kungliga Vetenskapsakademien skicka ut denna expedition på nya uppdrag. Den ingick i det första internationella Polaråret. Ledare för gruppen blev Nils Ekholm (f.1848) och Andrée blev hans ställföreträdare. På bilden poserar de framför det s.k. Svenskehuset i en vik av Isfjorden på västra Svalbard. Kap Thordsen kallas platsen. Det är Andrées födelsedag den 18 oktober 1882. Andrée syns i mustasch som tvåa från vänster. Den skäggige bredbente framför honom är antagonisten löjtnant Henrik Stjernspetz (f.1850). Till höger bakom och ovanför Andrée står aningen suddig – rumskamraten fil kand Emil Solander (f.1858), tjusige Vilhelm Carlheim-Gyllensköld (f.1859) i bredhatten, och ledaren Ekholm i skägg och kubb. Läkaren Richard Gyllencreutz (f.1850) lär vara den suddige tvåan från höger. Sittande är Ljungström, Olsen och Sundberg. Läkaren hade sin hund med sig, som fick valpar under vistelsen. Övriga är fångstmän som hjälpte till med det dagliga praktiska, transporter, fixande, jakt etc. Bilden lär vara tagen på Andrées födelsedag (källa: Digitalt Museum / Grenna Museum, Polar Center).
Breven från syskonen och mamma Mina där hemma är viktiga. Och han jublar över den ljuvliga lingonsaft som hans mor har sänt med honom i rikliga mängder. Oktober 19: ”Drömde på natten att mamma kom hit. Hon sade att hon kom för att se hur jag hade det. Gumman hade blivit förskräckligt mager och såg ö.h.t. ut som en sylfid.” Han skriver också vetenskapliga artiklar till Stockholms Dagblad, och till Vetenskaps-akademien. Den 21 december är dygnet som mörkast, och läkaren kommenterar efter maten och skålandet, mörkrets negativa inverkan på dem alla. Andrée skriver dock: ”För min del kan jag ej upptäcka någon så betydande skillnad i vårt uppförande att den kan frappera. Skulle jag anmärka något så vore det Solanders utomordentliga overksamhet, Stjernspetzs tystlåtenhet och betydligt minskade rörlighet, samt Gyllencreuzs sällsynthet och tillbakadragenhet. Ekholm och Gyllenskiöld och jag själv synas mig vara likadana som förut, min sinnesstämning är aldrig nedtryckt, men ofta glad.” Men han ser tämligen dåligt mot den bländande snön som kan ge ”ögonblicklig svindel”. Julaftonen blir lyckad med lutfisk, gröt och alla tillbehör. Efter smörbakelserna inkasserar Andrée 17 julklappar inklusive pappas porträtt. 
I sommar har jag som vanligt lyssnat mycket på radio. I P1 dyker det upp både gamla musikaliska pärlor och sånt man aldrig hört förr. Nyligen inträffade detta: ”Vem var det där, så bra, det låter bekant, men jag kan inte placera inspelningen och artisten…” Jag glömde kolla låtlistorna efteråt. Någon vecka senare dök samma stycke upp igen i ett annat program. Jag glömde återigen bort att ta reda på vem som sjöng. En kvinna med en fascinerande röst som skar distinkt genom den malande suggestiva taktfasta melodin, men jag uppfattade inte alls vad hon sjöng om, på engelska. Bara att det var mäktigt, berörande, påträngande, bra. Vem f-n var detta?
Det var uppfriskande att höra Ola Wong igår i Sommar. Tankeväckande, ödmjukt och sympatiskt. Jag minns hur jag redan för minst tio år sedan uppskattade hans kunniga och spännande artiklar om det nya Kina i SvD. Där fanns det djup och den kunskap man kunde sakna i många andra schablonreportage från Kina, i andra media. Nu överraskade han med en sylvass analys av den svenska flockmentalitet som är så irriterande hos både hariga och opportunistiska politiker och ofta pinsamt fantasilösa och ytliga svenska media. Wong pekade ut de mekanismer som tycks fjärrstyra den här paradoxala svenska nationalismen som tvångsmässigt får oss att göra oss märkvärdiga genom ta stolliga beslut, och sen vägra att ändra oss trots att det är uppenbart att vi gjort bort oss. Som nu med snart 6000 döda av coronaviruset, samtidigt som färre än 10 pers har dött på Taiwan t.ex. Sug på den! Den tillsatta kommissionen måste nu våga vara frän och sanningssägande när de avlägger sin rapport så småningom. De döda kan vi inte få tillbaka, men vi måste åtminstone vakna upp ur vår yrvakna passivitet, och vår dåliga beredskap, och sluta förneka att flera av våra myndigheter har gjort ett dåligt jobb. Tack Ola för ett suveränt program! Så djefla bra. (Bild: Svenska Dagbladet)
Ibland dyker det upp en film som berättar någonting väsentligt. I dagens mediautbud är det allt sällsyntare med filmskapare som vågar dra ut på en scen istället för att försöka fånga oss med ständig rörelse, ständig action och ett evigt larmande. Hollywood har väl satt ribban, den känslan kommer man ju inte ifrån. Skönt då att det görs annan film också som törs vandra egna stigar. Ikväll bjöd SvT på en rulle av Chantal Akerman (1950-2015), en nästan plågsamt ordkarg och långsam historia. Många gav säkert upp och slog av. Att en katastrof lurade bakom tristessen kunde vi nog ana, vi som höll ut. Upplösningen var inte ologisk. Filmen? 
Så har Frankrike och Belgien nått samma dödfrekvenser som tidigare Italien och Spanien i detta farsotens år 2020, och viruset lär sätta sin prägel på resten av året även om det kommer att klinga av så småningom. I Sverige är det nu 2.000 som avlidit. Våra frekvenser ligger ungefär i samma nationella härad som Irlands, Schweiz och USA. Men inom Sverige är det stora skillnader mellan regionerna, där Skåne och sydostligaste länen inklusive Gotland har klarat sig bäst undan, hittills. Två tusen är långt ifrån spanska sjukans 30.000 döda år 1918, och vi må hoppas att vi aldrig når de nivåerna denna gång. I Hälsingland närmar vi oss 50 avlidna… Frågan infinner sig just nu – hur kan Japan hålla döden i så strama tyglar?
Hur skönt klingar inte 
Dessa hoppande och skuttande svenskar. Vad är det med oss? Efter Ragge Lundberg och Kjell Isaksson har vi nu fått Armand Duplantis. Es gibt traditionen! Jag bugar mig och lyfter på den imaginära hatten i natt. Den här snubben Mondo är otrolig. Låt oss då snegla tillbaka och se när Ragge Lundberg hoppade – på bilden är det hela 4,21 på Stockholms Stadion. Var det med bambustav eller? OK, stålstav kanske enligt Sandin nedan. Aftonbladets Lasse Sandin skrev vid Ragnar Lundbergs död 11 juli 2011 (bilden):
Betydligt vilsammare var filmen om non-figurativa svenska målarpionjären 
Somliga år passerar obemärkt. Andra blir överraskande, plötsliga vägskäl. Som år 2019. Både sett ur ett globalt perspektiv och ett privat. Efter en abnorm svensk regeringskris i fyra månader följde ett år av blockeringar och uteblivna reformer. Limbo. Klyftorna ökade, och problemen hopade sig inom alltfler sektorer. OK – utmaningar heter det ju numera. I brist på inhemsk handlingskraft och en skrumpnad gammal allians vände sig media utåt och ältade den anglosachiska världens stolliga ledare, och de urgamla fejderna i mellanöstern. Barnen lyfte dock klimatet. Att mina egna reflektioner här på bloggen blev allt glesare hade andra orsaker, för visst fanns det händelser där ute att glädjas åt eller bli upprörd över. Men jag förlorade en älskad och mycket nära vän. En solstråle slocknade i mitt universum. Då blir det ju gärna så att man likt ekorren pinnar på ännu fortare i livsprojektens ekorrhjul. Tiden är ju så dyrbar, det visste redan kaninen som förde Alice in i Underlandet: ””Kära hjärtanes, jag kommer för sent!” Allt förde det goda med sig att mitt sju år mogna manuscript om di där erikjansarna kunde slutföras och redigeras. De aderton nyckelpersonerna har nu också fått sitt leverne rekonstruerat och hyfsat nagelfaret, och jag kan med lättnad släppa loss dem till läsarna att bedöma. Ledarbönderna bland dem var minsann inga dumhuvuden, de kunde både läsa, skriva, predika och organisera en kollektiv emigration som gav eko i svensk dagspress under flera år. Här nedan ser vi styrelsens namnteckningar när kolonien i Bishop Hill till slut kom till vägs 
ände, och man 1861 beslöt dela upp mark, djur och fastigheter mellan medlemmarna. Återstår bara att hitta en tryckare och bildsätta denna statskyrkans första varnande skälvning. Bildmaterial finns det gott om, så rikt att det blir svårt att välja ut det väsentliga och tidigare inte ofta visade. Jag skall absolut inte ha med den ofta bifogade tablån med profeten stående med hatt i en roddbåt med en sorglig skara anhängare, den som Olof Krans målade, och som inte alls visar profeten Erik Jansson utan är avmålad ur ett helt annat sammanhang. Jansson reste inte heller till Amerika stående i en roddbåt. Utan flytväst 🙂 Det finns inte ett smack relevans i den bilden med bäring på erikjansarnas liv. Inga bilder finns för övrigt på vare sig Jansson eller hans kära hustru Maja-Stina som föll offer för koleran där borta vid Mississippfloden, på Rock Island. Nu en Godnatt och vi hörs igen år två tusen och tjugo. / jeha
”För första gången har man upptäckt vattenånga på en liten planet utanför vårt solsystem. Det väcker förhoppningar om att det finns rinnande vatten där, vilket är en förutsättning för liv. Hubbleteleskopet har detekterat vattenånga i atmosfären på en exoplanet som ligger 111 ljusår bort. Den befinner sig i den beboeliga zonen, som är ett område runt en stjärna där temperaturen gör att vatten kan finnas i flytande form, och flytande vatten är en förutsättning för liv så som vi känner det. ‘– Det är en klar detektion av vattenånga vilket är jättespännande för det är första gången man har gjort det på en sådan här liten planet, säger Carina Persson som är astronom vid Chalmers tekniska högskola.’
Fina lyssnarupplevelser i år också? Jada, framför allt har jag hittills haft stor glädje av att lyssna till Gunilla Kindstrand, Björn Runge, Sissela Kyhle, Anders Hansen och Agneta Pleijel. Extra kul när också musiken är medvetet vald, spännande och överraskande. Alltför många tryfferar sina manus med onjutbar och monoton anglo-saxisk slammer-musik. Ego-trippare med hög skrytfaktor väljer jag också gärna bort. Generellt sett är det för få som väljer svensk eller europeisk musik. Knappt jag hört Taube, Bellman, Cornelis eller svenska folkvisor eller folkmusik öht. Kommer det dragspel så trillar väl många av stolen! Men hoppet lever än 🙂 Kanske är ännu några guldkorn kvar åt oss bland de som återstår. Författare, skådespelare och journalister brukar borga för intressanta och proffsiga program. (Foto: J. Krabo)
För första gången i mitt liv upplever jag att svensk politik, efter valet och den utdragna regeringskrisen, har hamnat i en obehaglig låsning. Jag hörde härom dagen i radions P1 en diskussion om den politiska situa-tionen i Tyskland, där det nu också råder en viss bestämd osäkerhet om framtiden, med gamla partier som tappat kompassen, och nya som snabbt växer i styrka. Väljarna både i Sverige och Europa har blivit allt rörligare. Stabiliserande faktorer som förr borgat för en lagom tröghet i opinionen, är nu borta med vinden, vilket plötsligt har öppnat för stora omgrupperingar. Allt tycks kunna hända framöver. Att den förlamande blockpolitiken, som media länge anammat, är väck – det är befriande. Den uttjatade Alliansen är verkligen död. Men det som kan komma istället kan bli tusan så obehagligt. Eller får vi en tabula rasa som kan föda någonting riktigt bra? En viss ambivalens infinner sig …
Att ”folkpartiet” Liberalerna nu går kräft-gången är inte helt ologiskt med tanke på att de till skillnad från SAP, vänsterpartiet, bondecentern, kristdemokraterna och skattehatarpartiet (M) saknar en odiskutabel ideologiskt hållbar kärna. Kluvna redan på 1920-talet står de nu vid vägs ände igen. I England åkte de ut i marginalen redan efter Asquith och Lloyd George i början av 20-talet. I Sverige minns vi hur frisinnade och liberaler till slut gick ihop 1934 till Folkpartiet. Nu riskerar de på allvar en ny klyvning. Vem minns något som Fp/L drivit med glöd, framgång och bra resultat? I don’t. Professor Ohlin, Wedén, Helén, Ullsten, Westerberg, Leijonborg och Björklund – och så Leissner, den feministiska parentesen. Folkkära? Nej, men gamle Adolf Hedin, Karl Staaff och Nils Edén var det ändå lite drag i. Men det var längesen det… / jeh
Många skribenter har ondgjort sig över att alla partier utom Fi uppträdde som segrare efter sammanräkningen under valvakan. Med all rätt. T.o.m. folkpartiet Liberalerna jublade trots mer än halverade röstetal jämfört med tidigare EU-val. De hade ju lyckats hålla näsan över den svenska 4-procentspärrren, så att säga. ”Det kunde ha gått värre”-syndromet. Delvis berodde detta hycklande beteende på studioexperternas ensidiga och ständiga jämförande med det förra EU-valet – vilket ju bortsåg från alla vågrörelser i opinionen som timat sedan dess. Det blev också smått irriterande med fokuseringen på ”vinnare och förlorare”, som är en alltför vanlig schablonanalys i medias syn på svensk politik och ekonomi. Media reducerar verkligheten till nån slags pågående Mello. Valvakan blev alltså mer jippobetonad än någonsin. Bredare analyser kom bara från statsvetaren von Sydow – resten var mest en julaftonsstämning. Det var bara Arne Weise som fattades.
Så kallade valkompasser blir allt fler i våra media. SvT går nu ut med reklam för sin egen valkompass med Marmorstein, och pressen har sedan flera tidigare val försökt vägleda de osäkra väljarna som inte till vardags följer med i samhällsdebatten, med egna kompasser. Det finns stora risker med detta. De statsvetare och andra som konstruerar kompasserna är säkert medvetna om att de aldrig kan ge en heltäckande bild av de olika partiprogrammen, och partiernas tidigare agerande i aktuella frågor. Kompasserna bygger vanligen på ett litet urval frågor som godtyckligt valts av konstruktören. För att det inte skall ta för lång tid att svara på alla frågor, så begränsas de till högst 25-30 stycken. Var och en av oss som testat, kan enkelt konstatera att många av de frågor som var viktigast för oss kanske inte ens var med, eller var yxigt formulerade. Av 30 frågor kan så många som hälften vara helt ointressanta för den som svarar, om det vill sig illa. Testet blir därmed ett mycket grovt instrument som riskerar att leda den osäkre till fel föreställningar. När det gäller oss äldre uvar, så är vi säkert också många som har kunnat konstatera att testen slår tämligen fel. Ibland blir utslaget helt stolligt fel. Så lägg ner!
Bruno Ganz har dött, berättade Twitter idag. Jag tänker på alla de sympatiska roller han gjorde under åren. Många nämner Himmel över Berlin, och Den amerikanske vännen – filmer han gjorde med Wim Wenders. Jovisst, de är mycket bra. Och många har haft lyckan att se dem. Men jag måste dra fram Dans la Ville Blanche! Regissör: Alain Tanner, schweizare liksom Bruno Ganz. Den kommer en dag att få den stora publik den förtjänar. Inte bara bland cineaster. Jag är övertygad därom, som politikerna brukar säga. En lågmäld, originell film utan stora gester eller uppskruvat tempo. Bruno Ganz gör en sjöman, Paul, som uttråkad av sitt jobb går i land och hoppar av när hans fartyg ankrar upp i Lissabon. Han tar in på ett litet billigt hotell, less på sitt sjöluffande och olustig över att alltid återvända hem till samma väntande hustru. Under dagarna vandrar Ganz planlöst sökande omkring i Lissabon med en liten, handhållen super-8-kamera. Han fotograferar slumpmässigt det han ser omkring sig. Dagarna går. Han skickar små paket med filmerna hem till den kvinna som uppenbarligen är hans hustru. Hon förblir namnlös för oss. Gör han detta med flit? Vad vill han? Vi hålls i ovisshet. I baren där klockan på väggen går baklänges med utsökt symbolik, finns en flicka i Teresa Madrugas gestalt, och de dras till varandra, inleder ett förhållande. En dag är hon plötsligt borta, har rest vidare i sitt eget liv. Paul – en looser? Han meddelar hem: ”Jag kan inte skriva, men jag kan ta bilder .… Jag önskade att jag kunde börja tala om världen igen. Jag drömde att jag gick in i staden. Jag tog in på ett hotell – och väntade… Staden var vit , rummet vitt, liksom ensamheten…. Jag mår bra. Jag är fri. Jag har inte semester. På semestern organiserar man sin ledighet. Jag gör ingenting. Verkligen ingenting.”
Det var med en suck av lättnad och 
Många böcker har skrivits om de svenska Erikjansarna som 1846 for till Amerika och grundade Bishop Hill på prärien. Deras ledare profeten Erik Jansson fick bara fyra år till. Han blev mördad 1850, och inga bilder av honom har bevarats till eftervärlden. Inga teckningar eller målningar, och eftersom fotograferandets konst då var en mycket föga tillgänglig teknik, så vet vi bara genom beskrivningar hur han såg ut. Han hade dock två barn som nådde vuxen ålder och fotograferades vid flera tillfällen, Eric och Tilda. Tilda lär vara mest lik sin far profeten. ”Han beskrives hava varit av medellängd, med brunt hår, blå ögon, magert, bleklagt ansikte med utstående kindknotor, 
tunna läppar och ovanligt långa och breda tänder, synnerligast i överkäken, saknade dessutom yttersta leden på högra pekfingret. Själva rösten var ej behaglig, ytterst sträv, snarare svag än stark och lät, som om han talade med något i munnen. Men vid sina samlingar brukade han anstränga den, så att den övergick till skrik. Ögonen brukade han vid sina föredrag hålla helt slutna, eller ock öppna dem obetydligt, så att endast vitögat syntes. Därjämte blev hans utseende frånstötande genom ett ständigt flinande (måhända ett ofrivilligt muskeldrag). Härtill kom ock, att han när som helst syntes kunna anlita sina tårekällor, som voro utomordentligt ymniga”. 
(Ur Herlenius avhandling). Sonen Eric Johnson blev publicist efter en karriär som captain i amerikanska inbördeskriget, och hans syster Tilda gifte sig med en militär och blev Matilda Jansson Warren. Vid ett besök 1878 i Bishop Hill av predikanten August Skogsberg (nederst) häpnade gamla erikjansare hur mycket Skogsberg liknade Erik Jansson. Och nog kan man nu föreställa sig ungefär hur Erik Jansson faktiskt såg ut. / jeha
JÖK-en flyger på fredag, meddelades till slut i veckans många presskonferenser. Det vill säga efter den beramade 
Här blandas det friskt mellan pärlorna – från klassiskt till schlagers. Och ikväll slog det mig att, vaf… jag har inte tatt med en enda låt med Harry. Ty en av 1900-talets främsta svenska grammofonsångare var utan diskussion Harry Brandelius. Folklig är bara förnamnet. Det är inte bara detta att han gjort så enormt m å n g a inspelningar. Man blir smått andfådd när man skrollar i listorna över hans rika produktion, på ett antal olika skivbolag. Det är både roliga, hurtiga, och sentimentala låtar. Och inte bara sjömans-romantik. Harry kör inget mumlande eller svajande – det är friska fläktar och ljuva minnen rakt igenom. Även när man kollar hans privatliv så tog han ut svängarna ordentligt. Stockholmskis var han. Inte såå vanligt i det sammanhanget. Han har förresten gjort ett gäng filmer å’… 
Vad skall man då välja ur hans 
Efter flera månader av sonderande och teatraliska presskonferenser, där Ulf Kristersson och Lööf har turats om i rampljuset med den stackars talmannen, så tycks nu luftslottens tid vara förbi. Äntligen. Pjäsen är slut. Det var dålig teater, och media har tyvärr inte gjort sitt jobb, inte ställt de där frågorna som många väljare väntat på. Ty de prövade konstellationerna har varit rena önskedrömmarna. Presskonferenserna har varit nån slags hovtillställningar med krystade och förbluffande beskedliga, tassande frågor kring gröten, medan papegojorna i den s.k. alliansen har mässat samma inlärda fraser till leda på podiet. Hur kan media tillåta sig spela med i denna fars? Enda förklaringen är de politiska journalisternas förtjusning i själva maktspelet. Det blir liksom House of Cards på riktigt – äntligen, i Sverige! Det säljer ju, det blir medial dramaturgi, spänning. Som en såpa. Eller? De enda presskonferenser som har känts hederliga och informativa är de få gånger Löfvén och Jonas Sjöstedt har uttalat sig om läget. De har tyvärr måst bevittna cirkusen, och har gjort det med stort tålamod. Allting kokar nu ned till vad man redan efter valnatten kunde ana – endast en ren socialdemokratisk regering förefaller rimlig. Då kan de breda uppgörelserna efter förhandlingar tagas i varje fråga där landet idag skriker efter reformer.
57 som 13-åring började jag under en sjukhusvistelse i tre månader läsa tidskriften Galaxy. Den innehöll fascinerande noveller i den genre som allmänt kallas science fiction. Samma år i november sköt Sovjetunionen upp hunden Lajka i en rymdkapsel i en bana runt jorden. År 1961 var det dags för den första människan i rymden, Juri Gagarin. Jag samlade på frimärken vid den tiden, och köpte givetvis den ryska serien märken med Gagarin. Året därpå var förste amerikanen John Glenn också uppe i orbit, och rymdkapplöpningen mellan stormakterna var därmed i full gång. I Sverige fick vi snart en häftig debatt om svensk atomkraft under statsminister Erlanders tid, och 1963 sattes den första kommersiella atomreaktorn i drift i 
Dagens stora nyhet, är varken den s.k. Alliansens skämmiga taktik för att nå regeringsmakten i Sverige, eller Trumps cirkuskonster, eller Theresa Mays pinsamma Brexit-bakslag i Salzburg, med uppgivet tal från 10 Downing Street. Nej det är japansk rymdteknologisk senaste bedrift. Hayabusa 2 är en rymdsond vars uppdrag är att hämta ett jordprov från asteroiden 162173 Ryugu. Rymdsonden sköts upp i december 2014. Den 27 juni i somras nådde Hayabusa fram till Ryugu. Och nu i september har två små fordon nyligen landats på asteroiden! 
