Trästrejken som inte tog skruv

 Söderhamn och Sundsvall sommaren 1879

I januari 1879 kunde man i svenska tidningar läsa en notis som  förebådade en viktig förändring i tiden. Rubriken löd Den förste arbetaren i riksdagen. Mannen ifråga var järnarbetaren Gustaf Eriksson och nu hade han invalts i riksdagen på Stockholmsbänken. Det här var innan det socialdemokratiska partiet bildades i Sverige. Halmar Branting låg ännu i Uppsala och studerade, och agitatorn August Palm hade ännu inte anlänt från Danmark.

I Sverige hade träpatronerna utefter norrlandskusten bokstavligen skurit guld under det goda sjuttiotalet. Men just den här vårvintern 1879 hade det slagit om – och priserna på virke i London var ingen rolig läsning för exportsågverken i Norrland. Priserna var usla, och för att rida ut de dåliga tiderna hade sågverken av riksdagen begärt och fått beviljat ett lån på 3 miljoner kronor. Det räckte dock inte. För att hålla ställningarna hade man också sänkt arbetarnas löner med 15-20%. Marknadens närmaste framtid syntes dyster, och ett synligt bevis var att uttagningarna i Sparbanken i Söderhamn var större än insättningarna. Men skam den som ger sig – redan den 11 februari detta år rapporteras i Söderhamns Tidning att Askesta som första såg har ’dragits på’ och är i full gång på dagarna: Trafiken å banan mellan Askesta och Sandarne har även för året öppnats för det försågade virkets nedforslande till Sandarne. Likaså har arbetet å det mekaniska ånghyvleriet vid Sandarne under veckan börjat, så att flertalet av vid Askesta och Sandarne varande bofasta gifta arbetare nu äga sysselsättning och något ljusare levnadsutsikter, ehuru arbetslönerna äro nedbringade nära nog till de minsta möjliga. Vid övriga sågverk i skärgården tros rörelsen knappast komma igång före öppet vatten. I april annonserar Oscar Dickson, som äger sågen i Askesta och anläggningarna i Sandarne, om arbetstillfällen: Herr Dickson & Co har givit sina arbetschefer i Jemtland och Herjedalen order om skogsavverkningar i stor skala.

Allt är inte nattsvart, men ett säkert tecken på oron är uppgifterna som inkommer om en ökande utvandring. Den 22 april uppmanar flottningsföreningen i Ljusnan herrar virkesägare vid Ljusne älv och dess bivatten att före 1 maj inkomma med kalkyler på 1879 års virkesinmärkningar. I början av maj börjar så isen till slut att spricka upp. Den 6 maj har isen skilt sig, och en vak ligger mellan Enskär och Storjungfrun. Norrut är det massor av drivis, men utanför Söderhamn har den skingrats och Storjungfruns fyr har tänts. Lotsarna har gått ut till Lilljungfrun. Några dagar senare gör sig ångaren Nya Söderhamn redo att lämna Stockholm med destination Ljusne och Söderhamn. Isbandet mellan Branthäll och Grundvik anses utan svårighet kunna passeras. Den 13 maj inkommer så plötsligt notiser från Hudiksvall om ett slags strejk vid trävarubolagets brädgård i staden. Hudiksvallsposten undrar vad det skall tjäna till – bolaget har redan annonserat efter nya arbetare i Söderhamn. Nånting är i görningen, och den 27 maj ger Söderhamns Tidning stort utrymme åt bildandet av Söderhamns arbetarförening vars stadgar tidningen publicerar. Då har samtidigt i Sundsvall den 26 maj klockan 8 på morgonen en kommitté bestående av fyra arbetarrepresentanter för brädgårdsarbetarna vid Heffners & Co framfört arbetarnas krav på återgång till fjolårets löner, men bryskt avvisats av ledningen där. Det blir signalen. Nu lägger arbetarna ner arbetet vid de flesta sågverken i Sundsvallsdistriktet. Ett spontant missnöje har sakta men säkert växt sig allt starkare, och nu är måttet rågat. Arbetarna samlas under provisoriska röda fanor i stora skaror på Skarpskyttelägret i Sundsvall. Snart är man 1000 man. Arbetarna uppträder mycket fredligt, sjunger psalmer och lyssnar på predikanter. På deras egen begäran stängs krogar och utskänkningsställen. Det är inte våld man vill ha, utan bröd och rättvisa. På strejkens andra dag står ett 30-tal sågverk stilla i bygden. Nu blir det fart på ägarna och myndigheterna. Landshövdingen Treffenberg ilar till lägret och håller förmanande tal om återgång till arbetet.

I Stockholm är kungen Oscar II nervös. Han telegraferar till landshövdingen och lovar militär hjälp om läget skulle så kräva. Ångaren Thule kommer först med 300 gardister från Stockholm ombord. Snart kommer också 200 man från Hälsinge regemente. Militären har skarp ammunition med sig. Efter ytterligare några dagar anländer också sex kanonbåtar till Sundvall. Läget är laddat, och arbetarna vägrar lyssna på landshövdingens uppmaningar. Tisdagen den 3 juni, tredjedag pingst,  låter Treffenberg militär omringa lägret och kanonbåtarna vänder sina kanoner mot platsen för lägret. Man läser upprorslagen för arbetarna. Man läser också upp vräkningsdomar mot arbetarna, griper 37 personer för lösdriveri, och häktar sju nyckelpersoner som anses vara ledarna. Allt pågår i kyla och ösregn. Dagen efter har myndigheterna med sina militära påtryckningar och sina hot tvingat tillbaka arbetarna i arbete.

Men samtidigt börjar också oroligheter söderut – i Hudiksvall, Söderhamn, Gävle och Skutskär. Söderhamns Tidning skriver den 3 juni: Ett antal av några hundratal arbetare från Marma och Bergviks brädgårdar (inne i Söderhamn) har idag inställt sina arbeten och dragit ut till sågverken utefter fjärden. Före deras avmarsch från staden talade lektor P.Waldenström från Gefle vilken igår anlände hit till staden. Nykterhetskämpen Waldenström försökte lugna massorna, och få dem att på fredlig väg nå en överenskommelse med sina arbetsgivare. Några tog intryck av Waldenström och lämnade demonstrationen, men övriga tågade nu iväg mot sågverken utanför staden för att värva fler anhängare. I Grundvik blir man avvisade. Störst gehör tycks man få i Ljusne. Snart har man där samlat mellan 1000 och 2000 man. I Ala släcker man ugnarna. Onsdag kväll anländer 300 man till salutorget i Söderhamn, mest Ljusnebor, men också folk ifrån Sandarne. Efter ett tag glesnar skarorna och man skingras mot torsdag morgon. Under onsdagen har samtidigt grosshandlare Oscar Dickson anlänt till Söderhamn. Han har hört talas om oroligheterna och beger sig genast ut till brädgården i Sandarne.

Vid middagstid på torsdagen den 5 juni samlas arbetarna åter i Söderhamn för avmarsch mot sågverken utefter sydsidan av fjärden. Nu har man en fana i spetsen av tåget. Söderhamns Tidning: Då de anlände till Sandarne, möttes de vid Lerviks grindar av grosshandlaren Oscar Dickson, som ensam hade tagit plats därstädes och under flera timmar avbidat de strejkandes ankomst. När skaran, 500 man, nalkas, trädde herr Dickson fram och förbjöd densamma att intränga på hans mark. ”Detta är mitt område och jag förbjuder alla utom Sandarnearbetare att inträda här”, säger han. En röst ur hopen ropar: ”Grinden är olåst, framåt!”. ”Jag är låset”, svarade herr Dickson och stod med orubbligt lugn på sin post framför grinden. Strejkarna började nu tveka och drog sig undan till Åsbacka. Dickson uppmanar sina arbetare att återgå till ordningen, i annat fall hade de att vänta att förlora sina jobb och att bli avhysta från sina bostäder. Borgmästare Berglöf anlände nu till Sandarne med militär från Helsinge regemente. Härav förlades en större avdelning vid Sandarne, och mindre styrkor vid de övriga verken. Till Ljusne begav sig samma torsdag kronofogde Holm med trupp från Mohed. Till Stugsund anlände kanonbåten Astrid. De rekvirerade trupperna kring Söderhamn är från Arbrå, Alfta och Järvsö kompanier. Kung Oscar II telegraferar den här kritiska dagen till landshövding Asker angående läget.

På torsdag kväll drar Alasågen igång igen, och fredag morgon tycks arbetet vara igång i Sandarne. Även i Grundvik är allt igång på fredagen – två man har där avskedats. Bara vid Åsbacka och Långrör är det ännu oroligt. Tisdagen den 10 juni när Söderhamns Tidning åter kommer ut, är strejken i stort sett över, och tidningen kan summera händelserna. I Söderhamn tycks de oroliga rörelserna ha lagt sig helt och hållet från och med den nya veckans början. Marma och Bergviks arbetare vid brädgårdarna inne i Söderhamn liksom kollegorna i Ala pekas ut som de envisaste arbetsvägrarna. De sista har givit upp under helgen. Vid Ala har 40 man avskedats under lördagen, men har fått tillbaka sina arbeten under måndag eftermiddag. Måndag kväll började man sända hem de militära förbanden. Då avseglade också kanonbåten Astrid mot Stockholm. Tidningen konstaterar i sin slutkläm att arbetarna i Söderhamnsdistriktet egentligen har det bättre 1879 än året före. Lönerna är visserligen 15% lägre, men det uppvägs mer än väl av kraftigt sänkta priser på livsmedel. Man menar också att lönerna i Söderhamn är bättre än vid industrierna längre norrut. Både arbetare och arbetsgivare får av tidningen beröm för att ingen har kommit till allvarlig skada. Inget fylleri, inget våld – och de flesta som avskedats har återfått sina arbeten.

Utanför Hudiksvalls brädgårdar ligger en kanonbåt kvar på redden ännu den 13 juni. Men även där återgår man snart till ordningen. Den stora norrlandsstrejken 1879 tog aldrig riktigt skruv. Därtill var den för oförberedd och utan organiserad ledning. Den var den första stora arbetskonflikten i vår moderna svenska historia, och den varade i närmare fyra veckor sammanlagt. I Söderhamn var det över på en vecka. Det tycks i Söderhamn ha varit brädgårdarnas arbetare som var de aktiva. Oroligheterna följde ett band från stadens brädgårdar ut efter fjärdens södra strand ända ner till Ala. På norra sidan av fjärden i Mariehill, Djupvik och Utvik var det lugnt. Inte heller tycks sågarna vid Ljusnan i Bergvik, Marma och Askesta ha varit involverade. Inte en enda notis därom står att finna i Söderhamns Tidning. Även om diskussionerna säkert gick höga vid köksborden även där. Inga omedelbart synbara förändringar kunde noteras i strejkens kölvatten. Men något hade ändå förändrats, erfarenheter hade vunnits inför nya bataljer mellan arbetsgivare, myndigheterna och arbetarnas krav på en rättvisare fördelning. Åren som följde på 1880-talet präglades av en kraftigt ökad emigration till Nordamerika. Samtidigt ser vi en arbetarrörelse som sakta började formera sig i politiska partier och fackföreningar. Man startade egna tidningar, agiterade för allmän rösträtt och bättre arbetsvillkor.

Sundsvallsstrejken blev början på en lång process innan arbetarna fick föreningsrätt, allmän rösträtt och strejkrätt. Mycket är idag vunnet – men inget fortsätter att utvecklas med automatik. Sågverken och brädgårdarna är färre, men strukturförändringar och förändrade arbetsuppgifter tenderar att skapa nya hälsorisker och arbetsvillkor. I dagens hårda konkurrenssamhälle kallas stress, alienation, konflikter och andra arbetsmiljöproblem för ”utmaningar”. Det säger en hel del om den tid vi lever i.   

2020-12-01 Jan Erik Hallström

F.d. statistikansvarig på Arbetsmiljöinspektionen i Stockholms distrikt

Träkusten av Molin

Publicerat i Arbrå, Hälsingeforsk, Historia, Litteratur, Media, Mo socken, Norrland, Politik, Press, Religion, Söderala, Söderhamn, Söderhamn, sociologi | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Hotchpotch och mammas lingonsaft på Spetsbergen 1882-83

En lördag morgon den 1 juli 1882 gick ett par av flottans kanonbåtar ut från Göteborg med kurs mot Spetsbergen. Ombord fanns en samling svenska forskare, och bland dem den unge entusiasten Salomon August Andrée (f.1854), apotekarsonen från Gränna som hade läst naturvetenskap och varit i Amerika ett tag. Fjorton år senare skulle han ge sig av i en luftballong mot Nordpolen, men nu skulle han studera jordmagnetism, norrsken och elektriska fenomen vid en vik på Spetsbergen i över ett år med en handplockad skara kollegor. Nåja, de hade ganska skiftande bakgrund. A.E.Nordenskiöld hade 1878-1880 avverkat Nordostpassagen med framgång och nu ville Kungliga Vetenskapsakademien skicka ut denna expedition på nya uppdrag. Den ingick i det första internationella Polaråret. Ledare för gruppen blev Nils Ekholm (f.1848) och Andrée blev hans ställföreträdare. På bilden poserar de framför det s.k. Svenskehuset i en vik av Isfjorden på västra Svalbard. Kap Thordsen kallas platsen. Det är Andrées födelsedag den 18 oktober 1882. Andrée syns i mustasch som tvåa från vänster. Den skäggige bredbente framför honom är antagonisten löjtnant Henrik Stjernspetz (f.1850). Till höger bakom och ovanför Andrée står aningen suddig – rumskamraten fil kand Emil Solander (f.1858), Vilhelm Carlheim-Gyllensköld (f.1859) och Ekholm i skägg och kubb. Läkaren Richard Gyllencreutz (f.1850) torde vara den sittande längst till vänster. Han hade sin hund med sig, som fick valpar under vistelsen. Övriga är fångstmän som hjälpte till med det dagliga praktiska, transporter, fixande, jakt etc.

Egentligen siktade man först på Mosselbukta längst i norr, men där blev det för svåra isförhållanden. Där hade Nordenskiöld tidigare haft sin bas Polhem. Andrée och de andra bosatte sig i Svenskehuset i över ett år. Det innebar bl.a. en lång mörk vinter med temperaturer ner mot -25 grader. Både Ekholm och Andrée skrev dagbok. En liten drapa varje dag. Den som har läst Andrées senare anteckningar från färden mot Nordpolen , kommer i anteckningarna från Spetsbergen mycket närmare Andrées person och tankevärld. Efter ballonghaveriet 1897 blev det en kamp för livet varje dag, och dagboken därmed lakonisk och stundom kryptisk (och svårt fuktskadad då den omsider hittades). Här i huset vid Isfjorden var tillvaron gansk trygg. Ingen blev svårt sjuk. Man forskade, jagade, festade och hade sina ”gurgel”, som Andrée säger. Förutom hans noggranna recensioner av maträtterna (som är överraskande varierade och välsmakande) får vi läsa om hans irritation på elaka kollegor, ilskan över ständigt smällande i dörrar, vårdslöshet med apparatur, och ren mobbning mot honom själv. Man får också se sidor av hans personlighet, som delvis förklarar hans otroliga idé att senare flyga till Nordpolen. Han är fanatiskt noggrann och plikttrogen, fuskar aldrig när han har vakten, men får kritik av Ekholm för att han har snålat och köpt en del undermålig utrustning, och för lite fotogen. När de efter en tid tvingas ransonera fotogen samlas de alla kring lampan i biblioteket, medan Andrée sitter och jobbar i sitt mörka rum, noterar ledaren Ekholm på ett ställe i sin dagbok.

Ingenting tycks saknas i matförråden, och kocken tycks få godkänt. De äter allt från renstek, ripor och gås, biff, kotletter, ärter med fläsk, och kroppkakor – och plockar mängder av ägg från sjöfåglarna i viken, men har även ett stort förråd av konserver, sylt, rabarber, dill, vitkål och brysselkål m.m. Ofta är det tårta efter maten. Öl, vin, punsch och champagne flödar. Så länge viken är isfri så får de ibland post med fartygsbesök. Men så slår polarvintern igen den kontakten med yttervärlden. Hela fjorden stelnar isbelagd. Man får skriva brev och lägga på lager över vintern. Andrée är något av en nitisk enstöring av fr.a. löjtnanten som kom med lite i sista minuten som reserv. Han hånar Andrée för ”intellektuellt arbete”. Hans gliringar svider, men Andrée låter sig inte knäckas. Han arbetar på. Han har sina luftelektriska och astronomiska observationer. Han är den energiske terriern med pepparkornsögonen. Ekholm undrar om han inte har ett synfel, för Andrée tycker sig ibland se i syne när han ser ut över snövidderna. Hunden, skjulen och de många rävarna runt lägret tas ibland för isbjörnar och annat i stormen. Inte heller läkaren Gyllencreutz är sympatisk. ”Ett storartat gurgel mellan Ekholm och G-z om mig. Han var som vanligt ytterligt fräck. Jag satt bredvid och hörde på, men sade ej ett ord. Gjorde ren vattenbatteriet till elektrometern.” (14/10)  

Breven från syskonen och mamma Mina där hemma är viktiga. Och han jublar över den ljuvliga lingonsaft som hans mor har sänt med honom i rikliga mängder. Oktober 19: ”Drömde på natten att mamma kom hit. Hon sade att hon kom för att se hur jag hade det. Gumman hade blivit förskräckligt mager och såg ö.h.t. ut som en sylfid.” Han skriver också vetenskapliga artiklar till Stockholms Dagblad, och till Vetenskaps-akademien. Den 21 december är dygnet som mörkast, och läkaren kommenterar efter maten och skålandet, mörkrets negativa inverkan på dem alla. Andrée skriver dock: ”För min del kan jag ej upptäcka någon så betydande skillnad i vårt uppförande att den kan frappera. Skulle jag anmärka något så vore det Solanders utomordentliga overksamhet, Stjernspetzs tystlåtenhet och betydligt minskade rörlighet, samt Gyllencreuzs sällsynthet och tillbakadragenhet. Ekholm och Gyllenskiöld och jag själv synas mig vara likadana som förut, min sinnesstämning är aldrig nedtryckt, men ofta glad.” Men han ser tämligen dåligt mot den bländande snön som kan ge ”ögonblicklig svindel”. Julaftonen blir lyckad med lutfisk, gröt och alla tillbehör. Efter smörbakelserna inkasserar Andrée 17 julklappar inklusive pappas porträtt.   

Den 10 augusti året därpå kommer båten Urd med brev, och det blir fest med supande inför uppbrottet. Den 25 augusti lättar de ankar, och den 28:e når de Tromsö. Bjudning hos konsul Aagard. I Bergen den 3 september telegraferar han till Dagbladet. I Göteborg den 6:e tar han in på Göta Källare, träffar sin bror Herman och går på teatern. 8/9: ”Avreste efter att ha uppvaktat kungen, med nattåget. 9/9: Mottagandet här i Stockholm vänligt. Allt väl. 13/9: Avlämnade mina sista papper, redogörelsen för apparatens uppställning och tabellernas anordning. Avreste på kvällen hem till Wexiö. 14/4: Klockan 9.45 hos Mamma.” (Källa: Svenska fysikaliska-meteorologiska expeditionen till Spetsbergen juli 1882-september 1883. S.A. Andrées dagbok från deltagandet i det första internationella polaråret. Dagboken är fint sammanställd och kommenterad av Håkan Jorikson, Grenna Museum, med förord av professor Sverker Sörlin, KTH)    

Publicerat i Astronomi, FoU Vetenskap, Historia, Litteratur, Miljö, Resor | Märkt , , , , , , , , ,

Askesta sågverk i Helsingland och svensk polarforskning

Collage på Askesta Sågverk i Nordiska Taflor, Del 5 (Alb Bonniers, 1873). Visar den första sågen, som brann 1869.

När Askesta sågverk vid sjön Marmen år 1858 stod färdigt att tas i bruk var det en följd av många samverkande faktorer i tiden. Plötsligt fanns kapitalismens alla grundvillkor uppfyllda – överskott på billig arbetskraft, nästan obegränsad tillgång till billig råvara, och framför allt en exportmarknad som tycktes omättlig. Även lättnader i lagstiftningen när det gällde nyetableringar, och en mera expansiv penningmarknad bidrog starkt till utvecklingen av sågverksindustrin vid den här tiden. Den nya aktiebolagslagen från 1848 kom också att spela en viktig roll.

En ökad efterfrågan från utlandet var otvivelaktigt motorn i hela processen. Efter långa tider av krig hade Europa börjat njuta en längre period av fred. Det betydde att industriproduktionen utvecklades snabbt. Ångmaskinerna började komma till användning i allt fler sammanhang – i fabrikerna, i fartygen och på järnvägen. Efterfrågan på virke till byggande och gruvindustrin nådde nya toppar. Sverige sögs med i den europeiska konjunkturen, och vi ser hur i synnerhet engelska intressenter gick direkt in och och satsade pengar i svensk industri. När vi passerar mitten av seklet sveper plötsligt en våg av industriella nyetableringar över Hälsingland. Sågverken i länet som tidigare hade varit många men små och mestadels inriktade på husbehovssågning i anslutning till jordbruket, kompletterades nu med större anläggningar, huvudsakligen inriktade på export. Och intresset riktas inte minst mot Ljusnans dalgång.

Sågverken kring nedre Ljusnan

Nyetableringarna kommer slag i slag. Redan 1849 hade Voxna Bruk med grosshandlare Wilhelm Kempe i spetsen, anlagt en vattensåg med 4 sågramar i Ljusne nere vid kusten, där järnbruk sedan länge bedrivits på södra sidan av älven. Sågen på norrsidan byggdes senare ut med fler ramar. 1861 ombyggdes och utökades sågverket för första gången, och 1877 utökades det ytterligare så att det kom att bestå av åtta sågramar som drevs med vattenkraft och åtta ramar som drevs med ångkraft. År 1881 revs den gamla sågen och ersattes av en modern ångsåg bestående av 16 sågramar och med en årskapacitet av 26 000 standards. En bit längre upp i Ljusnan, i sjön Marmen, byggde Marma Sågverks AB år 1855 en ångsåg, och i Bergvik byggde nya ägare i Bergviks Sågverks AB ut vattensågen där, samtidigt som de lät anlägga en ångsåg i Ala ute vid kusten. Medan dessa bolag kom igång med sina anläggningar, hade ytterligare en aktör noga förberett sin entré – Firma James Dickson & Co med huvudkontor i Göteborg. Dicksons uppdykande i skogarna kring Ljusnan hängde inte bara ihop med exportkonjunkturerna. Där fanns också ett samband med utvecklingen i en annan del av Sverige – i Värmland. Och det fordrar att vi gör en kort titt bakåt i tiden …

En av de främsta aktörerna i Värmland under 1820-talet och fram till mitten av seklet var James Dickson från Montrose i Skottland. Han hade tillsammans med brodern Robert tjänat bra på handeln över Nordsjön under Napoleonkrigen i början av artonhundratalet, och så småningom etablerat sig och bildat familj i Göteborg. Bröderna bedrev import av kolonialvaror, och exporterade trä och järn. Man investerade också i skeppsvarv och rederiverksamhet. Dicksons började efter hand köpa upp skog och sågverk utefter Klarälven i Värmland för export på England och Frankrike. Kulmen på deras framgångar i Värmland blev köpet av Edsvalla Bruk år 1844. Redan då hade koncernchefen och kommerserådet James Dickson förstått att också vända blickarna mot de oändliga skogarna i Norrland, och sålunda förvärvat vattensågar i Matfors och Baggböle. Verksamheten i Baggböle vid Umeälven byggdes ut och skulle sedermera bli riksbekant för de mycket omskrivna rättsliga processerna där Dicksons anklagades och dömdes för att utöver sina egna förvärvade avverkningsrätter ha avverkat en del av kronans skog (begreppet baggböleri myntades). Både Matfors vid Ljungan och Baggböle vid Umeälven kompletterades med stora lastageplatser nere vid kusten i Svartvik respektive Holmsund, där också sågverk med ångdrift uppfördes. År 1846 köpte Dicksons även Husums sågverk och Gideå bruk i Örnsköldsviks kommun i Ångermanland.

Chef för den expanderande norrlandsverksamheten inom koncernen blir år 1850 den unge Oscar Dickson, son till grundaren James Dickson. Den välutbildade arvtagaren till dynastin startar raskt med uppgiften att etablera firman även vid Ljusnan i Hälsingland. Oscar Dickson ser alla problemen och konkurrenterna som redan är på plats, men också de möjligheter som ännu inte har utnyttjats. Det berättas mycket om denne Dicksonkoncernens mest framgångsrike representant. Han lär personligen ha rekognoscerat utefter Ljusnan ända nerifrån kusten och upp till källorna i Härjedalen. Han köper mark utefter älven, men framför allt avverkningsrätter som skall gälla i femtio år framåt. Han köper mycket och han köper billigt av bönderna. Han sluter också avtal med de arga konkurrenterna i Bergviksbolaget om uppdelning av intressesfärer sinsemellan utmed älven.

Men var ska han ta upp virket ur Ljusnan, och var såga det? Oscar Dickson överväger olika transportlösningar, och alternativa lokaliseringar av själva sågen. År 1852 köps en rejäl bit mark i Sandarne vid kusten av Söderhamns stad. Därifrån skall skeppningen utgå. Ett kanalprojekt överges, och han beslutar djärvt att satsa på en järnväg den en mil långa sträckan från Sandarne och in mot Ljusnans lopp genom sjön Marmen (länge kallad Marman). När Dickson väljer platsen för sågen lär han ha kommit i roddbåt på Marmen och pekat ut viken vid Askesta som den plats där sågverket skulle uppföras.

James Dicksons död år 1855

Firmans grundare kommerserådet James Dickson d.ä. (född 1784), som hade kommit till Göteborg i unga år och gift sig med grosshandlardottern Margareta Eleonora Bagge, avled i Göteborg 1855. Sonen Oscar Dickson (bilden) tog då definitivt över kommandot i firman. Han koncentrerade snart verksamheten till Norrland och avvecklade anläggningarna i både Edsvalla och Dejefors i Värmland. Köpare av Edsvalla Bruk var en konstellation under ledning av brukspatron Wall på Rottneros. Så startades 1856 bygget av sågen i Askesta, och i november samma år provkörde man på den halvfärdiga banan i Sandarne två lok som hade köpts från England. Allt tycktes ske med febril beslutsamhet. När bygget av sågen var igång vid Marmen hann Oscar Dickson också med att gifta sig 1857. Bröllopet stod i Stockholm och bruden hette Marika von Rosen. De bosatte sig i Göteborg. Trettiotreårige Oscar Dickson var i början av en makalös karriär, och Askesta-Sandarneprojektet skall bli hans mest framgångsrika industriella satsning. Men också inom andra områden skulle han vinna stora lagrar.

Vilka var då männen som Dickson samlade i Askesta för att bygga och driva den nya sågen? Man kunde kanske tro att det nu gavs ett lysande tillfälle för traktens unga män att söka sig till den nya sågen som ett spännande alternativ till de traditionella sysslorna i jordbruket. Men så blev inte alls fallet – åtminstone inte till att börja med. Arbetsstyrkan under de första decennierna av sågens historia dominerades inte av hälsingar över huvud taget. Istället rekryterades folk från många olika håll i landet. Forskning har visat att de människor som kallades för att sköta driften vid de nya större sågverken kring Ljusnan var folk med tidigare erfarenhet av skogsindustrin. Värmlänningar var erkänt skickliga och hade den nödvändiga erfarenheten. Hälsingland och landskapet kring Ljusnan var dessutom påfallande likt deras egen hembygd med djupa skogar och vackra älvdalar. Så den klart dominerande gruppen som de första viktiga åren kom till Askesta Sågverk var just värmlänningar. Det var naturligtvis ingen slump med tanke på familjen Dicksons tidigare historia. Man handplockade sågare och flottare direkt från Värmland, medan klampare och förmän hämtades från firmans brädgårdar i Göteborg. Under några hektiska år växte vid Marmens strand fram en ny värld formad av dessa långväga vandrare. Samtidigt fortsatte livet i byarna och på gårdarna sin gilla gång. Byborna höll sig till sitt. De två kulturerna skulle inte mötas ännu på ett bra tag. På liknande sätt importerade Dicksons en del finländare till Svartvik vid Ljungan.

Sågfolket kring nedre Ljusnan

En större ström av värmlänningar som skriver sig i Söderala socken kommer redan 1853 till industrierna i Bergvik och Ljusnefors. Bergviks vattensåg hade bytt ägare och blivit aktiebolag med brittiskt kapital i ryggen (Bergviks Sågverks AB). De flesta av värmlänningarna är från socknarna Råda och Ekshärad. Det handlar om både yrkeserfarna sågare med familjer, och ensamstående unga drängar med mindre erfarenhet. Året därpå kommer ett 60-tal personer till anläggningarna i Bergvik – gästrikar från Hamrånge och Hille, upplänningar och dalkarlar. I Ala startar bygget av ångsågen, och dit kommer ett 50-tal i slutet av detta år, de flesta från Hamrånge och Hille. Till Ljusnefors kommer ytterligare ett 40-tal arbetare från Råda, Ekshärad, Dejefors och Ullerud. I Söderala-Myskje bildas Marma Sågverks AB av Brolin, Widmark och Schönning som köper in fastigheten Myskje nr 5. Lugnare inflyttning är det 1855, men då startar de nya sågverken i Ala och Marma. Till Marma kommer den legendariske f.d. bonden Jonas Weng med fru och två barn från Bollnäs (han var från Wengsbo). Anlitad för sina ingenjörskonster fraktar han två stora ångpannor dragna av tjugo hästar via Mokorset ner till sjön Vojen där de vräks ner i vattnet och flottas till sågen i Marma. Ala får över fyrtio nya invånare vid sin ångsåg.

Den 1 nov 1855 lades grunden till sågbyggnaden i Askesta och på våren året därpå startades bygget av sågen. Det året hittar vi kyrkskrivningen av folk vid ”Askesta Såg” i Söderala socken. Den första stora gruppen kommer enligt inflyttningslängden från Edsvalla i Nors socken, där Dicksons just sålt både sågverket och stångjärnstillverkningen. De är ett sextiotal personer inklusive barnen, och de noteras i november månad detta år. Nio man bär titeln sågare: Jan Jonasson, Lars Andreasson, Sven Petter Rudqvist, Anders Olsson, Lars Kjersell, August Jansson, Jan Jakob Fisk, Karl Johansson och Anders Andersson.  De är alla gifta karlar med hustrur och sammanlagt 27 barn. Jan Jonasson tycks med sina fyrtio år och fem barn med makan Kajsa vara något av en ledare för gruppen. Alla är mellan 30 och 40 år utom yngste sågaren August Jansson som är 25. I övrigt är det sju drängar och fem pigor, och lustigt nog en ”polisconstapel” Niklas Larsson.

Byggandet av sågen var inte utan problem, och arbetet sinkades  i samband med anläggandet av Marma-Sandarne jvg och hindrades delvis på grund av sjukdomar hos arbetspersonalen, som hann genomlida såväl en skörbjuggs- som en nervfeberepidemi innan sågningen i mars 1858 kunde börja. Långt ifrån alla stannade någon längre tid i Askesta. Redan på hösten 1857, innan sågen ännu var färdig och igång, flyttade två av familjerna och tre av ungkarlarna därifrån. Lars Andreasson som hade tre barn förlorade sin yngsta dotter redan i november 1856, och flyttade efter ett år tillbaka till Karlstad. De andra återvände till Edsvalla. Det var August Jansson med familj, och drängarna Jan Petter Nilsson, Emanuel Jonasson och August Andersson. Sågen i Edsvalla hade av de nya ägarna byggts ut kraftigt, och lockade många att återvända till hembygden. Men nya värmlänningar kom till Askesta istället. Av ett fyrtiotal nykomlingar som kom till sågen från andra socknar 1857, var de flesta från Värmland. Där syntes flera familjer från Ransäter (Åmbergs, Warg, Persson), Jon Olssons från Östmark, Carl Kullander från Fryksände, och Lennart Fisk med familj från Grums. Där syntes också enstaka karlar från uppländska bruk, en inspektor Aspholm från Söderhamn och Anders Lundgren från Mo. En karl som inte heller kom så långväga ifrån, var Stut Hans Ersson med makan Anna och femårige sonen Erik. De kom närmast från Sunnanå på andra sidan sjön Marmen. Denne Stut Hans var min morfars farfar.

Stut Hans Ersson från Ore – dräng, järnbruksarbetare och sågare

Man trodde länge i min mors släkt i Askesta hade sina rötter i Åre. Det visade sig vid närmare undersökning att det var en av dessa vaga förvanskningar som släktforskare inte sällan råkar ut för. I själva verket kom de från Ore i Dalarna. Men kopplingen till Jämtland var kanske ändå ingen slump, för denne Stut Hans hade inte kommit raka vägen från Dalarna till Hälsingland. Han hade under en femårsperiod också arbetat vid järnbruket Rönnöfors i Jämtland. Stut Hans Ersson, som i Hälsingland så småningom kallas Hans Eriksson, föddes år 1829 på gården Arfvet No.2 i Ore socken – inte långt från bruksmiljön i Furudal. Han kan vara längst ut stående i skärmmössan till höger på bilden av bomskrädarna i Askesta. Han är i alla fall lik min morfar (hans sonson). Ore ligger idag i Rättviks kommun. Föräldrarna hette Stut Erik Andersson och Anna Olsdotter. Unge Hans började som dräng, men eftersom han inte var den äldste sonen i familjen bröt han upp från hembygden och sökte sig 1849 till det relativt unga järnbruket i Rönnöfors i Offerdals socken. Masugnen och bruket i Rönnöfors hade haft initiala svårigheter och gått i konkurs några gånger, men började under bruksdisponenten Thomees tid på 1850-talet gå bättre. Man tillverkade tackjärn, yxor och spishällar av myrmalm. En stor del av handeln riktades över gränsen mot Norge, men även ner mot Hälsingland. Stut Hans gifte sig snart med 17-åriga Anna Ersdotter från Svärdsjö, och de fick sonen Erik 1852 i Rönnöfors. Men vid tjugosex års ålder lämnade han Jämtland med sin lilla familj för arbete på sågverket i Bergvik i Hälsingland. Där lärde han sig yrket som sågare. Bara något år senare beslöt han 1857 att flytta vidare till bygget i Askesta tvärs över sjön Marmen. Vi vet inte hur han tänkte och varför han valde att flytta ännu en gång, men Firma James Dicksons bygge i Askesta var naturligtvis allmänt känt runt Bergviken och Marmen, och kanske lockade Dicksons helt enkelt med bättre lön. Det skulle dock bli den sista flytten för familjen från Sunnanå till Askesta. De blev därefter kvar i Askesta i flera generationer och ättlingar finns kvar där än idag.

Hans och Anna skulle få flera barn. När Erik är sex år i april 1858 när sågen närmar sig starten, får han en lillebror som döps till Anders Johan. Bröderna hinner vara tillsammans i tre år men i maj 1861 dör den lille i strypsjukan, vilket var den tidens realistiska beskrivning på krupp. Bara några dagar före hans död hade en eldare Ersson i Askesta förlorat sin treåriga dotter Märta i samma sjukdom. Äkta krupp är en form av difteri som slår sig på struphuvudet och gör att barnen inte kan andas. År 1862 i april fick Erik en syster. Han var då tio år. Hon döptes till Anna Kajsa. Det året hade antalet sågverk i Hälsingland på bara ett decennium ökat till ofattbara 38 stycken – därav fem ångsågar – och bland dessa fanns Askesta. Det året fick hela Sverige också en kommunallag som stöpte om organisationen ute i socknarna, där kyrkans makt och ansvar för vardagslivet begränsades betydligt. Men detta märkte kanske vanligt folk inte så mycket av. Sågaren (Stut) Hans Eriksson har fått en mun till att mätta några år. Hans är byvakt och tar sin nattvard tvenne gånger som han förväntas. Men med kuslig precision dör även Anna dotter Anna Kajsa efter tre år i april 1865. Den här gången var dödsorsaken scharlakansfeber – en vanlig dödsorsak för mindre barn på den tiden. Ett tiotal andra barn under sju års ålder dör i samma diagnos under loppet av någon månad i Söderhamnsbygden, däribland ett par tvillingar och ytterligare ett syskonpar. Det blev alltså en prövande uppväxt för unge Erik att se två små syskon förlora livet i sjukdomar. Emellertid föds ännu en dotter kort därefter. Hon får som ofta var brukligt, samma namn som den nyss avlidna flickan Anna Kajsa. Familjen skulle få ytterligare två flickor – Maria och Matilda. När Matilda kommer till världen är brodern Erik redan en ung man och nyligen gift. Han skulle bli far till inte mindre än elva barn!

Stannare och flyttare

Många sågverksarbetare vid anläggningarna kring Ljusnan var inte bofasta på orten. Så mycket som halva arbetsstyrkan kunde vara bestå av säsongarbetare. Stora skaror kom vandrande på våren långväga ifrån, och försvann igen inför vintern när sågningen avstannade. Det var dåtidens sätt att anpassa arbetskraften efter säsongvariationerna, och det passade naturligtvis arbetsgivarna som därmed kunde maximera produktivitet och vinst. Även om viss verksamhet fortsatte vid ångsågarna vintert, så var arbetsstyrkan då betydligt mindre. Flyttlängderna speglar alltså inte den totala bilden av arbetsstyrkans förändringar över tiden. Men de berättar ändå mycket av intresse.

Invandringen av utsocknes som låter skriva sig vid Askesta Sågverk är förstås som intensivast under byggåren 1856-1858, då antalet var 50-60 per år, för att perioden 1859-1862 sjunka till 33-26-12-17. I de siffrorna syns då inte inflyttare till sågverket från andra byar inom Söderala socken, och dessa tenderade att öka allt eftersom tiden gick. Det var en logisk utveckling. Omsättningen på folk de första åren var extremt stor inte bara på de flyktiga säsongarbetarna som aldrig skrev sig vid sågen, utan även bland de som stannade över vintern, skrev sig på orten och kanske tänkte sig att stanna för gott. Av de 22 hushåll som anlände från Edsvalla 1856 och finns inskrivna i inflyttningslängen för Söderala församling, försvann sex efter ett år, och sex till året därpå. Efter tio år fanns bara lagbasen Jan Jonassons familj, och sågaren Jan Jakob Fisks kvar. Resten hade successivt flyttat vidare. Även Jonasson skulle flytta 1871 till Timrå med sin familj (han avled 1877). Av de tjugo nya hushåll som kom år 1857 utsocknes ifrån, var efter tio år Jon Olssons från Östmark kvar, Lennart Fisks från Grums, Jonas Erlandsson Wargs från Ransäter, Carl Kullanders från Fryksände och möjligen någon till. Värmlänningar alla. Övriga utsocknes hade dragit vidare. Men med tiden sjönk förstås andelen värmlänningar ändå så sakteliga. Sågfolk och järnvägspersonal, arbetsledare, bokhållare, mamseller och handelsidkare m.fl. strömmade till från andra landskap och andra hälsingesocknar, och ända nedifrån Stockholm rentav.

Kvar vid sågverket stannade min morfars farfar, sågaren Stut Hans Ersson och hans familj. Av de nya som kom år 1858 då sågen dunkade igång märker vi bland stannarna Henrik Magnusson med maka och tre pojkar från Norra Råda, Olof Arwidsson med maka och två flickor från Fryksände, och Henrik Plantare med familj från Umeå. Av de som relativt snabbt flyttade vidare från Askesta var, förutom de många Edsvallaborna, ett stort antal som begav sig norrut till Forsa socken där den då största ångsågen i landskapet restes i Hamre. Byggandet av slussar och kanaler i Hamre – Näsviken hade påbörjats 1857, och en flottled från Södra Dellen till havet skapades. Hösten 1857 började man bygga ”Forssa Ångsåg”. Slussen i Näsviken var klar 1858, och mot slutet av året anställdes femton sågare från Askesta vid Forsa ångsåg trots att sågen ännu inte var riktigt klar, men i augusti 1859 invigdes den. Ägarna ville liksom Dicksons i Askesta ha en viss framförhållning med kunnigt folk tidigt på plats. De var konkurrens om duktigt sågfolk.

Notiser om Askesta i lokaltidningen år 1856

Den 14 mars 1856 hittar jag i nr 11 av lokaltidningen Helsi i Söderhamn under ”Inrikes, Söderhamn” följande notis: ”Vårmarknaden som igår slutade var någorlunda besökt. Krögare och brännvinsminutörerna voro de enda som hade någon åtgång, vilket bäst bevisas därigenom att slagsmål uppstått i nästan varje gathörn. Bland orosstiftarne voro herrar Dicksons på Sandarne förlagde arbetare (norrmän) de värsta, vadan ett stort antal av dessa blevo arresterade.” Bygget var alltså igång, men att folk från Norge utmärkte sig i Dicksons arbetslag var lite överraskande! I samma vårnummer meddelas flera intressanta järnvägsnyheter i bygden: ”K.Majestät har bifallit en av handelsbolaget James Dickson & Co i Göteborg gjord ansökan att få före innevarande års slut tullfritt till riket införa lokomotiver, med flere för den av ett bolag tillämnade järnvägsanläggningen mellan sjön Marmen och Sandarne lastageplats vid Bottniska viken erforderliga effekter… I onsdags öppnades den första svenska järnbanan för lokomotiv, den mellan Örebro och Nora. Det första vagntåget avgick från Örebro till Nora med 100 passagerare och några lastvagnar. Vägen som utgör 3 mil tillryggalades på 1 timme och 5 minuter.”

Ja sådant var järnvägsläget i Sverige, och apropos kommunikationer läser vi samma år 1856 också att en telegrafstation har öppnats i Söderhamn i september. Ville man ta ångbåten utefter norrlandskusten från Stockholm så kunde man anlita capitaine August Fries på ångfartyget Berzelius som gick en gång i veckan i maj och två gånger i veckan i juni – med uppehåll i Öregrund, Gefle, Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall, Härnösand, Örnsköldsvik, Umeå, Ratan, Skellefteå, Piteå, Luleå och Haparanda.

Året 1857

Den 5 januari 1857 läser jag följande tänkvärda annons från en brädgårdsarbetare: ”Tjenstsökande. En klampare, som har kondition vid en lastageplats, önskar sig en dylik emploi; skulle det vara någon som fäster avseende härav, torde anmäla sig i förseglad biljett, der denna tidning utgives.” I februari samma år kom en ambulerande fotograf till Söderhamn – en dansk som stannade några veckor: “DAGUERREOTYP-PORTRÄTTER och Familje-grupper aftages hos herr Repslagar Westman, dagligen från kl. 10 till 2, så väl i mulet som klart väder, men icke i regn, snö och storm. Priset för ett Porträtt med vacker infattning är efter dess storlek och personernes antal, från 6 till 15 Rdr rgs. Mitt vistande härstädes blifver till slutet af denna månad. Söderhamn den 2 Feb 1857. A. Hviid, Daguerreotypist från Danmark” (Helsi).

Dansken Anders Hviid (1802-1882) var dock långt ifrån den förste att i Söderhamn erbjuda fotogafering. Den allra förste kan ha dykt upp redan två år efter att de så kallade erik-jansarna hade emigrerat från Söderala sommaren och hösten 1846. Fotografen hette då Carl Johan Berggrén (1814-1851) från Stockholm. Han hade bott utomlands i många år, och då antagligen lärt sig att fotografera i Frankrike. Han förannonserade den 2 juni 1848 sitt kommande besök i Söderhamn. Han anlände med ångfartyg den 27 juli och tog direkt emot beställningar. Detta besök var förmodligen den första gången som Söderhamn fick besök av en daguerreotypist. Han fortsatte sin turné norrut till Hudiksvall och Sundsvall m.fl. platser. (Stefan Hammar: “C. J. Berggrén”). Nå, det var en parentes. År 1857 gick tidningen Helsi i konkurs, men utgivningen fortsattes i ny regi av Anton Landin,  och den bytte också namn till Helsingen. Nummer 13 i juni 1857 av Helsi är samtidigt nr 1 1857 av Helsingen. En helårsprenumeration kostade fyra riksdaler riksmynt. Det är en märklig sommar på flera sätt. En segelslup kantrar i Stugsund och två unga män drunknar i slutet av juli – en styrman Trapp och en repslagarlärling Lundgren.

Den 24 juli 1857 läser vi också: ”Enligt underrättelser från norra socknarna af länet har där i början av denna månad fallit ända till halft kvarter djup snö. En dylik tilldragelse vid denna årstid har i mannaminne ej inträffat.” I augusti skrev tidnngen Helsingen om det planerade järnvägsbygget mellan Söderhamn och Bergvik, och konstaterar:

”Härigenom motses nu med glädjande visshet att denna ort får tvenne järnvägar löpande ungefär parallellt på ungefär 3/4 mils avstånd från varandra, nämligen den Dicksonska som är nära nog färdig emellan havskusten vad Sannarne (jo, det står så) och sjön Marmen, samt den här ifrågavarande (Söderhamn-Bergvik), att befordra den livliga rörelse som på de senaste åren utvecklat sig emellan kusten vid Söderhamn och Ljusnes utlopp, till de västerut belägna socknarna av Helsingland.” 

En söndag i september 1857 passerar genom Söderhamn 86 man från Kongliga Helsinge regemente under kapten Envalls befäl för att med ångfartyget Thule resa till Stockholm. De skall tjänstgöra på Långholmen och Waxholmen. Annars är det propellerfartyget Söderhamn som regelbundet går med passagerare mellan Söderhamn och Stockholm. Hon gör sin sista avgång för säsongen från Söderhamn den 21 november. Lokaltrafiken mellan Söderhamn-Stugsund-Långrör-Sandarne sköts av ångfartyget Christian IV. I oktober tar kronprinsen Carl över riksstyrelsen efter sin far som ligger sjuk: ”Kronprinsen har efter i statsrådet avlagd ed, övertagit regeringen över de förenade rikena” (dvs Sverige och Norge), läser vi den 2 oktober i Helsingen.

I Askesta har det till synes varit lugnt under byggtiden, men den 23 oktober 1857 kommer så den första notisen som direkt handlar om Askesta, och det handlar inte oväntat om en grasserande sjukdom: ”En ganska betänklig nervfeber har från slutet av sommaren varit gängse i Söderala, i synnerhet på Askesta sågplats; även i närgränsande by hava flere insjuknat. Flera dödsfall hava timat, så att allmänheten börjar bliva ganska bekymrad. En stor del av de främmande arbetarna hava dock nu begivit sig hem, så att man kan hoppas farsotens avtagande.”

Kron-Kalles besök i Sandarne och Askesta år 1858

Det förtjänar att nämnas några ord om tillståndet i Sverige 1858. Kung Oscar I (bilden, son till den första bernadotten Karl XIV Johan) låg till sängs döende av en hjärntumör. Han hade varit krasslig en stor del av 1850-talet, men blev vid den här tiden oförmögen att styra landet. Äldste sonen kronprins Carl (XV) var i praktiken redan regent. Det var denne trettioåring som söndagen den 25 juli steg iland i Sandarne för ett besök. Vi kan tänka oss uppståndelsen. Inför besöket kunde man läsa följande annons i tidningen Helsingen på fredagen:

”Med anledning av HKH Kronprinsen-regentens hitkomst avgår ångfartyget Christian IV nästkommande söndag den 25 dennes kl 5 förmiddagen till Sandarne, och återvänder efter ett kort uppehåll därstädes. Vidare kl. 7 f.m. och återvänder samtidigt med HKH:s uppresa till staden. Samt sedermera kl. 12 på middagen åter till Sandarne, och återvänder efter ett kort uppehåll därstädes. Avgår åter från Vändningen samtidigt med HKH Kronprinsen-regentens avresa. Fartyget kommer sedermera att på eftermiddagen göra resor fram och åter mellan Sandarne och Vändningen. Passageraravgiften är 36 sk. rgs för fram- och återresa.”

Här kan vi tala om tät pendeltrafik, ångfartyget Christian IV och dess besättning fick jobba hårt. Men fartyget gick även till vardags flera turer om dan – mellan Söderhamn och Stugsund och Ljusne. Den gick varje vardag klockan 6 på morgonen till Stugsund. Klockan 10 från staden till Stugsund och Sandarne. Kl 4 på e.m. till Stugsund och Sandarne, och direkt tillbaka till stan. Tisdagar och onsdagar gick 10-båten även ner till Ljusne. Tyvärr är Helsingen ganska kortfattad med detaljer från besöket. Vi vet i alla fall att regenten den här dagen besökte både Sandarne, Askesta och Söderhamn vid sin landstigning. I nr 30 av Helsingen fredagen den 30 juli 1858 står följande reportage från besöket att läsa:

”Sistlidne söndag var en högtidsdag för vår stad, som då hade glädjen se Hkh Kronprinsen-regenten inom dess område. Sedan Hkh klockan 3/4 till 8 på morgonen stigit i land vid lastageplatsen Sandarne, samt på därvarande järnväg begivit sig till Askesta sågverk och besett detsamma, lade han vid återkomsten till förstnämnda ställe grundstenen till en kyrka som snart kommer att uppbyggas där på platsen. Därefter avgick Hkh med ångfartyget Söderhamn, varå utsedde deputerade befunno sig, till landstigningsplatsen Vändningen varest en äreport var smakfullt anordnad. Under det talrikt församlade folkets hurrarop åkte Hkh upp till den för hans emottagande av herr grosshandlaren J.G. Brolin benäget upplåtna våning, där presentation försiggick av borgerskap, militär och ståndspersoner. Hkh gjorde sedan en promenad genom staden och besåg Telje-Ålsjöns grävningsbolags arbeten. Efter intagen subskriberad frukost, varunder skålar för Hans Majestät Konungen, Hkh Kronprinsen-regenten, kungliga husets anförvanter, Söderhamns stads välgång m.fl. druckos under hurrarop och sång, avreste Hkh till ångfartyget Walkyrian som ankrat i hamnen vid Sandarne. Lika som Hkh vid uppkomsten emottogs med salut och flaggning från såväl de vid Stugsundet ankrade fartygen, som av de på inre redden liggande segelsluparne jämte salut från Faxeholmen, lika högtidligt ock var hans avresa. Å den mitt emot landningsplatsen liggande briggen Fortuna såg man jämväl blå och vitklädda manna rå. Den hela dagen rådande vackra väderleken och nöjet att få se Hkh Kronprinsen-regenten hade lockat en mängd personer från landet in till staden, som ej sedan 1835 haft besök av en kunglig person.”  

Besöket i Askesta-Sandarne ingick som ett kort stopp i en stort upplagd norrländsk resplan som regenten genomförde sommaren 1858.

Annons ur Helsingen våren 1858:

Vintern 1859 hände ett första missöde i Askesta, då taket till såghuset rasade in på grund av snö och is. Och inte nog med det – den 8 juli dog kung Oscar I efter lång tids sjukdom pga sin hjärntumör, och kronprinsen Carl blev även formellt ”Sveriges, Norriges, Göthes och Wendes konung”. Carl XIV:s valspråk blev ”Land skall med lag byggas”.

1860-talet

Sockenskräddaren Olof Söderholm i Kingsta tog 1860 över handelsboden i Askesta efter Londberg & Persson, och Söderholm ökade ut verksamheten. I hela Söderala socken fanns vid den här tiden, enligt länsman Landéns statistik, fyra handlande: Hansson vid Sandarne, Mörck vid Ljusne, Lars Persson i Vedtjära och Hans Severin i Lynäs. Det fanns tolv skomakare, sex skräddare och tre glasmästare i socknen. När järnvägarna nu byggdes ut så blev det slutet för många gästgiverier. Åtal för baggböleri vid Dicksons anläggningar vid Umeälven startade, och ansvariga hos Dicksons dömdes efter långt processande till böter. Det skulle bli fler processer – först 1868 upphörde tvisterna kring avverkningen av kronans skog. Men det var som sagt längre norrut.

År 1861 uppfördes timmeruppfordringsverket i Askesta. Man fick samma år problem med gnistbildning i skorstenen som då måste byggas om. Det gjordes åren 1861-63. Inne i Söderhamn öppnades i mars järnväg på sträckan Söderhamn-Bergvik. Den officiella starten för allmän trafik ägde rum i september. Banan var smalspårig. Från Bergvik fick man åka vidare med hästbana mot Bollnäs. När järnvägen senare förlängdes fram till Kilafors fick Söderhamn kontakt med norra stambanan. Enligt kyrkolängderna fanns detta år vid Bergviks Sågverk 73 arbetare och tjänstemän, vid Askesta Sågwerk 51, vid Ljusne Sågverk 47, vid Marma sågverk 13.

År 1862 blev ett viktigt år i Sveriges historia, då en ny kommunallag började gälla. Kyrkans inflytande i kommunerna minskar avsevärt, då det inte längre blir självklart att kyrkoherden skall leda kommunens väl och ve. Sockenstämman ersätts som beslutande organ av kommunalstämman, som skall ledas av en vald ordförande. De nya organen för lokala världsliga affärer, kommunalstämman och dess nämnder, tar över ansvaret bl.a. för fattigvården. Kyrkan sköter fortsatt sina egna angelägenheter i kyrkostämma och kyrkoråd. Komminister E.G. Östberg blir den nyinrättade kommunalnämndens i Söderala första ordförande (1863-1865). Östberg blir senare kyrkoherde i Söderhamn.

År 1863 när Alfred Nobel uppfann dynamiten, stod Herrgården i Askesta till slut färdig. I Stockholm togs beslut om allmän näringsfrihet och det innebar bland annat rättighet att fritt anlägga salusågar. Avregleringen nådde därmed nya höjder. Regelbundna ångbåtsturer startade mellan Söderhamn-Stugsund-Sandarne, och ogifta kvinnor blev myndiga detta år. Bara en sån sak!

År 1864 bildades en bönhusförening i Askesta, och i Söderala bildades en skarpskyttekår i tidens tecken. Söderhamn fick en mekanisk verkstad med skeppsvarv i Stenåker. Året därpå föreslår skolrådet i Söderala att de 627 skolbarnen i socknen skall delas upp på ett antal skolområden. De 35 skolbarnen vid Askesta Såg förs till mellersta skolområdet: ”Att för mellersta skolområdets östra del skulle uppföras tvenne skolhus, ett på norra och ett på södra sidan om Ålsjön, nämligen för Ina, Sund och Östansjö byar särskilt, och särskilt för Ellne, Askesta, Siggesta, Renskalla, Mossne, Åsbo och Askesta Såg, vartdera försett med 1 tunnland jord till tomt, lekplats och planteringsland. ” Den 18 juli 1865 hände en otäck olycka när drängen Martin Eriksson blev överkörd av lokomotivet på Askesta-Sandarnebanan. Han var född 1843 i Gunnarskog i Värmland.

År 1866 gick smittkopporna i Söderala socken. Alla var ännu inte vaccinerade. Sågverken anmodades att dra försorg om sina insjuknade. Detta är året då den ålderdomliga svenska ståndsriksdagen äntligen avskaffades – en viktig milstolpe i svensk historia. Sverige fick en tvåkammarriksdag. De första politiska partierna började formeras. Landet leddes av en ministär under Louis de Geer. Han var mannen som lyckades lotsa igenom förslaget med den moderniserade riksdagen. När Carl XV funderade de sista dygnen före avgörandet på hur han personligen skulle ställa sig, var Oscar Dickson och Louis de Geer hans mest förtrogna, och besökte kungen flitigt. Oscar Dickson var för reformen, liksom de Geer. Adeln som hade tvekat in i det sista, röstade efter fyra dagars debatt också ja med god marginal (361-294). August Strindberg har i ”Det nya riket” givit en vass skildring av de många krystade invändningar som under debatten vädrades. Statsminister De Geers ”Minnen” ger annars en god sammanfattning av hela den utdragna processen under många år, innan kungen, adeln och prästerskapet var mogna att acceptera förändringen. Den engelska importtullen på trä upphävdes och en verklig sågverksboom startade. Utländskt kapital flödade in i framför allt norra Sveriges skogar. Ångsågarna växte som svampar ur jorden!

År 1867 ”gillades och antogs av länsbyggmästaren Runer upprättade ritningar till skolhusen vid Bergvik (för 100 barn), vid Kingsta (för 80 barn), vid Ellne (för 100 barn) och för skolorna i Östansjö och Ljusne masugn (vardera för 50 barn).” Sandarne kyrka invigdes 13 januari detta år, alltså många år efter kronprinsbesöket. I oktober månad anställdes kapellpredikanten Strandell. Samma år invigdes också den s.k. gamla kyrkogården i Sandarne. Det blev svält i stora delar av övre Norrland pga kyla och missväxt – det s.k. storsvagåret. Bark blandades i brödet (se Olle Hägers bok: ”Ett satans år”). Begreppet baggböleri myntades av tidningen Fäderneslandet den 14 augusti just det här året. Bakgrunden var de virkesanskaffnings-metoder som praktiserades av Dicksons folk vid sågen i Baggböle. Okorrumperade och envetna tjänstemän vid kronan startade processen vid Lycksele Tingsrätt.

Vi har sett hur byggandet av nya och större sågverk tog en våldsam fart. Under sextiotalet fortsatte produktionsökningarna, om än i ojämna steg. År 1869 blev det tvärstopp i produktionen när sågen i Askesta brann ner till grunden. Dicksons trodde trots motgången på Askesta, och en ny och större såg  byggdes med 12 enkla ramar och fyra kantverk. Det var en klok bedömning, för sjuttiotalet blev det verkliga genombrottet för ångsågarna i länet. Vid utgången av decenniet fanns inte mindre än elva ångsågar bara på sträckan mellan Söderhamn och Ljusne. Totalt i Hälsingland fanns tjugosex ångsågar och ännu fler vattensågar – en smått otrolig koncentration jämfört med läget idag. Nedan ser av resterna av vagnverkstaden och i fonden uppfordringen i Askesta:

Produktionen i Askesta hade från starten legat i storleksordningen 5.000 kubikmeter per år, vilket var relativt mycket för den tiden. Arbetsstyrkans första 50 bofasta vid starten, var på sjuttiotalet mångdubblad. Om man räknar med säsongarbetarna så var man sommaren 1876 närmare 500 i arbete, en enorm siffra som kan vara svår att föreställa sig när man idag ser det stilla livet i samhället.

Vinsterna i Dicksonföretagen sammantaget var goda. Idag skulle vinsterna ha delats ut till aktieägarna och plöjts ner i nya projekt och och investeringar, men Oscar Dickson hade också andra aspirationer. Det fanns i Europa under senare delen av artonhundratalet en mycket speciell euforisk stämning av utveckling och optimism liknande den vi finner i fransmannen Jules Vernes fantastieggande framtidsromaner och de utopiska berättelser som skrevs av engelsmannen Herbert George Wells vid samma tid. Världen låg plötsligt öppen att upptäckas av den som hade resurser och kunskaper. Forskare och uppfinnare inom skilda gebit firade ständigt nya triumfer.

Oscar Dickson rycktes med i allt detta, och ville gärna skapa sig en plats som den välvillige mecenaten. Stora delar av vinsterna från Askesta-Sandarne och övriga anläggningar inom familjens företag, kom således att satsas på forskning, utveckling och välgörenhet. I slutet av 1860-talet går Dickson in och satsar pengar i Nordenskiölds expedition till Spetsbergen, och 1870 står han som ensam finansiär till densammes första expedition till Grönland. Den stora triumfen i samarbetet med Adolf Erik Nordenskiöld skulle bli projekt Nordostpassagen 1878-1880 med det ombyggda valfångstfartyget Vega, en spektakulär prestation som gav ära och berömmelse över hela världen. Oscar Dickson umgicks redan då i kretsarna kring hovet och stod samman med konung Oscar II och den ryske mecenaten och polarforskaren Aleksander Michajlovitj Sibirjakov bakom hela projektet. Fartyget Vega lämnade Tromsø den 21 juli 1878 och passerade Kap Tjeljuskin den 19 augusti, men den 26 september frös det fast. I tio månader satt fartyget fast i packisen. Tiden utnyttjades till forskning och kontakter med tjuktjerna i trakten. Den 18 juli 1879 kom fartyget äntligen loss och kunde segla de sista 100 sjömilen till Berings sund. Vega fullbordade sin resa till Stilla havet med alla resenärer i behåll. Den 2 september kunde man telegrafera från Yokohama om den lyckade färden. Vegaexpeditionens enorma framgång ledde till att både Oscar Dickson och skeppets befälhavare Louis Palander från Karlskrona av kung Oscar adlades. År 1885 erhöll Dickson även status som friherre. Första delen av Nordenskiölds bok ”Vegas färd kring Asien och Europa” utkom redan 1880, och så småningom utkom hela expeditionens äventyr och rön i fem band.

Oscar Dicksons besök i Askesta-Sandarne år 1885

”Baron Oscar Dickson anlände i förgår eftermidag kl 5 till Sandarne med Svartviksångaren Ellen direkt från Holmsund. —- Vid landstigningen i Sandarne helsades baron Dickson med flaggning och kanonsalut. Baron Dicksons familj, nemligen grefvinnan  Dickson, trenne  döttrar och tvenne söner, jemte blifande mågen, grefe Göran Gustfsson Posse, anlände i går afton från Stockholm till staden med bantåget och mottogs vid stationen af baron Dickson. Nattlogis togs i stadshotellet, der åtta rum voro beställda. Idag på morgonen afresa samtliga till Sandarne, der vidlyftiga anordningarträffats för ett festligt mottagande med anledning deraf att grefvinnan Dickson nu för första gången besöker Sandarne. Vid kajen äro flaggstänger uppsatta. Ej långt derifrån höja sig tvenne granrisklädda pyramider, från hvilka flaggstänger utskjuta, behängda med skotska och grekiska flaggorna, häntydande på baron Dicksons skotska  och grefvinnans grekiska härkomst – hennes moder var infödd grekiska. Derefter vidtager en allé af flaggstänger, mellan hvilka små björkträd äro placerade. Den har sin slutpunkt i en storartad äreport. Å dess öfre parti ser man en friherrlig krona, öfver hvilken tre flaggstänger skjuta upp. Nedanför den samma äro anbragta baron Dicksons, grefvinnans född von Rosen, samt grefve Posses vapensköldar, synnerligen väl målade af hr Rantz vid Sandarne. Mellan och omkring dem hänga flaggor i vexlande färger. På hvardera sidan derombilda förgylda kronor en vacker brytning mot de å äreporten draperade, mörka lingonris-girlanderna. Det hela tar sig synnerligen smakfult ut, och länder arrangören, målaremästare G. Larsson härstädes, till all heder.

Askesta kommer äfven att besökas (bilden ovan). Äfven der äro festliga anordningar vidtagna. Bron är klädd med granris och öfver den samma äro placerade kolossala vapensköldar, omgifna av näckrosor, det hela erbjudande en vacker och imponerande anblick. Vid dervarande station är en prydlig äreport upprest som likaledes prydes af vapensöldar, under hvilka initialerna till baron Dicksons, grefvinnans, deras dotters och blifvande mågs namn äro inflätade, den förstnämndes med gula, den senares med hvita näckrosblommor. De resande återvända i afton till Söderhamn. I morgon  bevista de gudstjensten i Sandarne kapell. Middag intages derpå hos källarmästare Andersson herstädes, hvarefter afresan sker med 4.45-tåget till Bollnäs, der natten tillbringas. På måndagen fortsättes resan till Svartvik, och efter ett par dagars vistelse der till baron Dicksons jagtställe Säter nära Enafors station i Jemtland. Helsingen av den 4/8 1885 vet också att berätta ’Grefvinnan gjorde sig noga underrättad om alla förhållanden wid werken och hördes isynerhet intressera sig för personalens trefnad och wälbefinnande’. Och vidare: ’I söndags öfwerwar familjen gudstjensten i Sandarne kapell, som war öfverfullt af menniskor, och wid affärden från Sandarne, kl 1 samma dag, woro å kajen och bryggan samlade så mycket menniskor som derå möjligen kunde rymmas, alla hjertligt helsande patronen och hans familj. Sedan båten lagt ut, höjdes af det församlade folket ett ljudeligt lefwe herrskapet Dickson, följdt af trefaldigt hurra, hvilket med helsningar och wiftningar från ångbåten af herrskapet wänligt beswarades.” (Söderhamns Tidning)

Med ingenjör Andrée mot Nordpolen

Om satsningen på polarforskningen till en början gick galant i många stycken, så slutade det så mycket värre för Oscar Dicksons allra sista vetenskapliga satsning. Han hade väl inte undgått att höra talas om en viss Salomon August Andrée (född 1854 i Gränna) vid dåvarande Patentverket i Stockholm, och dennes fantastiska planer på en bemannad ballongflygning in över Nordpolen. Andrée hade deltagit i en expedition till Spetsbergen 1882-1883. Efter några år som lärare på KTH fick han 1885 en tjänst som överingenjör vid Patentbyrån, och funderade under många år över olika egna uppfinningar, men framför allt om man inte borde kunna flyga med en stor luftballong upp över Nordpolen. Idén fanns redan hos andra entusiaster i Frankrike och England, och tillverkare av stora luftballonger fanns i Frankrike. Den 21 augusti 1892 fick Andrée chansen att medfölja italienaren Cetti vid flera uppstigningar under dennes turné i Sverige. Det gav blodad tand, och nu samlade Andrée ihop medel så att han kunde beställa en egen ballong i Paris. Den döptes till Svea, och med den gjorde han åren 1893-95 inte mindre än 25 uppstigningar, därav 9 så kallade friflygningar utan förankring på marken. Fyra avgick från Stockholm, och fem från Göteborg. Vindar är nyckfulla, och det gällde att inte hamna sjön eller i trädtopparna! Flygningarna varade oftast ett par timmar, men en färd på 40 mil från Göteborg till Fröjel på Gotland varade i hela fem timmar. Han lärde sig snart att fyra huvudkrav måste uppfyllas om man skulle kunna nå Nordpolen, och sedan landa i Sibirien eller Alaska. Ballongen måste vara tillräckligt stor för att bära 3 personer, livsmedel för 4 månader, instrument, monteringsbara slädar och en dito båt. Han räknade med inalles 3000 kilo. Ballongerna av siden i flera lager kunde läcka en del gas, men den måste kunna hålla sig i luften minst 30 dygn. Man måste dessutom kunna fylla ballongen med vätgas i polarklimat. Och viktigt – den måste vara något så när styrbar för att nå målet! Det sista var det knepigaste. Men Andrée trodde sig klara alla villkoren. Hans övertygelse gränsade till det monomana. Med hjälp av långa släplinor och små segel på ballongen hade han lyckats styra – i viss mån – vid sina uppstigningar med Svea. Hans detaljerade plan presenterades inför Vetenskapsakademien, och den trycktes i Aftonbladet. Märkligt nog fick han stöd för sina planer både i akademien och i Geografiska Sällskapet. Avgörande var kanske ändå att själve Nordenskiöld var positiv. Men nu behövdes finansiärer. Kostnaden hade Andrée beräknat till 129.000 riksdaler i den tidens penningvärde. Bara ballongen kostade 36.000. Alfred Nobel, själv uppfinnare, tog kontakt och erbjöd till slut 65.000. Kung Oscar II utlovade då 30.000 och projektets beskydd, och förmodligen hörde kungen av sig till vännen Oscar Dickson i ärendet. Dickson hade ju stöttat både Nordenskiölds och norrmannen Nansen expeditioner tidigare. Dickson erbjöd samma summa som kungen. En professor Gustaf Retzius lade resterande 5.000. Febrila förberedelser inleddes nu med inköp och testning av all utrustning, från ballong och gas ned till minsta pryl. Samtidigt reste Andrée ut på turné i Europa och höll föredrag på flera språk.

Några avgörande faktorer skulle dock visa sig fatala. Han borde ha beställt en större ballong, och den nya konstruktionen med släplinorna blev inte tillräckligt testad. Nedisningens effekter underskattades också. Det finns mycket att tillägga om förberedelserna, läs gärna mera om detta i Magnus Carlssons spännande bok om Knut Fraenkel. Uppgifterna ovan kommer huvudsakligen från Carlssons bok: Knut Frænkel – den anonyme deltagaren i Andrées polarexpedition (2013). Sommaren 1897 skulle det hela äntligen bokstavligen gå av stapeln, efter ett misslyckat försök sommaren 1896, då vindarna inte ville bli de rätta, d.v.s. sydliga. Hela Europa höll nu andan. Andrée förberedde uppstigningen med sin vätgasballong från Danskön i nordvästra Svalbard. Med sig i ballongen skulle Andrée ha färske civilingenjören Knut Fraenkel och den unge fotografen Nils Strindberg. De båda hade valts ut många bland många andra män som hade anmält sitt intresse att få medfölja expeditionen. Och Knut Fraenkel hade i sin bakgrund vissa kopplingar till Oscar Dickson. I Söderhamnsbygden och Söderala socken!

Knut Fraenkel var född i Karlstad 1870 och son till civilingenjören, tillika löjtnanten i Kungliga Väg- och Vattenbyggnadskåren, Anders Thim Fraenkel (1835-1903) och Laura Löfgren (1845-1921). Fadern som var född i Skåne, flyttade i tjänsten runt i Sverige och byggde järnvägar. År 1884 kom de från en tid i Östersund till Söderhamn för att delta i byggandet av den nya sträckningen av järnvägen mellan Stugsund och Kilafors. Två av Knuts bröder hade dött i Jämtland. Sommaren 1883 hade en äldre bror dött i njursvikt på lasarettet i Östersund, och bara veckan senare dog tioårige Alf i scharlakansfeber. De bodde just då i Nyhems socken. Kvar fanns yngre syskonen Annie (f.1871), Hans Kristian (f.1875), Hulda (f.1878) och Adolfina (f.1881). När de hösten 1883 kom till Söderhamnsbygden så bosatte de sig i Wansäter, och Gossen Alf gravsattes på Söderhamns kyrkogård. Under följande vinter avled även den minsta dottern Adolfina av en njurinfektion och begravdes intill brodern Alf. Knut Fraenkel då – ja, han sattes 14-årig i Högre Allmänna Läroverket i Söderhamn, i en klass med 21 manliga kamrater. Familjen blev kvar i två år innan de flyttade vidare. Knuts betyg som varit skrala i Östersund blev lite bättre i Söderhamn. I naturlära och modersmålet AB, i tyska, historia och matematik Ba. I gymnastik blev det förstås stort A, men i välskrivning knappt godkänt, d.v.s. B. När banan mellan Stugsund och Söderhamn till Kilafors invigdes i juli 1886 så hade familjen Fraenkel redan flyttat vidare – till Hudiksvall. Tre år senare gick sista flytten till Östermalm i Stockholm.

Fraenkel var 185 cm lång och reslig. Han älskade natur och friluftsliv, och hade ägnat sig åt skytte, skidåkning och fotvandringar i fjällen. Naturlära var hans bästa ämne i skolan. Han var en god gymnast, läste gärna krigshistoria och beundrade Karl XII. Studentexamen tog han 1891 vid Palmgrenska samskolan i Stockholm, och läste därefter till civilingenjör vid KTH. Han anställdes sedan vid statens järnvägsbyggande i Norrland. När så meteorologen Nils Ekholm hoppade av ballongprojektet efter misslyckandet 1896, fick Fraenkel chansen istället och våren 1897 reste han till Paris för att i all hast studera flygning med ballong hos fabrikören Lachambre, som hade levererat ballongen till Andrées projekt. Magnus Carlsson hittade i Gränna Museums material en av Andrée handskriven lapp om tänkbara kandidater att följa med i ballongen. Där står om Fraenkel förutom utbildningen: ”beredd att luftsegla, 4 underbetyg, 3 öfverbetyg, van att sköta mätinstrument, häftig, fubblig,  hårdhändt, mindre begåfvad, villig och uthållig, tycktes ej rätt väl gå ihop med kamraterna, ej så lätt att fatta som de andra.” Det låter ju inte så värst meriterande. Men omdömena om reserven på samma lapp, fjärde mannen Swedenborg, var inte heller smickrande. Ytterligare två namn var strukna. Fraenkels fysik och hans okomplicerade entusiasm var sannolikt det som var viktigt för Andrée…

I en minnesteckning av Knut Fraenkel som skolkamraten Sven Marcellus Håkansson i Östersund skrev 1906 kan man läsa: ”Under åren 1893-1895 inträffade Andrées berömda ballongfärder, och dessa turer med deras djärva, spännande inslag gjorde på Fraenkel ett mäktigt intryck … Han hade alltid tänkt sig , att hans liv skulle komma att innehålla något ovanligt … När han utvalts till tredje medlem lyste hans ögon av en underbar glans , tydligt vittnande om den glädje, som dvaldes inom honom … Någon som helst rädsla eller farhågor för en annat än lycklig lösning av företaget märktes aldrig. Härmed vore dock ej sagt att han inte förstod den risk för vilken han utsatte sig … Det behöver ingalunde förtigas att han i viss grad var ärelysten … Under den till synes kärva ytan dolde sig en betydande portiondeltagande för och ömmande om de fattiga , och sällan gick någon sådan ohulpen hand från honom, förutsatt att han ägde något i sin börs. En av honom ofta citerad sats lydde: Njutningens övermått, är njutningen död. Fraenkel var en helgjuten karaktär, den som fritt och öppet uttalade sig, även med risk att förefalla grov och banal. Redbarhet och rättframhet voro egenskaper , som utmärkte honom … Vänsäll som få … Kort sagt, han var en man och en god kamrat.” (Magnus Carlsson).

Våren 1897 skickades Fraenkel och reserven Vilhelm Swedenborg till Paris och fick känna på  sju ballongflygningar innan de for hem. Det brådskade nu att komma iväg till Svalbard för att invänta de rätta vindarna. Det blev goda dagar i Paris och flera uppstigningar. Nog hade Fraenkel behövt förbereda sig mera inför expeditionen, och t.ex. uppstigit åtskilliga gånger med Andrée och Strindberg hemma i Sverige under olika väderförhållanden, men tiden var ack så knapp! Lördagen den 15 maj avreste Andrée och Fraenkel från Stockholms Central till Göteborg, och dagen därpå även Nils Strindberg och reserven Swedenborg (på bilden ses Fraenkel och Strindberg stående bakom Andrée). I Göteborg väntade kapten Ehrensvärd med kanonbåten Svensksund att ta dem alla till startplatsen på Danskön. Där låg också lastfartyget Virgo med kapten Dachau.

Kvällen före avfärd höll Oscar Dickson en brakfest med åtta rätter, rödvin, portvin och champagne. Fraenkel i brev: ”Splendid middag hos Dicksons i Göteborg. Man blef bekant med och god vän med Olof Wijk och andra storgubbar inom den merkantila verlden. Man pratade politik och polarforskning om allt som hvarken de eller vi visste något om, men naturligtvis sökte man förefalla så lärd som möjligt”. Man lämnade Göteborg på kvällen den 18 maj. Fraenkel skriver under sjöresan långa brev till sin mor, och hon svarar. Hon uttrycker ingen oro. Knut skriver till henne även från Tromsö. Pingsdagens kväll är de framme vid hamnen på Danskön och han skriver då ett mycket långt vän till sin vän Håkansson. Ballonghuset hade tagit skada under vintern, och behövde nu repareras. En period av förberedelser inleds. I ett långt brev till sin far berättar Knut om de tekniska problem som måste lösas. Han oroar sig samtidigt för faderns hälsa.

 

(Bilden: Kanonbåten Svensksund och lastfartyget Virgo vid ballonghuset i Virgo hamn på Danskön, Svalbard)

Fraenkel och Strindberg var unga och uppfyllda av optimism och äventyrslusta. Unge fotografen Nils Strindberg skrev tre veckor in i juni när de hade börjat fylla ballongen med vätgas: ”Jag har vakten vid vätgasapparaten, men har nu ledigt, ty fyllningen går bra. Det är underligt att sitta här nu i år igen och att tänka sig att jag i år är förlovad med den bästa flicka på jorden, min innerligt älskade Anna. Ja, jag må väl fälla en tår när jag tänker på den lycka som farit och som kanske aldrig skall återgivas mig. Men vad skulle det göra mig om jag blott visste att hon bleve lycklig. Men jag vet att hon älskar mig, detta gör mig stolt, och att hon skulle gripas mycket av min bortgång. Därför kan jag ej underlåta att med vemod tänka på henne och den lyckliga tid vi tillbragt tillsammans vintern och i synnerhet våren. Men låt mig hoppas. Ballongen är ju fernissad och bör vara mycket tätare än förra året; vi ha sommaren för oss med dess goda gynnsamma vindar och solljus. Varför skulle icke vårt företag lyckas. Jag tror verkligen fullkomligt därpå.”  

När ångaren Express anländer den 25 juni med en mängd post, kommer ett obehagligt meddelande till Andrée och expeditionens medlemmar: Oscar Dickson hade dött!

*

Friherre Oscar Dickson skulle aldrig få uppleva ballongens avfärd. Han dog knappt sjuttio år gammal i början av juni 1897, bara någon månad innan Andrée lyfte med ballongen. Dickson hade anlänt med hustru och yngste sonen Valter på pingstaftonen, till släktgodset Almnäs i Hjo, för att fira helgen hos dottern och mågen greve Posse. Hjo Tidning berättade den 11 juni:

”Friherre Dickson var något trött efter resan, men kände sig för övrigt icke sjuk. Fram mot midnatt gick man till sängs, och vid 12-tiden hördes friherre Dickson hosta inne på sitt rum. Klockan 7 på pingstdagsmorgonen skulle en tjänare gå in i hans rum. Och där påträffades den gamle friherren död och kall. Hjärtförlamning hade inställt sig och plötsligt ändat hans långa, bemärkta levnad. Liket fördes i tisdags e.m. från Almnäs till Hjo järnvägsstation för att med extratåg avgå till Stenstorp och vidare till Göteborg. I liktåget deltog alla underhavare vid Almnäs gods jämte en mängd andra personer från Norra Fågelås församling. Den långa processionen som sålunda räknade omkring 400 deltagare, skred sakta fram under såväl Fågelås’ som Hjo kyrkoklockors klang. Under färden genom staden slöt sig ytterligare flera personer till sorgetåget. Överallt syntes den blågula flaggan på halvstång och handelsbutikerna stängdes för tillfället.”

Reportaget ger en god bild av händelsens dignitet. I den tätskrivna och lång dödsrunan om två spalter berättas också om Dicksons remarkabla karriär. Intressant är beskrivningen av hans personlighet och hans syn på sitt mecenatskap:

”Liksom den avlidne brodern James och den ännu levande brodern Robert har Oscar Dickson utövat en storartad enskild välgörenhet, ofta i det tysta, och mot vänner och fränder var han en hjälpare som få. Hans enda fråga till supplikanten var ofta den: ‘Hur mycket vill ni ha?’. Vid ett av de många tillfällen då hans hjälpsamhet och frikostighet fullt missbrukades, utbrast han blott: ‘Jag är van vid att bli bedragen.’….Om än hans yttre uppträdande föreföll reserverat och avmätt, yppade han dock ej sällan att där klappade ett varmt hjärta under den skenbart kalla och lugna ytan. Oscar Dickson var en god och öm make och fader. Hans äldste sons död genom olyckshändelse och en hans vuxna dotters död genom sjukdom grep sålunda den starke mannen på det djupaste och de såren läktes aldrig.”

Dicksons död kom överraskande och gjorde ingenjör Andrée illa till mods. Bara ett halvår tidigare hade en annan av projektets stödjare avlidit i San Remo – dynamitens uppfinnare Alfred Nobel. Andrée skriver i ett brev till Oscar Dicksons hustru:

”Genom brev och tidningar har jag idag erfarit sorgebudet om Eder storsinte makes bortgång. Jag kan ej säga huru hårt detta budskap grep mig. Ofrivilligt kom det för mig huruledes den ene efter den andre av dem, hvilka haft djupare intresse i min expedition, går bort i förtid. Nobel. Mamma. Dickson. Detta är ohyggligt. Skall jag då ej få glädja någon med mitt verk? Eller hvilar något tungt öde öfver detta? Jag hade glatt mig så innerligt åt den fröjd jag skulle få njuta vid att personligen berätta för Er båda om färden och tacka Er båda. Nu är äfven den glädjen borta … Eder vördsamme och tillgifne S.A. Andrée.” 

Särskilt moderns död hade dämpat Andrée. Gnistan som drivit honom hade till stor del försvunnit, men förväntningarna var så uppskruvade att han inte förmådde avbryta det hela. Många insåg att oddsen att komma levande tillbaka var små, men ingen hade modet att stoppa det hela.

Fraenkel får ett sista brev från sin mor i början av juli, där hon avslutar med orden: ”Hoppas du är tålig och undergiven om det också icke alltid går efter din önskan. Är man bara lugn och förtröstansfull så går allting mycket lättare. Och när ni komma hem till söderns land igen så blir det så mycket ljufligare att få njuta lifvets beqvämligheter efter utståndelserna. Då komma du kanske lagom att få anställning vid jernvägen.” Fraenkels systrar har varit på världsutställningen som just pågår i Stockholm på Djurgården denna sommar. Ett sista brev från fadern på åtta sidor är daterat den 2 juli där ha berättar att de har hyrt en våning i hörnet av Grev Magnigatan och Riddargatan: ”Den har visserligen ej samma vackra läge, men den är mycket beqvämare i alla afseenden och 100 kronor billigare än den gamla. Farväl nu!Få se om detta bref träffar dig.I så fall får jag väl väl några ord från dig.En vänlig hälsning till Andrée, Strindberg och Swedeborg! Mina tankar äro dagligen hos Eder och jag såväl som vi alla hoppas på ett lyckligt slut på eder äfventyrliga men intressanta färd, och på ett gladt återseende. Din tillgifvne fader, And. Fraenkel”.

Den 8 juli, tre dagar före uppstigningen med ballongen, skrev ingenjör Andrée i sin dagbok att vädret såg lovande ut, och att de efter så mycket väntande var ”berättigade, för att inte säga förpliktade, att verkställa avresan. Alla tre kamraterna, äro utan ringaste meningsskiljaktighet eniga med mig i detta avseende, och i överensstämmelse härmed komma vi att handla”. Det avgörande samtådet hade ägt rum den 6 juli. Flera personer som var närvarande vid startviken Virgo på Danskön, har vittnat om att Andrée förefall klar över att expeditionen skulle misslyckas, men inte ville visa sig feg genom att backa ur. Han hade sagt: ”Jag äger ingen fruktan, och intet hopp”. Magnus Carlsson sammanfattar det bra – här gällde att inte komma hem hem till Sverige ännu en gång ”med svansen mellan benen” (som 1896).        

Söndagen den 11 juli 1897 på eftermiddagen lyfte den något modifierade och slarvigt tätade ballongen från Danskön på nordvästra Spetsbergen – den ballong som alltså delvis bekostats med Dicksons vinster från Askestasågen. Knut Fraenkel hann i sista stund kasta ned ett brev till sin mor samma morgon:

”Kära mamma!

Hinner nu endast några rader i den händelse det blir uppstigning af i dag. Jag hade börjat ett bref den 6, då vinden var sydlig, och jag trodde att det möjligen skulle blifva res af, men detta bref har kommit bort. Om Swedenborg får reda på det, har han lofvat att att inlägga det i juvertet. Vinden den 6 växte snart till storm, så att man hade svårt nog att berga ballongen inne i ballonghuset, och än mindre kunde tänka på att få den helbregdad derur. Andrée och åtskilliga karlar vaktade den. De påstå, att den under natten gjort luftsprång på ända till 3 meters höjd. Nu blåser vinden också mycket stark, och ökande, innan vi äro klara så torde det blifva tu tal om vi kunna klara ballonghuset. Igår kom ’Lofoten’ förd av kapten Sverdrup hit, men stannade endast en timme, så att jag icke hann skrifva. Jag träffade en del bekanta från Paris. Jag resonerade äfven med Sverdrup. Han trodde, att vi skulle komma ner och få göra öfvervintring på Grönlands Westkust, då vi nog skulle träffa honom der. Han skall som bekant göra en polarexp. med ’Fram’ nästa år.

Nu sjunga de på däck ’Din klara sol …’. Det är korum. Jag fick med ’Lofoten’ bref från Håkan (anm: gamle skolkamraten) hvilket jag dock icke hinner besvara, då tiden är så knapp. Helsa och tacka honom. Han skall nog få höra af mig, om något tillfälle gifves. Vinden är visserligen hvad riktning och uppkomst beträffar icke fullt den bästa. Den står på syd 10 gr.vest och tyckas icke bero på ett barometriskt minimum, men vi hafva nu väntat så länge, att vi väl måste gripa tillfället i flygten, så vidt möjligt. Skulle ni icke höra af oss i år, så är det möjligt att vi öfvervintrar någonstädes i polarregionerna. På Frans Josefs land erbjuder en öfvervintring nu mera icke den ringaste svårighet Måste nu sluta.

Helsa pappa, syskonen, Håkan och öfriga vänner från

Knut”

Reserven Swedenborg har berättat att han själv, Strindberg och fransmannen Machuron (från ballongtillverkarna) vid ett avgörande möte hade röstat för avfärd. Fraenkel tyckte inte om de häftiga vindstötarna inne vid berget, men ville ändå inte rösta emot. Strindberg bekräftade detta i en stenografisk anteckning han gjorde några dagar efter att de hade nödlandat på isen. Och att Andrée själv hade varit tyst och avlyssnat de andra, innan han efter viss tvekan tog beslutet att de skulle ge sig iväg.    

De onda aningarna som Andrée givit uttryck för i brevet till Dicksons hustru, skulle bli alltför besannade. Temperaturen vid starten var +6 grader, och vindstyrkan 6 m/sek. Redan vid starten går det galet, de tappar höjd och tvingas kasta mycken ballast överbord, och de förlorar också styrningen när flera släplinor gängar ur och lossnar. Med vindarna driver de redlöst norrut på ända upp till 600 meters höjd. Redan under dag 2 slår vinden om till nordvästliga! Andrée hade beräknat att de skulle kunna hålla sig uppe i luften i trettio dygn, men efter drygt två dygn tvingades de nödlanda på isen. Ballongen var då helt tyngd av nedisning. De började vandra söderut. Efter knappt tre månaders omänskliga strapatser i polarisen dör de tre männen i det läger de upprättat på Vitöns ogästvänliga strand. Det skulle dröja 33 år innan de hittades.

Riksarkivet skriver i sin sammanfattning av äventyret bl.a.: ”… Med stöd av de på Vitön 1930 funna dokumenten kan expeditionen noggrant rekonstrueras fram till de första dagarna på Vitön i början av oktober. Första dagens drift, 11 juli, förlöpte i stort sett väl på 600–700 m höjd men ballongen sjönk i molnen till 60–20 m. Man försökte skarva resten av den ena släplinan med vad som återstod av de andra. Strindberg gör observationer, och Fraenkel för protokoll. Allt som tilldrog sig noteras. Detta första skede med fri ballong omfattade 10 1/2 timmar, och den tillryggalagda distansen blev 400 km i nordostlig riktning. Under den fortsatta natten slår vinden om, och kursen blir västlig. Samtidigt sjunker Örnen allt djupare, så att gondolen börjar stöta i isen. Humöret är dock fortfarande gott, och man ger sig äntligen tid att äta en ordentlig måltid. Vid 22-tiden stannar emellertid den av fuktighet nedtyngda ballongen genom att släplinan fastnat i ett isblock. Andrée skriver i sin dagbok: ’Vi menar att vi gott kunna taga döden sedan vi gjort det vi nu gjort’, och tillägger sig inte kunna fördra att ’leva och dö som en man i ledet, glömd av kommande släkten. Är det äregirigt?’.

Vid 11-tiden den 13 juli kommer driften åter i gång nu i ostlig riktning, sedan nordostlig. Gondolen släpar snart över isen. Vid 2-tiden kastas 358 kg över bord, därav 200 kg proviant och en medicinlåda. För en stund kommer en verklig guideropering till stånd, men ballongen sjunker åter och slagen mot isen blir allt svårare. Andrée avslutar därför luftfärden, »Örnens» ventiler öppnas och den landar våt och tungt nedisad. De tre männen stiger ut på isen kl 7.30 den 14 juli; positionen är 82°56’N br, 29°52’O L. Hela färden hade då tagit 65 1/2 timmar och den tillryggalagda distansen var 830 km, men slutpunkten befann sig endast 470 km fågelvägen från startplatsen…”

Nej, Andrée skulle aldrig få berätta för fru Dickson. Oddsen att de skulle nå Nordpolen var minst sagt mikroskopiska från början, och chansen att männen överhuvudtaget skulle komma levande tillbaka var usla som vi alla kan förstå idag. Litteraturen om denna expedition är mycket omfattande, och fortfarande utkommer ny spännande litteratur om expeditionen och hur man efter många år hittade den.

Sågverkspatronen Oscar Dicksons eftermäle

Friherreliga ätten nr 406 Dicksons på Riddarhuset har i sitt vapen ett rött hjärta med svarta örnvingar mot guldfärgad botten. Ättens latinska devis Coelum versus betyder Mot himmelen.

”Släkten härstammar från Skottland. Äldste kände stamfader är borgaren i Kelso, William Dickson (född 1570). Hans ättling i sjunde led var kommerserådet och grosshandlaren i Göteborg, James Dickson (1784–1855), vilken 1809 inflyttade från Montrose till Sverige. Dennes son, grosshandlaren och mecenaten i Göteborg, Oscar Dickson (1823–1897), adlades jämlikt 37 § 1809 års regeringsform, innebärande att endast huvudmannen innehar adlig värdighet, 1880 9/4 på Stockholms slott av konung Oskar II. Han introducerades 1880 14/9 under nr 2340. Han upphöjdes vidare, såsom den siste i Sverige i friherrlig värdighet, enligt samma lagrum 1885 5/6 på Stockholms slott av samme konung. Han introducerades i denna egenskap 1886 3/5 under nr 406 varvid den adliga ätten utgick. Originalsköldebrevet är sedan 1966 donerat till Riddarhuset. Friherrebrevet i original förvaras sedan 1955 i Riddarhuset.” (Från Riddarhusets site på Internet).

Efter Oscar Dickson har uppkallats Dickson Bay, Dicksons land, Dicksons glaciär och Kap Dickson på Spetsbergen, Diksonön och orten Dikson vid Jenisejs mynning, Dicksonsjön i Patagonien samt många växtfossil. I Göteborg är Dicksonsgatan i stadsdelen Lorensberg uppkallad efter Oscar Dickson.

Göteborgs Aftonblad 8 juni 1897: ”På sitt herresäte Almnäs, dit han de senare åren allt mera drog sig tillbaka, afled lugnt och stilla, utan föregående sjukdom, natten till pingstdagen gross­handlaren, friherre Oscar Dickson 73l/2 år gammal. Friherre Dickson hade på senaste tiden lidit af en lindrigare hjertåkomma och hans utseende tydde på att hans helsa ej var den allra bästa. Hans verksamhets­lusta hade äfven på senare tiden aftagit. Enligt hvad som förljudes skall han ha varit betänkt på att med innevarande år afsluta sin affärsverksamhet samt upplösa sin firma. Han lär sålunda ha uppsagt sin kontorspersonal till årets slut.

Strax i början af detta århundrade in­flyttade de skotska köpmännen Robert och James Dickson till Göteborg, där de grundlade firman James Dickson & Co och med den sin egen och sina efterkom­mandes förmögenhet. Det Dicksonska handelshuset intog snart en mycket fram­skjuten ställning inom affärsvärlden, och namnet vann tidigt berömmelse genom bärarnes gifmildhet. James Dickson d. ä. efterlemnade sö­nerna James och Oscar, hvilka båda utöfvat ett storartadt mecenatskap, den förre hufvudsakligen i riktning af välgörenhet och understöd åt kommunala inrättningar, medan den senare mest är känd genom sitt främjande af vetenskapliga sträfvanden. Denna Oscar Dicksons förkärlek särskildt för geografisk forskning, på hvars område han var en vidtbeläst man, in­kräktade emellertid ingalunda på hans mera privata frikostighet och skymde ej hans blick för praktiska kraf. “Rikedom förpliktar“ har han sjelf en gång offent­ligt uttalat, och han medgaf sig sjelf i det hänseendet ingen prutmon. Förmögenheten skapades, som sagdt, af invandrarnas första led och har i det andra genom en i stort drifven och vidt utgrenad trävarurörelse, numera med Svart­viks bolag som medelpunkt, ytterligare förkofrats åt tredje ledet, som lär i de hastigt skapade stora förmögenheternas dynastier vara det kritiska. Sin utbildning som köpman hade Oskar Dickson, som föddes i december 1823, fått i Göteborg, Lybeck och London. Ar 1847 blef han disponent för de Dickson­ska egendomarna i Norrland, 1850 ingick han som bolagsman i firman och har sedan 1855 varit bosatt i Göteborg. Han hade skarpt öga för dugligheten, där han fann den, och lönade den efter en mått­stock, som i våra förhållanden är rätt säll­synt. Och välviljan, parad med ett för Oskar Dickson utmärkande herrskardrag, sträckte sig till samtliga det stora han­delshusets löntagare. Bland uppdrag, som Oskar Dickson ut­fört, må nämnas hane ledamotskap i åtskilliga utställningskomitéer, bland heders­betygelser hans ledamotskap i akademier och samfund, bland hvilka Englands ge­ografiska sällskap, lagerkransen vid Uppsala universitets jubelfest 1877 och — hans friherretitel, erhållen några år efter adlandet vid “’Vegas“ hemkomst. Denna färd, liksom många föregående och efter- i följande forskningsresor, hade i väsentlig mån möjliggjorts genom D:s bidrag, och Andrées vågstycke har i D. haft en ‘tro­ende’ främjare … Friherre Dickson efterlemnar sörjande i maka, grefvinnan Marika von Rosen, sönerna Osborne, direktör vid Svartviks bolag och numera ättens hufvudman, Douglas och Walter, samt döttrarne Marika, gift med ryttmästaren grefve Göran Posee, och Zoë, gift med kaptenen Gregory Lilliehöök. Fyra barn hafva före fadern aflidit. Jordfästningen eger rum i morgon kl. 3 i i Örgryte gamla kyrka, hvarefter stoftet kommer att nedsättas i familjegrafven därstädes.”

(Ovanstående + resten av manuset kommer i en tryckt version i december 2020

med titeln ”Askesta sågverk och svensk polarforskning”). / jeh

Publicerat i FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Litteratur, Media, Press, Resor, Söderala, Söderhamn, Söderhamn | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Söderhamn 400 år

Så passerade Söderhamn fyra hundra år som stad denna måndag den 7 september 2020, och staden har som sig bör låtit trumpeta ut detta från Rådhusets trappa. En liten tapper skara hade trotsat coronan och samlats på rådhustorget, och barn från en  förskola stämde upp ett fyrfaldigt Leve! Vädret var inte så tokigt för att vara i september. På förmiddagen vid 11-snåret sågs fem svenska JAS Gripen från F21 i Luleå flyga i formation på himlavalvet över min socken Mo. (Söderhamns egen flottilj F15 ”is no more” tyvärr – men det är aldrig för sent att starta om på ny kula om viljan finnes!) För oss som intresserar oss för bygdens historia var detta förstås una giornata particolare – en alldeles särskild dag. Från Söderhamns Teater bjöds på kvällen en dynamisk digital föreläsning om stadens ärorika förflutna, och det gavs sedan både intervjuer, tal och musikalisk underhållning. Professor Dick Harrison från Lund är ett fenomen. Vid 54 års ålder har han redan en enorm produktion av böcker bakom sig i ett brett spektrum av ämnen. Han har även provat på att skriva romaner. Ikväll gav han en föreställning som sprudlade av gott humör och lärdom. Han tecknade för oss Söderhamns historia ur ett brett europeiskt och nordiskt perspektiv ända tillbaka till hedenhös innan Hälsingland blev en del av Sverige, och förde oss ända fram till sågverks-boomens ankomst på 1850-talet – den som blev början på den svenska industrialiseringen. Där stoppade han – ungefär vid den tidpunkt där min egen lokalhistoriska forskning kring nedre Ljusnan börjar 🙂

Förutom estradören Harrisons briljanta uppvisning, var landshövding Per Bills anförande intressant, liksom den efterföljande intervjun med honom. Han började förresten med att läsa upp en hälsning från kungen och drottningen som skulle ha varit närvarande om inte ett grasserande coronavirus hade satt stopp för detta. Anna Sahlin, Miriam Bryant och Monica Törnell stod för en kompetent musikalisk inramning. Det var gott att höra några av Monicas senaste låtar, liksom Heden och Ted Ströms fantastiska Vintersaga som hon självklart gör outstanding! Att mitt eget ljud hackade från och till berodde nog på att mitt bredband inte är tillräckligt maxat 🙂 Harrison hördes mycket bättre i min mobil efteråt än i min dator. Saknades något? Ja hade det inte varit maffigt med en blåsorkester på rådhustorget också på morgonen, och en kör med 2-3 sånger på slutet i Teatern? Men det skall väl firas lite mer efter att coronan har klingat av, får vi hoppas. / jeh /

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Media, Mo socken, Musik, Söderhamn, Söderhamn, TV | Märkt , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Sommarvärdarna 2020 – i coronans år

Glatt överraskad i år av många fina program i P1 Sommar. Det blev en rivstart med Greta Thunberg och Shima Niavarani, och för min generation män satt det fint att därefter få ta del av Ulf Lundells nutidsanalys och Micael Bydéns intressanta bakgrund innan han blev vår ÖB. FN-medlaren Staffan de Mistura hörde jag en solig dag i trädgården med en fika. Sen kom en svacka där jag hoppade över både företagare, munkar och influencers. Och varför Sahlin, Borg och Sundin (?) skulle vara med i år är svårt att förstå. Specialistsjuksköterskan desto viktigare. Intressant var också att höra rara Miss Li och Albin Ekdal om deras toppar och dalar i artistkarriärerna, som båda fortsatt rullar på …

Tack Malin Byström, Simon J. Berger, Anna Takanen för fina levnadsberättelser! Extra intressant att höra Simons långa väg ända fram till succén med norska serien Exit – en väg som påminde mig själv så mycket om den väg mina egna söner har känt – internetgenerationens. Ja, människans behov av ”berättelser” är vårt signum – i form av myter, riter, hällristningar, story telling, litteratur och film. Sånt som filosofen Claude Lévi-Strauss sammanfattade i sin lära om strukturalismen. Väckte minnen detta från åren på Stockholms universitet och mitt sista år, då jag läste socialantropologi 🙂

Ett särskilt tack till:

1. Journalisten Ola Wong som jag lärde att uppskatta redan för många år sedan i SvD, och vars omvärldsanalys idag på pricken stämmer med min egen oro över läget.

2. Professor Björn Olsen som med skärpa och kunnighet ända sedan i mars hos Malou i TV4 har kritiserat Folkhälsans i mångt obegripliga strategi i kampen mot covid-19.

3. Lena Endre och Marie-Louise Ekman för personliga och sympatiska program som berörde. Liksom Wong och Olsen dessutom tryfferat med ovanligt schysst och spännande musik!

(Bild: Across the River, 1892. By Isaac Levitan. National Tretyak Gallery, Moscow)
Publicerat i Äldreomsorg, Försvaret, Film, FoU Vetenskap, Kultur, Litteratur, Media, medicin, Miljö, Musik, Politik, Radio, sociologi, Sport | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (34): Amy Winehouse – Back to black

I sommar har jag som vanligt lyssnat mycket på radio. I P1 dyker det upp både gamla musikaliska pärlor och sånt man aldrig hört förr. Nyligen inträffade detta: ”Vem var det där, så bra, det låter bekant, men jag kan inte placera inspelningen och artisten…” Jag glömde kolla låtlistorna efteråt. Någon vecka senare dök samma stycke upp igen i ett annat program. Jag glömde återigen bort att ta reda på vem som sjöng. En kvinna med en fascinerande röst som skar distinkt genom den malande suggestiva taktfasta melodin, men jag uppfattade inte alls vad hon sjöng om, på engelska. Bara att det var mäktigt, berörande, påträngande, bra. Vem f-n var detta?

Nyss när jag i Sommar hörde Malin Byström berätta om sitt liv från uppväxten i Helsingborg till Metropolitan i New York, så spelar hon samma låt. Och nu, jag tittar direkt på SR.se för att se låtlistan. Det är verkligen ingen ny inspelning, men ändå har den gått mig förbi trots att det är många år sen den släpptes 2006: ”Back to black” med Amy Winehouse. Död sedan 2011. Drack ihjäl sig. Bara 27 år gammal. Minns att jag såg en skakande dokumentär om hennes liv för några år sedan. Ung, vacker, begåvad judisk artist. Hittade välskrivna inlägg om textens bakgrund och tolkningar av den, se nedan. Ingen tvekan om att hon var en av vår tids bästa i sin genre. Så tragiskt att många av de främsta drogade och söp ihjäl sig. Efter sångtexten nedan kommer en intressant reaktion från en Margaret Fex på texten i Back to black (från webben).

”He left no time to regret
Kept his dick wet
With his same old safe bet
Me, and my head high
And my tears dry
Get on without my guy
You went back to what you knew
So far removed, from all that we went through
And I, tread a troubled track
My odds are stacked
I’ll go back to black
We only said goodbye with words
I died a hundred times
You go back to her
And I go back to
I go back to us
I love you much
It’s not enough
You love blow, and I love pow
And life, is like a pipe
And I’m a tiny penny rolling up the walls inside…
We only said goodbye with words, I died a hundred times
You go back to her, And I go back to …. etc etc
Kommentar: ”How anyone could mistake the ”black” in this song for anything other than black tar heroin is beyond me. Maye if you have never heard of black tar heroin, you might mistake it for something else – but Amy was definitely into heroin and other opiates and other drugs as well. Does anybody not know that? Her drug use, as blatant, unhidden, and over-the-top as it was, was actually a part of her cache as an artist and a big part of her personal identity. She emphasized it with her clothes, makeup, hair, body, etc. She never tried to cover it up or ”maintain” – if she was f****d-up, she acted like she was f****d-up, and admitted being f****d-up, too. It is, at least, an honest approach, but I am not saying it is a healthy one. But maybe it is more healthy than the many drug-dependent, alcoholic or drug-abusing musical artists who publicly deny drug or alcohol use, while their lives slowly – or quickly – unravel. How many tragic downfalls there have been, so many deaths, so many lost careers, families, reputations and fortunes? This could literally be a party game – how many drug or alcohol related deaths in rock & roll or popular music artists can you name? I mean, where do you even start: Hank Williams? Janis Joplin? Jimi Hendrix? Jim Morrison? You get my drift. Many of Amy Winehouse’s songs contain overt drug references, although it can be missed sometimes here in the us because some of her slang may be unfamiliar to Americans, because she is – I mean, was – from the uk, and they use some different, often very funny, and colorful, terms for various stuff. Her music also deals quite bluntly with themes of sexual obsession, co-dependency, loneliness, emotional starvation, infidelity, betrayal, selfishness, interpersonal conflict, and all else that make relationships bad. She never sidesteps the difficult issues. I think it is one of the many things that make her music so compelling, so different and yet so easy to identify with – if not the exact circumstances, then the feelings behind them, at least. And then there’s her amazing, versatile, unusual voice – her distinctive sound, and her masterful phrasing – she was very young, but she had what old pro’s like Frank Sinatra, Dean Martin, Sammy Davis Jr., Joe Cocker, Tom Waits, Peggy Lee, and a few others had. They, and she, had that certain something that takes a melody, a lyric, a way of turning a phrase or of breathing a word and suspending it in air, and makes it theirs, and somehow, for the first time, it’s dead-on, like nobody else ever sang it right before, and in that vocal styling is imbued all kinds of meaning that somehow never seemed to come across before, when someone else sang it, even if they sang it perfectly well. The great ones can take a song, or a fragment thereof, and what they do with it, and what they give back, to us, the audience, a bunch of strangers, is something intimate and touching, meaningful and personal, and it provokes within a kind of feeling, something that is deep and which comes welling up from somewhere just south of the heart, that we cannot help but sense, and respond to, involuntarily, at a physical, visceral and emotional level, and it happens even when the listener is not aware of what’s being said. I mean, you could be from Japan, or Java, or Uzbekistan, and be able to read, speak & understand only Japanese, Javanese, or Uzbek – or Uzbekese? – or whatever! – but if you heard Amy Winehouse, (or any of the other artists I just mentioned as a few examples), sing, it wouldn’t matter if you didn’t understand the lyrics or know what the words were or what they meant – you would still be moved, you would still feel things, and it would be real. That’s a gift and a rare one, to cause people to feel things deeply. I believe Amy will go down in history as one of the truly great ones. Yes, it is very sad her artistic career, not to mention her one and only precious life, was cut short, and so tragically. Think of all the stuff we will never hear that she could have done. And that’s just the selfishness of a listener speaking – think of all she could have done, and felt, and loved? She certainly had the talent, and a rare gift for what she did for us. And we, the listeners, are better for having had the privilege of being present for it.”
(Margaret Fex, 2018-05-10).

Publicerat i England, Kultur, Musik, Radio, TV | Märkt , , , , , , ,

Wong, Greta och Lundell tre ess i P1 Sommar 2020

Det var uppfriskande att höra Ola Wong igår i Sommar. Tankeväckande, ödmjukt och sympatiskt. Jag minns hur jag redan för minst tio år sedan uppskattade hans kunniga och spännande artiklar om det nya Kina i SvD. Där fanns det djup och den kunskap man kunde sakna i många andra schablonreportage från Kina, i andra media. Nu överraskade han med en sylvass analys av den svenska flockmentalitet som är så irriterande hos både hariga och opportunistiska politiker och ofta pinsamt fantasilösa och ytliga svenska media. Wong pekade ut de mekanismer som tycks fjärrstyra den här paradoxala svenska nationalismen som tvångsmässigt får oss att göra oss märkvärdiga genom ta stolliga beslut, och sen vägra att ändra oss trots att det är uppenbart att vi gjort bort oss. Som nu med snart 6000 döda av coronaviruset, samtidigt som färre än 10 pers har dött på Taiwan t.ex. Sug på den! Den tillsatta kommissionen måste nu våga vara frän och sanningssägande när de avlägger sin rapport så småningom. De döda kan vi inte få tillbaka, men vi måste åtminstone vakna upp ur vår yrvakna passivitet, och vår dåliga beredskap, och sluta förneka att flera av våra myndigheter har gjort ett dåligt jobb. Tack Ola för ett suveränt program! Så djefla bra. (Bild: Svenska Dagbladet)

Publicerat i Historia, Kultur, Media, Miljö, Politik, Press, Radio, Statistik | Märkt , , , , , , ,

Reflections on similarities in European and U.S. corona death rates

Consider the figures and the chart below which shows a selection of European nations and their outcomes so far regarding covid-19. Isn’t there a pretty obvious pattern? Three countries have not suceeded in pressing down the death rates like all the other countries in this chart (which are all bending their curves rather similarly): Great Britain, Sweden and the U.S.

Britain at the moment having the highest death rate of those tree. Only Belgium is worse off, at the top (bad picture, I know). Look at the table further below for exact figures.

1. Is there a joint factor that distinguish these three countries from the others, explaining their developement? Something in their strategy against the virus?

2. What about Belgium and their extreme records? Is EU travellers the single explanation? They seem now to have stopped the cause that affected them at the start, though.

3. Neighbouring countries with strikingly similar rates: Germany and Denmark. Finland and Estonia. Greece and Cyprus. What is the expanation – what does geographic nearness engender in this case dealing with the corona virus?

There are more such coinciding values in the table below …

European Corona Mortality rate by country
Källa: Johns Hopkins, 19 juli 2020
Country Deaths/100K population
Belgium 85.80
United Kingdom 68.22
Spain 60.83
Italy 57.99
Sweden 55.18
France 45.02
US 42.83
Ireland 36.12
Netherlands 35.72
Switzerland 23.12
Germany 10.96
Denmark 10.54
Austria 8.04
Hungary 6.10
Finland 5.94
Estonia 5.22
Poland 4.26
Czechia 3.37
Ukraine 3.35
Lithuania 2.87
Greece 1.81
Latvia 1.61
Cyprus 1.60

 

 

 

 

 

Publicerat i DNA, England, FoU Vetenskap, Italien, medicin, Miljö, Statistik | Märkt , , , , ,

Vardagsritualer i Chantal Akermans spegel

Ibland dyker det upp en film som berättar någonting väsentligt. I dagens mediautbud är det allt sällsyntare med filmskapare som vågar dra ut på en scen istället för att försöka fånga oss med ständig rörelse, ständig action och ett evigt larmande. Hollywood har väl satt ribban, den känslan kommer man ju inte ifrån. Skönt då att det görs annan film också som törs vandra egna stigar. Ikväll bjöd SvT på en rulle av Chantal Akerman (1950-2015), en nästan plågsamt ordkarg och långsam historia. Många gav säkert upp och slog av. Att en katastrof lurade bakom tristessen kunde vi nog ana, vi som höll ut. Upplösningen var inte ologisk. Filmen? Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles’’ (1975). Jag måste erkänna att jag inte kände till Akerman, trots att hon tycks ha gjort ett stort antal filmer. Kanske har få av dem nått Sverige. Jag ser gärna att SvT visar fler ur hennes produktion. Det står på Wikipedia att Marguerite Duras kritiserade filmen när den kom. Det är intressant eftersom Akermans film i sin stora frånvaro av dialog påminner just om de många filmer av Duras jag såg på Filmhuset  på 80-talet – India Song, Moderato Cantabile och Hiroshima mon amour. Kanske kände de att de konkurrerade om samma publik, att Duras ville freda sitt revir. Hur som helst är Akermans film plågsamt konsekvent. Mina tankar går till samma atmosfär som jag har upplevt i Georges Simenons (1903-1989) självbiografiska berättelser. Stadsmiljöerna och det sociala livet i Belgien före kriget. Hos Simenon var det 1930-tal i Liège, hos Akerman är det väl 1970-tal i Bryssel…

Publicerat i Film, Kultur, Litteratur, Simenon, SvT | Märkt , , , , , , ,

The importance of being Runo

1593 Map

Min far hette Runo. Själv skriver jag runor – hälsingerunor. Kanske är det med andra ord ingen slump. Jag har vänt mig om, och sett sju generationer av män leva sina liv i samma älvdal, utefter stränderna vid Ljusnan. Dagar och nätter, i ljus och mörker, glädje och sorg. Med sina kvinnor och barn. Men jag ristar inte mina runor i sten som de avlägsna, förkristna generationerna. Inte heller i trä eller ben som förr. Jag fyller papper med mina runor, och inte raspar jag ens papperet längre. Den nya tidens diskret anonyma medhjälpare överför mina tankar blixtsnabbt, lyder minsta knapptryckning. Jag ser avtrycken efter mina sju generationer förfäder vid älven – från Napoleontiden och in på 1900-talet. I arkiverade handlingar, kontrakt och fotografier. Först år 1928 lämnade vi Arbrås bruk och sågverk. År 1939 lämnade farsan och morsan Väster på Söderhamn, och 1959 gick farfar i pension hos Marma-Långrör. Där var det slut. Farmor höll ut längst innan hon också kilade vidare till de sälla jaktmarkerna på 1970-talet, som det stod i min ungdoms äventyrsberättelser. Därmed var vår närvaro i bygden finito. Tystnaden lägrade sig. En hel generation vilade nu på Söderalas vackra kyrkogård: Farfar Erik, farmor Anna, farmors mor Elin, morfar Ivar, mormor Emma, morfars far och mor, morfars syster och hans bröder Olle och Josef, mormors mor, och moster och morbröder.

Nästan alla männen på svärdsidan hette Olof eller Erik. Farsan blev den förste att heta Runo. Knut Erik Runo. Inte hade väl min farfar drängen, stabbläggaren och sulfatmassaarbetaren läst så mycket svensk historia, men präktiga nordiska kunganamn gav han och farmor sin äldste son när gossen föddes i Lottefors 1916. Knut som den danske vikingakungen Knut Svensson – Knut den Store – sonen till Sven Tveskägg som regerade en del av England på 1000-talet under många spännande år. Erik som Erik den Helige, Erik av Pommern och Erik XIV av Vasaätten.

Varför valde de även Runo? Därom vet jag inget, och lär aldrig få veta. Som ofta kan det vara en tillfällighet. Någon de kände till och gillade som hette så? Antagligen. Namnet var inte så ovanligt i Norrland. Men ingen hette så i släkten tidigare. Jag har koll. Idag sommaren 2020 är det knappt ett tusen här i landet som bär förnamnet Runo och bor i Sverige, och bara 238 som kallas så. Och medelåldern är hög – 73 år. Min far skulle ha varit 103 år nu, om han levat.

Nå, de fyra första på vår svärdslinje, som alla levde i Arbrå på 1800-talet, hette Olof. Bara Olof, inga fler förnamn. Så det blev många Olsson i efternamn, och därmed flera Olof Olsson. Fortfarande ett av våra tio vanligaste efternamn. Bondesamhällets patronymikon raderas inte ut så lätt. Men Anderssons är fortfarande flest, strax före Johanssons. Olof kallas 14.000 män och pojkar idag. Det är alltså hyfsat vanligt fortfarande. Men min farfar född 1892 fick heta Erik som den förstfödde sonen i den familjen, där bröts den olof-trenden. Hans yngre bror vagabonden fick axla traditionen och kallades Olle.

Knut kallas idag åtminstone 4.500, och det är lite på uppgång. Erik är stadigt populärt både som tilltal och dopnamn, och går alltid in på topp-tio-listorna. Över 60.000 kallas så, och över 300.000 bär namnet. Men heter man och kallas för Runo som en av de 238, så är det ganska exklusivt ännu 🙂

Publicerat i Arbrå, Historia, Litteratur, Norrland, sociologi, Statistik | Märkt , , , , , ,

Lugn och Hundstunden

”Författaren och akademiledamoten Kristina Lugn är död, bekräftar familjen för Expressen. Nu har ledamoten på stol nummer 14 i Svenska Akademien gått ur tiden, 71 år gammal.” Märkligt att Kristina Lugn skulle lämna in samma dag som Little Richard. Men så kan det bli. Jag köpte ”Keep a knockin'” med honom en gång i min blå ungdom, och jag har åtminstone Hundstunden av Lugn. En underbart rolig och självironisk samling texter.Jag vet få poeter som är så roliga. Hennes genombrott hette annars ”Bekantskap önskas med äldre bildad herre”, och det önskemålet gick ju lustigt nog i riklig uppfyllelse när hon hamnade med många bildade herrar i Akademien. Lugn var hon nu knappast, även om hon talade långsamt, och lugnt. Så fick också hennes efternamn en ironisk knorr. C’est la vie, sa Chucken.

Keep a knockin’ but you can’t come in
Keep a knockin’ but you can’t come in
Keep a knockin’ but you can’t come in
Come back tomorrow night and try it again … 🌿
……………………………………………….

Nu sover jag
i en mycket vacker
mycket gammal stad.
Nu sover jag
för första gången
med knäppta händer.
Och någon som inte känner mig
har strukit bort håret
från mitt ansikte …
………………
🌿

Publicerat i Kultur, Litteratur, Språk

Någonting behagligare … av fröken Dickinson?

My river runs to thee:
Blue sea, wilt welcome me?
My river waits reply.

Oh sea, look graciously!
I ’ll fetch thee brooks
From spotted nooks, —

Say, sea,
Take me!

Emily Dickinson (1830–86).
Complete Poems, 1924
Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Språk | Märkt , , , ,

I Coronavirusets våld: April 23, 2020

Så har Frankrike och Belgien nått samma dödfrekvenser som tidigare Italien och Spanien i detta farsotens år 2020, och viruset lär sätta sin prägel på resten av året även om det kommer att klinga av så småningom. I Sverige är det nu 2.000 som avlidit. Våra frekvenser ligger ungefär i samma nationella härad som Irlands, Schweiz och USA. Men inom Sverige är det stora skillnader mellan regionerna, där Skåne och sydostligaste länen inklusive Gotland har klarat sig bäst undan, hittills. Två tusen är långt ifrån spanska sjukans 30.000 döda år 1918, och vi må hoppas att vi aldrig når de nivåerna denna gång. I Hälsingland närmar vi oss 50 avlidna… Frågan infinner sig just nu – hur kan Japan hålla döden i så strama tyglar?

Corona, antal döda per 100.000 inv

April 23, 2020
Källa: Johns Hopkins , Baltimore University, USA
Land Dödsfall /100.000 invånare
Belgium 55
Spain 46
Italy 42
France 32
United Kingdom 27
Netherlands 24
Sweden 19
Switzerland 18
Ireland 16
US 14
Portugal 8
Denmark 7
Germany 6
Austria 6
Canada 6
Norway 4
Finland 3
Israel 2
Korea, South 0,5
Japan 0,2
OBS: Dödsfall pga Coronavirus registreras inte på exakt samma sätt i alla dessa länder. Siffrorna speglar  ungefärlig dödlighet med den reservationen.

 

Publicerat i Äldreomsorg, DNA, FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Italien, medicin, Miljö, Statistik | Märkt , , ,

Coronan kom 100 år efter Spanskan

Böhme, Henrik

Dr Henrik Böhme hemma i lyan i Söderhamn (Digital bild i Söderhamn, Dibis)

Spanska sjukan i Söderhamnsregionen anno 1918

Provinsialläkare Henrik Böhmes rapport till Medicinalstyrelsen

Inledningsvis får jag nämna att på grund av det stora antalet patienter det ej varit mig möjligt föra vidlyftiga anteckningar om dem alla. I regel har jag blott sett dem en eller annan gång, ofta blott rådfrågats genom ombud.
Uppgift över antal fall, som av Eder behandlats eller observerats (med möjligast noggrant angivande av det område, för vilket uppgiften gäller)
 Antalet fall inom distriktet har varit:
Augusti
72
September
112
Oktober
365
November
540
December
104
Januari
79
Februari
10
SUMMA
1282
Därtill kommer i staden omkr 250, således 1532, med 52 döda. Dödsfall hos av andra läkare behandlade 109, varför antalet fall kan uppskattas till omkr 4600. Därtill kommer ett stort antal, där läkare av skilda orsaker ej sökts, så att hela antalet sjuka torde överstiga 5000. 
Uppgifter angående tiden för epidemiens uppträdande särskilt med angivande av tiderna för   dess   framträdande   inom   skilda   delar   av   Edert   arbetsområde   samt  huruvida densamma efter tillfälligt avstannande åter uppflammat. 
Då utom mig minst åtta (8) läkare praktiserat i distriktet (av vilka blott en till mig lämnat någon uppgift) kan jag ej ge exakta meddelanden om sjukdomens fördelning i de olika socknarna eller när de allra första fallen inträffade. Sjukdomen tycks emellertid ha börjat i augusti ungefär samtidigt på vitt skilda ställen såsom i Skog, nära Holmsvedens station (först av mig kända fallet 13/8), Trönö (18/8), Norrala (27/8), och särskilt i Bergvik, där den blev allmänt gängse redan i augusti. Sedan den egentliga epidemin upphört, ha enstaka fall flerstädes uppträtt, men om något ‘uppflammande’ kan ej ännu talas.
Uppgift angående fallens fördelning efter ålder och kön.
 1467 fall om vilka anteckningar finnas, ha fördelats på följande sätt:
Ålder
Män
Kvinnor
Totalt
0-10 år
85
83
168
10-20 år
156
185
341
21-30 år
218
192
410
31-40 år
142
147
289
41-50 år
51
72
123
51-60 år
32
56
88
61-70 år
17
21
38
71-80 år
2
8
10
SUMMA
703
764
1467
Att så få fall under 10 år anmälts, torde bero på att sjukdomen hos barn tycks förlöpa lindrigt. Mina äldsta patienter ha varit en man och en kvinna 78 år.
Uppgift om förekomsten av komplikationer samt dessas frekvens inom olika åldrar och kön ävensom deras svårare eller lindrigare art. Närmare iakttagelser av intresse härutinnan torde särskilt angivas.
Symptomen synas ha varit desamma som på andra orter. Hastigt insjuknande med frysning, ofta så att klockslaget för sjukdomens början kunde angivas, hög feber ofta 40° och däröver, svår huvudvärk, särskilt över ögonen, värk i rygg och leder. Snuva tycks ej så ofta ha förekommit, men nästan konstant retsam hosta, stundom utan upphostning eller objektiva förändringar, ofta bronkit med talrika rassel samt bronkopneumonier, i en del fall pneumonier som kliniskt tett sig som ”orepösa” (inga sektioner gjorda) ehuru ofta utmärkande sig för långsam resolution , bronkialrespiration och hårda rassel i veckotal. I fyra fall empyem som krävde operation. Laryngit med svår andnöd simulerande krupp (glottisödem) förekom några gånger, även hos fullväxta. Näsblödning har varit nästan konstant symptom, rätt ofta mer eller mindre varig upphostning. Däremot har jag ej iakttagit något fall av tarmblödning, ej heller synes aborter efter influensa förekommit. Angina har varit vanlig, ehuru ej särdeles besvärande. Kväljningar och kräkningar ha varit rätt vanliga, stundom diarré första dagarna, oftast förstoppning. Intet fall av långvarig diarré, simulerande tyfoid, mig veterligt. Intet fall av meningit av mig  iakttaget, däremot en av annan läkare och ett dödsfall.
Efter sjukdomen har som regel långvarig kraftnedsättning följt. Ofta har klagats över håravfall (utan seborré). Egentliga följdsjukdomar ha varitsällsynta, några fall av psykos, mest yngre kvinnor, ett fall av dubbelsidig suppurativ (varig) parotit, stundom nedsatt hörsel utan inflammationssymptom. Efter 1889-90 års epidemi tyckte jag mig se en hel del fall av lungsot med mycket hastigt förlopp hos förr skenbart friska. Huruvida detta även nu upprepas torde framtiden utvisa.
Uppgift över antalet av sjukdomen förorsakade dödsfall och vilken komplikation eller annan omständighet (förefintlig lungtuberkulos, hjärtfel etc.), som med sannolikhet kan antagas vara orsak till den letala utgången; dödsfallens fördelning på ålder och kön.

Enligt prästerskapets dödslistor ha 161 dödsfall inträffat

(samt åtskilliga pneumonier som kanske höra hit) så fördelade:

Sept
Okt
Nov
Dec
Jan
Totalt
Norrala
0
4
12
1
3
20
Trönö
0
8
10
0
0
18
Rengsjö
1
1
5
2
0
9
Mo
0
7
1
1
1
10
Söderala
0
17
11
1
2
31
Bergvik
1
11
5
1
0
18
Skog och Lingbo
0
8
11
0
0
19
Hanebo
3
12
7
2
1
25
Segersta
0
10
1
0
0
11
Summa
5
78
63
8
7
161
Dödsfallen ha i regel orsakats av pneumoni; i ett fall (man f. 93) meningit; i två fall av lungtuberkulos har synts ovisst vilkendera sjukdomen varit huvuddödsorsak. Ett synnerligt ogynnsamt inflytande synes graviditet ha utövat; av kvinnor som förlöstes medan de voro influensasjuka, har mig veterligt blott en blivit vid liv.
Av 121 fall, 58 män och 63 kvinnor, har dödsåldern varit:
Ålder
Antal dödsfall
00-10 år
11
11-20 år
22
21-30 år
35
31-40 år
22
41-50 år
10
51-60 år
9
61-70 år
6
71-80 år
6
Summa
121
Föregående sjuklighet synes ej ha predisponerat, de flesta döda ha varit kraftigt ungt folk.”
Anteckningar angående andra anmärkningsvärda förhållanden: Iakttagelser rörande vägarna och sättet för sjukdomens spridning; förefintligheten av immunitet efter influensaepidemien 1889-90; i vad mån förefintliga dåliga hygieniska förhållanden, olika yrkens art o.s.v. synas ha inverkat på sjukdomsfallens anhopning, svåra förlopp etc.; terapeutiska rön av särskilt intresse, m.m.
Sjukdomen synes spritt sig genom direkt smitta, inkubationstiden kort, 1-2 dagar, såsom synts där personer rest för att besöka sjuka anhöriga. Hur sjukdomen kommit till de särskilda ställena var i flesta fall omöjligt att utröna. Då den redan visat sig här i staden i juli torde en del fall kunna härledas därifrån. Till Trönö kom den åtminstone delvis med personer,  som  bevistat  en marknad i Hudiksvall och hemkommo sjuka. Sannolikt synes av de insjuknades ålder att en 1889-1890 genomgången influensa åtminstone gett en relativ immunitet. Själv genomgick jag den i december 1889, och har denna gång trots otaliga tillfällen gått fri från sjukdomen (om man ej vill räkna dit två dagars lindrigt illamående med högst 37.7°). Då jag varit synnerligt mottaglig för den ”influensa” som sedan dess varit gängse och upprepade gånger däri insjuknat, synes antagligt att denna ej varit fullt identisk med 1889-1890 och 1918 års epidemier. Någon särskild inverkan av hygieniska förhållanden kan jag ej konstatera. Upprepade gånger har jag sett unga personer dö i de bästa yttre villkor, och samtidigt sett fall, då ett dussin personer, därav flera med pneumoni, legat samtidigt sjuka i ett par rum och alla tillfrisknat. Vad terapin beträffar har jag i början som regel gett alkohol i form av Sjokes? mixtur eller liknande, vid minsta misstanke på allvarlig bröstsjukdom kamfer och digitalis (mysken tog tyvärr snart slut). Däremot har jag endast i sällsynta fall gett ”pulver” (aspirin o.d.) då jag anser dem direkt skadliga. Calomel någon gång som laxans. Seroterapi har jag ej använt.”
Söderhamn 1 mars 1919
Henrik Böhme
prov.läkare
Publicerat i FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, medicin, Söderhamn | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Musikens pärlor (33): Donovan – Colors & Catch the wind

Hur skönt klingar inte en ensam akustisk gitarr till en enkel text som denna. Länge sedan jag hörde den i radio, men allt finns ju numera lätt att hitta på nätet. Och Donovan sjunger än, även om håret är längre och liiite gråare. Han meddelar förresten på sin hemsida att han nu släpper en platta tillägnad GRETA. En konsert är annonserad till april. (Foto: Francois Guillot/AFP/Getty Images

Yellow is the colour of my true love’s hair
In the mornin’ when we rise
In the mornin’ when we rise
That’s the time, that’s the time
I love the best

Blue’s the colour of the sky
In the mornin’ when we rise
In the mornin’ when we rise
That’s the time, that’s the time
I love the best

Green’s the colour of the sparklin’ corn
In the mornin’ when we rise
In the mornin’ when we rise
That’s the time, that’s the time
I love the best

Mellow is the feeling that I get
When I see her, mm hmm
When I see her, uh huh
That’s the time, that’s the time
I love the best

Freedom is a word I rarely use
Without thinkin’, mm hmm
Without thinkin’, mm hmm
Of the time, of the time
When I’ve been loved

Writer/s: Donovan Leitch
Publisher: Peermusic Publishing

Publicerat i Kultur, Litteratur, Miljö, Musik | Märkt , , , , ,

Coelum versus – mot himmelen: 5.17

Ragge Lundberghoppar stavDessa hoppande och skuttande svenskar. Vad är det med oss?  Efter Ragge Lundberg och Kjell Isaksson har vi nu fått Armand Duplantis. Es gibt traditionen! Jag bugar mig och lyfter på den imaginära hatten i natt. Den här snubben Mondo är otrolig. Låt oss då snegla tillbaka och se när Ragge Lundberg hoppade – på bilden är det hela 4,21 på Stockholms Stadion. Var det med bambustav eller? OK, stålstav kanske enligt Sandin nedan. Aftonbladets Lasse Sandin skrev vid Ragnar Lundbergs död 11 juli 2011 (bilden):

”Ragge Lundberg föddes i Madesjö, utanför Nybro, men det var i IFK Södertäljes och landslagets dress han hade sina stora framgångar. Ragge deltog i tre OS, 1948–56, och han var aldrig sämre än femma i sin specialgren stavhopp: 1948 femma på 4,10 – 1952 brons på 4,40 – 1956 femma på 4,25. Ragge deltog i tre EM, 1950–58, och han tog medalj i två: 1950 guld på 4,30 – 1954 silver på 4,40 samma höjd som vinnande finländaren Eeles Landström – 1958 tia på 4,20. Detta var, som vi kan utläsa av höjderna, på stålstavens tid… Ragge Lundberg var en institution i svensk fri-idrott. Elva år i rad vann han SM, och han höjde det svenska rekordet från Allan Lindbergs 4,20 till 4,46. Sitt första Europarekord satte han 1948 i Helsingfors med 4,32 – centimetern högre än norrmannen Erling Kaas tidigare rekord. Han förbättrade europarekordet ytterligare fyra gånger, sista gången till 4,44 i Gävle 1952 – ett rekord som stod sig tills Eeles Landström 1955 hoppade 4,47.” / Ragge blev 86 bast.

Publicerat i Historia, Media, Sport, Statistik | Märkt , , , , , , , ,

Guldbaggar, Bong och Hilma af Klint

Förr kunde man bli adlad eller få medalj om man presterade nånting extraordinärt som gav eko. Det skulle vara nånting berömvärt förstås. Och medaljer kan man fortfarande sopa hem i många olika sammanhang. I media regnar medaljerna som bekant varje vecka över våra ”stjärnor” inom idrottsvärlden. Inga namn, men det finns ju slitvargar som kan rada upp hyllvis med metallskrot från sina bedrifter.

Kulturvärlden har också sina utmärkelser och pengapriser, och igår premierades 2019 års bästa svenska filmer. Jag skall inte bedöma utfallet eftersom jag är en av alla dem som inte sett någon enda av dessa filmer som vann. Jag var dock på bio senast i mellandagarna och såg då två intressanta filmer av helt olika slag. Koreansk film är numera ofta av bästa märke, så jag valde först Parasit i regi av Bong Joon-ho (bilden).

”Bong Joon-ho (f. 1969) är känd för en rad genrefilmer fyllda av bitsk humor och underfundig samhällskritik. Han debuterade 2000 med Peullandaseu-ui Gae och genombrottet kom 2006 genom monsterfilmen The Host. Han har sedan cementerat sitt rykte som en av Sydkoreas mest intressanta regissörer via filmer som Snowpiercer (2013) och Okja (2017). Parasit (2019) belönades med Guldpalmen på Cannes filmfestival 2019. (Tri-Art.se)

Parasit höll vad Cannes och Oscarsnomineringen lovade, om man bortser från det spektakulära slutet. Det kändes som en påklistrad eftergift för att möjligen blidka en ungdomlig publik van vid bloddrypande effekter. Jag kunde ha lämnat salongen där om jag vetat vad som skulle komma…

Bortom det synliga – filmen om Hilma af Klint

Betydligt vilsammare var filmen om non-figurativa svenska målarpionjären Hilma af Klint. Född på Karlbergs Slott i Stockholm. Dotter till kommendör Fredrik Victor af Klint och Mathilda Sontag. Det fjärde barnet av fem syskon. Har man som jag försökt sig på att måla själv i unga år i diverse olika tekniker, så var det bara att sitta och njuta av berättelsen och titta på hennes märkliga dukar. Det dröjde länge innan Hilmas namn började fylla våra kultursidor, men nu är hon väl ändå insorterad i vår konsthistoria, och självskriven i kommande böcker om våra nyskapande konstnärer. Dokumentären jag såg var gjord av Halina Dyrschka och hade premiär i oktober 2019.

”Hilma af Klint (1862-1944) debuterade på den internationella konstarenan med utställningen The Spiritual in Art – Abstract Paintings 1890 – 1985, som hölls på Los Angeles County Museum of Art under vintern 1986. Vandringsutställningen visades vidare i USA i Chicago och avslutades i Haag i Nederländerna, och innebar början på Hilma af Klints internationella erkännande … Hon blev antagen vid Kungl. Konstakademien vid tjugo års ålder … verkade i sin ateljé på Hamngatan fram t.o.m. 1908, när hon måste byta lokal för att bättre kunna ta hand om sin blinda mor. Hilma af Klint kom att plikttroget uppoffra sin frihet och oberoende i flera år för att vårda sin sjuka mor.  Som ung lär hon ha haft en förälskelse med en viss doktor Helleday, men eftersom det inte blev något av det förhållandet, beslöt hon att förbli ogift. 1917 tog Hilma af Klint i bruk sin nybyggda ateljé på Munsö, nära släktgården Hanmora på Adelsö i Mälaren. Efter att modern avlidit 1920, flyttade hon till Helsingborg. Från och med 1935 bodde hon i Lund. Nio år senare, då över 80 år gammal, flyttade Hilma af Klint tillbaka till Stockholm, där hon bodde hos sin kusin Hedvig af Klint i Ösby, Djursholm. ” http://www.hilmaafklint.se

Foto: Isabell Höjman (SR)

 

Publicerat i Film, Kultur, Media | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

När livet tar ett skutt

Somliga år passerar obemärkt. Andra blir överraskande, plötsliga vägskäl. Som år 2019. Både sett ur ett globalt perspektiv och ett privat. Efter en abnorm svensk regeringskris i fyra månader följde ett år av blockeringar och uteblivna reformer. Limbo. Klyftorna ökade, och problemen hopade sig inom alltfler sektorer. OK – utmaningar heter det ju numera. I brist på inhemsk handlingskraft och en skrumpnad gammal allians vände sig media utåt och ältade den anglosachiska världens stolliga ledare, och de urgamla fejderna i mellanöstern. Barnen lyfte dock klimatet. Att mina egna reflektioner här på bloggen blev allt glesare hade andra orsaker, för visst fanns det händelser där ute att glädjas åt eller bli upprörd över. Men jag förlorade en älskad och mycket nära vän. En solstråle slocknade i mitt universum. Då blir det ju gärna så att man likt ekorren pinnar på ännu fortare i livsprojektens ekorrhjul. Tiden är ju så dyrbar, det visste redan kaninen som förde Alice in i Underlandet: ””Kära hjärtanes, jag kommer för sent!” Allt förde det goda med sig att mitt sju år mogna manuscript om di där erikjansarna kunde slutföras och redigeras. De aderton nyckelpersonerna har nu också fått sitt leverne rekonstruerat och hyfsat nagelfaret, och jag kan med lättnad släppa loss dem till läsarna att bedöma. Ledarbönderna bland dem var minsann inga dumhuvuden, de kunde både läsa, skriva, predika och organisera en kollektiv emigration som gav eko i svensk dagspress under flera år. Här nedan ser vi styrelsens namnteckningar när kolonien i Bishop Hill till slut kom till vägs Ur Swank's Bishop Hill, Swedish-American Showcaseände, och man 1861 beslöt dela upp mark, djur och fastigheter mellan medlemmarna. Återstår bara att hitta en tryckare och bildsätta denna statskyrkans första varnande skälvning. Bildmaterial finns det gott om, så rikt att det blir svårt att välja ut det väsentliga och tidigare inte ofta visade. Jag skall absolut inte ha med den ofta bifogade tablån med profeten stående med hatt i en roddbåt med en sorglig skara anhängare, den som Olof Krans målade, och som inte alls visar profeten Erik Jansson utan är avmålad ur ett helt annat sammanhang. Jansson reste inte heller till Amerika stående i en roddbåt. Utan flytväst 🙂 Det finns inte ett smack relevans i den bilden med bäring på erikjansarnas liv. Inga bilder finns för övrigt på vare sig Jansson eller hans kära hustru Maja-Stina som föll offer för koleran där borta vid Mississippfloden, på Rock Island. Nu en Godnatt och vi hörs igen år två tusen och tjugo. / jeha

 

Publicerat i Film, FoU Vetenskap, Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Litteratur, Media, Politik, Religion, Söderala | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

Eyvind Johnson: Från Père Lachaise mot Les Lilas och Vincennes

Boule i Vincennes

”Det som driver världen framåt ligger nog inte precis i dess centrum” – så börjar blivande nobelpristagaren Eyvind Johnson en artikel från sina resor i Europa på tjugotalet. Han reste mycket. Intressant är att följa honom på tågresorna och vandringar i Paris och Berlin som det såg ut i mitten av 20-talet, d.v.s för snart hundra år sedan. De slutsatser han drar av det han ser och de människor han möter, har delvis bäring även på vår situation än idag, t.ex. på relationen innerstad-förort och stad-land, och hur olika sociala strata klumpar ihop sig i olika miljöer. Han fortsätter:

”Nej, nej, även om den rättrognaste av alla borgerliga turister lägger två fingrar på de rikas bibel, bankboken, och svär att det goda som ligger mellan hans händer har kommit från City eller Bankkvarteret i Paris, New York eller London – han svär i alla fall falskt. Ty, det må vi vara ense om, det som finns av industriella eller pekuniära världen, det kommer från – förstäderna!

En resande turist, en vanlig genomsnittsmänniska, vars enda strävan är att ordna sitt liv så bekvämt som möjligt och vid sidan av det idka populärfilosofi, idka sport med vackra och klangfulla ord, han ser aldrig förstäderna när han kommer till en stor stad. Han ser staden, och den har han ju kommit för att se. Förstäderna, javisst! I förstäderna finns fabrikerna, över förstäderna ligger den svarta röken och ur dem stiger det där maskinbullret som Ludwig Nordström är så rasande förtjust i. I förstäderna finns de mörka och osunda proletärbostäderna och i förstäderna finns slutligen det där folket ni har hört talas om, det där folket som arbetar från tidig morgon till sen kväll, bara för att få så mycket i sig, att det kan fortsätta att leva och arbeta…

Man kan häpna och tjusas av Paris glans och härlighet och njuta av det kaotiska virrvarret, det rörliga livet på boulevarder och restauranger, teatrar och nattlokaler. Man kan gå vecka efter vecka, månad efter månad och tycka sig ha det utmärkt och bra, fint och trevligt, det finns så lite av vanlig grå svensk vardag över staden att man tycker sig ha kommit på ett annat klot eller i en annan tidsålder. Och plötsligt en dag inställer sig tanken: Men var i herrans namn kommer då allt detta ifrån? Paris har ju inga stora nyttighetsindustrier inom sina murar, Paris producerar ju själv ingenting? Nej Paris lever av sina förstäder och inte av landsbygden: varor för yttre och ‘inre’ behov kommer utifrån, staden själv har endast ett att göra, och det gör den under olika former: konsumera. Ute i förstäderna lever ett annat släkte än det man ser på boulevardernas högglansiga asfalt eller på guldkrogarnas parkett. Om man tänker sig att tillförseln utifrån skulle stannas – endast för några dagar – kan man vara övertygad om att ingen bankbok i hela världen skulle hjälpa upp situationen det minsta; staden fick lov att vänta och pinas till dess trafiken blev regelmässig igen.

Utåt Columbes ligger ett av de nordströmska paradisen. Här ute har de stora maskinfirmorna sina fabriker, bland annat har världsfirman L.M.Ericsson ett större etablissemang förlagt hit ut. Här växer fabriksskorstenarna  ur jorden nästan lika tätt som i Berlins utkanter, här ser manen skymt av världens rätta ansikte, vilket knappast är vackert. Och här ser man den där röken alla industrientusiaster så varmt dyrkar. om morgnarna leder ett oändligt långt led av arbetare ut till Columbes, tåg efter tåg lämnar sin last av produktiva muskler, spårvagnarna är överfulla, omnibussarna likaså. Det är de arbetare som bor i själva Paris, men har sin verksamhet här, och de måste upp tidigt på morgonen för att vara vid sitt arbete till den föreskrivna tiden. I den tunga rök som ständigt likt ett dok av elände ligger över landskapet, har en stad av arbete och arbetare vuxit upp. Columbes har något tiotusental arbetare, och de flesta av dem är på ett eller annat sätt sysselsatta inom de olika verkstäderna. Här är det proletariatet som har satt prägeln på stadslivet; restauranger, kaféer och andra i ett samhälle så oundgängliga företeelser, har alla ett stänk av tillvarons sot och fattigdom. Husen själva är inga palats, men däremot har den av de industrialistiska populärfilosoferna så mycket prisade kasernstilen börjat bryta igenom, och det är ju ett tecken å att världen går framåt – fast den nog går åt fel håll!

Andra arbetarförstäder är Kremlin-Bicetre, där för övrigt Paris ‘judegetto’ av någon slump förlagts, Les Lilas, samt österut Vincennes. Så fort man från kyrkogården Père Lachaise beger sig nedåt Place de la Nation börjar staden allt mer förfalla, människorna allt sämre klädda, affärerna antar allt mer prägel av gottköpsaffärer och lumpbodar. Fabriker sträcker sina bolmande spröt mot den förut tunga himlen, väldiga portar visar var det tjugonde århundradets paradis har sin ingång, kolossala lastautos dundrar och bullrar fram utefter gatorna på vägen till och från… Och kommer man väl utanför stadstullen, åt Vincennes till, då börjar den riktiga proletärförstaden. Allt är sotigt, allt är tungt och beklämmande. Hela vägen ut till La Raincy bär prägel av industri, och om man följer med spårvagnen ända till dess slutstation, så följer man också vägen till rikedomarnas ursprung… Städernas proletariat vandrar utåt förstäderna, fyller dem med sitt elände och lämnar plats för lyxen inne i själva staden. Två strömmar rinner alltid jämnt ut ur de stora städerna: proletariatet som söker sig ut till arbetsplatserna, och överklassen som söker sig ut till landet och landsluften. Överklassen skapar åt sig särskilda förstäder, vilka en gång för alla fastslår deras ställning i samhället, deras skenbara oberoende av de fattigare klasserna och deras okränkbarhet; och underklassen, särskilt industriproletariatet, tvingas att dra sig samman kring de rökiga industriplatserna för att spara, för att kunna leva.

Och sannerligen, det som växer fram ur den sotmängda luften i arbetarnas förstäder, inte bara i Paris uran överallt där människor samlats i större massa, är inte bara rikedomar utan också hat!Hur skulle det kunna vara annorlunda? Solen går visserligen upp för onda och goda, fattiga och rika, men när den stiger fram för den fattiges blick, har den alltid vänt den sotiga sidan till. Och därför måste det bli de skapandes uppgift att vända den, eller också putsa den så ordentligt att den lyser lika klart för alla som bor på denna konstiga jord”.

Daterat ”Paris, hösten 1925” och publicerat den 23/11 1925 i tidningen Arbetaren.

Eyvind var uppenbarligen riktigt irriterad på författaren Lubbe Nordström och tidens överdrivet naiva framtidsoptimister och futuristerna. Ironien är sylvass. Röken, sotet och skorstenarna tryfferar textens beskrivning av ”proletärernas paradis”. Han hade läst sin Marx, och säkert även Victor Rydberg och H.G.Wells’ skräckdystopier från sekelskiftet. Han målar i svart och vitt, någon medelklass nämns inte – den fanns förstås även då, men var inte alls lika stor som idag. Samma år som Eyvind skrev detta hade han också sett den stora utställningen i Paris, där han bl.a. förskräcktes över den italienska paviljongens gravlika futuristiska stenbunker (en försmak av Bauhaus, Le Corbusiers råa arkitektur, och funktionalismen på 30-talet), och den ryska paviljongens monstruösa personkult av Lenin med ett sjukt antal porträtt av denne.

Ur Eyvind Johnson: Resebrev 1921-1952 (Modernista, Stockholm, 2006)

Mina kursiveringar (utom ordet spara).

Publicerat i Frankrike, Historia, Litteratur, Politik, Press, Resor | Märkt , , , , , , , , , , ,

Vänsterradikala störst i Thüringen, AFD ökar kraftigt

a

”Väljarna i delstaten strömmade till politikens ytterkanter. Största parti blir vänsterpartiet Die Linke, och näst störst blir det högerradikala AFD, Alternativ för Tyskland, som mer än fördubblar sitt resultat från förra valet. Det är första gången sedan murens fall som vänsterpartiet Die Linke blir största parti i en tysk delstat, partiet ser ut att hamna på strax under 30 procent av rösterna. Samtidigt firar högerpopulistiska AFD ytterligare en triumf i en delstat i det gamla öst, av det preliminära resultatet att döma får AFD drygt 24 procent och blir näst störst, större än kristdemokraterna, CDU. Angela Merkels parti ser ut att backa med mer än tioprocentenheter, en bitter förlust för ett parti som länge styrde Thüringen. Också kristdemokraternas koalitions-partner i regeringen i Berlin, socialdemo-kraterna, straffas av väljarna, SPD ser ut att hamna på strax över 8 procent. I Thüringen uteblir också den gröna vågen, miljöpartiet backar och klamrar sig med nöd och näppe kvar i delstatsparlamentet. Den nuvarande delstatsregeringen bestående av vänsterpartiet, socialdemo-kraterna och de gröna blir av med sin majoritet, trots Die Linkes framgångar, och frågan är hur delstaten alls ska styras, eftersom alla övriga partier samtidigt har uteslutit samarbete med AFD. AFD leds i Thüringen av den radikale Björn Höcke, och valsegern i dag kan driva hela partiet längre ut på den yttersta högerkanten.” Caroline Salzinger, Berlin /

caroline.salzinger@sverigesradio.se

Th

Thüringen

Publicerat i Media, Politik, Radio | Märkt , , , , ,

Svensk atomkraft: The Final Countdown…

Pressmeddelandet nedan borde ha varit svensk förstasidesnyhet denna vecka!

”Återvinning av lågaktivt avfall – avtal signerat

Publicerad 2019-10-11 11:30 

Under det kommande decenniet planerar OKG att radiologiskt nedmontera de två anläggningarna Oskarshamn 1 och Oskarshamn 2. Målet är självklart att återvinna så mycket som möjligt av materialet och i veckan har ett avtal tecknats som ska hjälpa till att möjliggöra detta. OKG AB och Barsebäck AB har i veckan gemensamt tecknat ett avtal med Cyclife Sweden AB – ett bolag inom den franska energikoncernen EDF – om tjänster för behandling av material för friklassning och återvinning.

Uniper räknar med att rengöra och återvinna drygt hälften av det lågaktiva avfallet från de fyra 70-talsreaktorerna på OKG och Barsebäcksverket. Den här veckan har OKG AB och Barsebäckraft AB tecknat ett ramavtal med Cyclife Sweden AB– ett bolag inom den franska energikoncernen EDF – om tjänster för behandling av material för friklassning och återvinning. Avtalet gäller fram till 2027.

De radiologiska rivningarna av de stängda reaktorerna på Barsebäck Kraft (B1 och B2) och OKG (O1 och O2) ska genomföras i ett gemensamt och samordnat projekt under perioden 2020-2028. Under den här perioden kommer allt aktivt avfall att avlägsnas från respektive anläggning. Verken rivs inifrån och ut, så det mest radioaktiva materialet tas bort först. Det handlar främst om reaktortankarna och dess innehåll, vilket redan påbörjats. Sedan följer en systematisk genomgång av hela anläggningen. Betong, metall och annat material som också är aktivt, tas bort i nästa steg. Totalt på anläggningarna är det cirka 6 % som är radioaktivt och som behöver tas bort först. Det handlar om 67 000 ton aktivt material, varav det mesta är lågaktivt.

– Vi är angelägna om att ta hand om det aktiva avfallet på ett ansvarsfullt och hållbart sätt. Vi räknar med att kunna friklassa och återvinna drygt hälften, alltså 33 000 ton avfall, säger OKG:s VD, Johan Dasht.

Cirka 18 000 ton av avfallet är så lätthanterligt att det kan omhändertas och friklassas av egen personal på respektive anläggning genom enkel sanering. Medan 15 000 ton av avfallet, främst metall,behöver en mer avancerad bearbetning och rengöring innan det friklassas. En del av metallen kommer att smältas som en del av behandlingsprocessen. För den avancerade bearbetningen av avfallet har Uniper ingått avtal med den franska energikoncernen EDF, och dess svenska dotterföretag Cyclife med kärntekniska anläggningar utanför Nyköping. Cyclife Sweden är ett företag specialiserat på behandling av radioaktivt material och säker friklassning och återvinning.

– Genom ramavtalet med Cyclife räknar vi med att göra årliga avrop på mellan 1 500 ton och 2 500 ton fram till 2027. Det här är ett bra exempel på de samordningsvinster som vi kan göra genom att koordinera nedmontering och rivning av de stängda reaktorerna på OKG och Barsebäcksverket, säger Johan Dasht.

– För Cyclife innebär detta avtal ett partnersamarbete med Uniper där vi vidareutvecklar behandlingsprocessen hos oss, men även levererar tjänster tidigt i projektet där vi hjälper Uniper att förbereda och maximera förutsättningarna för friklassning och återvinning , säger Henrik Modéer, VD Cyclife Sweden.

Vad händer med resten av det radioaktiva avfallet på totalt 67 000 ton? Planen är att 16 000 ton ska slutförvaras i Svensk Kärnbränslehanterings anläggningar i Forsmark, och 18 000 ton är så lågaktivt att det kan användas som återfyllningsmassa i samband med återställning efter rivningen.

För mer information:
Torbjörn Larsson, press officer, Uniper Sverige, + 46 706 37 32 77
Henrik Modéer, VD Cyclife Sweden, +46 76 000 92 01
Anders Österberg, kommunikation OKG, 070-622 44 22
Maria Taranger, kommunikation BKAB, 070-682 51 05

Fakta:

  • Uniper har en gemensam strategi för nedmontering och rivning av samtliga reaktorer (B1 och B2) på Barsebäck Kraft (BKAB) och de två reaktorer som ska stängas på OKG (O1 och O2). Strategin skapar samordningsfördelar mellan de båda pågående projekten.
  • En gemensam upphandling har redan genomförts då Uniper signerade kontrakt med leverantören UNNU om att montera ned fyra reaktortankar, två på OKG och två på Barsebäck.
  • Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, arbetar med ett av Sveriges största miljöskyddsprojekt. Uppdraget är att ta hand om allt radioaktivt avfall från de svenska kärnkraftverken. Det ska göras på ett säkert sätt för både människor och miljö.

Uniper – pålitlig och stabil elproduktion för energibehovet i Sverige.

Uniper är en global energikoncern och ett globalt varumärke. Svenska bolag inom Uniper är huvudsakligen registrerade med Sydkraft som del av firmanamnet. Vår verksamhet grundar sig på E.ONs tidigare storskaliga elproduktion. Därmed vilar Uniper på stolta anor och gedigen energiexpertis. I Sverige är vi en stor elproducent för svensk basindustri, med produktionsanläggningar runt om i landet för klimateffektiv vattenkraft och kärnkraft samt naturgaseldad kraftvärme och reservkraft.”

http://www.mynewsdesk.com/se/uniper/pressreleases/uniper-satsar-paa-aatervinning-av-laagaktivt-avfall-fraan-barsebaecksverket-och-okg-2930580
Publicerat i FoU Vetenskap, Litteratur, Media, Miljö, Press | Märkt , , , , , , ,

111 ljusår bort…

”För första gången har man upptäckt vattenånga på en liten planet utanför vårt solsystem. Det väcker förhoppningar om att det finns rinnande vatten där, vilket är en förutsättning för liv. Hubbleteleskopet har detekterat vattenånga i atmosfären på en exoplanet som ligger 111 ljusår bort. Den befinner sig i den beboeliga zonen, som är ett område runt en stjärna där temperaturen gör att vatten kan finnas i flytande form, och flytande vatten är en förutsättning för liv så som vi känner det. ‘– Det är en klar detektion av vattenånga vilket är jättespännande för det är första gången man har gjort det på en sådan här liten planet, säger Carina Persson som är astronom vid Chalmers tekniska högskola.’

Förut har man bara lyckats observera vattenånga på stora gasjätte-planeter utanför vårt solsystem. Den här exoplaneten, som heter K2-18b, är åtta gånger tyngre än jorden och mycket tyder på att det är en stenplanet, som jorden är. Planeten kretsar runt en så kallad röd dvärgstjärna, vilket skulle kunna vara en nackdel för liv att utvecklas. ‘– Röda dvärgstjärnor kan lysa starkt i ultraviolett ljus och det är livsfarligt för oss, men om det finns liv där måste det ha utvecklats för att klara av den strålningen’, säger Ingo Waldmann som är astronom vid University Collage London och en av författarna bakom studien som publiceras i Nature Astronomy. Ännu vet man inte om det finns liv och rinnande vatten på ytan, eller om den är torrlagd. James Webb-teleskopet som ska skickas upp om två år ska göra mer noggranna observationer av planeten, och först då kan vi veta mer om hur stora förutsättningarna är för liv på K2-18b.”

Planeter som ligger utanför vårt solsystem kallas för exoplaneter. K2-18b ligger 111 ljusår bort och är åtta gånger tyngre än jorden. Den gör ett varv runt sin stjärna på 33 dagar. Den ligger i den beboeliga zonen, som är ett område runt en stjärna där det varken är för varmt eller för kallt för att vatten kan vara flytande. Den kretsar runt en liten röd dvärg. Den är mindre än solen och den lyser med 60 procent av solens effektiva temperatur. Det är det som gör att planeten måste vara så nära sin stjärna för att vatten ska kunna vara flytande. Den upptäcktes av Keplerteleskopet 2015, och observationerna av atmosfären är gjorda av Hubbleteleskopet. (Sveriges Television, SvT)

Nu lär vi ju aldrig kunna lära känna eventuella vattenlevande organismer eller annat liv på denna planet. Avståndet är i sanning astronomiskt. Det Hubble nu har observerat är K2-18b så som den såg ut för 111 år sedan, d.v.s. år 1908. Idag kanske den inte längre finns kvar långt därborta. Men fascinerande är det, och vi får se om James Webb-teleskopet kan ge oss flera fakta om denna avlägsna värld.  (https://www.popularastronomi.se/)

Publicerat i Astronomi, FoU Vetenskap, SvT | Märkt , , , , , , , ,

Positionsförändringar i parlamentet

Abyss

Franz Kupka

Det förefaller nu som om vissa partiledare har rannsakat sig i sommar, och inser att rävspel båtar föga. Höstens katastrofalt långa regeringskris har ordentligt skakat om det politiska landskapet. Gamla fäktande antagonister lämnar sin barrikad och stiger ner för att börja prata med varandra. Tack för det. Historien lär att raka puckar biter mycket bättre. Idag föreslår således moderaterna samarbete med regeringen för att bättre tackla skjutandet och annat dödande runt om i landet. Men det skulle behövas två kvinnomord på två dagar, för att polletten äntligen skulle trilla ner. Kristerssons plötsliga samarbetsvilja kommer samtidigt som Expressens Anna Dahlberg igår punktade upp ett antal åtgärder som nu behöver vidtagas mot skjutandet. I det här fallet tycks Dahlberg vara hönan och Kristersson ägget. I så fall, bra där Dahlberg. Kan inrikesminister Damberg och justitieminister Morgan Johansson nu sy ihop ett bra program med övriga partier, så kanske vi nattvandrare och boende kan börja hoppas på bättre säkerhet igen i våra städer. Det tarvar både målmedvetenhet, handlingskraft och uthållighet. (Bild: Franz Kupka)

Publicerat i Brott & Straff, Media, Politik, Press, SvT | Märkt , , , , , , , ,

Utmaning, utmaning, utmaning…

HK Swedbank Sundbyberg 2014-01-27 kl 19.03

Skriv en bildtext

Snart får man i vårt land kräkreflexer när den ena efter den andra papegojan i media kallar våra samhällsproblem och andra uppgifter som vi borde ta itu med, för utmaningar? Det är som om det svenska språket har drabbats av en svår epidemisk hjärhinneinflammation. Ingen makthavare kan öppna näbben utan att använda det provocerande och bedrägliga uttrycket. Det liksom bara slinker ur dem, gång på gång. I realiteten är det ett säkert tecken på den förljugenhet som sprider sig i det offentliga samtalet. Att inte våga nämna saker vid deras rätta namn. Att släta över, göra grava samhällsproblem till nån slag tävlingsuppgift. Vem f-n är det som utmanar vem på duell hela tiden?

Politiska missförhållanden, och allvarliga problem – som bristen på billiga bostäder för vanligt folk, bristen på sjuksköterskor inom vården, den med nollränta dopade ekonomin, och de ryggradslösa politikerna som blockerar reformer i riksdagen – dessa stora problem är  i n t e  några mesiga och roliga ”utmaningar”. Det är svåra problem, svåra uppgifter att tackla, svåra missförhållanden som måste åtgärdas.  Utmaning kan betyda uppfordran till kamp, inbjudan till strid, eller en förolämpning, en provokation. Det är inte varje gång den flummigare betydelsen som papegojfolket älskar: inspiration, en sporre, en stimulerande, sporrande uppgift. Vad politikerna och andra offentliga personer uttrycker med detta ord är rent och skärt förgyllande självbedrägeri, för att de vägrar erkänna problemen! 

Publicerat i Kultur, Litteratur, Media, Politik, Press, Radio, sociologi, Språk, SvT

Sommar i P1, 2019: Kindstrand, Kyhle och Runge m.fl.

Fina lyssnarupplevelser i år också? Jada, framför allt har jag hittills haft stor glädje av att lyssna till Gunilla Kindstrand, Björn Runge, Sissela Kyhle, Anders Hansen och Agneta Pleijel. Extra kul när också musiken är medvetet vald, spännande och överraskande. Alltför många tryfferar sina manus med onjutbar och monoton anglo-saxisk slammer-musik. Ego-trippare med hög skrytfaktor väljer jag också gärna bort. Generellt sett är det för få som väljer svensk eller europeisk musik. Knappt jag hört Taube, Bellman, Cornelis eller svenska folkvisor eller folkmusik öht. Kommer det dragspel så trillar väl många av stolen! Men hoppet lever än 🙂 Kanske är ännu några guldkorn kvar åt oss bland de som återstår. Författare, skådespelare och journalister brukar borga för intressanta och proffsiga program. (Foto: J. Krabo)

 

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Kultur, Litteratur, Media, Musik, Radio | Märkt , , , , , ,

En riksdag i limbo 2019-2022?

För första gången i mitt liv upplever jag att svensk politik, efter valet och den utdragna regeringskrisen, har hamnat i en obehaglig låsning. Jag hörde härom dagen i radions P1 en diskussion om den politiska situa-tionen i Tyskland, där det nu också råder en viss bestämd osäkerhet om framtiden, med gamla partier som tappat kompassen, och nya som snabbt växer i styrka. Väljarna både i Sverige och Europa har blivit allt rörligare. Stabiliserande faktorer som förr borgat för en lagom tröghet i opinionen, är nu borta med vinden, vilket plötsligt har öppnat för stora omgrupperingar. Allt tycks kunna hända framöver. Att den förlamande blockpolitiken, som media länge anammat, är väck – det är befriande. Den uttjatade Alliansen är verkligen död. Men det som kan komma istället kan bli tusan så obehagligt. Eller får vi en tabula rasa som kan föda någonting riktigt bra? En viss ambivalens infinner sig …

Oroande är den opportunism som bäddat för nuvarande läge. Vi ser alltmer av försiktigt manövrerande. Vi ser regeringar som inte på länge vågat lägga rejäla reformförslag, för att en mäktig medelklass och dess språkrör har obstruerat alla reformer som kunnat nagga deras erövrade förmåner i kanten. En däst egoism ligger som ett kvävande täcke över debatten. Symtomatiskt är de fjuttiga utspelen, de tandlösa lagförslagen. Med symbolpolitik försöker man ge sken av handlingskraft. Det gäller inte bara i Sverige. Även i EU. Förbjud sugrör av plast! Lysande. Det kan symbolisera attityden. I svenska valet i höstas gjordes en oändligt blygsam flygskatt till en jättefråga, utan att ge väljarna hela det aktuella miljöpanoramat med uranbrytning, kärnavfall, oljeraff, kemikalieexplosionen m.m. Låt oss slippa politiker som silar mygg och sväljer kameler. Där står de och lägger pannan i veck angående bönestunder på jobbet, slopad preskriptionstid för våldtäkter, tiggeri eller inte, och vem som skall regera med vem om 3-4 år. Istället för att resolut säga NEJ till atomvapen, nej till amerikansk militär på svenskt territorium, nej till vinstjägarna i vården, nej till konsultgamarna på Karolinska, och nej till skolk i skolan.

Vill vi ha företagsledare som Trump, Berlusconi och Macron att leda världen? Blir det kanske Bezos nästa gång, efter Boris Johnson? Eller vill vi ha populära skådisar och komiker som i Italien, Ukraina och USA? Javisst, många väljare har redan valt. De ser gärna en rolig demagog i toppen, lite mera action, lite teater – politik som tävling och underhållning.

I Tyskland är man inte rädd för konflikter i politiken, sa någon i det där radioprogrammet. Man vågar ta tag även i de svåra frågorna. I Sverige har den svenska konsensusnojan landat i passivitet. Man hytter lamt med lilla hartassen. Samförstånd är nog bra, men innan man kommer dit måste man bryta lans med varandra. Pseudopolitik med en lame duck som sopar alla ”utmaningar” under mattan eller begraver de akuta samhällsproblemen i utredningar trots att det är bråttom med tuffa beslut – DET vill vi inte ha.

Publicerat i Försvaret, Historia, Litteratur, Media, Miljö, Politik, Radio, sociologi | Märkt , , , , , , , ,

Liberalernas kräftgång (2)

Att ”folkpartiet” Liberalerna nu går kräft-gången är inte helt ologiskt med tanke på att de till skillnad från SAP, vänsterpartiet, bondecentern, kristdemokraterna och skattehatarpartiet (M) saknar en odiskutabel ideologiskt hållbar kärna. Kluvna redan på 1920-talet står de nu vid vägs ände igen. I England åkte de ut i marginalen redan efter Asquith och Lloyd George i början av 20-talet. I Sverige minns vi hur frisinnade och liberaler till slut gick ihop 1934 till Folkpartiet. Nu riskerar de på allvar en ny klyvning. Vem minns något som Fp/L drivit med glöd, framgång och bra resultat? I don’t. Professor Ohlin, Wedén, Helén, Ullsten, Westerberg, Leijonborg och Björklund – och så Leissner, den feministiska parentesen. Folkkära? Nej, men gamle Adolf Hedin, Karl Staaff och Nils Edén var det ändå lite drag i. Men det var längesen det… / jeh

Publicerat i Historia, Politik, Press, sociologi | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

EU-Valvakan blev ett spektakel

Många skribenter har ondgjort sig över att alla partier utom Fi uppträdde som segrare efter sammanräkningen under valvakan. Med all rätt. T.o.m. folkpartiet Liberalerna jublade trots mer än halverade röstetal jämfört med tidigare EU-val. De hade ju lyckats hålla näsan över den svenska 4-procentspärrren, så att säga. ”Det kunde ha gått värre”-syndromet. Delvis berodde detta hycklande beteende på studioexperternas ensidiga och ständiga jämförande med det förra EU-valet – vilket ju bortsåg från alla vågrörelser i opinionen som timat sedan dess. Det blev också smått irriterande med fokuseringen på ”vinnare och förlorare”, som är en alltför vanlig schablonanalys i medias syn på svensk politik och ekonomi. Media reducerar verkligheten till nån slags pågående Mello. Valvakan blev alltså mer jippobetonad än någonsin. Bredare analyser kom bara från statsvetaren von Sydow – resten var mest en julaftonsstämning. Det var bara Arne Weise som fattades.

En detalj: Ansvaret ligger delvis tungt på programmets producent, som vid snart sagt varje intervju från de olika parti-vakorna valde att visa ungdomar, förmodligen tämliga höga på alkohol, dansade framför kameran så snart de såg att de gick ut i sändning och tjoade och skrålade som om de vunnit storkovan på börsen. Bilden på den intervjuade partirepresentanten krymptes ned till ett hörn av rutan, medan de tjoande ungdomarna (mest flickor) visades på större delen av skärmen för att riktigt visa oss hur kul alla hade denna kväll, oavsett om man fick 4% eller 24%. Ett sorgligt spektakel, SvT. Gör om till nästa gång. Och bjud framför allt in folk med EU-pondus som Rolf Fredriksson och andra erfarna EU-korrespondenter. Och man borde absolut ha betonat att ”liberalernas” stora framgångar främst berodde på att president Macrons parti deltog för första gången i EU-valet, och de kommer att tillhöra den liberala gruppen i EU-parlamentet. EU blir nu alltmer fragmenterat framöver. Skutan blir därmed svårare att styra, och kompromisserna förmodligen tämligen urvattnade – t.ex. i miljöfrågor. Eller? (Om det var samma julafton i TV4 kan jag inte bedöma, då jag bara zappade över dit vid några få tillfällen.)

Publicerat i Media, Politik, Press, sociologi, SvT | Märkt , , , , , , , ,

EU-valet: Valkompasser urlakar demokratin

Så kallade valkompasser blir allt fler i våra media. SvT går nu ut med reklam för sin egen valkompass med Marmorstein, och pressen har sedan flera tidigare val försökt vägleda de  osäkra väljarna som inte till vardags följer med i samhällsdebatten, med egna kompasser. Det finns stora risker med detta. De statsvetare och andra som konstruerar kompasserna är säkert medvetna om att de aldrig kan ge en heltäckande bild av de olika partiprogrammen, och partiernas tidigare agerande i aktuella frågor. Kompasserna bygger vanligen på ett litet urval frågor som godtyckligt valts av konstruktören. För att det inte skall ta för lång tid att svara på alla frågor, så begränsas de till högst 25-30 stycken. Var och en av oss som testat, kan enkelt konstatera att många av de frågor som var viktigast för oss kanske inte ens var med, eller var yxigt formulerade. Av 30 frågor kan så många som hälften vara helt ointressanta för den som svarar, om det vill sig illa. Testet blir därmed ett mycket grovt instrument som riskerar att leda den osäkre till fel föreställningar. När det gäller oss äldre uvar, så är vi säkert också många som har kunnat konstatera att testen slår tämligen fel. Ibland blir utslaget helt stolligt fel. Så lägg ner!

SvT – gör hellre en serie program om hur varje parti har röstat i riksdagen under senaste mandatperioden i viktiga samhällsfrågor. Vilka har röstat med regeringen, vilka emot? Vilka har drivit speciella frågor med stor emfas, och vilka har varit särdeles passiva? Vilka har dålig närvaro i plenum, och vilka har varit mest aktiva med motioner och interpellationer? Hur har partiets representanter speglat geografi, yrken, ålder och andra variabler? Allt detta vore sundare och mera intressant. Valkompasserna, liksom de TV-sända debatter där media och journalisterna bestämmer ämnena, urlakar demokratin och framställer politiken som nån slags underhållning. Släpp fascinationen för maktspel och intriger, och börja spegla de viktiga sakfrågorna med tuffa frågor från orädda och kunniga journalister.

Publicerat i FoU Vetenskap, Historia, Media, Politik, Press, sociologi, Statistik, TV | Märkt , , , , , , , , , ,

Skrämmande okunnighet hos partiledare om kärnkraft

Spöken går igen, tänker jag, när jag hör Busch-Thor, Kristersson och Åkesson uttala sig om att vi måste satsa på kärnkraft igen. Det är som att höra en 40-50 år gammal stenkaka börja snurra igen på vevgrammofonen, att höra dem tala sig varma för en energiform som sedan länge visat sig vara en livsfarlig återvändsgränd för mänskligheten. Om vi nu vill kunna fortsätta leva på den här planeten? Har de aldrig läst om strålningen i Windscale/Sellafield i England, och olyckan i ett avfallslager i Uralbergen på 1950-talet? Om det radioaktiva nedfallet från atombombsproven på 60-talet? Om läckande avfallsdepåer i USA och gamla Sovjetunionen, omöjliga att sanera utan gigantiska kostnader? Om Fälldins laddningvånda på 70-talet, om de fruktansvärda olyckorna i Harrisburg i USA och Tjernobyl i Sovjetunionen och i japanska Fukushima för inte så många år sedan? Jo, det har de nog hört talas om. Det borde räcka med att se reportage från Fukushima eller Tjernobyl, så fattar man. Högteknologiska nationer som var övertygade om att de hade allt under kontroll, vilket naturligtvis var nonsens. Människan blir ofta övermodig. Både ingenjörer och ekonomer och andra. Och ännu producerar mängder med reaktorer nytt dödligt avfall som världens länder bjuder sina barnbarn att ta hand om i framtiden.

Media med självaktning borde tiga ihjäl de här desperata försöken att hitta nya profilfrågor – inte arrangera nya debatter i ett stendött ämne. Inte vara nyttiga idioter. Stå och gagga om lönsamhet, ja jisses. Nej, Sverige måste ta itu med de många verkliga problem vi har som väntar på en lösning: En vård i kris, en skola som söker sin form, våld och skjutningar som måste få ett stopp, droger och alienation hos ungdomen. Myglet, korruptionen och de ökande klyftorna. Listan kan göras lång. Vi vet alla. Men opportunism har nu präglat riksdagsarbetet i över ett decennium. Den senaste regeringskrisen kom som en bekräftelse på detta.

Lena Lagerstam, Kärnkraftsfritt Bottenviken, i Miljömagasinet: ”Man kan höra skrämmande uttalanden av politiker i Sverige – att kärnkraft är klimatvänlig, säker och absolut nödvändig för att klara klimatomställningen. Är det okunskap eller bara för att slippa ställa om samhället? FN:s klimatpanel IPCC förordar inte kärnkraft eller säger att den är nödvändig. Kärnkraft handlar om makt – storskalig produktion av energi som ska ge ekonomisk makt och kontroll. Men vem ska betala vad det kostar? Kärnkraft påverkar tusentals generationers livsmiljö framåt i tiden. Är det våra barn och barnbarn och alla som kommer sen som ska betala? Räcker inte argumenten?

  • Vi lever i en orolig, osäker värld där kärnkraftverk kan bli mål för terrorattacker, sabotage eller bombanfall.
  • Kärnbränslet består av uran eller upparbetat utbränt bränsle. Uran är förbjudet att bryta i Sverige på grund av stora miljökonsekvenser. Upparbetat bränsle tillverkas där plutonium till kärnvapen framställs.
  • Kärnkraftverk är inte säkra – minns katastroferna Tjernobyl och Fukushima som kommer att pågå långt in i framtiden.
  • Kärnkraftverk släpper ständigt ut låga doser radioaktivitet i luft och vatten.
  • Utbränt kärnbränsle är livsfarligt i 100.000 år. Så hett att det måste lagras tio år vid reaktorn, sedan mellanlagras minst 40 år innan slutförvar. Ingenstans i världen finns säker metod för slutförvar. Finland har godkänt metod med kopparkapslar i berg, men i Sverige har Mark- och Miljödomstolen underkänt metoden.
  • Kärnkraft skapar mängder av avfall. Medelradioaktivt avfall skall slutförvaras i 500 år, lågradioaktivt avfall i 50 år.
  • Nya reaktortyper, så kallade generation fyra, med torium och plutonium, ska ge obegränsad energi utan långlivat avfall. Trots forskning i 50 år finns inga i kommersiell drift. Tekniken är komplicerad och riskerar kärnvapenspridning.
  • Kärnkraft har låg verkningsgrad, cirka 30%, största delen av energien går ut i havet som uppvärmt kylvatten….”

Birger Schlaug: ”Koldioxidneutralt? Konsumentverket förbjöd (2010) lobbyorganisationer och elbolag att dela ut broschyrer i skolan/marknadsföra kärnkraft som koldioxidfri energi. Fossila bränslen krävs för alla moment i kärnbränslekedjan – uranbrytning, konvertering, energikrävande anrikning, transporter, bränsle-tillverkning, byggande under många år, den tidskrävande rivningen av reaktorer och därtill avfallshantering under minst 100000 år. Kort sagt: kärnkraft är irrationellt, senfärdigt, dyrt, sårbart och innehåller ett riskmoment som är svårt att hantera i en demokrati. Det utgör därmed ett svagt alternativ i frågan om att lösa klimat-problematiken. Personligen identifierar jag mig som grön och har därmed också andra grunder för kritisk hållning: storskalig och centraliserande kraftproduktion bör inte satsats på, småskalig och decentraliserad kraft minskar sårbarhet, ökar självtillit och ger större utrymme för delaktig demokrati.”

Bild: Guds öga? Svart hål i stjärnbilden Jungfrun. (Populär Astronomi)
Publicerat i Astronomi, Äldreomsorg, Barn, England, FoU Vetenskap, Historia, Media, Miljö, Norrland, Politik, Press, Radio, Skolan, SvT | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Helmich Roman i nytt ljus

Äntligen en omfattande och lättillgänglig biografi om Johan Helmich Roman – ”den svenska musikens fader”. Stockholmspysen som drog till London och lärde sig komponera hos Händel m.fl. Han kom sedan hem och blev hovkapellmästare och gav oss oerhört mycken vacker musik. ”Drottningholms-musiken” känner väl i alla fall de flesta av oss igen när vi hör den. Den spelades på flera skol-avslutningar i mitt läroverk när det begav sig. Det var maffigt högtidligt och försommar – nästan som när britterna får en klump i halsen av Pomp & Circumstance. Well, det finns faktiskt grejer skrivna tidigare om honom – av Vretblad, Svedlund och Helenius-Öberg, ser jag på Wikipedia. Men nu kommer Ernst Brunner med sin bamsebiografi om Roman: LIKT ETT SKELETON. Om den är lika bra som hans biografi om Bellman så är vi att gratulera 🙂 Brunner kan vårt 1700-tal bättre än de flesta. Roman var förresten fena på att lira oboe, bara en sån sak! Roman drog till Småland när han trappade ner karriären, och där vilar han nu i Kalmar län.

Publicerat i Historia, Litteratur, Musik | Märkt , , , , , , , , ,

Kycklingpolkan går?

PÅSK sänder inte ut odelat skojiga associationer när jag ser bakåt i tiden. Och jag tänker då inte bara på Strindbergs märkliga kammardrama från 1900 som kunde handla om vår egen kämpiga tillvaro. Nej påsken är även på ett personligt plan framför allt förknippad med sjukdom och bekymmer mera än med glada kycklingar, polka dots, moon beams och påskharar. Hacke Hackspett tycks aldrig komma tillbaka? Och nog grasserar förkylningar och annat fanstyg även denna vår efter en grymt seegh vinter. På allt detta – lägg den sega tandvärk som kallas BREXIT och som plågar Europa månad efter månad. Nu när vi äntligen blev kvitt vår egen tandvärk, och fick en egen regering till slut. Jag är rädd att den processen i grunden har skadat tilltron till våra folkvalda. Såg nyss Utrikesnämndens sammanträde i riksdagen där Wallström ansattes för att hon varit personlig nyligen i Finland i sin sorg över britternas flaxande obeslutsamhet. Hon tycks ha landat i min egen länge konstaterade slutsats – folkomröstningar är våldsamt övervärderade som demokratiskt instrument. Man bör inte, ja man får inte skyffla över ansvaret för så komplicerade saker som brännvin, atomkraft och europasamarbete till folkets domslut – då riskerar man att grupper i samhället med de starkaste megafonerna och ekonomiska musklerna styr en hastigt uppblossad opinion exakt dit de vill ha. Därpå följer osvikligen eftertankens kranka blekhet. Vad var det egentligen vi röstade för, eller emot? ” – Jaså, jaha, det fattade jag inte. Jag är inte så insatt…”. Vi har ju en parlamentarisk demokrati som fungerar bättre än de flesta. Låt då i Jesu namn våra valda ombud ta besluten efter lång och seriös debatt i parlament och media, och gärna med en kvalificerad majoritet på 67% istället för 51%. Så får vi lagom broms på eventuella politiska stolligheter.

Well, annars är det ju val både här och där, och i fler huvudstäder än på länge sitter en rad icke-politiker och osympatiska gubbar nu med makten i sina händer. Bäva månde både Östern och Occidenten. Välgörande just denna aprildag var i alla fall att höra Sabuni förklara sin syn på svensk politik, och att samtidigt ge media en känga för deras fixering och ältande av ständigt samma frågor. Vi lever i de politiska papegojornas och de Platta Takens tidsålder, och därför var det befriande skönt att höra en politiker som inte sprider floskler och inövade talepunkter när media håller fram en mikrofon. Jag har inte samma liberala omvärldssyn som Sabuni, men vi behöver sådana raka och tydliga politiker som inte hukar i buskarna. Bra där!

Publicerat i England, Historia, Kultur, Litteratur, Media, sociologi

Gå kräftgången: Folkpartiet (L)

En gång för längesen i min gröna ungdom – eller låt oss säga på det blå 50-talet – var Folkpartiet lärarnas, advokaternas och läkarnas parti. En legering av nykterister, frikyrkofolk och liberaler med Gladstone och John Stewart Mill som ledfyrar i ett fjärran England. Och visst hade vi även i den svenska parlamentarismens historia haft framstående liberaler som kreerat viktiga roller för att bygga vår demokratiska utveckling. Den förste arbetaren att ta plats i riksdagen kom in på ett liberalt mandat i Stockholm på 1890-talet. Det var långt innan alla män hade fått rösträtt. Liberale prästsonen Adolf Hedin var en drivande politiker i många decennier kring förra sekelskiftet, som envist kämpade för arbetarskyddslagstiftning, vidgad rösträtt, Norges rätt att lämna unionen med Sverige, och ett helt batteri av andra sociala reformer. Han var frankofil och påläst som attan när det gällde den politiska utvecklingen i Europa utanför Sverige. Vi här hemma var sannerligen inte den nation som bröt isen, utan skyndade lååångsamt…

De svenska Lantmannapartierna hade dominerat svensk politik ända sedan 2-kammarriksdagens tillkomst på 1860-talet fram till sekelskiftet, tack vare att bönderna hade rösträtt men inte arbetarna. Adelns och prästernas makt i den gamla ståndsriksdagen, ja den var då bruten. Efter Hedins död 1905 blev stockholmaren Karl Staaff liberalernas hopp ett tag, men när slutligen svenska kvinnor äntligen fick rösträtt så var det med liberalen och historieprofessorn Nils Edéns regering 1917-1920 som det äntligen kunde genomföras tillsammans med socialdemokraterna. Edén var från Piteå. Sen har det mest varit balansgång på slak lina för alla de liberala fraktioner som till slut kunde samlas under beteckningen Folkpartiet 1934. Wedén och Helén, Ohlin och Wibble – inga folktribuner som Adolf Hedin inte. Och om vi nu raskt hoppar till vår tid så har major Björklund suttit alldeles för länge. Han har pratat och pratat vältaligt, om skolan, och skolan, och NATO… Men ingen kan med bästa vilja i världen påstå att hans karriär i kommun och riksdag har varit nån succé. Skolan har varit ett sorgekapitel. Det är inte bara hans fel, men efter decennier av floppministrar som experimenterat där är det skönt att vi äntligen har fått en skolminister som verkar veta vad hon snackar om. 

Plötsligt har det 2018-2019 börjat pratas om liberaler och liberal politik igen. Men vad de menar begriper de väl knappt själva? Gladstone kan man visserligen höra på en av världens äldsta fonografinspelningar, men karln är ju död sen länge, och hans tid och idéer har inte längre någon bäring vare sig för Björklund, Lööf, tyska eller engelska liberaler. Möjligen för Uncle Donald. Kvar är bara begreppet, men skalet är tomt. Det enda som möjligen kan trösta de sista 3 procenten i Sverige är blåklinten. Var rädd om den. Och hämta ny glöd från Adolf Hedin!

Publicerat i England, Frankrike, Historia, Litteratur, Media, Politik, Skolan, sociologi | Märkt , , , , , , , , , , , , ,

Det här med kärnfrisk och atomkraft…

Senaste numret av Miljömagasinet innehåller en bra sammanfattning av läget för våra svenska atomreaktorer: ”Sverige har åtta kärnkraftsreaktorer i drift av totalt tolv. Barsebäck 1 & 2 samt Oskarshamn 1 & 2 är redan stängda. Ringhals 1 & 2 ska stängas senast 2020, enligt beslut av ägarna. Resterande – Ringhals 3 och 4, Oskarshamn 3, och Forsmark 1, 2 och 3 – planeras köras som längst till år 2040-45 vilket innebär en livslängd på reaktorerna på cirka 60 år. (Bild: Von den noch aktiven Atomkraftwerken in Deutschland gehen nach wie vor enorme Risiken aus  (lassedesign / fotolia.com) )

Sveriges första kommersiella kärnkraftreaktor Oskarshamn 1 började byggas 1966 och invigdes 1972. När kärnkraftsepoken är slut kommer det att finnas totalt 11.000 ton utbränt kärnbränsle som måste gömmas undan i 100.000 år för människan, på grund av den radioaktiva strålningen. Sedan 1988 finns 50 meter ner i berget nära Forsmark i Uppland ett slutförvar för kortlivat lågaktivt driftavfall av typen metalldelar, skyddskläder och filtermassor. En ansökan om att få bygga ut detta berglager till tredubbla volymen är inlämnad. Lagret beräknas kunna börja byggas ut 2020, och ha en byggtid på 8-10 år. År 2011 lämnade SKB, Svensk kärnbränslehantering, in en ansökan om metod och plats för att slutförvara det utbrända kärnbränslet 500 meter ner i berget nära det befintliga slutförvaret i Forsmark. Mark- och Miljödomstolen avslog ansökan 2017 vad beträffar kopparkapslarna och har lämnat över ärendet till regeringen för slutgiltigt avgörande. Det tredje och sista slutförvarslagret som planeras är det för långlivat radioaktivt material, som t.ex. själva reaktortankarna, och planeras ligga i samma område som de andra slutförvaren. När allt är rivet och slutförvarat står det tidigast årtalet 2100 på kalendern.”

”In Deutschland haben derzeit sieben AKW eine Betriebsgenehmigung. Heute beträgt ihr Anteil 11 Prozent an der Stromversorgung in Deutschland, damit ist die Atomkraft nur noch der viertgrößte Stromlieferant (erneuerbare Energien 36 Prozent, Braunkohle 22 Prozent, Steinkohle 14 Prozent in 2017). Die ostdeutschen Reaktoren an den Standorten Rheinsberg und Greifswald wurden im Zuge der Wiedervereinigung stillgelegt, der Bau des größten deutschen AKWs in Stendal Ende 1990 abgebrochen. Von den westdeutschen Atomkraftwerken wurden nach dem rot-grünen Atomkonsens die beiden kleinen AKW Obrigheim (2003) und Stade (2005) vom Netz genommen. Nach der Reaktorkatastrophe im japanischen Fukushima hat die schwarz-gelbe Regierung sieben weitere AKW, die vor 1980 gebaut wurden, und Krümmel (Baujahr 1984) im März 2011 vom Netz genommen. Die verbliebenen AKW sollen stufenweise bis Ende 2022 abgeschaltet werden. Den Anfang machte hier Ende 2017 das bayerische AKW Gundremmingen B.”  (Jordens Vänner i Tyskland)

Publicerat i FoU Vetenskap, Media, Miljö, Politik, Press, Statistik | Märkt , , , , , , , ,

Bruno Ganz i Den vita staden…

Bruno Ganz har dött, berättade Twitter idag. Jag tänker på alla de sympatiska roller han gjorde under åren. Många nämner Himmel över Berlin, och Den amerikanske vännen – filmer han gjorde med Wim Wenders. Jovisst, de är mycket bra. Och många har haft lyckan att se dem. Men jag måste dra fram Dans la Ville Blanche! Regissör: Alain Tanner, schweizare liksom Bruno Ganz. Den kommer en dag att få den stora publik den förtjänar. Inte bara bland cineaster. Jag är övertygad därom, som politikerna brukar säga. En lågmäld, originell film utan stora gester eller uppskruvat tempo. Bruno Ganz gör en sjöman, Paul, som uttråkad av sitt jobb går i land och hoppar av när hans fartyg ankrar upp i Lissabon. Han tar in på ett litet billigt hotell, less på sitt sjöluffande och olustig över att alltid återvända hem till samma väntande hustru. Under dagarna vandrar Ganz planlöst sökande omkring i Lissabon med en liten, handhållen super-8-kamera. Han fotograferar slumpmässigt det han ser omkring sig. Dagarna går. Han skickar små paket med filmerna hem till den kvinna som uppenbarligen är hans hustru. Hon förblir namnlös för oss. Gör han detta med flit? Vad vill han? Vi hålls i ovisshet. I baren där klockan på väggen går baklänges med utsökt symbolik, finns en flicka i Teresa Madrugas gestalt, och de dras till varandra, inleder ett förhållande. En dag är hon plötsligt borta, har rest vidare i sitt eget liv. Paul – en looser? Han meddelar hem: ”Jag kan inte skriva, men jag kan ta bilder .… Jag önskade att jag kunde börja tala om världen igen. Jag drömde att jag gick in i staden. Jag tog in på ett hotell – och väntade… Staden var vit , rummet vitt, liksom ensamheten…. Jag mår bra. Jag är fri. Jag har inte semester. På semestern organiserar man sin ledighet. Jag gör ingenting. Verkligen ingenting.”

Antingen blir åskådaren bara förvirrad, eller så träffar filmen mitt i solar plexus, och vi glömmer den aldrig. Som ett saxofonsolo som sitter som ett smeck, och aldrig kommer tillbaka. Scenerna interfolieras av en speakerröst som lägger ut filosofiska spår och samspelar med bilderna vi ser. Ganz’s sjöman finns överallt bland oss. Han är du, han är jag. En av hans bästa roller, långt innan han bjöds att gestalta betydligt mera påträngande gestalter ur vår nutidshistoria, som Adolf från Braunau. Och en av Alain Tanners många till synes anspråkslösa pärlor, som är så rika att syna, om igen. Begreppet ”den vita staden” förekommer i många länder, om många städer och stadsdelar. För mig finns det bara en – Lissabon. Regissören Alain Tanner: ”En stad som gjord för drömmare, desertörer och älskare – dess egensinniga rytm och skönhet, en barriär, en gräns vid Atlanten som vi ville söka oss mot.”/ jeha

 

Publicerat i Film, Konst, Kultur, Resor, sociologi | Märkt , , , , , , , ,

Tua Forsström: Up from the Dungeons…

Det var med en suck av lättnad och befrielse jag i morse läste att finlands-svenska Tua Forsström nu tar plats på stol nr 18 i Svenska Akademien. Ur mörkrets hålor stiger vi nu äntligen upp i ljuset och de tusen sjöarnas land. Jag hittade Forsströms konkreta och livs-bejakande poesi redan på 1980-talet, och hon har fortsatt att skriva med samma röst som vi hittar hos Tove Jansson och Eeva Kilpi. Här finns kärnan i allt det nordiska – vemodet, naturen och människorna. Svenska Akademien är att gratulera, äntligen. Gubbfossilerna må huka sig, öppna fönstren och skurluckorna… (Foto: SR)

Publicerat i Kultur, Litteratur, Media, Radio, Språk | Märkt , , , , ,

Profeten Erik Jansson hann aldrig till fotografen…

Många böcker har skrivits om de svenska Erikjansarna som 1846 for till Amerika och grundade Bishop Hill på prärien. Deras ledare profeten Erik Jansson fick bara fyra år till. Han blev mördad 1850, och inga bilder av honom har bevarats till eftervärlden. Inga teckningar eller målningar, och eftersom fotograferandets konst då var en mycket föga tillgänglig teknik, så vet vi bara genom beskrivningar hur han såg ut. Han hade dock två barn som nådde vuxen ålder och fotograferades vid flera tillfällen, Eric och Tilda. Tilda lär vara mest lik sin far profeten. ”Han beskrives hava varit av medellängd, med brunt hår, blå ögon, magert, bleklagt ansikte med utstående kindknotor, tunna läppar och ovanligt långa och breda tänder, synnerligast i överkäken, saknade dessutom yttersta leden på högra pekfingret. Själva rösten var ej behaglig, ytterst sträv, snarare svag än stark och lät, som om han talade med något i munnen. Men vid sina samlingar brukade han anstränga den, så att den övergick till skrik. Ögonen brukade han vid sina föredrag hålla helt slutna, eller ock öppna dem obetydligt, så att endast vitögat syntes. Därjämte blev hans utseende frånstötande genom ett ständigt flinande (måhända ett ofrivilligt muskeldrag). Härtill kom ock, att han när som helst syntes kunna anlita sina tårekällor, som voro utomordentligt ymniga”. (Ur Herlenius avhandling). Sonen Eric Johnson blev publicist efter en karriär som captain i amerikanska inbördeskriget, och hans syster Tilda gifte sig med en militär och blev Matilda Jansson Warren. Vid ett besök 1878 i Bishop Hill av predikanten August Skogsberg (nederst) häpnade gamla erikjansare hur mycket Skogsberg liknade Erik Jansson. Och nog kan man nu föreställa sig ungefär hur Erik Jansson faktiskt såg ut. / jeha

Publicerat i Hälsingeforsk, Historia, Litteratur, Söderala | Märkt , , , , , , , ,

Karl Bertil Jonsson talar sannolikt för döva öron…

JÖK-en flyger på fredag, meddelades till slut i veckans många presskonferenser. Det vill säga efter den beramade januariöverenskommelsen. Med 73 punkter på ett papper skall Centern och Liberalerna under fyra år försöka fjärrstyra den kommande nya regeringen med Löfvén vid styrpulten. Mådä, sa gumman. Det är svårt att se några klyftor i samhället som minskar med dessa 73 punkter. Ett nytt jobbskatteavdrag har herr Kristersson redan lyckats sno hem åt alla som har lyckan att gå till ett jobb, och nu skall den gamla värnskatten raderas bort av den nya haltande kvartetten. Tjolahopp! Det torde ge de allra mest välbärgade ytterligare 5-10 papp i månaden framöver. ”Ta från de rika och ge till de fattiga”, manar Karl Bertil Jonsson till oss varje julafton. Och många blir smått rörda av denna ungdomliga filantropi. Men, han Karl Bertil tycks tala för döva öron. Endast Jonas Sjöstedt med vänner i Sherwoodskogen lyssnar längre till Karl Bertils gammalsolidariska människosyn. Han måste allt vara bra jollig… Men så  lät det lite uppmuntrande då när Magdalena Andersson äntligen lovade sänkt skatt på magra pensioner, och framför allt skulle det minsann bli höjda pensionsbelopp. Någon hade till slut även i Rosenbad hajat att det finns över en miljon pensionärer där ute med skral ekonomi.

Well, vi kan nu se vad det bidde – en tummetott. Summa summarum +200 kr per månad i lädret verkar vara ett normalt utfall. Till oss som har netto 10-15 papp/mån i pension. Det känns sjukt i ett samhälle där partiledarna gärna slår sig för bröstet och talar vältaligt och vackert och ofta om välfärd och jämlikhet och att alla ska med på tåget etc. Det hele känns rentav förbannat oetiskt. Själva har förresten partiledarna alla minst 70.000 brutto/mån, och varje riksdagsman har drygt 65.000. Det må vara att våra förtroendevalda skall ha ett hyfsat arvode, men 200 kronor i månaden till de där andra där nere, det kunde dom lika gärna ha gett fan i. Att dom inte skäms. Lappa och laga, lappa och laga…

Publicerat i Media, Politik | Märkt , , , , , , , , , , ,

Musikens pärlor (32): Harry Brandelius: Hem igen

Här blandas det friskt mellan pärlorna – från klassiskt till schlagers. Och ikväll slog det mig att, vaf… jag har inte tatt med en enda låt med Harry. Ty en av 1900-talets främsta svenska grammofonsångare var utan diskussion Harry Brandelius. Folklig är bara förnamnet. Det är inte bara detta att han gjort så enormt  m å n g a  inspelningar. Man blir smått andfådd när man skrollar i listorna över hans rika produktion, på ett antal olika skivbolag. Det är både roliga, hurtiga, och sentimentala låtar. Och inte bara sjömans-romantik. Harry kör inget mumlande eller svajande – det är friska fläktar och ljuva minnen rakt igenom. Även när man kollar hans privatliv så tog han ut svängarna ordentligt. Stockholmskis var han. Inte såå vanligt i det sammanhanget. Han har förresten gjort ett gäng filmer å’… Vad skall man då välja ur hans enorma produktion? Jag gillar märket Sonora, det väcker så fina barndoms-vibbar från vår första grammofon på 50-talet. Eftersom jag är född 1944 och gillar Hem igen som Harry gjorde med Sven Arefeldts orkester i oktober det året, så blir det mitt val här. Gamla Nordsjön, Salta tåren och Ancora Bar kan ni väl i alla fall. Men kanske har ni aldrig hört den här. Jag kunde lika gärna ha valt Inga stora bevingade ord eller Nidälven stilla… Blås på, Harry! Axel Flyckt har väl gjort melodin, se etiketten!

 

 

Publicerat i Film, Media, Musik | Märkt , , , , , , , ,

Hälsingerunor 2018

Lervik i Sandarne 1917

Hungermarschen i Söderhamn 11 april 1917. Foto: L. Sahlin/Söderhamns stadsmuseum

Årets Hälsingerunor 2018 har landat på bokdiskarna inför julen, och med många läsvärda artiklar i de mest skilda ämnen. Som så ofta ligger tyngdpunkten på norra och sydvästra Hälsingland, men Ingrid Belfrage har fått med en presentation av sin nya bok Tönshammars järnbruk och Håkanbos emigranter. Där berättas om brukets flytt från Tönshammar i Skogs socken ut till Sandarne vid kusten, och dess samband med emigrationen.

Mera industrihistoria hittar vi under den dramatiska rubriken Bröd, brännvin och revolution. Hungerdemonstrationerna i Söderhamn 1917 – av Maria Vallström och Martin Nord Björklund. Den är intressant ur flera perspektiv, och kan rekommenderas för den politiskt historieintresserade. Skribenterna har dykt djupt ner i arkivmaterial i form av medlemsmatriklar, protokoll och årsberättelser, och förstås samtida press. ABF, Sandarne KULT, Söderhamns museiförening och S-kvinnor m.fl. har backat upp projektet. Kvinnornas viktiga roll dessa intensiva dagar 1917 får här en bättre belysning än i tidigare mera schematiska beskrivningar av dessa händelser.

Det var onsdagen den 11 april 1917, mitt under brinnande världskrig, som närmare 200 kvinnor marscherade iväg från Lervik i Sandarne till rådhuset i Söderhamn för att prata allvar med polismästare Didriksson. Han satt då och styrde över brödransonerna. Kvinnorna kom från de många sågverken och brädgårdarna utefter Söderhamnsfjärden. Torsdagen den 12:e samlades ännu fler i Lerviks Folkets Hus – ca 700 kvinnor och några karlar. Det låter helt enormt! Det blev karlarna som höll låda vid detta första möte (men det skulle förändras senare). Beslut togs av mötet att kontakta riksdagsledamöter, och att kräva bättre brödransoner och att skilja gryn- från brödkorten. Dagen därpå, på fredagen, anlände förresten en viss herr Vladimir Iljitj Uljanov (Lenin) i en plomberad järnvägsvagn till Stockholm, på blixtvisit från sin exil i Schweiz. Han träffade svenska socialdemokrater, men for snart vidare mot Sankt Petersburg för att ta ledningen över revolutionen där… Efter helgen hölls på tisdagen åter ett stort kvinnomöte i Lervik. Man började bl.a. planera en kvinnodemonstration inför 1 maj. En vecka senare träffades kvinnor hos Verdandi (s) inne Söderhamn, och då uppvaktades även borgmästaren, skånefödde Nils Sonesson. Kriget och ransoneringarna satte igång en process som spred sig över landet, och i ett 20-tal svenska städer genomfördes liknande marscher i april. Det hela blev en uppladdning inför händelserna den 1 maj samma år. Matbristen blev katalysatorn, och kvinnorna kom därmed att spela en viktig roll. Samtidigt fick rörelsen snart politiska förtecken – krav på medinflytande och kvinnlig rösträtt. Kvinnlig rösträtt var då redan ett faktum i övriga Norden – otroligt men sant…

Särskilt intressant i artikeln är bevisen för att många av dessa aktiva kvinnor i Söder hamnsbygden hade börjat engagera sig långt tidigare i föreningslivet. Framförallt inom nykterhetsrörelsen. Logen Framåt i Lervik spelade därvid en central roll. Det var med andra ord ingen slump att det var där gnistan tändes på allvar 1917. Även Verdandis roll i Söderhamn betonas (d.v.s. socialdemokrater för nykterhet).

Fackföreningarna hade efter lång kamp äntligen förvärvat föreningsrätten kring sekelskiftet och börjat organisera sig, men de dåliga konjunkturerna och storstrejken 1909 tog udden av många föreningar. Det första sågverksfacket i min morfars Askesta, Svenska Sågverksindustri-arbetarförbundets afdelning No 189, hade självdött på mötet den 11 augusti 1908, då endast ett dussin medlemmar var närvarande. Inte förrän i slutet av första världskriget började facken inom Sågverks åter växa i styrka. Den politiska arbetarrörelsen var dessutom ambivalent. Nog ville de stötta sina kvinnor, men samtidigt fanns där ännu en starkt konservativ kvinnosyn nere på golvet.

Annat var det t.ex. i Nykterhetsrörelsen. I min mormor Emmas Askesta fanns t.ex. IOGT-logen 186 Skogsblomman.  Där umgicks män och kvinnor naturligt och fritt. Min egen morfar och mormor träffades just på Skogsblommans möten. Där bjöds både föredrag, diskussioner och fester. Söndagen den 17 januari 1909 hade min morfar Ivar Hansson och sju kamrater anmälts som nya medlemmar: Carl och Axel Sundell, Karl Plantare, Johan Arnö, Gerhard Jonsson, Emil Hedberg och Rudolph Löö. Dagen efter fyllde Ivar sexton år. Karl Sundell och Johan Arnö var hans jämnåriga. Karl Plantare var också en mycket nära vän. De skulle ha många bataljer i skidspåret, och var båda med i Askestas bandy- och fotbollslag. ’Och blevo dessa emedan undertecknad förut delgivit dem de vanliga fr. inh. inr.o. int. i orden’, som det står i protokollet: ’Broder Lindeborg höll ett litet anförande till de nya för att väcka intryck hos dem och välkomsthälsa dem’, skriver protokollföraren Karl Persson. Därefter följde en redovisning av nyårsvaka som ännu inte var färdig. En räkning fattades. Rapporten godkändes. Fråga om en korg för balloteringskulor för voteringar hade ännu ej anskaffats. 25 st konstitutioner skulle efterskickas. Anordnas en vykorts- och brevafton med uppläsning av inkomna dylika. Och man ville ha ut Logens ”procent” hos handlare Westlund. ’Englund får säga till om detta, samtidigt som han uttager Byggnadsföreningens procent. Logens procent får tillfalla Byggnadsföreningen’ (den speciella förening som skapats för bygget av själva lokalen). Lindeborg föreläste sedan berättelsen En präktig medicin. Nästa möte skulle Anna Hedberg läsa något, bestämde man. Och så hade läroböckerna i esperanto kommit.

Så där kunde det gå till på Logen. Man förstår att det kunde vara mera lockande än de fackliga mötena vid den tiden. Såvitt jag vet var det oftast lugnare vid sågen i Askesta än ute vid kusten. Brädgårdarnas mobilare folk ansågs svårare att organisera än sågverkens mera bofasta. Det må andra bevisa, kanske var det så. Men klart står att det var fr.a. nykterhetsrörelsens folk som spelade en viktig roll – både under den tidiga Sundsvallsstrejken 1879* (då facken och SAP ännu inte hade bildats), och under revolutionsåret 1917. En större roll än vad vi kanske tidigare har förstått. I artikeln i Hälsingerunorna kan ni läsa mera om kvinnorna i Söderhamnsbygden, och om det rika källmaterial författarna har använt sig av. Där nämns många av dem vid namn, och deras olika roller…

1 maj 1917 deltog 590 000 personer i de största demonstrationerna någonsin i Sverige, med fred som främsta krav. Hungerupplopp hade sedan en tid inträffat på flera svenska orter. I Göteborg samlades 500 000 personer till demonstration. Sveriges stod på randen av en revolution, trodde många. Men det är en delvis annan historia.

* Hallström, Jan Erik: Söderhamn 1879 – strejken som kom av sig på vägen (Hälsinge-Kuriren 2002-11-30)

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur, Media, Politik | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Regeringskrisen: Beklämmande teater av (C), (L) och media

Efter flera månader av sonderande och teatraliska presskonferenser, där Ulf Kristersson och Lööf har turats om i rampljuset med den stackars talmannen, så tycks nu luftslottens tid vara förbi. Äntligen. Pjäsen är slut. Det var dålig teater, och media har tyvärr inte gjort sitt jobb, inte ställt de där frågorna som många väljare väntat på. Ty de prövade konstellationerna har varit rena önskedrömmarna. Presskonferenserna har varit nån slags hovtillställningar med krystade och förbluffande beskedliga, tassande frågor kring gröten, medan papegojorna i den s.k. alliansen har mässat samma inlärda fraser till leda på podiet. Hur kan media tillåta sig spela med i denna fars? Enda förklaringen är de politiska journalisternas förtjusning i själva maktspelet. Det blir liksom House of Cards på riktigt – äntligen, i Sverige! Det säljer ju, det blir medial dramaturgi, spänning. Som en såpa. Eller? De enda presskonferenser som har känts hederliga och informativa är de få gånger Löfvén och Jonas Sjöstedt har uttalat sig om läget. De har tyvärr måst bevittna cirkusen, och har gjort det med stort tålamod. Allting kokar nu ned till vad man redan efter valnatten kunde ana – endast en ren socialdemokratisk regering förefaller rimlig. Då kan de breda uppgörelserna efter förhandlingar tagas i varje fråga där landet idag skriker efter reformer.

Lööf solade sig idag en sista gång i rampljuset efter ännu en vecka med meningslösa förslag till regeringskoalitioner. Hon pekade ut (s) och (m) som skyldiga till allt blockerande – ett hyckleri utan like, som ett par reportrar idag äntligen försiktigt vågade ifrågasätta på presskonferensen. Vi måste ju alla rimligen ha förstått från början, att för Centerpartiets del fanns bara två alternativ efter valutslaget: ”Vi sätter oss i framsätet med hela den s.k. alliansen och Kristersson vid ratten – och med Åkesson där bak. Eller också hoppar vi in i Löfvéns bil – antingen i framsätet, eller i baksätet. Antingen i hans regering, eller så trycker vi på gula knappen och bara hänger med.”

Det var givet att bollen till sist skulle hamna hos Björklunds liberaler, och han måste rimligen ha känt det på sig. Liberalerna måste ju till varje pris undvika ett extraval, annars kan de likt liberalerna under Asquith och Lloyd George i England på 1920-talet snart vara överspelade i maktens centrum. Klokast vore om den socialliberala falangen släpper fram en ren s-regering. Om de istället accepterar att sitta med och regera, så bör de nog försöka övertala Centern att också vara med.

Publicerat i Media, Politik | Märkt , , , , , , , , ,

Galaxy, Simak och Bradbury: Bortom universum

År 1957 som 13-åring började jag under en sjukhusvistelse i tre månader läsa tidskriften Galaxy. Den innehöll fascinerande noveller i den genre som allmänt kallas science fiction. Samma år i november sköt Sovjetunionen upp hunden Lajka i en rymdkapsel i en bana runt jorden. År 1961 var det dags för den första människan i rymden, Juri Gagarin. Jag samlade på frimärken vid den tiden, och köpte givetvis den ryska serien märken med Gagarin. Året därpå var förste amerikanen John Glenn också uppe i orbit, och rymdkapplöpningen mellan stormakterna var därmed i full gång. I Sverige fick vi snart en häftig debatt om svensk atomkraft under statsminister Erlanders tid, och 1963 sattes den första kommersiella atomreaktorn i drift i Ågesta utanför Stockholm (avställd 1974).

De där amerikanska sf-novellerna gav mersmak, och under sextiotalet och senare läste jag en hel del av den klassiska sf som fanns i svensk översättning. Den generationen sf-författare är än idag de stora, framför allt: engelske filosofen Olaf Stapledon (1886-1950) född i Cheshire, amerikanen Clifford D. Simak (1904-1988) från Michigan, Robert Heinlein (1907-1988) Missouri, Arthur C. Clarke (1917-1978) Somerset, Isaac Asimov (1920-1992) född Isaak Ozimov utanför Smolensk i Vitryssland, och svenskättade amerikanen Ray Bradbury (1920-2012) från illinois, vars mor kom från Dalarna. Nu är de alla borta.

Många av deras bästa romaner finns ännu kvar i mitt minne, och idag läses de av en ny generation sf-läsare. Clarke och Asimov fascinerar med teknologisk sense-of-wonder (Rendezvous with RamaAgainst the Fall of Night och Asimovs Foundation-serie t.ex). Robert Heinlein med de charmiga äventyren (Egen rymddräkt finnes och Stranger in a Strange Land). Kanske tyckte jag allra mest om Ray Bradburys poetiska sf – Dandelion Wine, The Martian Chronicles, Fahrenheit 451 och The Illustrated Man. Clifford Simaks humanism likaså: Bortom Universum, Tid och evighet, Time and Again, och Porten till stjärnorna. Också Olaf Stapledons breda epos Last and First Men: A Story of the Near and Far Future, som kom ut redan 1930. Ryssarna hade också många bra sf-författare, som på den tiden gavs ut på Delta förlag av Sam Lundevall. Zamjatins roman Vi är t.ex. en otäck dystopi i samma genre som Karin Boyes Kallocain och Orwells 1984. Man kunde nämna många andra bra sf-skribenter, men jag stoppar här med dem som gjorde störst avtryck i mitt minne – goda efterträdare till pionjärerna Jules Verne och Herbert George Wells.

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

Erland Josephsons vita sanningar…

Ur Tarkovskijs vackra film The Sacrifice

Jag vet få svenska självbiografiska författare som är så befriande självironiska och underhållande som Erland Josephson. Det skulle möjligen vara Jörn Donner och Harry Schein. Skillnaden är att Erland är konstant rolig, och så uppenbart har roligt själv när han formulerar sig. Självbiografi? Nej, men en mosaik av memoarer är den handfull böcker med minnen han gav ut under nittiotalet. Lustiga och fulla av iakttagelser. Josephson tycks ha ägt en extraordinär social sensibilitet att registrera allting i sin närhet, som en svensk Turgenev. Om svårigheten att vara verkligt elak har han förresten resonerat i flera av bokens kärnfullt korta och spirituella kapitel. Elakt är det aldrig, men ögat är skarpt med särskild blick för det löjliga, inställsamma, bullriga eller ängsliga. Han blandar högt och lågt. Om kollegor, episoder och livets alla fasor och fadäser – från barndomens polyper till filminspelningarna med världens stora – Tarkovskij, Theo Angelopoulos, Peter Brook och István Szabó. Vita sanningar (1995) är nog den tredje eller fjärde boken jag läser med dessa hans minnen. Ett smörgåsbord av svensk och internationell teater- och filmhistoria. Han var över sjuttio år när han skrev den här boken, men hade många aktiva år kvar.

Finns det någon annan svensk författande skådespelare av samma sofistiska kaliber? Här finns mycket som får mig att tänka på Oscar Wilde. The importance of being Erland..? Extra förtjust är han i paradoxer, i det paradoxala. Han återkommer ständigt till dessa livets paradoxer. Bokens titel ger anslaget. I Vita Sanningar finns också många fina episoder om föräldrahemmet och uppväxten på Kungsholmen – i kvarteren kring Fridhemsplan och den älskade Kronobergsparken. Men jag vill nedan citera ett stycke ur kapitel 36 om hans litterära försök, och dess stundom ängsliga konsekvenser:

”Samma säsong som jag blev yrkesskådespelare, det vill säga att jag skulle göra vad jag hade gjort i några år men nu mot betalning, gav jag ut min första bok. Det var en diktsamling som hette Cirkel och den kom ut på Bonniers. Det fanns dikter i boken som jag hade skrivit när jag var sjutton år. Jag red på en debutantvåg. Förlagen jagade nya författare att investera i. En novellsamling och två romaner senare kom jag med en andra bok med poesi. Det var 1949. Nån gång i slutet på sextiotalet fick jag en diktsamling refuserad. Sedan dess har jag skrivit en hel del lyrik men aldrig försökt publicera något. Jag skriver fortfarande dikter, jag känner mig väl till mods när jag gör det. Det är ett slags hemsnickeri med språk och känsligheter som ger stor lättnad, glädje och tillfredsställelse. Ibland präglas dikterna av ett ungdomligt vemod, en gammal kontakt som jag odlar. Det gör mig nästan lycklig.

Jag har skrivit hela mitt liv. Jag har publicerats, recenserats, spelats. För varje gång jag ger ut något på ena eller andra sättet spänns mina nerver hårdare. Jag vill helst rymma landet, långt bort dit inte svenska tidningar når, där det är naturligt att ingen ringer och dit ingen vet att skicka brev. Jag har haft det så några gånger, till exempel i Lissabon. Jag har då kastat mig på telefonen nästan innan Dagens Nyheter hunnit dimpa ner i någon brevlåda hemma i Stockholm. Är jag recenserad? Står det något? Är det bra eller dåligt? Nej läs inte upp! Säg bara om det är bra eller dåligt! Bra, säger du, å vad skönt! Är det storartat? Men bra då? Nej det är inte alls bättre att du läser opp! Är det många reservationer? Fint. Men det låter på dig som om det är nånting på slutet. Vad menas med underhållande? Att jag är ytlig? Nej, nej, jag tycker inte det är fult att vara underhållande. Bråka inte med mig!

Likadant efter en premiär. Har den varit på teatern är flykt från orten en omöjlighet. Jag störtar upp när jag hör dunsen i brevlådan. Jag tar tidningen och slänger den ifrån mig på ett bord som om den skulle kunna börja brinna mellan händerna på mig. Så sneglar jag efter eventuella rubriker på första sidan. Så slår jag upp teatersidan. Där finns en rubrik som ger mig lättnad, kval eller tvivel. Sedan tittar jag efter mitt namn. Det är genant, jag blir generad till och med inför mig själv. Jag måste väl läsa om allt det andra också. Men jag läser ju inte om mig själv heller, jag tittar bara efter att jag finns. Jag finns inte! Jo där finns jag ju! Erland Josephson. Jaha. Pålitlig. Vad menas med det? Pålitlig? Fy fan! Hur i helvete skall jag kunna glädja mig åt att jag inte är opålitlig. Jag kryper ner i sängen. Jag drar täcket över huvudet. Det är mörkt och tyst. Jag försvinner in i en odelbar ensamhet. – – – Så viskar jag till mig själv att jag skriver ju dikter också.”

https://no.wikipedia.org/wiki/Erland_Josephson
http://dictionnaire.sensagent.leparisien.fr/Erland_Josephson/sv-sv/
Erland Josephson (1923-2012)

Offret m Erland (3)

Erland Josephson och regissören Andrej Tarkovskij

Publicerat i Film, Kultur, Litteratur | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Unga Astrid – höstens stora filmhändelse…

Kom just hem från en vecka i Kongliga hufvudstaden. Det var svårare än tidigare att få två nätter på raken på favorithotellet. Bökigt värre. Så andra natten sov vi på ett ställe uppe vid Tegnérlunden. Men vaf… det är ju inte så ofta jag är i min gamla hemstad. Priserna går inte ner, bara uppåt. Uppe vid Tegnérlunden sitter förresten en enorm August Strindberg i gudapose på sin kulle. Titanen kallad. Carl Eldh skapade honom: ”I Tegnérlundens östra del står den färdiga bronsskulpturen. Skulptören förevisade sin gipsmodell redan på Konstnärsförbundets utställning hos Liljevalchs 1916 men det skulle dröja till 1942 innan den kom på plats. Carl Eldh tillhörde August Strindbergs intima vänkrets och gjorde flera porträtt av författaren redan under hans livstid. Och i sin skulptur ville han framhäva August Strindberg som både tragisk trotsare och den orolige sökaren, en människa och titan i strid med onda och goda makter, utan frid och glädje, men en trots sin ensamhet stark och bjudande gestalt.” (Stockholmskällan)

Well, vi hann se två riktigt intressanta filmer. En italienare på ZITA om ung gosse i en avkrok där byborna levde som livegna under en cynisk adelsdam och hennes depraverade familj:  Lycklig som Lazzaro – av Alice Rohrwacher. Man lär inte glömma blicken hos denne moderne furst Mysjkin som tycktes oförmögen att förstå eller bli arg på sin elaka och oförstående omgivning, där nästan alla behandlade honom illa…

Går man ner från Tegnerlunden och viker in till höger på Drottninggatan så ligger Strindbergsmuseet i första porten. Vi tog hissen upp, och fick en mysig rundvandring i Augusts bostad. Endast damen i kassan och vi var där. Hon berättade dock att det kan vara betydligt värre drag när en hel skolklass stormar in, eller ett gäng kulturhungriga panchos från vischan. Ett besök kan absolut rekommenderas. Rika samlingar, och pedagogiska montrar med brev, böcker, hans målningar, fotografier och andra föremål. Och gamle August hörs hosta vid sitt skrivbord. I sovrummet har han dunkla gröna tapeter. Här låg han och var sjuk den sista tiden, när Fanny passade upp på honom och han jobbade och skrev in i det sista. Han dog 1912 efter några år på denna adress.

På kvällen fortsatte vi istället Tegnérgatan ända ner till GRAND på Sveavägen och såg filmen Unga Astrid av danska regissören Pernille Fischer Christensen. Och jag blev mäkta imponerad. Filmen är gripande. Alba August som unga Astrid kan väl inte undgå att få en guldbagge för sin prestation? I början hade jag problem med de skakiga handkamerbilderna (varför envisas dagens regissörer med detta amatörgrepp?). Jag blir bara yr i huvudet och tittar bort. Men det blev snart bättre, och berättelsen grep tag i mig. Det här är stor film, och de få som i recensioner småklagat över att föga finns med av Astrids märkliga gåva och karriär som författare, har satt sig ner i salongen med helt fel förväntningar. Filmer och böcker om hennes författargärning finns ju i mängder tidigare. Det här är berättelsen om just unga Astrid – i begynnelsen var ordet, föräldrarna och kampen för sonen Lars. Och den danske gossen som gör Lars är otrolig. Scenerna med mor och son när hon besöker honom i Danmark, och de första dygnen i Stockholm glömmer ni aldrig, om ni ser filmen. Punkt.

Publicerat i Film, Kultur, Litteratur, Media | Märkt , , , , , , , , , , , ,

Hayabusa 2: Fordon har landat på asteroid

Dagens stora nyhet, är varken den s.k. Alliansens skämmiga taktik för att nå regeringsmakten i Sverige, eller Trumps cirkuskonster, eller Theresa Mays pinsamma Brexit-bakslag i Salzburg, med uppgivet tal från 10 Downing Street. Nej det är japansk rymdteknologisk senaste bedrift. Hayabusa 2 är en rymdsond vars uppdrag är att hämta ett jordprov från asteroiden 162173 Ryugu. Rymdsonden sköts upp i december 2014. Den 27 juni i somras nådde Hayabusa fram till Ryugu. Och nu i september har två små fordon nyligen landats på asteroiden! När Hayabusa 2 sköts upp var man på väg mot en asteroid man inte visste mycket om. Nu vet vi desto mer om den avlägsna rymdstenen – sedan sonden anlände till Ryugu i juni har den observerat asteroiden från ett avstånd på några tiotals kilometer. Det har bland annat visat sig att Ryugu är en riskfylld plats att landa på, med stenar utspridda ganska jämnt över hela ytan. Att välja landningsplats har därför varit en utmaning. Med på Hayabusa 2 finns fyra landare; MASCOT-landaren och tre MINERVA-II-landare. De tar sig fram genom att hoppa eller rulla med hjälp av interna hävstångsarmar. Dessutom kommer rymdsonden att genomföra en markprovtagning och föra med sig material från asteroidytan tillbaka till jorden. Nu har två MINERVA-II-landare lyckligen nytt ytan. Grattis Japan!

On September 21, the small compact MINERVA-II1 rovers separated from the Hayabusa2 spacecraft. The MINERVA-II1 consists of two rovers, Rover-1A and Rover-1B. We have confirmed both rovers landed on the surface of asteroid Ryugu. The two rovers are in good condition and are transmitting images and data. Analysis of this information confirmed that at least one of the rovers is moving on the asteroid surface. MINERVA-II1 is the world’s first rover (mobile exploration robot) to land on the surface of an asteroid. This is also the first time for autonomous movement and picture capture on an asteroid surface. MINERVA-II1 is therefore “the world’s first man-made object to explore movement on an asteroid surface”. We are also delighted that the two rovers both achieved this operation at the same time.
Hayabusa2 project, 2018.09.22. Secretariat: JAXA

För att minska riskerna har man kartlagt ytan på Ryugu noga. Med hjälp av datorsimuleringar togs en lista på tio möjliga landningsplatser fram, och tillslut kom man fram till en landningsplats på asteroidens södra hemisfär. Man har bland annat tagit hänsyn till den termiska miljön, materialet som ska analyseras av instrumenten ombord på landaren, ljusförhållanden och möjligheten att hålla radiokontakt med Hayabusa 2. Vid val av landningsplats tittar man både på tekniska risker med landningen, instrumentens krav på omgivningen och möjligheten till högt vetenskapligt värde i resultaten från just den platsen. Hayabusa 2 är uppföljaren till Hayabusa – rymdsonden som 2010 blev allra först med att ta med sig markprover från en asteroid tillbaka till jorden. Något som är speciellt med Hayabusa 2 är provtagningsmekanismen – man kommer nämligen att närma sig asteroidens yta och avfyra en projektil. På så sätt skapar man en explosion och en artificiell krater bildas på asteroidens yta. Material som kastas upp från asteroidytan kan då fångas upp av ett matarhorn på rymdsonden för att sedan tas med tillbaka till jorden. För att få med sig mer primitivt material kommer man även att hämta prover under ytan på asteroiden, där processer såsom solvindar inte kunnat påverka materialet på samma sätt som ytmaterialet.

(https://www.popularastronomi.se/2018/08/har-ska-den-japanska-rymdsonden-hayabusa-2-landa/)
Publicerat i FoU Vetenskap, Media | Märkt , , , , ,

Siri von Essen i verkligheten

En av sommarens läsupplevelser är Maj Dahlbäcks biografi om August Strindbergs första hustru Sigrid ”Siri” von Essen. Siri var född 1850 i dåvarande Jakob och Johannes församling i Stockholm. Hon var dotter till stabskapten Karl Reinhold von Essen och hans hustru Elisabet Charlotta In de Betou. Men Siri växte upp på gården Jackarby öster om Borgå i Finland, och undervisades i hemmet av en fransktalande guvernant. När hon var 13 år reste familjen till Paris där hon gick några månader i klosterskola. Den godhjärtade fadern lämnade det militära vid 28 års ålder, och efter att ha måst sälja Jackarby flyttade familjen till Stockholm 1868. Där gifte sig Siri med Carl Gustaf Wrangel (1872–1876). Därefter skild och omgift med August Strindberg 1877. Äktenskapet med August varade fram till 1891. De fick tre barn som nådde vuxen ålder…

Maj Dahlbäck (1918-2004) författare och journalist från Lidköping, började efter sin pensionering forska, och kom 1989 ut med biografin Siri von Essen i verkligheten. Jag har under åren läst en hel del av och om Strindberg och om hans tre äktenskap, och även en hel del av hans otaliga brev som finns tryckta. Dahlbäcks bok ger ett helt nytt perspektiv. Här blir hustrun Siri inte bara en av alla planeter i den dominerande författarens eget solsystem – här betraktas maken ur Siris perspektiv. Läsaren kommer både Siri och August mycket nära in på skinnet. Förklaringen finns i Dahlbäcks källforskning, redovisat i bokens förord:

”År 1984 gjorde jag en reportageresa genom Europa i Strindbergs fotspår. Före den läste jag Gunnar Brandell, Olof Lagercrantz och de andra stora Strindbergsforskarna. Ingen hade sett det strindbergska äktenskapet ur den kvinnliga partens synvinkel. Mitt möte på resan med de miljöer där familjen bott, väckte min beundran för Siri von Essen, och jag beslöt att ta reda på vem hon egentligen var. Jag lade ”de stora” åt sidan. Strindberg själv beslöt jag också att undvika, särskilt de självbiografiska böckerna, och en En dåres försvarstal harjag inte öppnat. Allt för att undvika polemik. Min bok grundar sig på originalmaterial såsom brev, samtida tidningsartiklar, kassaböcker, recensioner, teateraffischer – de fick på den tiden ersätta program – kyrkböcker och protokoll från rättegångar och kyrko- och skolrådssammanträden m.m., samt vad jag erfarit vid mina besök på alla de platser där Siri von Essen bott. Förvånansvärt många av husen finns kvar. Där har jag också fått del av de minnen som lever hos ättlingar till dem som träffade Strindbergs. Liksom fru Elisabeth Linsenmeyer i Lindau, dotter till Emil Haug, Strindbergs då trettonåreige trogne springpojke och son i huset på Eichbühl, tillhör de oftast ”barn- och barnbarnsgenerationen” och måste därför värdesättas därefter. Del III fram till sekelskiftet har som underlag haft det opublicerade manuskriptet till Karin Smirnoffs tredje bok om sina föräldrar, ”Strindbergs finländska familj”, också detta kompletterat och kontrollerat mot källmatreialet.”

I den här boken får vi alltså se Strindberg med Siris, barnens, vännernas och andra samtidas ögon – alla som kom i kontakt med honom på ett eller annat sätt. Att han var en mycket komplicerad person är ett understatement. Fram tonar bilden av en redan från barndomen hyperkänslig och överspänd gosse. I relationen med Siri framstår han som tämligen manisk. Han pendlar kraftigt i humöret. Rastlöst kommenderar han familjen från den ena platsen till nästa. De bor redan de första åren på flera olika adresser i Stockholm, och när han retat upp tillräckligt många på den svenska parnassen med sina böcker och artiklar, flyr han Sverige med Siri och de mycket små barnen för ett vagabondliv på pensionat runt om i Europa. Siris påbörjade karriär som skådespelare på Dramaten, hennes livsdröm, krossas snart både av graviditeter och makens många projekt i exilen. Idéerna, projekten och fantasierna sprutar ur skallen på maken, dygnet runt. Det nya för mig är hans hårda supande i vänners lag, hans sjukliga misstänksamhet – allt resulterar till slut i hustrumisshandel, förtal och lögner om hustrun i breven till hans vänner och deras bekanta. Hans sexfixering och råa formuleringar om könslivet hade jag tidigare mött framför allt i hans många brev.

Siri fick stå ut med mycket, men de första åren var tämligen lyckliga. Problemen uppstod successivt under åren utomlands, med festande och ständiga penningbekymmer. August fick ett allt större kontrollbehov i kombination med ökande misstänksamhet och svartsjuka på hennes få nära väninnor. Således det gamla vanliga mönstret, tryfferat med stort hävdelsebegär, och skryt av megalomana drag. Han brukade också regelbundet kaliumbromid mot sina nervproblem. (Kaliumbromid är ett vattenlösligt salt som användes under 1800- och 1900-talet som kramplösande och lugnande. Idag används den huvudsakligen inom veterinärmedicin.)

Det bör sägas, att August naturligtvis även hade goda sidor. Boken är ingen ultrafeministisk nidbild av honom. Myterna om honom som ”kvinnohatare” etc. är grovt missvisande. Han stöttade hennes teaterambitioner de första åren, så länge de inte kolliderade med hans egna planer. Han månade också mycket om sina barn, undervisade och lekte med dem. När de blev tonåringar och tog Siris parti så blev han dock arg, föraktfull, och bröt med dem i perioder. Dottern Greta arrangerade en försoning i Stockholm hemma hos henne 1911, då alla hans och Siris tre barn träffade honom innan han dog (bild nedan). August dog 1912. Samma år dog också Siri i Helsingfors, och dottern Greta i en tågolycka i Malmslätt (hennes make Henry von Philp överlevde). Sonen Hans (kallad Putte) avled 1917. Dottern Karin i mitten nedan, gift Smirnoff, har utgivit flera böcker om familjens liv. Hon avled 1973 vid hög ålder. / jeh

Publicerat i Historia, Kultur, Litteratur | Märkt , , , , , , , , , , , , , ,

Valet 2018: Djupare politiska samtal saknas…

Olle Hägg (Foto: Johan Ljungström, SR)

Har nu sett ett antal debatter och utfrågningar med de åtta partiledarna, och det står klart att man har tröskat ungefär samma frågor och fått ungefär samma svar, oavsett vilken kanal eller vilka programledare vi har sett. Jag har dock inte sett Aftonbladets och Expressens utfrågningar. Någonting saknas. Det blir väldigt mycket bollande med siffror som de flesta tittarna inte kan bedöma. Någon lovar 10.000 nya tjänster här, och en annan lovar en satsning på 10 miljarder där… Någon trumfar över. Någon ifrågasätter. Någon blir upprörd. Några ler, andra talar i munnen på varann etc. Programledarna höjer rösten och försöker avbryta. Knappast den politiska konsumentupplysning som många medborgare behöver och har rätt till.

Varför inte låta de fina intervjuerna i FORUM på TV2 som gått på dagtid, vara modellen för goda politiska samtal. Svårare än så behöver det inte vara. Låt intervjua alla partiledarna så – var och en i fåtöljen i 90 minuter. Intervjuer om den närmaste framtidens Sverige. Vi har ju utmärkta rutinerade journalister både i radio, TV och press som skulle greja det där. Olle Hägg, Göran Rosenberg, Erik Blix, Pontus Mattsson, Göran Greider, Lotta Gröning, Helle Klein, Katia Elliott, Johan Ehrenberg, Per T. Ohlson, Gunnar Bohlin, Birger Schlaug, Klepke m.fl. Eller ett par rutinerade statsvetare? Vem minns inte David Frosts spänstiga intervjuer med Olof Palme när det begav sig.

Det blir så fasansfullt schablonmässigt nu, framför allt med ”duellerna”. Som om det vore idrottsevenemang. Det blir underhållningsspektakel (ska vi ge Marx rätt – ‘opium för folket’?). Och det riskerar att späda på det politikerförakt som frodas i delar av samhället. Man skäms och tycker nästan synd om partiledarna. Men framför allt får osäkra väljare alltför svag konsumentupplysning…

Publicerat i Media, Politik | Märkt , , , , , , , , , ,

Den obsolete borgaren

Jag såg nyss på TV4 Play, Jenny & Steffo hos Jonas Sjöstedt. Jonas har nu haft fyra goda år som partiledare, då han med Ulla Andersson vid sin sida har fått med Social-demokraterna på många mindre reformer, och fr.a. en broms på vinsterna i skolan. Många av företagen drar sig därför snart ur branschen när de ser att deras vinster kommer att krympa – det har blivit för svårt att tälja guld där i fortsättningen. Sjöstedt säger nu att hans parti har höjt ribban och är redo att sitta i kommade regeringar. Men han säger också att han inte kan regera med borgarna. Den inställningen måste du skrota Jonas, om partiet skall kunna ta steget upp på nästa nivå. Du måste sluta tänka i fast rotade 1800-talstermer. De har definitivt förlorat sin substans och låser bara fast media och politiker i ett föråldrat tänkande. Det finns inga borgerliga partier och arbetarpartier längre! En mycket stor andel av Vänsterpartiets väljare och riksdagsmän är således idag intellektuella och tjänstemän, sedan ganska lång tid tillbaka. Fråga statsvetarna, de har koll. Men det sägs sällan i alla dessa valprogram, som i Sverige oftast är sällsynt stereotypa. En klart avgränsad arbetarklass finns inte heller längre.

fc3a4ll-hc3b6gern1.jpgKlasserna överlappar numera varandra på ett helt annat sätt än förr. Sociologiska analyser blir därmed lite knepigare, men desto mera spännande. Men media och partiledare biter sig fast i gamla grundade föreställningar för att det är bekvämt, och alla tenderar vi ju att känna trygghet när vi känner igen oss och slipper bli förvirrade. Det finns klasser och ekonomiska strata, men ”borgare” och ”arbetare” som begrepp är inte längre brukbara. Vi har förvisso partier med klart olika program – men vare sig en linje eller ett diagram med två axlar fungerar för att beskriva deras respektive ideologi. Vi skulle behöva en dimension för varje central samhällsfråga för att någorlunda kunna placera in partierna i relation till varandra. Vi har alltså vare sig ”upp eller ner”, ”vänster eller höger” – rödgrönt eller blågult. Slika schabloner och förenklingar fördummar och låser debatten. Konservativ och progressiv är kanske aningen mera användbara begrepp, men konservativ i fråga om vad, etc?

I många frågor skulle säkert Sjöstedt kunna komma överens med fr.a. Björklund, men också med  Lööfs partikamrater. Hon är ju inte ensam bestämmande i sitt parti, lika lite som Jonas och andra partiledare. Sjöstedt berättade i det nämnda TV-programmet att han själv är son till en läkare och en ingenjör, dvs medelklass. Precis som f.d. kollegan Hermansson. Pratet om elaka ”borgare” blir i våra dagar bara gammalmodig sandlåda. Sakfrågorna är det som gäller. Framtiden innebär även i Sverige förhandlingar och breda konstruktiva koalitioner. Som i Finland, Norge, Danmark och Tyskland. När följer vårt annars så ”moderna” Sverige efter? /(Bild: Affisch från det s.k. kosackvalet 1928)

 

Publicerat i Historia, Media, Politik, Radio, TV | Märkt , , , , , , , , ,

Maigret och vädret i augusti

Avenue Gambetta

Jag vet ingen författare som med några få meningar kan ge mig en så levande bild av gaturummet i en stad, som Georges Simenon. Det kan förstås vara en fördel om man själv har befunnit sig i det Paris han beskriver, men det funkar lika bra när han beskriver vädret på andra platser där Maigret råkar befinna sig, eller i Simenons hemstad Liège. Och det märkliga är att han i sina otaliga berättelser om kommissarie Maigret aldrig upprepar samma väderbeskrivning. Han varierar sina metaforer och innovativa adjektiv med lustfylld briljans. Man känner att han älskar att måla just det där ögonblicket påjust den där platsen. Och platserna är många. På så gott som varenda sida nämns en gata, en adress, där någonting just utspelar sig, eller har inträffat nyligen. Simenon ger oss inte bara vädret – han målar också snabbt upp situationen med färger, dofter, ljud – allt som väcker våra sinnen. Som här i början av Signé Picpus från 1944 (Maigret blir sannspådd) får han med både årstid, dofter, ljud, synintryck – och situationen i dess helhet:

”Paris i augusti. Det luktade asfalt på gatorna och genom de stora fönstren trängde stadens buller in i rummet som tjänstgjorde som utryckningsbilarnas hjärna. Nere på gården i högkvarteret stod två bilar fulla med polismän färdiga att rycka ut så fort larmet gick. En ljussignal igen, i 18:e arrondissementet den här gången. Korvsmörgåsen åt sidan, Proppen… – Hallå!…”

Fler exempel ur samma bok (översatt av Karin Jacobsson, Bonniers):

”Åtta minuter över fem! En strålande sol lyste över parisvimlet. Männen  gick i skjortärmarna och kvinnorna var nästan nakna under sina tunna klänningar…”

Batignolles

”Utanför badade Paris i den sena augustisolen, som sänkte sig i en purpurröd molnslöja, och vinden var sval och doftade som iskyld sorbet. Och de här människorna levde som i en gravkammare bara ett stenkast från en av världens livligaste gatukorsningar…”

”Livet ute på gatan föreföll honom overkligt. Mysteriet på Rue Caulaincourt tog honom långsamt i besittning. Gatlyktorna tändes. Människorna som gick förbi var bara blåa skuggor i den blekblå luften. – Quai des Orfévres!”

”Maigret suckade, betalade taxin och gick med tunga steg uppför trapporna. Portvakten, gamle Francois, hindrade honom från att gå in på tjänsterummet. – Herrarna vill tala med kommissarien. Han tittade på den madrasserade dörren till direktörens rum. Maigret förstod. Lampan med den gröna skärmen på skrivbordet var tänd, men gardinerna var inte fördragna utan fönstren  stod vidöppna ut mot kajen och det fläktade fuktigt och svalt…”

”Ungefär en gång i kvarten gjorde Maigret, jämrande och stönande, en kraftansträngning som gällde det att lyfta hela jordklotet. Ändå handlade det bara om att komma loss ur de fuktiga lakanen, vända sig på andra sidan och på nytt falla i sömn, en sömn där han plågades av mardrömmar. Varje gång vaknade madame Maigret. Hon hade svårt att somna om och låg länge och tittade på gardinen som buktades in i rummet av vinden likt en ballong. Natten var tyst och klar som kristall, så stilla att man ända till till Boulevard Richard-Lenoir tyckte sig höra det lilla tåget i Hallarna. I nummer 21 vid Place de Vosges stod också ett fönster öppet, men det fanns ingen i rummet. Ingen låg i sängen där portvakten hade tagit bort sängtäcket. I ett rum på Hotel-Dieu satt en en sjuksköterska med hästansikte och stickade vid Joseph Mascouvins huvudgärd. Hans ansikte var gömt under bandage. Ingen vakade över mademoiselle Jeanne i kylfacket på Rättsmedicinska institutet. På Boulevard des Batignolles alldeles intill ljusen på place Clichy, reste sig kriminalassistent Janvier emellanåt från sin bänk, gick fram och tillbaka under träden, tittade på månen som lyste mellan ett par reklampelare, och sedan på de mörka fönstren i nummer 17…”

”Turistbussar fulla med utlänningar rullade omkring på gatorna och guiderna skrek i sina högtalare. Termometern visade 35 grader i skuggan, och att få sig ett dopp i något utomhusbad var omöjligt, så tätt var de badande packade… Klockan slog tolv. Hundratusentals parisare var färdiga att störta iväg till havet eller ut på landet…”

”Det är svårt att säga vad det beror på, men det finns dager som kan tyckas representera en hel årstid, ett skede i ens liv, hela skalan av känslor. Den här natten mellan lördag och söndag, ja hela söndagsdygnet i Morsang, kom att för Maigret framstå som själva inbegreppet av sommar, sommar vid floden och en enkel, barnslig glädje åt livet. Mot slutet av middagen tände man lamporna under träden och i ljuset lyste lövverket mörkgrönt som på agmla gobelänger. Från Seines ständiga rörliga vattenyta steg en tunn, vitaktig dimma, vid de små borden hördes skratt och drömmande samtal mellan förälskade människor. Maigrets hade redan lagt sig när någon bar ut en grammofon på terrassen och de hörde länge den dämpade musiken och knastrandet av de dansandes fötter mot gruset… Månen gick upp. Grammofonen tystnade men ett ensamt par fick fortfarande gruset att knastra…”

”Maigret steg upp ovanligt sent denna morgon… Det var fortfarande svalt och behagligt i luften men solstrålarna som förgyllde husraderna, varslade om annalkande hetta. Maigret älskade att flanera på Paris gator när staden gjorde morgontoalett och han begav sig inte direkt från Boulevard Richard-Lenoir till Quai des Orfèvres utan gick en omväg via Place de la Republique…”

”En stormil sopade Boulevard des Batignolles, rörde upp virvlar av damm, som lyfte i höjd med fönstren på tredje våningen, och skakde mrkiserna över caféterrasserna. Plötsligt öppnades himlen och ett skyfall brakade lös, vattnet rann i strömmar längs trottoarerna, människorna sprang åt olika håll och bilarna förvandlades till båtar som plöjde sig fram med vattnet skummande runt fören…”

”Trots åskan var natten fortfarande varm och alla fönster i det stora brasseriet vid Boulevard de Clichy stod vidöppna. De hade slagit sig ner just vid gränsen mellan själva restaurangen och terrassen. Bakom dem var det ljust och varmt. Där rådde liv och röresle och uppassarna ilade fram och tillbaka bland grupper av upprymda gäster. Framför dem stod borden övergivna under markisen som bågnade av vatten. Två flickor satt kvar vid sina tomma glas och det regnade fortfarande, men det var inget skyfall som tidigare. På andra sidan den mörka gatan, där bilarna sudade fram över den våta asfalten, syntes ljusreklamerna på Place Blanche och Moulin Rouges upplysta vingar som outtröttligt gick runt. Varm fuktig luft växlade med friska vindar. Det varslade om att sommaren var slut och att parishösten närmade sig. De båda männen hade just ätit upp sin gratinerade löksoppa. Kyparen satte fram var sin tallrik med ‘choucroute garnie’ åt dem och bytte ut de tomma ölsejdlarna. Någonstans ifrån hördes musik. Gamlingen missade inte en munsbit, inte en doft, inte en sekund av denna saliga stund, och när han tittade på kommissarien var det som om han bad om ursäkt…”  * stopp *

Se där några målande exempel ur en enda berättelse, på hur Simenon tryfferar sina texter med dessa miljösensitiva och filosofiska inpass. De återkommer hela tiden med jämna mellanrum, och de lyfter hans berättelser till nånting mer än banala kriminalromaner. Människorna och staden blir själva essensen i historierna, som annars till mycket stor procent består av den vardagliga dialog som ger spänningen och skärpan. Det egentliga brottsutredandet och de skickligt flätade intrigerna, dramatiken och känsloutbrotten, blir snarast en förevändning för Simenon att gång på gång förklara sin kärlek till staden och dess människor. Som en forskare studerar han oss nyfiket, likt entomologen med sin lupp lutad över  myrorna i den stora stacken. /   (Bilderna kan medvetet vara softade)

Publicerat i Frankrike, Kultur, Litteratur, Miljö, Resor | Märkt , , , , , , , , ,