Munro, tänderna och tiden…

Clinton Ontario 1910Inte långt från Detroit och Cleveland ligger på den kanadensiska sidan av gränsen Alice Munros hemtrakter – landskapet där hon bodde och skrev. Fågelavståndet till den nu krympta bilstaden Detroit är som mellan Stockholm och Söderhamn. Jag har nu läst en av hennes noveller. Det råkade bli Kärlek, vänskap, hat – i översättning av Rose-Marie Nielsen. Jag ska inte recensera handlingen. Men jag associerade under läsningen till annat jag läst under åren. Man gör ju det, helt omedvetet. Jag fick minnesbilder från amerikanska författare som Faulkner och Caldwell, som jag läste för ganska länge sen. Den där långsamheten, en vardag i långsam lunk, en stillastående smått deprimerande landsbygdstristess. Jag vet inte hur representativ just den här novellen är för Munros övriga författarskap. Men en räcker för mig. Hennes formuleringskonst och iakttagelseförmåga är det inget fel på. Jag förstår varför hon fick de fina priserna. Ta bara scenen när huvudpersonen går in i en affär för att köpa en dyr klänning tänkt som bröllopsstass, och hur Munro beskriver dels köparen Johannas tankar, dels säljarens (ekiperingsdamen skild, och köparen ännu på det hala glasberget). En mening på första sidan satte huvudpersonens karaktär och utseende i en enda mening: ”Hennes tänder satt hopträngda framtill i munnen, som om de var redo för gräl.” Kul förvisso, men vill jag försjunka i landsbygdens filosofi kan jag ju lika gärna läsa Torgny Lindgren, Kerstin Ekman eller Slas. Där finns ofta en klurig humor också som jag saknade hos Munro. Tiden är knapp, och boktravarna växer…

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Historia, Kultur, Litteratur och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.