Beröringsskräcken

I morgon söndag kommer de svenska socialdemokraternas mentala metamorfos att bli offentlig och manifesteras. Om vi nu skall roa oss med en allitteration över detta märkliga fenomen. Och herr Kristersson m.fl. jublar förstås. (S) kommer att föreslå en svensk ansökan om medlemskap i NATO. Vi skulle då inom kort kunna bli medlemmar i ett stort gäng av europeiska länder, sammanlänkande i en militär försvarspakt med USA. Vi har blivit ”gravida” enligt försvarsministerns kliniska beskrivning. Från vitt byter (s), och därmed också Sverige, till svart, om man vill vara elak. Och statsminister Andersson som nyligen var klok och ansåg att en sådan förändring skulle vara ”destabiliserande” för hela Östersjön, fick efter lite betänketid kalla fötter, och ändrade uppfattning. Det vore ju tvärtom ”stabiliserande”, hävdade nu utrikesministern tvärsäkert. Hur hon och andra nu kan veta det. Det tycks mycket nu.

En storm av rädsla för krig hade svept över landet, och media hade med glädje hjälpt till att piska upp oron och spekulationerna vad som skulle kunna hända (trots att inget skulle hända här). Det var ju öppet krig i ”närområdet”, och nu hade vi tydligen inget skydd alls, om vargen skulle komma. Tre små grisar på högerkanten skrek allt vad de orkade att vargen kommer. Och då lät även (sd), (c) och (s) sig påverkas. En mental glidning började under trycket från massmedia. Den elaka luggslitna vargen måste självklart stoppas, så vi skickade knallpulver till våra vänner därborta. Och har man sagt A, så kan man väl tänka sig B och C också? Det berömda sluttande planet är förrädiskt. Mental uppluckring liksom.

Men några sansade röster har till slut i media slagit fast det uppenbara: 1. Vi är inte i krig med någon (jo, möjligen San Marino, säger vän av ordning). 2. Vi har inte haft en gemensam tsar eller kung eller drottning med Ryssland, eller ingått i ett medeltida storrike tillsammans. Vi har bara hämtat en och annan brud därifrån, och vice versa. 3. Vi är inget slaviskt folk, och pratar totalt olika språk. 4. Vi hotar ingen, och vi har inga territoriella anspråk på vare sig Åland, Bornholm, Stralsund, Riga eller Sankt Petersburg längre. Så ta det lite lugnt. Vargen sitter på en brinnande tron, och han bör lyssna på Finlands kloke president som kärnfullt gav vargen ett gott råd. ”Se dig i spegeln, så hajar du varför alla drar”, ungefär.

Beröringsskräcken är nu så total, att även kulturbyråkrater och idrottsmoguler springer benen av sig och trycker på alla knappar, för att avbryta alla som helst kontakter med Ryssland. Det handlar i många fall om ren panik, rena smittoskräcken. Eller guilt by association, som Harry Schein så elegant utvecklade sin syn på, en gång för länge sedan. MEN – Anton Tjechov är fortfarande en ambassadör för humanitet och godhet, Piotr Tjajkovskij alltjämt en mästerlig kompositör, och Andrej Tarkovskij en filmskapare av rang. Se Spegeln, Solaris och Ivans barndom! / Gomorron, Ankeborg!

Publicerat i Försvaret, Historia, Kultur, Media, Politik, Press, Radio | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Walt Whitman: Leaves of grass

”Leaves of Grass was originally published on July 4, 1855 in Brooklyn, New York. The first edition of 1855 had only 12 poems, but by the third edition the work had been expanded greatly to 134 poems. The image of grass is particularly prominent in the poem ‘Song of Myself,’ in which Whitman uses it as a metaphor for the cyclical nature of life.”

When I read the book, the biography famous,
And is this then (said I) what the author calls a man’s life?
And so will some one when I am dead and gone write my life?
(As if any man really knew aught of my life,
Why even I myself I often think know little or nothing of my real life,
Only a few hints, a few diffused faint clews and indirections
I seek for my own use to trace out here.)

Fulton Ferry, Brooklyn

Publicerat i Litteratur, sociologi, Språk | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Den tunna isen, eller den vassa eggen?

Efter en intressant biografi om publicisten och översättaren m.m. Adolf Hillman har jag nu öppnat Den tunna isen, av Lena Einhorn. Det var dags. Jag läste en mycket bra biografi om Siri von Essen för några år sedan, som blev till ett av de mest lästa inläggen här på min blogg efter läsningen. Det var då inte Lenas biografi om Siri, utan Dahlbäcks. Lenas kände jag inte till då. Många blir intresserade av Strindbergs första hustru, och deras komplicerade relation.

Käkade lunch några gånger med Lenas far för länge sedan på Socialstyrelsen. Cancer-Miljöregistret. Och hörde på någon av hans föreläsningar på Karolinska. Så varför inte läsa någon av Lenas böcker också – de har fått goda recensioner. Valde denna. Lär vara hennes mest personliga. ”Den tunna isen” – bra titel. Som ”Den vassa eggen”. Den läste jag en sommar. Hade en hel serie av Somerset Maughms romaner.

Adolf Hillman var en intressant kulturprofil i Sverige vid förra sekelskiftet. Alldeles för bra för att vara så okänd. Jag hade länge aldrig hört talas om Hillman annat än som sågverks-patron i Söderhamn. Men Adolf hade andra passioner än bräder och plank. Musik och litteratur t.ex.

Men nu – godnatt. / Jon Blunder

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Musik, Politik, Press, Söderhamn, Söderhamn, Språk | Märkt , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Den tunna isen, eller den vassa eggen?

Duplantis över 6,20

Mitt barnbarn Armand Duplantis och hans rötter

av Ingrid Hedlund

”Armand ”Mondo” Duplantis, världens störste friidrottare har rötter i Hälsingland och i Lappland. Hans mormor Ingrid Hedlund berättar nära och familjärt om Armand som barn, som person och om hans ursprung. Hur blir man världens bäste friidrottare? Denna bok handlar om Armand Duplantis som är utsedd till just världens bäste friidrottare 2020. Han är vid bokens tillkomst bara 21 år gammal och har redan erövrat denna oerhört hedrande utmärkelse. Boken handlar om hans uppväxt och väg till att bli världens bäste stavhoppare samt om hans rötter, hans gener bakåt i tiden. Dessa har betydelse. Varifrån kommer hans okuvliga vilja och hans styrka och sinne för teknik? Det handlar om gener och förebilder. Hans rötter i hälsingemyllan har utan tvekan sin betydelse. Vad fick han från sina förfäder i Lappland? Självklart finns betydelsefulla gener även därifrån och naturligtvis även från pappa Gregs sida vilka kommer att vidröras endast kort. Denna bok tar upp generna från mamma Helenas sida. Här relateras alltså huvud sakligen Armand och hans svenska familj och dess rötter.”

Från Bokus hemsida: https://www.bokus.com/bok/9789188925688/mitt-barnbarn-armand-duplantis-och-hans-rotter/

Utgivningsår: 2021, Bokförlaget K&R. Historierna i boken Mitt barnbarn Armand Duplantis och hans rötter är berättade av Ingrid Hedlund, och nedtecknade av Alwa Woxlin.

Publicerat i Norrland, Press, Sport, Statistik | Märkt , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Duplantis över 6,20

Ukraina, februari 2022

Skall verkligen hela Europa sitta still och se på när nu Ukraina invaderas av sitt grannland med stridsvagnar, granater och missiler? Det är beklämmande att se hur övriga Europa nu skyfflar in pengar för att freda sina samveten. Jag tycker mig i historieböckerna ha upplevt detta minst en gång förut i vår historia. Här hemma skallar de opportunistiska ropen allt  högre efter medlemskap i NATO från partiledare och de medlemmar i försvars-utskottet som för inte så länge sedan sov sött på sina stolar och tryckte på knappen för att lägg ner regementen och flygflottiljer i självklok flockmentalitet. Ni borde lämnat edra stolar för länge sedan. Men saliga äro de menlösa. Sorgligast är att se det kaxiga NATO, USA och EU stå och försäkra Ukraina om sitt ”stöd” istället för att skicka ett telegram eller lyfta telefonluren och beordra den ansvarige anfallaren att genast dra tillbaka alla sina trupper, annars kommer vi i morgon och kör ut er! Det gick t.ex. bra för NATO att ingripa militärt i Balkankrigen på 1990-talet… (se nedan)

”Den 24 mars 1999 inledde Nato en elva veckor lång bomboffensiv mot dåvarande Jugoslavien … Efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001 aktiverade Nato för första gången artikel V. USA valde att gå till krig mot Afghanistan på egen hand. Efter att talibanregimen i Afghanistan störtades hade Nato kommando över ISAF-styrkorna som hade mandat från FN att vara en stabiliseringsstyrka i Afghanistan… Berlin plus-avtalet är ett omfattande paket av avtal mellan Nordatlantiska fördrags-organisationen och EU, som undertecknades den 16 december 2002. Med detta avtal får EU möjlighet att använda Natos resurser i händelse av en internationell konflikt, under förutsättning att Nato självt inte vill agera – den så kallade rätten till första vägran. Endast om Nato vägrar agera kan EU göra det, om den så önskar…”  (Wikipedia).

/ Helsingland in memoriam 1983 / Yeha

https://www.nato.int/

https://www.nato.int/cps/en/natohq/official_texts_192404.htm

 

Publicerat i Brott & Straff, Försvaret, Historia, Media, Polen, Politik, Press, Radio | Märkt , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Ukraina, februari 2022

Den gula hunden – av Simenon

1932
  • ”Vendredi 7 novembre.
    Concarneau est désert. L’horloge lumineuse de la vieille ville, qu’on aperçoit au-dessus des remparts, marque onze heures moins cinq. C’est le plein de la marée et une tempête du sud-ouest fait s’entrechoquer les barques dans le port. Le vent dans les rues, où l’on voit parfois des bouts de papier filer à toute allure au ras du sol. Quai l’Aiguillon, il n’y a pas une lumière. Tout est fermé. Tout le monde dort. Seules les trois fenêtres de l’Amiral, à l’angle de la place et du quai, sont encore éclairées…”
  • Njuter av Simenons Den gula Hunden, ett gammalt gott fall för kommissarie Maigret. Den version som min son lyckades hitta åt mig i Jeurlings översättning är tryckt 1942 på J.Hasselgrens förlag, och tryckt på grovt gulnat papper som kunde vara från sovjettiden, och med ålderdomliga ordformer som kommo och voro – men vad gör det. Stämningen i hålan Concarneau i Bretagne dallrar redan från första sidan av nånting fishy bland figurerna som häckar på stans centralhotell, och mellan borden slinker en gul herrelös byracka som ingen tycks bry sig om. Som upplagt för kommissarien att börja nysta i. En av stambesökarna är nyligen skjuten på gatan utanför. Varför…? Maigret är här i början av karriären, men sig tämligen lik. Kanske lite buffligare och hårdare. Muttrar och mumlar inte så mycket, mera ryter, bufflar och domderar. Han ringer inte ens till hustrun och rapporterar, och de trogna medhjälpare vi har lärt känna från hans avdelning på högkvarteret i Paris finns inte tillhands. I denna gamla fiskehamn klarar Maigret utredningen med blott en ung assistent. Som vanligt – en skruvad och tät historia!
1942

Det franska originalet Le chien jaune, utkom redan 1931, det år i starten då Simenon släppte inte mindre än elva böcker om kommissarie Maigret under samma år (Wikipedia)! Den första svenska översättningen av Den gula hunden gjordes av Harald Jeurling 1934 på Schildts förlag (204 sidor). Jeurling översatte även två till av dessa elva berättelser – Tre skott i Sancerre och Den hängde i Liège. J.Hasselgrens utgåva 1942 med Jeurlings översättning är bara på 156 sidor, så man kan ju undra hur det hänger ihop? Nästan femtio sidor kortare? Hur som helst – idag finns bara pockets att köpa på franska. På svenska finns Jeurlings översättning från Hasselgrens upplaga inläst som talbok på cd, av Marianne Engström (2014).

Publicerat i Brott & Straff, Film, Frankrike, Litteratur, Simenon | Märkt , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Den gula hunden – av Simenon

Justin Calmart kommer tillbaka…

Simplontunneln är nästan två mil lång

”- Jaså, är ni redan tillbaka?

Som om han inte visste att han hade fordrat att Justin skulle vara i arbete på måndag eftermiddag!

– Ni ser då inte ut som om ni skulle ha haft någon glädje av semestern. Men det är det ingen som har. Man flänger på landsvägen och tänker inte på annat än att köra om lastbilarna, man sover i dåliga sängar och proppar i sig vad som helst bara för att man inbillar sig att maten är bättre därför att man inte är hemma. Sen ägnar man tiden åt att skaffa sig solsting, gräla med sin fru och ryta åt barnen, och när man till slut kommer hem, då får man vila sig på kontoret. Vila er ni! Ni har tiden för er. Jag för min del har inte haft semester och jag hoppas att jag aldrig får någon heller.”

Tänker ni läsa en ny dålig deckare i jul?

Läs då gärna denna rafflande historia istället, av den briljante berättare som var för flitig för att få Nobelpriset: Tåget från Venedig … / jeha

Publicerat i Brott & Straff, Frankrike, Italien, Litteratur, Resor | Märkt , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Justin Calmart kommer tillbaka…

Magdalena (s) versus ”blågul” gubbröra?

Målning av Franz Kupka

Så har vi då en kvinna redo att ta över Sverige, men det blev oväntat stor dramatik i kölvattnet efter Stefan Löfvéns avstigning från taburetten. Beskrivningen av vad som hände i riksdagen framför alla tittarna i direktsändning skiftar stort, beroende på vilka medier man läser och vilka partister som uttalar sig. Det aktuella dygnet lär vara unikt i den svenska parlamentarismens historia. Men visst kunde känslorna storma och allianserna ändra karaktär även på 1800-talet när tvåkammar-riksdagen var ung och de politiska partierna ännu var amorfa, och de politiska vildarna många. Jag tänker då på striderna kring rösträtten, det militära indelningsverkets finansiering, och tullfrågan. Konservativa stod mot liberaler liksom i England. Godsägare, adel, ämbetsmän, träpatroner och nyrika borgare hade att tampas med en fortfarande mycket röststark bondestam. Vi pratar om Carl Ifvarsson, Erik Ersson, Arvid Posse, Emil Key och E.G. Boströms tid. Arbetarklassen hade ännu ingen rösträtt.

Det som bekymrar mig som ärrad kommunpolitiker från 1980- och 90-talet, är det mygel och den oheder som tycks ha infekterat så många ledande partiföreträdare. De tycks betrakta sitt uppdrag som en plattform för personlig teater. Vi ser en narcissism breda ut sig. Inte minst i den så kallade breda mitten. Och de döljer i intervjuer och riksdagsanföranden sina intentioner bakom symfonier av floskler som för lyssnarna måste te sig obegripliga. Istället för ärliga svar i intervjuer, får utfrågaren monologer och floskulösa svar som upprepas papegojmässigt. Det blir intervjuer och debatter som blir outhärdliga att följa. Efter en minut förstår man att här kommer inte att givas några besked som vi inte redan visste. Delvis är de politiska journalisterna medskyldiga. De måste våga avbryta harangerna, och bli elakare. Inte nöja sig med fler floskler. Ibland krävs helt enkelt ett ja eller nej. Så urbota dumt också med prat om ”dörrmattor” och ”blåbruna” m.m. – och fixeringen vid hur det skall gå i framtida val.

Det är intressant att de goda undantagen – de två partiledare som svarar ärligt och begripligt på frågor, och håller konkreta och välformulerade tal i riksdagen, är de båda som av andra betecknas som ledare av ”extrema” partier på ”ytterkanten”. Vilken kant? Är det extremt att vilja höja pensioner, skydda hyresrätter eller korrigera en illa utförd invandringspolitik? Åkesson och Dadgostar brinner för sina ideer, och deras budskap når också bevisligen fram till väljarna.

I turerna när Magdalena Andersson (s) blev första kvinna att av riksdagen accepteras som statsminister, och strax därefter fick se sin budget förkastas, kunde vi konstatera flera märkliga fenomen. Fru Lööf avfärdade regeringens budget, trots att hon fått både ”guld och gröna skogar” i långa och besvärliga förhandlingar med regeringen. Hon släppte därmed igenom de konservativas budgetkorrigeringar med den ”symboliska sprängladdningen”: sänkt bensinpris. Lööf måste ha förstått att den skulle tvinga Mp att lämna regeringen. En miss i kommunikationen mellan s, mp och talmannen gjorde det hela ännu mera dramatiskt, men den detaljen kan vi bortse ifrån här. Andersson behöver bara köra en extra runda, så är hon strax tillbaka på banan igen och kan regera. Att hon nu får acceptera de konservativas tidiga valfläsk – bensinbomben – kan hon tacka fru Lööf för. Där vilar skulden. / jeha

Publicerat i Media, Miljö, Politik, TV | Märkt , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Magdalena (s) versus ”blågul” gubbröra?

Partikongresser, live: Bra och dåliga vibrationer

Söderhamns stadsbibliotek: Hälsingerummet

Sveriges Television har i år 2021 sänt direkt från ett stort antal riksmöten där våra riksdagspartier har samlat sina aktiva representanter från hela landet. Jag vet inte hur vanligt det är i andra europeiska länder, men det är synnerligen intressanta tillställningar, fint producerade med egna kommentatorer, bisittare och experter i timmar i sträck. Man kan fritt välja russin ur kakan, ta en egen paus, och återkomma. Partiledarnas tal står naturligtvis i centrum medialt, men för den som själv varit politiskt aktiv någon gång i livet och kanske deltagit på någon kongress, så är det väldigt kul att följa även debatterna, och höra vad som engagerar fotfolket i motionerna, och i vilka spörsmål som partistyrelserna ibland inte får gehör för sina förslag.

Stämningen i salen förmedlas till oss av debatternas intensitet och eventuell consensus eller brist på densamma – men också av presidiets humor eller gravallvar, ja även av eventuellt teknikstrul – och kanske till och med av inredningen, färgerna och ljussättningen. Just nu pågår kristdemokraternas möte. Efter en tids kräftgång med partiledarens mindre fördelaktiga exponering i media, så föreföll kvällens korta nyhetsinslag i SvT som rena gravölet – i en lokal med mörka väggar och svag belysning. D.v.s. de intervjuades belåtenhet över den fantastiska optimism som de kände inom partiet, kändes knappast befogad eller trovärdig. Kanske såg vi bevis på känslan att nu kan det väl bara bära uppåt igen efter ett par år av umbäranden, pandemivågor och andra gissel. Golgatavandringen måste ju vara slut nån förbenad gång? Den ende som tycktes sansad och betänksam, var den gamle patriarken Alf Svensson, luttrad av många år i ekluten.

Det må vara hur som helst med det – en förbannat välgörande yttring av vår brett förankrade hundraåriga demokrati, är dessa tevesändningar – som SvT:s kanal 2 skall ha stort beröm för. Carry on Faversham! / jeha

Publicerat i Historia, Media, Politik, SvT, TV | Märkt , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Partikongresser, live: Bra och dåliga vibrationer

Det tog 40 år, Mp – att yrka på ”social rättvisa”!

När jag gick med i Miljöpartiet på åttiotalet så tryckte man hårt på sina tre berömda solidariteter - med miljön, med våra efterkommande och klotets alla varelser. För mig personligen vägde stoppandet av de högriskabla svenska atomreaktorerna tungt. Sverige hade satsat hårt på atomenergi (men man döpte snabbt om atomreaktorerna till kärn-kraftverk som lät mindre hotfullt - sunt och friskt som fruktkärnor - etiketterna och begreppen är viktiga i politiken när man skall få med sig väljarna). Per capita låg vi högt. Få tycktes ha brytt sig så noga om de fasansfulla effekterna från olyckorna i Ural 1957 (en olycka i en upparbetningsanläggning 15 mil nordväst om Tjeljabinsk då 200 människor omkom av strålningsskador och cirka 10 000 personer evakuerades) eller Three Mile Island i Pennsylvania 1979. 

Våren 1986 kom så även den svåra katastrofen i Tjernobyl i Ukraina. Då ett trettiotal brandmän "stektes" till döds, och folket i området inklusive staden Pripyat snabbt måste evakueras. Efter hand drabbades många boende ändå av strålningseffekter, fr.a. på sköldkörteln. Fortfarande har man i Ukraina en avspärrad zon där det inte är hälsosamt att bo eller att vistas över huvud taget. Även Gomelregionen i södra Vitryssland (Belarus) drabbades svårt av det skadliga nedfallet.
 
Med tiden sjönk minnena undan i Sverige av det regn med cesium-137 som föll med regnet även över Gävle, Eskön, Iggön och Villhelmina m.fl svenska marker under de närmaste dygnen efter explosionen. Andra problem steg över horisonten. Och resterna av reaktorn i Tjernobyl inneslöts så småningom i en gigantisk sarkofag av betong, med internationell hjälp. Men det tog många år. 

Så kom en svår tsunami mot den japanska kusten på ön Honshū norr om Tokyo, och en reaktor smällde av i Fukushima (en serie haverier och utsläpp av radionuklider vid kärnkraftverket Daiichi i Fukushima I som följde jordbävningen vid Tohoku den 11 mars 2011). En ny katastrof att lägga till handlingarna. Ett mönster började skönjas. Diverse incidenter däremellan under årens lopp i diverse reaktorer världen över, kan var och en studera hos IAEA, antar jag. Inklusive läckagen i Windscale/Sellafield i England (utsläppen bestod av jod-131, cesium-137 och strontium-90). Till skillnad från Tjernobyl har Japan bestämt sig för att sanera det kontaminerade området i Fukushima. Ett arbete som kommer att ta många decennier att slutföra och bli mycket dyrt. År 2021 jobbar mer än 4 000 personer med saneringen - det är fyra gånger fler än när kraftverket gick i normal drift. 
 
I Miljöpartiet släppte man snart fokus på våra reaktorer. De skulle ju "avvecklas" alla, senast 2010 enligt en riggad folkomröstning. Och motståndet i riksdagens flesta partier mot stängning av ens några reaktorer, var tämligen kompakt. Att stånga sin panna mot muren kan man tröttna på. Mp kom istället snart att huvudsakligen ägna sig åt klimathotet, jämställdhet och regnbågsfrågorna. När man satte sig i regeringen tycktes Mp:s politiska sfär krympa ytterligare, så att de alltmer liknande ett religiöst samfund. Sällan eller aldrig hörde man en företrädare nämna orden äldreomsorg eller orättvis beskattning av folkpensioner. Sånt fick väl andra partier driva. Mp:s kandidater till riksdagen nämnde så gott som unisont bara klimat, hbtq, jämställdhet och generös flyktingpolitik. Man tycktes strunta i det svaga stödet man hade från 1,5 miljoner folkpensionärer. Mp blev alltmer ett ungdomsparti med stark kvinnlig dominans. Var man åter ett fundamentalistiskt enfrågeparti?

Nja, vid den nu pågående kongressen hör jag plötsligt en ny företrädare i SvT förklara en överraskande nyhet. Mp skall äntligen bredda sig. Han förklarar befriande tydligt om en ny dimension i partiets politik. Och han svarar konkret på programledarens frågor. Rabblar inte floskler, eller håller monologer, som besvärande många partiledare ägnar sig åt. Bra. På Mp:s hemsida kan vi nu läsa: "Vid kongressen 2021 ska cirka 440 motioner och partistyrelsens propositioner behandlas. Propositionen Nya ställningstaganden - program för social rättvisa får en egen debatt." Har Mp därmed öppnat dörren till sitt drivhus, och börjat upptäcka världen där utanför? Flera kommentatorer (Daniel Hellden, DN m.fl.) har redan försökt slå igen dörren, genom att hävda att Mp bör hålla sig vid sin läst, och bara driva Klimatet (och därmed förbli ett parti med 4-5% eldsjälar). Så dumt så jag ids inte kommentera det. Sd fattade snabbt att de inte bara kan diskutera ett ämne i riksdagen. Där avhandlas alla våra samhällsfrågor. Återstår att se vad Mp menar med social rättvisa? Det är ett begrepp öppet för tolkningar. FN har länge använt "social justice" i sin målsättning. Och regeringen har lagt förslag redan förra året med samma rubricering. Miljöpartiet liksom (s) tycks därmed mena ett gäng skattehöjningar för att krympa avståndet mellan fattiga och rika. De ökande ekonomiska klyftorna skapar pessimism, ilska och frustration hos många missgynnade (det s.k. prekariatet) - en farlig utveckling. Har alla väljare inom fr.a. den breda medelklassen insett detta, och är de beredda att bidra till att bromsa den utvecklingen - det är frågan?
Publicerat i Media, Miljö, Pensioner, Politik, Press, sociologi, SvT | Märkt , , , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Det tog 40 år, Mp – att yrka på ”social rättvisa”!

Från Nationalmuseum till Grünewaldsalen

Nationalmuseum (Foto: Visit Stockholm)

Dax för ett besök i kongliga Hufvudstaden i oktober. I dagarna fem. Rivstart onsdag med middag på nyrenoverade Nationalmuseums restaurant som bjöd på kokt sej med potatismos, citron och dill. Vi hann titta mest på skulpturerna, och svenskt och franskt 1800-talsmåleri. Besöket följande dag på Waldemarsuddes utställning av svenska och danska kvinnors måleri, startade med våfflor, visp och hjortron i parken. Utställningen ”Ett eget rum – Konstnärsrollen under det sena 1800-talet”, bjöd på många utsökta porträtt fullt i klass med Zorns och Carl Larssons. Jag fäste mig särskilt vid Bertha Wegmanns (1847 – 1926) strålande porträtt av henne närstående kvinnor. Född i Schweiz, men verksam i Danmark. På hemvägen skippade vi spårvagnen och vandrade ner till Djurgårdsfärjan. Skapligt med folk utanför Gröna Lund. Kul att runda Kastellholmen med båt. Vid Slussen luktade det så gott från Bröd & Salt, att vi köpte med oss en nybakad limpa och drömmar. På den s.k. Guldbron vandrade horder av folk, och när vi kom upp förbi Maria Magdalena där Bellman växte upp, föreslog Kerstin ett besök hos Mariamålarna där hon är medlem. Där fikade vi. Ingen där och målade så sent på kvällen mer än vi. Utanför fönstren glimmade Stockholms vatten och Norr Mälarstrand på andra sidan. Drömmarna var lite kladdigt massiva, men kalorierna gick nog ner. Vi lyxade med en taxi hem från Söder Mälarstrand till Reimers.

En dag vigdes åt vandring på Reimersholme, och i skymningen slank vi in på lokala krogen med kulörta lykor, kandelabrar och hög stämning därinne. Vi kände för en rejäl aperitif inför middagen och satte oss ute med filtar i den milda höstkvällen och sög på varsin bamse calvados medan mörkret sänkte sig, och pratade om liv och död. Fin afton i staden Stockholm. På lördagen besökte jag mina båda grabbar. Den äldste med sin käresta och son har etablerat sig fint i Elsa Beskows kvarter, och den yngre med sin, i en stor lya i västra förorterna med eget datorlab. Äldsten körde sedan gubben ända tillbaka till Reimers med sin super-Saab. Ligger som en macka på vägen.

På söndag e.m. botaniserade vi lite på Hötorget bland stånden och köpte rosor till Kerstins sonhustru Mariangiola Martello som skulle spela cembalo med sin ensamble ”Orfeus Barock”. De framförde ”Musikalisches Opfer” av den gamble mästaren Bach, i Konserthusets Grünewaldsal (nedan). Fullspikat förstås. Bra plats för benen där – inte som på operan där man ofta behöver skohorn… Mitt SJ-tåg hem var sedan mer än 2 timmar försenat p.g.a. elfel, så vi tog en lång öl m.m. i Centralenhallen, och jag steg inte av i Hälsingland förrän 23.30. ”C’est la Vie, said the old folks” sjöng Chuck Berry när det begav sig. Taxi Söderhamn hade lagt av för dagen, så jag nödgades ringa en kompis som räddade mig ur knipan. Min egen kärra stod en mil bort. / Jeha

https://www.dn.se/kultur/att-fa-hora-bachs-sexstammiga-masterverk-live-ar-en-gava/

Grünewaldsalen i Konserthuset

Publicerat i Konst, Kultur, Musik | Märkt , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Från Nationalmuseum till Grünewaldsalen

Lördagsintervjun: Cementa och paniken

”… and still have change?”

Om man läser i våra media och tittar på debatten i svensk television så kan man lätt bibringas uppfattningen att Sverige bara har en svensk cementfabrik, och att den ligger i Slite på Gotland. Men så är det ju inte. Det räcker för den bekväme att läsa om Cementas historia på Wikipedia, eller läsa en bra analys nedan av bakgrunden till varför ett numera tyskägt företag karvar vidare i den gotländska kalken:

https://schlaug.blogspot.com/2021/09/cementa-kalkbrytning-grundvatten-och.html

I lördagsintervjun försökte annars vettiga intervjuaren Monica Saarinen få vänsterpartiets Nooshi Dadgostar att erkänna att partiet hade valt ”jobben framför klimatet”. Så urbota klyschig argumentation att man rodnar. Cementa har tillverkat cement i mer än hundra år på Gotland. Att nu miljödomstolarna de senaste åren har börjat haja att dricksvattnet kanske är i fara om detta fortsätter, är ett oerhört sent uppvaknande. Så bra att någon äntligen satt den miljödiskussionen i rullning. Klart att några hundra jobb kommer att försvinna om Cementa får lägga av på Gotland. Att vänsterpartiets ledning nu klokt låter verksamheten få en kort respit att förbereda ett avslut är rimligt. Har man karvat i över hundra år redan så kan ytterligare några månader inte spela någon roll. De anställda hinner förbereda sig på att hitta nya jobb, och ”klimatet” kommer snart att slippa en miljon ton koldioxid, en av landets värsta utsläppare. Visst kunde företaget ställa om till fossilfria processer på sikt, men utvinningen skulle likväl hota skada grundvattnet, enligt expertisen. Det finns ju flera sidor än en, av myntet.

Ingen panik alltså – Nooshi med rådgivare har valt både dricksvattnet, klimatet och nya miljövänligare jobb, och rådrum åt regeringen och företaget. Paniken har miljödomstolarna och en hittills saktfärdig riksdagsmajoritet stått för. Och Marknaden erbjuder cement även i fortsättningen. /

Publicerat i Media, Miljö, Politik, Radio | Märkt , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Lördagsintervjun: Cementa och paniken

Musikens pärlor (36): Rainbow – I surrender

Difficult to cure (1981)

Difficult to cure” hette den LP som fångade min blick i nån skivaffär och gjorde mig lite nyfiken. Vilka var dessa gossar som tydligen spelade tämligen tuff rock? Detta var i början på åttiotalet, och jag var redan för gammal för att springa benen av mig och köpa plattor med Deep Purple och Led Zeppelin, men visst hade dom gjort flera starka låtar med bra tryck i, och min yngre bror hade åtminstone en Lp med Deep Purple som jag lyssnade på ibland och läste polsk poesi till (Tadeusz Różewicz fr.a.). Det slumpade sig så att just den här plattan med gitarristen Ritchie Blackmores dåvarande uppsättning av Rainbow förmodligen är den bästa, med den tredje i raden av bandets många sångare – amerikanen Joe Lynn Turner, en bra sångare och gitarrist som fortfarande är aktiv och högt skattad i sin genre. Bästa spåret på den här LP:n är utan tvekan Surrender av Russ Ballard där Turner ger järnet med den rätta desperationen. Det som tilltalade mig framför allt med Rainbow (jag köpte ytterligare en LP senare) var deras relativt melodiska låtar. Det var inte bara rå och ruffig metal. Ett visst strul inledde inspelningarna av den här LP:n, enligt Wikipedia. Som också berättar att Turner på senare tid varit i lilla Degerfors, och har begåvats med åtskilliga utmärkelser under åren:

”In the summer of 2012, he and the Legends Voice of Rock did a gig at the Golden Times Festival in Degerfors, Sweden… Turner was extensively interviewed for the 2016 book, The Other Side of Rainbow, by author Greg Prato, and is also featured on the book’s cover. 2021 saw Turner singing two songs on The Michael Schenker Group album, Immortal… In recent years, Turner has received recognition and distinguished awards from around the world. In 2015, he was named Cultural Ambassador to Bulgaria. That same year, he accepted the Legends of Rock Award in Italy, and the Peacemaker Award in Crimea for the promotion of peace and outstanding contribution to World Art. And in 2016, he received The Man of The Golden Voice Award in Peru.”

Låt oss saxa några kommentarer från YouTube angående Surrender:

”One of the best rock romantic songs ever made. Rainbow is a great band”

”Blackmore rules even in a commercial setting! He’s a genius”

”Saw these guys in 82 with Riot and Scorpions, what a show!”

”I have heard this song 106,799 times in my life.”

”Another awesome outro solo. There is no denying that RB is a Master of the outro solo”

”I remember buying this album, like it was my duty”

”Joe Lynn Turner, the most underrated vocalist ever. The dude kicks ass.”

”The album cover actually predicted COVID-19! That’s crazy”

Publicerat i Kultur, Musik, Polen | Märkt , , , , | Kommentarer inaktiverade för Musikens pärlor (36): Rainbow – I surrender

Sommar 2021 i P1: Jonas, Ingrid, Mats, Inger, Niklas och Sten!

Nu den 5 augusti känns det som årets urval har glidit in i en zon med mindre intressanta pratare som bara har ett enda budskap de vill föra ut. Och snälla nån, varför väljer många så erbarmliga musikaliska spår mellan sina monologer? Monotont slammer och gapande från modern angloamerikansk repertoar får mig att trycka bort det hela efter en stunds försök att ta till mig deras budskap. Har inte hört ett intressant program sedan Jonas Karlsson den 25 juli. (Kanske gör jag någon lite orätt nu, för jag har inte rattat in samtliga efter honom). Som den proffsiga framställare av Ordet som Jonas är, så blev det fint om olika aspekter av hans liv fram till idag vid 50 bast. Personligt, klurigt och roligt – alltså underhållande. Musiken var en bukett mindre kända spår, som fint tryfferade anrättningen.

Nå, vilka har före Jonas Karlsson fångat mig? Jacob Hård var som väntat en rapp presentatör. Han är ju en garvad radiopratare. Och jag är trägen följare av idrott, framför allt fotboll, fri idrott och längdåkning på skidor. Motorsport, golf och segling hoppar jag gärna förbi. Henrik Ekmans trevliga röst har man hört i många naturprogram, det ville jag gärna lyssna på. Han har ett brett och tilltalande perspektiv. Nina Burtons författarskap har jag anat – boken om Erasmus ligger i min stapel av sånt som jag tänkt läsa framöver. Tror jag återvänder till hennes program senare, jag lyssnade bara delvis på det, upptagen med händerna i min verkstad den dagen. Fint musikval var det också. Tecknaren Mats Jonsson hörde jag bekvämt tillbakalutad i trädgården – en fullträff att höra hans livsresa. Precis såna personliga berättare utan nån uttalad agenda blir bäst i det här radioformatet. En hel del svensk musik – bra. Inger Nilsson gladde också med fin musikmix när hon berättade med lust och temperament kring sin karriär, som ju rivstartade tidigare än de flesta andras. Satt på kallvinden och myste till Sickan Carlsson och Dylans vackraste ballad i en bra inspelning – bara en sån sak (Dylans egen version är ju inte den vackraste). Det är slående att de bästa Sommarpratarna ofta är skådespelare, författare, journalister eller konstnärer. Undantag gives självklart. Ingrid Carlberg gillade jag alltså också. Ny i Svenska Akademin. Jag har läst flera biografier om Alfred Nobel tidigare, och hennes ligger på väntan i min stapel sedan flera månader. Extra plus för klassiskt, av mäster Antonio Lucio Vivaldi. Bra tänk som väntat av farbror Niklas Strömstedt, som nu passerat sextio, han också. Skrämmande. I övrigt habila insatser i början av Svennis, Amelia, och Trumps rådgivare Philipson. En som jag hoppade över var Anna Batra. Efteråt läste jag på webben att just hon fått mest beröm av alla där i första halvlek, så jag blev nyfiken och lyssnade av henne. Hon gav sitt personliga vittnesbörd om hur det var att göra raketkarriär ända från Skärholmen fram till partiledarskapet i ett av våra äldsta och största partier. Som taget ur dagboken. Rakt och sympatiskt. Plus också för hennes val av enbart svenska sångfåglar, plus onkel Händel. Av de som är kvar, vill jag inte missa skådespelare Sten Ljunggren (det blev en höjdare, som väntat) och journalisten och öst-kännaren Anna-Lena Laurén (samma där). Kanske får fler chansen 🙂

Publicerat i Kultur, Media, Musik, Radio | Märkt , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Sommar 2021 i P1: Jonas, Ingrid, Mats, Inger, Niklas och Sten!

Richard Burton and the Cheddar Man

The Cheddar Man of Somerset
Richard Burton of Wales

Cheddar Man is a human male fossil found in Gough’s Cave in Cheddar Gorge, Somerset, England. The skeletal remains date to the Mesolithic (ca. 9100 BP, 7100 BC) and it appears that he died a violent death. A large crater-like lesion just above the skull’s right orbit suggests that the man may have also been suffering from a bone infection. Excavated in 1903, Cheddar Man is Britain’s oldest complete human skeleton. The remains are kept by London’s Natural History Museum, in the Human Evolution gallery. Analysis of his nuclear DNA indicates that he was a typical member of the western European population at the time, with lactose intolerance, probably with light-coloured eyes (most likely green but could be blue or hazel), dark brown or black hair, and dark to black skin. Nuclear DNA was extracted from the petrous part of the temporal bone by a team from the Natural History Museum in 2018. The genetic markers suggested (based on their associations in modern populations whose phenotypes are known) that he probably[4] had green eyes, lactose intolerance, dark curly or wavy hair, and dark/brown-to-black skin.[2][5] These features are typical of the Western European population of the time, now known as West European Hunter-Gatherers. This population forms about 10%, on average, of the ancestry of Britons without a recent family history of immigration.

Brown eyes, lactose tolerance, and light skin are common in the modern population of the area. These genes came from later immigration, most of it ultimately from two major waves, the first of Neolithic farmers from the Near East, another of Bronze Age pastoralists, most likely speakers of Indo-European languages, from the Pontic steppe.[2][6]

Cheddar Man’s Y-DNA belonged to an ancient sister branch to modern I2-L38 (I2a2). The I2a2 subclade is still extant in males of the modern British Isles and across other parts of Europe. The mitochondrial DNA of Cheddar Man was discovered to be haplogroup U5b1 by a Natural History Museum study in 2018 using next generation sequencing. Some 65% of western European Mesolithic hunter-gatherers had haplogroup U5; today it is widely distributed, at lower frequencies, across western Eurasia and northern Africa. In 1996, Bryan Sykes of the University of Oxford first sequenced the mitochondrial DNA from one of Cheddar Man’s molars as U5a using PCR testing. The difference between the older result and the 2018 Natural History Museum result was attributed to the use of older PCR technology and possible contamination. (Wikipedia)

National Geographic, by Sarah Gibbens (Published February 7, 2018)

A recent facial reconstruction of a 10,000-year-old skeleton called the ”Cheddar Man” has revealed a man with bright blue eyes, slightly curly hair, and dark skin. ”It might surprise the public, but not ancient DNA geneticists,” says Mark Thomas, a scientist at the University College London. That’s because a new analysis of the ancient man’s DNA proves he’s genetically similar to other dark-skinned individuals from the Mesolithic era found in Spain, Hungary, and Luxemborg whose DNA has already been sequenced. The new revelation places the Cheddar Man among a group of hunter-gatherers that are thought to have migrated to Europe at the end of the last Ice Age some 11,000 years ago. They started the reconstruction by taking measurements of the skull. ”He had a thick, heavy cranium and a relatively light jaw,” says Thomas. Researchers then sequenced the Cheddar Man’s entire genome. He’s the oldest British individual whose genes scientists have mapped. From the sequence, they learned skin color, eye color, and hair type. Finally, to bring the Cheddar Man to life, experienced Dutch model makers Adrie and Alfons Kennis used 3D scans and printing to add the ”flesh” to his reconstructed bones.

The genes that determine skin color are mapped across various chromosomes, says Miguel Vilar, the science manager for National Geographic’s genome project. Vilar was not involved in the reconstruction but says scientists would have had to look at billions of data points, something we have previously been unable to do with ancient DNA …

How and when Britons developed lighter skin over time is unclear. ”We think it’s because light skin allows for more UV radiation, which helps break down vitamin D,” says Vilar. In more temperate regions, where ancient humans were less exposed to sunlight, they would have needed to absorb more radiation to break down the essential vitamin needed for healthy bones. ”In my view, that’s the most robust theory for skin pigmentation,” says Thomas. ”But it doesn’t explain eye pigmentation. There are other processes that go on. It could be sexual selection. It could even be something else we don’t yet understand.” Another theory put forth in a 2014 study suggested that as humans began cultivating farms, their diets became less diverse and thus they would have needed to absorb more vitamin D from the sun…” (excerpts)

* * *

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Richard Burton and the Cheddar Man

Vad skall vi tro om framtiden – efter oss Syndafloden?

Bilden visar Ljusnan vid Höljebro kraftverk i juli 2021. Här brukar den forsa ner emot utloppet i Östersjön vid Ljusne. Efter oss syndafloden, lär Madame de Pompadour ha sagt vid något tillfälle. Frågan är om den har kommit nu, eller är på gång strax? För efter månader av en envis corona-pandemi i världen som nu har skördat över 4 miljoner döda, så kom denna sommar också en fruktansvärd översvämning i centraleuropa. Därtill värre bränder än någonsin i Kalifornien, och svinvarma rekordtemperaturer i Kanada. Jag väntar nu bara på att Egyptens gräshoppor skall äta upp våra skördar också, så sitter vi alla där med skägget i brevlådan utan käk. Trots decennier av larmrapporter och Gretas stridsrop, har världens ledare inte på allvar vaknat upp. Förrän nu kanske. För pandemin visar inga tecken på att ge upp så snabbt som den dödliga influensan 1918-1919, ”spanska sjukan” kallad. Spanskan tog 50 miljoner liv, men var vänlig nog att sedan försvinna nästan spårlöst. Virusforskare hade svårt att få tag på dess DNA, när vetenskapen så småningom var nog utvecklad att granska detta virus i detalj under lupp.

I Sverige har regeringen Löfvén slickat såren efter en rejäl tjolablängare som utlöstes av fru Lööfs vägran att skippa sina ohemula krav på marknadshyror. Sommarfrid råder, och endast Morgan och någon till, tycks vara vaken i tjänst. Landets gangsters skall uppjagas ur sina hålor och många skall gå miste om sin svenska straffrabatt, är budskapet. Det vore bra om alla kunde avväpnas först också.

I övrigt går Börsen som en raket trots pandemier, katastrofer och elaka diktatorer runt varenda krök. Efter ett omskakande EM i fotboll som aldrig borde ha spelats p.g.a. fuskiga favörer med hemmaplan för vissa länder, så har vi nu ett pågående OS i Tokyo som ingen kan se i SvT. Låt oss hoppas att pandemin inte gottar sig och sätter stopp för festen. Japan har 15.000 döda i covid, liksom Sverige. England och Italien har närmare 130.000 döda, Frankrike 110.000 och Tyskland 91.000. Finland och Norge har färre än 1.000. Kina uppgiver 5.000 döda – skall vi tro på detta. Ja, kanske – för Syd-Korea har bara 2.000 döda! Hur har de i så fall burit sig åt, Tegnell? Sverige har över 1 miljon smittade – Finland har 100.000. ”Det går så länge som det går, och sen går det inte alls”, sjöng Ernst Rolf klarsynt och elegant när det begav sig! / jeha

Publicerat i Brott & Straff, DNA, FoU Vetenskap, Historia, Kultur, medicin, Miljö, Politik, sociologi, Statistik, SvT | Märkt , , , , | Kommentarer inaktiverade för Vad skall vi tro om framtiden – efter oss Syndafloden?

Centerpartiets nya kläder

Alice has a conversation with a Cheshire Cat.

Vi har fått ett nytt stillestånd i Sveriges riksdag. Det börjar bli oroväckande ofta nu. En trött statsminister Löfvén körde till slut fast i den liberala gröt som Fru Lööf tvingade honom att genomkorsa. Det måste ta stopp till slut. Misstroende-voteringen kunde förstås ha stoppats av Fru Lööf genom att bara stryka den där förargliga punkt 44 i JÖK:en. Men hon gav ingen pardon. Hon tryckte ned s under toffeln. I dörrmattan, om ni vill ha den där populära symboliken. Det var ju faktiskt skönt att pinan är över. Och Löfvén lär inte få någon hjälp från extremisterna i Centern att ta sig ut på fritt vatten igen. Med en partiledare som är en uppenbar megafon för Näringslivet så fort hon öppnar munnen, borde (s) för länge sedan ha fattat vem man hade att göra med, och valt en annan väg efter valet. Bevisen för Centerns oresonliga thatcherism pryder ju deras väg flera decennier bakåt nu, ända tillbaka till Maud Olofssons katastrofala insatser som minister. Med Nuon-affären som det mest flagranta exemplet på vilka tankar som tycks florera inom Centerns partiledning numera. Hur länge ska Narcissisterna (c) få sabotera svensk parlamentarism? Räcker det inte med fyra månaders regeringskris – som kunde ha klarats upp på två veckor, om den goda viljan att direkt se en framkomlig väg hade funnits. Men någon älskade ju att få sola sig på podiet under krisens 100 presskonferenser. Då känner man ju verkligen att man lever sin politik, när man får träda ut i strålkastarljuset och tvinga media att dansa och lystra efter de väl inövade statsmannaorden: ”Det handlar inte om att…, det handlar inte om att…, det handlar om att tro på det JAG säger!” Vi lever inte längre på Gunnar Hedlunds tid. Inte på Fälldins heller för den delen. Nu är apotekardottern och kvasifilosofen Ayn Rands cyniska teologi den nya partiledarens betlehemsstjärna. Honnörsbegreppen är rationell egoism, individualism, rejäl gammal laissez faire och en rent fysisk skräck för allt som andas det allra minsta av ryslig socialism eller kollektiva lösningar. Nå, när skall våra etermedia börja granska chesire-katten i det svenska Underlandet? Nu förstås. Ni kommer inte undan längre. Allt som hörs från (c) är obstruktion. – Vi med våra 10% bestämmer här. Gör som vi säger. Väljarna kommer att förstå att marknadshyror är alldeles utmärkt. Låt folk kämpa för att komma nånstans. Det är sunt och bra, ren social-darwinism, javisst. Än sen? Darwin fattade ju att det är konkurrens och utslagning som fört oss hit upp till toppen där vi nu njuter av människans landvinningar. Låt bara utvecklingen fortsätta i frihet utan hämmande reglerngar, så kommer allt att bli så bra.

Publicerat i Bostäder, Media, Politik, Press, Radio, Religion, sociologi | Märkt , , , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Centerpartiets nya kläder

Musikens pärlor (35): Horace Silver – Song for my father

”Six pieces of Silver” hette plattan med pianisten Horace Silver som fångade mitt öra en dag på sextiotalet. Gick man på gymnasiet så var det inte bara Liverpool som gällde. Även jazz, och lite senare även klassiskt. Så här efteråt blandar man säkert i minnet ihop de influenser som fick en att treva sig fram i en viss musikalisk riktning. På spaning efter en egen smak. Processen liknar jakten på det fulländade vinet. Ett glas San Giovese? Eller maträtten som du aldrig tröttnar på – som får det att vattnas i munnen bara du tänker däruppå: Janssons frestelse?

Hörde jag Silver på Voice of America på min radio Lucille? Jag har visst skrivit så tidigare. Det kan ha varit på Radio Free Europe också, men knappast radio Luxemburg. I alla fall, Horace Silver spelade ”Song for my father”, och det stack ut, det liknade inget jag hade hört tidigare. Det var bra, och Horace bakom pianot dirigerade kombon. Det ligger idag flera inspelningar av låten med Horace på YouTube – både inspelningen från Köpenhamn och Montreux är super. Jag lägger ut en länk nedan till Köpenhamnsversionen. En kort fin introduktion av en ung Horace! Och som en extra krydda efteråt – några av de kommentarer som lyssnare bjuder oss på 🙂

“Recorded live in Copenhagen, Denmark, April 1968. Song for My Father was recorded in October 1964 and released on the Blue Note label. The album was inspired by a trip that Silver had made to Brazil. The cover artwork features a photograph of Silver’s father, John Tavares Silva, to whom the title song was dedicated. ‘My mother was of Irish and Negro descent, my father of Portuguese origin’, Silver recalls in the liner notes, ‘He was born on the island of Maio, one of the Cape Verde Islands.’ The album line-up differs from the Copenhagen musicians here.” (YouTube, ukvibeorg)

”RIP Horace Silver. He was a dear friend for over 34 years and one of the most enlightened and gifted souls on this planet. This man and his music, that poured from the depth of his heart, deserve to be celebrated.”

“Bennie Maupin on tenor sax. Bill Hardman trumpet, Johnny Williams bass and Billy Cobham drums.”

”If musicians were compensated on skill alone, these men would be billionaires.”

“I love what you can discover when you fall down a hole on YouTube. This is gorgeous.”

“Glad my Dad introduced me to jazz when i was 8. I am 62 now, love you daddy.”

“Mr. Modesty, no pyrotechnics, no highbrow deconstructions, just plain simple joy. Every note pregnant with life.”

“What a classic! What an amazing genius of simplicity in art Horace Silver created in his playing. Sometimes less is better. Something we all need to remember.”

”This was the first album I bought with my own money as a kid in 1964, I am now 73 how time fly but this still sounds great and I’d buy it now if I did not have it. Wow take a moment and just listen to it, how could you not get into it or let it get into you ? I miss this level of jazz and musicians.”

“An honor to be brazilian and hear that this song was inpired on a trip to my country! Greetings! Great tune!”

”I heard this piece for the first time in the early 80s when I was 15 on a jazz music Radio program in Lagos Nigeria. It was dark in the room. I was alone lying in my bed. By the time it ended I had tears in my eyes. Everything about this piece is perfect. RIP Horace Silver.”

”Whew! Man when they kick it into the double time during the piano solo, this thing smokes and takes off even more so – Cobham is on fire. As I listen to this it is approximately 49 years after the concert was recorded and it just sound so good! Who cares if it’s in black and white – we get it, ¿no? Dig the comping behind the trumpet and tenor solos – pushed the rhythm even more so.” / (YouTube) jeha

Publicerat i Musik, Radio | Märkt , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Musikens pärlor (35): Horace Silver – Song for my father

Mr Bob Zimmerman, 80 – I presume?

Jag var aldrig nån konsertbesökare i ungdomen. Har inte ens sett Lundell live. Vid närmare eftertanke är det nog bara Georgie Fame & The Blue Flames jag såg på Grönan en gång med min kusin när han kom till Stockholm. Och en sommarkonsert på Gotland många år senare med en arbetskamrat när vi satt i gröngräset på en udde och såg svenska artister. Lasse Wellander med flera vill jag minnas.

Dylan är ingen sånglärka precis, men han har ju en personlig röst liksom Lars Forssell och Evert. Och nog har man gnolat på hans största hits. Vissa strofer har etsat sig fast. Det var som politisk filosof och observatör av vår tid han skilde ut sig från mängden. Som tidigt politiskt intresserad kunde man uppskatta hans sanningssökande. Jag har bara ägt en singel av honom, som jag dessutom måste ha fått av nån annan. Minns inte att jag har köpt den själv. Aldrig ägt nån LP med hans material. Den mest poetiska text Dylan givit upphov till i mina öron är förresten ”Diamonds and Rust”. Som Joan Baez skrev. Och som jag har på hennes fantastiska vita LP. Vacker sång det där… De har separerat sedan länge, då han en dag plötsligt ringer från en fjärran telefonautomat – ”a booth in the Mid-West” – och alla minnena väller upp inom henne:

”Well, I’ll be damned, here comes your ghost again
But that’s not unusual
It’s just that the moon is full
And you happened to call

And here I sit
Hand on the telephone
Hearing a voice I’d known
A couple of light years ago
Heading straight for a fall

As I remember, your eyes
Were bluer than robin’s eggs
My poetry was lousy you said
Where are you calling from?
A booth in the midwest

Jag fick rysningar av den där, varje gång LP-nålen spelade det vackra introt.

”To make you feel my love” av Dylan är också fin. Ebba Forsberg gör den bäst. 

När Dylan fick Nobelpriset beställde jag ändå ett par CDn på nätet, efter att jag hade köpt och läst hans memoarer. Dom var bra, mycket läsvärda – de gav nycklar till hans tankevärld. Jag gissar att du också har läst dom? Jag blev överraskad av hans berättelse – rösten bakom texten stämde ju inte alls med den mediabild jag hade fått av honom via intervjuerna. Han verkade snarast vara en omtänksam ”family man”, gift med samma flicka i många år. Jag fastnade för en speciell låt på en av dessa CDn som jag körde ett tag. Minns inte titeln nu. Och jag hittade bilder på hans barndomshem – en oansenlig liten trävilla i Minnesota. I boken fastnade fr.a. skildringen av en inspelning i New Orleans. Dylans bok fick mig att associera till två andra unga amerikanska artister som också speglat sina liv i egna texter. Cohen och Springsteen. Cohen är borta nu. Och Bob är 80 fyllda. /

Jeh (ur ett brev till en vän)

Publicerat i Litteratur, Musik, Politik | Märkt , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Mr Bob Zimmerman, 80 – I presume?

SÖDERHAMN svenska mästare 2021 i bordtennis (SUIF)

Mästarlaget (SR, P4 Gävleborg – foto: Patric Ljunggren)
  • Efter tre matcher stod Söderhamns UIF som vinnare mot Halmstad BTK i den tredje och avgörande finalmatchen i bordtennis med 4–2.
  • Därmed säkrade Söderhamn sitt sjätte SM-guld genom åren.
  • ”Det är drömscenario att få gå in och vinna”, säger matchvinnaren Anders Eriksson.

Patric Ljunggren, Radiosporten, Agneta Sundberg
p4gavleborg@sverigesradio.se  
P4 Gävleborg

Halmstad BTK–Söderhamns UIF 2–4

Matcherna: Elias Ranefur–Anders Eriksson 3–2 (11–7, 11–8, 4–11, 10–11, 11–9, Borgar Haug–Jonatan McDonald 1–3 (11–8, 8–11, 4–11, 6–11), Fabian Åkerström–Viktor Brodd 0–3 (10–11, 3–11, 6–11), Elias Ranefur–Jonatan McDonald 3–1 (11–9, 11–9, 6–11, 11–8, Simon Arvidsson–Viktor Brodd 1–3 (7–11, 11–7, 6–11, 8–11), Fabian Åkerström–Anders Eriksson 0–2 (8–11, 6–11, 11–3, 7–11).

Söderhamns UIF blev svenska mästare efter 2–1 i matcher mot Halmstad. Senast SUIF vann var år 2010 – så det fanns traditioner att försvara. Efter en lång vinter med medias evigt tröttande fokus på ishockey, var det befriande med en lokal framgång i en verkligt bred sport som bordtennis, där Sverige har stolta traditioner och fina internationella meriter. Stort grattis!

Publicerat i Radio, Söderhamn, Sport | Märkt , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för SÖDERHAMN svenska mästare 2021 i bordtennis (SUIF)

På spaning, efter den tid som komma skall…

Spekulerandet är vår tids sjuka

det rastlösa spanandet efter vad som komma skall

Människor har lämnat förnöjsamheten bakom sig

och väntar idag, väntar med otålig ångest

på vilken ny utmaning som kan vänta bakom nästa krök…

Porträtt: Isaak Levitan painted by Valentin Serov (något beskuren, 1893)

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , , | Kommentarer inaktiverade för På spaning, efter den tid som komma skall…

Arbrå har förlorat en vän

Arbråhistorikern och vännen Tore Svedlund har stilla somnat in den 25 mars. Han var född 1932 och blev 88 år. Han var ett ovärderligt stöd när jag skrev min bok om ”Arbrå under sju generationer”, med sin stora kunskap om socknens historia och sitt stora kontaktnät. Vi höll kontakt och brukade ses nån gång varje sommar för att stämma av forskar-läget. Ibland nere på hembygdsarkivet, ibland på hembygdsgården eller på Kvar-Eriks där vi tog en fika. År 2012 gjorde vi en gubbsafari i bil fyra man genom byarna Parten och Änga där vi alla hade rötter. Här ett par rara bilder från hembygdsgården, Kvar-Eriks och fäbodvallen han älskade.

Bilderna uppifrån:

  1. Hembygdsgården i Arbrå med Christina Malmgren i midsommartid
  2. Janne och Tore på Möckelåsen
  3. På arkivet i Arbrå när ankaret Bert Hedlund fyllde år
  4. Silversmed Tove Brokigs vackra Arbråsigill med fålen
  5. Tore och Christina på Möckelåsen
  6. Ett pressklipp från Tores yrkeskarriär. / En sann hedersman har gått ur tiden. / DiJanneh
Publicerat i Litteratur | Märkt , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Arbrå har förlorat en vän

Fukushima 23 mil norr om Tokyo

Miljömagasinet den 

”Den 11 mars 2011 drabbas Japan av den kraftigaste jordbävning man dittills uppmätt. En enorm flodvåg skapas och sveper in längs Japans östkust. En halv miljon människor tvingas lämna allt och fly, närmare 16000 människor dör. Många av de som evakuerades kommer aldrig att kunna återvända (anm: min fetstil). Stora vågor vräker in över staden Fukushima, cirka 23 mil norr om Tokyo. Skyddsmurarna kring kärnkraftverket i staden, ett av världens största, räcker inte till. Tre av verkets sex block, som är i drift, snabbstoppas. Säkerhetssystemen blir strömlösa och det slutar med härdsmältor i alla tre reaktorerna. Stora utsläpp av radioaktivitet sker i luften, på marken och i havet.

Det är nu tio år sedan. Än i dag arbetar tusentals personer dagligen med saneringsarbetet. Enligt nya prognoser kommer saneringen ta upp till 60 år och kosta 7 000 miljarder kronor. Men det kräver också nya tekniska lösningar som ännu inte existerar. Minst 14 miljoner kubikmeter kontaminerad jord ska saneras. Grundvatten har pumpats upp för att radioaktiva ämnen inte ska tränga ut i havet. Över en miljon kubikmeter vatten ska saneras innan det kan släppas ut igen. Enligt reaktorernas ägare Tepco finns det snart ingen mark kvar att uppföra nya tankar på, och sommaren 2022 är det definitivt fullt. Sedan går det inte att lagra mer vatten. Det är viktigt att vi inte glömmer Fukushima, inte minst för alla de som drabbades, men också för att försöka undvika nya katastrofer. Kärnkraft är i grunden farligt trots alla säkerhetssystem som successivt lagts till.

• Efter Harrisburg blev det standard med haverifilter för att minska risken för utsläpp vid en härdsmälta (vilket ändå inte hjälpt vid senare olyckor).

• Efter Tjernobyl genomfördes i Sverige ett omfattande arbete för att stärka den nationella strålskyddsberedskapen.

• Efter Fukushimaolyckan beslutade Strålsäkerhetsmyndigheten att alla svenska reaktorer måste ha oberoende härdkylsystem efter 2020. En kostnad på 500–700 miljoner kronor per reaktor.

Med nya krav på säkerhetssystem och riskhantering blir kostnaderna för driften av kärnkraftverk allt högre och lönsamheten lägre. Samtidigt som riskerna för olyckor hela tiden ökar med kraftverkens stigande ålder. Det finns all anledning att påskynda Sveriges sentida avveckling av kärnkraften. Redan efter kärnkraftsomröstningen 1980 beslutade riksdagen att kärnkraften skulle avvecklas senast 2010. Årtalet baserades på att kärnkraftverkens livslängd bedömdes till 25 år, och att den sista reaktorn planerades starta 1985.

I dag, tio år efter Fukushima, har sex av Sveriges tolv reaktorer stängts. Trots detta producerar nu de förnybara energikällorna mer el och är både billigare och fördelaktigare. Kärnkraften är dyr, farlig och onödig. I dag finns ingen anledning att förlänga kärnkraftsepoken.

(Miljömagasinet Nr 10. 12 mars 2021)

Publicerat i FoU Vetenskap, Historia, Litteratur, Media, Miljö, Politik, Press | Märkt , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Fukushima 23 mil norr om Tokyo

Dandelion wine

Tucson, Arizona 1957

Dandelion Wine is a 1957 novel by Ray Bradbury set in the summer of 1928 in the fictional town of Green Town, Illinois, based upon Bradbury’s childhood home of Waukegan, Illinois. The novel developed from the short story ”Dandelion Wine,” which appeared in the June 1953 issue of Gourmet magazine. The title refers to a wine made with dandelion petals and other ingredients, commonly citrus fruit. In the story, dandelion wine, as made by the protagonist’s grandfather, serves as a metaphor for packing all of the joys of summer into a single bottle. The main character of the story is Douglas Spaulding, a 12-year-old boy loosely patterned after Bradbury. Most of the book is focused upon the routines of small-town America, and the simple joys of yesterday.” (Wikipedia)

En underbar berättelse. Får mig att längta efter maj månad – årets ljuvligaste tid.

Publicerat i Litteratur, Resor | Märkt , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Dandelion wine

Askesta Sågverk och svensk polarforskning

En andra liten upplaga är nu tryckt. Med mjukt omslag och svart-vit inlaga, 200 sidor med över 200 fotografier och andra illustrationer. Den kommer inte att finnas i bokhandeln, men kan beställas här av intresserade. Den kostar 300 kr (plus eventuellt porto, om den skall skickas). Den handlar om ägarklanen Dicksons från Montrose i Skottland och deras framgångsrika verksamhet i Göteborg, Värmland och Norrland under andra halvan av 1800-talet, och hur huvudmannen Oscar Dickson delvis investerade vinsterna i svensk polarforskning på Svalbard och Grönland. Han finansierade även del av Nordenskiölds seglats via Nordostpassagen, och ingenjör Andrées färd i ballong mot Nordpolen sommaren 1897. Men det handlar också om människorna vid Dicksons sågverk i Askesta, och hur min egen morfars farfar Stut Hans Ersson kom till Askesta och rotade sig där, och hans ättlingar. 

Först till kvarn. Maila: arboradh@gmail.com

/ Janne Hallström

Publicerat i FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Litteratur, Norrland, Politik, Söderala, Söderhamn, Söderhamn, sociologi, Statistik | Märkt , , , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Askesta Sågverk och svensk polarforskning

Fado 2004

Et donc, nous gaspillons nos vies

en prévision

sur ce,

qui après tout

mais cela n’arrive jamais

Donne moi ton fado

et je pleurerai tes larmes

Chantez – vos sentiers parfumés

et toutes les pierres!

et je vais vous dire

notre histoire… (jeh)

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Fado 2004

Skogen är vår arvedel (1944) Filmografinr 1944/21

NATTBILD

Nattens portar står öppna

I en trädtopp

sitter en uggla och ser,

hur lysmasken, ett av Jordens minsta

energiverk – arbetar.

/ Bo Setterlind

Publicerat i Kultur, Litteratur, Miljö, Religion, Språk | Märkt , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för

Trästrejken som inte tog skruv

 Söderhamn och Sundsvall sommaren 1879

I januari 1879 kunde man i svenska tidningar läsa en notis som  förebådade en viktig förändring i tiden. Rubriken löd Den förste arbetaren i riksdagen. Mannen ifråga var järnarbetaren Gustaf Eriksson och nu hade han invalts i riksdagen på Stockholmsbänken. Det här var innan det socialdemokratiska partiet bildades i Sverige. Halmar Branting låg ännu i Uppsala och studerade, och agitatorn August Palm hade ännu inte anlänt från Danmark.

I Sverige hade träpatronerna utefter norrlandskusten bokstavligen skurit guld under det goda sjuttiotalet. Men just den här vårvintern 1879 hade det slagit om – och priserna på virke i London var ingen rolig läsning för exportsågverken i Norrland. Priserna var usla, och för att rida ut de dåliga tiderna hade sågverken av riksdagen begärt och fått beviljat ett lån på 3 miljoner kronor. Det räckte dock inte. För att hålla ställningarna hade man också sänkt arbetarnas löner med 15-20%. Marknadens närmaste framtid syntes dyster, och ett synligt bevis var att uttagningarna i Sparbanken i Söderhamn var större än insättningarna. Men skam den som ger sig – redan den 11 februari detta år rapporteras i Söderhamns Tidning att Askesta som första såg har ’dragits på’ och är i full gång på dagarna: Trafiken å banan mellan Askesta och Sandarne har även för året öppnats för det försågade virkets nedforslande till Sandarne. Likaså har arbetet å det mekaniska ånghyvleriet vid Sandarne under veckan börjat, så att flertalet av vid Askesta och Sandarne varande bofasta gifta arbetare nu äga sysselsättning och något ljusare levnadsutsikter, ehuru arbetslönerna äro nedbringade nära nog till de minsta möjliga. Vid övriga sågverk i skärgården tros rörelsen knappast komma igång före öppet vatten. I april annonserar Oscar Dickson, som äger sågen i Askesta och anläggningarna i Sandarne, om arbetstillfällen: Herr Dickson & Co har givit sina arbetschefer i Jemtland och Herjedalen order om skogsavverkningar i stor skala.

Allt är inte nattsvart, men ett säkert tecken på oron är uppgifterna som inkommer om en ökande utvandring. Den 22 april uppmanar flottningsföreningen i Ljusnan herrar virkesägare vid Ljusne älv och dess bivatten att före 1 maj inkomma med kalkyler på 1879 års virkesinmärkningar. I början av maj börjar så isen till slut att spricka upp. Den 6 maj har isen skilt sig, och en vak ligger mellan Enskär och Storjungfrun. Norrut är det massor av drivis, men utanför Söderhamn har den skingrats och Storjungfruns fyr har tänts. Lotsarna har gått ut till Lilljungfrun. Några dagar senare gör sig ångaren Nya Söderhamn redo att lämna Stockholm med destination Ljusne och Söderhamn. Isbandet mellan Branthäll och Grundvik anses utan svårighet kunna passeras. Den 13 maj inkommer så plötsligt notiser från Hudiksvall om ett slags strejk vid trävarubolagets brädgård i staden. Hudiksvallsposten undrar vad det skall tjäna till – bolaget har redan annonserat efter nya arbetare i Söderhamn. Nånting är i görningen, och den 27 maj ger Söderhamns Tidning stort utrymme åt bildandet av Söderhamns arbetarförening vars stadgar tidningen publicerar. Då har samtidigt i Sundsvall den 26 maj klockan 8 på morgonen en kommitté bestående av fyra arbetarrepresentanter för brädgårdsarbetarna vid Heffners & Co framfört arbetarnas krav på återgång till fjolårets löner, men bryskt avvisats av ledningen där. Det blir signalen. Nu lägger arbetarna ner arbetet vid de flesta sågverken i Sundsvallsdistriktet. Ett spontant missnöje har sakta men säkert växt sig allt starkare, och nu är måttet rågat. Arbetarna samlas under provisoriska röda fanor i stora skaror på Skarpskyttelägret i Sundsvall. Snart är man 1000 man. Arbetarna uppträder mycket fredligt, sjunger psalmer och lyssnar på predikanter. På deras egen begäran stängs krogar och utskänkningsställen. Det är inte våld man vill ha, utan bröd och rättvisa. På strejkens andra dag står ett 30-tal sågverk stilla i bygden. Nu blir det fart på ägarna och myndigheterna. Landshövdingen Treffenberg ilar till lägret och håller förmanande tal om återgång till arbetet.

I Stockholm är kungen Oscar II nervös. Han telegraferar till landshövdingen och lovar militär hjälp om läget skulle så kräva. Ångaren Thule kommer först med 300 gardister från Stockholm ombord. Snart kommer också 200 man från Hälsinge regemente. Militären har skarp ammunition med sig. Efter ytterligare några dagar anländer också sex kanonbåtar till Sundvall. Läget är laddat, och arbetarna vägrar lyssna på landshövdingens uppmaningar. Tisdagen den 3 juni, tredjedag pingst,  låter Treffenberg militär omringa lägret och kanonbåtarna vänder sina kanoner mot platsen för lägret. Man läser upprorslagen för arbetarna. Man läser också upp vräkningsdomar mot arbetarna, griper 37 personer för lösdriveri, och häktar sju nyckelpersoner som anses vara ledarna. Allt pågår i kyla och ösregn. Dagen efter har myndigheterna med sina militära påtryckningar och sina hot tvingat tillbaka arbetarna i arbete.

Men samtidigt börjar också oroligheter söderut – i Hudiksvall, Söderhamn, Gävle och Skutskär. Söderhamns Tidning skriver den 3 juni: Ett antal av några hundratal arbetare från Marma och Bergviks brädgårdar (inne i Söderhamn) har idag inställt sina arbeten och dragit ut till sågverken utefter fjärden. Före deras avmarsch från staden talade lektor P.Waldenström från Gefle vilken igår anlände hit till staden. Nykterhetskämpen Waldenström försökte lugna massorna, och få dem att på fredlig väg nå en överenskommelse med sina arbetsgivare. Några tog intryck av Waldenström och lämnade demonstrationen, men övriga tågade nu iväg mot sågverken utanför staden för att värva fler anhängare. I Grundvik blir man avvisade. Störst gehör tycks man få i Ljusne. Snart har man där samlat mellan 1000 och 2000 man. I Ala släcker man ugnarna. Onsdag kväll anländer 300 man till salutorget i Söderhamn, mest Ljusnebor, men också folk ifrån Sandarne. Efter ett tag glesnar skarorna och man skingras mot torsdag morgon. Under onsdagen har samtidigt grosshandlare Oscar Dickson anlänt till Söderhamn. Han har hört talas om oroligheterna och beger sig genast ut till brädgården i Sandarne.

Vid middagstid på torsdagen den 5 juni samlas arbetarna åter i Söderhamn för avmarsch mot sågverken utefter sydsidan av fjärden. Nu har man en fana i spetsen av tåget. Söderhamns Tidning: Då de anlände till Sandarne, möttes de vid Lerviks grindar av grosshandlaren Oscar Dickson, som ensam hade tagit plats därstädes och under flera timmar avbidat de strejkandes ankomst. När skaran, 500 man, nalkas, trädde herr Dickson fram och förbjöd densamma att intränga på hans mark. ”Detta är mitt område och jag förbjuder alla utom Sandarnearbetare att inträda här”, säger han. En röst ur hopen ropar: ”Grinden är olåst, framåt!”. ”Jag är låset”, svarade herr Dickson och stod med orubbligt lugn på sin post framför grinden. Strejkarna började nu tveka och drog sig undan till Åsbacka. Dickson uppmanar sina arbetare att återgå till ordningen, i annat fall hade de att vänta att förlora sina jobb och att bli avhysta från sina bostäder. Borgmästare Berglöf anlände nu till Sandarne med militär från Helsinge regemente. Härav förlades en större avdelning vid Sandarne, och mindre styrkor vid de övriga verken. Till Ljusne begav sig samma torsdag kronofogde Holm med trupp från Mohed. Till Stugsund anlände kanonbåten Astrid. De rekvirerade trupperna kring Söderhamn är från Arbrå, Alfta och Järvsö kompanier. Kung Oscar II telegraferar den här kritiska dagen till landshövding Asker angående läget.

På torsdag kväll drar Alasågen igång igen, och fredag morgon tycks arbetet vara igång i Sandarne. Även i Grundvik är allt igång på fredagen – två man har där avskedats. Bara vid Åsbacka och Långrör är det ännu oroligt. Tisdagen den 10 juni när Söderhamns Tidning åter kommer ut, är strejken i stort sett över, och tidningen kan summera händelserna. I Söderhamn tycks de oroliga rörelserna ha lagt sig helt och hållet från och med den nya veckans början. Marma och Bergviks arbetare vid brädgårdarna inne i Söderhamn liksom kollegorna i Ala pekas ut som de envisaste arbetsvägrarna. De sista har givit upp under helgen. Vid Ala har 40 man avskedats under lördagen, men har fått tillbaka sina arbeten under måndag eftermiddag. Måndag kväll började man sända hem de militära förbanden. Då avseglade också kanonbåten Astrid mot Stockholm. Tidningen konstaterar i sin slutkläm att arbetarna i Söderhamnsdistriktet egentligen har det bättre 1879 än året före. Lönerna är visserligen 15% lägre, men det uppvägs mer än väl av kraftigt sänkta priser på livsmedel. Man menar också att lönerna i Söderhamn är bättre än vid industrierna längre norrut. Både arbetare och arbetsgivare får av tidningen beröm för att ingen har kommit till allvarlig skada. Inget fylleri, inget våld – och de flesta som avskedats har återfått sina arbeten.

Utanför Hudiksvalls brädgårdar ligger en kanonbåt kvar på redden ännu den 13 juni. Men även där återgår man snart till ordningen. Den stora norrlandsstrejken 1879 tog aldrig riktigt skruv. Därtill var den för oförberedd och utan organiserad ledning. Den var den första stora arbetskonflikten i vår moderna svenska historia, och den varade i närmare fyra veckor sammanlagt. I Söderhamn var det över på en vecka. Det tycks i Söderhamn ha varit brädgårdarnas arbetare som var de aktiva. Oroligheterna följde ett band från stadens brädgårdar ut efter fjärdens södra strand ända ner till Ala. På norra sidan av fjärden i Mariehill, Djupvik och Utvik var det lugnt. Inte heller tycks sågarna vid Ljusnan i Bergvik, Marma och Askesta ha varit involverade. Inte en enda notis därom står att finna i Söderhamns Tidning. Även om diskussionerna säkert gick höga vid köksborden även där. Inga omedelbart synbara förändringar kunde noteras i strejkens kölvatten. Men något hade ändå förändrats, erfarenheter hade vunnits inför nya bataljer mellan arbetsgivare, myndigheterna och arbetarnas krav på en rättvisare fördelning. Åren som följde på 1880-talet präglades av en kraftigt ökad emigration till Nordamerika. Samtidigt ser vi en arbetarrörelse som sakta började formera sig i politiska partier och fackföreningar. Man startade egna tidningar, agiterade för allmän rösträtt och bättre arbetsvillkor.

Sundsvallsstrejken blev början på en lång process innan arbetarna fick föreningsrätt, allmän rösträtt och strejkrätt. Mycket är idag vunnet – men inget fortsätter att utvecklas med automatik. Sågverken och brädgårdarna är färre, men strukturförändringar och förändrade arbetsuppgifter tenderar att skapa nya hälsorisker och arbetsvillkor. I dagens hårda konkurrenssamhälle kallas stress, alienation, konflikter och andra arbetsmiljöproblem för ”utmaningar”. Det säger en hel del om den tid vi lever i.   

2020-12-01 Jan Erik Hallström

F.d. statistikansvarig på Arbetsmiljöinspektionen i Stockholms distrikt

Träkusten av Molin

Publicerat i Arbrå, Hälsingeforsk, Historia, Litteratur, Media, Mo socken, Norrland, Politik, Press, Religion, Söderala, Söderhamn, Söderhamn, sociologi | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Salomon August Andrée: Hotchpotch och mammas lingonsaft. Spetsbergen 1882-83

En lördag morgon den 1 juli 1882 gick ett par av flottans kanonbåtar ut från Göteborg med kurs mot Spetsbergen. Ombord fanns en samling svenska forskare, och bland dem den unge entusiasten Salomon August Andrée (f.1854), apotekarsonen från Gränna som hade läst naturvetenskap och varit i Amerika ett tag. Fjorton år senare skulle han ge sig av i en luftballong mot Nordpolen, men nu skulle han studera jordmagnetism, norrsken och elektriska fenomen vid en vik på Spetsbergen i över ett år med en handplockad skara kollegor. Nåja, de hade ganska skiftande bakgrund. A.E.Nordenskiöld hade 1878-1880 avverkat Nordostpassagen med framgång och nu ville Kungliga Vetenskapsakademien skicka ut denna expedition på nya uppdrag. Den ingick i det första internationella Polaråret. Ledare för gruppen blev Nils Ekholm (f.1848) och Andrée blev hans ställföreträdare. På bilden poserar de framför det s.k. Svenskehuset i en vik av Isfjorden på västra Svalbard. Kap Thordsen kallas platsen. Det är Andrées födelsedag den 18 oktober 1882. Andrée syns i mustasch som tvåa från vänster. Den skäggige bredbente framför honom är antagonisten löjtnant Henrik Stjernspetz (f.1850). Till höger bakom och ovanför Andrée står aningen suddig – rumskamraten fil kand Emil Solander (f.1858), tjusige Vilhelm Carlheim-Gyllensköld (f.1859) i bredhatten, och ledaren Ekholm i skägg och kubb. Läkaren Richard Gyllencreutz (f.1850) lär vara den suddige tvåan från höger. Sittande är Ljungström, Olsen och Sundberg. Läkaren hade sin hund med sig, som fick valpar under vistelsen. Övriga är fångstmän som hjälpte till med det dagliga praktiska, transporter, fixande, jakt etc. Bilden lär vara tagen på Andrées födelsedag (källa: Digitalt Museum / Grenna Museum, Polar Center).

Egentligen siktade man först på Mosselbukta längst i norr, men där blev det för svåra isförhållanden. Där hade Nordenskiöld tidigare haft sin bas Polhem. Andrée och de andra bosatte sig i Svenskehuset i över ett år. Det innebar bl.a. en lång mörk vinter med temperaturer ner mot -25 grader. Både Ekholm och Andrée skrev dagbok. En liten drapa varje dag. Den som har läst Andrées senare anteckningar från färden mot Nordpolen , kommer i anteckningarna från Spetsbergen mycket närmare Andrées person och tankevärld. Efter ballonghaveriet 1897 blev det en kamp för livet varje dag, och dagboken därmed lakonisk och stundom kryptisk (och svårt fuktskadad då den omsider hittades). Här i huset vid Isfjorden var tillvaron gansk trygg. Ingen blev svårt sjuk. Man forskade, jagade, festade och hade sina ”gurgel”, som Andrée säger. Förutom hans noggranna recensioner av maträtterna (som är överraskande varierade och välsmakande) får vi läsa om hans irritation på elaka kollegor, ilskan över ständigt smällande i dörrar, vårdslöshet med apparatur, och ren mobbning mot honom själv. Man får också se sidor av hans personlighet, som delvis förklarar hans otroliga idé att senare flyga till Nordpolen. Han är fanatiskt noggrann och plikttrogen, fuskar aldrig när han har vakten, men får kritik av Ekholm för att han har snålat och köpt en del undermålig utrustning, och för lite fotogen. När de efter en tid tvingas ransonera fotogen samlas de alla kring lampan i biblioteket, medan Andrée sitter och jobbar i sitt mörka rum, noterar ledaren Ekholm på ett ställe i sin dagbok.

Ingenting tycks saknas i matförråden, och kocken tycks få godkänt. De äter allt från renstek, ripor och gås, biff, kotletter, ärter med fläsk, och kroppkakor – och plockar mängder av ägg från sjöfåglarna i viken, men har även ett stort förråd av konserver, sylt, rabarber, dill, vitkål och brysselkål m.m. Ofta är det tårta efter maten. Öl, vin, punsch och champagne flödar. Så länge viken är isfri så får de ibland post med fartygsbesök. Men så slår polarvintern igen den kontakten med yttervärlden. Hela fjorden stelnar isbelagd. Man får skriva brev och lägga på lager över vintern. Andrée är något av en nitisk enstöring av fr.a. löjtnanten som kom med lite i sista minuten som reserv. Han hånar Andrée för ”intellektuellt arbete”. Hans gliringar svider, men Andrée låter sig inte knäckas. Han arbetar på. Han har sina luftelektriska och astronomiska observationer. Han är den energiske terriern med pepparkornsögonen. Ekholm undrar om han inte har ett synfel, för Andrée tycker sig ibland se i syne när han ser ut över snövidderna. Hunden, skjulen och de många rävarna runt lägret tas ibland för isbjörnar och annat i stormen. Inte heller läkaren Gyllencreutz är sympatisk. ”Ett storartat gurgel mellan Ekholm och G-z om mig. Han var som vanligt ytterligt fräck. Jag satt bredvid och hörde på, men sade ej ett ord. Gjorde ren vattenbatteriet till elektrometern.” (14/10)  

Breven från syskonen och mamma Mina där hemma är viktiga. Och han jublar över den ljuvliga lingonsaft som hans mor har sänt med honom i rikliga mängder. Oktober 19: ”Drömde på natten att mamma kom hit. Hon sade att hon kom för att se hur jag hade det. Gumman hade blivit förskräckligt mager och såg ö.h.t. ut som en sylfid.” Han skriver också vetenskapliga artiklar till Stockholms Dagblad, och till Vetenskaps-akademien. Den 21 december är dygnet som mörkast, och läkaren kommenterar efter maten och skålandet, mörkrets negativa inverkan på dem alla. Andrée skriver dock: ”För min del kan jag ej upptäcka någon så betydande skillnad i vårt uppförande att den kan frappera. Skulle jag anmärka något så vore det Solanders utomordentliga overksamhet, Stjernspetzs tystlåtenhet och betydligt minskade rörlighet, samt Gyllencreuzs sällsynthet och tillbakadragenhet. Ekholm och Gyllenskiöld och jag själv synas mig vara likadana som förut, min sinnesstämning är aldrig nedtryckt, men ofta glad.” Men han ser tämligen dåligt mot den bländande snön som kan ge ”ögonblicklig svindel”. Julaftonen blir lyckad med lutfisk, gröt och alla tillbehör. Efter smörbakelserna inkasserar Andrée 17 julklappar inklusive pappas porträtt.   

Den 10 augusti året därpå kommer båten Urd med brev, och det blir fest med supande inför uppbrottet. Den 25 augusti lättar de ankar, och den 28:e når de Tromsö. Bjudning hos konsul Aagard. I Bergen den 3 september telegraferar han till Dagbladet. I Göteborg den 6:e tar han in på Göta Källare, träffar sin bror Herman och går på teatern. 8/9: ”Avreste efter att ha uppvaktat kungen, med nattåget. 9/9: Mottagandet här i Stockholm vänligt. Allt väl. 13/9: Avlämnade mina sista papper, redogörelsen för apparatens uppställning och tabellernas anordning. Avreste på kvällen hem till Wexiö. 14/4: Klockan 9.45 hos Mamma.” (Källa: Svenska fysikaliska-meteorologiska expeditionen till Spetsbergen juli 1882-september 1883. S.A. Andrées dagbok från deltagandet i det första internationella polaråret. Dagboken är fint sammanställd och kommenterad av Håkan Jorikson, Grenna Museum, med förord av professor Sverker Sörlin, KTH)    

Publicerat i Astronomi, FoU Vetenskap, Historia, Litteratur, Miljö, Resor | Märkt , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Salomon August Andrée: Hotchpotch och mammas lingonsaft. Spetsbergen 1882-83

Söderhamn 400 år

Så passerade Söderhamn fyra hundra år som stad denna måndag den 7 september 2020, och staden har som sig bör låtit trumpeta ut detta från Rådhusets trappa. En liten tapper skara hade trotsat coronan och samlats på rådhustorget, och barn från en  förskola stämde upp ett fyrfaldigt Leve! Vädret var inte så tokigt för att vara i september. På förmiddagen vid 11-snåret sågs fem svenska JAS Gripen från F21 i Luleå flyga i formation på himlavalvet över min socken Mo. (Söderhamns egen flottilj F15 ”is no more” tyvärr – men det är aldrig för sent att starta om på ny kula om viljan finnes!) För oss som intresserar oss för bygdens historia var detta förstås una giornata particolare – en alldeles särskild dag. Från Söderhamns Teater bjöds på kvällen en dynamisk digital föreläsning om stadens ärorika förflutna, och det gavs sedan både intervjuer, tal och musikalisk underhållning. Professor Dick Harrison från Lund är ett fenomen. Vid 54 års ålder har han redan en enorm produktion av böcker bakom sig i ett brett spektrum av ämnen. Han har även provat på att skriva romaner. Ikväll gav han en föreställning som sprudlade av gott humör och lärdom. Han tecknade för oss Söderhamns historia ur ett brett europeiskt och nordiskt perspektiv ända tillbaka till hedenhös innan Hälsingland blev en del av Sverige, och förde oss ända fram till sågverks-boomens ankomst på 1850-talet – den som blev början på den svenska industrialiseringen. Där stoppade han – ungefär vid den tidpunkt där min egen lokalhistoriska forskning kring nedre Ljusnan börjar 🙂

Förutom estradören Harrisons briljanta uppvisning, var landshövding Per Bills anförande intressant, liksom den efterföljande intervjun med honom. Han började förresten med att läsa upp en hälsning från kungen och drottningen som skulle ha varit närvarande om inte ett grasserande coronavirus hade satt stopp för detta. Anna Sahlin, Miriam Bryant och Monica Törnell stod för en kompetent musikalisk inramning. Det var gott att höra några av Monicas senaste låtar, liksom Heden och Ted Ströms fantastiska Vintersaga som hon självklart gör outstanding! Att mitt eget ljud hackade från och till berodde nog på att mitt bredband inte är tillräckligt maxat 🙂 Harrison hördes mycket bättre i min mobil efteråt än i min dator. Saknades något? Ja hade det inte varit maffigt med en blåsorkester på rådhustorget också på morgonen, och en kör med 2-3 sånger på slutet i Teatern? Men det skall väl firas lite mer efter att coronan har klingat av, får vi hoppas. / jeh /

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Media, Mo socken, Musik, Söderhamn, Söderhamn, TV | Märkt , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Sommar 2020 i P1 – i Coronans år

Glatt överraskad i år av många fina program i P1 Sommar. Det blev en rivstart med Greta Thunberg och Shima Niavarani, och för min generation män satt det fint att därefter få ta del av Ulf Lundells nutidsanalys och Micael Bydéns intressanta bakgrund innan han blev vår ÖB. FN-medlaren Staffan de Mistura hörde jag en solig dag i trädgården med en fika. Sen kom en svacka där jag hoppade över både företagare, munkar och influencers. Och varför Sahlin, Borg och Sundin (?) skulle vara med i år är svårt att förstå. Specialistsjuksköterskan desto viktigare. Intressant var också att höra rara Miss Li och Albin Ekdal om deras toppar och dalar i artistkarriärerna, som båda fortsatt rullar på …

Tack Malin Byström, Simon J. Berger, Anna Takanen för fina levnadsberättelser! Extra intressant att höra Simons långa väg ända fram till succén med norska serien Exit – en väg som påminde mig själv så mycket om den väg mina egna söner har känt – internetgenerationens. Ja, människans behov av ”berättelser” är vårt signum – i form av myter, riter, hällristningar, story telling, litteratur och film. Sånt som filosofen Claude Lévi-Strauss sammanfattade i sin lära om strukturalismen. Väckte minnen detta från åren på Stockholms universitet och mitt sista år, då jag läste socialantropologi 🙂

Ett särskilt tack till:

1. Journalisten Ola Wong som jag lärde att uppskatta redan för många år sedan i SvD, och vars omvärldsanalys idag på pricken stämmer med min egen oro över läget.

2. Professor Björn Olsen som med skärpa och kunnighet ända sedan i mars hos Malou i TV4 har kritiserat Folkhälsans i mångt obegripliga strategi i kampen mot covid-19.

3. Lena Endre och Marie-Louise Ekman för personliga och sympatiska program som berörde. Liksom Wong och Olsen dessutom tryfferat med ovanligt schysst och spännande musik!

(Bild: Across the River, 1892. By Isaac Levitan. National Tretyak Gallery, Moscow)
Publicerat i Äldreomsorg, Försvaret, Film, FoU Vetenskap, Kultur, Litteratur, Media, medicin, Miljö, Musik, Politik, Radio, sociologi, Sport | Märkt , , , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Sommar 2020 i P1 – i Coronans år

Musikens pärlor (34): Amy Winehouse – Back to black

I sommar har jag som vanligt lyssnat mycket på radio. I P1 dyker det upp både gamla musikaliska pärlor och sånt man aldrig hört förr. Nyligen inträffade detta: ”Vem var det där, så bra, det låter bekant, men jag kan inte placera inspelningen och artisten…” Jag glömde kolla låtlistorna efteråt. Någon vecka senare dök samma stycke upp igen i ett annat program. Jag glömde återigen bort att ta reda på vem som sjöng. En kvinna med en fascinerande röst som skar distinkt genom den malande suggestiva taktfasta melodin, men jag uppfattade inte alls vad hon sjöng om, på engelska. Bara att det var mäktigt, berörande, påträngande, bra. Vem f-n var detta?

Nyss när jag i Sommar hörde Malin Byström berätta om sitt liv från uppväxten i Helsingborg till Metropolitan i New York, så spelar hon samma låt. Och nu, jag tittar direkt på SR.se för att se låtlistan. Det är verkligen ingen ny inspelning, men ändå har den gått mig förbi trots att det är många år sen den släpptes 2006: ”Back to black” med Amy Winehouse. Död sedan 2011. Drack ihjäl sig. Bara 27 år gammal. Minns att jag såg en skakande dokumentär om hennes liv för några år sedan. Ung, vacker, begåvad judisk artist. Hittade välskrivna inlägg om textens bakgrund och tolkningar av den, se nedan. Ingen tvekan om att hon var en av vår tids bästa i sin genre. Så tragiskt att många av de främsta drogade och söp ihjäl sig. Efter sångtexten nedan kommer en intressant reaktion från en Margaret Fex på texten i Back to black (från webben).

”He left no time to regret
Kept his dick wet
With his same old safe bet
Me, and my head high
And my tears dry
Get on without my guy
You went back to what you knew
So far removed, from all that we went through
And I, tread a troubled track
My odds are stacked
I’ll go back to black
We only said goodbye with words
I died a hundred times
You go back to her
And I go back to
I go back to us
I love you much
It’s not enough
You love blow, and I love pow
And life, is like a pipe
And I’m a tiny penny rolling up the walls inside…
We only said goodbye with words, I died a hundred times
You go back to her, And I go back to …. etc etc
Kommentar: ”How anyone could mistake the ”black” in this song for anything other than black tar heroin is beyond me. Maye if you have never heard of black tar heroin, you might mistake it for something else – but Amy was definitely into heroin and other opiates and other drugs as well. Does anybody not know that? Her drug use, as blatant, unhidden, and over-the-top as it was, was actually a part of her cache as an artist and a big part of her personal identity. She emphasized it with her clothes, makeup, hair, body, etc. She never tried to cover it up or ”maintain” – if she was f****d-up, she acted like she was f****d-up, and admitted being f****d-up, too. It is, at least, an honest approach, but I am not saying it is a healthy one. But maybe it is more healthy than the many drug-dependent, alcoholic or drug-abusing musical artists who publicly deny drug or alcohol use, while their lives slowly – or quickly – unravel. How many tragic downfalls there have been, so many deaths, so many lost careers, families, reputations and fortunes? This could literally be a party game – how many drug or alcohol related deaths in rock & roll or popular music artists can you name? I mean, where do you even start: Hank Williams? Janis Joplin? Jimi Hendrix? Jim Morrison? You get my drift. Many of Amy Winehouse’s songs contain overt drug references, although it can be missed sometimes here in the us because some of her slang may be unfamiliar to Americans, because she is – I mean, was – from the uk, and they use some different, often very funny, and colorful, terms for various stuff. Her music also deals quite bluntly with themes of sexual obsession, co-dependency, loneliness, emotional starvation, infidelity, betrayal, selfishness, interpersonal conflict, and all else that make relationships bad. She never sidesteps the difficult issues. I think it is one of the many things that make her music so compelling, so different and yet so easy to identify with – if not the exact circumstances, then the feelings behind them, at least. And then there’s her amazing, versatile, unusual voice – her distinctive sound, and her masterful phrasing – she was very young, but she had what old pro’s like Frank Sinatra, Dean Martin, Sammy Davis Jr., Joe Cocker, Tom Waits, Peggy Lee, and a few others had. They, and she, had that certain something that takes a melody, a lyric, a way of turning a phrase or of breathing a word and suspending it in air, and makes it theirs, and somehow, for the first time, it’s dead-on, like nobody else ever sang it right before, and in that vocal styling is imbued all kinds of meaning that somehow never seemed to come across before, when someone else sang it, even if they sang it perfectly well. The great ones can take a song, or a fragment thereof, and what they do with it, and what they give back, to us, the audience, a bunch of strangers, is something intimate and touching, meaningful and personal, and it provokes within a kind of feeling, something that is deep and which comes welling up from somewhere just south of the heart, that we cannot help but sense, and respond to, involuntarily, at a physical, visceral and emotional level, and it happens even when the listener is not aware of what’s being said. I mean, you could be from Japan, or Java, or Uzbekistan, and be able to read, speak & understand only Japanese, Javanese, or Uzbek – or Uzbekese? – or whatever! – but if you heard Amy Winehouse, (or any of the other artists I just mentioned as a few examples), sing, it wouldn’t matter if you didn’t understand the lyrics or know what the words were or what they meant – you would still be moved, you would still feel things, and it would be real. That’s a gift and a rare one, to cause people to feel things deeply. I believe Amy will go down in history as one of the truly great ones. Yes, it is very sad her artistic career, not to mention her one and only precious life, was cut short, and so tragically. Think of all the stuff we will never hear that she could have done. And that’s just the selfishness of a listener speaking – think of all she could have done, and felt, and loved? She certainly had the talent, and a rare gift for what she did for us. And we, the listeners, are better for having had the privilege of being present for it.”
(Margaret Fex, 2018-05-10).

Publicerat i England, Kultur, Musik, Radio, TV | Märkt , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Musikens pärlor (34): Amy Winehouse – Back to black

Wong, Greta och Lundell tre ess i P1 Sommar 2020

Det var uppfriskande att höra Ola Wong igår i Sommar. Tankeväckande, ödmjukt och sympatiskt. Jag minns hur jag redan för minst tio år sedan uppskattade hans kunniga och spännande artiklar om det nya Kina i SvD. Där fanns det djup och den kunskap man kunde sakna i många andra schablonreportage från Kina, i andra media. Nu överraskade han med en sylvass analys av den svenska flockmentalitet som är så irriterande hos både hariga och opportunistiska politiker och ofta pinsamt fantasilösa och ytliga svenska media. Wong pekade ut de mekanismer som tycks fjärrstyra den här paradoxala svenska nationalismen som tvångsmässigt får oss att göra oss märkvärdiga genom ta stolliga beslut, och sen vägra att ändra oss trots att det är uppenbart att vi gjort bort oss. Som nu med snart 6000 döda av coronaviruset, samtidigt som färre än 10 pers har dött på Taiwan t.ex. Sug på den! Den tillsatta kommissionen måste nu våga vara frän och sanningssägande när de avlägger sin rapport så småningom. De döda kan vi inte få tillbaka, men vi måste åtminstone vakna upp ur vår yrvakna passivitet, och vår dåliga beredskap, och sluta förneka att flera av våra myndigheter har gjort ett dåligt jobb. Tack Ola för ett suveränt program! Så djefla bra. (Bild: Svenska Dagbladet)

Publicerat i Historia, Kultur, Media, Miljö, Politik, Press, Radio, Statistik | Märkt , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Wong, Greta och Lundell tre ess i P1 Sommar 2020

Reflections on similarities in European and U.S. corona death rates

Consider the figures and the chart below which shows a selection of European nations and their outcomes so far regarding covid-19. Isn’t there a pretty obvious pattern? Three countries have not suceeded in pressing down the death rates like all the other countries in this chart (which are all bending their curves rather similarly): Great Britain, Sweden and the U.S.

Britain at the moment having the highest death rate of those tree. Only Belgium is worse off, at the top (bad picture, I know). Look at the table further below for exact figures.

1. Is there a joint factor that distinguish these three countries from the others, explaining their developement? Something in their strategy against the virus?

2. What about Belgium and their extreme records? Is EU travellers the single explanation? They seem now to have stopped the cause that affected them at the start, though.

3. Neighbouring countries with strikingly similar rates: Germany and Denmark. Finland and Estonia. Greece and Cyprus. What is the expanation – what does geographic nearness engender in this case dealing with the corona virus?

There are more such coinciding values in the table below …

European Corona Mortality rate by country
Källa: Johns Hopkins, 19 juli 2020
Country Deaths/100K population
Belgium 85.80
United Kingdom 68.22
Spain 60.83
Italy 57.99
Sweden 55.18
France 45.02
US 42.83
Ireland 36.12
Netherlands 35.72
Switzerland 23.12
Germany 10.96
Denmark 10.54
Austria 8.04
Hungary 6.10
Finland 5.94
Estonia 5.22
Poland 4.26
Czechia 3.37
Ukraine 3.35
Lithuania 2.87
Greece 1.81
Latvia 1.61
Cyprus 1.60

 

 

 

 

 

Publicerat i DNA, England, FoU Vetenskap, Italien, medicin, Miljö, Statistik | Märkt , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Reflections on similarities in European and U.S. corona death rates

Vardagsritualer i Chantal Akermans spegel

Ibland dyker det upp en film som berättar någonting väsentligt. I dagens mediautbud är det allt sällsyntare med filmskapare som vågar dra ut på en scen istället för att försöka fånga oss med ständig rörelse, ständig action och ett evigt larmande. Hollywood har väl satt ribban, den känslan kommer man ju inte ifrån. Skönt då att det görs annan film också som törs vandra egna stigar. Ikväll bjöd SvT på en rulle av Chantal Akerman (1950-2015), en nästan plågsamt ordkarg och långsam historia. Många gav säkert upp och slog av. Att en katastrof lurade bakom tristessen kunde vi nog ana, vi som höll ut. Upplösningen var inte ologisk. Filmen? Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles’’ (1975). Jag måste erkänna att jag inte kände till Akerman, trots att hon tycks ha gjort ett stort antal filmer. Kanske har få av dem nått Sverige. Jag ser gärna att SvT visar fler ur hennes produktion. Det står på Wikipedia att Marguerite Duras kritiserade filmen när den kom. Det är intressant eftersom Akermans film i sin stora frånvaro av dialog påminner just om de många filmer av Duras jag såg på Filmhuset  på 80-talet – India Song, Moderato Cantabile och Hiroshima mon amour. Kanske kände de att de konkurrerade om samma publik, att Duras ville freda sitt revir. Hur som helst är Akermans film plågsamt konsekvent. Mina tankar går till samma atmosfär som jag har upplevt i Georges Simenons (1903-1989) självbiografiska berättelser. Stadsmiljöerna och det sociala livet i Belgien före kriget. Hos Simenon var det 1930-tal i Liège, hos Akerman är det väl 1970-tal i Bryssel…

Publicerat i Film, Kultur, Litteratur, Simenon, SvT | Märkt , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Vardagsritualer i Chantal Akermans spegel

The importance of being Runo

1593 Map

Min far hette Runo. Själv skriver jag runor – hälsingerunor. Kanske är det med andra ord ingen slump. Jag har vänt mig om, och sett sju generationer av män leva sina liv i samma älvdal, utefter stränderna vid Ljusnan. Dagar och nätter, i ljus och mörker, glädje och sorg. Med sina kvinnor och barn. Men jag ristar inte mina runor i sten som de avlägsna, förkristna generationerna. Inte heller i trä eller ben som förr. Jag fyller papper med mina runor, och inte raspar jag ens papperet längre. Den nya tidens diskret anonyma medhjälpare överför mina tankar blixtsnabbt, lyder minsta knapptryckning. Jag ser avtrycken efter mina sju generationer förfäder vid älven – från Napoleontiden och in på 1900-talet. I arkiverade handlingar, kontrakt och fotografier. Först år 1928 lämnade vi Arbrås bruk och sågverk. År 1939 lämnade farsan och morsan Väster på Söderhamn, och 1959 gick farfar i pension hos Marma-Långrör. Där var det slut. Farmor höll ut längst innan hon också kilade vidare till de sälla jaktmarkerna på 1970-talet, som det stod i min ungdoms äventyrsberättelser. Därmed var vår närvaro i bygden finito. Tystnaden lägrade sig. En hel generation vilade nu på Söderalas vackra kyrkogård: Farfar Erik, farmor Anna, farmors mor Elin, morfar Ivar, mormor Emma, morfars far och mor, morfars syster och hans bröder Olle och Josef, mormors mor, och moster och morbröder.

Nästan alla männen på svärdsidan hette Olof eller Erik. Farsan blev den förste att heta Runo. Knut Erik Runo. Inte hade väl min farfar drängen, stabbläggaren och sulfatmassaarbetaren läst så mycket svensk historia, men präktiga nordiska kunganamn gav han och farmor sin äldste son när gossen föddes i Lottefors 1916. Knut som den danske vikingakungen Knut Svensson – Knut den Store – sonen till Sven Tveskägg som regerade en del av England på 1000-talet under många spännande år. Erik som Erik den Helige, Erik av Pommern och Erik XIV av Vasaätten.

Varför valde de även Runo? Därom vet jag inget, och lär aldrig få veta. Som ofta kan det vara en tillfällighet. Någon de kände till och gillade som hette så? Antagligen. Namnet var inte så ovanligt i Norrland. Men ingen hette så i släkten tidigare. Jag har koll. Idag sommaren 2020 är det knappt ett tusen här i landet som bär förnamnet Runo och bor i Sverige, och bara 238 som kallas så. Och medelåldern är hög – 73 år. Min far skulle ha varit 103 år nu, om han levat.

Nå, de fyra första på vår svärdslinje, som alla levde i Arbrå på 1800-talet, hette Olof. Bara Olof, inga fler förnamn. Så det blev många Olsson i efternamn, och därmed flera Olof Olsson. Fortfarande ett av våra tio vanligaste efternamn. Bondesamhällets patronymikon raderas inte ut så lätt. Men Anderssons är fortfarande flest, strax före Johanssons. Olof kallas 14.000 män och pojkar idag. Det är alltså hyfsat vanligt fortfarande. Men min farfar född 1892 fick heta Erik som den förstfödde sonen i den familjen, där bröts den olof-trenden. Hans yngre bror vagabonden fick axla traditionen och kallades Olle.

Knut kallas idag åtminstone 4.500, och det är lite på uppgång. Erik är stadigt populärt både som tilltal och dopnamn, och går alltid in på topp-tio-listorna. Över 60.000 kallas så, och över 300.000 bär namnet. Men heter man och kallas för Runo som en av de 238, så är det ganska exklusivt ännu 🙂

Publicerat i Arbrå, Historia, Litteratur, Norrland, sociologi, Statistik | Märkt , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för The importance of being Runo

Lugn och Hundstunden

”Författaren och akademiledamoten Kristina Lugn är död, bekräftar familjen för Expressen. Nu har ledamoten på stol nummer 14 i Svenska Akademien gått ur tiden, 71 år gammal.” Märkligt att Kristina Lugn skulle lämna in samma dag som Little Richard. Men så kan det bli. Jag köpte ”Keep a knockin'” med honom en gång i min blå ungdom, och jag har åtminstone Hundstunden av Lugn. En underbart rolig och självironisk samling texter.Jag vet få poeter som är så roliga. Hennes genombrott hette annars ”Bekantskap önskas med äldre bildad herre”, och det önskemålet gick ju lustigt nog i riklig uppfyllelse när hon hamnade med många bildade herrar i Akademien. Lugn var hon nu knappast, även om hon talade långsamt, och lugnt. Så fick också hennes efternamn en ironisk knorr. C’est la vie, sa Chucken.

Keep a knockin’ but you can’t come in
Keep a knockin’ but you can’t come in
Keep a knockin’ but you can’t come in
Come back tomorrow night and try it again … 🌿
……………………………………………….

Nu sover jag
i en mycket vacker
mycket gammal stad.
Nu sover jag
för första gången
med knäppta händer.
Och någon som inte känner mig
har strukit bort håret
från mitt ansikte …
………………
🌿

Publicerat i Kultur, Litteratur, Språk | Kommentarer inaktiverade för Lugn och Hundstunden

Någonting behagligare … av fröken Dickinson?

My river runs to thee:
Blue sea, wilt welcome me?
My river waits reply.

Oh sea, look graciously!
I ’ll fetch thee brooks
From spotted nooks, —

Say, sea,
Take me!

Emily Dickinson (1830–86).
Complete Poems, 1924
Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Språk | Märkt , , , , | Kommentarer inaktiverade för Någonting behagligare … av fröken Dickinson?

I Coronavirusets våld: April 23, 2020

Så har Frankrike och Belgien nått samma dödfrekvenser som tidigare Italien och Spanien i detta farsotens år 2020, och viruset lär sätta sin prägel på resten av året även om det kommer att klinga av så småningom. I Sverige är det nu 2.000 som avlidit. Våra frekvenser ligger ungefär i samma nationella härad som Irlands, Schweiz och USA. Men inom Sverige är det stora skillnader mellan regionerna, där Skåne och sydostligaste länen inklusive Gotland har klarat sig bäst undan, hittills. Två tusen är långt ifrån spanska sjukans 30.000 döda år 1918, och vi må hoppas att vi aldrig når de nivåerna denna gång. I Hälsingland närmar vi oss 50 avlidna… Frågan infinner sig just nu – hur kan Japan hålla döden i så strama tyglar?

Corona, antal döda per 100.000 inv

April 23, 2020
Källa: Johns Hopkins , Baltimore University, USA
Land Dödsfall /100.000 invånare
Belgium 55
Spain 46
Italy 42
France 32
United Kingdom 27
Netherlands 24
Sweden 19
Switzerland 18
Ireland 16
US 14
Portugal 8
Denmark 7
Germany 6
Austria 6
Canada 6
Norway 4
Finland 3
Israel 2
Korea, South 0,5
Japan 0,2
OBS: Dödsfall pga Coronavirus registreras inte på exakt samma sätt i alla dessa länder. Siffrorna speglar  ungefärlig dödlighet med den reservationen.

 

Publicerat i Äldreomsorg, DNA, FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Italien, medicin, Miljö, Statistik | Märkt , , , | Kommentarer inaktiverade för I Coronavirusets våld: April 23, 2020

Coronan kom 100 år efter Spanskan

Böhme, Henrik

Dr Henrik Böhme hemma i lyan i Söderhamn (Digital bild i Söderhamn, Dibis)

Spanska sjukan i Söderhamnsregionen anno 1918

Provinsialläkare Henrik Böhmes rapport till Medicinalstyrelsen

Inledningsvis får jag nämna att på grund av det stora antalet patienter det ej varit mig möjligt föra vidlyftiga anteckningar om dem alla. I regel har jag blott sett dem en eller annan gång, ofta blott rådfrågats genom ombud.
Uppgift över antal fall, som av Eder behandlats eller observerats (med möjligast noggrant angivande av det område, för vilket uppgiften gäller)
 Antalet fall inom distriktet har varit:
Augusti
72
September
112
Oktober
365
November
540
December
104
Januari
79
Februari
10
SUMMA
1282
Därtill kommer i staden omkr 250, således 1532, med 52 döda. Dödsfall hos av andra läkare behandlade 109, varför antalet fall kan uppskattas till omkr 4600. Därtill kommer ett stort antal, där läkare av skilda orsaker ej sökts, så att hela antalet sjuka torde överstiga 5000. 
Uppgifter angående tiden för epidemiens uppträdande särskilt med angivande av tiderna för   dess   framträdande   inom   skilda   delar   av   Edert   arbetsområde   samt  huruvida densamma efter tillfälligt avstannande åter uppflammat. 
Då utom mig minst åtta (8) läkare praktiserat i distriktet (av vilka blott en till mig lämnat någon uppgift) kan jag ej ge exakta meddelanden om sjukdomens fördelning i de olika socknarna eller när de allra första fallen inträffade. Sjukdomen tycks emellertid ha börjat i augusti ungefär samtidigt på vitt skilda ställen såsom i Skog, nära Holmsvedens station (först av mig kända fallet 13/8), Trönö (18/8), Norrala (27/8), och särskilt i Bergvik, där den blev allmänt gängse redan i augusti. Sedan den egentliga epidemin upphört, ha enstaka fall flerstädes uppträtt, men om något ‘uppflammande’ kan ej ännu talas.
Uppgift angående fallens fördelning efter ålder och kön.
 1467 fall om vilka anteckningar finnas, ha fördelats på följande sätt:
Ålder
Män
Kvinnor
Totalt
0-10 år
85
83
168
10-20 år
156
185
341
21-30 år
218
192
410
31-40 år
142
147
289
41-50 år
51
72
123
51-60 år
32
56
88
61-70 år
17
21
38
71-80 år
2
8
10
SUMMA
703
764
1467
Att så få fall under 10 år anmälts, torde bero på att sjukdomen hos barn tycks förlöpa lindrigt. Mina äldsta patienter ha varit en man och en kvinna 78 år.
Uppgift om förekomsten av komplikationer samt dessas frekvens inom olika åldrar och kön ävensom deras svårare eller lindrigare art. Närmare iakttagelser av intresse härutinnan torde särskilt angivas.
Symptomen synas ha varit desamma som på andra orter. Hastigt insjuknande med frysning, ofta så att klockslaget för sjukdomens början kunde angivas, hög feber ofta 40° och däröver, svår huvudvärk, särskilt över ögonen, värk i rygg och leder. Snuva tycks ej så ofta ha förekommit, men nästan konstant retsam hosta, stundom utan upphostning eller objektiva förändringar, ofta bronkit med talrika rassel samt bronkopneumonier, i en del fall pneumonier som kliniskt tett sig som ”orepösa” (inga sektioner gjorda) ehuru ofta utmärkande sig för långsam resolution , bronkialrespiration och hårda rassel i veckotal. I fyra fall empyem som krävde operation. Laryngit med svår andnöd simulerande krupp (glottisödem) förekom några gånger, även hos fullväxta. Näsblödning har varit nästan konstant symptom, rätt ofta mer eller mindre varig upphostning. Däremot har jag ej iakttagit något fall av tarmblödning, ej heller synes aborter efter influensa förekommit. Angina har varit vanlig, ehuru ej särdeles besvärande. Kväljningar och kräkningar ha varit rätt vanliga, stundom diarré första dagarna, oftast förstoppning. Intet fall av långvarig diarré, simulerande tyfoid, mig veterligt. Intet fall av meningit av mig  iakttaget, däremot en av annan läkare och ett dödsfall.
Efter sjukdomen har som regel långvarig kraftnedsättning följt. Ofta har klagats över håravfall (utan seborré). Egentliga följdsjukdomar ha varitsällsynta, några fall av psykos, mest yngre kvinnor, ett fall av dubbelsidig suppurativ (varig) parotit, stundom nedsatt hörsel utan inflammationssymptom. Efter 1889-90 års epidemi tyckte jag mig se en hel del fall av lungsot med mycket hastigt förlopp hos förr skenbart friska. Huruvida detta även nu upprepas torde framtiden utvisa.
Uppgift över antalet av sjukdomen förorsakade dödsfall och vilken komplikation eller annan omständighet (förefintlig lungtuberkulos, hjärtfel etc.), som med sannolikhet kan antagas vara orsak till den letala utgången; dödsfallens fördelning på ålder och kön.

Enligt prästerskapets dödslistor ha 161 dödsfall inträffat

(samt åtskilliga pneumonier som kanske höra hit) så fördelade:

Sept
Okt
Nov
Dec
Jan
Totalt
Norrala
0
4
12
1
3
20
Trönö
0
8
10
0
0
18
Rengsjö
1
1
5
2
0
9
Mo
0
7
1
1
1
10
Söderala
0
17
11
1
2
31
Bergvik
1
11
5
1
0
18
Skog och Lingbo
0
8
11
0
0
19
Hanebo
3
12
7
2
1
25
Segersta
0
10
1
0
0
11
Summa
5
78
63
8
7
161
Dödsfallen ha i regel orsakats av pneumoni; i ett fall (man f. 93) meningit; i två fall av lungtuberkulos har synts ovisst vilkendera sjukdomen varit huvuddödsorsak. Ett synnerligt ogynnsamt inflytande synes graviditet ha utövat; av kvinnor som förlöstes medan de voro influensasjuka, har mig veterligt blott en blivit vid liv.
Av 121 fall, 58 män och 63 kvinnor, har dödsåldern varit:
Ålder
Antal dödsfall
00-10 år
11
11-20 år
22
21-30 år
35
31-40 år
22
41-50 år
10
51-60 år
9
61-70 år
6
71-80 år
6
Summa
121
Föregående sjuklighet synes ej ha predisponerat, de flesta döda ha varit kraftigt ungt folk.”
Anteckningar angående andra anmärkningsvärda förhållanden: Iakttagelser rörande vägarna och sättet för sjukdomens spridning; förefintligheten av immunitet efter influensaepidemien 1889-90; i vad mån förefintliga dåliga hygieniska förhållanden, olika yrkens art o.s.v. synas ha inverkat på sjukdomsfallens anhopning, svåra förlopp etc.; terapeutiska rön av särskilt intresse, m.m.
Sjukdomen synes spritt sig genom direkt smitta, inkubationstiden kort, 1-2 dagar, såsom synts där personer rest för att besöka sjuka anhöriga. Hur sjukdomen kommit till de särskilda ställena var i flesta fall omöjligt att utröna. Då den redan visat sig här i staden i juli torde en del fall kunna härledas därifrån. Till Trönö kom den åtminstone delvis med personer,  som  bevistat  en marknad i Hudiksvall och hemkommo sjuka. Sannolikt synes av de insjuknades ålder att en 1889-1890 genomgången influensa åtminstone gett en relativ immunitet. Själv genomgick jag den i december 1889, och har denna gång trots otaliga tillfällen gått fri från sjukdomen (om man ej vill räkna dit två dagars lindrigt illamående med högst 37.7°). Då jag varit synnerligt mottaglig för den ”influensa” som sedan dess varit gängse och upprepade gånger däri insjuknat, synes antagligt att denna ej varit fullt identisk med 1889-1890 och 1918 års epidemier. Någon särskild inverkan av hygieniska förhållanden kan jag ej konstatera. Upprepade gånger har jag sett unga personer dö i de bästa yttre villkor, och samtidigt sett fall, då ett dussin personer, därav flera med pneumoni, legat samtidigt sjuka i ett par rum och alla tillfrisknat. Vad terapin beträffar har jag i början som regel gett alkohol i form av Sjokes? mixtur eller liknande, vid minsta misstanke på allvarlig bröstsjukdom kamfer och digitalis (mysken tog tyvärr snart slut). Däremot har jag endast i sällsynta fall gett ”pulver” (aspirin o.d.) då jag anser dem direkt skadliga. Calomel någon gång som laxans. Seroterapi har jag ej använt.”
Söderhamn 1 mars 1919
Henrik Böhme
prov.läkare
Publicerat i FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, medicin, Söderhamn | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

Musikens pärlor (33): Donovan – Colors & Catch the wind

Hur skönt klingar inte en ensam akustisk gitarr till en enkel text som denna. Länge sedan jag hörde den i radio, men allt finns ju numera lätt att hitta på nätet. Och Donovan sjunger än, även om håret är längre och liiite gråare. Han meddelar förresten på sin hemsida att han nu släpper en platta tillägnad GRETA. En konsert är annonserad till april. (Foto: Francois Guillot/AFP/Getty Images

Yellow is the colour of my true love’s hair
In the mornin’ when we rise
In the mornin’ when we rise
That’s the time, that’s the time
I love the best

Blue’s the colour of the sky
In the mornin’ when we rise
In the mornin’ when we rise
That’s the time, that’s the time
I love the best

Green’s the colour of the sparklin’ corn
In the mornin’ when we rise
In the mornin’ when we rise
That’s the time, that’s the time
I love the best

Mellow is the feeling that I get
When I see her, mm hmm
When I see her, uh huh
That’s the time, that’s the time
I love the best

Freedom is a word I rarely use
Without thinkin’, mm hmm
Without thinkin’, mm hmm
Of the time, of the time
When I’ve been loved

Writer/s: Donovan Leitch
Publisher: Peermusic Publishing

Publicerat i Kultur, Litteratur, Miljö, Musik | Märkt , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Musikens pärlor (33): Donovan – Colors & Catch the wind

Coelum versus – mot himmelen: 5.17

Ragge Lundberghoppar stavDessa hoppande och skuttande svenskar. Vad är det med oss?  Efter Ragge Lundberg och Kjell Isaksson har vi nu fått Armand Duplantis. Es gibt traditionen! Jag bugar mig och lyfter på den imaginära hatten i natt. Den här snubben Mondo är otrolig. Låt oss då snegla tillbaka och se när Ragge Lundberg hoppade – på bilden är det hela 4,21 på Stockholms Stadion. Var det med bambustav eller? OK, stålstav kanske enligt Sandin nedan. Aftonbladets Lasse Sandin skrev vid Ragnar Lundbergs död 11 juli 2011 (bilden):

”Ragge Lundberg föddes i Madesjö, utanför Nybro, men det var i IFK Södertäljes och landslagets dress han hade sina stora framgångar. Ragge deltog i tre OS, 1948–56, och han var aldrig sämre än femma i sin specialgren stavhopp: 1948 femma på 4,10 – 1952 brons på 4,40 – 1956 femma på 4,25. Ragge deltog i tre EM, 1950–58, och han tog medalj i två: 1950 guld på 4,30 – 1954 silver på 4,40 samma höjd som vinnande finländaren Eeles Landström – 1958 tia på 4,20. Detta var, som vi kan utläsa av höjderna, på stålstavens tid… Ragge Lundberg var en institution i svensk fri-idrott. Elva år i rad vann han SM, och han höjde det svenska rekordet från Allan Lindbergs 4,20 till 4,46. Sitt första Europarekord satte han 1948 i Helsingfors med 4,32 – centimetern högre än norrmannen Erling Kaas tidigare rekord. Han förbättrade europarekordet ytterligare fyra gånger, sista gången till 4,44 i Gävle 1952 – ett rekord som stod sig tills Eeles Landström 1955 hoppade 4,47.” / Ragge blev 86 bast.

Publicerat i Historia, Media, Sport, Statistik | Märkt , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Coelum versus – mot himmelen: 5.17

Guldbaggar, Bong och Hilma af Klint

Förr kunde man bli adlad eller få medalj om man presterade nånting extraordinärt som gav eko. Det skulle vara nånting berömvärt förstås. Och medaljer kan man fortfarande sopa hem i många olika sammanhang. I media regnar medaljerna som bekant varje vecka över våra ”stjärnor” inom idrottsvärlden. Inga namn, men det finns ju slitvargar som kan rada upp hyllvis med metallskrot från sina bedrifter.

Kulturvärlden har också sina utmärkelser och pengapriser, och igår premierades 2019 års bästa svenska filmer. Jag skall inte bedöma utfallet eftersom jag är en av alla dem som inte sett någon enda av dessa filmer som vann. Jag var dock på bio senast i mellandagarna och såg då två intressanta filmer av helt olika slag. Koreansk film är numera ofta av bästa märke, så jag valde först Parasit i regi av Bong Joon-ho (bilden).

”Bong Joon-ho (f. 1969) är känd för en rad genrefilmer fyllda av bitsk humor och underfundig samhällskritik. Han debuterade 2000 med Peullandaseu-ui Gae och genombrottet kom 2006 genom monsterfilmen The Host. Han har sedan cementerat sitt rykte som en av Sydkoreas mest intressanta regissörer via filmer som Snowpiercer (2013) och Okja (2017). Parasit (2019) belönades med Guldpalmen på Cannes filmfestival 2019. (Tri-Art.se)

Parasit höll vad Cannes och Oscarsnomineringen lovade, om man bortser från det spektakulära slutet. Det kändes som en påklistrad eftergift för att möjligen blidka en ungdomlig publik van vid bloddrypande effekter. Jag kunde ha lämnat salongen där om jag vetat vad som skulle komma…

Bortom det synliga – filmen om Hilma af Klint

Betydligt vilsammare var filmen om non-figurativa svenska målarpionjären Hilma af Klint. Född på Karlbergs Slott i Stockholm. Dotter till kommendör Fredrik Victor af Klint och Mathilda Sontag. Det fjärde barnet av fem syskon. Har man som jag försökt sig på att måla själv i unga år i diverse olika tekniker, så var det bara att sitta och njuta av berättelsen och titta på hennes märkliga dukar. Det dröjde länge innan Hilmas namn började fylla våra kultursidor, men nu är hon väl ändå insorterad i vår konsthistoria, och självskriven i kommande böcker om våra nyskapande konstnärer. Dokumentären jag såg var gjord av Halina Dyrschka och hade premiär i oktober 2019.

”Hilma af Klint (1862-1944) debuterade på den internationella konstarenan med utställningen The Spiritual in Art – Abstract Paintings 1890 – 1985, som hölls på Los Angeles County Museum of Art under vintern 1986. Vandringsutställningen visades vidare i USA i Chicago och avslutades i Haag i Nederländerna, och innebar början på Hilma af Klints internationella erkännande … Hon blev antagen vid Kungl. Konstakademien vid tjugo års ålder … verkade i sin ateljé på Hamngatan fram t.o.m. 1908, när hon måste byta lokal för att bättre kunna ta hand om sin blinda mor. Hilma af Klint kom att plikttroget uppoffra sin frihet och oberoende i flera år för att vårda sin sjuka mor.  Som ung lär hon ha haft en förälskelse med en viss doktor Helleday, men eftersom det inte blev något av det förhållandet, beslöt hon att förbli ogift. 1917 tog Hilma af Klint i bruk sin nybyggda ateljé på Munsö, nära släktgården Hanmora på Adelsö i Mälaren. Efter att modern avlidit 1920, flyttade hon till Helsingborg. Från och med 1935 bodde hon i Lund. Nio år senare, då över 80 år gammal, flyttade Hilma af Klint tillbaka till Stockholm, där hon bodde hos sin kusin Hedvig af Klint i Ösby, Djursholm. ” http://www.hilmaafklint.se

Foto: Isabell Höjman (SR)

 

Publicerat i Film, Kultur, Media | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Guldbaggar, Bong och Hilma af Klint

När livet tar ett skutt

Somliga år passerar obemärkt. Andra blir överraskande, plötsliga vägskäl. Som år 2019. Både sett ur ett globalt perspektiv och ett privat. Efter en abnorm svensk regeringskris i fyra månader följde ett år av blockeringar och uteblivna reformer. Limbo. Klyftorna ökade, och problemen hopade sig inom alltfler sektorer. OK – utmaningar heter det ju numera. I brist på inhemsk handlingskraft och en skrumpnad gammal allians vände sig media utåt och ältade den anglosachiska världens stolliga ledare, och de urgamla fejderna i mellanöstern. Barnen lyfte dock klimatet. Att mina egna reflektioner här på bloggen blev allt glesare hade andra orsaker, för visst fanns det händelser där ute att glädjas åt eller bli upprörd över. Men jag förlorade en älskad och mycket nära vän. En solstråle slocknade i mitt universum. Då blir det ju gärna så att man likt ekorren pinnar på ännu fortare i livsprojektens ekorrhjul. Tiden är ju så dyrbar, det visste redan kaninen som förde Alice in i Underlandet: ””Kära hjärtanes, jag kommer för sent!” Allt förde det goda med sig att mitt sju år mogna manuscript om di där erikjansarna kunde slutföras och redigeras. De aderton nyckelpersonerna har nu också fått sitt leverne rekonstruerat och hyfsat nagelfaret, och jag kan med lättnad släppa loss dem till läsarna att bedöma. Ledarbönderna bland dem var minsann inga dumhuvuden, de kunde både läsa, skriva, predika och organisera en kollektiv emigration som gav eko i svensk dagspress under flera år. Här nedan ser vi styrelsens namnteckningar när kolonien i Bishop Hill till slut kom till vägs Ur Swank's Bishop Hill, Swedish-American Showcaseände, och man 1861 beslöt dela upp mark, djur och fastigheter mellan medlemmarna. Återstår bara att hitta en tryckare och bildsätta denna statskyrkans första varnande skälvning. Bildmaterial finns det gott om, så rikt att det blir svårt att välja ut det väsentliga och tidigare inte ofta visade. Jag skall absolut inte ha med den ofta bifogade tablån med profeten stående med hatt i en roddbåt med en sorglig skara anhängare, den som Olof Krans målade, och som inte alls visar profeten Erik Jansson utan är avmålad ur ett helt annat sammanhang. Jansson reste inte heller till Amerika stående i en roddbåt. Utan flytväst 🙂 Det finns inte ett smack relevans i den bilden med bäring på erikjansarnas liv. Inga bilder finns för övrigt på vare sig Jansson eller hans kära hustru Maja-Stina som föll offer för koleran där borta vid Mississippfloden, på Rock Island. Nu en Godnatt och vi hörs igen år två tusen och tjugo. / jeha

 

Publicerat i Film, FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Litteratur, Media, Politik, Religion, Söderala | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för När livet tar ett skutt

Eyvind Johnson: Från Père Lachaise mot Les Lilas och Vincennes

Boule i Vincennes

”Det som driver världen framåt ligger nog inte precis i dess centrum” – så börjar blivande nobelpristagaren Eyvind Johnson en artikel från sina resor i Europa på tjugotalet. Han reste mycket. Intressant är att följa honom på tågresorna och vandringar i Paris och Berlin som det såg ut i mitten av 20-talet, d.v.s för snart hundra år sedan. De slutsatser han drar av det han ser och de människor han möter, har delvis bäring även på vår situation än idag, t.ex. på relationen innerstad-förort och stad-land, och hur olika sociala strata klumpar ihop sig i olika miljöer. Han fortsätter:

”Nej, nej, även om den rättrognaste av alla borgerliga turister lägger två fingrar på de rikas bibel, bankboken, och svär att det goda som ligger mellan hans händer har kommit från City eller Bankkvarteret i Paris, New York eller London – han svär i alla fall falskt. Ty, det må vi vara ense om, det som finns av industriella eller pekuniära världen, det kommer från – förstäderna!

En resande turist, en vanlig genomsnittsmänniska, vars enda strävan är att ordna sitt liv så bekvämt som möjligt och vid sidan av det idka populärfilosofi, idka sport med vackra och klangfulla ord, han ser aldrig förstäderna när han kommer till en stor stad. Han ser staden, och den har han ju kommit för att se. Förstäderna, javisst! I förstäderna finns fabrikerna, över förstäderna ligger den svarta röken och ur dem stiger det där maskinbullret som Ludwig Nordström är så rasande förtjust i. I förstäderna finns de mörka och osunda proletärbostäderna och i förstäderna finns slutligen det där folket ni har hört talas om, det där folket som arbetar från tidig morgon till sen kväll, bara för att få så mycket i sig, att det kan fortsätta att leva och arbeta…

Man kan häpna och tjusas av Paris glans och härlighet och njuta av det kaotiska virrvarret, det rörliga livet på boulevarder och restauranger, teatrar och nattlokaler. Man kan gå vecka efter vecka, månad efter månad och tycka sig ha det utmärkt och bra, fint och trevligt, det finns så lite av vanlig grå svensk vardag över staden att man tycker sig ha kommit på ett annat klot eller i en annan tidsålder. Och plötsligt en dag inställer sig tanken: Men var i herrans namn kommer då allt detta ifrån? Paris har ju inga stora nyttighetsindustrier inom sina murar, Paris producerar ju själv ingenting? Nej Paris lever av sina förstäder och inte av landsbygden: varor för yttre och ‘inre’ behov kommer utifrån, staden själv har endast ett att göra, och det gör den under olika former: konsumera. Ute i förstäderna lever ett annat släkte än det man ser på boulevardernas högglansiga asfalt eller på guldkrogarnas parkett. Om man tänker sig att tillförseln utifrån skulle stannas – endast för några dagar – kan man vara övertygad om att ingen bankbok i hela världen skulle hjälpa upp situationen det minsta; staden fick lov att vänta och pinas till dess trafiken blev regelmässig igen.

Utåt Columbes ligger ett av de nordströmska paradisen. Här ute har de stora maskinfirmorna sina fabriker, bland annat har världsfirman L.M.Ericsson ett större etablissemang förlagt hit ut. Här växer fabriksskorstenarna  ur jorden nästan lika tätt som i Berlins utkanter, här ser manen skymt av världens rätta ansikte, vilket knappast är vackert. Och här ser man den där röken alla industrientusiaster så varmt dyrkar. om morgnarna leder ett oändligt långt led av arbetare ut till Columbes, tåg efter tåg lämnar sin last av produktiva muskler, spårvagnarna är överfulla, omnibussarna likaså. Det är de arbetare som bor i själva Paris, men har sin verksamhet här, och de måste upp tidigt på morgonen för att vara vid sitt arbete till den föreskrivna tiden. I den tunga rök som ständigt likt ett dok av elände ligger över landskapet, har en stad av arbete och arbetare vuxit upp. Columbes har något tiotusental arbetare, och de flesta av dem är på ett eller annat sätt sysselsatta inom de olika verkstäderna. Här är det proletariatet som har satt prägeln på stadslivet; restauranger, kaféer och andra i ett samhälle så oundgängliga företeelser, har alla ett stänk av tillvarons sot och fattigdom. Husen själva är inga palats, men däremot har den av de industrialistiska populärfilosoferna så mycket prisade kasernstilen börjat bryta igenom, och det är ju ett tecken å att världen går framåt – fast den nog går åt fel håll!

Andra arbetarförstäder är Kremlin-Bicetre, där för övrigt Paris ‘judegetto’ av någon slump förlagts, Les Lilas, samt österut Vincennes. Så fort man från kyrkogården Père Lachaise beger sig nedåt Place de la Nation börjar staden allt mer förfalla, människorna allt sämre klädda, affärerna antar allt mer prägel av gottköpsaffärer och lumpbodar. Fabriker sträcker sina bolmande spröt mot den förut tunga himlen, väldiga portar visar var det tjugonde århundradets paradis har sin ingång, kolossala lastautos dundrar och bullrar fram utefter gatorna på vägen till och från… Och kommer man väl utanför stadstullen, åt Vincennes till, då börjar den riktiga proletärförstaden. Allt är sotigt, allt är tungt och beklämmande. Hela vägen ut till La Raincy bär prägel av industri, och om man följer med spårvagnen ända till dess slutstation, så följer man också vägen till rikedomarnas ursprung… Städernas proletariat vandrar utåt förstäderna, fyller dem med sitt elände och lämnar plats för lyxen inne i själva staden. Två strömmar rinner alltid jämnt ut ur de stora städerna: proletariatet som söker sig ut till arbetsplatserna, och överklassen som söker sig ut till landet och landsluften. Överklassen skapar åt sig särskilda förstäder, vilka en gång för alla fastslår deras ställning i samhället, deras skenbara oberoende av de fattigare klasserna och deras okränkbarhet; och underklassen, särskilt industriproletariatet, tvingas att dra sig samman kring de rökiga industriplatserna för att spara, för att kunna leva.

Och sannerligen, det som växer fram ur den sotmängda luften i arbetarnas förstäder, inte bara i Paris uran överallt där människor samlats i större massa, är inte bara rikedomar utan också hat!Hur skulle det kunna vara annorlunda? Solen går visserligen upp för onda och goda, fattiga och rika, men när den stiger fram för den fattiges blick, har den alltid vänt den sotiga sidan till. Och därför måste det bli de skapandes uppgift att vända den, eller också putsa den så ordentligt att den lyser lika klart för alla som bor på denna konstiga jord”.

Daterat ”Paris, hösten 1925” och publicerat den 23/11 1925 i tidningen Arbetaren.

Eyvind var uppenbarligen riktigt irriterad på författaren Lubbe Nordström och tidens överdrivet naiva framtidsoptimister och futuristerna. Ironien är sylvass. Röken, sotet och skorstenarna tryfferar textens beskrivning av ”proletärernas paradis”. Han hade läst sin Marx, och säkert även Victor Rydberg och H.G.Wells’ skräckdystopier från sekelskiftet. Han målar i svart och vitt, någon medelklass nämns inte – den fanns förstås även då, men var inte alls lika stor som idag. Samma år som Eyvind skrev detta hade han också sett den stora utställningen i Paris, där han bl.a. förskräcktes över den italienska paviljongens gravlika futuristiska stenbunker (en försmak av Bauhaus, Le Corbusiers råa arkitektur, och funktionalismen på 30-talet), och den ryska paviljongens monstruösa personkult av Lenin med ett sjukt antal porträtt av denne.

Ur Eyvind Johnson: Resebrev 1921-1952 (Modernista, Stockholm, 2006)

Mina kursiveringar (utom ordet spara).

Publicerat i Frankrike, Historia, Litteratur, Politik, Press, Resor | Märkt , , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Eyvind Johnson: Från Père Lachaise mot Les Lilas och Vincennes

Vänsterradikala störst i Thüringen, AFD ökar kraftigt

a

”Väljarna i delstaten strömmade till politikens ytterkanter. Största parti blir vänsterpartiet Die Linke, och näst störst blir det högerradikala AFD, Alternativ för Tyskland, som mer än fördubblar sitt resultat från förra valet. Det är första gången sedan murens fall som vänsterpartiet Die Linke blir största parti i en tysk delstat, partiet ser ut att hamna på strax under 30 procent av rösterna. Samtidigt firar högerpopulistiska AFD ytterligare en triumf i en delstat i det gamla öst, av det preliminära resultatet att döma får AFD drygt 24 procent och blir näst störst, större än kristdemokraterna, CDU. Angela Merkels parti ser ut att backa med mer än tioprocentenheter, en bitter förlust för ett parti som länge styrde Thüringen. Också kristdemokraternas koalitions-partner i regeringen i Berlin, socialdemo-kraterna, straffas av väljarna, SPD ser ut att hamna på strax över 8 procent. I Thüringen uteblir också den gröna vågen, miljöpartiet backar och klamrar sig med nöd och näppe kvar i delstatsparlamentet. Den nuvarande delstatsregeringen bestående av vänsterpartiet, socialdemo-kraterna och de gröna blir av med sin majoritet, trots Die Linkes framgångar, och frågan är hur delstaten alls ska styras, eftersom alla övriga partier samtidigt har uteslutit samarbete med AFD. AFD leds i Thüringen av den radikale Björn Höcke, och valsegern i dag kan driva hela partiet längre ut på den yttersta högerkanten.” Caroline Salzinger, Berlin /

caroline.salzinger@sverigesradio.se

Th

Thüringen

Publicerat i Media, Politik, Radio | Märkt , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Vänsterradikala störst i Thüringen, AFD ökar kraftigt

Svensk atomkraft: The Final Countdown…

Pressmeddelandet nedan borde ha varit svensk förstasidesnyhet denna vecka!

”Återvinning av lågaktivt avfall – avtal signerat

Publicerad 2019-10-11 11:30 

Under det kommande decenniet planerar OKG att radiologiskt nedmontera de två anläggningarna Oskarshamn 1 och Oskarshamn 2. Målet är självklart att återvinna så mycket som möjligt av materialet och i veckan har ett avtal tecknats som ska hjälpa till att möjliggöra detta. OKG AB och Barsebäck AB har i veckan gemensamt tecknat ett avtal med Cyclife Sweden AB – ett bolag inom den franska energikoncernen EDF – om tjänster för behandling av material för friklassning och återvinning.

Uniper räknar med att rengöra och återvinna drygt hälften av det lågaktiva avfallet från de fyra 70-talsreaktorerna på OKG och Barsebäcksverket. Den här veckan har OKG AB och Barsebäckraft AB tecknat ett ramavtal med Cyclife Sweden AB– ett bolag inom den franska energikoncernen EDF – om tjänster för behandling av material för friklassning och återvinning. Avtalet gäller fram till 2027.

De radiologiska rivningarna av de stängda reaktorerna på Barsebäck Kraft (B1 och B2) och OKG (O1 och O2) ska genomföras i ett gemensamt och samordnat projekt under perioden 2020-2028. Under den här perioden kommer allt aktivt avfall att avlägsnas från respektive anläggning. Verken rivs inifrån och ut, så det mest radioaktiva materialet tas bort först. Det handlar främst om reaktortankarna och dess innehåll, vilket redan påbörjats. Sedan följer en systematisk genomgång av hela anläggningen. Betong, metall och annat material som också är aktivt, tas bort i nästa steg. Totalt på anläggningarna är det cirka 6 % som är radioaktivt och som behöver tas bort först. Det handlar om 67 000 ton aktivt material, varav det mesta är lågaktivt.

– Vi är angelägna om att ta hand om det aktiva avfallet på ett ansvarsfullt och hållbart sätt. Vi räknar med att kunna friklassa och återvinna drygt hälften, alltså 33 000 ton avfall, säger OKG:s VD, Johan Dasht.

Cirka 18 000 ton av avfallet är så lätthanterligt att det kan omhändertas och friklassas av egen personal på respektive anläggning genom enkel sanering. Medan 15 000 ton av avfallet, främst metall,behöver en mer avancerad bearbetning och rengöring innan det friklassas. En del av metallen kommer att smältas som en del av behandlingsprocessen. För den avancerade bearbetningen av avfallet har Uniper ingått avtal med den franska energikoncernen EDF, och dess svenska dotterföretag Cyclife med kärntekniska anläggningar utanför Nyköping. Cyclife Sweden är ett företag specialiserat på behandling av radioaktivt material och säker friklassning och återvinning.

– Genom ramavtalet med Cyclife räknar vi med att göra årliga avrop på mellan 1 500 ton och 2 500 ton fram till 2027. Det här är ett bra exempel på de samordningsvinster som vi kan göra genom att koordinera nedmontering och rivning av de stängda reaktorerna på OKG och Barsebäcksverket, säger Johan Dasht.

– För Cyclife innebär detta avtal ett partnersamarbete med Uniper där vi vidareutvecklar behandlingsprocessen hos oss, men även levererar tjänster tidigt i projektet där vi hjälper Uniper att förbereda och maximera förutsättningarna för friklassning och återvinning , säger Henrik Modéer, VD Cyclife Sweden.

Vad händer med resten av det radioaktiva avfallet på totalt 67 000 ton? Planen är att 16 000 ton ska slutförvaras i Svensk Kärnbränslehanterings anläggningar i Forsmark, och 18 000 ton är så lågaktivt att det kan användas som återfyllningsmassa i samband med återställning efter rivningen.

För mer information:
Torbjörn Larsson, press officer, Uniper Sverige, + 46 706 37 32 77
Henrik Modéer, VD Cyclife Sweden, +46 76 000 92 01
Anders Österberg, kommunikation OKG, 070-622 44 22
Maria Taranger, kommunikation BKAB, 070-682 51 05

Fakta:

  • Uniper har en gemensam strategi för nedmontering och rivning av samtliga reaktorer (B1 och B2) på Barsebäck Kraft (BKAB) och de två reaktorer som ska stängas på OKG (O1 och O2). Strategin skapar samordningsfördelar mellan de båda pågående projekten.
  • En gemensam upphandling har redan genomförts då Uniper signerade kontrakt med leverantören UNNU om att montera ned fyra reaktortankar, två på OKG och två på Barsebäck.
  • Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, arbetar med ett av Sveriges största miljöskyddsprojekt. Uppdraget är att ta hand om allt radioaktivt avfall från de svenska kärnkraftverken. Det ska göras på ett säkert sätt för både människor och miljö.

Uniper – pålitlig och stabil elproduktion för energibehovet i Sverige.

Uniper är en global energikoncern och ett globalt varumärke. Svenska bolag inom Uniper är huvudsakligen registrerade med Sydkraft som del av firmanamnet. Vår verksamhet grundar sig på E.ONs tidigare storskaliga elproduktion. Därmed vilar Uniper på stolta anor och gedigen energiexpertis. I Sverige är vi en stor elproducent för svensk basindustri, med produktionsanläggningar runt om i landet för klimateffektiv vattenkraft och kärnkraft samt naturgaseldad kraftvärme och reservkraft.”

http://www.mynewsdesk.com/se/uniper/pressreleases/uniper-satsar-paa-aatervinning-av-laagaktivt-avfall-fraan-barsebaecksverket-och-okg-2930580
Publicerat i FoU Vetenskap, Litteratur, Media, Miljö, Press | Märkt , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Svensk atomkraft: The Final Countdown…

111 ljusår bort…

”För första gången har man upptäckt vattenånga på en liten planet utanför vårt solsystem. Det väcker förhoppningar om att det finns rinnande vatten där, vilket är en förutsättning för liv. Hubbleteleskopet har detekterat vattenånga i atmosfären på en exoplanet som ligger 111 ljusår bort. Den befinner sig i den beboeliga zonen, som är ett område runt en stjärna där temperaturen gör att vatten kan finnas i flytande form, och flytande vatten är en förutsättning för liv så som vi känner det. ‘– Det är en klar detektion av vattenånga vilket är jättespännande för det är första gången man har gjort det på en sådan här liten planet, säger Carina Persson som är astronom vid Chalmers tekniska högskola.’

Förut har man bara lyckats observera vattenånga på stora gasjätte-planeter utanför vårt solsystem. Den här exoplaneten, som heter K2-18b, är åtta gånger tyngre än jorden och mycket tyder på att det är en stenplanet, som jorden är. Planeten kretsar runt en så kallad röd dvärgstjärna, vilket skulle kunna vara en nackdel för liv att utvecklas. ‘– Röda dvärgstjärnor kan lysa starkt i ultraviolett ljus och det är livsfarligt för oss, men om det finns liv där måste det ha utvecklats för att klara av den strålningen’, säger Ingo Waldmann som är astronom vid University Collage London och en av författarna bakom studien som publiceras i Nature Astronomy. Ännu vet man inte om det finns liv och rinnande vatten på ytan, eller om den är torrlagd. James Webb-teleskopet som ska skickas upp om två år ska göra mer noggranna observationer av planeten, och först då kan vi veta mer om hur stora förutsättningarna är för liv på K2-18b.”

Planeter som ligger utanför vårt solsystem kallas för exoplaneter. K2-18b ligger 111 ljusår bort och är åtta gånger tyngre än jorden. Den gör ett varv runt sin stjärna på 33 dagar. Den ligger i den beboeliga zonen, som är ett område runt en stjärna där det varken är för varmt eller för kallt för att vatten kan vara flytande. Den kretsar runt en liten röd dvärg. Den är mindre än solen och den lyser med 60 procent av solens effektiva temperatur. Det är det som gör att planeten måste vara så nära sin stjärna för att vatten ska kunna vara flytande. Den upptäcktes av Keplerteleskopet 2015, och observationerna av atmosfären är gjorda av Hubbleteleskopet. (Sveriges Television, SvT)

Nu lär vi ju aldrig kunna lära känna eventuella vattenlevande organismer eller annat liv på denna planet. Avståndet är i sanning astronomiskt. Det Hubble nu har observerat är K2-18b så som den såg ut för 111 år sedan, d.v.s. år 1908. Idag kanske den inte längre finns kvar långt därborta. Men fascinerande är det, och vi får se om James Webb-teleskopet kan ge oss flera fakta om denna avlägsna värld.  (https://www.popularastronomi.se/)

Publicerat i Astronomi, FoU Vetenskap, SvT | Märkt , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för 111 ljusår bort…

Positionsförändringar i parlamentet

Abyss

Franz Kupka

Det förefaller nu som om vissa partiledare har rannsakat sig i sommar, och inser att rävspel båtar föga. Höstens katastrofalt långa regeringskris har ordentligt skakat om det politiska landskapet. Gamla fäktande antagonister lämnar sin barrikad och stiger ner för att börja prata med varandra. Tack för det. Historien lär att raka puckar biter mycket bättre. Idag föreslår således moderaterna samarbete med regeringen för att bättre tackla skjutandet och annat dödande runt om i landet. Men det skulle behövas två kvinnomord på två dagar, för att polletten äntligen skulle trilla ner. Kristerssons plötsliga samarbetsvilja kommer samtidigt som Expressens Anna Dahlberg igår punktade upp ett antal åtgärder som nu behöver vidtagas mot skjutandet. I det här fallet tycks Dahlberg vara hönan och Kristersson ägget. I så fall, bra där Dahlberg. Kan inrikesminister Damberg och justitieminister Morgan Johansson nu sy ihop ett bra program med övriga partier, så kanske vi nattvandrare och boende kan börja hoppas på bättre säkerhet igen i våra städer. Det tarvar både målmedvetenhet, handlingskraft och uthållighet. (Bild: Franz Kupka)

Publicerat i Brott & Straff, Media, Politik, Press, SvT | Märkt , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Positionsförändringar i parlamentet

Utmaning, utmaning, utmaning…

HK Swedbank Sundbyberg 2014-01-27 kl 19.03

Skriv en bildtext

Snart får man i vårt land kräkreflexer när den ena efter den andra papegojan i media kallar våra samhällsproblem och andra uppgifter som vi borde ta itu med, för utmaningar? Det är som om det svenska språket har drabbats av en svår epidemisk hjärhinneinflammation. Ingen makthavare kan öppna näbben utan att använda det provocerande och bedrägliga uttrycket. Det liksom bara slinker ur dem, gång på gång. I realiteten är det ett säkert tecken på den förljugenhet som sprider sig i det offentliga samtalet. Att inte våga nämna saker vid deras rätta namn. Att släta över, göra grava samhällsproblem till nån slag tävlingsuppgift. Vem f-n är det som utmanar vem på duell hela tiden?

Politiska missförhållanden, och allvarliga problem – som bristen på billiga bostäder för vanligt folk, bristen på sjuksköterskor inom vården, den med nollränta dopade ekonomin, och de ryggradslösa politikerna som blockerar reformer i riksdagen – dessa stora problem är  i n t e  några mesiga och roliga ”utmaningar”. Det är svåra problem, svåra uppgifter att tackla, svåra missförhållanden som måste åtgärdas.  Utmaning kan betyda uppfordran till kamp, inbjudan till strid, eller en förolämpning, en provokation. Det är inte varje gång den flummigare betydelsen som papegojfolket älskar: inspiration, en sporre, en stimulerande, sporrande uppgift. Vad politikerna och andra offentliga personer uttrycker med detta ord är rent och skärt förgyllande självbedrägeri, för att de vägrar erkänna problemen! 

Publicerat i Kultur, Litteratur, Media, Politik, Press, Radio, sociologi, Språk, SvT | Kommentarer inaktiverade för Utmaning, utmaning, utmaning…