Spekulerandet är vår tids sjuka
det rastlösa spanandet efter vad som komma skall
Människor har lämnat förnöjsamheten bakom sig
och väntar idag, väntar med otålig ångest
på vilken ny utmaning som kan vänta bakom nästa krök…
Porträtt: Isaak Levitan painted by Valentin Serov (något beskuren, 1893)
Arbråhistorikern och vännen Tore Svedlund har stilla somnat in den 25 mars. Han var född 1932 och blev 88 år. Han var ett ovärderligt stöd när jag skrev min bok om ”Arbrå under sju generationer”, med sin stora kunskap om socknens historia och sitt stora kontaktnät. Vi höll kontakt och brukade ses nån gång varje sommar för att stämma av forskar-läget. Ibland nere på hembygdsarkivet, ibland på hembygdsgården eller på Kvar-Eriks där vi tog en fika. År 2012 gjorde vi en gubbsafari i bil fyra man genom byarna Parten och Änga där vi alla hade rötter. Här ett par rara bilder från hembygdsgården, Kvar-Eriks och fäbodvallen han älskade.
Bilderna uppifrån:
Miljömagasinet den
”Den 11 mars 2011 drabbas Japan av den kraftigaste jordbävning man dittills uppmätt. En enorm flodvåg skapas och sveper in längs Japans östkust. En halv miljon människor tvingas lämna allt och fly, närmare 16000 människor dör. Många av de som evakuerades kommer aldrig att kunna återvända (anm: min fetstil). Stora vågor vräker in över staden Fukushima, cirka 23 mil norr om Tokyo. Skyddsmurarna kring kärnkraftverket i staden, ett av världens största, räcker inte till. Tre av verkets sex block, som är i drift, snabbstoppas. Säkerhetssystemen blir strömlösa och det slutar med härdsmältor i alla tre reaktorerna. Stora utsläpp av radioaktivitet sker i luften, på marken och i havet.
Det är nu tio år sedan. Än i dag arbetar tusentals personer dagligen med saneringsarbetet. Enligt nya prognoser kommer saneringen ta upp till 60 år och kosta 7 000 miljarder kronor. Men det kräver också nya tekniska lösningar som ännu inte existerar. Minst 14 miljoner kubikmeter kontaminerad jord ska saneras. Grundvatten har pumpats upp för att radioaktiva ämnen inte ska tränga ut i havet. Över en miljon kubikmeter vatten ska saneras innan det kan släppas ut igen. Enligt reaktorernas ägare Tepco finns det snart ingen mark kvar att uppföra nya tankar på, och sommaren 2022 är det definitivt fullt. Sedan går det inte att lagra mer vatten. Det är viktigt att vi inte glömmer Fukushima, inte minst för alla de som drabbades, men också för att försöka undvika nya katastrofer. Kärnkraft är i grunden farligt trots alla säkerhetssystem som successivt lagts till.
• Efter Harrisburg blev det standard med haverifilter för att minska risken för utsläpp vid en härdsmälta (vilket ändå inte hjälpt vid senare olyckor).
• Efter Tjernobyl genomfördes i Sverige ett omfattande arbete för att stärka den nationella strålskyddsberedskapen.
• Efter Fukushimaolyckan beslutade Strålsäkerhetsmyndigheten att alla svenska reaktorer måste ha oberoende härdkylsystem efter 2020. En kostnad på 500–700 miljoner kronor per reaktor.
Med nya krav på säkerhetssystem och riskhantering blir kostnaderna för driften av kärnkraftverk allt högre och lönsamheten lägre. Samtidigt som riskerna för olyckor hela tiden ökar med kraftverkens stigande ålder. Det finns all anledning att påskynda Sveriges sentida avveckling av kärnkraften. Redan efter kärnkraftsomröstningen 1980 beslutade riksdagen att kärnkraften skulle avvecklas senast 2010. Årtalet baserades på att kärnkraftverkens livslängd bedömdes till 25 år, och att den sista reaktorn planerades starta 1985.
I dag, tio år efter Fukushima, har sex av Sveriges tolv reaktorer stängts. Trots detta producerar nu de förnybara energikällorna mer el och är både billigare och fördelaktigare. Kärnkraften är dyr, farlig och onödig. I dag finns ingen anledning att förlänga kärnkraftsepoken.
(Miljömagasinet Nr 10. 12 mars 2021)
”Dandelion Wine is a 1957 novel by Ray Bradbury set in the summer of 1928 in the fictional town of Green Town, Illinois, based upon Bradbury’s childhood home of Waukegan, Illinois. The novel developed from the short story ”Dandelion Wine,” which appeared in the June 1953 issue of Gourmet magazine. The title refers to a wine made with dandelion petals and other ingredients, commonly citrus fruit. In the story, dandelion wine, as made by the protagonist’s grandfather, serves as a metaphor for packing all of the joys of summer into a single bottle. The main character of the story is Douglas Spaulding, a 12-year-old boy loosely patterned after Bradbury. Most of the book is focused upon the routines of small-town America, and the simple joys of yesterday.” (Wikipedia)
En underbar berättelse. Får mig att längta efter maj månad – årets ljuvligaste tid.
En andra liten upplaga är nu tryckt. Med mjukt omslag och svart-vit inlaga, 200 sidor med över 200 fotografier och andra illustrationer. Den kommer inte att finnas i bokhandeln, men kan beställas här av intresserade. Den kostar 300 kr (plus eventuellt porto, om den skall skickas). Den handlar om ägarklanen Dicksons från Montrose i Skottland och deras framgångsrika verksamhet i Göteborg, Värmland och Norrland under andra halvan av 1800-talet, och hur huvudmannen Oscar Dickson delvis investerade vinsterna i svensk polarforskning på Svalbard och Grönland. Han finansierade även del av Nordenskiölds seglats via Nordostpassagen, och ingenjör Andrées färd i ballong mot Nordpolen sommaren 1897. Men det handlar också om människorna vid Dicksons sågverk i Askesta, och hur min egen morfars farfar Stut Hans Ersson kom till Askesta och rotade sig där, och hans ättlingar.
Först till kvarn. Maila: arboradh@gmail.com
/ Janne Hallström
Et donc, nous gaspillons nos vies
en prévision
sur ce,
qui après tout
mais cela n’arrive jamais
Donne moi ton fado
et je pleurerai tes larmes
Chantez – vos sentiers parfumés
et toutes les pierres!
et je vais vous dire
notre histoire… (jeh)
NATTBILD
Nattens portar står öppna
I en trädtopp
sitter en uggla och ser,
hur lysmasken, ett av Jordens minsta
energiverk – arbetar.
/ Bo Setterlind
I Sverige hade träpatronerna utefter norrlandskusten bokstavligen skurit guld under det goda sjuttiotalet. Men just den här vårvintern 1879 hade det slagit om – och priserna på virke i London var ingen rolig läsning för exportsågverken i Norrland. Priserna var usla, och för att rida ut de dåliga tiderna hade sågverken av riksdagen begärt och fått beviljat ett lån på 3 miljoner kronor. Det räckte dock inte. För att hålla ställningarna hade man också sänkt arbetarnas löner med 15-20%. Marknadens närmaste framtid syntes dyster, och ett synligt bevis var att uttagningarna i Sparbanken i Söderhamn var större än insättningarna. Men skam den som ger sig – redan den 11 februari detta år rapporteras i Söderhamns Tidning att Askesta som första såg har ’dragits på’ och är i full gång på dagarna: Trafiken å banan mellan Askesta och Sandarne har även för året öppnats för det försågade virkets nedforslande till Sandarne. Likaså har arbetet å det mekaniska ånghyvleriet vid Sandarne under veckan börjat, så att flertalet av vid Askesta och Sandarne varande bofasta gifta arbetare nu äga sysselsättning och något ljusare levnadsutsikter, ehuru arbetslönerna äro nedbringade nära nog till de minsta möjliga. Vid övriga sågverk i skärgården tros rörelsen knappast komma igång före öppet vatten. I april annonserar Oscar Dickson, som äger sågen i Askesta och anläggningarna i Sandarne, om arbetstillfällen: Herr Dickson & Co har givit sina arbetschefer i Jemtland och Herjedalen order om skogsavverkningar i stor skala.
Allt är inte nattsvart, men ett säkert tecken på oron är uppgifterna som inkommer om en ökande utvandring. Den 22 april uppmanar flottningsföreningen i Ljusnan herrar virkesägare vid Ljusne älv och dess bivatten att före 1 maj inkomma med kalkyler på 1879 års virkesinmärkningar. I början av maj börjar så isen till slut att spricka upp. Den 6 maj har isen skilt sig, och en vak ligger mellan Enskär och Storjungfrun. Norrut är det massor av drivis, men utanför Söderhamn har den skingrats och Storjungfruns fyr har tänts. Lotsarna har gått ut till Lilljungfrun. Några dagar senare gör sig ångaren Nya Söderhamn redo att lämna Stockholm med destination Ljusne och Söderhamn. Isbandet mellan Branthäll och Grundvik anses utan svårighet kunna passeras. Den 13 maj inkommer så plötsligt notiser från Hudiksvall om ett slags strejk vid trävarubolagets brädgård i staden. Hudiksvallsposten undrar vad det skall tjäna till – bolaget har redan annonserat efter nya arbetare i Söderhamn. Nånting är i görningen, och den 27 maj ger Söderhamns Tidning stort utrymme åt bildandet av Söderhamns arbetarförening vars stadgar tidningen publicerar. Då har samtidigt i Sundsvall den 26 maj klockan 8 på morgonen en kommitté bestående av fyra arbetarrepresentanter för brädgårdsarbetarna vid Heffners & Co framfört arbetarnas krav på återgång till fjolårets löner, men bryskt avvisats av ledningen där. Det blir signalen. Nu lägger arbetarna ner arbetet vid de flesta sågverken i Sundsvallsdistriktet. Ett spontant missnöje har sakta men säkert växt sig allt starkare, och nu är måttet rågat. Arbetarna samlas under provisoriska röda fanor i stora skaror på Skarpskyttelägret i Sundsvall. Snart är man 1000 man. Arbetarna uppträder mycket fredligt, sjunger psalmer och lyssnar på predikanter. På deras egen begäran stängs krogar och utskänkningsställen. Det är inte våld man vill ha, utan bröd och rättvisa. På strejkens andra dag står ett 30-tal sågverk stilla i bygden. Nu blir det fart på ägarna och myndigheterna. Landshövdingen Treffenberg ilar till lägret och håller förmanande tal om återgång till arbetet.
I Stockholm är kungen Oscar II nervös. Han telegraferar till landshövdingen och lovar militär hjälp om läget skulle så kräva. Ångaren Thule kommer först med 300 gardister från Stockholm ombord. Snart kommer också 200 man från Hälsinge regemente. Militären har skarp ammunition med sig. Efter ytterligare några dagar anländer också sex kanonbåtar till Sundvall. Läget är laddat, och arbetarna vägrar lyssna på landshövdingens uppmaningar. Tisdagen den 3 juni, tredjedag pingst, låter Treffenberg militär omringa lägret och kanonbåtarna vänder sina kanoner mot platsen för lägret. Man läser upprorslagen för arbetarna. Man läser också upp vräkningsdomar mot arbetarna, griper 37 personer för lösdriveri, och häktar sju nyckelpersoner som anses vara ledarna. Allt pågår i kyla och ösregn. Dagen efter har myndigheterna med sina militära påtryckningar och sina hot tvingat tillbaka arbetarna i arbete.
Men samtidigt börjar också oroligheter söderut – i Hudiksvall, Söderhamn, Gävle och Skutskär. Söderhamns Tidning skriver den 3 juni: Ett antal av några hundratal arbetare från Marma och Bergviks brädgårdar (inne i Söderhamn) har idag inställt sina arbeten och dragit ut till sågverken utefter fjärden. Före deras avmarsch från staden talade lektor P.Waldenström från Gefle vilken igår anlände hit till staden. Nykterhetskämpen Waldenström försökte lugna massorna, och få dem att på fredlig väg nå en överenskommelse med sina arbetsgivare. Några tog intryck av Waldenström och lämnade demonstrationen, men övriga tågade nu iväg mot sågverken utanför staden för att värva fler anhängare. I Grundvik blir man avvisade. Störst gehör tycks man få i Ljusne. Snart har man där samlat mellan 1000 och 2000 man. I Ala släcker man ugnarna. Onsdag kväll anländer 300 man till salutorget i Söderhamn, mest Ljusnebor, men också folk ifrån Sandarne. Efter ett tag glesnar skarorna och man skingras mot torsdag morgon. Under onsdagen har samtidigt grosshandlare Oscar Dickson anlänt till Söderhamn. Han har hört talas om oroligheterna och beger sig genast ut till brädgården i Sandarne.
Vid middagstid på torsdagen den 5 juni samlas arbetarna åter i Söderhamn för avmarsch mot sågverken utefter sydsidan av fjärden. Nu har man en fana i spetsen av tåget. Söderhamns Tidning: Då de anlände till Sandarne, möttes de vid Lerviks grindar av grosshandlaren Oscar Dickson, som ensam hade tagit plats därstädes och under flera timmar avbidat de strejkandes ankomst. När skaran, 500 man, nalkas, trädde herr Dickson fram och förbjöd densamma att intränga på hans mark. ”Detta är mitt område och jag förbjuder alla utom Sandarnearbetare att inträda här”, säger han. En röst ur hopen ropar: ”Grinden är olåst, framåt!”. ”Jag är låset”, svarade herr Dickson och stod med orubbligt lugn på sin post framför grinden. Strejkarna började nu tveka och drog sig undan till Åsbacka. Dickson uppmanar sina arbetare att återgå till ordningen, i annat fall hade de att vänta att förlora sina jobb och att bli avhysta från sina bostäder. Borgmästare Berglöf anlände nu till Sandarne med militär från Helsinge regemente. Härav förlades en större avdelning vid Sandarne, och mindre styrkor vid de övriga verken. Till Ljusne begav sig samma torsdag kronofogde Holm med trupp från Mohed. Till Stugsund anlände kanonbåten Astrid. De rekvirerade trupperna kring Söderhamn är från Arbrå, Alfta och Järvsö kompanier. Kung Oscar II telegraferar den här kritiska dagen till landshövding Asker angående läget.
På torsdag kväll drar Alasågen igång igen, och fredag morgon tycks arbetet vara igång i Sandarne. Även i Grundvik är allt igång på fredagen – två man har där avskedats. Bara vid Åsbacka och Långrör är det ännu oroligt. Tisdagen den 10 juni när Söderhamns Tidning åter kommer ut, är strejken i stort sett över, och tidningen kan summera händelserna. I Söderhamn tycks de oroliga rörelserna ha lagt sig helt och hållet från och med den nya veckans början. Marma och Bergviks arbetare vid brädgårdarna inne i Söderhamn liksom kollegorna i Ala pekas ut som de envisaste arbetsvägrarna. De sista har givit upp under helgen. Vid Ala har 40 man avskedats under lördagen, men har fått tillbaka sina arbeten under måndag eftermiddag. Måndag kväll började man sända hem de militära förbanden. Då avseglade också kanonbåten Astrid mot Stockholm. Tidningen konstaterar i sin slutkläm att arbetarna i Söderhamnsdistriktet egentligen har det bättre 1879 än året före. Lönerna är visserligen 15% lägre, men det uppvägs mer än väl av kraftigt sänkta priser på livsmedel. Man menar också att lönerna i Söderhamn är bättre än vid industrierna längre norrut. Både arbetare och arbetsgivare får av tidningen beröm för att ingen har kommit till allvarlig skada. Inget fylleri, inget våld – och de flesta som avskedats har återfått sina arbeten.
Utanför Hudiksvalls brädgårdar ligger en kanonbåt kvar på redden ännu den 13 juni. Men även där återgår man snart till ordningen. Den stora norrlandsstrejken 1879 tog aldrig riktigt skruv. Därtill var den för oförberedd och utan organiserad ledning. Den var den första stora arbetskonflikten i vår moderna svenska historia, och den varade i närmare fyra veckor sammanlagt. I Söderhamn var det över på en vecka. Det tycks i Söderhamn ha varit brädgårdarnas arbetare som var de aktiva. Oroligheterna följde ett band från stadens brädgårdar ut efter fjärdens södra strand ända ner till Ala. På norra sidan av fjärden i Mariehill, Djupvik och Utvik var det lugnt. Inte heller tycks sågarna vid Ljusnan i Bergvik, Marma och Askesta ha varit involverade. Inte en enda notis därom står att finna i Söderhamns Tidning. Även om diskussionerna säkert gick höga vid köksborden även där. Inga omedelbart synbara förändringar kunde noteras i strejkens kölvatten. Men något hade ändå förändrats, erfarenheter hade vunnits inför nya bataljer mellan arbetsgivare, myndigheterna och arbetarnas krav på en rättvisare fördelning. Åren som följde på 1880-talet präglades av en kraftigt ökad emigration till Nordamerika. Samtidigt ser vi en arbetarrörelse som sakta började formera sig i politiska partier och fackföreningar. Man startade egna tidningar, agiterade för allmän rösträtt och bättre arbetsvillkor.
Sundsvallsstrejken blev början på en lång process innan arbetarna fick föreningsrätt, allmän rösträtt och strejkrätt. Mycket är idag vunnet – men inget fortsätter att utvecklas med automatik. Sågverken och brädgårdarna är färre, men strukturförändringar och förändrade arbetsuppgifter tenderar att skapa nya hälsorisker och arbetsvillkor. I dagens hårda konkurrenssamhälle kallas stress, alienation, konflikter och andra arbetsmiljöproblem för ”utmaningar”. Det säger en hel del om den tid vi lever i.
2020-12-01 Jan Erik Hallström
F.d. statistikansvarig på Arbetsmiljöinspektionen i Stockholms distrikt
En lördag morgon den 1 juli 1882 gick ett par av flottans kanonbåtar ut från Göteborg med kurs mot Spetsbergen. Ombord fanns en samling svenska forskare, och bland dem den unge entusiasten Salomon August Andrée (f.1854), apotekarsonen från Gränna som hade läst naturvetenskap och varit i Amerika ett tag. Fjorton år senare skulle han ge sig av i en luftballong mot Nordpolen, men nu skulle han studera jordmagnetism, norrsken och elektriska fenomen vid en vik på Spetsbergen i över ett år med en handplockad skara kollegor. Nåja, de hade ganska skiftande bakgrund. A.E.Nordenskiöld hade 1878-1880 avverkat Nordostpassagen med framgång och nu ville Kungliga Vetenskapsakademien skicka ut denna expedition på nya uppdrag. Den ingick i det första internationella Polaråret. Ledare för gruppen blev Nils Ekholm (f.1848) och Andrée blev hans ställföreträdare. På bilden poserar de framför det s.k. Svenskehuset i en vik av Isfjorden på västra Svalbard. Kap Thordsen kallas platsen. Det är Andrées födelsedag den 18 oktober 1882. Andrée syns i mustasch som tvåa från vänster. Den skäggige bredbente framför honom är antagonisten löjtnant Henrik Stjernspetz (f.1850). Till höger bakom och ovanför Andrée står aningen suddig – rumskamraten fil kand Emil Solander (f.1858), tjusige Vilhelm Carlheim-Gyllensköld (f.1859) i bredhatten, och ledaren Ekholm i skägg och kubb. Läkaren Richard Gyllencreutz (f.1850) lär vara den suddige tvåan från höger. Sittande är Ljungström, Olsen och Sundberg. Läkaren hade sin hund med sig, som fick valpar under vistelsen. Övriga är fångstmän som hjälpte till med det dagliga praktiska, transporter, fixande, jakt etc. Bilden lär vara tagen på Andrées födelsedag (källa: Digitalt Museum / Grenna Museum, Polar Center).
Egentligen siktade man först på Mosselbukta längst i norr, men där blev det för svåra isförhållanden. Där hade Nordenskiöld tidigare haft sin bas Polhem. Andrée och de andra bosatte sig i Svenskehuset i över ett år. Det innebar bl.a. en lång mörk vinter med temperaturer ner mot -25 grader. Både Ekholm och Andrée skrev dagbok. En liten drapa varje dag. Den som har läst Andrées senare anteckningar från färden mot Nordpolen , kommer i anteckningarna från Spetsbergen mycket närmare Andrées person och tankevärld. Efter ballonghaveriet 1897 blev det en kamp för livet varje dag, och dagboken därmed lakonisk och stundom kryptisk (och svårt fuktskadad då den omsider hittades). Här i huset vid Isfjorden var tillvaron gansk trygg. Ingen blev svårt sjuk. Man forskade, jagade, festade och hade sina ”gurgel”, som Andrée säger. Förutom hans noggranna recensioner av maträtterna (som är överraskande varierade och välsmakande) får vi läsa om hans irritation på elaka kollegor, ilskan över ständigt smällande i dörrar, vårdslöshet med apparatur, och ren mobbning mot honom själv. Man får också se sidor av hans personlighet, som delvis förklarar hans otroliga idé att senare flyga till Nordpolen. Han är fanatiskt noggrann och plikttrogen, fuskar aldrig när han har vakten, men får kritik av Ekholm för att han har snålat och köpt en del undermålig utrustning, och för lite fotogen. När de efter en tid tvingas ransonera fotogen samlas de alla kring lampan i biblioteket, medan Andrée sitter och jobbar i sitt mörka rum, noterar ledaren Ekholm på ett ställe i sin dagbok.
Ingenting tycks saknas i matförråden, och kocken tycks få godkänt. De äter allt från renstek, ripor och gås, biff, kotletter, ärter med fläsk, och kroppkakor – och plockar mängder av ägg från sjöfåglarna i viken, men har även ett stort förråd av konserver, sylt, rabarber, dill, vitkål och brysselkål m.m. Ofta är det tårta efter maten. Öl, vin, punsch och champagne flödar. Så länge viken är isfri så får de ibland post med fartygsbesök. Men så slår polarvintern igen den kontakten med yttervärlden. Hela fjorden stelnar isbelagd. Man får skriva brev och lägga på lager över vintern. Andrée är något av en nitisk enstöring av fr.a. löjtnanten som kom med lite i sista minuten som reserv. Han hånar Andrée för ”intellektuellt arbete”. Hans gliringar svider, men Andrée låter sig inte knäckas. Han arbetar på. Han har sina luftelektriska och astronomiska observationer. Han är den energiske terriern med pepparkornsögonen. Ekholm undrar om han inte har ett synfel, för Andrée tycker sig ibland se i syne när han ser ut över snövidderna. Hunden, skjulen och de många rävarna runt lägret tas ibland för isbjörnar och annat i stormen. Inte heller läkaren Gyllencreutz är sympatisk. ”Ett storartat gurgel mellan Ekholm och G-z om mig. Han var som vanligt ytterligt fräck. Jag satt bredvid och hörde på, men sade ej ett ord. Gjorde ren vattenbatteriet till elektrometern.” (14/10)
Breven från syskonen och mamma Mina där hemma är viktiga. Och han jublar över den ljuvliga lingonsaft som hans mor har sänt med honom i rikliga mängder. Oktober 19: ”Drömde på natten att mamma kom hit. Hon sade att hon kom för att se hur jag hade det. Gumman hade blivit förskräckligt mager och såg ö.h.t. ut som en sylfid.” Han skriver också vetenskapliga artiklar till Stockholms Dagblad, och till Vetenskaps-akademien. Den 21 december är dygnet som mörkast, och läkaren kommenterar efter maten och skålandet, mörkrets negativa inverkan på dem alla. Andrée skriver dock: ”För min del kan jag ej upptäcka någon så betydande skillnad i vårt uppförande att den kan frappera. Skulle jag anmärka något så vore det Solanders utomordentliga overksamhet, Stjernspetzs tystlåtenhet och betydligt minskade rörlighet, samt Gyllencreuzs sällsynthet och tillbakadragenhet. Ekholm och Gyllenskiöld och jag själv synas mig vara likadana som förut, min sinnesstämning är aldrig nedtryckt, men ofta glad.” Men han ser tämligen dåligt mot den bländande snön som kan ge ”ögonblicklig svindel”. Julaftonen blir lyckad med lutfisk, gröt och alla tillbehör. Efter smörbakelserna inkasserar Andrée 17 julklappar inklusive pappas porträtt.
Den 10 augusti året därpå kommer båten Urd med brev, och det blir fest med supande inför uppbrottet. Den 25 augusti lättar de ankar, och den 28:e når de Tromsö. Bjudning hos konsul Aagard. I Bergen den 3 september telegraferar han till Dagbladet. I Göteborg den 6:e tar han in på Göta Källare, träffar sin bror Herman och går på teatern. 8/9: ”Avreste efter att ha uppvaktat kungen, med nattåget. 9/9: Mottagandet här i Stockholm vänligt. Allt väl. 13/9: Avlämnade mina sista papper, redogörelsen för apparatens uppställning och tabellernas anordning. Avreste på kvällen hem till Wexiö. 14/4: Klockan 9.45 hos Mamma.” (Källa: Svenska fysikaliska-meteorologiska expeditionen till Spetsbergen juli 1882-september 1883. S.A. Andrées dagbok från deltagandet i det första internationella polaråret. Dagboken är fint sammanställd och kommenterad av Håkan Jorikson, Grenna Museum, med förord av professor Sverker Sörlin, KTH)
Så passerade Söderhamn fyra hundra år som stad denna måndag den 7 september 2020, och staden har som sig bör låtit trumpeta ut detta från Rådhusets trappa. En liten tapper skara hade trotsat coronan och samlats på rådhustorget, och barn från en förskola stämde upp ett fyrfaldigt Leve! Vädret var inte så tokigt för att vara i september. På förmiddagen vid 11-snåret sågs fem svenska JAS Gripen från F21 i Luleå flyga i formation på himlavalvet över min socken Mo. (Söderhamns egen flottilj F15 ”is no more” tyvärr – men det är aldrig för sent att starta om på ny kula om viljan finnes!) För oss som intresserar oss för bygdens historia var detta förstås una giornata particolare – en alldeles särskild dag. Från Söderhamns Teater bjöds på kvällen en dynamisk digital föreläsning om stadens ärorika förflutna, och det gavs sedan både intervjuer, tal och musikalisk underhållning. Professor Dick Harrison från Lund är ett fenomen. Vid 54 års ålder har han redan en enorm produktion av böcker bakom sig i ett brett spektrum av ämnen. Han har även provat på att skriva romaner. Ikväll gav han en föreställning som sprudlade av gott humör och lärdom. Han tecknade för oss Söderhamns historia ur ett brett europeiskt och nordiskt perspektiv ända tillbaka till hedenhös innan Hälsingland blev en del av Sverige, och förde oss ända fram till sågverks-boomens ankomst på 1850-talet – den som blev början på den svenska industrialiseringen. Där stoppade han – ungefär vid den tidpunkt där min egen lokalhistoriska forskning kring nedre Ljusnan börjar 🙂
Förutom estradören Harrisons briljanta uppvisning, var landshövding Per Bills anförande intressant, liksom den efterföljande intervjun med honom. Han började förresten med att läsa upp en hälsning från kungen och drottningen som skulle ha varit närvarande om inte ett grasserande coronavirus hade satt stopp för detta. Anna Sahlin, Miriam Bryant och Monica Törnell stod för en kompetent musikalisk inramning. Det var gott att höra några av Monicas senaste låtar, liksom Heden och Ted Ströms fantastiska Vintersaga som hon självklart gör outstanding! Att mitt eget ljud hackade från och till berodde nog på att mitt bredband inte är tillräckligt maxat 🙂 Harrison hördes mycket bättre i min mobil efteråt än i min dator. Saknades något? Ja hade det inte varit maffigt med en blåsorkester på rådhustorget också på morgonen, och en kör med 2-3 sånger på slutet i Teatern? Men det skall väl firas lite mer efter att coronan har klingat av, får vi hoppas. / jeh /
Glatt överraskad i år av många fina program i P1 Sommar. Det blev en rivstart med Greta Thunberg och Shima Niavarani, och för min generation män satt det fint att därefter få ta del av Ulf Lundells nutidsanalys och Micael Bydéns intressanta bakgrund innan han blev vår ÖB. FN-medlaren Staffan de Mistura hörde jag en solig dag i trädgården med en fika. Sen kom en svacka där jag hoppade över både företagare, munkar och influencers. Och varför Sahlin, Borg och Sundin (?) skulle vara med i år är svårt att förstå. Specialistsjuksköterskan desto viktigare. Intressant var också att höra rara Miss Li och Albin Ekdal om deras toppar och dalar i artistkarriärerna, som båda fortsatt rullar på …
Tack Malin Byström, Simon J. Berger, Anna Takanen för fina levnadsberättelser! Extra intressant att höra Simons långa väg ända fram till succén med norska serien Exit – en väg som påminde mig själv så mycket om den väg mina egna söner har känt – internetgenerationens. Ja, människans behov av ”berättelser” är vårt signum – i form av myter, riter, hällristningar, story telling, litteratur och film. Sånt som filosofen Claude Lévi-Strauss sammanfattade i sin lära om strukturalismen. Väckte minnen detta från åren på Stockholms universitet och mitt sista år, då jag läste socialantropologi 🙂
Ett särskilt tack till:
1. Journalisten Ola Wong som jag lärde att uppskatta redan för många år sedan i SvD, och vars omvärldsanalys idag på pricken stämmer med min egen oro över läget.
2. Professor Björn Olsen som med skärpa och kunnighet ända sedan i mars hos Malou i TV4 har kritiserat Folkhälsans i mångt obegripliga strategi i kampen mot covid-19.
3. Lena Endre och Marie-Louise Ekman för personliga och sympatiska program som berörde. Liksom Wong och Olsen dessutom tryfferat med ovanligt schysst och spännande musik!
I sommar har jag som vanligt lyssnat mycket på radio. I P1 dyker det upp både gamla musikaliska pärlor och sånt man aldrig hört förr. Nyligen inträffade detta: ”Vem var det där, så bra, det låter bekant, men jag kan inte placera inspelningen och artisten…” Jag glömde kolla låtlistorna efteråt. Någon vecka senare dök samma stycke upp igen i ett annat program. Jag glömde återigen bort att ta reda på vem som sjöng. En kvinna med en fascinerande röst som skar distinkt genom den malande suggestiva taktfasta melodin, men jag uppfattade inte alls vad hon sjöng om, på engelska. Bara att det var mäktigt, berörande, påträngande, bra. Vem f-n var detta?
Det var uppfriskande att höra Ola Wong igår i Sommar. Tankeväckande, ödmjukt och sympatiskt. Jag minns hur jag redan för minst tio år sedan uppskattade hans kunniga och spännande artiklar om det nya Kina i SvD. Där fanns det djup och den kunskap man kunde sakna i många andra schablonreportage från Kina, i andra media. Nu överraskade han med en sylvass analys av den svenska flockmentalitet som är så irriterande hos både hariga och opportunistiska politiker och ofta pinsamt fantasilösa och ytliga svenska media. Wong pekade ut de mekanismer som tycks fjärrstyra den här paradoxala svenska nationalismen som tvångsmässigt får oss att göra oss märkvärdiga genom ta stolliga beslut, och sen vägra att ändra oss trots att det är uppenbart att vi gjort bort oss. Som nu med snart 6000 döda av coronaviruset, samtidigt som färre än 10 pers har dött på Taiwan t.ex. Sug på den! Den tillsatta kommissionen måste nu våga vara frän och sanningssägande när de avlägger sin rapport så småningom. De döda kan vi inte få tillbaka, men vi måste åtminstone vakna upp ur vår yrvakna passivitet, och vår dåliga beredskap, och sluta förneka att flera av våra myndigheter har gjort ett dåligt jobb. Tack Ola för ett suveränt program! Så djefla bra. (Bild: Svenska Dagbladet)
Ibland dyker det upp en film som berättar någonting väsentligt. I dagens mediautbud är det allt sällsyntare med filmskapare som vågar dra ut på en scen istället för att försöka fånga oss med ständig rörelse, ständig action och ett evigt larmande. Hollywood har väl satt ribban, den känslan kommer man ju inte ifrån. Skönt då att det görs annan film också som törs vandra egna stigar. Ikväll bjöd SvT på en rulle av Chantal Akerman (1950-2015), en nästan plågsamt ordkarg och långsam historia. Många gav säkert upp och slog av. Att en katastrof lurade bakom tristessen kunde vi nog ana, vi som höll ut. Upplösningen var inte ologisk. Filmen? Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles’’ (1975). Jag måste erkänna att jag inte kände till Akerman, trots att hon tycks ha gjort ett stort antal filmer. Kanske har få av dem nått Sverige. Jag ser gärna att SvT visar fler ur hennes produktion. Det står på Wikipedia att Marguerite Duras kritiserade filmen när den kom. Det är intressant eftersom Akermans film i sin stora frånvaro av dialog påminner just om de många filmer av Duras jag såg på Filmhuset på 80-talet – India Song, Moderato Cantabile och Hiroshima mon amour. Kanske kände de att de konkurrerade om samma publik, att Duras ville freda sitt revir. Hur som helst är Akermans film plågsamt konsekvent. Mina tankar går till samma atmosfär som jag har upplevt i Georges Simenons (1903-1989) självbiografiska berättelser. Stadsmiljöerna och det sociala livet i Belgien före kriget. Hos Simenon var det 1930-tal i Liège, hos Akerman är det väl 1970-tal i Bryssel…
Min far hette Runo. Själv skriver jag runor – hälsingerunor. Kanske är det med andra ord ingen slump. Jag har vänt mig om, och sett sju generationer av män leva sina liv i samma älvdal, utefter stränderna vid Ljusnan. Dagar och nätter, i ljus och mörker, glädje och sorg. Med sina kvinnor och barn. Men jag ristar inte mina runor i sten som de avlägsna, förkristna generationerna. Inte heller i trä eller ben som förr. Jag fyller papper med mina runor, och inte raspar jag ens papperet längre. Den nya tidens diskret anonyma medhjälpare överför mina tankar blixtsnabbt, lyder minsta knapptryckning. Jag ser avtrycken efter mina sju generationer förfäder vid älven – från Napoleontiden och in på 1900-talet. I arkiverade handlingar, kontrakt och fotografier. Först år 1928 lämnade vi Arbrås bruk och sågverk. År 1939 lämnade farsan och morsan Väster på Söderhamn, och 1959 gick farfar i pension hos Marma-Långrör. Där var det slut. Farmor höll ut längst innan hon också kilade vidare till de sälla jaktmarkerna på 1970-talet, som det stod i min ungdoms äventyrsberättelser. Därmed var vår närvaro i bygden finito. Tystnaden lägrade sig. En hel generation vilade nu på Söderalas vackra kyrkogård: Farfar Erik, farmor Anna, farmors mor Elin, morfar Ivar, mormor Emma, morfars far och mor, morfars syster och hans bröder Olle och Josef, mormors mor, och moster och morbröder.
Nästan alla männen på svärdsidan hette Olof eller Erik. Farsan blev den förste att heta Runo. Knut Erik Runo. Inte hade väl min farfar drängen, stabbläggaren och sulfatmassaarbetaren läst så mycket svensk historia, men präktiga nordiska kunganamn gav han och farmor sin äldste son när gossen föddes i Lottefors 1916. Knut som den danske vikingakungen Knut Svensson – Knut den Store – sonen till Sven Tveskägg som regerade en del av England på 1000-talet under många spännande år. Erik som Erik den Helige, Erik av Pommern och Erik XIV av Vasaätten.
Varför valde de även Runo? Därom vet jag inget, och lär aldrig få veta. Som ofta kan det vara en tillfällighet. Någon de kände till och gillade som hette så? Antagligen. Namnet var inte så ovanligt i Norrland. Men ingen hette så i släkten tidigare. Jag har koll. Idag sommaren 2020 är det knappt ett tusen här i landet som bär förnamnet Runo och bor i Sverige, och bara 238 som kallas så. Och medelåldern är hög – 73 år. Min far skulle ha varit 103 år nu, om han levat.
Nå, de fyra första på vår svärdslinje, som alla levde i Arbrå på 1800-talet, hette Olof. Bara Olof, inga fler förnamn. Så det blev många Olsson i efternamn, och därmed flera Olof Olsson. Fortfarande ett av våra tio vanligaste efternamn. Bondesamhällets patronymikon raderas inte ut så lätt. Men Anderssons är fortfarande flest, strax före Johanssons. Olof kallas 14.000 män och pojkar idag. Det är alltså hyfsat vanligt fortfarande. Men min farfar född 1892 fick heta Erik som den förstfödde sonen i den familjen, där bröts den olof-trenden. Hans yngre bror vagabonden fick axla traditionen och kallades Olle.
Knut kallas idag åtminstone 4.500, och det är lite på uppgång. Erik är stadigt populärt både som tilltal och dopnamn, och går alltid in på topp-tio-listorna. Över 60.000 kallas så, och över 300.000 bär namnet. Men heter man och kallas för Runo som en av de 238, så är det ganska exklusivt ännu 🙂
”Författaren och akademiledamoten Kristina Lugn är död, bekräftar familjen för Expressen. Nu har ledamoten på stol nummer 14 i Svenska Akademien gått ur tiden, 71 år gammal.” Märkligt att Kristina Lugn skulle lämna in samma dag som Little Richard. Men så kan det bli. Jag köpte ”Keep a knockin'” med honom en gång i min blå ungdom, och jag har åtminstone Hundstunden av Lugn. En underbart rolig och självironisk samling texter.Jag vet få poeter som är så roliga. Hennes genombrott hette annars ”Bekantskap önskas med äldre bildad herre”, och det önskemålet gick ju lustigt nog i riklig uppfyllelse när hon hamnade med många bildade herrar i Akademien. Lugn var hon nu knappast, även om hon talade långsamt, och lugnt. Så fick också hennes efternamn en ironisk knorr. C’est la vie, sa Chucken.
Keep a knockin’ but you can’t come in
Keep a knockin’ but you can’t come in
Keep a knockin’ but you can’t come in
Come back tomorrow night and try it again … 🌿
……………………………………………….
Nu sover jag
i en mycket vacker
mycket gammal stad.
Nu sover jag
för första gången
med knäppta händer.
Och någon som inte känner mig
har strukit bort håret
från mitt ansikte …
………………
🌿 ⏳
My river runs to thee:
Blue sea, wilt welcome me?
My river waits reply.
Oh sea, look graciously!
I ’ll fetch thee brooks
From spotted nooks, —
Say, sea,
Take me!
Så har Frankrike och Belgien nått samma dödfrekvenser som tidigare Italien och Spanien i detta farsotens år 2020, och viruset lär sätta sin prägel på resten av året även om det kommer att klinga av så småningom. I Sverige är det nu 2.000 som avlidit. Våra frekvenser ligger ungefär i samma nationella härad som Irlands, Schweiz och USA. Men inom Sverige är det stora skillnader mellan regionerna, där Skåne och sydostligaste länen inklusive Gotland har klarat sig bäst undan, hittills. Två tusen är långt ifrån spanska sjukans 30.000 döda år 1918, och vi må hoppas att vi aldrig når de nivåerna denna gång. I Hälsingland närmar vi oss 50 avlidna… Frågan infinner sig just nu – hur kan Japan hålla döden i så strama tyglar?
Corona, antal döda per 100.000 inv |
|
| April 23, 2020 | |
Källa: Johns Hopkins , Baltimore University, USA |
|
| Land | Dödsfall /100.000 invånare |
| Belgium | 55 |
| Spain | 46 |
| Italy | 42 |
| France | 32 |
| United Kingdom | 27 |
| Netherlands | 24 |
| Sweden | 19 |
| Switzerland | 18 |
| Ireland | 16 |
| US | 14 |
| Portugal | 8 |
| Denmark | 7 |
| Germany | 6 |
| Austria | 6 |
| Canada | 6 |
| Norway | 4 |
| Finland | 3 |
| Israel | 2 |
| Korea, South | 0,5 |
| Japan | 0,2 |
| OBS: Dödsfall pga Coronavirus registreras inte på exakt samma sätt i alla dessa länder. Siffrorna speglar ungefärlig dödlighet med den reservationen. | |
Augusti |
72 |
|
September |
112 |
|
Oktober |
365 |
|
November |
540 |
|
December |
104 |
|
Januari |
79 |
|
Februari |
10 |
|
SUMMA |
1282 |
Ålder |
Män |
Kvinnor |
Totalt |
0-10 år |
85 |
83 |
168 |
10-20 år |
156 |
185 |
341 |
21-30 år |
218 |
192 |
410 |
31-40 år |
142 |
147 |
289 |
41-50 år |
51 |
72 |
123 |
51-60 år |
32 |
56 |
88 |
61-70 år |
17 |
21 |
38 |
71-80 år |
2 |
8 |
10 |
SUMMA |
703 |
764 |
1467 |
Sept |
Okt |
Nov |
Dec |
Jan |
Totalt |
|
Norrala |
0 |
4 |
12 |
1 |
3 |
20 |
Trönö |
0 |
8 |
10 |
0 |
0 |
18 |
Rengsjö |
1 |
1 |
5 |
2 |
0 |
9 |
Mo |
0 |
7 |
1 |
1 |
1 |
10 |
Söderala |
0 |
17 |
11 |
1 |
2 |
31 |
Bergvik |
1 |
11 |
5 |
1 |
0 |
18 |
Skog och Lingbo |
0 |
8 |
11 |
0 |
0 |
19 |
Hanebo |
3 |
12 |
7 |
2 |
1 |
25 |
Segersta |
0 |
10 |
1 |
0 |
0 |
11 |
Summa |
5 |
78 |
63 |
8 |
7 |
161 |
Ålder |
Antal dödsfall |
00-10 år |
11 |
11-20 år |
22 |
21-30 år |
35 |
31-40 år |
22 |
41-50 år |
10 |
51-60 år |
9 |
61-70 år |
6 |
71-80 år |
6 |
Summa |
121 |
Hur skönt klingar inte en ensam akustisk gitarr till en enkel text som denna. Länge sedan jag hörde den i radio, men allt finns ju numera lätt att hitta på nätet. Och Donovan sjunger än, även om håret är längre och liiite gråare. Han meddelar förresten på sin hemsida att han nu släpper en platta tillägnad GRETA. En konsert är annonserad till april. (Foto: Francois Guillot/AFP/Getty ImagesBlue’s the colour of the sky
In the mornin’ when we rise
In the mornin’ when we rise
That’s the time, that’s the time
I love the best
Green’s the colour of the sparklin’ corn
In the mornin’ when we rise
In the mornin’ when we rise
That’s the time, that’s the time
I love the best
Mellow is the feeling that I get
When I see her, mm hmm
When I see her, uh huh
That’s the time, that’s the time
I love the best
Freedom is a word I rarely use
Without thinkin’, mm hmm
Without thinkin’, mm hmm
Of the time, of the time
When I’ve been loved
Dessa hoppande och skuttande svenskar. Vad är det med oss? Efter Ragge Lundberg och Kjell Isaksson har vi nu fått Armand Duplantis. Es gibt traditionen! Jag bugar mig och lyfter på den imaginära hatten i natt. Den här snubben Mondo är otrolig. Låt oss då snegla tillbaka och se när Ragge Lundberg hoppade – på bilden är det hela 4,21 på Stockholms Stadion. Var det med bambustav eller? OK, stålstav kanske enligt Sandin nedan. Aftonbladets Lasse Sandin skrev vid Ragnar Lundbergs död 11 juli 2011 (bilden):
”Ragge Lundberg föddes i Madesjö, utanför Nybro, men det var i IFK Södertäljes och landslagets dress han hade sina stora framgångar. Ragge deltog i tre OS, 1948–56, och han var aldrig sämre än femma i sin specialgren stavhopp: 1948 femma på 4,10 – 1952 brons på 4,40 – 1956 femma på 4,25. Ragge deltog i tre EM, 1950–58, och han tog medalj i två: 1950 guld på 4,30 – 1954 silver på 4,40 samma höjd som vinnande finländaren Eeles Landström – 1958 tia på 4,20. Detta var, som vi kan utläsa av höjderna, på stålstavens tid… Ragge Lundberg var en institution i svensk fri-idrott. Elva år i rad vann han SM, och han höjde det svenska rekordet från Allan Lindbergs 4,20 till 4,46. Sitt första Europarekord satte han 1948 i Helsingfors med 4,32 – centimetern högre än norrmannen Erling Kaas tidigare rekord. Han förbättrade europarekordet ytterligare fyra gånger, sista gången till 4,44 i Gävle 1952 – ett rekord som stod sig tills Eeles Landström 1955 hoppade 4,47.” / Ragge blev 86 bast.
Förr kunde man bli adlad eller få medalj om man presterade nånting extraordinärt som gav eko. Det skulle vara nånting berömvärt förstås. Och medaljer kan man fortfarande sopa hem i många olika sammanhang. I media regnar medaljerna som bekant varje vecka över våra ”stjärnor” inom idrottsvärlden. Inga namn, men det finns ju slitvargar som kan rada upp hyllvis med metallskrot från sina bedrifter.
Kulturvärlden har också sina utmärkelser och pengapriser, och igår premierades 2019 års bästa svenska filmer. Jag skall inte bedöma utfallet eftersom jag är en av alla dem som inte sett någon enda av dessa filmer som vann. Jag var dock på bio senast i mellandagarna och såg då två intressanta filmer av helt olika slag. Koreansk film är numera ofta av bästa märke, så jag valde först Parasit i regi av Bong Joon-ho (bilden).
Parasit höll vad Cannes och Oscarsnomineringen lovade, om man bortser från det spektakulära slutet. Det kändes som en påklistrad eftergift för att möjligen blidka en ungdomlig publik van vid bloddrypande effekter. Jag kunde ha lämnat salongen där om jag vetat vad som skulle komma…
Betydligt vilsammare var filmen om non-figurativa svenska målarpionjären Hilma af Klint. Född på Karlbergs Slott i Stockholm. Dotter till kommendör Fredrik Victor af Klint och Mathilda Sontag. Det fjärde barnet av fem syskon. Har man som jag försökt sig på att måla själv i unga år i diverse olika tekniker, så var det bara att sitta och njuta av berättelsen och titta på hennes märkliga dukar. Det dröjde länge innan Hilmas namn började fylla våra kultursidor, men nu är hon väl ändå insorterad i vår konsthistoria, och självskriven i kommande böcker om våra nyskapande konstnärer. Dokumentären jag såg var gjord av Halina Dyrschka och hade premiär i oktober 2019.
Foto: Isabell Höjman (SR)
Somliga år passerar obemärkt. Andra blir överraskande, plötsliga vägskäl. Som år 2019. Både sett ur ett globalt perspektiv och ett privat. Efter en abnorm svensk regeringskris i fyra månader följde ett år av blockeringar och uteblivna reformer. Limbo. Klyftorna ökade, och problemen hopade sig inom alltfler sektorer. OK – utmaningar heter det ju numera. I brist på inhemsk handlingskraft och en skrumpnad gammal allians vände sig media utåt och ältade den anglosachiska världens stolliga ledare, och de urgamla fejderna i mellanöstern. Barnen lyfte dock klimatet. Att mina egna reflektioner här på bloggen blev allt glesare hade andra orsaker, för visst fanns det händelser där ute att glädjas åt eller bli upprörd över. Men jag förlorade en älskad och mycket nära vän. En solstråle slocknade i mitt universum. Då blir det ju gärna så att man likt ekorren pinnar på ännu fortare i livsprojektens ekorrhjul. Tiden är ju så dyrbar, det visste redan kaninen som förde Alice in i Underlandet: ””Kära hjärtanes, jag kommer för sent!” Allt förde det goda med sig att mitt sju år mogna manuscript om di där erikjansarna kunde slutföras och redigeras. De aderton nyckelpersonerna har nu också fått sitt leverne rekonstruerat och hyfsat nagelfaret, och jag kan med lättnad släppa loss dem till läsarna att bedöma. Ledarbönderna bland dem var minsann inga dumhuvuden, de kunde både läsa, skriva, predika och organisera en kollektiv emigration som gav eko i svensk dagspress under flera år. Här nedan ser vi styrelsens namnteckningar när kolonien i Bishop Hill till slut kom till vägs 
ände, och man 1861 beslöt dela upp mark, djur och fastigheter mellan medlemmarna. Återstår bara att hitta en tryckare och bildsätta denna statskyrkans första varnande skälvning. Bildmaterial finns det gott om, så rikt att det blir svårt att välja ut det väsentliga och tidigare inte ofta visade. Jag skall absolut inte ha med den ofta bifogade tablån med profeten stående med hatt i en roddbåt med en sorglig skara anhängare, den som Olof Krans målade, och som inte alls visar profeten Erik Jansson utan är avmålad ur ett helt annat sammanhang. Jansson reste inte heller till Amerika stående i en roddbåt. Utan flytväst 🙂 Det finns inte ett smack relevans i den bilden med bäring på erikjansarnas liv. Inga bilder finns för övrigt på vare sig Jansson eller hans kära hustru Maja-Stina som föll offer för koleran där borta vid Mississippfloden, på Rock Island. Nu en Godnatt och vi hörs igen år två tusen och tjugo. / jeha
”Det som driver världen framåt ligger nog inte precis i dess centrum” – så börjar blivande nobelpristagaren Eyvind Johnson en artikel från sina resor i Europa på tjugotalet. Han reste mycket. Intressant är att följa honom på tågresorna och vandringar i Paris och Berlin som det såg ut i mitten av 20-talet, d.v.s för snart hundra år sedan. De slutsatser han drar av det han ser och de människor han möter, har delvis bäring även på vår situation än idag, t.ex. på relationen innerstad-förort och stad-land, och hur olika sociala strata klumpar ihop sig i olika miljöer. Han fortsätter:
”Nej, nej, även om den rättrognaste av alla borgerliga turister lägger två fingrar på de rikas bibel, bankboken, och svär att det goda som ligger mellan hans händer har kommit från City eller Bankkvarteret i Paris, New York eller London – han svär i alla fall falskt. Ty, det må vi vara ense om, det som finns av industriella eller pekuniära världen, det kommer från – förstäderna!
En resande turist, en vanlig genomsnittsmänniska, vars enda strävan är att ordna sitt liv så bekvämt som möjligt och vid sidan av det idka populärfilosofi, idka sport med vackra och klangfulla ord, han ser aldrig förstäderna när han kommer till en stor stad. Han ser staden, och den har han ju kommit för att se. Förstäderna, javisst! I förstäderna finns fabrikerna, över förstäderna ligger den svarta röken och ur dem stiger det där maskinbullret som Ludwig Nordström är så rasande förtjust i. I förstäderna finns de mörka och osunda proletärbostäderna och i förstäderna finns slutligen det där folket ni har hört talas om, det där folket som arbetar från tidig morgon till sen kväll, bara för att få så mycket i sig, att det kan fortsätta att leva och arbeta…
Man kan häpna och tjusas av Paris glans och härlighet och njuta av det kaotiska virrvarret, det rörliga livet på boulevarder och restauranger, teatrar och nattlokaler. Man kan gå vecka efter vecka, månad efter månad och tycka sig ha det utmärkt och bra, fint och trevligt, det finns så lite av vanlig grå svensk vardag över staden att man tycker sig ha kommit på ett annat klot eller i en annan tidsålder. Och plötsligt en dag inställer sig tanken: Men var i herrans namn kommer då allt detta ifrån? Paris har ju inga stora nyttighetsindustrier inom sina murar, Paris producerar ju själv ingenting? Nej Paris lever av sina förstäder och inte av landsbygden: varor för yttre och ‘inre’ behov kommer utifrån, staden själv har endast ett att göra, och det gör den under olika former: konsumera. Ute i förstäderna lever ett annat släkte än det man ser på boulevardernas högglansiga asfalt eller på guldkrogarnas parkett. Om man tänker sig att tillförseln utifrån skulle stannas – endast för några dagar – kan man vara övertygad om att ingen bankbok i hela världen skulle hjälpa upp situationen det minsta; staden fick lov att vänta och pinas till dess trafiken blev regelmässig igen.
Utåt Columbes ligger ett av de nordströmska paradisen. Här ute har de stora maskinfirmorna sina fabriker, bland annat har världsfirman L.M.Ericsson ett större etablissemang förlagt hit ut. Här växer fabriksskorstenarna ur jorden nästan lika tätt som i Berlins utkanter, här ser manen skymt av världens rätta ansikte, vilket knappast är vackert. Och här ser man den där röken alla industrientusiaster så varmt dyrkar. om morgnarna leder ett oändligt långt led av arbetare ut till Columbes, tåg efter tåg lämnar sin last av produktiva muskler, spårvagnarna är överfulla, omnibussarna likaså. Det är de arbetare som bor i själva Paris, men har sin verksamhet här, och de måste upp tidigt på morgonen för att vara vid sitt arbete till den föreskrivna tiden. I den tunga rök som ständigt likt ett dok av elände ligger över landskapet, har en stad av arbete och arbetare vuxit upp. Columbes har något tiotusental arbetare, och de flesta av dem är på ett eller annat sätt sysselsatta inom de olika verkstäderna. Här är det proletariatet som har satt prägeln på stadslivet; restauranger, kaféer och andra i ett samhälle så oundgängliga företeelser, har alla ett stänk av tillvarons sot och fattigdom. Husen själva är inga palats, men däremot har den av de industrialistiska populärfilosoferna så mycket prisade kasernstilen börjat bryta igenom, och det är ju ett tecken å att världen går framåt – fast den nog går åt fel håll!
Andra arbetarförstäder är Kremlin-Bicetre, där för övrigt Paris ‘judegetto’ av någon slump förlagts, Les Lilas, samt österut Vincennes. Så fort man från kyrkogården Père Lachaise beger sig nedåt Place de la Nation börjar staden allt mer förfalla, människorna allt sämre klädda, affärerna antar allt mer prägel av gottköpsaffärer och lumpbodar. Fabriker sträcker sina bolmande spröt mot den förut tunga himlen, väldiga portar visar var det tjugonde århundradets paradis har sin ingång, kolossala lastautos dundrar och bullrar fram utefter gatorna på vägen till och från… Och kommer man väl utanför stadstullen, åt Vincennes till, då börjar den riktiga proletärförstaden. Allt är sotigt, allt är tungt och beklämmande. Hela vägen ut till La Raincy bär prägel av industri, och om man följer med spårvagnen ända till dess slutstation, så följer man också vägen till rikedomarnas ursprung… Städernas proletariat vandrar utåt förstäderna, fyller dem med sitt elände och lämnar plats för lyxen inne i själva staden. Två strömmar rinner alltid jämnt ut ur de stora städerna: proletariatet som söker sig ut till arbetsplatserna, och överklassen som söker sig ut till landet och landsluften. Överklassen skapar åt sig särskilda förstäder, vilka en gång för alla fastslår deras ställning i samhället, deras skenbara oberoende av de fattigare klasserna och deras okränkbarhet; och underklassen, särskilt industriproletariatet, tvingas att dra sig samman kring de rökiga industriplatserna för att spara, för att kunna leva.
Och sannerligen, det som växer fram ur den sotmängda luften i arbetarnas förstäder, inte bara i Paris uran överallt där människor samlats i större massa, är inte bara rikedomar utan också hat!Hur skulle det kunna vara annorlunda? Solen går visserligen upp för onda och goda, fattiga och rika, men när den stiger fram för den fattiges blick, har den alltid vänt den sotiga sidan till. Och därför måste det bli de skapandes uppgift att vända den, eller också putsa den så ordentligt att den lyser lika klart för alla som bor på denna konstiga jord”.
Eyvind var uppenbarligen riktigt irriterad på författaren Lubbe Nordström och tidens överdrivet naiva framtidsoptimister och futuristerna. Ironien är sylvass. Röken, sotet och skorstenarna tryfferar textens beskrivning av ”proletärernas paradis”. Han hade läst sin Marx, och säkert även Victor Rydberg och H.G.Wells’ skräckdystopier från sekelskiftet. Han målar i svart och vitt, någon medelklass nämns inte – den fanns förstås även då, men var inte alls lika stor som idag. Samma år som Eyvind skrev detta hade han också sett den stora utställningen i Paris, där han bl.a. förskräcktes över den italienska paviljongens gravlika futuristiska stenbunker (en försmak av Bauhaus, Le Corbusiers råa arkitektur, och funktionalismen på 30-talet), och den ryska paviljongens monstruösa personkult av Lenin med ett sjukt antal porträtt av denne.
”Väljarna i delstaten strömmade till politikens ytterkanter. Största parti blir vänsterpartiet Die Linke, och näst störst blir det högerradikala AFD, Alternativ för Tyskland, som mer än fördubblar sitt resultat från förra valet. Det är första gången sedan murens fall som vänsterpartiet Die Linke blir största parti i en tysk delstat, partiet ser ut att hamna på strax under 30 procent av rösterna. Samtidigt firar högerpopulistiska AFD ytterligare en triumf i en delstat i det gamla öst, av det preliminära resultatet att döma får AFD drygt 24 procent och blir näst störst, större än kristdemokraterna, CDU. Angela Merkels parti ser ut att backa med mer än tioprocentenheter, en bitter förlust för ett parti som länge styrde Thüringen. Också kristdemokraternas koalitions-partner i regeringen i Berlin, socialdemo-kraterna, straffas av väljarna, SPD ser ut att hamna på strax över 8 procent. I Thüringen uteblir också den gröna vågen, miljöpartiet backar och klamrar sig med nöd och näppe kvar i delstatsparlamentet. Den nuvarande delstatsregeringen bestående av vänsterpartiet, socialdemo-kraterna och de gröna blir av med sin majoritet, trots Die Linkes framgångar, och frågan är hur delstaten alls ska styras, eftersom alla övriga partier samtidigt har uteslutit samarbete med AFD. AFD leds i Thüringen av den radikale Björn Höcke, och valsegern i dag kan driva hela partiet längre ut på den yttersta högerkanten.” Caroline Salzinger, Berlin /
caroline.salzinger@sverigesradio.se
Thüringen
Publicerad 2019-10-11 11:30
Under det kommande decenniet planerar OKG att radiologiskt nedmontera de två anläggningarna Oskarshamn 1 och Oskarshamn 2. Målet är självklart att återvinna så mycket som möjligt av materialet och i veckan har ett avtal tecknats som ska hjälpa till att möjliggöra detta. OKG AB och Barsebäck AB har i veckan gemensamt tecknat ett avtal med Cyclife Sweden AB – ett bolag inom den franska energikoncernen EDF – om tjänster för behandling av material för friklassning och återvinning.
Uniper räknar med att rengöra och återvinna drygt hälften av det lågaktiva avfallet från de fyra 70-talsreaktorerna på OKG och Barsebäcksverket. Den här veckan har OKG AB och Barsebäckraft AB tecknat ett ramavtal med Cyclife Sweden AB– ett bolag inom den franska energikoncernen EDF – om tjänster för behandling av material för friklassning och återvinning. Avtalet gäller fram till 2027.
De radiologiska rivningarna av de stängda reaktorerna på Barsebäck Kraft (B1 och B2) och OKG (O1 och O2) ska genomföras i ett gemensamt och samordnat projekt under perioden 2020-2028. Under den här perioden kommer allt aktivt avfall att avlägsnas från respektive anläggning. Verken rivs inifrån och ut, så det mest radioaktiva materialet tas bort först. Det handlar främst om reaktortankarna och dess innehåll, vilket redan påbörjats. Sedan följer en systematisk genomgång av hela anläggningen. Betong, metall och annat material som också är aktivt, tas bort i nästa steg. Totalt på anläggningarna är det cirka 6 % som är radioaktivt och som behöver tas bort först. Det handlar om 67 000 ton aktivt material, varav det mesta är lågaktivt.
– Vi är angelägna om att ta hand om det aktiva avfallet på ett ansvarsfullt och hållbart sätt. Vi räknar med att kunna friklassa och återvinna drygt hälften, alltså 33 000 ton avfall, säger OKG:s VD, Johan Dasht.
Cirka 18 000 ton av avfallet är så lätthanterligt att det kan omhändertas och friklassas av egen personal på respektive anläggning genom enkel sanering. Medan 15 000 ton av avfallet, främst metall,behöver en mer avancerad bearbetning och rengöring innan det friklassas. En del av metallen kommer att smältas som en del av behandlingsprocessen. För den avancerade bearbetningen av avfallet har Uniper ingått avtal med den franska energikoncernen EDF, och dess svenska dotterföretag Cyclife med kärntekniska anläggningar utanför Nyköping. Cyclife Sweden är ett företag specialiserat på behandling av radioaktivt material och säker friklassning och återvinning.
– Genom ramavtalet med Cyclife räknar vi med att göra årliga avrop på mellan 1 500 ton och 2 500 ton fram till 2027. Det här är ett bra exempel på de samordningsvinster som vi kan göra genom att koordinera nedmontering och rivning av de stängda reaktorerna på OKG och Barsebäcksverket, säger Johan Dasht.
– För Cyclife innebär detta avtal ett partnersamarbete med Uniper där vi vidareutvecklar behandlingsprocessen hos oss, men även levererar tjänster tidigt i projektet där vi hjälper Uniper att förbereda och maximera förutsättningarna för friklassning och återvinning , säger Henrik Modéer, VD Cyclife Sweden.
Vad händer med resten av det radioaktiva avfallet på totalt 67 000 ton? Planen är att 16 000 ton ska slutförvaras i Svensk Kärnbränslehanterings anläggningar i Forsmark, och 18 000 ton är så lågaktivt att det kan användas som återfyllningsmassa i samband med återställning efter rivningen.
För mer information:
Torbjörn Larsson, press officer, Uniper Sverige, + 46 706 37 32 77
Henrik Modéer, VD Cyclife Sweden, +46 76 000 92 01
Anders Österberg, kommunikation OKG, 070-622 44 22
Maria Taranger, kommunikation BKAB, 070-682 51 05
Fakta:
Uniper – pålitlig och stabil elproduktion för energibehovet i Sverige.
Uniper är en global energikoncern och ett globalt varumärke. Svenska bolag inom Uniper är huvudsakligen registrerade med Sydkraft som del av firmanamnet. Vår verksamhet grundar sig på E.ONs tidigare storskaliga elproduktion. Därmed vilar Uniper på stolta anor och gedigen energiexpertis. I Sverige är vi en stor elproducent för svensk basindustri, med produktionsanläggningar runt om i landet för klimateffektiv vattenkraft och kärnkraft samt naturgaseldad kraftvärme och reservkraft.”
”För första gången har man upptäckt vattenånga på en liten planet utanför vårt solsystem. Det väcker förhoppningar om att det finns rinnande vatten där, vilket är en förutsättning för liv. Hubbleteleskopet har detekterat vattenånga i atmosfären på en exoplanet som ligger 111 ljusår bort. Den befinner sig i den beboeliga zonen, som är ett område runt en stjärna där temperaturen gör att vatten kan finnas i flytande form, och flytande vatten är en förutsättning för liv så som vi känner det. ‘– Det är en klar detektion av vattenånga vilket är jättespännande för det är första gången man har gjort det på en sådan här liten planet, säger Carina Persson som är astronom vid Chalmers tekniska högskola.’
Förut har man bara lyckats observera vattenånga på stora gasjätte-planeter utanför vårt solsystem. Den här exoplaneten, som heter K2-18b, är åtta gånger tyngre än jorden och mycket tyder på att det är en stenplanet, som jorden är. Planeten kretsar runt en så kallad röd dvärgstjärna, vilket skulle kunna vara en nackdel för liv att utvecklas. ‘– Röda dvärgstjärnor kan lysa starkt i ultraviolett ljus och det är livsfarligt för oss, men om det finns liv där måste det ha utvecklats för att klara av den strålningen’, säger Ingo Waldmann som är astronom vid University Collage London och en av författarna bakom studien som publiceras i Nature Astronomy. Ännu vet man inte om det finns liv och rinnande vatten på ytan, eller om den är torrlagd. James Webb-teleskopet som ska skickas upp om två år ska göra mer noggranna observationer av planeten, och först då kan vi veta mer om hur stora förutsättningarna är för liv på K2-18b.”
Franz Kupka
Det förefaller nu som om vissa partiledare har rannsakat sig i sommar, och inser att rävspel båtar föga. Höstens katastrofalt långa regeringskris har ordentligt skakat om det politiska landskapet. Gamla fäktande antagonister lämnar sin barrikad och stiger ner för att börja prata med varandra. Tack för det. Historien lär att raka puckar biter mycket bättre. Idag föreslår således moderaterna samarbete med regeringen för att bättre tackla skjutandet och annat dödande runt om i landet. Men det skulle behövas två kvinnomord på två dagar, för att polletten äntligen skulle trilla ner. Kristerssons plötsliga samarbetsvilja kommer samtidigt som Expressens Anna Dahlberg igår punktade upp ett antal åtgärder som nu behöver vidtagas mot skjutandet. I det här fallet tycks Dahlberg vara hönan och Kristersson ägget. I så fall, bra där Dahlberg. Kan inrikesminister Damberg och justitieminister Morgan Johansson nu sy ihop ett bra program med övriga partier, så kanske vi nattvandrare och boende kan börja hoppas på bättre säkerhet igen i våra städer. Det tarvar både målmedvetenhet, handlingskraft och uthållighet. (Bild: Franz Kupka)
Skriv en bildtext
Snart får man i vårt land kräkreflexer när den ena efter den andra papegojan i media kallar våra samhällsproblem och andra uppgifter som vi borde ta itu med, för utmaningar? Det är som om det svenska språket har drabbats av en svår epidemisk hjärhinneinflammation. Ingen makthavare kan öppna näbben utan att använda det provocerande och bedrägliga uttrycket. Det liksom bara slinker ur dem, gång på gång. I realiteten är det ett säkert tecken på den förljugenhet som sprider sig i det offentliga samtalet. Att inte våga nämna saker vid deras rätta namn. Att släta över, göra grava samhällsproblem till nån slag tävlingsuppgift. Vem f-n är det som utmanar vem på duell hela tiden?
Politiska missförhållanden, och allvarliga problem – som bristen på billiga bostäder för vanligt folk, bristen på sjuksköterskor inom vården, den med nollränta dopade ekonomin, och de ryggradslösa politikerna som blockerar reformer i riksdagen – dessa stora problem är i n t e några mesiga och roliga ”utmaningar”. Det är svåra problem, svåra uppgifter att tackla, svåra missförhållanden som måste åtgärdas. Utmaning kan betyda uppfordran till kamp, inbjudan till strid, eller en förolämpning, en provokation. Det är inte varje gång den flummigare betydelsen som papegojfolket älskar: inspiration, en sporre, en stimulerande, sporrande uppgift. Vad politikerna och andra offentliga personer uttrycker med detta ord är rent och skärt förgyllande självbedrägeri, för att de vägrar erkänna problemen!
Fina lyssnarupplevelser i år också? Jada, framför allt har jag hittills haft stor glädje av att lyssna till Gunilla Kindstrand, Björn Runge, Sissela Kyhle, Anders Hansen och Agneta Pleijel. Extra kul när också musiken är medvetet vald, spännande och överraskande. Alltför många tryfferar sina manus med onjutbar och monoton anglo-saxisk slammer-musik. Ego-trippare med hög skrytfaktor väljer jag också gärna bort. Generellt sett är det för få som väljer svensk eller europeisk musik. Knappt jag hört Taube, Bellman, Cornelis eller svenska folkvisor eller folkmusik öht. Kommer det dragspel så trillar väl många av stolen! Men hoppet lever än 🙂 Kanske är ännu några guldkorn kvar åt oss bland de som återstår. Författare, skådespelare och journalister brukar borga för intressanta och proffsiga program. (Foto: J. Krabo)
För första gången i mitt liv upplever jag att svensk politik, efter valet och den utdragna regeringskrisen, har hamnat i en obehaglig låsning. Jag hörde härom dagen i radions P1 en diskussion om den politiska situa-tionen i Tyskland, där det nu också råder en viss bestämd osäkerhet om framtiden, med gamla partier som tappat kompassen, och nya som snabbt växer i styrka. Väljarna både i Sverige och Europa har blivit allt rörligare. Stabiliserande faktorer som förr borgat för en lagom tröghet i opinionen, är nu borta med vinden, vilket plötsligt har öppnat för stora omgrupperingar. Allt tycks kunna hända framöver. Att den förlamande blockpolitiken, som media länge anammat, är väck – det är befriande. Den uttjatade Alliansen är verkligen död. Men det som kan komma istället kan bli tusan så obehagligt. Eller får vi en tabula rasa som kan föda någonting riktigt bra? En viss ambivalens infinner sig …
Oroande är den opportunism som bäddat för nuvarande läge. Vi ser alltmer av försiktigt manövrerande. Vi ser regeringar som inte på länge vågat lägga rejäla reformförslag, för att en mäktig medelklass och dess språkrör har obstruerat alla reformer som kunnat nagga deras erövrade förmåner i kanten. En däst egoism ligger som ett kvävande täcke över debatten. Symtomatiskt är de fjuttiga utspelen, de tandlösa lagförslagen. Med symbolpolitik försöker man ge sken av handlingskraft. Det gäller inte bara i Sverige. Även i EU. Förbjud sugrör av plast! Lysande. Det kan symbolisera attityden. I svenska valet i höstas gjordes en oändligt blygsam flygskatt till en jättefråga, utan att ge väljarna hela det aktuella miljöpanoramat med uranbrytning, kärnavfall, oljeraff, kemikalieexplosionen m.m. Låt oss slippa politiker som silar mygg och sväljer kameler. Där står de och lägger pannan i veck angående bönestunder på jobbet, slopad preskriptionstid för våldtäkter, tiggeri eller inte, och vem som skall regera med vem om 3-4 år. Istället för att resolut säga NEJ till atomvapen, nej till amerikansk militär på svenskt territorium, nej till vinstjägarna i vården, nej till konsultgamarna på Karolinska, och nej till skolk i skolan.
Vill vi ha företagsledare som Trump, Berlusconi och Macron att leda världen? Blir det kanske Bezos nästa gång, efter Boris Johnson? Eller vill vi ha populära skådisar och komiker som i Italien, Ukraina och USA? Javisst, många väljare har redan valt. De ser gärna en rolig demagog i toppen, lite mera action, lite teater – politik som tävling och underhållning.
I Tyskland är man inte rädd för konflikter i politiken, sa någon i det där radioprogrammet. Man vågar ta tag även i de svåra frågorna. I Sverige har den svenska konsensusnojan landat i passivitet. Man hytter lamt med lilla hartassen. Samförstånd är nog bra, men innan man kommer dit måste man bryta lans med varandra. Pseudopolitik med en lame duck som sopar alla ”utmaningar” under mattan eller begraver de akuta samhällsproblemen i utredningar trots att det är bråttom med tuffa beslut – DET vill vi inte ha.
Att ”folkpartiet” Liberalerna nu går kräft-gången är inte helt ologiskt med tanke på att de till skillnad från SAP, vänsterpartiet, bondecentern, kristdemokraterna och skattehatarpartiet (M) saknar en odiskutabel ideologiskt hållbar kärna. Kluvna redan på 1920-talet står de nu vid vägs ände igen. I England åkte de ut i marginalen redan efter Asquith och Lloyd George i början av 20-talet. I Sverige minns vi hur frisinnade och liberaler till slut gick ihop 1934 till Folkpartiet. Nu riskerar de på allvar en ny klyvning. Vem minns något som Fp/L drivit med glöd, framgång och bra resultat? I don’t. Professor Ohlin, Wedén, Helén, Ullsten, Westerberg, Leijonborg och Björklund – och så Leissner, den feministiska parentesen. Folkkära? Nej, men gamle Adolf Hedin, Karl Staaff och Nils Edén var det ändå lite drag i. Men det var längesen det… / jeh
Många skribenter har ondgjort sig över att alla partier utom Fi uppträdde som segrare efter sammanräkningen under valvakan. Med all rätt. T.o.m. folkpartiet Liberalerna jublade trots mer än halverade röstetal jämfört med tidigare EU-val. De hade ju lyckats hålla näsan över den svenska 4-procentspärrren, så att säga. ”Det kunde ha gått värre”-syndromet. Delvis berodde detta hycklande beteende på studioexperternas ensidiga och ständiga jämförande med det förra EU-valet – vilket ju bortsåg från alla vågrörelser i opinionen som timat sedan dess. Det blev också smått irriterande med fokuseringen på ”vinnare och förlorare”, som är en alltför vanlig schablonanalys i medias syn på svensk politik och ekonomi. Media reducerar verkligheten till nån slags pågående Mello. Valvakan blev alltså mer jippobetonad än någonsin. Bredare analyser kom bara från statsvetaren von Sydow – resten var mest en julaftonsstämning. Det var bara Arne Weise som fattades.
En detalj: Ansvaret ligger delvis tungt på programmets producent, som vid snart sagt varje intervju från de olika parti-vakorna valde att visa ungdomar, förmodligen tämliga höga på alkohol, dansade framför kameran så snart de såg att de gick ut i sändning och tjoade och skrålade som om de vunnit storkovan på börsen. Bilden på den intervjuade partirepresentanten krymptes ned till ett hörn av rutan, medan de tjoande ungdomarna (mest flickor) visades på större delen av skärmen för att riktigt visa oss hur kul alla hade denna kväll, oavsett om man fick 4% eller 24%. Ett sorgligt spektakel, SvT. Gör om till nästa gång. Och bjud framför allt in folk med EU-pondus som Rolf Fredriksson och andra erfarna EU-korrespondenter. Och man borde absolut ha betonat att ”liberalernas” stora framgångar främst berodde på att president Macrons parti deltog för första gången i EU-valet, och de kommer att tillhöra den liberala gruppen i EU-parlamentet. EU blir nu alltmer fragmenterat framöver. Skutan blir därmed svårare att styra, och kompromisserna förmodligen tämligen urvattnade – t.ex. i miljöfrågor. Eller? (Om det var samma julafton i TV4 kan jag inte bedöma, då jag bara zappade över dit vid några få tillfällen.)
Så kallade valkompasser blir allt fler i våra media. SvT går nu ut med reklam för sin egen valkompass med Marmorstein, och pressen har sedan flera tidigare val försökt vägleda de osäkra väljarna som inte till vardags följer med i samhällsdebatten, med egna kompasser. Det finns stora risker med detta. De statsvetare och andra som konstruerar kompasserna är säkert medvetna om att de aldrig kan ge en heltäckande bild av de olika partiprogrammen, och partiernas tidigare agerande i aktuella frågor. Kompasserna bygger vanligen på ett litet urval frågor som godtyckligt valts av konstruktören. För att det inte skall ta för lång tid att svara på alla frågor, så begränsas de till högst 25-30 stycken. Var och en av oss som testat, kan enkelt konstatera att många av de frågor som var viktigast för oss kanske inte ens var med, eller var yxigt formulerade. Av 30 frågor kan så många som hälften vara helt ointressanta för den som svarar, om det vill sig illa. Testet blir därmed ett mycket grovt instrument som riskerar att leda den osäkre till fel föreställningar. När det gäller oss äldre uvar, så är vi säkert också många som har kunnat konstatera att testen slår tämligen fel. Ibland blir utslaget helt stolligt fel. Så lägg ner!
SvT – gör hellre en serie program om hur varje parti har röstat i riksdagen under senaste mandatperioden i viktiga samhällsfrågor. Vilka har röstat med regeringen, vilka emot? Vilka har drivit speciella frågor med stor emfas, och vilka har varit särdeles passiva? Vilka har dålig närvaro i plenum, och vilka har varit mest aktiva med motioner och interpellationer? Hur har partiets representanter speglat geografi, yrken, ålder och andra variabler? Allt detta vore sundare och mera intressant. Valkompasserna, liksom de TV-sända debatter där media och journalisterna bestämmer ämnena, urlakar demokratin och framställer politiken som nån slags underhållning. Släpp fascinationen för maktspel och intriger, och börja spegla de viktiga sakfrågorna med tuffa frågor från orädda och kunniga journalister.
Spöken går igen, tänker jag, när jag hör Busch-Thor, Kristersson och Åkesson uttala sig om att vi måste satsa på kärnkraft igen. Det är som att höra en 40-50 år gammal stenkaka börja snurra igen på vevgrammofonen, att höra dem tala sig varma för en energiform som sedan länge visat sig vara en livsfarlig återvändsgränd för mänskligheten. Om vi nu vill kunna fortsätta leva på den här planeten? Har de aldrig läst om strålningen i Windscale/Sellafield i England, och olyckan i ett avfallslager i Uralbergen på 1950-talet? Om det radioaktiva nedfallet från atombombsproven på 60-talet? Om läckande avfallsdepåer i USA och gamla Sovjetunionen, omöjliga att sanera utan gigantiska kostnader? Om Fälldins laddningvånda på 70-talet, om de fruktansvärda olyckorna i Harrisburg i USA och Tjernobyl i Sovjetunionen och i japanska Fukushima för inte så många år sedan? Jo, det har de nog hört talas om. Det borde räcka med att se reportage från Fukushima eller Tjernobyl, så fattar man. Högteknologiska nationer som var övertygade om att de hade allt under kontroll, vilket naturligtvis var nonsens. Människan blir ofta övermodig. Både ingenjörer och ekonomer och andra. Och ännu producerar mängder med reaktorer nytt dödligt avfall som världens länder bjuder sina barnbarn att ta hand om i framtiden.
Media med självaktning borde tiga ihjäl de här desperata försöken att hitta nya profilfrågor – inte arrangera nya debatter i ett stendött ämne. Inte vara nyttiga idioter. Stå och gagga om lönsamhet, ja jisses. Nej, Sverige måste ta itu med de många verkliga problem vi har som väntar på en lösning: En vård i kris, en skola som söker sin form, våld och skjutningar som måste få ett stopp, droger och alienation hos ungdomen. Myglet, korruptionen och de ökande klyftorna. Listan kan göras lång. Vi vet alla. Men opportunism har nu präglat riksdagsarbetet i över ett decennium. Den senaste regeringskrisen kom som en bekräftelse på detta.
Lena Lagerstam, Kärnkraftsfritt Bottenviken, i Miljömagasinet: ”Man kan höra skrämmande uttalanden av politiker i Sverige – att kärnkraft är klimatvänlig, säker och absolut nödvändig för att klara klimatomställningen. Är det okunskap eller bara för att slippa ställa om samhället? FN:s klimatpanel IPCC förordar inte kärnkraft eller säger att den är nödvändig. Kärnkraft handlar om makt – storskalig produktion av energi som ska ge ekonomisk makt och kontroll. Men vem ska betala vad det kostar? Kärnkraft påverkar tusentals generationers livsmiljö framåt i tiden. Är det våra barn och barnbarn och alla som kommer sen som ska betala? Räcker inte argumenten?
Birger Schlaug: ”Koldioxidneutralt? Konsumentverket förbjöd (2010) lobbyorganisationer och elbolag att dela ut broschyrer i skolan/marknadsföra kärnkraft som koldioxidfri energi. Fossila bränslen krävs för alla moment i kärnbränslekedjan – uranbrytning, konvertering, energikrävande anrikning, transporter, bränsle-tillverkning, byggande under många år, den tidskrävande rivningen av reaktorer och därtill avfallshantering under minst 100000 år. Kort sagt: kärnkraft är irrationellt, senfärdigt, dyrt, sårbart och innehåller ett riskmoment som är svårt att hantera i en demokrati. Det utgör därmed ett svagt alternativ i frågan om att lösa klimat-problematiken. Personligen identifierar jag mig som grön och har därmed också andra grunder för kritisk hållning: storskalig och centraliserande kraftproduktion bör inte satsats på, småskalig och decentraliserad kraft minskar sårbarhet, ökar självtillit och ger större utrymme för delaktig demokrati.”
Äntligen en omfattande och lättillgänglig biografi om Johan Helmich Roman – ”den svenska musikens fader”. Stockholmspysen som drog till London och lärde sig komponera hos Händel m.fl. Han kom sedan hem och blev hovkapellmästare och gav oss oerhört mycken vacker musik. ”Drottningholms-musiken” känner väl i alla fall de flesta av oss igen när vi hör den. Den spelades på flera skol-avslutningar i mitt läroverk när det begav sig. Det var maffigt högtidligt och försommar – nästan som när britterna får en klump i halsen av Pomp & Circumstance. Well, det finns faktiskt grejer skrivna tidigare om honom – av Vretblad, Svedlund och Helenius-Öberg, ser jag på Wikipedia. Men nu kommer Ernst Brunner med sin bamsebiografi om Roman: LIKT ETT SKELETON. Om den är lika bra som hans biografi om Bellman så är vi att gratulera 🙂 Brunner kan vårt 1700-tal bättre än de flesta. Roman var förresten fena på att lira oboe, bara en sån sak! Roman drog till Småland när han trappade ner karriären, och där vilar han nu i Kalmar län.
PÅSK sänder inte ut odelat skojiga associationer när jag ser bakåt i tiden. Och jag tänker då inte bara på Strindbergs märkliga kammardrama från 1900 som kunde handla om vår egen kämpiga tillvaro. Nej påsken är även på ett personligt plan framför allt förknippad med sjukdom och bekymmer mera än med glada kycklingar, polka dots, moon beams och påskharar. Hacke Hackspett tycks aldrig komma tillbaka? Och nog grasserar förkylningar och annat fanstyg även denna vår efter en grymt seegh vinter. På allt detta – lägg den sega tandvärk som kallas BREXIT och som plågar Europa månad efter månad. Nu när vi äntligen blev kvitt vår egen tandvärk, och fick en egen regering till slut. Jag är rädd att den processen i grunden har skadat tilltron till våra folkvalda. Såg nyss Utrikesnämndens sammanträde i riksdagen där Wallström ansattes för att hon varit personlig nyligen i Finland i sin sorg över britternas flaxande obeslutsamhet. Hon tycks ha landat i min egen länge konstaterade slutsats – folkomröstningar är våldsamt övervärderade som demokratiskt instrument. Man bör inte, ja man får inte skyffla över ansvaret för så komplicerade saker som brännvin, atomkraft och europasamarbete till folkets domslut – då riskerar man att grupper i samhället med de starkaste megafonerna och ekonomiska musklerna styr en hastigt uppblossad opinion exakt dit de vill ha. Därpå följer osvikligen eftertankens kranka blekhet. Vad var det egentligen vi röstade för, eller emot? ” – Jaså, jaha, det fattade jag inte. Jag är inte så insatt…”. Vi har ju en parlamentarisk demokrati som fungerar bättre än de flesta. Låt då i Jesu namn våra valda ombud ta besluten efter lång och seriös debatt i parlament och media, och gärna med en kvalificerad majoritet på 67% istället för 51%. Så får vi lagom broms på eventuella politiska stolligheter.
Well, annars är det ju val både här och där, och i fler huvudstäder än på länge sitter en rad icke-politiker och osympatiska gubbar nu med makten i sina händer. Bäva månde både Östern och Occidenten. Välgörande just denna aprildag var i alla fall att höra Sabuni förklara sin syn på svensk politik, och att samtidigt ge media en känga för deras fixering och ältande av ständigt samma frågor. Vi lever i de politiska papegojornas och de Platta Takens tidsålder, och därför var det befriande skönt att höra en politiker som inte sprider floskler och inövade talepunkter när media håller fram en mikrofon. Jag har inte samma liberala omvärldssyn som Sabuni, men vi behöver sådana raka och tydliga politiker som inte hukar i buskarna. Bra där!
En gång för längesen i min gröna ungdom – eller låt oss säga på det blå 50-talet – var Folkpartiet lärarnas, advokaternas och läkarnas parti. En legering av nykterister, frikyrkofolk och liberaler med Gladstone och John Stewart Mill som ledfyrar i ett fjärran England. Och visst hade vi även i den svenska parlamentarismens historia haft framstående liberaler som kreerat viktiga roller för att bygga vår demokratiska utveckling. Den förste arbetaren att ta plats i riksdagen kom in på ett liberalt mandat i Stockholm på 1890-talet. Det var långt innan alla män hade fått rösträtt. Liberale prästsonen Adolf Hedin var en drivande politiker i många decennier kring förra sekelskiftet, som envist kämpade för arbetarskyddslagstiftning, vidgad rösträtt, Norges rätt att lämna unionen med Sverige, och ett helt batteri av andra sociala reformer. Han var frankofil och påläst som attan när det gällde den politiska utvecklingen i Europa utanför Sverige. Vi här hemma var sannerligen inte den nation som bröt isen, utan skyndade lååångsamt…
De svenska Lantmannapartierna hade dominerat svensk politik ända sedan 2-kammarriksdagens tillkomst på 1860-talet fram till sekelskiftet, tack vare att bönderna hade rösträtt men inte arbetarna. Adelns och prästernas makt i den gamla ståndsriksdagen, ja den var då bruten. Efter Hedins död 1905 blev stockholmaren Karl Staaff liberalernas hopp ett tag, men när slutligen svenska kvinnor äntligen fick rösträtt så var det med liberalen och historieprofessorn Nils Edéns regering 1917-1920 som det äntligen kunde genomföras tillsammans med socialdemokraterna. Edén var från Piteå. Sen har det mest varit balansgång på slak lina för alla de liberala fraktioner som till slut kunde samlas under beteckningen Folkpartiet 1934. Wedén och Helén, Ohlin och Wibble – inga folktribuner som Adolf Hedin inte. Och om vi nu raskt hoppar till vår tid så har major Björklund suttit alldeles för länge. Han har pratat och pratat vältaligt, om skolan, och skolan, och NATO… Men ingen kan med bästa vilja i världen påstå att hans karriär i kommun och riksdag har varit nån succé. Skolan har varit ett sorgekapitel. Det är inte bara hans fel, men efter decennier av floppministrar som experimenterat där är det skönt att vi äntligen har fått en skolminister som verkar veta vad hon snackar om.
Plötsligt har det 2018-2019 börjat pratas om liberaler och liberal politik igen. Men vad de menar begriper de väl knappt själva? Gladstone kan man visserligen höra på en av världens äldsta fonografinspelningar, men karln är ju död sen länge, och hans tid och idéer har inte längre någon bäring vare sig för Björklund, Lööf, tyska eller engelska liberaler. Möjligen för Uncle Donald. Kvar är bara begreppet, men skalet är tomt. Det enda som möjligen kan trösta de sista 3 procenten i Sverige är blåklinten. Var rädd om den. Och hämta ny glöd från Adolf Hedin!
Senaste numret av Miljömagasinet innehåller en bra sammanfattning av läget för våra svenska atomreaktorer: ”Sverige har åtta kärnkraftsreaktorer i drift av totalt tolv. Barsebäck 1 & 2 samt Oskarshamn 1 & 2 är redan stängda. Ringhals 1 & 2 ska stängas senast 2020, enligt beslut av ägarna. Resterande – Ringhals 3 och 4, Oskarshamn 3, och Forsmark 1, 2 och 3 – planeras köras som längst till år 2040-45 vilket innebär en livslängd på reaktorerna på cirka 60 år. (Bild: Von den noch aktiven Atomkraftwerken in Deutschland gehen nach wie vor enorme Risiken aus (lassedesign / fotolia.com) )
Sveriges första kommersiella kärnkraftreaktor Oskarshamn 1 började byggas 1966 och invigdes 1972. När kärnkraftsepoken är slut kommer det att finnas totalt 11.000 ton utbränt kärnbränsle som måste gömmas undan i 100.000 år för människan, på grund av den radioaktiva strålningen. Sedan 1988 finns 50 meter ner i berget nära Forsmark i Uppland ett slutförvar för kortlivat lågaktivt driftavfall av typen metalldelar, skyddskläder och filtermassor. En ansökan om att få bygga ut detta berglager till tredubbla volymen är inlämnad. Lagret beräknas kunna börja byggas ut 2020, och ha en byggtid på 8-10 år. År 2011 lämnade SKB, Svensk kärnbränslehantering, in en ansökan om metod och plats för att slutförvara det utbrända kärnbränslet 500 meter ner i berget nära det befintliga slutförvaret i Forsmark. Mark- och Miljödomstolen avslog ansökan 2017 vad beträffar kopparkapslarna och har lämnat över ärendet till regeringen för slutgiltigt avgörande. Det tredje och sista slutförvarslagret som planeras är det för långlivat radioaktivt material, som t.ex. själva reaktortankarna, och planeras ligga i samma område som de andra slutförvaren. När allt är rivet och slutförvarat står det tidigast årtalet 2100 på kalendern.”
”In Deutschland haben derzeit sieben AKW eine Betriebsgenehmigung. Heute beträgt ihr Anteil 11 Prozent an der Stromversorgung in Deutschland, damit ist die Atomkraft nur noch der viertgrößte Stromlieferant (erneuerbare Energien 36 Prozent, Braunkohle 22 Prozent, Steinkohle 14 Prozent in 2017). Die ostdeutschen Reaktoren an den Standorten Rheinsberg und Greifswald wurden im Zuge der Wiedervereinigung stillgelegt, der Bau des größten deutschen AKWs in Stendal Ende 1990 abgebrochen. Von den westdeutschen Atomkraftwerken wurden nach dem rot-grünen Atomkonsens die beiden kleinen AKW Obrigheim (2003) und Stade (2005) vom Netz genommen. Nach der Reaktorkatastrophe im japanischen Fukushima hat die schwarz-gelbe Regierung sieben weitere AKW, die vor 1980 gebaut wurden, und Krümmel (Baujahr 1984) im März 2011 vom Netz genommen. Die verbliebenen AKW sollen stufenweise bis Ende 2022 abgeschaltet werden. Den Anfang machte hier Ende 2017 das bayerische AKW Gundremmingen B.” (Jordens Vänner i Tyskland)
Bruno Ganz har dött, berättade Twitter idag. Jag tänker på alla de sympatiska roller han gjorde under åren. Många nämner Himmel över Berlin, och Den amerikanske vännen – filmer han gjorde med Wim Wenders. Jovisst, de är mycket bra. Och många har haft lyckan att se dem. Men jag måste dra fram Dans la Ville Blanche! Regissör: Alain Tanner, schweizare liksom Bruno Ganz. Den kommer en dag att få den stora publik den förtjänar. Inte bara bland cineaster. Jag är övertygad därom, som politikerna brukar säga. En lågmäld, originell film utan stora gester eller uppskruvat tempo. Bruno Ganz gör en sjöman, Paul, som uttråkad av sitt jobb går i land och hoppar av när hans fartyg ankrar upp i Lissabon. Han tar in på ett litet billigt hotell, less på sitt sjöluffande och olustig över att alltid återvända hem till samma väntande hustru. Under dagarna vandrar Ganz planlöst sökande omkring i Lissabon med en liten, handhållen super-8-kamera. Han fotograferar slumpmässigt det han ser omkring sig. Dagarna går. Han skickar små paket med filmerna hem till den kvinna som uppenbarligen är hans hustru. Hon förblir namnlös för oss. Gör han detta med flit? Vad vill han? Vi hålls i ovisshet. I baren där klockan på väggen går baklänges med utsökt symbolik, finns en flicka i Teresa Madrugas gestalt, och de dras till varandra, inleder ett förhållande. En dag är hon plötsligt borta, har rest vidare i sitt eget liv. Paul – en looser? Han meddelar hem: ”Jag kan inte skriva, men jag kan ta bilder .… Jag önskade att jag kunde börja tala om världen igen. Jag drömde att jag gick in i staden. Jag tog in på ett hotell – och väntade… Staden var vit , rummet vitt, liksom ensamheten…. Jag mår bra. Jag är fri. Jag har inte semester. På semestern organiserar man sin ledighet. Jag gör ingenting. Verkligen ingenting.”
Antingen blir åskådaren bara förvirrad, eller så träffar filmen mitt i solar plexus, och vi glömmer den aldrig. Som ett saxofonsolo som sitter som ett smeck, och aldrig kommer tillbaka. Scenerna interfolieras av en speakerröst som lägger ut filosofiska spår och samspelar med bilderna vi ser. Ganz’s sjöman finns överallt bland oss. Han är du, han är jag. En av hans bästa roller, långt innan han bjöds att gestalta betydligt mera påträngande gestalter ur vår nutidshistoria, som Adolf från Braunau. Och en av Alain Tanners många till synes anspråkslösa pärlor, som är så rika att syna, om igen. Begreppet ”den vita staden” förekommer i många länder, om många städer och stadsdelar. För mig finns det bara en – Lissabon. Regissören Alain Tanner: ”En stad som gjord för drömmare, desertörer och älskare – dess egensinniga rytm och skönhet, en barriär, en gräns vid Atlanten som vi ville söka oss mot.”/ jeha
Det var med en suck av lättnad och befrielse jag i morse läste att finlands-svenska Tua Forsström nu tar plats på stol nr 18 i Svenska Akademien. Ur mörkrets hålor stiger vi nu äntligen upp i ljuset och de tusen sjöarnas land. Jag hittade Forsströms konkreta och livs-bejakande poesi redan på 1980-talet, och hon har fortsatt att skriva med samma röst som vi hittar hos Tove Jansson och Eeva Kilpi. Här finns kärnan i allt det nordiska – vemodet, naturen och människorna. Svenska Akademien är att gratulera, äntligen. Gubbfossilerna må huka sig, öppna fönstren och skurluckorna… (Foto: SR)
Många böcker har skrivits om de svenska Erikjansarna som 1846 for till Amerika och grundade Bishop Hill på prärien. Deras ledare profeten Erik Jansson fick bara fyra år till. Han blev mördad 1850, och inga bilder av honom har bevarats till eftervärlden. Inga teckningar eller målningar, och eftersom fotograferandets konst då var en mycket föga tillgänglig teknik, så vet vi bara genom beskrivningar hur han såg ut. Han hade dock två barn som nådde vuxen ålder och fotograferades vid flera tillfällen, Eric och Tilda. Tilda lär vara mest lik sin far profeten. ”Han beskrives hava varit av medellängd, med brunt hår, blå ögon, magert, bleklagt ansikte med utstående kindknotor, 
tunna läppar och ovanligt långa och breda tänder, synnerligast i överkäken, saknade dessutom yttersta leden på högra pekfingret. Själva rösten var ej behaglig, ytterst sträv, snarare svag än stark och lät, som om han talade med något i munnen. Men vid sina samlingar brukade han anstränga den, så att den övergick till skrik. Ögonen brukade han vid sina föredrag hålla helt slutna, eller ock öppna dem obetydligt, så att endast vitögat syntes. Därjämte blev hans utseende frånstötande genom ett ständigt flinande (måhända ett ofrivilligt muskeldrag). Härtill kom ock, att han när som helst syntes kunna anlita sina tårekällor, som voro utomordentligt ymniga”. 
(Ur Herlenius avhandling). Sonen Eric Johnson blev publicist efter en karriär som captain i amerikanska inbördeskriget, och hans syster Tilda gifte sig med en militär och blev Matilda Jansson Warren. Vid ett besök 1878 i Bishop Hill av predikanten August Skogsberg (nederst) häpnade gamla erikjansare hur mycket Skogsberg liknade Erik Jansson. Och nog kan man nu föreställa sig ungefär hur Erik Jansson faktiskt såg ut. / jeha
JÖK-en flyger på fredag, meddelades till slut i veckans många presskonferenser. Det vill säga efter den beramade januariöverenskommelsen. Med 73 punkter på ett papper skall Centern och Liberalerna under fyra år försöka fjärrstyra den kommande nya regeringen med Löfvén vid styrpulten. Mådä, sa gumman. Det är svårt att se några klyftor i samhället som minskar med dessa 73 punkter. Ett nytt jobbskatteavdrag har herr Kristersson redan lyckats sno hem åt alla som har lyckan att gå till ett jobb, och nu skall den gamla värnskatten raderas bort av den nya haltande kvartetten. Tjolahopp! Det torde ge de allra mest välbärgade ytterligare 5-10 papp i månaden framöver. ”Ta från de rika och ge till de fattiga”, manar Karl Bertil Jonsson till oss varje julafton. Och många blir smått rörda av denna ungdomliga filantropi. Men, han Karl Bertil tycks tala för döva öron. Endast Jonas Sjöstedt med vänner i Sherwoodskogen lyssnar längre till Karl Bertils gammalsolidariska människosyn. Han måste allt vara bra jollig… Men så lät det lite uppmuntrande då när Magdalena Andersson äntligen lovade sänkt skatt på magra pensioner, och framför allt skulle det minsann bli höjda pensionsbelopp. Någon hade till slut även i Rosenbad hajat att det finns över en miljon pensionärer där ute med skral ekonomi.
Well, vi kan nu se vad det bidde – en tummetott. Summa summarum +200 kr per månad i lädret verkar vara ett normalt utfall. Till oss som har netto 10-15 papp/mån i pension. Det känns sjukt i ett samhälle där partiledarna gärna slår sig för bröstet och talar vältaligt och vackert och ofta om välfärd och jämlikhet och att alla ska med på tåget etc. Det hele känns rentav förbannat oetiskt. Själva har förresten partiledarna alla minst 70.000 brutto/mån, och varje riksdagsman har drygt 65.000. Det må vara att våra förtroendevalda skall ha ett hyfsat arvode, men 200 kronor i månaden till de där andra där nere, det kunde dom lika gärna ha gett fan i. Att dom inte skäms. Lappa och laga, lappa och laga…
Här blandas det friskt mellan pärlorna – från klassiskt till schlagers. Och ikväll slog det mig att, vaf… jag har inte tatt med en enda låt med Harry. Ty en av 1900-talets främsta svenska grammofonsångare var utan diskussion Harry Brandelius. Folklig är bara förnamnet. Det är inte bara detta att han gjort så enormt m å n g a inspelningar. Man blir smått andfådd när man skrollar i listorna över hans rika produktion, på ett antal olika skivbolag. Det är både roliga, hurtiga, och sentimentala låtar. Och inte bara sjömans-romantik. Harry kör inget mumlande eller svajande – det är friska fläktar och ljuva minnen rakt igenom. Även när man kollar hans privatliv så tog han ut svängarna ordentligt. Stockholmskis var han. Inte såå vanligt i det sammanhanget. Han har förresten gjort ett gäng filmer å’… 
Vad skall man då välja ur hans enorma produktion? Jag gillar märket Sonora, det väcker så fina barndoms-vibbar från vår första grammofon på 50-talet. Eftersom jag är född 1944 och gillar Hem igen som Harry gjorde med Sven Arefeldts orkester i oktober det året, så blir det mitt val här. Gamla Nordsjön, Salta tåren och Ancora Bar kan ni väl i alla fall. Men kanske har ni aldrig hört den här. Jag kunde lika gärna ha valt Inga stora bevingade ord eller Nidälven stilla… Blås på, Harry! Axel Flyckt har väl gjort melodin, se etiketten!
Hungermarschen i Söderhamn 11 april 1917. Foto: L. Sahlin/Söderhamns stadsmuseum
Årets Hälsingerunor 2018 har landat på bokdiskarna inför julen, och med många läsvärda artiklar i de mest skilda ämnen. Som så ofta ligger tyngdpunkten på norra och sydvästra Hälsingland, men Ingrid Belfrage har fått med en presentation av sin nya bok Tönshammars järnbruk och Håkanbos emigranter. Där berättas om brukets flytt från Tönshammar i Skogs socken ut till Sandarne vid kusten, och dess samband med emigrationen.
Mera industrihistoria hittar vi under den dramatiska rubriken Bröd, brännvin och revolution. Hungerdemonstrationerna i Söderhamn 1917 – av Maria Vallström och Martin Nord Björklund. Den är intressant ur flera perspektiv, och kan rekommenderas för den politiskt historieintresserade. Skribenterna har dykt djupt ner i arkivmaterial i form av medlemsmatriklar, protokoll och årsberättelser, och förstås samtida press. ABF, Sandarne KULT, Söderhamns museiförening och S-kvinnor m.fl. har backat upp projektet. Kvinnornas viktiga roll dessa intensiva dagar 1917 får här en bättre belysning än i tidigare mera schematiska beskrivningar av dessa händelser.
Det var onsdagen den 11 april 1917, mitt under brinnande världskrig, som närmare 200 kvinnor marscherade iväg från Lervik i Sandarne till rådhuset i Söderhamn för att prata allvar med polismästare Didriksson. Han satt då och styrde över brödransonerna. Kvinnorna kom från de många sågverken och brädgårdarna utefter Söderhamnsfjärden. Torsdagen den 12:e samlades ännu fler i Lerviks Folkets Hus – ca 700 kvinnor och några karlar. Det låter helt enormt! Det blev karlarna som höll låda vid detta första möte (men det skulle förändras senare). Beslut togs av mötet att kontakta riksdagsledamöter, och att kräva bättre brödransoner och att skilja gryn- från brödkorten. Dagen därpå, på fredagen, anlände förresten en viss herr Vladimir Iljitj Uljanov (Lenin) i en plomberad järnvägsvagn till Stockholm, på blixtvisit från sin exil i Schweiz. Han träffade svenska socialdemokrater, men for snart vidare mot Sankt Petersburg för att ta ledningen över revolutionen där… Efter helgen hölls på tisdagen åter ett stort kvinnomöte i Lervik. Man började bl.a. planera en kvinnodemonstration inför 1 maj. En vecka senare träffades kvinnor hos Verdandi (s) inne Söderhamn, och då uppvaktades även borgmästaren, skånefödde Nils Sonesson. Kriget och ransoneringarna satte igång en process som spred sig över landet, och i ett 20-tal svenska städer genomfördes liknande marscher i april. Det hela blev en uppladdning inför händelserna den 1 maj samma år. Matbristen blev katalysatorn, och kvinnorna kom därmed att spela en viktig roll. Samtidigt fick rörelsen snart politiska förtecken – krav på medinflytande och kvinnlig rösträtt. Kvinnlig rösträtt var då redan ett faktum i övriga Norden – otroligt men sant…
Särskilt intressant i artikeln är bevisen för att många av dessa aktiva kvinnor i Söder hamnsbygden hade börjat engagera sig långt tidigare i föreningslivet. Framförallt inom nykterhetsrörelsen. Logen Framåt i Lervik spelade därvid en central roll. Det var med andra ord ingen slump att det var där gnistan tändes på allvar 1917. Även Verdandis roll i Söderhamn betonas (d.v.s. socialdemokrater för nykterhet).
Fackföreningarna hade efter lång kamp äntligen förvärvat föreningsrätten kring sekelskiftet och börjat organisera sig, men de dåliga konjunkturerna och storstrejken 1909 tog udden av många föreningar. Det första sågverksfacket i min morfars Askesta, Svenska Sågverksindustri-arbetarförbundets afdelning No 189, hade självdött på mötet den 11 augusti 1908, då endast ett dussin medlemmar var närvarande. Inte förrän i slutet av första världskriget började facken inom Sågverks åter växa i styrka. Den politiska arbetarrörelsen var dessutom ambivalent. Nog ville de stötta sina kvinnor, men samtidigt fanns där ännu en starkt konservativ kvinnosyn nere på golvet.
Annat var det t.ex. i Nykterhetsrörelsen. I min mormor Emmas Askesta fanns t.ex. IOGT-logen 186 Skogsblomman. Där umgicks män och kvinnor naturligt och fritt. Min egen morfar och mormor träffades just på Skogsblommans möten. Där bjöds både föredrag, diskussioner och fester. Söndagen den 17 januari 1909 hade min morfar Ivar Hansson och sju kamrater anmälts som nya medlemmar: Carl och Axel Sundell, Karl Plantare, Johan Arnö, Gerhard Jonsson, Emil Hedberg och Rudolph Löö. Dagen efter fyllde Ivar sexton år. Karl Sundell och Johan Arnö var hans jämnåriga. Karl Plantare var också en mycket nära vän. De skulle ha många bataljer i skidspåret, och var båda med i Askestas bandy- och fotbollslag. ’Och blevo dessa emedan undertecknad förut delgivit dem de vanliga fr. inh. inr.o. int. i orden’, som det står i protokollet: ’Broder Lindeborg höll ett litet anförande till de nya för att väcka intryck hos dem och välkomsthälsa dem’, skriver protokollföraren Karl Persson. Därefter följde en redovisning av nyårsvaka som ännu inte var färdig. En räkning fattades. Rapporten godkändes. Fråga om en korg för balloteringskulor för voteringar hade ännu ej anskaffats. 25 st konstitutioner skulle efterskickas. Anordnas en vykorts- och brevafton med uppläsning av inkomna dylika. Och man ville ha ut Logens ”procent” hos handlare Westlund. ’Englund får säga till om detta, samtidigt som han uttager Byggnadsföreningens procent. Logens procent får tillfalla Byggnadsföreningen’ (den speciella förening som skapats för bygget av själva lokalen). Lindeborg föreläste sedan berättelsen En präktig medicin. Nästa möte skulle Anna Hedberg läsa något, bestämde man. Och så hade läroböckerna i esperanto kommit.
Så där kunde det gå till på Logen. Man förstår att det kunde vara mera lockande än de fackliga mötena vid den tiden. Såvitt jag vet var det oftast lugnare vid sågen i Askesta än ute vid kusten. Brädgårdarnas mobilare folk ansågs svårare att organisera än sågverkens mera bofasta. Det må andra bevisa, kanske var det så. Men klart står att det var fr.a. nykterhetsrörelsens folk som spelade en viktig roll – både under den tidiga Sundsvallsstrejken 1879* (då facken och SAP ännu inte hade bildats), och under revolutionsåret 1917. En större roll än vad vi kanske tidigare har förstått. I artikeln i Hälsingerunorna kan ni läsa mera om kvinnorna i Söderhamnsbygden, och om det rika källmaterial författarna har använt sig av. Där nämns många av dem vid namn, och deras olika roller…
1 maj 1917 deltog 590 000 personer i de största demonstrationerna någonsin i Sverige, med fred som främsta krav. Hungerupplopp hade sedan en tid inträffat på flera svenska orter. I Göteborg samlades 500 000 personer till demonstration. Sveriges stod på randen av en revolution, trodde många. Men det är en delvis annan historia.
* Hallström, Jan Erik: Söderhamn 1879 – strejken som kom av sig på vägen (Hälsinge-Kuriren 2002-11-30)
Efter flera månader av sonderande och teatraliska presskonferenser, där Ulf Kristersson och Lööf har turats om i rampljuset med den stackars talmannen, så tycks nu luftslottens tid vara förbi. Äntligen. Pjäsen är slut. Det var dålig teater, och media har tyvärr inte gjort sitt jobb, inte ställt de där frågorna som många väljare väntat på. Ty de prövade konstellationerna har varit rena önskedrömmarna. Presskonferenserna har varit nån slags hovtillställningar med krystade och förbluffande beskedliga, tassande frågor kring gröten, medan papegojorna i den s.k. alliansen har mässat samma inlärda fraser till leda på podiet. Hur kan media tillåta sig spela med i denna fars? Enda förklaringen är de politiska journalisternas förtjusning i själva maktspelet. Det blir liksom House of Cards på riktigt – äntligen, i Sverige! Det säljer ju, det blir medial dramaturgi, spänning. Som en såpa. Eller? De enda presskonferenser som har känts hederliga och informativa är de få gånger Löfvén och Jonas Sjöstedt har uttalat sig om läget. De har tyvärr måst bevittna cirkusen, och har gjort det med stort tålamod. Allting kokar nu ned till vad man redan efter valnatten kunde ana – endast en ren socialdemokratisk regering förefaller rimlig. Då kan de breda uppgörelserna efter förhandlingar tagas i varje fråga där landet idag skriker efter reformer.
Lööf solade sig idag en sista gång i rampljuset efter ännu en vecka med meningslösa förslag till regeringskoalitioner. Hon pekade ut (s) och (m) som skyldiga till allt blockerande – ett hyckleri utan like, som ett par reportrar idag äntligen försiktigt vågade ifrågasätta på presskonferensen. Vi måste ju alla rimligen ha förstått från början, att för Centerpartiets del fanns bara två alternativ efter valutslaget: ”Vi sätter oss i framsätet med hela den s.k. alliansen och Kristersson vid ratten – och med Åkesson där bak. Eller också hoppar vi in i Löfvéns bil – antingen i framsätet, eller i baksätet. Antingen i hans regering, eller så trycker vi på gula knappen och bara hänger med.”
Det var givet att bollen till sist skulle hamna hos Björklunds liberaler, och han måste rimligen ha känt det på sig. Liberalerna måste ju till varje pris undvika ett extraval, annars kan de likt liberalerna under Asquith och Lloyd George i England på 1920-talet snart vara överspelade i maktens centrum. Klokast vore om den socialliberala falangen släpper fram en ren s-regering. Om de istället accepterar att sitta med och regera, så bör de nog försöka övertala Centern att också vara med.
År 19
57 som 13-åring började jag under en sjukhusvistelse i tre månader läsa tidskriften Galaxy. Den innehöll fascinerande noveller i den genre som allmänt kallas science fiction. Samma år i november sköt Sovjetunionen upp hunden Lajka i en rymdkapsel i en bana runt jorden. År 1961 var det dags för den första människan i rymden, Juri Gagarin. Jag samlade på frimärken vid den tiden, och köpte givetvis den ryska serien märken med Gagarin. Året därpå var förste amerikanen John Glenn också uppe i orbit, och rymdkapplöpningen mellan stormakterna var därmed i full gång. I Sverige fick vi snart en häftig debatt om svensk atomkraft under statsminister Erlanders tid, och 1963 sattes den första kommersiella atomreaktorn i drift i Ågesta utanför Stockholm (avställd 1974).
De där amerikanska sf-novellerna gav mersmak, och under sextiotalet och senare läste jag en hel del av den klassiska sf som fanns i svensk översättning. Den generationen sf-författare är än idag de stora, framför allt: engelske filosofen Olaf Stapledon (1886-1950) född i Cheshire, amerikanen Clifford D. Simak (1904-1988) från Michigan, Robert Heinlein (1907-1988) Missouri, Arthur C. Clarke (1917-1978) Somerset, Isaac Asimov (1920-1992) född Isaak Ozimov utanför Smolensk i Vitryssland, och svenskättade amerikanen Ray Bradbury (1920-2012) från illinois, vars mor kom från Dalarna. Nu är de alla borta.
Många av deras bästa romaner finns ännu kvar i mitt minne, och idag läses de av en ny generation sf-läsare. Clarke och Asimov fascinerar med teknologisk sense-of-wonder (Rendezvous with Rama, Against the Fall of Night och Asimovs Foundation-serie t.ex). Robert Heinlein med de charmiga äventyren (Egen rymddräkt finnes och Stranger in a Strange Land). Kanske tyckte jag allra mest om Ray Bradburys poetiska sf – Dandelion Wine, The Martian Chronicles, Fahrenheit 451 och The Illustrated Man. Clifford Simaks humanism likaså: Bortom Universum, Tid och evighet, Time and Again, och Porten till stjärnorna. Också Olaf Stapledons breda epos Last and First Men: A Story of the Near and Far Future, som kom ut redan 1930. Ryssarna hade också många bra sf-författare, som på den tiden gavs ut på Delta förlag av Sam Lundevall. Zamjatins roman Vi är t.ex. en otäck dystopi i samma genre som Karin Boyes Kallocain och Orwells 1984. Man kunde nämna många andra bra sf-skribenter, men jag stoppar här med dem som gjorde störst avtryck i mitt minne – goda efterträdare till pionjärerna Jules Verne och Herbert George Wells.
Ur Tarkovskijs vackra film The Sacrifice
Jag vet få svenska självbiografiska författare som är så befriande självironiska och underhållande som Erland Josephson. Det skulle möjligen vara Jörn Donner och Harry Schein. Skillnaden är att Erland är konstant rolig, och så uppenbart har roligt själv när han formulerar sig. Självbiografi? Nej, men en mosaik av memoarer är den handfull böcker med minnen han gav ut under nittiotalet. Lustiga och fulla av iakttagelser. Josephson tycks ha ägt en extraordinär social sensibilitet att registrera allting i sin närhet, som en svensk Turgenev. Om svårigheten att vara verkligt elak har han förresten resonerat i flera av bokens kärnfullt korta och spirituella kapitel. Elakt är det aldrig, men ögat är skarpt med särskild blick för det löjliga, inställsamma, bullriga eller ängsliga. Han blandar högt och lågt. Om kollegor, episoder och livets alla fasor och fadäser – från barndomens polyper till filminspelningarna med världens stora – Tarkovskij, Theo Angelopoulos, Peter Brook och István Szabó. Vita sanningar (1995) är nog den tredje eller fjärde boken jag läser med dessa hans minnen. Ett smörgåsbord av svensk och internationell teater- och filmhistoria. Han var över sjuttio år när han skrev den här boken, men hade många aktiva år kvar.
Finns det någon annan svensk författande skådespelare av samma sofistiska kaliber? Här finns mycket som får mig att tänka på Oscar Wilde. The importance of being Erland..? Extra förtjust är han i paradoxer, i det paradoxala. Han återkommer ständigt till dessa livets paradoxer. Bokens titel ger anslaget. I Vita Sanningar finns också många fina episoder om föräldrahemmet och uppväxten på Kungsholmen – i kvarteren kring Fridhemsplan och den älskade Kronobergsparken. Men jag vill nedan citera ett stycke ur kapitel 36 om hans litterära försök, och dess stundom ängsliga konsekvenser:
”Samma säsong som jag blev yrkesskådespelare, det vill säga att jag skulle göra vad jag hade gjort i några år men nu mot betalning, gav jag ut min första bok. Det var en diktsamling som hette Cirkel och den kom ut på Bonniers. Det fanns dikter i boken som jag hade skrivit när jag var sjutton år. Jag red på en debutantvåg. Förlagen jagade nya författare att investera i. En novellsamling och två romaner senare kom jag med en andra bok med poesi. Det var 1949. Nån gång i slutet på sextiotalet fick jag en diktsamling refuserad. Sedan dess har jag skrivit en hel del lyrik men aldrig försökt publicera något. Jag skriver fortfarande dikter, jag känner mig väl till mods när jag gör det. Det är ett slags hemsnickeri med språk och känsligheter som ger stor lättnad, glädje och tillfredsställelse. Ibland präglas dikterna av ett ungdomligt vemod, en gammal kontakt som jag odlar. Det gör mig nästan lycklig.
Jag har skrivit hela mitt liv. Jag har publicerats, recenserats, spelats. För varje gång jag ger ut något på ena eller andra sättet spänns mina nerver hårdare. Jag vill helst rymma landet, långt bort dit inte svenska tidningar når, där det är naturligt att ingen ringer och dit ingen vet att skicka brev. Jag har haft det så några gånger, till exempel i Lissabon. Jag har då kastat mig på telefonen nästan innan Dagens Nyheter hunnit dimpa ner i någon brevlåda hemma i Stockholm. Är jag recenserad? Står det något? Är det bra eller dåligt? Nej läs inte upp! Säg bara om det är bra eller dåligt! Bra, säger du, å vad skönt! Är det storartat? Men bra då? Nej det är inte alls bättre att du läser opp! Är det många reservationer? Fint. Men det låter på dig som om det är nånting på slutet. Vad menas med underhållande? Att jag är ytlig? Nej, nej, jag tycker inte det är fult att vara underhållande. Bråka inte med mig!
Likadant efter en premiär. Har den varit på teatern är flykt från orten en omöjlighet. Jag störtar upp när jag hör dunsen i brevlådan. Jag tar tidningen och slänger den ifrån mig på ett bord som om den skulle kunna börja brinna mellan händerna på mig. Så sneglar jag efter eventuella rubriker på första sidan. Så slår jag upp teatersidan. Där finns en rubrik som ger mig lättnad, kval eller tvivel. Sedan tittar jag efter mitt namn. Det är genant, jag blir generad till och med inför mig själv. Jag måste väl läsa om allt det andra också. Men jag läser ju inte om mig själv heller, jag tittar bara efter att jag finns. Jag finns inte! Jo där finns jag ju! Erland Josephson. Jaha. Pålitlig. Vad menas med det? Pålitlig? Fy fan! Hur i helvete skall jag kunna glädja mig åt att jag inte är opålitlig. Jag kryper ner i sängen. Jag drar täcket över huvudet. Det är mörkt och tyst. Jag försvinner in i en odelbar ensamhet. – – – Så viskar jag till mig själv att jag skriver ju dikter också.”
https://no.wikipedia.org/wiki/Erland_Josephson
http://dictionnaire.sensagent.leparisien.fr/Erland_Josephson/sv-sv/
Erland Josephson (1923-2012)
Erland Josephson och regissören Andrej Tarkovskij
Kom just hem från en vecka i Kongliga hufvudstaden. Det var svårare än tidigare att få två nätter på raken på favorithotellet. Bökigt värre. Så andra natten sov vi på ett ställe uppe vid Tegnérlunden. Men vaf… det är ju inte så ofta jag är i min gamla hemstad. Priserna går inte ner, bara uppåt. Uppe vid Tegnérlunden sitter förresten en enorm August Strindberg i gudapose på sin kulle. Titanen kallad. Carl Eldh skapade honom: ”I Tegnérlundens östra del står den färdiga bronsskulpturen. Skulptören förevisade sin gipsmodell redan på Konstnärsförbundets utställning hos Liljevalchs 1916 men det skulle dröja till 1942 innan den kom på plats. Carl Eldh tillhörde August Strindbergs intima vänkrets och gjorde flera porträtt av författaren redan under hans livstid. Och i sin skulptur ville han framhäva August Strindberg som både tragisk trotsare och den orolige sökaren, en människa och titan i strid med onda och goda makter, utan frid och glädje, men en trots sin ensamhet stark och bjudande gestalt.” (Stockholmskällan)
Well, vi hann se två riktigt intressanta filmer. En italienare på ZITA om ung gosse i en avkrok där byborna levde som livegna under en cynisk adelsdam och hennes depraverade familj: Lycklig som Lazzaro – av Alice Rohrwacher. Man lär inte glömma blicken hos denne moderne furst Mysjkin som tycktes oförmögen att förstå eller bli arg på sin elaka och oförstående omgivning, där nästan alla behandlade honom illa…
Går man ner från Tegnerlunden och viker in till höger på Drottninggatan så ligger Strindbergsmuseet i första porten. Vi tog hissen upp, och fick en mysig rundvandring i Augusts bostad. Endast damen i kassan och vi var där. Hon berättade dock att det kan vara betydligt värre drag när en hel skolklass stormar in, eller ett gäng kulturhungriga panchos från vischan. Ett besök kan absolut rekommenderas. Rika samlingar, och pedagogiska montrar med brev, böcker, hans målningar, fotografier och andra föremål. Och gamle August hörs hosta vid sitt skrivbord. I sovrummet har han dunkla gröna tapeter. Här låg han och var sjuk den sista tiden, när Fanny passade upp på honom och han jobbade och skrev in i det sista. Han dog 1912 efter några år på denna adress.
På kvällen fortsatte vi istället Tegnérgatan ända ner till GRAND på Sveavägen och såg filmen Unga Astrid av danska regissören Pernille Fischer Christensen. Och jag blev mäkta imponerad. Filmen är gripande. Alba August som unga Astrid kan väl inte undgå att få en guldbagge för sin prestation? I början hade jag problem med de skakiga handkamerbilderna (varför envisas dagens regissörer med detta amatörgrepp?). Jag blir bara yr i huvudet och tittar bort. Men det blev snart bättre, och berättelsen grep tag i mig. Det här är stor film, och de få som i recensioner småklagat över att föga finns med av Astrids märkliga gåva och karriär som författare, har satt sig ner i salongen med helt fel förväntningar. Filmer och böcker om hennes författargärning finns ju i mängder tidigare. Det här är berättelsen om just unga Astrid – i begynnelsen var ordet, föräldrarna och kampen för sonen Lars. Och den danske gossen som gör Lars är otrolig. Scenerna med mor och son när hon besöker honom i Danmark, och de första dygnen i Stockholm glömmer ni aldrig, om ni ser filmen. Punkt.
2:a upplagan
Den värsta influensa världen skådat ...- och hur DNA:t till slut kunde kartläggas tack vare svenskamerikanske patologen Johan Hultin i Frisco...
Sockenstämmorna 1843-1846
Jonas Olsson of Bishop Hill
Till Olof och Ingrid
MIGRA Förlag. 40 kr + porto. Innehåll: Om filtvävning, tegelbränning, slummen, frisöryrket, sanatoriet, en värsting, krigsbarn, Mariehäll, m.m. Trettio skärvor av Sverige...
En personlig fotobok
Stockholm 2008
Mjölby 2000
Uppsala 2004
GRÖN HORISONT 2007-2011 www.vulkan.se
SOLENTRO
SOLENTRO
UTKIK FRÅN KALLVINDEN
UTKIK FRÅN KALLVINDEN
Om litteratur i historia och andra närliggande ämnen
en blogg om dagen är bra mot skrivklådan
