Grön Horisont 2019

Vardagsritualer i Chantal Akermans spegel

Posted on 4 juli, 2020 av DiJanneh

Ibland dyker det upp en film som berättar någonting väsentligt. I dagens mediautbud är det allt sällsyntare med filmskapare som vågar dra ut på en scen istället för att försöka fånga oss med ständig rörelse, ständig action och ett evigt larmande. Hollywood har väl satt ribban, den känslan kommer man ju inte ifrån. Skönt då att det görs annan film också som törs vandra egna stigar. Ikväll bjöd SvT på en rulle av Chantal Akerman (1950-2015), en nästan plågsamt ordkarg och långsam historia. Många gav säkert upp och slog av. Att en katastrof lurade bakom tristessen kunde vi nog ana, vi som höll ut. Upplösningen var inte ologisk. Filmen? Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles’’ (1975). Jag måste erkänna att jag inte kände till Akerman, trots att hon tycks ha gjort ett stort antal filmer. Kanske har få av dem nått Sverige. Jag ser gärna att SvT visar fler ur hennes produktion. Det står på Wikipedia att Marguerite Duras kritiserade filmen när den kom. Det är intressant eftersom Akermans film i sin stora frånvaro av dialog påminner just om de många filmer av Duras jag såg på Filmhuset på 80-talet – India Song, Moderato Cantabile och Hiroshima mon amour. Kanske kände de att de konkurrerade om samma publik, att Duras ville freda sitt revir. Hur som helst är Akermans film plågsamt konsekvent. Mina tankar går till samma atmosfär som jag har upplevt i Georges Simenons (1903-1989) självbiografiska berättelser. Stadsmiljöerna och det sociala livet i Belgien före kriget. Hos Simenon var det 1930-tal i Liège, hos Akerman är det väl 1970-tal i Bryssel…

Publicerat i Film, Kultur, Litteratur, Simenon, SvT | Märkt Åkerman, Belgien, Bryssel, Chantal, Dielman, film, Marguerite Duras, Saute ma ville | Lämna en kommentar

The importance of being Runo

Posted on 7 juni, 2020 av DiJanneh

1593 Map

Min far hette Runo. Själv skriver jag runor – hälsingerunor. Kanske är det med andra ord ingen slump. Jag har vänt mig om, och sett sju generationer av män leva sina liv i samma älvdal, utefter stränderna vid Ljusnan. Dagar och nätter, i ljus och mörker, glädje och sorg. Med sina kvinnor och barn. Men jag ristar inte mina runor i sten som de avlägsna, förkristna generationerna. Inte heller i trä eller ben som förr. Jag fyller papper med mina runor, och inte raspar jag ens papperet längre. Den nya tidens diskret anonyma medhjälpare överför mina tankar blixtsnabbt, lyder minsta knapptryckning. Jag ser avtrycken efter mina sju generationer förfäder vid älven – från Napoleontiden och in på 1900-talet. I arkiverade handlingar, kontrakt och fotografier. Först år 1928 lämnade vi Arbrås bruk och sågverk. År 1939 lämnade farsan och morsan Väster på Söderhamn, och 1959 gick farfar i pension hos Marma-Långrör. Där var det slut. Farmor höll ut längst innan hon också kilade vidare till de sälla jaktmarkerna på 1970-talet, som det stod i min ungdoms äventyrsberättelser. Därmed var vår närvaro i bygden finito. Tystnaden lägrade sig. En hel generation vilade nu på Söderalas vackra kyrkogård: Farfar Erik, farmor Anna, farmors mor Elin, morfar Ivar, mormor Emma, morfars far och mor, morfars syster och hans bröder Olle och Josef, mormors mor, och moster och morbröder.

Nästan alla männen på svärdsidan hette Olof eller Erik. Farsan blev den förste att heta Runo. Knut Erik Runo. Inte hade väl min farfar drängen, stabbläggaren och sulfatmassaarbetaren läst så mycket svensk historia, men präktiga nordiska kunganamn gav han och farmor sin äldste son när gossen föddes i Lottefors 1916. Knut som den danske vikingakungen Knut Svensson – Knut den Store – sonen till Sven Tveskägg som regerade en del av England på 1000-talet under många spännande år. Erik som Erik den Helige, Erik av Pommern och Erik XIV av Vasaätten.

Varför valde de även Runo? Därom vet jag inget, och lär aldrig få veta. Som ofta kan det vara en tillfällighet. Någon de kände till och gillade som hette så? Antagligen. Namnet var inte så ovanligt i Norrland. Men ingen hette så i släkten tidigare. Jag har koll. Idag sommaren 2020 är det knappt ett tusen här i landet som bär förnamnet Runo och bor i Sverige, och bara 238 som kallas så. Och medelåldern är hög – 73 år. Min far skulle ha varit 103 år nu, om han levat.

Nå, de fyra första på vår svärdslinje, som alla levde i Arbrå på 1800-talet, hette Olof. Bara Olof, inga fler förnamn. Så det blev många Olsson i efternamn, och därmed flera Olof Olsson. Fortfarande ett av våra tio vanligaste efternamn. Bondesamhällets patronymikon raderas inte ut så lätt. Men Anderssons är fortfarande flest, strax före Johanssons. Olof kallas 14.000 män och pojkar idag. Det är alltså hyfsat vanligt fortfarande. Men min farfar född 1892 fick heta Erik som den förstfödde sonen i den familjen, där bröts den olof-trenden. Hans yngre bror vagabonden fick axla traditionen och kallades Olle.

Knut kallas idag åtminstone 4.500, och det är lite på uppgång. Erik är stadigt populärt både som tilltal och dopnamn, och går alltid in på topp-tio-listorna. Över 60.000 kallas så, och över 300.000 bär namnet. Men heter man och kallas för Runo som en av de 238, så är det ganska exklusivt ännu 🙂

Publicerat i Arbrå, Historia, Litteratur, Norrland, sociologi, Statistik | Märkt Arbrå, Erik av pommern, förnamn, Hälsingland, Helsingland, Knut den store, Runo

Lugn och Hundstunden

Posted on 11 maj, 2020 av DiJanneh

”Författaren och akademiledamoten Kristina Lugn är död, bekräftar familjen för Expressen. Nu har ledamoten på stol nummer 14 i Svenska Akademien gått ur tiden, 71 år gammal.” Märkligt att Kristina Lugn skulle lämna in samma dag som Little Richard. Men så kan det bli. Jag köpte ”Keep a knockin'” med honom en gång i min blå ungdom, och jag har åtminstone Hundstunden av Lugn. En underbart rolig och självironisk samling texter.Jag vet få poeter som är så roliga. Hennes genombrott hette annars ”Bekantskap önskas med äldre bildad herre”, och det önskemålet gick ju lustigt nog i riklig uppfyllelse när hon hamnade med många bildade herrar i Akademien. Lugn var hon nu knappast, även om hon talade långsamt, och lugnt. Så fick också hennes efternamn en ironisk knorr. C’est la vie, sa Chucken.

Keep a knockin’ but you can’t come in
Keep a knockin’ but you can’t come in
Keep a knockin’ but you can’t come in
Come back tomorrow night and try it again … 🌿
……………………………………………….

Nu sover jag
i en mycket vacker
mycket gammal stad.
Nu sover jag
för första gången
med knäppta händer.
Och någon som inte känner mig
har strukit bort håret
från mitt ansikte …
………………
🌿 ⏳

Publicerat i Kultur, Litteratur, Språk

Någonting behagligare … av fröken Dickinson?

Posted on 4 maj, 2020 av DiJanneh

My river runs to thee:
Blue sea, wilt welcome me?
My river waits reply.

Oh sea, look graciously!
I ’ll fetch thee brooks
From spotted nooks, —

Say, sea,
Take me!

Emily Dickinson (1830–86).
Complete Poems, 1924

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Språk, USA | Märkt american poetry, bäcken, Emily Dickinson, floden, porla

I Coronavirusets våld: April 23, 2020

Posted on 24 april, 2020 av DiJanneh

Så har Frankrike och Belgien nått samma dödfrekvenser som tidigare Italien och Spanien i detta farsotens år 2020, och viruset lär sätta sin prägel på resten av året även om det kommer att klinga av så småningom. I Sverige är det nu 2.000 som avlidit. Våra frekvenser ligger ungefär i samma nationella härad som Irlands, Schweiz och USA. Men inom Sverige är det stora skillnader mellan regionerna, där Skåne och sydostligaste länen inklusive Gotland har klarat sig bäst undan, hittills. Två tusen är långt ifrån spanska sjukans 30.000 döda år 1918, och vi må hoppas att vi aldrig når de nivåerna denna gång. I Hälsingland närmar vi oss 50 avlidna… Frågan infinner sig just nu – hur kan Japan hålla döden i så strama tyglar?

Corona, antal döda per 100.000 inv
April 23, 2020
Källa: Johns Hopkins , Baltimore University, USA

Land	Dödsfall /100.000 invånare
Belgium	55
Spain	46
Italy	42
France	32
United Kingdom	27
Netherlands	24
Sweden	19
Switzerland	18
Ireland	16
US	14
Portugal	8
Denmark	7
Germany	6
Austria	6
Canada	6
Norway	4
Finland	3
Israel	2
Korea, South	0,5
Japan	0,2
OBS: Dödsfall pga Coronavirus registreras inte på exakt samma sätt i alla dessa länder. Siffrorna speglar ungefärlig dödlighet med den reservationen.

Publicerat i Äldreomsorg, Äldreomsorg, DNA, FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Italien, medicin, Miljö, Statistik | Märkt 2000 döda, Corona, covid-19, pandemier

Coronan kom 100 år efter Spanskan

Posted on 16 mars, 2020 av DiJanneh

Dr Henrik Böhme hemma i lyan i Söderhamn (Digital bild i Söderhamn, Dibis)

Spanska sjukan i Söderhamnsregionen anno 1918

Provinsialläkare Henrik Böhmes rapport till Medicinalstyrelsen

Inledningsvis får jag nämna att på grund av det stora antalet patienter det ej varit mig möjligt föra vidlyftiga anteckningar om dem alla. I regel har jag blott sett dem en eller annan gång, ofta blott rådfrågats genom ombud.

Uppgift över antal fall, som av Eder behandlats eller observerats (med möjligast noggrant angivande av det område, för vilket uppgiften gäller)

Antalet fall inom distriktet har varit:

Augusti	72
September	112
Oktober	365
November	540
December	104
Januari	79
Februari	10
SUMMA	1282

Därtill kommer i staden omkr 250, således 1532, med 52 döda. Dödsfall hos av andra läkare behandlade 109, varför antalet fall kan uppskattas till omkr 4600. Därtill kommer ett stort antal, där läkare av skilda orsaker ej sökts, så att hela antalet sjuka torde överstiga 5000.

Uppgifter angående tiden för epidemiens uppträdande särskilt med angivande av tiderna för dess framträdande inom skilda delar av Edert arbetsområde samt huruvida densamma efter tillfälligt avstannande åter uppflammat.

Då utom mig minst åtta (8) läkare praktiserat i distriktet (av vilka blott en till mig lämnat någon uppgift) kan jag ej ge exakta meddelanden om sjukdomens fördelning i de olika socknarna eller när de allra första fallen inträffade. Sjukdomen tycks emellertid ha börjat i augusti ungefär samtidigt på vitt skilda ställen såsom i Skog, nära Holmsvedens station (först av mig kända fallet 13/8), Trönö (18/8), Norrala (27/8), och särskilt i Bergvik, där den blev allmänt gängse redan i augusti. Sedan den egentliga epidemin upphört, ha enstaka fall flerstädes uppträtt, men om något ‘uppflammande’ kan ej ännu talas.

Uppgift angående fallens fördelning efter ålder och kön.

1467 fall om vilka anteckningar finnas, ha fördelats på följande sätt:

Ålder	Män	Kvinnor	Totalt
0-10 år	85	83	168
10-20 år	156	185	341
21-30 år	218	192	410
31-40 år	142	147	289
41-50 år	51	72	123
51-60 år	32	56	88
61-70 år	17	21	38
71-80 år	2	8	10
SUMMA	703	764	1467

Att så få fall under 10 år anmälts, torde bero på att sjukdomen hos barn tycks förlöpa lindrigt. Mina äldsta patienter ha varit en man och en kvinna 78 år.

Uppgift om förekomsten av komplikationer samt dessas frekvens inom olika åldrar och kön ävensom deras svårare eller lindrigare art. Närmare iakttagelser av intresse härutinnan torde särskilt angivas.

Symptomen synas ha varit desamma som på andra orter. Hastigt insjuknande med frysning, ofta så att klockslaget för sjukdomens början kunde angivas, hög feber ofta 40° och däröver, svår huvudvärk, särskilt över ögonen, värk i rygg och leder. Snuva tycks ej så ofta ha förekommit, men nästan konstant retsam hosta, stundom utan upphostning eller objektiva förändringar, ofta bronkit med talrika rassel samt bronkopneumonier, i en del fall pneumonier som kliniskt tett sig som ”orepösa” (inga sektioner gjorda) ehuru ofta utmärkande sig för långsam resolution , bronkialrespiration och hårda rassel i veckotal. I fyra fall empyem som krävde operation. Laryngit med svår andnöd simulerande krupp (glottisödem) förekom några gånger, även hos fullväxta. Näsblödning har varit nästan konstant symptom, rätt ofta mer eller mindre varig upphostning. Däremot har jag ej iakttagit något fall av tarmblödning, ej heller synes aborter efter influensa förekommit. Angina har varit vanlig, ehuru ej särdeles besvärande. Kväljningar och kräkningar ha varit rätt vanliga, stundom diarré första dagarna, oftast förstoppning. Intet fall av långvarig diarré, simulerande tyfoid, mig veterligt. Intet fall av meningit av mig iakttaget, däremot en av annan läkare och ett dödsfall.

Efter sjukdomen har som regel långvarig kraftnedsättning följt. Ofta har klagats över håravfall (utan seborré). Egentliga följdsjukdomar ha varitsällsynta, några fall av psykos, mest yngre kvinnor, ett fall av dubbelsidig suppurativ (varig) parotit, stundom nedsatt hörsel utan inflammationssymptom. Efter 1889-90 års epidemi tyckte jag mig se en hel del fall av lungsot med mycket hastigt förlopp hos förr skenbart friska. Huruvida detta även nu upprepas torde framtiden utvisa.

Uppgift över antalet av sjukdomen förorsakade dödsfall och vilken komplikation eller annan omständighet (förefintlig lungtuberkulos, hjärtfel etc.), som med sannolikhet kan antagas vara orsak till den letala utgången; dödsfallens fördelning på ålder och kön.

Enligt prästerskapets dödslistor ha 161 dödsfall inträffat

(samt åtskilliga pneumonier som kanske höra hit) så fördelade:

	Sept	Okt	Nov	Dec	Jan	Totalt
Norrala	0	4	12	1	3	20
Trönö	0	8	10	0	0	18
Rengsjö	1	1	5	2	0	9
Mo	0	7	1	1	1	10
Söderala	0	17	11	1	2	31
Bergvik	1	11	5	1	0	18
Skog och Lingbo	0	8	11	0	0	19
Hanebo	3	12	7	2	1	25
Segersta	0	10	1	0	0	11
Summa	5	78	63	8	7	161

Dödsfallen ha i regel orsakats av pneumoni; i ett fall (man f. 93) meningit; i två fall av lungtuberkulos har synts ovisst vilkendera sjukdomen varit huvuddödsorsak. Ett synnerligt ogynnsamt inflytande synes graviditet ha utövat; av kvinnor som förlöstes medan de voro influensasjuka, har mig veterligt blott en blivit vid liv.

Av 121 fall, 58 män och 63 kvinnor, har dödsåldern varit:

Ålder	Antal dödsfall
00-10 år	11
11-20 år	22
21-30 år	35
31-40 år	22
41-50 år	10
51-60 år	9
61-70 år	6
71-80 år	6
Summa	121

Föregående sjuklighet synes ej ha predisponerat, de flesta döda ha varit kraftigt ungt folk.”

Anteckningar angående andra anmärkningsvärda förhållanden: Iakttagelser rörande vägarna och sättet för sjukdomens spridning; förefintligheten av immunitet efter influensaepidemien 1889-90; i vad mån förefintliga dåliga hygieniska förhållanden, olika yrkens art o.s.v. synas ha inverkat på sjukdomsfallens anhopning, svåra förlopp etc.; terapeutiska rön av särskilt intresse, m.m.

Sjukdomen synes spritt sig genom direkt smitta, inkubationstiden kort, 1-2 dagar, såsom synts där personer rest för att besöka sjuka anhöriga. Hur sjukdomen kommit till de särskilda ställena var i flesta fall omöjligt att utröna. Då den redan visat sig här i staden i juli torde en del fall kunna härledas därifrån. Till Trönö kom den åtminstone delvis med personer, som bevistat en marknad i Hudiksvall och hemkommo sjuka. Sannolikt synes av de insjuknades ålder att en 1889-1890 genomgången influensa åtminstone gett en relativ immunitet. Själv genomgick jag den i december 1889, och har denna gång trots otaliga tillfällen gått fri från sjukdomen (om man ej vill räkna dit två dagars lindrigt illamående med högst 37.7°). Då jag varit synnerligt mottaglig för den ”influensa” som sedan dess varit gängse och upprepade gånger däri insjuknat, synes antagligt att denna ej varit fullt identisk med 1889-1890 och 1918 års epidemier. Någon särskild inverkan av hygieniska förhållanden kan jag ej konstatera. Upprepade gånger har jag sett unga personer dö i de bästa yttre villkor, och samtidigt sett fall, då ett dussin personer, därav flera med pneumoni, legat samtidigt sjuka i ett par rum och alla tillfrisknat. Vad terapin beträffar har jag i början som regel gett alkohol i form av Sjokes? mixtur eller liknande, vid minsta misstanke på allvarlig bröstsjukdom kamfer och digitalis (mysken tog tyvärr snart slut). Däremot har jag endast i sällsynta fall gett ”pulver” (aspirin o.d.) då jag anser dem direkt skadliga. Calomel någon gång som laxans. Seroterapi har jag ej använt.”

Söderhamn 1 mars 1919
Henrik Böhme
prov.läkare

Publicerat i FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, medicin, Söderhamn | Märkt 1918, Corona, provinsialläkare, Söderhamn, Spanskan | 2 kommentarer

Musikens pärlor (33): Donovan – Colors & Catch the wind

Posted on 15 februari, 2020 av DiJanneh

Hur skönt klingar inte en ensam akustisk gitarr till en enkel text som denna. Länge sedan jag hörde den i radio, men allt finns ju numera lätt att hitta på nätet. Och Donovan sjunger än, även om håret är längre och liiite gråare. Han meddelar förresten på sin hemsida att han nu släpper en platta tillägnad GRETA. En konsert är annonserad till april. (Foto: Francois Guillot/AFP/Getty Images

Yellow is the colour of my true love’s hair
In the mornin’ when we rise
In the mornin’ when we rise
That’s the time, that’s the time
I love the best

Blue’s the colour of the sky
In the mornin’ when we rise
In the mornin’ when we rise
That’s the time, that’s the time
I love the best

Green’s the colour of the sparklin’ corn
In the mornin’ when we rise
In the mornin’ when we rise
That’s the time, that’s the time
I love the best

Mellow is the feeling that I get
When I see her, mm hmm
When I see her, uh huh
That’s the time, that’s the time
I love the best

Freedom is a word I rarely use
Without thinkin’, mm hmm
Without thinkin’, mm hmm
Of the time, of the time
When I’ve been loved

Writer/s: Donovan Leitch
Publisher: Peermusic Publishing

Publicerat i Kultur, Litteratur, Miljö, Musik | Märkt Colors, Donovan, folk songs, Ireland, Scotland, Yellow is the color

Coelum versus – mot himmelen: 5.17

Posted on 9 februari, 2020 av DiJanneh

Ragge Lundberghoppar stav Dessa hoppande och skuttande svenskar. Vad är det med oss? Efter Ragge Lundberg och Kjell Isaksson har vi nu fått Armand Duplantis. Es gibt traditionen! Jag bugar mig och lyfter på den imaginära hatten i natt. Den här snubben Mondo är otrolig. Låt oss då snegla tillbaka och se när Ragge Lundberg hoppade – på bilden är det hela 4,21 på Stockholms Stadion. Var det med bambustav eller? OK, stålstav kanske enligt Sandin nedan. Aftonbladets Lasse Sandin skrev vid Ragnar Lundbergs död 11 juli 2011 (bilden):

”Ragge Lundberg föddes i Madesjö, utanför Nybro, men det var i IFK Södertäljes och landslagets dress han hade sina stora framgångar. Ragge deltog i tre OS, 1948–56, och han var aldrig sämre än femma i sin specialgren stavhopp: 1948 femma på 4,10 – 1952 brons på 4,40 – 1956 femma på 4,25. Ragge deltog i tre EM, 1950–58, och han tog medalj i två: 1950 guld på 4,30 – 1954 silver på 4,40 samma höjd som vinnande finländaren Eeles Landström – 1958 tia på 4,20. Detta var, som vi kan utläsa av höjderna, på stålstavens tid… Ragge Lundberg var en institution i svensk fri-idrott. Elva år i rad vann han SM, och han höjde det svenska rekordet från Allan Lindbergs 4,20 till 4,46. Sitt första Europarekord satte han 1948 i Helsingfors med 4,32 – centimetern högre än norrmannen Erling Kaas tidigare rekord. Han förbättrade europarekordet ytterligare fyra gånger, sista gången till 4,44 i Gävle 1952 – ett rekord som stod sig tills Eeles Landström 1955 hoppade 4,47.” / Ragge blev 86 bast.

Publicerat i Historia, Media, Sport, Statistik | Märkt 4%, 40, Duplantis, EM, Kjell Isaksson, Ragge Lundberg, stavhopp, världsrekord, VM

Guldbaggar, Bong och Hilma af Klint

Posted on 21 januari, 2020 av DiJanneh

Förr kunde man bli adlad eller få medalj om man presterade nånting extraordinärt som gav eko. Det skulle vara nånting berömvärt förstås. Och medaljer kan man fortfarande sopa hem i många olika sammanhang. I media regnar medaljerna som bekant varje vecka över våra ”stjärnor” inom idrottsvärlden. Inga namn, men det finns ju slitvargar som kan rada upp hyllvis med metallskrot från sina bedrifter.

Kulturvärlden har också sina utmärkelser och pengapriser, och igår premierades 2019 års bästa svenska filmer. Jag skall inte bedöma utfallet eftersom jag är en av alla dem som inte sett någon enda av dessa filmer som vann. Jag var dock på bio senast i mellandagarna och såg då två intressanta filmer av helt olika slag. Koreansk film är numera ofta av bästa märke, så jag valde först Parasit i regi av Bong Joon-ho (bilden).

”Bong Joon-ho (f. 1969) är känd för en rad genrefilmer fyllda av bitsk humor och underfundig samhällskritik. Han debuterade 2000 med Peullandaseu-ui Gae och genombrottet kom 2006 genom monsterfilmen The Host. Han har sedan cementerat sitt rykte som en av Sydkoreas mest intressanta regissörer via filmer som Snowpiercer (2013) och Okja (2017). Parasit (2019) belönades med Guldpalmen på Cannes filmfestival 2019. (Tri-Art.se)

Parasit höll vad Cannes och Oscarsnomineringen lovade, om man bortser från det spektakulära slutet. Det kändes som en påklistrad eftergift för att möjligen blidka en ungdomlig publik van vid bloddrypande effekter. Jag kunde ha lämnat salongen där om jag vetat vad som skulle komma…

Bortom det synliga – filmen om Hilma af Klint

Betydligt vilsammare var filmen om non-figurativa svenska målarpionjären Hilma af Klint. Född på Karlbergs Slott i Stockholm. Dotter till kommendör Fredrik Victor af Klint och Mathilda Sontag. Det fjärde barnet av fem syskon. Har man som jag försökt sig på att måla själv i unga år i diverse olika tekniker, så var det bara att sitta och njuta av berättelsen och titta på hennes märkliga dukar. Det dröjde länge innan Hilmas namn började fylla våra kultursidor, men nu är hon väl ändå insorterad i vår konsthistoria, och självskriven i kommande böcker om våra nyskapande konstnärer. Dokumentären jag såg var gjord av Halina Dyrschka och hade premiär i oktober 2019.

”Hilma af Klint (1862-1944) debuterade på den internationella konstarenan med utställningen The Spiritual in Art – Abstract Paintings 1890 – 1985, som hölls på Los Angeles County Museum of Art under vintern 1986. Vandringsutställningen visades vidare i USA i Chicago och avslutades i Haag i Nederländerna, och innebar början på Hilma af Klints internationella erkännande … Hon blev antagen vid Kungl. Konstakademien vid tjugo års ålder … verkade i sin ateljé på Hamngatan fram t.o.m. 1908, när hon måste byta lokal för att bättre kunna ta hand om sin blinda mor. Hilma af Klint kom att plikttroget uppoffra sin frihet och oberoende i flera år för att vårda sin sjuka mor. Som ung lär hon ha haft en förälskelse med en viss doktor Helleday, men eftersom det inte blev något av det förhållandet, beslöt hon att förbli ogift. 1917 tog Hilma af Klint i bruk sin nybyggda ateljé på Munsö, nära släktgården Hanmora på Adelsö i Mälaren. Efter att modern avlidit 1920, flyttade hon till Helsingborg. Från och med 1935 bodde hon i Lund. Nio år senare, då över 80 år gammal, flyttade Hilma af Klint tillbaka till Stockholm, där hon bodde hos sin kusin Hedvig af Klint i Ösby, Djursholm. ” http://www.hilmaafklint.se

Foto: Isabell Höjman (SR)

Publicerat i Film, Kultur, Media | Märkt abstrakt, af Klint, Bong, doktor Helleday, guldbagge, Hamngatan, Höjman, Hilma, Korea, målarinna, Munsö, non-figurativt, Parasit, satir, Sontag

När livet tar ett skutt

Posted on 26 december, 2019 av DiJanneh

Somliga år passerar obemärkt. Andra blir överraskande, plötsliga vägskäl. Som år 2019. Både sett ur ett globalt perspektiv och ett privat. Efter en abnorm svensk regeringskris i fyra månader följde ett år av blockeringar och uteblivna reformer. Limbo. Klyftorna ökade, och problemen hopade sig inom alltfler sektorer. OK – utmaningar heter det ju numera. I brist på inhemsk handlingskraft och en skrumpnad gammal allians vände sig media utåt och ältade den anglosachiska världens stolliga ledare, och de urgamla fejderna i mellanöstern. Barnen lyfte dock klimatet. Att mina egna reflektioner här på bloggen blev allt glesare hade andra orsaker, för visst fanns det händelser där ute att glädjas åt eller bli upprörd över. Men jag förlorade en älskad och mycket nära vän. En solstråle slocknade i mitt universum. Då blir det ju gärna så att man likt ekorren pinnar på ännu fortare i livsprojektens ekorrhjul. Tiden är ju så dyrbar, det visste redan kaninen som förde Alice in i Underlandet: ””Kära hjärtanes, jag kommer för sent!” Allt förde det goda med sig att mitt sju år mogna manuscript om di där erikjansarna kunde slutföras och redigeras. De aderton nyckelpersonerna har nu också fått sitt leverne rekonstruerat och hyfsat nagelfaret, och jag kan med lättnad släppa loss dem till läsarna att bedöma. Ledarbönderna bland dem var minsann inga dumhuvuden, de kunde både läsa, skriva, predika och organisera en kollektiv emigration som gav eko i svensk dagspress under flera år. Här nedan ser vi styrelsens namnteckningar när kolonien i Bishop Hill till slut kom till vägs Ur Swank's Bishop Hill, Swedish-American Showcase ände, och man 1861 beslöt dela upp mark, djur och fastigheter mellan medlemmarna. Återstår bara att hitta en tryckare och bildsätta denna statskyrkans första varnande skälvning. Bildmaterial finns det gott om, så rikt att det blir svårt att välja ut det väsentliga och tidigare inte ofta visade. Jag skall absolut inte ha med den ofta bifogade tablån med profeten stående med hatt i en roddbåt med en sorglig skara anhängare, den som Olof Krans målade, och som inte alls visar profeten Erik Jansson utan är avmålad ur ett helt annat sammanhang. Jansson reste inte heller till Amerika stående i en roddbåt. Utan flytväst 🙂 Det finns inte ett smack relevans i den bilden med bäring på erikjansarnas liv. Inga bilder finns för övrigt på vare sig Jansson eller hans kära hustru Maja-Stina som föll offer för koleran där borta vid Mississippfloden, på Rock Island. Nu en Godnatt och vi hörs igen år två tusen och tjugo. / jeha

Publicerat i Film, FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Litteratur, Media, Politik, Religion, Söderala | Märkt Alice i Underlandet, Bergvik, Bishop Hill, Biskopskulla, emigration, Erik-Jansismen, Jansonism, Jonas Olson, Jonas Olsson, Maja-Stina, prärien, religion, Söderala, Spegeln, Tarkovskij

Eyvind Johnson: Från Père Lachaise mot Les Lilas och Vincennes

Posted on 3 november, 2019 av DiJanneh

Boule i Vincennes

”Det som driver världen framåt ligger nog inte precis i dess centrum” – så börjar blivande nobelpristagaren Eyvind Johnson en artikel från sina resor i Europa på tjugotalet. Han reste mycket. Intressant är att följa honom på tågresorna och vandringar i Paris och Berlin som det såg ut i mitten av 20-talet, d.v.s för snart hundra år sedan. De slutsatser han drar av det han ser och de människor han möter, har delvis bäring även på vår situation än idag, t.ex. på relationen innerstad-förort och stad-land, och hur olika sociala strata klumpar ihop sig i olika miljöer. Han fortsätter:

”Nej, nej, även om den rättrognaste av alla borgerliga turister lägger två fingrar på de rikas bibel, bankboken, och svär att det goda som ligger mellan hans händer har kommit från City eller Bankkvarteret i Paris, New York eller London – han svär i alla fall falskt. Ty, det må vi vara ense om, det som finns av industriella eller pekuniära världen, det kommer från – förstäderna!

En resande turist, en vanlig genomsnittsmänniska, vars enda strävan är att ordna sitt liv så bekvämt som möjligt och vid sidan av det idka populärfilosofi, idka sport med vackra och klangfulla ord, han ser aldrig förstäderna när han kommer till en stor stad. Han ser staden, och den har han ju kommit för att se. Förstäderna, javisst! I förstäderna finns fabrikerna, över förstäderna ligger den svarta röken och ur dem stiger det där maskinbullret som Ludwig Nordström är så rasande förtjust i. I förstäderna finns de mörka och osunda proletärbostäderna och i förstäderna finns slutligen det där folket ni har hört talas om, det där folket som arbetar från tidig morgon till sen kväll, bara för att få så mycket i sig, att det kan fortsätta att leva och arbeta…

Man kan häpna och tjusas av Paris glans och härlighet och njuta av det kaotiska virrvarret, det rörliga livet på boulevarder och restauranger, teatrar och nattlokaler. Man kan gå vecka efter vecka, månad efter månad och tycka sig ha det utmärkt och bra, fint och trevligt, det finns så lite av vanlig grå svensk vardag över staden att man tycker sig ha kommit på ett annat klot eller i en annan tidsålder. Och plötsligt en dag inställer sig tanken: Men var i herrans namn kommer då allt detta ifrån? Paris har ju inga stora nyttighetsindustrier inom sina murar, Paris producerar ju själv ingenting? Nej Paris lever av sina förstäder och inte av landsbygden: varor för yttre och ‘inre’ behov kommer utifrån, staden själv har endast ett att göra, och det gör den under olika former: konsumera. Ute i förstäderna lever ett annat släkte än det man ser på boulevardernas högglansiga asfalt eller på guldkrogarnas parkett. Om man tänker sig att tillförseln utifrån skulle stannas – endast för några dagar – kan man vara övertygad om att ingen bankbok i hela världen skulle hjälpa upp situationen det minsta; staden fick lov att vänta och pinas till dess trafiken blev regelmässig igen.

Utåt Columbes ligger ett av de nordströmska paradisen. Här ute har de stora maskinfirmorna sina fabriker, bland annat har världsfirman L.M.Ericsson ett större etablissemang förlagt hit ut. Här växer fabriksskorstenarna ur jorden nästan lika tätt som i Berlins utkanter, här ser manen skymt av världens rätta ansikte, vilket knappast är vackert. Och här ser man den där röken alla industrientusiaster så varmt dyrkar. om morgnarna leder ett oändligt långt led av arbetare ut till Columbes, tåg efter tåg lämnar sin last av produktiva muskler, spårvagnarna är överfulla, omnibussarna likaså. Det är de arbetare som bor i själva Paris, men har sin verksamhet här, och de måste upp tidigt på morgonen för att vara vid sitt arbete till den föreskrivna tiden. I den tunga rök som ständigt likt ett dok av elände ligger över landskapet, har en stad av arbete och arbetare vuxit upp. Columbes har något tiotusental arbetare, och de flesta av dem är på ett eller annat sätt sysselsatta inom de olika verkstäderna. Här är det proletariatet som har satt prägeln på stadslivet; restauranger, kaféer och andra i ett samhälle så oundgängliga företeelser, har alla ett stänk av tillvarons sot och fattigdom. Husen själva är inga palats, men däremot har den av de industrialistiska populärfilosoferna så mycket prisade kasernstilen börjat bryta igenom, och det är ju ett tecken å att världen går framåt – fast den nog går åt fel håll!

Andra arbetarförstäder är Kremlin-Bicetre, där för övrigt Paris ‘judegetto’ av någon slump förlagts, Les Lilas, samt österut Vincennes. Så fort man från kyrkogården Père Lachaise beger sig nedåt Place de la Nation börjar staden allt mer förfalla, människorna allt sämre klädda, affärerna antar allt mer prägel av gottköpsaffärer och lumpbodar. Fabriker sträcker sina bolmande spröt mot den förut tunga himlen, väldiga portar visar var det tjugonde århundradets paradis har sin ingång, kolossala lastautos dundrar och bullrar fram utefter gatorna på vägen till och från… Och kommer man väl utanför stadstullen, åt Vincennes till, då börjar den riktiga proletärförstaden. Allt är sotigt, allt är tungt och beklämmande. Hela vägen ut till La Raincy bär prägel av industri, och om man följer med spårvagnen ända till dess slutstation, så följer man också vägen till rikedomarnas ursprung… Städernas proletariat vandrar utåt förstäderna, fyller dem med sitt elände och lämnar plats för lyxen inne i själva staden. Två strömmar rinner alltid jämnt ut ur de stora städerna: proletariatet som söker sig ut till arbetsplatserna, och överklassen som söker sig ut till landet och landsluften. Överklassen skapar åt sig särskilda förstäder, vilka en gång för alla fastslår deras ställning i samhället, deras skenbara oberoende av de fattigare klasserna och deras okränkbarhet; och underklassen, särskilt industriproletariatet, tvingas att dra sig samman kring de rökiga industriplatserna för att spara, för att kunna leva.

Och sannerligen, det som växer fram ur den sotmängda luften i arbetarnas förstäder, inte bara i Paris uran överallt där människor samlats i större massa, är inte bara rikedomar utan också hat!Hur skulle det kunna vara annorlunda? Solen går visserligen upp för onda och goda, fattiga och rika, men när den stiger fram för den fattiges blick, har den alltid vänt den sotiga sidan till. Och därför måste det bli de skapandes uppgift att vända den, eller också putsa den så ordentligt att den lyser lika klart för alla som bor på denna konstiga jord”.

Daterat ”Paris, hösten 1925” och publicerat den 23/11 1925 i tidningen Arbetaren.

Eyvind var uppenbarligen riktigt irriterad på författaren Lubbe Nordström och tidens överdrivet naiva framtidsoptimister och futuristerna. Ironien är sylvass. Röken, sotet och skorstenarna tryfferar textens beskrivning av ”proletärernas paradis”. Han hade läst sin Marx, och säkert även Victor Rydberg och H.G.Wells’ skräckdystopier från sekelskiftet. Han målar i svart och vitt, någon medelklass nämns inte – den fanns förstås även då, men var inte alls lika stor som idag. Samma år som Eyvind skrev detta hade han också sett den stora utställningen i Paris, där han bl.a. förskräcktes över den italienska paviljongens gravlika futuristiska stenbunker (en försmak av Bauhaus, Le Corbusiers råa arkitektur, och funktionalismen på 30-talet), och den ryska paviljongens monstruösa personkult av Lenin med ett sjukt antal porträtt av denne.

Ur Eyvind Johnson: Resebrev 1921-1952 (Modernista, Stockholm, 2006)

Mina kursiveringar (utom ordet spara).

Publicerat i Frankrike, Historia, Litteratur, Politik, Press, Resor, Tyskland | Märkt 1925, förstäder, industrirök, Le Kremlin-Bicêtre, Les Lilas, Lubbe Nordström, Marx, Paris, proletariatet, Raincy, skorstenar, Vincennes

Vänsterradikala störst i Thüringen, AFD ökar kraftigt

Posted on 28 oktober, 2019 av DiJanneh

”Väljarna i delstaten strömmade till politikens ytterkanter. Största parti blir vänsterpartiet Die Linke, och näst störst blir det högerradikala AFD, Alternativ för Tyskland, som mer än fördubblar sitt resultat från förra valet. Det är första gången sedan murens fall som vänsterpartiet Die Linke blir största parti i en tysk delstat, partiet ser ut att hamna på strax under 30 procent av rösterna. Samtidigt firar högerpopulistiska AFD ytterligare en triumf i en delstat i det gamla öst, av det preliminära resultatet att döma får AFD drygt 24 procent och blir näst störst, större än kristdemokraterna, CDU. Angela Merkels parti ser ut att backa med mer än tioprocentenheter, en bitter förlust för ett parti som länge styrde Thüringen. Också kristdemokraternas koalitions-partner i regeringen i Berlin, socialdemo-kraterna, straffas av väljarna, SPD ser ut att hamna på strax över 8 procent. I Thüringen uteblir också den gröna vågen, miljöpartiet backar och klamrar sig med nöd och näppe kvar i delstatsparlamentet. Den nuvarande delstatsregeringen bestående av vänsterpartiet, socialdemo-kraterna och de gröna blir av med sin majoritet, trots Die Linkes framgångar, och frågan är hur delstaten alls ska styras, eftersom alla övriga partier samtidigt har uteslutit samarbete med AFD. AFD leds i Thüringen av den radikale Björn Höcke, och valsegern i dag kan driva hela partiet längre ut på den yttersta högerkanten.” Caroline Salzinger, Berlin /

caroline.salzinger@sverigesradio.se

Thüringen

Publicerat i Media, Politik, Radio, Tyskland | Märkt DDR, Die Linke, Erfurt, Merkel, Thüringen, Tyskland

Svensk atomkraft: The Final Countdown…

Posted on 12 oktober, 2019 av DiJanneh

Pressmeddelandet nedan borde ha varit svensk förstasidesnyhet denna vecka!

”Återvinning av lågaktivt avfall – avtal signerat

Publicerad 2019-10-11 11:30

Under det kommande decenniet planerar OKG att radiologiskt nedmontera de två anläggningarna Oskarshamn 1 och Oskarshamn 2. Målet är självklart att återvinna så mycket som möjligt av materialet och i veckan har ett avtal tecknats som ska hjälpa till att möjliggöra detta. OKG AB och Barsebäck AB har i veckan gemensamt tecknat ett avtal med Cyclife Sweden AB – ett bolag inom den franska energikoncernen EDF – om tjänster för behandling av material för friklassning och återvinning.

Uniper räknar med att rengöra och återvinna drygt hälften av det lågaktiva avfallet från de fyra 70-talsreaktorerna på OKG och Barsebäcksverket. Den här veckan har OKG AB och Barsebäckraft AB tecknat ett ramavtal med Cyclife Sweden AB– ett bolag inom den franska energikoncernen EDF – om tjänster för behandling av material för friklassning och återvinning. Avtalet gäller fram till 2027.

De radiologiska rivningarna av de stängda reaktorerna på Barsebäck Kraft (B1 och B2) och OKG (O1 och O2) ska genomföras i ett gemensamt och samordnat projekt under perioden 2020-2028. Under den här perioden kommer allt aktivt avfall att avlägsnas från respektive anläggning. Verken rivs inifrån och ut, så det mest radioaktiva materialet tas bort först. Det handlar främst om reaktortankarna och dess innehåll, vilket redan påbörjats. Sedan följer en systematisk genomgång av hela anläggningen. Betong, metall och annat material som också är aktivt, tas bort i nästa steg. Totalt på anläggningarna är det cirka 6 % som är radioaktivt och som behöver tas bort först. Det handlar om 67 000 ton aktivt material, varav det mesta är lågaktivt.

– Vi är angelägna om att ta hand om det aktiva avfallet på ett ansvarsfullt och hållbart sätt. Vi räknar med att kunna friklassa och återvinna drygt hälften, alltså 33 000 ton avfall, säger OKG:s VD, Johan Dasht.

Cirka 18 000 ton av avfallet är så lätthanterligt att det kan omhändertas och friklassas av egen personal på respektive anläggning genom enkel sanering. Medan 15 000 ton av avfallet, främst metall,behöver en mer avancerad bearbetning och rengöring innan det friklassas. En del av metallen kommer att smältas som en del av behandlingsprocessen. För den avancerade bearbetningen av avfallet har Uniper ingått avtal med den franska energikoncernen EDF, och dess svenska dotterföretag Cyclife med kärntekniska anläggningar utanför Nyköping. Cyclife Sweden är ett företag specialiserat på behandling av radioaktivt material och säker friklassning och återvinning.

– Genom ramavtalet med Cyclife räknar vi med att göra årliga avrop på mellan 1 500 ton och 2 500 ton fram till 2027. Det här är ett bra exempel på de samordningsvinster som vi kan göra genom att koordinera nedmontering och rivning av de stängda reaktorerna på OKG och Barsebäcksverket, säger Johan Dasht.

– För Cyclife innebär detta avtal ett partnersamarbete med Uniper där vi vidareutvecklar behandlingsprocessen hos oss, men även levererar tjänster tidigt i projektet där vi hjälper Uniper att förbereda och maximera förutsättningarna för friklassning och återvinning , säger Henrik Modéer, VD Cyclife Sweden.

Vad händer med resten av det radioaktiva avfallet på totalt 67 000 ton? Planen är att 16 000 ton ska slutförvaras i Svensk Kärnbränslehanterings anläggningar i Forsmark, och 18 000 ton är så lågaktivt att det kan användas som återfyllningsmassa i samband med återställning efter rivningen.

För mer information:
Torbjörn Larsson, press officer, Uniper Sverige, + 46 706 37 32 77
Henrik Modéer, VD Cyclife Sweden, +46 76 000 92 01
Anders Österberg, kommunikation OKG, 070-622 44 22
Maria Taranger, kommunikation BKAB, 070-682 51 05

Fakta:

Uniper har en gemensam strategi för nedmontering och rivning av samtliga reaktorer (B1 och B2) på Barsebäck Kraft (BKAB) och de två reaktorer som ska stängas på OKG (O1 och O2). Strategin skapar samordningsfördelar mellan de båda pågående projekten.

En gemensam upphandling har redan genomförts då Uniper signerade kontrakt med leverantören UNNU om att montera ned fyra reaktortankar, två på OKG och två på Barsebäck.

Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, arbetar med ett av Sveriges största miljöskyddsprojekt. Uppdraget är att ta hand om allt radioaktivt avfall från de svenska kärnkraftverken. Det ska göras på ett säkert sätt för både människor och miljö.

Uniper – pålitlig och stabil elproduktion för energibehovet i Sverige.

Uniper är en global energikoncern och ett globalt varumärke. Svenska bolag inom Uniper är huvudsakligen registrerade med Sydkraft som del av firmanamnet. Vår verksamhet grundar sig på E.ONs tidigare storskaliga elproduktion. Därmed vilar Uniper på stolta anor och gedigen energiexpertis. I Sverige är vi en stor elproducent för svensk basindustri, med produktionsanläggningar runt om i landet för klimateffektiv vattenkraft och kärnkraft samt naturgaseldad kraftvärme och reservkraft.”

http://www.mynewsdesk.com/se/uniper/pressreleases/uniper-satsar-paa-aatervinning-av-laagaktivt-avfall-fraan-barsebaecksverket-och-okg-2930580

Publicerat i FoU Vetenskap, Litteratur, Media, Miljö, Press | Märkt atomkraft, Barsebäck, Cyclife Sweden AB, EDF, kärnkraft, OKG, Oskarshamn 1, Oskarshamn 2

111 ljusår bort…

Posted on 12 september, 2019 av DiJanneh

”För första gången har man upptäckt vattenånga på en liten planet utanför vårt solsystem. Det väcker förhoppningar om att det finns rinnande vatten där, vilket är en förutsättning för liv. Hubbleteleskopet har detekterat vattenånga i atmosfären på en exoplanet som ligger 111 ljusår bort. Den befinner sig i den beboeliga zonen, som är ett område runt en stjärna där temperaturen gör att vatten kan finnas i flytande form, och flytande vatten är en förutsättning för liv så som vi känner det. ‘– Det är en klar detektion av vattenånga vilket är jättespännande för det är första gången man har gjort det på en sådan här liten planet, säger Carina Persson som är astronom vid Chalmers tekniska högskola.’

Förut har man bara lyckats observera vattenånga på stora gasjätte-planeter utanför vårt solsystem. Den här exoplaneten, som heter K2-18b, är åtta gånger tyngre än jorden och mycket tyder på att det är en stenplanet, som jorden är. Planeten kretsar runt en så kallad röd dvärgstjärna, vilket skulle kunna vara en nackdel för liv att utvecklas. ‘– Röda dvärgstjärnor kan lysa starkt i ultraviolett ljus och det är livsfarligt för oss, men om det finns liv där måste det ha utvecklats för att klara av den strålningen’, säger Ingo Waldmann som är astronom vid University Collage London och en av författarna bakom studien som publiceras i Nature Astronomy. Ännu vet man inte om det finns liv och rinnande vatten på ytan, eller om den är torrlagd. James Webb-teleskopet som ska skickas upp om två år ska göra mer noggranna observationer av planeten, och först då kan vi veta mer om hur stora förutsättningarna är för liv på K2-18b.”

Planeter som ligger utanför vårt solsystem kallas för exoplaneter. K2-18b ligger 111 ljusår bort och är åtta gånger tyngre än jorden. Den gör ett varv runt sin stjärna på 33 dagar. Den ligger i den beboeliga zonen, som är ett område runt en stjärna där det varken är för varmt eller för kallt för att vatten kan vara flytande. Den kretsar runt en liten röd dvärg. Den är mindre än solen och den lyser med 60 procent av solens effektiva temperatur. Det är det som gör att planeten måste vara så nära sin stjärna för att vatten ska kunna vara flytande. Den upptäcktes av Keplerteleskopet 2015, och observationerna av atmosfären är gjorda av Hubbleteleskopet. (Sveriges Television, SvT)

Nu lär vi ju aldrig kunna lära känna eventuella vattenlevande organismer eller annat liv på denna planet. Avståndet är i sanning astronomiskt. Det Hubble nu har observerat är K2-18b så som den såg ut för 111 år sedan, d.v.s. år 1908. Idag kanske den inte längre finns kvar långt därborta. Men fascinerande är det, och vi får se om James Webb-teleskopet kan ge oss flera fakta om denna avlägsna värld. (https://www.popularastronomi.se/)

Publicerat i Astronomi, FoU Vetenskap, SvT | Märkt Astronomi, Carina Persson, Chalmers, exoplaneter, Hubble, Ingo Waldmann, James Webb, K2-18b, röda dvärgar

Positionsförändringar i parlamentet

Posted on 2 september, 2019 av DiJanneh

Franz Kupka

Det förefaller nu som om vissa partiledare har rannsakat sig i sommar, och inser att rävspel båtar föga. Höstens katastrofalt långa regeringskris har ordentligt skakat om det politiska landskapet. Gamla fäktande antagonister lämnar sin barrikad och stiger ner för att börja prata med varandra. Tack för det. Historien lär att raka puckar biter mycket bättre. Idag föreslår således moderaterna samarbete med regeringen för att bättre tackla skjutandet och annat dödande runt om i landet. Men det skulle behövas två kvinnomord på två dagar, för att polletten äntligen skulle trilla ner. Kristerssons plötsliga samarbetsvilja kommer samtidigt som Expressens Anna Dahlberg igår punktade upp ett antal åtgärder som nu behöver vidtagas mot skjutandet. I det här fallet tycks Dahlberg vara hönan och Kristersson ägget. I så fall, bra där Dahlberg. Kan inrikesminister Damberg och justitieminister Morgan Johansson nu sy ihop ett bra program med övriga partier, så kanske vi nattvandrare och boende kan börja hoppas på bättre säkerhet igen i våra städer. Det tarvar både målmedvetenhet, handlingskraft och uthållighet. (Bild: Franz Kupka)

Publicerat i Brott & Straff, Media, Politik, Press, SvT | Märkt Agenda, Anna Dahlberg, crime, Damberg, Expressen, gatuvåld, Kristersson, kvinnomord, skjutningar

Utmaning, utmaning, utmaning…

Posted on 19 augusti, 2019 av DiJanneh

HK Swedbank Sundbyberg 2014-01-27 kl 19.03

Skriv en bildtext

Snart får man i vårt land kräkreflexer när den ena efter den andra papegojan i media kallar våra samhällsproblem och andra uppgifter som vi borde ta itu med, för utmaningar? Det är som om det svenska språket har drabbats av en svår epidemisk hjärhinneinflammation. Ingen makthavare kan öppna näbben utan att använda det provocerande och bedrägliga uttrycket. Det liksom bara slinker ur dem, gång på gång. I realiteten är det ett säkert tecken på den förljugenhet som sprider sig i det offentliga samtalet. Att inte våga nämna saker vid deras rätta namn. Att släta över, göra grava samhällsproblem till nån slag tävlingsuppgift. Vem f-n är det som utmanar vem på duell hela tiden?

Politiska missförhållanden, och allvarliga problem – som bristen på billiga bostäder för vanligt folk, bristen på sjuksköterskor inom vården, den med nollränta dopade ekonomin, och de ryggradslösa politikerna som blockerar reformer i riksdagen – dessa stora problem är i n t e några mesiga och roliga ”utmaningar”. Det är svåra problem, svåra uppgifter att tackla, svåra missförhållanden som måste åtgärdas. Utmaning kan betyda uppfordran till kamp, inbjudan till strid, eller en förolämpning, en provokation. Det är inte varje gång den flummigare betydelsen som papegojfolket älskar: inspiration, en sporre, en stimulerande, sporrande uppgift. Vad politikerna och andra offentliga personer uttrycker med detta ord är rent och skärt förgyllande självbedrägeri, för att de vägrar erkänna problemen!

Publicerat i Kultur, Litteratur, Media, Politik, Press, Radio, sociologi, Språk, SvT

Sommar i P1, 2019: Kindstrand, Kyhle och Runge m.fl.

Posted on 8 augusti, 2019 av DiJanneh

Fina lyssnarupplevelser i år också? Jada, framför allt har jag hittills haft stor glädje av att lyssna till Gunilla Kindstrand, Björn Runge, Sissela Kyhle, Anders Hansen och Agneta Pleijel. Extra kul när också musiken är medvetet vald, spännande och överraskande. Alltför många tryfferar sina manus med onjutbar och monoton anglo-saxisk slammer-musik. Ego-trippare med hög skrytfaktor väljer jag också gärna bort. Generellt sett är det för få som väljer svensk eller europeisk musik. Knappt jag hört Taube, Bellman, Cornelis eller svenska folkvisor eller folkmusik öht. Kommer det dragspel så trillar väl många av stolen! Men hoppet lever än 🙂 Kanske är ännu några guldkorn kvar åt oss bland de som återstår. Författare, skådespelare och journalister brukar borga för intressanta och proffsiga program. (Foto: J. Krabo)

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Litteratur, Media, Musik, Radio | Märkt Hansen, Kindstrand, Kyhle, Pleijel, Runge, Sommar i P1, Sommarpratare 2019

En riksdag i limbo 2019-2022?

Posted on 16 juli, 2019 av DiJanneh

För första gången i mitt liv upplever jag att svensk politik, efter valet och den utdragna regeringskrisen, har hamnat i en obehaglig låsning. Jag hörde härom dagen i radions P1 en diskussion om den politiska situa-tionen i Tyskland, där det nu också råder en viss bestämd osäkerhet om framtiden, med gamla partier som tappat kompassen, och nya som snabbt växer i styrka. Väljarna både i Sverige och Europa har blivit allt rörligare. Stabiliserande faktorer som förr borgat för en lagom tröghet i opinionen, är nu borta med vinden, vilket plötsligt har öppnat för stora omgrupperingar. Allt tycks kunna hända framöver. Att den förlamande blockpolitiken, som media länge anammat, är väck – det är befriande. Den uttjatade Alliansen är verkligen död. Men det som kan komma istället kan bli tusan så obehagligt. Eller får vi en tabula rasa som kan föda någonting riktigt bra? En viss ambivalens infinner sig …

Oroande är den opportunism som bäddat för nuvarande läge. Vi ser alltmer av försiktigt manövrerande. Vi ser regeringar som inte på länge vågat lägga rejäla reformförslag, för att en mäktig medelklass och dess språkrör har obstruerat alla reformer som kunnat nagga deras erövrade förmåner i kanten. En däst egoism ligger som ett kvävande täcke över debatten. Symtomatiskt är de fjuttiga utspelen, de tandlösa lagförslagen. Med symbolpolitik försöker man ge sken av handlingskraft. Det gäller inte bara i Sverige. Även i EU. Förbjud sugrör av plast! Lysande. Det kan symbolisera attityden. I svenska valet i höstas gjordes en oändligt blygsam flygskatt till en jättefråga, utan att ge väljarna hela det aktuella miljöpanoramat med uranbrytning, kärnavfall, oljeraff, kemikalieexplosionen m.m. Låt oss slippa politiker som silar mygg och sväljer kameler. Där står de och lägger pannan i veck angående bönestunder på jobbet, slopad preskriptionstid för våldtäkter, tiggeri eller inte, och vem som skall regera med vem om 3-4 år. Istället för att resolut säga NEJ till atomvapen, nej till amerikansk militär på svenskt territorium, nej till vinstjägarna i vården, nej till konsultgamarna på Karolinska, och nej till skolk i skolan.

Vill vi ha företagsledare som Trump, Berlusconi och Macron att leda världen? Blir det kanske Bezos nästa gång, efter Boris Johnson? Eller vill vi ha populära skådisar och komiker som i Italien, Ukraina och USA? Javisst, många väljare har redan valt. De ser gärna en rolig demagog i toppen, lite mera action, lite teater – politik som tävling och underhållning.

I Tyskland är man inte rädd för konflikter i politiken, sa någon i det där radioprogrammet. Man vågar ta tag även i de svåra frågorna. I Sverige har den svenska konsensusnojan landat i passivitet. Man hytter lamt med lilla hartassen. Samförstånd är nog bra, men innan man kommer dit måste man bryta lans med varandra. Pseudopolitik med en lame duck som sopar alla ”utmaningar” under mattan eller begraver de akuta samhällsproblemen i utredningar trots att det är bråttom med tuffa beslut – DET vill vi inte ha.

Publicerat i Försvaret, Historia, Litteratur, Media, Miljö, Politik, Radio, sociologi | Märkt lame duck, obstruktion, opportunism, radio, regeringskrisen, Riksdagen, Trump, Tyskland, väljarkåren

Liberalernas kräftgång (2)

Posted on 26 juni, 2019 av DiJanneh

Att ”folkpartiet” Liberalerna nu går kräft-gången är inte helt ologiskt med tanke på att de till skillnad från SAP, vänsterpartiet, bondecentern, kristdemokraterna och skattehatarpartiet (M) saknar en odiskutabel ideologiskt hållbar kärna. Kluvna redan på 1920-talet står de nu vid vägs ände igen. I England åkte de ut i marginalen redan efter Asquith och Lloyd George i början av 20-talet. I Sverige minns vi hur frisinnade och liberaler till slut gick ihop 1934 till Folkpartiet. Nu riskerar de på allvar en ny klyvning. Vem minns något som Fp/L drivit med glöd, framgång och bra resultat? I don’t. Professor Ohlin, Wedén, Helén, Ullsten, Westerberg, Leijonborg och Björklund – och så Leissner, den feministiska parentesen. Folkkära? Nej, men gamle Adolf Hedin, Karl Staaff och Nils Edén var det ändå lite drag i. Men det var längesen det… / jeh

Publicerat i Historia, Politik, Press, sociologi | Märkt advokater, Edén, fria yrken, frisinnade, Helén, läkare, liberalerna, nykterister, professor Ohlin, Sabuni, snällismen, socialliberaler, Ullenhag, Ullsten, Wedén

EU-Valvakan blev ett spektakel

Posted on 4 juni, 2019 av DiJanneh

Många skribenter har ondgjort sig över att alla partier utom Fi uppträdde som segrare efter sammanräkningen under valvakan. Med all rätt. T.o.m. folkpartiet Liberalerna jublade trots mer än halverade röstetal jämfört med tidigare EU-val. De hade ju lyckats hålla näsan över den svenska 4-procentspärrren, så att säga. ”Det kunde ha gått värre”-syndromet. Delvis berodde detta hycklande beteende på studioexperternas ensidiga och ständiga jämförande med det förra EU-valet – vilket ju bortsåg från alla vågrörelser i opinionen som timat sedan dess. Det blev också smått irriterande med fokuseringen på ”vinnare och förlorare”, som är en alltför vanlig schablonanalys i medias syn på svensk politik och ekonomi. Media reducerar verkligheten till nån slags pågående Mello. Valvakan blev alltså mer jippobetonad än någonsin. Bredare analyser kom bara från statsvetaren von Sydow – resten var mest en julaftonsstämning. Det var bara Arne Weise som fattades.

En detalj: Ansvaret ligger delvis tungt på programmets producent, som vid snart sagt varje intervju från de olika parti-vakorna valde att visa ungdomar, förmodligen tämliga höga på alkohol, dansade framför kameran så snart de såg att de gick ut i sändning och tjoade och skrålade som om de vunnit storkovan på börsen. Bilden på den intervjuade partirepresentanten krymptes ned till ett hörn av rutan, medan de tjoande ungdomarna (mest flickor) visades på större delen av skärmen för att riktigt visa oss hur kul alla hade denna kväll, oavsett om man fick 4% eller 24%. Ett sorgligt spektakel, SvT. Gör om till nästa gång. Och bjud framför allt in folk med EU-pondus som Rolf Fredriksson och andra erfarna EU-korrespondenter. Och man borde absolut ha betonat att ”liberalernas” stora framgångar främst berodde på att president Macrons parti deltog för första gången i EU-valet, och de kommer att tillhöra den liberala gruppen i EU-parlamentet. EU blir nu alltmer fragmenterat framöver. Skutan blir därmed svårare att styra, och kompromisserna förmodligen tämligen urvattnade – t.ex. i miljöfrågor. Eller? (Om det var samma julafton i TV4 kan jag inte bedöma, då jag bara zappade över dit vid några få tillfällen.)

Publicerat i Media, Politik, Press, sociologi, SvT | Märkt jippo, missvisande, oseriöst, SvT, SvT:s valvaka, TV-producentens fel, valvakan, vinnare och förlorare, von Sydow

EU-valet: Valkompasser urlakar demokratin

Posted on 14 maj, 2019 av DiJanneh

Så kallade valkompasser blir allt fler i våra media. SvT går nu ut med reklam för sin egen valkompass med Marmorstein, och pressen har sedan flera tidigare val försökt vägleda de osäkra väljarna som inte till vardags följer med i samhällsdebatten, med egna kompasser. Det finns stora risker med detta. De statsvetare och andra som konstruerar kompasserna är säkert medvetna om att de aldrig kan ge en heltäckande bild av de olika partiprogrammen, och partiernas tidigare agerande i aktuella frågor. Kompasserna bygger vanligen på ett litet urval frågor som godtyckligt valts av konstruktören. För att det inte skall ta för lång tid att svara på alla frågor, så begränsas de till högst 25-30 stycken. Var och en av oss som testat, kan enkelt konstatera att många av de frågor som var viktigast för oss kanske inte ens var med, eller var yxigt formulerade. Av 30 frågor kan så många som hälften vara helt ointressanta för den som svarar, om det vill sig illa. Testet blir därmed ett mycket grovt instrument som riskerar att leda den osäkre till fel föreställningar. När det gäller oss äldre uvar, så är vi säkert också många som har kunnat konstatera att testen slår tämligen fel. Ibland blir utslaget helt stolligt fel. Så lägg ner!

SvT – gör hellre en serie program om hur varje parti har röstat i riksdagen under senaste mandatperioden i viktiga samhällsfrågor. Vilka har röstat med regeringen, vilka emot? Vilka har drivit speciella frågor med stor emfas, och vilka har varit särdeles passiva? Vilka har dålig närvaro i plenum, och vilka har varit mest aktiva med motioner och interpellationer? Hur har partiets representanter speglat geografi, yrken, ålder och andra variabler? Allt detta vore sundare och mera intressant. Valkompasserna, liksom de TV-sända debatter där media och journalisterna bestämmer ämnena, urlakar demokratin och framställer politiken som nån slags underhållning. Släpp fascinationen för maktspel och intriger, och börja spegla de viktiga sakfrågorna med tuffa frågor från orädda och kunniga journalister.

Publicerat i FoU Vetenskap, Historia, Media, Politik, Press, sociologi, Statistik, TV | Märkt Aftonbladet, bias, Expressen, Göteborgs Universitet, Marmorstein, missvisande, parlamentarism, politisk sociologi, statskunskap, statsvetare, valkompasser

Skrämmande okunnighet hos partiledare om kärnkraft

Posted on 30 april, 2019 av DiJanneh

Spöken går igen, tänker jag, när jag hör Busch-Thor, Kristersson och Åkesson uttala sig om att vi måste satsa på kärnkraft igen. Det är som att höra en 40-50 år gammal stenkaka börja snurra igen på vevgrammofonen, att höra dem tala sig varma för en energiform som sedan länge visat sig vara en livsfarlig återvändsgränd för mänskligheten. Om vi nu vill kunna fortsätta leva på den här planeten? Har de aldrig läst om strålningen i Windscale/Sellafield i England, och olyckan i ett avfallslager i Uralbergen på 1950-talet? Om det radioaktiva nedfallet från atombombsproven på 60-talet? Om läckande avfallsdepåer i USA och gamla Sovjetunionen, omöjliga att sanera utan gigantiska kostnader? Om Fälldins laddningvånda på 70-talet, om de fruktansvärda olyckorna i Harrisburg i USA och Tjernobyl i Sovjetunionen och i japanska Fukushima för inte så många år sedan? Jo, det har de nog hört talas om. Det borde räcka med att se reportage från Fukushima eller Tjernobyl, så fattar man. Högteknologiska nationer som var övertygade om att de hade allt under kontroll, vilket naturligtvis var nonsens. Människan blir ofta övermodig. Både ingenjörer och ekonomer och andra. Och ännu producerar mängder med reaktorer nytt dödligt avfall som världens länder bjuder sina barnbarn att ta hand om i framtiden.

Media med självaktning borde tiga ihjäl de här desperata försöken att hitta nya profilfrågor – inte arrangera nya debatter i ett stendött ämne. Inte vara nyttiga idioter. Stå och gagga om lönsamhet, ja jisses. Nej, Sverige måste ta itu med de många verkliga problem vi har som väntar på en lösning: En vård i kris, en skola som söker sin form, våld och skjutningar som måste få ett stopp, droger och alienation hos ungdomen. Myglet, korruptionen och de ökande klyftorna. Listan kan göras lång. Vi vet alla. Men opportunism har nu präglat riksdagsarbetet i över ett decennium. Den senaste regeringskrisen kom som en bekräftelse på detta.

Lena Lagerstam, Kärnkraftsfritt Bottenviken, i Miljömagasinet: ”Man kan höra skrämmande uttalanden av politiker i Sverige – att kärnkraft är klimatvänlig, säker och absolut nödvändig för att klara klimatomställningen. Är det okunskap eller bara för att slippa ställa om samhället? FN:s klimatpanel IPCC förordar inte kärnkraft eller säger att den är nödvändig. Kärnkraft handlar om makt – storskalig produktion av energi som ska ge ekonomisk makt och kontroll. Men vem ska betala vad det kostar? Kärnkraft påverkar tusentals generationers livsmiljö framåt i tiden. Är det våra barn och barnbarn och alla som kommer sen som ska betala? Räcker inte argumenten?

Vi lever i en orolig, osäker värld där kärnkraftverk kan bli mål för terrorattacker, sabotage eller bombanfall.
Kärnbränslet består av uran eller upparbetat utbränt bränsle. Uran är förbjudet att bryta i Sverige på grund av stora miljökonsekvenser. Upparbetat bränsle tillverkas där plutonium till kärnvapen framställs.
Kärnkraftverk är inte säkra – minns katastroferna Tjernobyl och Fukushima som kommer att pågå långt in i framtiden.
Kärnkraftverk släpper ständigt ut låga doser radioaktivitet i luft och vatten.
Utbränt kärnbränsle är livsfarligt i 100.000 år. Så hett att det måste lagras tio år vid reaktorn, sedan mellanlagras minst 40 år innan slutförvar. Ingenstans i världen finns säker metod för slutförvar. Finland har godkänt metod med kopparkapslar i berg, men i Sverige har Mark- och Miljödomstolen underkänt metoden.
Kärnkraft skapar mängder av avfall. Medelradioaktivt avfall skall slutförvaras i 500 år, lågradioaktivt avfall i 50 år.
Nya reaktortyper, så kallade generation fyra, med torium och plutonium, ska ge obegränsad energi utan långlivat avfall. Trots forskning i 50 år finns inga i kommersiell drift. Tekniken är komplicerad och riskerar kärnvapenspridning.
Kärnkraft har låg verkningsgrad, cirka 30%, största delen av energien går ut i havet som uppvärmt kylvatten….”

Birger Schlaug: ”Koldioxidneutralt? Konsumentverket förbjöd (2010) lobbyorganisationer och elbolag att dela ut broschyrer i skolan/marknadsföra kärnkraft som koldioxidfri energi. Fossila bränslen krävs för alla moment i kärnbränslekedjan – uranbrytning, konvertering, energikrävande anrikning, transporter, bränsle-tillverkning, byggande under många år, den tidskrävande rivningen av reaktorer och därtill avfallshantering under minst 100000 år. Kort sagt: kärnkraft är irrationellt, senfärdigt, dyrt, sårbart och innehåller ett riskmoment som är svårt att hantera i en demokrati. Det utgör därmed ett svagt alternativ i frågan om att lösa klimat-problematiken. Personligen identifierar jag mig som grön och har därmed också andra grunder för kritisk hållning: storskalig och centraliserande kraftproduktion bör inte satsats på, småskalig och decentraliserad kraft minskar sårbarhet, ökar självtillit och ger större utrymme för delaktig demokrati.”

Bild: Guds öga? Svart hål i stjärnbilden Jungfrun. (Populär Astronomi)

Publicerat i Astronomi, Äldreomsorg, Äldreomsorg, Barn, England, FoU Vetenskap, Historia, Media, Miljö, Norrland, Politik, Press, Radio, Skolan, SvT | Märkt atomkraft, Åkesson, Ebba Busch Thor, Forsmark, Fukushima, Gomel, Harrisburg, Herr Kristersson, kärnkraft, Lagerstam, Pripyat, Schlaug, Sellafield, Tjeljabinsk, Tjernobyl, Ural, Windscale

Johan Helmich Roman i nytt ljus

Posted on 23 april, 2019 av DiJanneh

Äntligen en omfattande och lättillgänglig biografi om Johan Helmich Roman – ”den svenska musikens fader”. Stockholmspysen som drog till London och lärde sig komponera hos Händel m.fl. Han kom sedan hem och blev hovkapellmästare och gav oss oerhört mycken vacker musik. ”Drottningholms-musiken” känner väl i alla fall de flesta av oss igen när vi hör den. Den spelades på flera skol-avslutningar i mitt läroverk när det begav sig. Det var maffigt högtidligt och försommar – nästan som när britterna får en klump i halsen av Pomp & Circumstance. Well, det finns faktiskt grejer skrivna tidigare om honom – av Vretblad, Svedlund och Helenius-Öberg, ser jag på Wikipedia. Men nu kommer Ernst Brunner med sin bamsebiografi om Roman: LIKT ETT SKELETON. Om den är lika bra som hans biografi om Bellman så är vi att gratulera 🙂 Brunner kan vårt 1700-tal bättre än de flesta. Roman var förresten fena på att lira oboe, bara en sån sak! Roman drog till Småland när han trappade ner karriären, och där vilar han nu i Kalmar län.

Publicerat i Historia, Litteratur, Musik | Märkt 5 orkestersviter, Bellman, Brunner, Drottningholmsmusiken, Golovinmusiken, Helenius-Öberg, Johan Helmich, Likt ett skeleton, Ryssby, swedenborgare

Kycklingpolkan går?

Posted on 11 april, 2019 av DiJanneh

PÅSK sänder inte ut odelat skojiga associationer när jag ser bakåt i tiden. Och jag tänker då inte bara på Strindbergs märkliga kammardrama från 1900 som kunde handla om vår egen kämpiga tillvaro. Nej påsken är även på ett personligt plan framför allt förknippad med sjukdom och bekymmer mera än med glada kycklingar, polka dots, moon beams och påskharar. Hacke Hackspett tycks aldrig komma tillbaka? Och nog grasserar förkylningar och annat fanstyg även denna vår efter en grymt seegh vinter. På allt detta – lägg den sega tandvärk som kallas BREXIT och som plågar Europa månad efter månad. Nu när vi äntligen blev kvitt vår egen tandvärk, och fick en egen regering till slut. Jag är rädd att den processen i grunden har skadat tilltron till våra folkvalda. Såg nyss Utrikesnämndens sammanträde i riksdagen där Wallström ansattes för att hon varit personlig nyligen i Finland i sin sorg över britternas flaxande obeslutsamhet. Hon tycks ha landat i min egen länge konstaterade slutsats – folkomröstningar är våldsamt övervärderade som demokratiskt instrument. Man bör inte, ja man får inte skyffla över ansvaret för så komplicerade saker som brännvin, atomkraft och europasamarbete till folkets domslut – då riskerar man att grupper i samhället med de starkaste megafonerna och ekonomiska musklerna styr en hastigt uppblossad opinion exakt dit de vill ha. Därpå följer osvikligen eftertankens kranka blekhet. Vad var det egentligen vi röstade för, eller emot? ” – Jaså, jaha, det fattade jag inte. Jag är inte så insatt…”. Vi har ju en parlamentarisk demokrati som fungerar bättre än de flesta. Låt då i Jesu namn våra valda ombud ta besluten efter lång och seriös debatt i parlament och media, och gärna med en kvalificerad majoritet på 67% istället för 51%. Så får vi lagom broms på eventuella politiska stolligheter.

Well, annars är det ju val både här och där, och i fler huvudstäder än på länge sitter en rad icke-politiker och osympatiska gubbar nu med makten i sina händer. Bäva månde både Östern och Occidenten. Välgörande just denna aprildag var i alla fall att höra Sabuni förklara sin syn på svensk politik, och att samtidigt ge media en känga för deras fixering och ältande av ständigt samma frågor. Vi lever i de politiska papegojornas och de Platta Takens tidsålder, och därför var det befriande skönt att höra en politiker som inte sprider floskler och inövade talepunkter när media håller fram en mikrofon. Jag har inte samma liberala omvärldssyn som Sabuni, men vi behöver sådana raka och tydliga politiker som inte hukar i buskarna. Bra där!

Publicerat i England, Historia, Kultur, Litteratur, Media, sociologi

Gå kräftgången: Folkpartiet (L)

Posted on 15 mars, 2019 av DiJanneh

En gång för längesen i min gröna ungdom – eller låt oss säga på det blå 50-talet – var Folkpartiet lärarnas, advokaternas och läkarnas parti. En legering av nykterister, frikyrkofolk och liberaler med Gladstone och John Stewart Mill som ledfyrar i ett fjärran England. Och visst hade vi även i den svenska parlamentarismens historia haft framstående liberaler som kreerat viktiga roller för att bygga vår demokratiska utveckling. Den förste arbetaren att ta plats i riksdagen kom in på ett liberalt mandat i Stockholm på 1890-talet. Det var långt innan alla män hade fått rösträtt. Liberale prästsonen Adolf Hedin var en drivande politiker i många decennier kring förra sekelskiftet, som envist kämpade för arbetarskyddslagstiftning, vidgad rösträtt, Norges rätt att lämna unionen med Sverige, och ett helt batteri av andra sociala reformer. Han var frankofil och påläst som attan när det gällde den politiska utvecklingen i Europa utanför Sverige. Vi här hemma var sannerligen inte den nation som bröt isen, utan skyndade lååångsamt…

De svenska Lantmannapartierna hade dominerat svensk politik ända sedan 2-kammarriksdagens tillkomst på 1860-talet fram till sekelskiftet, tack vare att bönderna hade rösträtt men inte arbetarna. Adelns och prästernas makt i den gamla ståndsriksdagen, ja den var då bruten. Efter Hedins död 1905 blev stockholmaren Karl Staaff liberalernas hopp ett tag, men när slutligen svenska kvinnor äntligen fick rösträtt så var det med liberalen och historieprofessorn Nils Edéns regering 1917-1920 som det äntligen kunde genomföras tillsammans med socialdemokraterna. Edén var från Piteå. Sen har det mest varit balansgång på slak lina för alla de liberala fraktioner som till slut kunde samlas under beteckningen Folkpartiet 1934. Wedén och Helén, Ohlin och Wibble – inga folktribuner som Adolf Hedin inte. Och om vi nu raskt hoppar till vår tid så har major Björklund suttit alldeles för länge. Han har pratat och pratat vältaligt, om skolan, och skolan, och NATO… Men ingen kan med bästa vilja i världen påstå att hans karriär i kommun och riksdag har varit nån succé. Skolan har varit ett sorgekapitel. Det är inte bara hans fel, men efter decennier av floppministrar som experimenterat där är det skönt att vi äntligen har fått en skolminister som verkar veta vad hon snackar om.

Plötsligt har det 2018-2019 börjat pratas om liberaler och liberal politik igen. Men vad de menar begriper de väl knappt själva? Gladstone kan man visserligen höra på en av världens äldsta fonografinspelningar, men karln är ju död sen länge, och hans tid och idéer har inte längre någon bäring vare sig för Björklund, Lööf, tyska eller engelska liberaler. Möjligen för Uncle Donald. Kvar är bara begreppet, men skalet är tomt. Det enda som möjligen kan trösta de sista 3 procenten i Sverige är blåklinten. Var rädd om den. Och hämta ny glöd från Adolf Hedin!

Publicerat i England, Frankrike, Historia, Litteratur, Media, Politik, Skolan, sociologi | Märkt Adolf Hedin, Björklund, de frisinnade, Edén, FDP, fonografröster, franska revolutionen, Gladstone, Helén, Liberala Samlingspartiet, liberalerna, Norgeunionen, Ohlin, Wibble

Det här med kärnfrisk och atomkraft…

Posted on 27 februari, 2019 av DiJanneh

Senaste numret av Miljömagasinet innehåller en bra sammanfattning av läget för våra svenska atomreaktorer: ”Sverige har åtta kärnkraftsreaktorer i drift av totalt tolv. Barsebäck 1 & 2 samt Oskarshamn 1 & 2 är redan stängda. Ringhals 1 & 2 ska stängas senast 2020, enligt beslut av ägarna. Resterande – Ringhals 3 och 4, Oskarshamn 3, och Forsmark 1, 2 och 3 – planeras köras som längst till år 2040-45 vilket innebär en livslängd på reaktorerna på cirka 60 år. (Bild: Von den noch aktiven Atomkraftwerken in Deutschland gehen nach wie vor enorme Risiken aus (lassedesign / fotolia.com) )

Sveriges första kommersiella kärnkraftreaktor Oskarshamn 1 började byggas 1966 och invigdes 1972. När kärnkraftsepoken är slut kommer det att finnas totalt 11.000 ton utbränt kärnbränsle som måste gömmas undan i 100.000 år för människan, på grund av den radioaktiva strålningen. Sedan 1988 finns 50 meter ner i berget nära Forsmark i Uppland ett slutförvar för kortlivat lågaktivt driftavfall av typen metalldelar, skyddskläder och filtermassor. En ansökan om att få bygga ut detta berglager till tredubbla volymen är inlämnad. Lagret beräknas kunna börja byggas ut 2020, och ha en byggtid på 8-10 år. År 2011 lämnade SKB, Svensk kärnbränslehantering, in en ansökan om metod och plats för att slutförvara det utbrända kärnbränslet 500 meter ner i berget nära det befintliga slutförvaret i Forsmark. Mark- och Miljödomstolen avslog ansökan 2017 vad beträffar kopparkapslarna och har lämnat över ärendet till regeringen för slutgiltigt avgörande. Det tredje och sista slutförvarslagret som planeras är det för långlivat radioaktivt material, som t.ex. själva reaktortankarna, och planeras ligga i samma område som de andra slutförvaren. När allt är rivet och slutförvarat står det tidigast årtalet 2100 på kalendern.”

”In Deutschland haben derzeit sieben AKW eine Betriebsgenehmigung. Heute beträgt ihr Anteil 11 Prozent an der Stromversorgung in Deutschland, damit ist die Atomkraft nur noch der viertgrößte Stromlieferant (erneuerbare Energien 36 Prozent, Braunkohle 22 Prozent, Steinkohle 14 Prozent in 2017). Die ostdeutschen Reaktoren an den Standorten Rheinsberg und Greifswald wurden im Zuge der Wiedervereinigung stillgelegt, der Bau des größten deutschen AKWs in Stendal Ende 1990 abgebrochen. Von den westdeutschen Atomkraftwerken wurden nach dem rot-grünen Atomkonsens die beiden kleinen AKW Obrigheim (2003) und Stade (2005) vom Netz genommen. Nach der Reaktorkatastrophe im japanischen Fukushima hat die schwarz-gelbe Regierung sieben weitere AKW, die vor 1980 gebaut wurden, und Krümmel (Baujahr 1984) im März 2011 vom Netz genommen. Die verbliebenen AKW sollen stufenweise bis Ende 2022 abgeschaltet werden. Den Anfang machte hier Ende 2017 das bayerische AKW Gundremmingen B.” (Jordens Vänner i Tyskland)

Publicerat i FoU Vetenskap, Media, Miljö, Politik, Press, Statistik | Märkt atomkraft, åtta reaktorer kvar, förvar, Forsmark, joniserande strålning, kärnkraft, Oskarshamnsreaktorn, Ringhals, SKB

Bruno Ganz i Den vita staden…

Posted on 17 februari, 2019 av DiJanneh

Bruno Ganz har dött, berättade Twitter idag. Jag tänker på alla de sympatiska roller han gjorde under åren. Många nämner Himmel över Berlin, och Den amerikanske vännen – filmer han gjorde med Wim Wenders. Jovisst, de är mycket bra. Och många har haft lyckan att se dem. Men jag måste dra fram Dans la Ville Blanche! Regissör: Alain Tanner, schweizare liksom Bruno Ganz. Den kommer en dag att få den stora publik den förtjänar. Inte bara bland cineaster. Jag är övertygad därom, som politikerna brukar säga. En lågmäld, originell film utan stora gester eller uppskruvat tempo. Bruno Ganz gör en sjöman, Paul, som uttråkad av sitt jobb går i land och hoppar av när hans fartyg ankrar upp i Lissabon. Han tar in på ett litet billigt hotell, less på sitt sjöluffande och olustig över att alltid återvända hem till samma väntande hustru. Under dagarna vandrar Ganz planlöst sökande omkring i Lissabon med en liten, handhållen super-8-kamera. Han fotograferar slumpmässigt det han ser omkring sig. Dagarna går. Han skickar små paket med filmerna hem till den kvinna som uppenbarligen är hans hustru. Hon förblir namnlös för oss. Gör han detta med flit? Vad vill han? Vi hålls i ovisshet. I baren där klockan på väggen går baklänges med utsökt symbolik, finns en flicka i Teresa Madrugas gestalt, och de dras till varandra, inleder ett förhållande. En dag är hon plötsligt borta, har rest vidare i sitt eget liv. Paul – en looser? Han meddelar hem: ”Jag kan inte skriva, men jag kan ta bilder .… Jag önskade att jag kunde börja tala om världen igen. Jag drömde att jag gick in i staden. Jag tog in på ett hotell – och väntade… Staden var vit , rummet vitt, liksom ensamheten…. Jag mår bra. Jag är fri. Jag har inte semester. På semestern organiserar man sin ledighet. Jag gör ingenting. Verkligen ingenting.”

Antingen blir åskådaren bara förvirrad, eller så träffar filmen mitt i solar plexus, och vi glömmer den aldrig. Som ett saxofonsolo som sitter som ett smeck, och aldrig kommer tillbaka. Scenerna interfolieras av en speakerröst som lägger ut filosofiska spår och samspelar med bilderna vi ser. Ganz’s sjöman finns överallt bland oss. Han är du, han är jag. En av hans bästa roller, långt innan han bjöds att gestalta betydligt mera påträngande gestalter ur vår nutidshistoria, som Adolf från Braunau. Och en av Alain Tanners många till synes anspråkslösa pärlor, som är så rika att syna, om igen. Begreppet ”den vita staden” förekommer i många länder, om många städer och stadsdelar. För mig finns det bara en – Lissabon. Regissören Alain Tanner: ”En stad som gjord för drömmare, desertörer och älskare – dess egensinniga rytm och skönhet, en barriär, en gräns vid Atlanten som vi ville söka oss mot.”/ jeha

Publicerat i Film, Konst, Kultur, Resor, sociologi | Märkt 1983, Alain Tanner, Bruno Ganz, cinematografi, Dans la Ville Blanche, Den vita staden, filmkonst, Lissabon, Schweiz

Tua Forsström: Up from the Dungeons…

Posted on 12 februari, 2019 av DiJanneh

Det var med en suck av lättnad och befrielse jag i morse läste att finlands-svenska Tua Forsström nu tar plats på stol nr 18 i Svenska Akademien. Ur mörkrets hålor stiger vi nu äntligen upp i ljuset och de tusen sjöarnas land. Jag hittade Forsströms konkreta och livs-bejakande poesi redan på 1980-talet, och hon har fortsatt att skriva med samma röst som vi hittar hos Tove Jansson och Eeva Kilpi. Här finns kärnan i allt det nordiska – vemodet, naturen och människorna. Svenska Akademien är att gratulera, äntligen. Gubbfossilerna må huka sig, öppna fönstren och skurluckorna… (Foto: SR)

Publicerat i Kultur, Litteratur, Media, Radio, Språk | Märkt Finland, Norden, poesi, stol nr 18, Svenska Akademien, Tua Forsström

Profeten Erik Jansson hann aldrig till fotografen…

Posted on 9 februari, 2019 av DiJanneh

Många böcker har skrivits om de svenska Erikjansarna som 1846 for till Amerika och grundade Bishop Hill på prärien. Deras ledare profeten Erik Jansson fick bara fyra år till. Han blev mördad 1850, och inga bilder av honom har bevarats till eftervärlden. Inga teckningar eller målningar, och eftersom fotograferandets konst då var en mycket föga tillgänglig teknik, så vet vi bara genom beskrivningar hur han såg ut. Han hade dock två barn som nådde vuxen ålder och fotograferades vid flera tillfällen, Eric och Tilda. Tilda lär vara mest lik sin far profeten. ”Han beskrives hava varit av medellängd, med brunt hår, blå ögon, magert, bleklagt ansikte med utstående kindknotor, tunna läppar och ovanligt långa och breda tänder, synnerligast i överkäken, saknade dessutom yttersta leden på högra pekfingret. Själva rösten var ej behaglig, ytterst sträv, snarare svag än stark och lät, som om han talade med något i munnen. Men vid sina samlingar brukade han anstränga den, så att den övergick till skrik. Ögonen brukade han vid sina föredrag hålla helt slutna, eller ock öppna dem obetydligt, så att endast vitögat syntes. Därjämte blev hans utseende frånstötande genom ett ständigt flinande (måhända ett ofrivilligt muskeldrag). Härtill kom ock, att han när som helst syntes kunna anlita sina tårekällor, som voro utomordentligt ymniga”. (Ur Herlenius avhandling). Sonen Eric Johnson blev publicist efter en karriär som captain i amerikanska inbördeskriget, och hans syster Tilda gifte sig med en militär och blev Matilda Jansson Warren. Vid ett besök 1878 i Bishop Hill av predikanten August Skogsberg (nederst) häpnade gamla erikjansare hur mycket Skogsberg liknade Erik Jansson. Och nog kan man nu föreställa sig ungefär hur Erik Jansson faktiskt såg ut. / jeha

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Litteratur, Söderala | Märkt 1846, Bishop Hill, Biskopskulla, Eric Johnson, Erik Jansson, erikjansarna, Jansonist, Matilda Warner, Skogsberg

Karl Bertil Jonsson talar sannolikt för döva öron…

Posted on 17 januari, 2019 av DiJanneh

JÖK-en flyger på fredag, meddelades till slut i veckans många presskonferenser. Det vill säga efter den beramade januariöverenskommelsen. Med 73 punkter på ett papper skall Centern och Liberalerna under fyra år försöka fjärrstyra den kommande nya regeringen med Löfvén vid styrpulten. Mådä, sa gumman. Det är svårt att se några klyftor i samhället som minskar med dessa 73 punkter. Ett nytt jobbskatteavdrag har herr Kristersson redan lyckats sno hem åt alla som har lyckan att gå till ett jobb, och nu skall den gamla värnskatten raderas bort av den nya haltande kvartetten. Tjolahopp! Det torde ge de allra mest välbärgade ytterligare 5-10 papp i månaden framöver. ”Ta från de rika och ge till de fattiga”, manar Karl Bertil Jonsson till oss varje julafton. Och många blir smått rörda av denna ungdomliga filantropi. Men, han Karl Bertil tycks tala för döva öron. Endast Jonas Sjöstedt med vänner i Sherwoodskogen lyssnar längre till Karl Bertils gammalsolidariska människosyn. Han måste allt vara bra jollig… Men så lät det lite uppmuntrande då när Magdalena Andersson äntligen lovade sänkt skatt på magra pensioner, och framför allt skulle det minsann bli höjda pensionsbelopp. Någon hade till slut även i Rosenbad hajat att det finns över en miljon pensionärer där ute med skral ekonomi.

Well, vi kan nu se vad det bidde – en tummetott. Summa summarum +200 kr per månad i lädret verkar vara ett normalt utfall. Till oss som har netto 10-15 papp/mån i pension. Det känns sjukt i ett samhälle där partiledarna gärna slår sig för bröstet och talar vältaligt och vackert och ofta om välfärd och jämlikhet och att alla ska med på tåget etc. Det hele känns rentav förbannat oetiskt. Själva har förresten partiledarna alla minst 70.000 brutto/mån, och varje riksdagsman har drygt 65.000. Det må vara att våra förtroendevalda skall ha ett hyfsat arvode, men 200 kronor i månaden till de där andra där nere, det kunde dom lika gärna ha gett fan i. Att dom inte skäms. Lappa och laga, lappa och laga…

Publicerat i Media, Politik | Märkt avdragssverige, Fru Busch, Herr Kristersson, januariöverenskommelsen, JÖK, jobbskatteavdrag, Jonas Sjöstedt, pensionärsbeskattning, pensionsökning, pensionsbeskattning, presskonferenserna, solidaritet

Musikens pärlor (32): Harry Brandelius: Hem igen

Posted on 22 december, 2018 av DiJanneh

Här blandas det friskt mellan pärlorna – från klassiskt till schlagers. Och ikväll slog det mig att, vaf… jag har inte tatt med en enda låt med Harry. Ty en av 1900-talets främsta svenska grammofonsångare var utan diskussion Harry Brandelius. Folklig är bara förnamnet. Det är inte bara detta att han gjort så enormt m å n g a inspelningar. Man blir smått andfådd när man skrollar i listorna över hans rika produktion, på ett antal olika skivbolag. Det är både roliga, hurtiga, och sentimentala låtar. Och inte bara sjömans-romantik. Harry kör inget mumlande eller svajande – det är friska fläktar och ljuva minnen rakt igenom. Även när man kollar hans privatliv så tog han ut svängarna ordentligt. Stockholmskis var han. Inte såå vanligt i det sammanhanget. Han har förresten gjort ett gäng filmer å’… Vad skall man då välja ur hans enorma produktion? Jag gillar märket Sonora, det väcker så fina barndoms-vibbar från vår första grammofon på 50-talet. Eftersom jag är född 1944 och gillar Hem igen som Harry gjorde med Sven Arefeldts orkester i oktober det året, så blir det mitt val här. Gamla Nordsjön, Salta tåren och Ancora Bar kan ni väl i alla fall. Men kanske har ni aldrig hört den här. Jag kunde lika gärna ha valt Inga stora bevingade ord eller Nidälven stilla… Blås på, Harry! Axel Flyckt har väl gjort melodin, se etiketten!

Publicerat i Film, Media, Musik | Märkt Cupol, Gamla Nordsjön, grammofon, Harry Brandelius, HMV, Inga stora bevingade ord, plattcharmör, schlagersångare, Sonora

Hälsingerunor 2018

Posted on 6 december, 2018 av DiJanneh

Lervik i Sandarne 1917

Hungermarschen i Söderhamn 11 april 1917. Foto: L. Sahlin/Söderhamns stadsmuseum

Årets Hälsingerunor 2018 har landat på bokdiskarna inför julen, och med många läsvärda artiklar i de mest skilda ämnen. Som så ofta ligger tyngdpunkten på norra och sydvästra Hälsingland, men Ingrid Belfrage har fått med en presentation av sin nya bok Tönshammars järnbruk och Håkanbos emigranter. Där berättas om brukets flytt från Tönshammar i Skogs socken ut till Sandarne vid kusten, och dess samband med emigrationen.

Mera industrihistoria hittar vi under den dramatiska rubriken Bröd, brännvin och revolution. Hungerdemonstrationerna i Söderhamn 1917 – av Maria Vallström och Martin Nord Björklund. Den är intressant ur flera perspektiv, och kan rekommenderas för den politiskt historieintresserade. Skribenterna har dykt djupt ner i arkivmaterial i form av medlemsmatriklar, protokoll och årsberättelser, och förstås samtida press. ABF, Sandarne KULT, Söderhamns museiförening och S-kvinnor m.fl. har backat upp projektet. Kvinnornas viktiga roll dessa intensiva dagar 1917 får här en bättre belysning än i tidigare mera schematiska beskrivningar av dessa händelser.

Det var onsdagen den 11 april 1917, mitt under brinnande världskrig, som närmare 200 kvinnor marscherade iväg från Lervik i Sandarne till rådhuset i Söderhamn för att prata allvar med polismästare Didriksson. Han satt då och styrde över brödransonerna. Kvinnorna kom från de många sågverken och brädgårdarna utefter Söderhamnsfjärden. Torsdagen den 12:e samlades ännu fler i Lerviks Folkets Hus – ca 700 kvinnor och några karlar. Det låter helt enormt! Det blev karlarna som höll låda vid detta första möte (men det skulle förändras senare). Beslut togs av mötet att kontakta riksdagsledamöter, och att kräva bättre brödransoner och att skilja gryn- från brödkorten. Dagen därpå, på fredagen, anlände förresten en viss herr Vladimir Iljitj Uljanov (Lenin) i en plomberad järnvägsvagn till Stockholm, på blixtvisit från sin exil i Schweiz. Han träffade svenska socialdemokrater, men for snart vidare mot Sankt Petersburg för att ta ledningen över revolutionen där… Efter helgen hölls på tisdagen åter ett stort kvinnomöte i Lervik. Man började bl.a. planera en kvinnodemonstration inför 1 maj. En vecka senare träffades kvinnor hos Verdandi (s) inne Söderhamn, och då uppvaktades även borgmästaren, skånefödde Nils Sonesson. Kriget och ransoneringarna satte igång en process som spred sig över landet, och i ett 20-tal svenska städer genomfördes liknande marscher i april. Det hela blev en uppladdning inför händelserna den 1 maj samma år. Matbristen blev katalysatorn, och kvinnorna kom därmed att spela en viktig roll. Samtidigt fick rörelsen snart politiska förtecken – krav på medinflytande och kvinnlig rösträtt. Kvinnlig rösträtt var då redan ett faktum i övriga Norden – otroligt men sant…

Särskilt intressant i artikeln är bevisen för att många av dessa aktiva kvinnor i Söder hamnsbygden hade börjat engagera sig långt tidigare i föreningslivet. Framförallt inom nykterhetsrörelsen. Logen Framåt i Lervik spelade därvid en central roll. Det var med andra ord ingen slump att det var där gnistan tändes på allvar 1917. Även Verdandis roll i Söderhamn betonas (d.v.s. socialdemokrater för nykterhet).

Fackföreningarna hade efter lång kamp äntligen förvärvat föreningsrätten kring sekelskiftet och börjat organisera sig, men de dåliga konjunkturerna och storstrejken 1909 tog udden av många föreningar. Det första sågverksfacket i min morfars Askesta, Svenska Sågverksindustri-arbetarförbundets afdelning No 189, hade självdött på mötet den 11 augusti 1908, då endast ett dussin medlemmar var närvarande. Inte förrän i slutet av första världskriget började facken inom Sågverks åter växa i styrka. Den politiska arbetarrörelsen var dessutom ambivalent. Nog ville de stötta sina kvinnor, men samtidigt fanns där ännu en starkt konservativ kvinnosyn nere på golvet.

Annat var det t.ex. i Nykterhetsrörelsen. I min mormor Emmas Askesta fanns t.ex. IOGT-logen 186 Skogsblomman. Där umgicks män och kvinnor naturligt och fritt. Min egen morfar och mormor träffades just på Skogsblommans möten. Där bjöds både föredrag, diskussioner och fester. Söndagen den 17 januari 1909 hade min morfar Ivar Hansson och sju kamrater anmälts som nya medlemmar: Carl och Axel Sundell, Karl Plantare, Johan Arnö, Gerhard Jonsson, Emil Hedberg och Rudolph Löö. Dagen efter fyllde Ivar sexton år. Karl Sundell och Johan Arnö var hans jämnåriga. Karl Plantare var också en mycket nära vän. De skulle ha många bataljer i skidspåret, och var båda med i Askestas bandy- och fotbollslag. ’Och blevo dessa emedan undertecknad förut delgivit dem de vanliga fr. inh. inr.o. int. i orden’, som det står i protokollet: ’Broder Lindeborg höll ett litet anförande till de nya för att väcka intryck hos dem och välkomsthälsa dem’, skriver protokollföraren Karl Persson. Därefter följde en redovisning av nyårsvaka som ännu inte var färdig. En räkning fattades. Rapporten godkändes. Fråga om en korg för balloteringskulor för voteringar hade ännu ej anskaffats. 25 st konstitutioner skulle efterskickas. Anordnas en vykorts- och brevafton med uppläsning av inkomna dylika. Och man ville ha ut Logens ”procent” hos handlare Westlund. ’Englund får säga till om detta, samtidigt som han uttager Byggnadsföreningens procent. Logens procent får tillfalla Byggnadsföreningen’ (den speciella förening som skapats för bygget av själva lokalen). Lindeborg föreläste sedan berättelsen En präktig medicin. Nästa möte skulle Anna Hedberg läsa något, bestämde man. Och så hade läroböckerna i esperanto kommit.

Så där kunde det gå till på Logen. Man förstår att det kunde vara mera lockande än de fackliga mötena vid den tiden. Såvitt jag vet var det oftast lugnare vid sågen i Askesta än ute vid kusten. Brädgårdarnas mobilare folk ansågs svårare att organisera än sågverkens mera bofasta. Det må andra bevisa, kanske var det så. Men klart står att det var fr.a. nykterhetsrörelsens folk som spelade en viktig roll – både under den tidiga Sundsvallsstrejken 1879* (då facken och SAP ännu inte hade bildats), och under revolutionsåret 1917. En större roll än vad vi kanske tidigare har förstått. I artikeln i Hälsingerunorna kan ni läsa mera om kvinnorna i Söderhamnsbygden, och om det rika källmaterial författarna har använt sig av. Där nämns många av dem vid namn, och deras olika roller…

1 maj 1917 deltog 590 000 personer i de största demonstrationerna någonsin i Sverige, med fred som främsta krav. Hungerupplopp hade sedan en tid inträffat på flera svenska orter. I Göteborg samlades 500 000 personer till demonstration. Sveriges stod på randen av en revolution, trodde många. Men det är en delvis annan historia.

* Hallström, Jan Erik: Söderhamn 1879 – strejken som kom av sig på vägen (Hälsinge-Kuriren 2002-11-30)

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Media, Politik | Märkt 186 Skogsblomman, ABF Hälsingekusten, Anna Jonsson, Anna Sjögren, Arkiv Gävleborg, Askesta, brödmarsch, CFL, Grundvik, Inez Wickström, Karin Östlund, Långrör, Lervik, Maria Vallström, Martin Nord Björklund, Nils Sonesson, Sandarne, Sandarne KULT, Söderhamn, Söderhamns Museiförening, Söderhamns s-kvinnor, Ulf Wickbom, Verdandi

Regeringskrisen: Beklämmande teater av (C), (L) och media

Posted on 22 november, 2018 av DiJanneh

Efter flera månader av sonderande och teatraliska presskonferenser, där Ulf Kristersson och Lööf har turats om i rampljuset med den stackars talmannen, så tycks nu luftslottens tid vara förbi. Äntligen. Pjäsen är slut. Det var dålig teater, och media har tyvärr inte gjort sitt jobb, inte ställt de där frågorna som många väljare väntat på. Ty de prövade konstellationerna har varit rena önskedrömmarna. Presskonferenserna har varit nån slags hovtillställningar med krystade och förbluffande beskedliga, tassande frågor kring gröten, medan papegojorna i den s.k. alliansen har mässat samma inlärda fraser till leda på podiet. Hur kan media tillåta sig spela med i denna fars? Enda förklaringen är de politiska journalisternas förtjusning i själva maktspelet. Det blir liksom House of Cards på riktigt – äntligen, i Sverige! Det säljer ju, det blir medial dramaturgi, spänning. Som en såpa. Eller? De enda presskonferenser som har känts hederliga och informativa är de få gånger Löfvén och Jonas Sjöstedt har uttalat sig om läget. De har tyvärr måst bevittna cirkusen, och har gjort det med stort tålamod. Allting kokar nu ned till vad man redan efter valnatten kunde ana – endast en ren socialdemokratisk regering förefaller rimlig. Då kan de breda uppgörelserna efter förhandlingar tagas i varje fråga där landet idag skriker efter reformer.

Lööf solade sig idag en sista gång i rampljuset efter ännu en vecka med meningslösa förslag till regeringskoalitioner. Hon pekade ut (s) och (m) som skyldiga till allt blockerande – ett hyckleri utan like, som ett par reportrar idag äntligen försiktigt vågade ifrågasätta på presskonferensen. Vi måste ju alla rimligen ha förstått från början, att för Centerpartiets del fanns bara två alternativ efter valutslaget: ”Vi sätter oss i framsätet med hela den s.k. alliansen och Kristersson vid ratten – och med Åkesson där bak. Eller också hoppar vi in i Löfvéns bil – antingen i framsätet, eller i baksätet. Antingen i hans regering, eller så trycker vi på gula knappen och bara hänger med.”

Det var givet att bollen till sist skulle hamna hos Björklunds liberaler, och han måste rimligen ha känt det på sig. Liberalerna måste ju till varje pris undvika ett extraval, annars kan de likt liberalerna under Asquith och Lloyd George i England på 1920-talet snart vara överspelade i maktens centrum. Klokast vore om den socialliberala falangen släpper fram en ren s-regering. Om de istället accepterar att sitta med och regera, så bör de nog försöka övertala Centern att också vara med.

Publicerat i Media, Politik | Märkt Asquith, Herbert Lloyd George, Jan Björklund, Lööf, luftslott, maktspelet, medierna, presskonferenserna, regeringskrisen, talmannen

Galaxy, Simak och Bradbury: Bortom universum

Posted on 22 november, 2018 av DiJanneh

År 1957 som 13-åring började jag under en sjukhusvistelse i tre månader läsa tidskriften Galaxy. Den innehöll fascinerande noveller i den genre som allmänt kallas science fiction. Samma år i november sköt Sovjetunionen upp hunden Lajka i en rymdkapsel i en bana runt jorden. År 1961 var det dags för den första människan i rymden, Juri Gagarin. Jag samlade på frimärken vid den tiden, och köpte givetvis den ryska serien märken med Gagarin. Året därpå var förste amerikanen John Glenn också uppe i orbit, och rymdkapplöpningen mellan stormakterna var därmed i full gång. I Sverige fick vi snart en häftig debatt om svensk atomkraft under statsminister Erlanders tid, och 1963 sattes den första kommersiella atomreaktorn i drift i Ågesta utanför Stockholm (avställd 1974).

De där amerikanska sf-novellerna gav mersmak, och under sextiotalet och senare läste jag en hel del av den klassiska sf som fanns i svensk översättning. Den generationen sf-författare är än idag de stora, framför allt: engelske filosofen Olaf Stapledon (1886-1950) född i Cheshire, amerikanen Clifford D. Simak (1904-1988) från Michigan, Robert Heinlein (1907-1988) Missouri, Arthur C. Clarke (1917-1978) Somerset, Isaac Asimov (1920-1992) född Isaak Ozimov utanför Smolensk i Vitryssland, och svenskättade amerikanen Ray Bradbury (1920-2012) från illinois, vars mor kom från Dalarna. Nu är de alla borta.

Många av deras bästa romaner finns ännu kvar i mitt minne, och idag läses de av en ny generation sf-läsare. Clarke och Asimov fascinerar med teknologisk sense-of-wonder (Rendezvous with Rama, Against the Fall of Night och Asimovs Foundation-serie t.ex). Robert Heinlein med de charmiga äventyren (Egen rymddräkt finnes och Stranger in a Strange Land). Kanske tyckte jag allra mest om Ray Bradburys poetiska sf – Dandelion Wine, The Martian Chronicles, Fahrenheit 451 och The Illustrated Man. Clifford Simaks humanism likaså: Bortom Universum, Tid och evighet, Time and Again, och Porten till stjärnorna. Också Olaf Stapledons breda epos Last and First Men: A Story of the Near and Far Future, som kom ut redan 1930. Ryssarna hade också många bra sf-författare, som på den tiden gavs ut på Delta förlag av Sam Lundevall. Zamjatins roman Vi är t.ex. en otäck dystopi i samma genre som Karin Boyes Kallocain och Orwells 1984. Man kunde nämna många andra bra sf-skribenter, men jag stoppar här med dem som gjorde störst avtryck i mitt minne – goda efterträdare till pionjärerna Jules Verne och Herbert George Wells.

Publicerat i Litteratur | Märkt Asimov, Ågestareaktorn, Bradbury, Clarke, Dandelion Wine, Delta, Egen rymddräkt finnes, Fogelström, Marviken, Science fiction, Simak, Stapledon, Studsvik, svensk atomkraft, Zamjatin

Erland Josephsons vita sanningar…

Posted on 3 november, 2018 av DiJanneh

Ur Tarkovskijs vackra film The Sacrifice

Jag vet få svenska självbiografiska författare som är så befriande självironiska och underhållande som Erland Josephson. Det skulle möjligen vara Jörn Donner och Harry Schein. Skillnaden är att Erland är konstant rolig, och så uppenbart har roligt själv när han formulerar sig. Självbiografi? Nej, men en mosaik av memoarer är den handfull böcker med minnen han gav ut under nittiotalet. Lustiga och fulla av iakttagelser. Josephson tycks ha ägt en extraordinär social sensibilitet att registrera allting i sin närhet, som en svensk Turgenev. Om svårigheten att vara verkligt elak har han förresten resonerat i flera av bokens kärnfullt korta och spirituella kapitel. Elakt är det aldrig, men ögat är skarpt med särskild blick för det löjliga, inställsamma, bullriga eller ängsliga. Han blandar högt och lågt. Om kollegor, episoder och livets alla fasor och fadäser – från barndomens polyper till filminspelningarna med världens stora – Tarkovskij, Theo Angelopoulos, Peter Brook och István Szabó. Vita sanningar (1995) är nog den tredje eller fjärde boken jag läser med dessa hans minnen. Ett smörgåsbord av svensk och internationell teater- och filmhistoria. Han var över sjuttio år när han skrev den här boken, men hade många aktiva år kvar.

Finns det någon annan svensk författande skådespelare av samma sofistiska kaliber? Här finns mycket som får mig att tänka på Oscar Wilde. The importance of being Erland..? Extra förtjust är han i paradoxer, i det paradoxala. Han återkommer ständigt till dessa livets paradoxer. Bokens titel ger anslaget. I Vita Sanningar finns också många fina episoder om föräldrahemmet och uppväxten på Kungsholmen – i kvarteren kring Fridhemsplan och den älskade Kronobergsparken. Men jag vill nedan citera ett stycke ur kapitel 36 om hans litterära försök, och dess stundom ängsliga konsekvenser:

”Samma säsong som jag blev yrkesskådespelare, det vill säga att jag skulle göra vad jag hade gjort i några år men nu mot betalning, gav jag ut min första bok. Det var en diktsamling som hette Cirkel och den kom ut på Bonniers. Det fanns dikter i boken som jag hade skrivit när jag var sjutton år. Jag red på en debutantvåg. Förlagen jagade nya författare att investera i. En novellsamling och två romaner senare kom jag med en andra bok med poesi. Det var 1949. Nån gång i slutet på sextiotalet fick jag en diktsamling refuserad. Sedan dess har jag skrivit en hel del lyrik men aldrig försökt publicera något. Jag skriver fortfarande dikter, jag känner mig väl till mods när jag gör det. Det är ett slags hemsnickeri med språk och känsligheter som ger stor lättnad, glädje och tillfredsställelse. Ibland präglas dikterna av ett ungdomligt vemod, en gammal kontakt som jag odlar. Det gör mig nästan lycklig.

Jag har skrivit hela mitt liv. Jag har publicerats, recenserats, spelats. För varje gång jag ger ut något på ena eller andra sättet spänns mina nerver hårdare. Jag vill helst rymma landet, långt bort dit inte svenska tidningar når, där det är naturligt att ingen ringer och dit ingen vet att skicka brev. Jag har haft det så några gånger, till exempel i Lissabon. Jag har då kastat mig på telefonen nästan innan Dagens Nyheter hunnit dimpa ner i någon brevlåda hemma i Stockholm. Är jag recenserad? Står det något? Är det bra eller dåligt? Nej läs inte upp! Säg bara om det är bra eller dåligt! Bra, säger du, å vad skönt! Är det storartat? Men bra då? Nej det är inte alls bättre att du läser opp! Är det många reservationer? Fint. Men det låter på dig som om det är nånting på slutet. Vad menas med underhållande? Att jag är ytlig? Nej, nej, jag tycker inte det är fult att vara underhållande. Bråka inte med mig!

Likadant efter en premiär. Har den varit på teatern är flykt från orten en omöjlighet. Jag störtar upp när jag hör dunsen i brevlådan. Jag tar tidningen och slänger den ifrån mig på ett bord som om den skulle kunna börja brinna mellan händerna på mig. Så sneglar jag efter eventuella rubriker på första sidan. Så slår jag upp teatersidan. Där finns en rubrik som ger mig lättnad, kval eller tvivel. Sedan tittar jag efter mitt namn. Det är genant, jag blir generad till och med inför mig själv. Jag måste väl läsa om allt det andra också. Men jag läser ju inte om mig själv heller, jag tittar bara efter att jag finns. Jag finns inte! Jo där finns jag ju! Erland Josephson. Jaha. Pålitlig. Vad menas med det? Pålitlig? Fy fan! Hur i helvete skall jag kunna glädja mig åt att jag inte är opålitlig. Jag kryper ner i sängen. Jag drar täcket över huvudet. Det är mörkt och tyst. Jag försvinner in i en odelbar ensamhet. – – – Så viskar jag till mig själv att jag skriver ju dikter också.”

https://no.wikipedia.org/wiki/Erland_Josephson
http://dictionnaire.sensagent.leparisien.fr/Erland_Josephson/sv-sv/
Erland Josephson (1923-2012)

Erland Josephson och regissören Andrej Tarkovskij

Publicerat i Film, Kultur, Litteratur | Märkt Erland Josephson, Hammarén, Herbert Grevenius, Hilding Gavle, Istvan Szabo, Jan-Erik Lindqvist, Josephsons memoarer, Keitel, Kronobergsparken, Kroumov, memoarer, Mitchum, nostalghia, Peter Brook, polyper, Rydeberg, ryggsäck, Sankt Eriksgatan 23, Tarkovskij, Theo Angelopoulos, Vita sanningar | 1 kommentar

Unga Astrid – höstens stora filmhändelse…

Posted on 24 oktober, 2018 av DiJanneh

Kom just hem från en vecka i Kongliga hufvudstaden. Det var svårare än tidigare att få två nätter på raken på favorithotellet. Bökigt värre. Så andra natten sov vi på ett ställe uppe vid Tegnérlunden. Men vaf… det är ju inte så ofta jag är i min gamla hemstad. Priserna går inte ner, bara uppåt. Uppe vid Tegnérlunden sitter förresten en enorm August Strindberg i gudapose på sin kulle. Titanen kallad. Carl Eldh skapade honom: ”I Tegnérlundens östra del står den färdiga bronsskulpturen. Skulptören förevisade sin gipsmodell redan på Konstnärsförbundets utställning hos Liljevalchs 1916 men det skulle dröja till 1942 innan den kom på plats. Carl Eldh tillhörde August Strindbergs intima vänkrets och gjorde flera porträtt av författaren redan under hans livstid. Och i sin skulptur ville han framhäva August Strindberg som både tragisk trotsare och den orolige sökaren, en människa och titan i strid med onda och goda makter, utan frid och glädje, men en trots sin ensamhet stark och bjudande gestalt.” (Stockholmskällan)

Well, vi hann se två riktigt intressanta filmer. En italienare på ZITA om ung gosse i en avkrok där byborna levde som livegna under en cynisk adelsdam och hennes depraverade familj: Lycklig som Lazzaro – av Alice Rohrwacher. Man lär inte glömma blicken hos denne moderne furst Mysjkin som tycktes oförmögen att förstå eller bli arg på sin elaka och oförstående omgivning, där nästan alla behandlade honom illa…

Går man ner från Tegnerlunden och viker in till höger på Drottninggatan så ligger Strindbergsmuseet i första porten. Vi tog hissen upp, och fick en mysig rundvandring i Augusts bostad. Endast damen i kassan och vi var där. Hon berättade dock att det kan vara betydligt värre drag när en hel skolklass stormar in, eller ett gäng kulturhungriga panchos från vischan. Ett besök kan absolut rekommenderas. Rika samlingar, och pedagogiska montrar med brev, böcker, hans målningar, fotografier och andra föremål. Och gamle August hörs hosta vid sitt skrivbord. I sovrummet har han dunkla gröna tapeter. Här låg han och var sjuk den sista tiden, när Fanny passade upp på honom och han jobbade och skrev in i det sista. Han dog 1912 efter några år på denna adress.

På kvällen fortsatte vi istället Tegnérgatan ända ner till GRAND på Sveavägen och såg filmen Unga Astrid av danska regissören Pernille Fischer Christensen. Och jag blev mäkta imponerad. Filmen är gripande. Alba August som unga Astrid kan väl inte undgå att få en guldbagge för sin prestation? I början hade jag problem med de skakiga handkamerbilderna (varför envisas dagens regissörer med detta amatörgrepp?). Jag blir bara yr i huvudet och tittar bort. Men det blev snart bättre, och berättelsen grep tag i mig. Det här är stor film, och de få som i recensioner småklagat över att föga finns med av Astrids märkliga gåva och karriär som författare, har satt sig ner i salongen med helt fel förväntningar. Filmer och böcker om hennes författargärning finns ju i mängder tidigare. Det här är berättelsen om just unga Astrid – i begynnelsen var ordet, föräldrarna och kampen för sonen Lars. Och den danske gossen som gör Lars är otrolig. Scenerna med mor och son när hon besöker honom i Danmark, och de första dygnen i Stockholm glömmer ni aldrig, om ni ser filmen. Punkt.

Publicerat i Film, Kultur, Litteratur, Media | Märkt Alba August, Björn Gustafsson, Erik Simander, GRAND, Hotell Tegnérlunden, Kim Fupz Aakeson, Miranda Sigander, Pernille Fischer Christensen, Titanen, Trine Dyrholm, Unga Astrid, Vimmerby Tidning, Zita

Hayabusa 2: Fordon har landat på asteroid

Posted on 23 september, 2018 av DiJanneh

Dagens stora nyhet, är varken den s.k. Alliansens skämmiga taktik för att nå regeringsmakten i Sverige, eller Trumps cirkuskonster, eller Theresa Mays pinsamma Brexit-bakslag i Salzburg, med uppgivet tal från 10 Downing Street. Nej det är japansk rymdteknologisk senaste bedrift. Hayabusa 2 är en rymdsond vars uppdrag är att hämta ett jordprov från asteroiden 162173 Ryugu. Rymdsonden sköts upp i december 2014. Den 27 juni i somras nådde Hayabusa fram till Ryugu. Och nu i september har två små fordon nyligen landats på asteroiden! När Hayabusa 2 sköts upp var man på väg mot en asteroid man inte visste mycket om. Nu vet vi desto mer om den avlägsna rymdstenen – sedan sonden anlände till Ryugu i juni har den observerat asteroiden från ett avstånd på några tiotals kilometer. Det har bland annat visat sig att Ryugu är en riskfylld plats att landa på, med stenar utspridda ganska jämnt över hela ytan. Att välja landningsplats har därför varit en utmaning. Med på Hayabusa 2 finns fyra landare; MASCOT-landaren och tre MINERVA-II-landare. De tar sig fram genom att hoppa eller rulla med hjälp av interna hävstångsarmar. Dessutom kommer rymdsonden att genomföra en markprovtagning och föra med sig material från asteroidytan tillbaka till jorden. Nu har två MINERVA-II-landare lyckligen nytt ytan. Grattis Japan!

”On September 21, the small compact MINERVA-II1 rovers separated from the Hayabusa2 spacecraft. The MINERVA-II1 consists of two rovers, Rover-1A and Rover-1B. We have confirmed both rovers landed on the surface of asteroid Ryugu. The two rovers are in good condition and are transmitting images and data. Analysis of this information confirmed that at least one of the rovers is moving on the asteroid surface. MINERVA-II1 is the world’s first rover (mobile exploration robot) to land on the surface of an asteroid. This is also the first time for autonomous movement and picture capture on an asteroid surface. MINERVA-II1 is therefore “the world’s first man-made object to explore movement on an asteroid surface”. We are also delighted that the two rovers both achieved this operation at the same time.

Hayabusa2 project, 2018.09.22. Secretariat: JAXA

Copyright 2013 Japan Aerospace Exploration Agency. All rights reserved.

För att minska riskerna har man kartlagt ytan på Ryugu noga. Med hjälp av datorsimuleringar togs en lista på tio möjliga landningsplatser fram, och tillslut kom man fram till en landningsplats på asteroidens södra hemisfär. Man har bland annat tagit hänsyn till den termiska miljön, materialet som ska analyseras av instrumenten ombord på landaren, ljusförhållanden och möjligheten att hålla radiokontakt med Hayabusa 2. Vid val av landningsplats tittar man både på tekniska risker med landningen, instrumentens krav på omgivningen och möjligheten till högt vetenskapligt värde i resultaten från just den platsen. Hayabusa 2 är uppföljaren till Hayabusa – rymdsonden som 2010 blev allra först med att ta med sig markprover från en asteroid tillbaka till jorden. Något som är speciellt med Hayabusa 2 är provtagningsmekanismen – man kommer nämligen att närma sig asteroidens yta och avfyra en projektil. På så sätt skapar man en explosion och en artificiell krater bildas på asteroidens yta. Material som kastas upp från asteroidytan kan då fångas upp av ett matarhorn på rymdsonden för att sedan tas med tillbaka till jorden. För att få med sig mer primitivt material kommer man även att hämta prover under ytan på asteroiden, där processer såsom solvindar inte kunnat påverka materialet på samma sätt som ytmaterialet.

(https://www.popularastronomi.se/2018/08/har-ska-den-japanska-rymdsonden-hayabusa-2-landa/)

Publicerat i FoU Vetenskap, Media | Märkt asteroid Ryugu, asteroidlandning, Hayabusa 2, Japan, Rover, Ryugu

Siri von Essen i verkligheten

Posted on 19 september, 2018 av DiJanneh

En av sommarens läsupplevelser är Maj Dahlbäcks biografi om August Strindbergs första hustru Sigrid ”Siri” von Essen. Siri var född 1850 i dåvarande Jakob och Johannes församling i Stockholm. Hon var dotter till stabskapten Karl Reinhold von Essen och hans hustru Elisabet Charlotta In de Betou. Men Siri växte upp på gården Jackarby öster om Borgå i Finland, och undervisades i hemmet av en fransktalande guvernant. När hon var 13 år reste familjen till Paris där hon gick några månader i klosterskola. Den godhjärtade fadern lämnade det militära vid 28 års ålder, och efter att ha måst sälja Jackarby flyttade familjen till Stockholm 1868. Där gifte sig Siri med Carl Gustaf Wrangel (1872–1876). Därefter skild och omgift med August Strindberg 1877. Äktenskapet med August varade fram till 1891. De fick tre barn som nådde vuxen ålder…

Maj Dahlbäck (1918-2004) författare och journalist från Lidköping, började efter sin pensionering forska, och kom 1989 ut med biografin Siri von Essen i verkligheten. Jag har under åren läst en hel del av och om Strindberg och om hans tre äktenskap, och även en hel del av hans otaliga brev som finns tryckta. Dahlbäcks bok ger ett helt nytt perspektiv. Här blir hustrun Siri inte bara en av alla planeter i den dominerande författarens eget solsystem – här betraktas maken ur Siris perspektiv. Läsaren kommer både Siri och August mycket nära in på skinnet. Förklaringen finns i Dahlbäcks källforskning, redovisat i bokens förord:

”År 1984 gjorde jag en reportageresa genom Europa i Strindbergs fotspår. Före den läste jag Gunnar Brandell, Olof Lagercrantz och de andra stora Strindbergsforskarna. Ingen hade sett det strindbergska äktenskapet ur den kvinnliga partens synvinkel. Mitt möte på resan med de miljöer där familjen bott, väckte min beundran för Siri von Essen, och jag beslöt att ta reda på vem hon egentligen var. Jag lade ”de stora” åt sidan. Strindberg själv beslöt jag också att undvika, särskilt de självbiografiska böckerna, och en En dåres försvarstal harjag inte öppnat. Allt för att undvika polemik. Min bok grundar sig på originalmaterial såsom brev, samtida tidningsartiklar, kassaböcker, recensioner, teateraffischer – de fick på den tiden ersätta program – kyrkböcker och protokoll från rättegångar och kyrko- och skolrådssammanträden m.m., samt vad jag erfarit vid mina besök på alla de platser där Siri von Essen bott. Förvånansvärt många av husen finns kvar. Där har jag också fått del av de minnen som lever hos ättlingar till dem som träffade Strindbergs. Liksom fru Elisabeth Linsenmeyer i Lindau, dotter till Emil Haug, Strindbergs då trettonåreige trogne springpojke och son i huset på Eichbühl, tillhör de oftast ”barn- och barnbarnsgenerationen” och måste därför värdesättas därefter. Del III fram till sekelskiftet har som underlag haft det opublicerade manuskriptet till Karin Smirnoffs tredje bok om sina föräldrar, ”Strindbergs finländska familj”, också detta kompletterat och kontrollerat mot källmatreialet.”

I den här boken får vi alltså se Strindberg med Siris, barnens, vännernas och andra samtidas ögon – alla som kom i kontakt med honom på ett eller annat sätt. Att han var en mycket komplicerad person är ett understatement. Fram tonar bilden av en redan från barndomen hyperkänslig och överspänd gosse. I relationen med Siri framstår han som tämligen manisk. Han pendlar kraftigt i humöret. Rastlöst kommenderar han familjen från den ena platsen till nästa. De bor redan de första åren på flera olika adresser i Stockholm, och när han retat upp tillräckligt många på den svenska parnassen med sina böcker och artiklar, flyr han Sverige med Siri och de mycket små barnen för ett vagabondliv på pensionat runt om i Europa. Siris påbörjade karriär som skådespelare på Dramaten, hennes livsdröm, krossas snart både av graviditeter och makens många projekt i exilen. Idéerna, projekten och fantasierna sprutar ur skallen på maken, dygnet runt. Det nya för mig är hans hårda supande i vänners lag, hans sjukliga misstänksamhet – allt resulterar till slut i hustrumisshandel, förtal och lögner om hustrun i breven till hans vänner och deras bekanta. Hans sexfixering och råa formuleringar om könslivet hade jag tidigare mött framför allt i hans många brev.

Siri fick stå ut med mycket, men de första åren var tämligen lyckliga. Problemen uppstod successivt under åren utomlands, med festande och ständiga penningbekymmer. August fick ett allt större kontrollbehov i kombination med ökande misstänksamhet och svartsjuka på hennes få nära väninnor. Således det gamla vanliga mönstret, tryfferat med stort hävdelsebegär, och skryt av megalomana drag. Han brukade också regelbundet kaliumbromid mot sina nervproblem. (Kaliumbromid är ett vattenlösligt salt som användes under 1800- och 1900-talet som kramplösande och lugnande. Idag används den huvudsakligen inom veterinärmedicin.)

Det bör sägas, att August naturligtvis även hade goda sidor. Boken är ingen ultrafeministisk nidbild av honom. Myterna om honom som ”kvinnohatare” etc. är grovt missvisande. Han stöttade hennes teaterambitioner de första åren, så länge de inte kolliderade med hans egna planer. Han månade också mycket om sina barn, undervisade och lekte med dem. När de blev tonåringar och tog Siris parti så blev han dock arg, föraktfull, och bröt med dem i perioder. Dottern Greta arrangerade en försoning i Stockholm hemma hos henne 1911, då alla hans och Siris tre barn träffade honom innan han dog (bild nedan). August dog 1912. Samma år dog också Siri i Helsingfors, och dottern Greta i en tågolycka i Malmslätt (hennes make Henry von Philp överlevde). Sonen Hans (kallad Putte) avled 1917. Dottern Karin i mitten nedan, gift Smirnoff, har utgivit flera böcker om familjens liv. Hon avled 1973 vid hög ålder. / jeh

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur | Märkt Biblioteksgatan, Borgå, Gersau, Herr Bengts hustru, In de Betou, kaliumbromid, Kapten Wrangel, kv. Willman, kvarteret Vildmannen, Mäster Olof, Norrmalmsgatan 6, Röda Rummet, Södra Humlegårdsgatan 14-16, Siri von Essen, Strindbergs första äktenskap

Valet 2018: Djupare politiska samtal saknas…

Posted on 9 september, 2018 av DiJanneh

Olle Hägg (Foto: Johan Ljungström, SR)

Har nu sett ett antal debatter och utfrågningar med de åtta partiledarna, och det står klart att man har tröskat ungefär samma frågor och fått ungefär samma svar, oavsett vilken kanal eller vilka programledare vi har sett. Jag har dock inte sett Aftonbladets och Expressens utfrågningar. Någonting saknas. Det blir väldigt mycket bollande med siffror som de flesta tittarna inte kan bedöma. Någon lovar 10.000 nya tjänster här, och en annan lovar en satsning på 10 miljarder där… Någon trumfar över. Någon ifrågasätter. Någon blir upprörd. Några ler, andra talar i munnen på varann etc. Programledarna höjer rösten och försöker avbryta. Knappast den politiska konsumentupplysning som många medborgare behöver och har rätt till.

Varför inte låta de fina intervjuerna i FORUM på TV2 som gått på dagtid, vara modellen för goda politiska samtal. Svårare än så behöver det inte vara. Låt intervjua alla partiledarna så – var och en i fåtöljen i 90 minuter. Intervjuer om den närmaste framtidens Sverige. Vi har ju utmärkta rutinerade journalister både i radio, TV och press som skulle greja det där. Olle Hägg, Göran Rosenberg, Erik Blix, Pontus Mattsson, Göran Greider, Lotta Gröning, Helle Klein, Katia Elliott, Johan Ehrenberg, Per T. Ohlson, Gunnar Bohlin, Birger Schlaug, Klepke m.fl. Eller ett par rutinerade statsvetare? Vem minns inte David Frosts spänstiga intervjuer med Olof Palme när det begav sig.

Det blir så fasansfullt schablonmässigt nu, framför allt med ”duellerna”. Som om det vore idrottsevenemang. Det blir underhållningsspektakel (ska vi ge Marx rätt – ‘opium för folket’?). Och det riskerar att späda på det politikerförakt som frodas i delar av samhället. Man skäms och tycker nästan synd om partiledarna. Men framför allt får osäkra väljare alltför svag konsumentupplysning…

Publicerat i Media, Politik | Märkt David Frost, Erik Blix, FORUM SvT, Göran Greider, ideologi, Johan Ehrenberg, Lotta Gröning, Olle Hägg, Per T. Ohlson, Pontus Mattsson, visioner

Den obsolete borgaren

Posted on 31 augusti, 2018 av DiJanneh

Jag såg nyss på TV4 Play, Jenny & Steffo hos Jonas Sjöstedt. Jonas har nu haft fyra goda år som partiledare, då han med Ulla Andersson vid sin sida har fått med Social-demokraterna på många mindre reformer, och fr.a. en broms på vinsterna i skolan. Många av företagen drar sig därför snart ur branschen när de ser att deras vinster kommer att krympa – det har blivit för svårt att tälja guld där i fortsättningen. Sjöstedt säger nu att hans parti har höjt ribban och är redo att sitta i kommade regeringar. Men han säger också att han inte kan regera med borgarna. Den inställningen måste du skrota Jonas, om partiet skall kunna ta steget upp på nästa nivå. Du måste sluta tänka i fast rotade 1800-talstermer. De har definitivt förlorat sin substans och låser bara fast media och politiker i ett föråldrat tänkande. Det finns inga borgerliga partier och arbetarpartier längre! En mycket stor andel av Vänsterpartiets väljare och riksdagsmän är således idag intellektuella och tjänstemän, sedan ganska lång tid tillbaka. Fråga statsvetarna, de har koll. Men det sägs sällan i alla dessa valprogram, som i Sverige oftast är sällsynt stereotypa. En klart avgränsad arbetarklass finns inte heller längre.

Klasserna överlappar numera varandra på ett helt annat sätt än förr. Sociologiska analyser blir därmed lite knepigare, men desto mera spännande. Men media och partiledare biter sig fast i gamla grundade föreställningar för att det är bekvämt, och alla tenderar vi ju att känna trygghet när vi känner igen oss och slipper bli förvirrade. Det finns klasser och ekonomiska strata, men ”borgare” och ”arbetare” som begrepp är inte längre brukbara. Vi har förvisso partier med klart olika program – men vare sig en linje eller ett diagram med två axlar fungerar för att beskriva deras respektive ideologi. Vi skulle behöva en dimension för varje central samhällsfråga för att någorlunda kunna placera in partierna i relation till varandra. Vi har alltså vare sig ”upp eller ner”, ”vänster eller höger” – rödgrönt eller blågult. Slika schabloner och förenklingar fördummar och låser debatten. Konservativ och progressiv är kanske aningen mera användbara begrepp, men konservativ i fråga om vad, etc?

I många frågor skulle säkert Sjöstedt kunna komma överens med fr.a. Björklund, men också med Lööfs partikamrater. Hon är ju inte ensam bestämmande i sitt parti, lika lite som Jonas och andra partiledare. Sjöstedt berättade i det nämnda TV-programmet att han själv är son till en läkare och en ingenjör, dvs medelklass. Precis som f.d. kollegan Hermansson. Pratet om elaka ”borgare” blir i våra dagar bara gammalmodig sandlåda. Sakfrågorna är det som gäller. Framtiden innebär även i Sverige förhandlingar och breda konstruktiva koalitioner. Som i Finland, Norge, Danmark och Tyskland. När följer vårt annars så ”moderna” Sverige efter? /(Bild: Affisch från det s.k. kosackvalet 1928)

Publicerat i Historia, Media, Politik, Radio, TV | Märkt borgarklassen, borgarna, Jenny & Steffo, Jonas Sjöstedt, klasser, kosackvalet, obsolet, politisk sociologi, strata, TV4 Play

Maigret och vädret i augusti

Posted on 29 augusti, 2018 av DiJanneh

Avenue Gambetta

Jag vet ingen författare som med några få meningar kan ge mig en så levande bild av gaturummet i en stad, som Georges Simenon. Det kan förstås vara en fördel om man själv har befunnit sig i det Paris han beskriver, men det funkar lika bra när han beskriver vädret på andra platser där Maigret råkar befinna sig, eller i Simenons hemstad Liège. Och det märkliga är att han i sina otaliga berättelser om kommissarie Maigret aldrig upprepar samma väderbeskrivning. Han varierar sina metaforer och innovativa adjektiv med lustfylld briljans. Man känner att han älskar att måla just det där ögonblicket påjust den där platsen. Och platserna är många. På så gott som varenda sida nämns en gata, en adress, där någonting just utspelar sig, eller har inträffat nyligen. Simenon ger oss inte bara vädret – han målar också snabbt upp situationen med färger, dofter, ljud – allt som väcker våra sinnen. Som här i början av Signé Picpus från 1944 (Maigret blir sannspådd) får han med både årstid, dofter, ljud, synintryck – och situationen i dess helhet:

”Paris i augusti. Det luktade asfalt på gatorna och genom de stora fönstren trängde stadens buller in i rummet som tjänstgjorde som utryckningsbilarnas hjärna. Nere på gården i högkvarteret stod två bilar fulla med polismän färdiga att rycka ut så fort larmet gick. En ljussignal igen, i 18:e arrondissementet den här gången. Korvsmörgåsen åt sidan, Proppen… – Hallå!…”

Fler exempel ur samma bok (översatt av Karin Jacobsson, Bonniers):

”Åtta minuter över fem! En strålande sol lyste över parisvimlet. Männen gick i skjortärmarna och kvinnorna var nästan nakna under sina tunna klänningar…”

Batignolles

”Utanför badade Paris i den sena augustisolen, som sänkte sig i en purpurröd molnslöja, och vinden var sval och doftade som iskyld sorbet. Och de här människorna levde som i en gravkammare bara ett stenkast från en av världens livligaste gatukorsningar…”

”Livet ute på gatan föreföll honom overkligt. Mysteriet på Rue Caulaincourt tog honom långsamt i besittning. Gatlyktorna tändes. Människorna som gick förbi var bara blåa skuggor i den blekblå luften. – Quai des Orfévres!”

”Maigret suckade, betalade taxin och gick med tunga steg uppför trapporna. Portvakten, gamle Francois, hindrade honom från att gå in på tjänsterummet. – Herrarna vill tala med kommissarien. Han tittade på den madrasserade dörren till direktörens rum. Maigret förstod. Lampan med den gröna skärmen på skrivbordet var tänd, men gardinerna var inte fördragna utan fönstren stod vidöppna ut mot kajen och det fläktade fuktigt och svalt…”

”Ungefär en gång i kvarten gjorde Maigret, jämrande och stönande, en kraftansträngning som gällde det att lyfta hela jordklotet. Ändå handlade det bara om att komma loss ur de fuktiga lakanen, vända sig på andra sidan och på nytt falla i sömn, en sömn där han plågades av mardrömmar. Varje gång vaknade madame Maigret. Hon hade svårt att somna om och låg länge och tittade på gardinen som buktades in i rummet av vinden likt en ballong. Natten var tyst och klar som kristall, så stilla att man ända till till Boulevard Richard-Lenoir tyckte sig höra det lilla tåget i Hallarna. I nummer 21 vid Place de Vosges stod också ett fönster öppet, men det fanns ingen i rummet. Ingen låg i sängen där portvakten hade tagit bort sängtäcket. I ett rum på Hotel-Dieu satt en en sjuksköterska med hästansikte och stickade vid Joseph Mascouvins huvudgärd. Hans ansikte var gömt under bandage. Ingen vakade över mademoiselle Jeanne i kylfacket på Rättsmedicinska institutet. På Boulevard des Batignolles alldeles intill ljusen på place Clichy, reste sig kriminalassistent Janvier emellanåt från sin bänk, gick fram och tillbaka under träden, tittade på månen som lyste mellan ett par reklampelare, och sedan på de mörka fönstren i nummer 17…”

”Turistbussar fulla med utlänningar rullade omkring på gatorna och guiderna skrek i sina högtalare. Termometern visade 35 grader i skuggan, och att få sig ett dopp i något utomhusbad var omöjligt, så tätt var de badande packade… Klockan slog tolv. Hundratusentals parisare var färdiga att störta iväg till havet eller ut på landet…”

”Det är svårt att säga vad det beror på, men det finns dager som kan tyckas representera en hel årstid, ett skede i ens liv, hela skalan av känslor. Den här natten mellan lördag och söndag, ja hela söndagsdygnet i Morsang, kom att för Maigret framstå som själva inbegreppet av sommar, sommar vid floden och en enkel, barnslig glädje åt livet. Mot slutet av middagen tände man lamporna under träden och i ljuset lyste lövverket mörkgrönt som på agmla gobelänger. Från Seines ständiga rörliga vattenyta steg en tunn, vitaktig dimma, vid de små borden hördes skratt och drömmande samtal mellan förälskade människor. Maigrets hade redan lagt sig när någon bar ut en grammofon på terrassen och de hörde länge den dämpade musiken och knastrandet av de dansandes fötter mot gruset… Månen gick upp. Grammofonen tystnade men ett ensamt par fick fortfarande gruset att knastra…”

”Maigret steg upp ovanligt sent denna morgon… Det var fortfarande svalt och behagligt i luften men solstrålarna som förgyllde husraderna, varslade om annalkande hetta. Maigret älskade att flanera på Paris gator när staden gjorde morgontoalett och han begav sig inte direkt från Boulevard Richard-Lenoir till Quai des Orfèvres utan gick en omväg via Place de la Republique…”

”En stormil sopade Boulevard des Batignolles, rörde upp virvlar av damm, som lyfte i höjd med fönstren på tredje våningen, och skakde mrkiserna över caféterrasserna. Plötsligt öppnades himlen och ett skyfall brakade lös, vattnet rann i strömmar längs trottoarerna, människorna sprang åt olika håll och bilarna förvandlades till båtar som plöjde sig fram med vattnet skummande runt fören…”

”Trots åskan var natten fortfarande varm och alla fönster i det stora brasseriet vid Boulevard de Clichy stod vidöppna. De hade slagit sig ner just vid gränsen mellan själva restaurangen och terrassen. Bakom dem var det ljust och varmt. Där rådde liv och röresle och uppassarna ilade fram och tillbaka bland grupper av upprymda gäster. Framför dem stod borden övergivna under markisen som bågnade av vatten. Två flickor satt kvar vid sina tomma glas och det regnade fortfarande, men det var inget skyfall som tidigare. På andra sidan den mörka gatan, där bilarna sudade fram över den våta asfalten, syntes ljusreklamerna på Place Blanche och Moulin Rouges upplysta vingar som outtröttligt gick runt. Varm fuktig luft växlade med friska vindar. Det varslade om att sommaren var slut och att parishösten närmade sig. De båda männen hade just ätit upp sin gratinerade löksoppa. Kyparen satte fram var sin tallrik med ‘choucroute garnie’ åt dem och bytte ut de tomma ölsejdlarna. Någonstans ifrån hördes musik. Gamlingen missade inte en munsbit, inte en doft, inte en sekund av denna saliga stund, och när han tittade på kommissarien var det som om han bad om ursäkt…” * stopp *

Se där några målande exempel ur en enda berättelse, på hur Simenon tryfferar sina texter med dessa miljösensitiva och filosofiska inpass. De återkommer hela tiden med jämna mellanrum, och de lyfter hans berättelser till nånting mer än banala kriminalromaner. Människorna och staden blir själva essensen i historierna, som annars till mycket stor procent består av den vardagliga dialog som ger spänningen och skärpan. Det egentliga brottsutredandet och de skickligt flätade intrigerna, dramatiken och känsloutbrotten, blir snarast en förevändning för Simenon att gång på gång förklara sin kärlek till staden och dess människor. Som en forskare studerar han oss nyfiket, likt entomologen med sin lupp lutad över myrorna i den stora stacken. / (Bilderna kan medvetet vara softade)

Publicerat i Frankrike, Kultur, Litteratur, Miljö, Resor | Märkt 1944, Boulevard des Batignolles, Maigret, Maigret blir sannspådd, Morsang, Picpus, Picpus Signé, Rue Caulaincourt, sannspådd, Simenon

SvT Partiledarintervjun med Löfvén

Posted on 22 augusti, 2018 av DiJanneh

Att se dessa partiledarintervjuer inför svenska riksdagsval kan man ju inte låta bli. Trots att det ofta är frustrerande. Yxiga frågor och svepande svar. Både utfrågare och ”offret” känner att tiden är knapp. Och även om man hinner beta av ett antal förvalda frågor, så blir många viktiga ämnen aldrig belysta. Löfvén slapp t.ex. viktiga frågor om försvaret, NATO, energin, pensionerna, äldreomsorgen m.m. Om jag inte råkade gå ifrån just då…

Irriterande är att många partiledare ofta, inte alltid, undviker att svara rakt och bestämt på den ställda frågan. De tar sats och börjar lägga ut ett resonemang, går som katten kring het gröt, börjar antydan till ett litet valtal. Utfrågarna blir otåliga, avbryter, och kan då upplevas som tjatiga. Men frågorna är också väl simpla ibland, när de t.ex. insinuerade att det finns ett enkelt samband mellan antalet miljarder till vården och vårdköernas längd. Löfvén gjorde ett tappert försök att försöka nyansera frågan, men utfrågarna malde på i sin egen föreställning att ett enkelt samband skulle finnas. Det var pinsamt.

Det vore alltså välgörande om svaren blev rappare och kortare. Någon gång borde det väl räcka med ett JA eller NEJ. Löfvén satte ner foten med åtminstone ett nej. Gamle Gunnar Hedlund kunde konsten att knipa av med ett kort svar. Palme i viss mån också. Idag är nästan alla ledarna uppenbart ängsliga att stöta sig med den egoistiska delen av den stora medelklassen. De grupper som maniskt vägrar acceptera några åtstramningar från Moder Svea i sin egen välmående privatekonomi. Rör inte våra jobbskatteavdrag, typ.

När det gäller vårdköerna så hade det varit bra om man före frågorna hade visat oss intervjuer med vårdfacken och Läkarförbundet, och kanske även talat om att det finns skillnader mellan de olika landstingen. Det är ju faktiskt inte regeringen som driver sjukhus och vårdcentraler. Den kan bara dra i olika snören.

Helhetsintrycket ikväll blev ändå klart godkänt för Löfvén.

Publicerat i Äldreomsorg, Försvaret, Media, Politik, SvT, TV | Märkt framtiden, ideologi, Kvartoft, Löfvén, partiledarintervju, SAP, socialdemokraterna, SvT, Val 2018, vårdköerna

Musikens pärlor (31): Louis Armstrong – A kiss to build a dream on

Posted on 7 augusti, 2018 av DiJanneh

Jag upptäckte till min förvåning att jag inte har fyllt på med nya Musikens pärlor här på bloggen – inte sedan oktober förra året. Kattastrofo mysterioso :-). Dags alltså för nummer 31, och det är mig en gåta hur jag kunnat vänta så länge med en låt av jazzhistoriens kanske starkast lysande stjärna, Louis Armstrong. Här i Sverige även kallad Ludde på 1950-talet, i alla fall i min familj. Annars mest känd under sitt smeknamn Satchmo. Han var ofta över i Europa och lirade när jag var grabb på 50-talet, och när farsan Runo flög ner till Köpenhamn i tjänsten (han jobbade som kontrollant hos SAS på Bromma) fick jag för mig att önska en platta med nån populär artist. Jag minns inte om jag önskade Armstrong, men en EP med Ludde i gult omslag kom han hem med i alla fall. Den finns kvar ännu i min ägo. Jag kan inte påstå att jag spelade just den så mycket, men vi hade ju många stenkakor med Ludde och speciellt den röda Decca-etiketten med A kiss to build a dream on snurrade ofta på radiogrammofonen. Vi hade en sån, där man kunde ladda med en liten stapel av stenkakor, en skivväxlare. Där körde syrran sina jazzplattor med Ernie Englund, Charlie Norman, Hubbe och Armstrong, medan jag avnjöt Povel Ramel och Martin Ljung, Mambo Italiano och Managua Nicaragua is a heavenly place…. Här kommer kung Louis nedan! (Diskografi, filmer och böcker med och om Armstrong, se Wikipedia)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Louis_Armstrong

Publicerat i Kultur, Musik, Radio, USA | Märkt A kiss to build a dream on, Decca, jazz, Köpenhamn, kontrollant, Louis Armstrong, Ludde, Mariehäll, New Orleans, röd etikett, Satchmo, trumpetsolo

Ryska snuvan: En efterkrigsrapsodi

Posted on 24 juli, 2018 av DiJanneh

(SF) Biopremiär på Skandia 22/2 1937
Handling: ”Vid Narva år 1708 – kung Karl XII medaljpryder efter slaget menige 325 Karl Magnus Brodin från Älvsborgs Regemente för enastående tapperhet. 1917 – en kvinna överlämnar livsmedelskort i en butik och ber om extraranson av kaffe men blir nekad av biträdet. Han erbjuder kaffesurrogat som hon vägrar köpa. Vi får vidare bevittna hur en lönnbrännare drar fördel av Bratt-systemet.

Över till Fenixpalatset där Ernst Rolf leder allsången ”Lägg dina sorger i en gammal säck”. Folk dricker punsch och diskuterar kriget. En gulasch ordnar pengar åt en bulvan som skall till Ryssland och köpa billiga juveler om det blir krig – bulvanen får 70.000 kronor till resan. Över till ryska fronten mot Tyskland. Kanoner skjuter och granater briserar. Ett kompani på ryska sidan vägrar rycka fram mot tyskarna. En överste anordnar kamratafton bakom fronten för att pigga upp moralen. Den rika grevinnan Nadja Ivanovna sjunger om Ukrainas hembygd för soldaterna ackompanjerad av balalajkor. En grupp soldater i publiken 1800 är revolutionärer, bl a Grischa. Man får veta att en annan revolutionär, Sergej, haft revolutionära flygblad och arresterats av 1800 militärpolisen. Sergej skulle arkebuserats men Nadja får av översten hans dödsdom och river sönder den. Det blir 7 november 1918. Sovjetfanan hissas sedan den tsarryska fanan halats ner. Till godset Kirikov kommer de röda, medan grevinnan sänder bort sin tjänare Paul till häst med sina juveler. Han gömmer dem i en bäck. Grevinnan stannar över natten och förför Sergej, tar hans kläder och flyr till utlandet där hon blir berömd internationell sångerska.

Fil stud Kalle Brodin släpps ut ur Långholmen där han suttit i sex månader för en revolutionär artikel i sin tidning Röd Front, ”Sverige in i Sovjetunionen”. Hans vistelse där har varit idyllisk. Han skall hälsas välkommen hem av mamman som har manufaktur-handel och fästmön Bojan, som är städerska på Grand Hotell Narva, men han stannar på sin tidning. ”En sakramentskande olycka att han fick ryska snuvan när vi kunde haft det så lugnt om han bara velat intressera sig för affären”. Till Grand Hotell Narva kommer ryska ekonomirådet Sergej som skall låna 100 miljoner kronor från direktör Köhler (en Kreuger-liknande företeelse). Han skall lämna pengarna på villkor att han får fem års arbetsfred i sina norrländska cellulosafabriker. Det råder hungersnöd i Ukraina och man behöver pengarna för att häva svälten, utåt säger man att det gäller att säkra den ryska femårs-planen. Bojan städar Sergejs rum på Narva och ser Nadjas porträtt. Sergej bjuder senare Bojan på en Rolf-premiär, när Kalle far till Moskva på studieresa. Vy över Moskva. Någon visar en fabrik i Ryssland för Kalle och det framgår att fabriken är illa skött. Man hoppas kunna minska ”kassationen till 50 procent av hela tillverkningen”. En svensk arbetare som Kalle tidigare lockat utvandra till Moskva vill ha hjälp med återresa 1800 till Sverige. Kalle hinner inte göra något åt detta för han arresteras och kastas i fängelse. Han hamnar i samma cell som Paul, mannen som gömde juveler för 50 miljoner rubel i en bäck. Kalle befrias för att åka hem och vara med om avtalsförhandlingarna. En tid efteråt lyckas Paul muta sig ut ur fängelset med hjälp av pengar som Kalle gett honom.

Vy över Paris. Grevinnan Nadja är firad sångerska och 1800 skall till Sverige.

Scenen på Oscarsteatern. Rolfrevyn 1924, Rolf sjunger ”Bättre och bättre dag för dag”. Kalle har kommit hem och är förkyld. Bojan har försvunnit. Hon är med Sergej 1800 på revyn och skall sedan äta supé i chambre separée med Sergej, som nu sitter i teatern och upptäcker att sångerskan är Nadja, hon med smycken för 50 miljoner dolda i Ryssland. Han gör sig av med Bojan och bjuder Nadja på supén. Kommunisten Kalle Brodin får höra att Bojan skall på nattsupé med ryssen och försöker tränga sig in men kastas ut. Han rusar över till Folkets Hus och talar för strejk i Norrland. Senare får han veta att ryssarna inte önskar en cellulosastrejk, för då får de inte Köhlers lån. Han försöker få arbetarna att inte strejka, men överröstas av hederliga norrländska socialdemokrater. Det blir strejk. Köhler drar in sitt lån. Men Nadja som fått besök av tjänaren Paul, nyss utsläppt från fängelset, vet var juveler för 50 miljoner ligger i en bäck. Hon erbjuder dem till Sergej och de svältande ryssarna.

Kalle Brodin är fortfarande orolig för fästmön Bojan och slåss med Sergej på hans hotellrum. Han får veta att flickan är obesudlad av främmande händer. Mamman tvingar fram ett kyrkbröllop i en lantlig kyrka. Samtidigt inbjuds Kalle Brodin närvara vid avtäckningen av Narvamonumentet av Hans Majestät Konungen — han är den ende manlige släktingen till den Brodin Karl XII medaljerade 1708. När Bojan och Kalle går ut från kyrkan bildar karoliner med dragna huggare hedersvakt.” (ur Svensk Filmdatabas)

Recension: StT (signaturen Robin Hood): ”Man skrattar och häpnar och tror inte sina ögon och öron: Gustaf Edgren och författaren Oscar Rydqvist få nog bereda sig på att det kommer en spökflygare österifrån, kidnappar dem och för dem till ett koncentrationsläger i Sibirien. Eller nej — driften med sovjetväldet är så roligt gjord att Moskvabolsjevikerna komma att instämma i skrattet. Åtminstone officiellt. Vad de göra i sitt stalinistiska hjärta är en annan sak. Ty denna farsaktiga drift är i grunden ingen fars: Rydqvist hånar i själva verket Stalinkommunismen på ett för vederbörande kusligt skarpsynt sätt. Han är skarpsyntare än han kanske själv vet, och om hans namn hamnar överst på en hemlig lista över utlandets trotskister förvånar det inte. Vad har flugit i Åbergsson? Att förlägga en scen till en parad på Röda torget och placera Åke Söderblom och — Katie Rolfsen på bolsjevismens heligaste plats Lenins mausoleum är djärvt! Det skämtas friskt med Lenin och med den röda industrialiseringen och mycket annat. Nå, Stalin kan skratta åt alltsammans. Men de som ha skäl att känna sig illa till mods är våra hemmabolsjeviker. Inte nog med att Åbergsson driver hejdlöst med dem – de behandlas som idioter och löjliga prickar också av filmens ryska bolsjeviker. Stackars Åke Söderblom, den svenska bolsjevikprofeten Kalle Brodin. Han blir utkastad gång på gång hela filmen igenom, utan att själv förlora sitt goda humör. En önskeroll för Söderblom, som han genomför med glans. Han kommer att bli ännu populärare än han redan är genom denna roll, som bara består i att göra sig själv löjlig. Man blir inte klok på vad Gustaf Edgren egentligen avsett. Skämt eller allvar? Man är inte säker på att han bara menat skämt. Det hade inte skadat med litet mera humor över filmens första del – det där med revolutionen och skatten – ty hur allvarligt regissör och författare än lägga upp sin historia, har publiken svårt att ta en Råsundaskildring av rysk miljö eller välkända svenska skådespelare som Bullen Berglund som mustaschsvajig ryss på allvar. Också i fortsättningen ekar ibland en onödigt allvarlig ton, ex. den ärliga bolsjeviken Anders Henrikson, som ruelsefullt bekänner att han syndat mot Marx och satt in pengar på sparbanksbok.”

Ja jisses, vad man kunde koka ihop 1937 – Åke Söderblom som bolsjeviksvärmare!

Publicerat i Film, Politik | Märkt Åke Söderblom, Fenixpalatset, Gustaf Edgren, Karl XII, kommunister, Narva, Oscar Rydqvist, ransonering, Rolf-revyn, ryska snuvan, sf, Svensk Filmdatabas, Svensk Filmindustri, ww1

Lång het sommar: Bränderna kring Kårböle, juli 2018

Posted on 22 juli, 2018 av DiJanneh

Branden var bara en kilometer från Kårböle…

(P4 Gävleborg) ”Skogsbranden på Nötberget var endast tusen meter från Kårböle när det var som närmast. Hans Nornholm som är operativ chef på räddningstjänsten berättar om den dramatiska natten när branden stoppades. – Vi lyckades hålla branden ungefär en kilometer från Kårböle. Där har vi en begränsningslinje och dit var elden och vände, säger Nornholm. Hur lång tid det dröjer tills Kårböleborna kan flytta tillbaka hem är ännu oklart…”

Wikipedia: ”Kårböle skans var en försvarsanläggning belägen vid Ljusnan, strax sydost om Kårböle i Hälsingland. Den var framförallt under 1600-talet ett skydd mot angrepp från norska trupper i Härjedalen, fram till nedläggningen 1679…” (Foto från början av 1940-talet, ww2, Arkiv Hallström-Hansson)

Publicerat i Försvaret, Hälsingeforsk, Historia, Norrland | Märkt Barbro, Kårböle skans, kriget, Lotta, Norge, utpost, WW2

Stardust by Brunner: Stoft av ett stoftkorn

Posted on 8 juli, 2018 av DiJanneh

”Där han nu hamnat
ser han sin andedräkt stiga mot himlen.
Himlen saknar slut.
Det blommar upp till natt.
Han drar efter luft, hör djupt ner i munnen
hur bröstkorgen knakar och fylls.

Vad ska han finna för ord med en gapande mun?
Vad ska han finna för ord
för den gnistrande växt som uppfyller rymden?

Han har suttit i bastuhettan
och sedan gått genom snön ner till vaken.
Det tillhör arbetsgången
att han tar sig ur vattnet in under brygglanternan
där det syns i skenet hur kroppen ångar efter badet
och pyr som en glödande stock.
Mannen känner sig demonisk av att stå
utan skor i snö och ryka medan stjärnorna
vältrar sig uppåt mot noll, utåt mot intet.

Nu var det sagt.
Inget mer ska finnas någonsin.
Det bär hans skuggkonturer och är helt enkelt allt.
Han har varit i vaken.
En liten smal stig leder hit. Långa stråk
av köld kommer ner från de gula kullarna.
I denna stund borde var och en gå ut ur sitt hus
och söka sig upp dit, se från kullarna
hur allting fått mognadens rundning
att det fälls som frukt vid minsta stöt.
Ska han förråda sig själv, ska han
förråda den stilla extasen och falla till marken
med huvudet spaltat som frukt?

Ångan kring kroppen tätnar.
Det är kyffigt under lampan som i en rökfylld bar.

Ute finns träd och hus, jorden finns där, de levande.
Natten ligger öppen i bred tystnad.
Himlen immas som om han andades i ett glas.
Mörkret är inget varsel utan underbart mörkt.
Det glittrar som en flod
när mannen flyter ut i det
glömsk av sig själv
öde bland öden.”

(Stjärnorna ur Stoft av ett stoftkorn, Samlade dikter 1979-1999 av Ernst Brunner. Foto: Rymdstyrelsen)

Publicerat i Astronomi, Kultur, Litteratur | Märkt Brunner, Rymdstyrelsen, stardust, Stjärnorna, stoft, stoftkorn

Wisti, Serner och Månsson i P1 Sommar – trio con brio

Posted on 3 juli, 2018 av DiJanneh

Wisti Anna Serner7 Månsson1

Lyssnar på Kent Wisti i Sommar. Så skönt med bra svensk musik mellan berättelserna, om rötterna i Finland kring Vasa, om livets gång, existensen vår. Jag har ju sett hans gubbar och aforismer på webben, men inte vetat vem han var. Valde även att lyssna på Anna Serners program häromdan. Hela paletten även där – från sorg, död, kämpaglöd och karriären i filmens Sverige. Man ler tacksamt vid radion. Och (9)1:an Claes Månsson, ujuj – lyssna och gläds till hans motvilliga väg fram till tiljan och befrielsen 🙂 / Tack – ingen sommar utan P1 (och P2 förstås)

Publicerat i Film, Kultur, Media, Musik, Radio, Religion | Märkt Månsson, radio, Serner, Sommar i P1, Svenska kyrkan, teatern, Vasa, Wisti

Valkompasserna är bedrägliga

Posted on 1 juli, 2018 av DiJanneh

Vänern 20180625.jpg Snart är det åter val, och i år är valkompasserna allt fler att välja på i media. Men se upp – det handlar inte om någon exakt vetenskap. Att bli politiskt insorterad utifrån 25-30 frågor om dagsaktuella politiska frågor, är ungefär lika pricksäkert som att skjuta flugor med hagelgevär. Jag kunde förstås ändå inte låta bli att testa min partifärg hos tre olika valkompasskonstruktörer – TT, Aftonbladet och Expressen. Alla ihopkokade av diverse statsvetare och andra experter. Och mina farhågor om dålig prediktion besannades.

TT ansåg att jag höll mest med både sossarna och Sd – till 62%, dvs i nästan 2 frågor av 3. Högst märkligt att (s) och (Sd) skulle bedriva så likartad politik! Är det förklaringen till att så många arbetare har gått över till Sd? Om de tycker så lika så borde de ju rimligen bilda gemensam regering, kan man tycka. Men jag tror varken Löfvén eller Åkesson gillar den tanken. Minst höll jag med näringslivets röst i riksdagen, Sveriges Maggie Thatcher Lööw. Expressen menade ännu tydligare att jag mest höll med (s) och (Sd) – i hela 70% av deras frågebatteri.

Närmare sanningen kom dock Aftonbladets test där jag låg närmast vänsterpartiet (62%), sossarna (56%) och Mp (47%). I alla tre testen låg jag längst från Centern – där fanns åtminstone ett resultat där alla tre valkompasserna kom till samma slutsats. Men märk väl – jag ansågs bara överens med dessa tre partier i 50-60% av frågorna, i nästan hälften av frågorna var jag inte överens med dom. Slutsats: Jag borde kanske låta bli att rösta? Ingen tycker ju som jag… Men sådan är politiken – du kan aldrig vänta dig att hitta ett parti där total kongruens råder mellan dina och partiets åsikter. Det är logiskt, eller hur. Annat vore ju minst sagt skrämmande. Tanken vore absurd 🙂 Möjligen finns den hos några av dagens mera omtalade presidenter…

För att öka precisionen i testen får man uppge sina tre mest angelägna av de ställda frågorna. Allting är ju inte lika viktigt för oss. Somligt har man ingen bestämd uppfattning om, och i vissa fall är det omöjligt att vare sig hålla med om eller såga. Frågan kan också vara för komplicerad för så vaga och schablonmässiga svar som lite och mycket… Men det räcker ändå inte. 100 frågor hade givit bättre precision förstås. Men vem har tid och råd att konstruera såna test för allmänheten? Och vem har tid och ork att svara på så många frågor?

I dagsläget så är det för mig viktigast att staten återtar ansvaret för grundskolorna och gör slut på vinstjakten, att atomreaktorerna stängs av och skrotas, och att tiggeriet äntligen förbjuds. Det är nog många som kan hålla med om detta. Eller? (Foto: J. Krabo)

Publicerat i Äldreomsorg, Media, Pensioner, Politik, Press, Skolan, sociologi, Statistik | Märkt Aftonbladet, Expressen, opinion, politisk sociologi, statskunskap, TT, Valkompassen

Att såga på sin egen gren – politiskt självskadebeteende?

Posted on 29 juni, 2018 av DiJanneh

Natt någonstans i Europa Kvartetten som sprängdes (KD-C-L-M) har uppenbarligen fått fnatten i sin desperata hunger efter taburetterna. Nu vill jag se många av deras riksdagsmän visa kurage och säga – nog nu med pinsam opportunism!

Hur blåser månne vindarna i morgon, och i övermorgon? Om det här var politiskt självskadebeteende, eller inte – det får vi alla se på valdagen…

2018-06-28 (SR)

”Sverigedemokraterna är utestängda från toppposterna som ordförande och vice ordförande i riksdagens utskott. Men nu byter allianspartierna hållning – och tycker att Sverigedemokraterna efter valet ska få tillträde till dessa tunga uppdrag, om opinionsläget står sig. – Partierna bör beredas möjlighet att få access till posterna i storleksordning, säger Tobias Billström som är Moderaternas gruppledare i riksdagen.

Sverigedemokraterna har representanter i alla riksdagens 15 utskott och i EU-nämnden. Utskotten är motorn i riksdagsarbetet, det är där alla beslut förbereds. Sammanträdena leds av en ordförande, som också har utslagsröst om en omröstning slutar oavgjort. Men ingen sverigedemokrat har uppdraget som ordförande eller vice ordförande, trots att partiet är riksdagens tredje största. Det här beror på att de övriga sju partierna har gjort upp om att fördela de tunga presidieplatserna sinsemellan. Men nu byter alltså alliansen strategi – och vill att även riksdagsledamöter från Sverigedemokraterna ska kunna leda arbetet i utskotten. Moderaternas gruppledare Tobias Billström säger att fördelningen av presidieplatser förstås hänger på resultatet i riksdagsvalet. Men som opinionsläget ser ut nu, så kommer riksdagen att bestå av tre ungefär jämnstora partier: Moderaterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna.

– Och i så fall har vi åtta år bakom oss där de dessutom har varit representerade i Sveriges riksdag. Vi ser därför inte någon anledning till att de inte skulle få möjligheten att också kunna delta i valet av ordförande och vice ordförande-poster, men i så fall kommer de att göra det i kraft av sin egen storlek, säger han. Centerpartiets gruppledare Anders W Jonsson håller med. – Vi tycker att det är ganska rimligt att väljarnas röst också får genomslag på hur riksdagen sedan organiserar sitt arbete. Även Andreas Carlson, gruppledare för Kristdemokraterna, tycker att det är en viktig princip att fördela presidieposter utifrån proportionalitet. – Det är vi överens om i alliansen, och vi kommer att ta upp det i samtal med Socialdemokraterna i fördelningen av poster.” (SR)

Publicerat i Politik, Press, Radio | Märkt Anders W Jonsson, Andreas Carlson, Billström, politisk harakiri, riksdagens utskott, självskadebeteende, Sverigedemokraterna, utskottsplatser, vändpunkt

Sommarläsningen 2018: Där går han…

Posted on 14 juni, 2018 av DiJanneh

Brunner3jpg Det finns författare man gärna återvänder till. För att de har nån essens man vill åt, som berättar nånting man gärna vill ha mera av. Moberg var en sådan i min ungdom. Senare blev det Heinrich Böll och Milan Kundera. Det är nu ganska längesen jag läste Kocksgatan – inte direkt när den kom ut 1991, nej betydligt senare. Vägen in till hans författarskap gick för min del först via mitt intresse för Edith Södergrans unika poesi. Brunner hade 1985 skrivit Till fots genom solsystemen. En studie i Edith Södergrans expressionism, och kom sedan också med en roman om hennes liv 1992, Edith. Se där – en man till som gillade Södergran, det var intressant! Senare har jag förstått att vi är ganska många. Kanske fler män som fastnat för Södergrans röda och vita mystik och schmerz, än Boye, som än idag tycks vara många unga flickors ljusgestalt.

Efter boken om Edith släppte jag Brunner under många år, tills en pocket kom i min hand – Passionata. Jag gillade den å’, som vi säger i Helsingland. Det gick några år, och jag började forska om Erikjansarna, den första stora gruppen svenskar som emigrerade till Amerika 1846. De for av religiösa skäl, och grundade Bishop Hill drygt tjugo mil väster om Chicago. En av de ledande erikjansarna hette Nils Jonsson Hedin. Han var skräddare, född i Långå i Härjedalen. Det är en annan historia, men denne Hedin blev efter en flytt till Kansas anhängare av Emanuel Swedenborgs samfund där borta, och jag skaffade då Brunners biografi Darra om Swedenborgs liv. Vid samma tid skaffade jag även Brunners biografi om Bellman, som jag länge hade haft på min måste-läsa-lista. Jag har tidigare recenserat den här i bloggen. Båda dessa biografier var stora läsupplevelser.

Stilen i Där går han (del 3) börjar ungefär när Kocksgatan gav honom ett brakande genombrott. Och stilen är lätt igenkänd. Brunner är alltid Brunner, och ibland raljerar han om sig själv i tredje person. Han är en makalös berättare med en frustande vitalitet som nästan tar andan ur en. Jag får i den här boken bilden av författaren som en vandrande scanner, med ett minne för detaljer som ter sig minst sagt extraordinärt. Hur kan han lagra allt detta, och varför kan han inte låta bli att fylla sina böcker med alla dessa ofta mindre nödvändiga fakta? Det liknar onekligen en besatthet, ett tvångsmässigt dokumenterande. Var det Aldous Huxley som i Kontrapunkt talade om en professor som ”a walking vacuum cleaner”? En person som suger in allting i sin väg och lagrar det rent automatiskt, utan någon särskild avsikt. Ungefär sådan tycks mig Brunner. Han kan bara inte låta bli. Men, och det är ju slutintrycket av denna digra skildring av Sverige under 1990-talet och millenieskiftet – boken är oavbrutet intressant. Ernst Brunner är djävligt bra, en av våra bästa nu levande. Sen får feministerna som envist sågat honom säga vad dom vill. Det är svensk och stockholmsk kulturhistoria.

Jens Liljestrand i Expressen har dock svårt för att dölja sin aversion. Brunner har blivit omodern och passé. Som exempel letar han fram stycken ur memoarerna som skall spegla schablonbilden som Brunner tidigt fick sig pådyvlad. Jag ämnar inte dra den här, den är orättfärdig och tröttsamt fel. Hallands Nyheter kallar den katalogaria och gnällsaga 🙂 Det är ju roligt. Att Brunner blottar sina känslor både inför litteraturens deckarmaniska utveckling och privatlivets sorger, är i mina ögon inslag som känns lika ärliga och befogade som Lundells. Han blandar och ger – både poetiskt vackra avsnitt med rabulism, gyckel och snytingar mot det akademiska kotteri som vi i dagarna sett med brallorna nere. Han serverar oss vår intellektuella samtid på några timmar. Man tackar.

Monika Tunbäck i GP är å andra sidan klart positiv och kapitulerar till slut trots att Brunner bombarderar henne med detaljer kring symposier, föredrag, fester och översvallande recensioner. Rosorna är klart fler än riset.

Publicerat i Kultur, Litteratur, Media, Politik, Press, Radio, sociologi | Märkt Anders Ohlsson, Åsa Bäckman, Ebba Witt, Edith, Ernst Brunner, Kocksgatan, Seppan, Sorgen per capita, Tullinge, Ulrika Knutsson, Vallmobadet

Vardagsritualer i Chantal Akermans spegel

The importance of being Runo

Lugn och Hundstunden

Någonting behagligare … av fröken Dickinson?

Emily Dickinson (1830–86). Complete Poems, 1924

I Coronavirusets våld: April 23, 2020

Corona, antal döda per 100.000 inv

Källa: Johns Hopkins , Baltimore University, USA

Coronan kom 100 år efter Spanskan

Dr Henrik Böhme hemma i lyan i Söderhamn (Digital bild i Söderhamn, Dibis)

Spanska sjukan i Söderhamnsregionen anno 1918

Provinsialläkare Henrik Böhmes rapport till Medicinalstyrelsen

Inledningsvis får jag nämna att på grund av det stora antalet patienter det ej varit mig möjligt föra vidlyftiga anteckningar om dem alla. I regel har jag blott sett dem en eller annan gång, ofta blott rådfrågats genom ombud.

Uppgift över antal fall, som av Eder behandlats eller observerats (med möjligast noggrant angivande av det område, för vilket uppgiften gäller)

Antalet fall inom distriktet har varit:

Augusti

72

September

112

Oktober

365

November

540

December

104

Januari

79

Februari

10

SUMMA

1282

Därtill kommer i staden omkr 250, således 1532, med 52 döda. Dödsfall hos av andra läkare behandlade 109, varför antalet fall kan uppskattas till omkr 4600. Därtill kommer ett stort antal, där läkare av skilda orsaker ej sökts, så att hela antalet sjuka torde överstiga 5000.

Uppgifter angående tiden för epidemiens uppträdande särskilt med angivande av tiderna för dess framträdande inom skilda delar av Edert arbetsområde samt huruvida densamma efter tillfälligt avstannande åter uppflammat.

Uppgift angående fallens fördelning efter ålder och kön.

1467 fall om vilka anteckningar finnas, ha fördelats på följande sätt:

Ålder

Män

Kvinnor

Totalt

0-10 år

85

83

168

10-20 år

156

185

341

21-30 år

218

192

410

31-40 år

142

147

289

41-50 år

51

72

123

51-60 år

32

56

88

61-70 år

17

21

38

71-80 år

2

8

10